Kom på boksläpp till Östersund (på Gaaltije) på onsdag 8 juli kl 14.00 – 17.00


ELR

Siri Broch Johansen släpper sin omtalade Elsa Laula-biografi på svenska!

Undertecknad fick strax inför trycket förtroende att titta närmre på Elsas födelsort.

Det är en fyllig och intressant bok! Välskriven! ”A must-read!”

Annonser

Hårda fakta om Härjedalsmålet från samer punkt se (Ol-Ánte Sikku)

härjedalensamer 2014-11-14

Härjedalsmålet

Härjedalsmålet var en rättsprocess som inleddes 1990 då knappt 600 markägare i Härjedalen initierade en så kallad negativ fastställelsetalan i tingsrätten mot samebyarna Handölsdalen, Mittådalen, Tåssåsen, RuvhtenSijte och Idre Nya Sameby.
Markägarna ville att tingsrätten skulle slå fast att samebyarna inte hade någon rätt till vinterbete på deras fastigheter.  2004, efter en knappt 14 år lång rättprocess hade samebyarna förlorat i både tingsrätten och hovrätten. Domen i Nordmalingsmålet 2011 har dock tänt hoppet om att resning ska beviljas. I målet hade samebyarna bevisbördan och var tvungna att visa att deras vinterbete på de berörda områdena uppfyllde kriterierna för urminnes hävd (att marken ska ha brukats utan protester från andra parter under en period av minst 90 år). Samebyarna hävdade att så var fallet, och åberopade även artikel 27 i FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter, som behandlar minoriteters rätt till kultur, språk och religion. Efter huvudförhandlingar hösten 1995 dömde tingsrätten till markägarnas fördel. Domskälen var främst att kriterierna för urminnes hävd inte var uppfyllda. Samebyarna dömdes också till att betala markägarnas rättegångskostnader som uppgick till fyra miljoner kronor. Samebyarna överklagade domen till hovrätten 1996. Efter huvudförhandlingar i hovrätten 2001 drog Idre Nya Sameby tillbaka sin överklagan för att göra upp i godo med markägarna. De andra samebyarna valde dock att gå vidare, i hopp om att hovrätten skulle ändra domen och erkänna samebyarnas renbetesrätt på de berörda markerna. Så blev dock inte fallet, utan när domen föll 2002 stod samebyarna återigen som förlorare och med ytterligare rättegångskostnader för markägarna och sig själva att betala. Hovrätten använde Skattefjällsmålet från 1981 som stöd för sina slutsatser. Skattefjällsmålet var en tvist som avgjordes i Högsta Domstolen och som sedan dess haft stort inflytande på både lagstiftning kring rennäringen och på rättsväsendets bedömningar i senare rättsfall. I rennäringslagens första paragraf står det att samernas renskötselrätt grundas på urminnes hävd, vilket skrevs in i lagen efter att HD skrivit detta i sina domskäl 1981. Domen i Härjedalsmålet överklagades samma år till Högsta Domstolen, som först 2004 beslutade att inte ta upp målet. Samebyarna, som tvingats låna pengar av Samefonden för att täcka rättegångskostnaderna, hade då en skuld som uppgick till nästan 16 miljoner kronor för de 13 år och 7 månader som rättsprocessen hade pågått. De fyra kvarvarande samebyarna valde då att dra den svenska staten inför Europeiska domstolen för mänskliga rättigheter. Med anledning av att processen hade varit så lång och att samebyarna tvingats låna stora summor för att kunna betala för rättshjälp ansåg de att de inte hade haft effektiv tillgång till rättsystemet. Domstolen fällde Sverige för den utdragna rättsprocessen, men ansåg i övrigt att rättegången varit rättvis och friade därför staten gällande tillgången till rättshjälp. Europadomstolens makt är dock begränsad och kan inte ändra på nationella domstolars domar, utan endast ställa enskilda stater i den internationella skamvrån samt att utdöma mindre bötesbelopp. Länge såg Härjedalsmålet ut att vara ett avslutat kapitel, men Nordmalingsmålet som avgjordes i Högsta Domstolen 2011 ändrade rättsläget kring samisk vinterbetesrätt drastiskt. HD sade då att betesrätten snarare skulle grundas på sedvana än på urminnes hävd, vilket gjorde bevisläget mindre komplicerat för samebyarna. Till följd av att jurister bedömt att en resning skulle vara möjlig lämnade Ruvhten Sijte på egen hand in en resningsansökan till HD i juni 2014. De övriga samebyarna i Härjedalsmålet hade sedan tidigare skrivit renbetesavtal med markägarna och har valde därför att inte delta i ansökan. Stora delar av skulden till Samefonden är fortfarande obetald och ytterligare lån för en eventuell process har inte beviljats. Resning sker sällan, men om HD väljer att åter öppna målet kan det få stor betydelse, både för de berörda samebyarna och för den framtida tolkningen av samiska renbetesrättigheter. Ol-Ánte Sikku

Begrepp och förklaringar

Urminneshävd – ett juridiskt begrepp som betyder att rättigheter förvärvas genom att någon ohindrat brukat marken så länge att ingen längre minns hur man kom över den. Sedvanerätt – Innebär att en rätt uppstår genom att ett visst bruk eller förhållningssätt godkänts under så lång tid att det blivit det normala. Resning – Ett speciellt rättsmedel som innebär att ett avgjort rättsfall kan tas upp igen om nya omständigheter tillkommit sedan domen föll. En högre instans måste bevilja resningen, vilket händer mycket sällan. Europadomstolen – internationell domstol som bevakar att Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna följs. Domstolen kan inte ändra på nationella domstolars domar, men stater vill ogärna bli dömda i Europadomstolen. Negativ fastställelsetalan – en form av yrkande i samband med ett tvistemål som innebär att den kärande vill att domstolen beslutar att en viss rätt eller förpliktelse inte är giltig. Samefonden – en fond som förvaltas av Kammarkollegiet och som bland annat består av diverse ersättningar för intrång på samisk mark. Fonden ger bidrag för att främja rennäring, samisk kultur och samiska organisationer. Läs mer om Lars Rumars kritik http://www.op.se/kultur/bocker/stenhard-kritik-om-harjedalsmalet

HUVUDKÄLLA: http://www.samer.se/4715 BILDEN: Johan Fredrik Martin avvbildade ibland samer, denna gång härjedalssamer på 1790-talet.

Hey! .. Why not book me for a lecture!?

…When the fall is advanced, I will be busy, as primarily consulted as a (in law suits) expert.
That is, time will be running out.

Johan_Tirén_Lappar_tillvaratagande_skjutna_renar

I will talk about the South Saami history and the extinction of the Southern Forest Saamis.
About colonization history and about the less known southern- and easternmost coastal pasturage history among the Swedish Mountain Saamis and forest Saamis. About pioneers and organization history.
And a little something about the Nordmaling Case and other land right processes. Plus some more.
This will be an evening or day with lots of new knowledge from an experienced lecturer.

Contact me here: https://www.facebook.com/profile.php?id=100009534637279

Boka in mig redan idag för föredrag nu inför hösten!

Johan_Tirén_Lappar_tillvaratagande_skjutna_renar

Boka in mig nu!

sweden_flag_circle-128…En bit in på hösten blir jag inbokad på annat, sakkunniguppdrag;
dvs tiden rinner ut.

Jag kommer att berätta om de sydligaste samernas historia, och om utrotandet av sörskogssamerna.
Om kolonisationshistorien och om den okända kustvinterbeteshistorien i söder.
Om samiska pinonjärer och organisationshistorien.
Lite om Nordmalingsmålet och andra sedvanemål. Och en del annat.

21_-_motraye_-_1  Stråtjära

Uralic language family, in short. And on endangered Saami varieties

Uralic languages large map

Sami Languages

Western Sami Group

Southern Sami

Ume Sami: close to extinction

Lule Sami

Pite Sami: close to extinction

Northern Sami

Eastern Sami Group

Kainuu Sami: extinct

Kemi Sami: extinct

Inari Sami

Akkala Sami: probably extinct

Kildin Sami

Skolt Sami

Ter Sami: close to extinction

Not mentioned: ‘ParishSaami’/,”SouthForestSaami” extinct

Source: Sorosoro http://www.sorosoro.org/en/uralic-language-family/
http://www.sorosoro.org/en/our-scientific-partners/
Map here: http://www.languagesgulper.com/eng/uralicmap.html

On Forest Saami pioneer Karin Stenberg 1884-1969 (by Olavi Korhonen, Swedish edition)

Karin_Stenberg_och_Carl_Lindhagen (1)
KARIN STENBERG

Biografi

Karin S växte upp i byn Araksuolo vid sjön Västra Kikkejaur, några mil nordväst om Arvidsjaur. Föräldrarna levde av renskötsel och den första kontakten med omvärlden fick hon under kyrkhelgerna, då familjen begav sig till tätorten och den samiska kyrkstaden – ”Lappstaden”. Denna samlingsplats, vars seder och traditioner S som vuxen berättade om i bokform, kom att få stor betydelse i hennes liv och för hennes roll som företrädare för såväl frän-derna bland skogssamerna som andra samiska grupper.

Under S:s uppväxt befann sig skogssamerna i en situation präglad av hot mot deras näring – en relativt stationär renskötsel kombinerad med småskaligt jordbruk – och därmed mot hela deras livsform. Gruppen ansågs av företrädare för lappväsendet och andra myndigheter ha fjärmat sig alltför långt från genuin samekultur och tillerkändes därför inte samma rättigheter som fjällsamerna beträffande t ex marktillgång och skolor. Då nordsa-mer efter 1919 års konvention om rätten till renbete på ömse sidor av den svensknorska gränsen tvingades söderut uppstod ytterligare konflikter mellan grupperna.

S har berättat om hur hon vid sex års ålder hörde två samekvinnor i Lappstaden gråtande berätta om familjernas vånda inför hotet att tvingas sluta med renskötseln. Upplevelsen blev för henne en kallelse till ett livslångt arbete för samernas rättigheter och för samisk kultur. För att få en solid grund att verka utifrån beslöt hon sig tidigt för att bli lärarinna. Hon lånade en ABC-bok av en äldre syster, fick hjälp att tyda bokstäverna och satt ofta på en stubbe i skogen och stavade sig fram i texten. Den ambulerande skolan i Lillpite, där hennes föräldrar vintertid vistades med sin renhjord, blev hennes första skola.

Vid 16 års ålder tog S upp frågan om seminarieutbildning med föräldrarna. Genom att sälja en ren fick fadern fram de 35 kr som behövdes för inträdesprovet vid det samiska seminariet utanför Jokkmokk. S kom in och klarade alla ämnen utom samiska. Lärarinnan var skånska och hade lärt sig jokkmokkssamiska, men S talade arvidsjaurssamiska och blev av det skälet underkänd. Det var oväntat, och hon fann det djupt förnedrande att en samisk varie-tet som haft ett skriftspråk ända sedan 1700-talet inte skulle räknas som ”riktig lappska” och skogssamerna därmed inte som äkta samer. Följden blev att hon fortsatte i sv lärarinneutbildning, men fadern fick sälja fler renar innan S nådde fram till examen. Under 40 år verkade hon sedan som lärarinna i olika byskolor inom Arvidsjaur, ofta under primitiva förhållanden. Skollokalerna var på många håll undermåliga, och det var ibland så kallt att barnen fick värma både sig själva och grif-feltavlorna vid den öppna spisen innan skrivövningarna kunde börja.

De samiska kulturfrågorna kom tidigt att engagera S, och de förblev angelägna för henne under resten av livet. 1916 var hon en av grundarna av sameföreningen i Arvidsjaur, den första i Norrbotten, och hon tillhörde senare initiativtagarna till en samegård som blev ett viktigt centrum för kulturella aktiviteter i området. Medel för byggnaden lyckades hon utverka genom landshövding Folke Thunborg i Luleå. Tack vare ett diskret samarbete med en av Thunborgs företrädare, Bertil Gärde (bd 17, s 650), bidrog S till att kommunens försök att få disponera marken där Lappstaden låg aldrig lyckades. Däremot kunde hon inte förhindra att man intill området byggde ett högt hyreshus, som länge kastade sin skugga över kyrkstaden. Huset revs emellertid senare, en slutlig triumf över oförstående myndigheter.

S insåg tidigt hur viktigt det var med förtroliga kontakter med myndighetsrepresentanter på såväl läns- som riksnivå. De kunde påverka beslutsfattarna i kommunen och inom lappväsendet, vilket S fick erfara under ett besök i Sthlm 1919. Hon uppsökte borgmästare Carl Lindhagen (bd 23), som också var riksdagsman och ledamot av jordkommissionen, och fick även inför regeringen tillfälle att redogöra för skogssamernas svåra situation. Den bekantskap S stiftade med höga beslutsfattare gagnade hennes arbete för samerna. Hon kunde t ex aktivt bidra dll att 1919 års lappkommitté, som satts att utreda samefrågan, fick en skogssamisk ledamot. Ett annat exempel på vad kontakterna kunde leda till är upplysningsskriften Dat läh mi-jen situd! (Det är vår vilja, 1920) som tillkom i samarbete med författaren Valdemar Lindholm och gavs formen av en vädjan från samefolket till den sv nationen.

Ärendena för vilka S behövde stöd avgjorde vem hon vände sig till. När frågan gällde kulturminnesvård bistods hon av bl a Ernst Manker (bd 25) och Hans Beskow, landsantikvarie i Norrbotten. I samband med en kris inom renskötseln uppsökte hon 1941 försvarsministern Per Edvin Sköld (bd 31). Då initiativet togs till Sa-mernas folkhögskola, grundad 1942, en- gagerade sig förutom S även Gustav Park (bd 28) och prästen Lennart Wallmark, som blev skolans rektor, liksom också biskop Bengt Jonzon i Luleå.

I den samepolitiska mobilisering som kännetecknade första hälften av 1900-talet var de samiska landsmötena viktiga milstolpar. S var en av dem som planerade mötet i Östersund 1918. Där kämpade hon Ullsammans med Park för bl a skogs-renskötselns fortbestånd och bättre samiska skolförhållanden. Landsmötet i Arvidsjaur 1937, som lockade ca 600 deltagare, kunde anordnas trots länsstyrelsens motstånd. Ekonomiskt stöd fick man då genom Lindhagens ingripande och ett riksdagsbeslut. Ett förslag från S om att bilda en samisk riksorganisation togs åter upp vid landsmötet i Arvidsjaur 1948. Då bildades det arbetsutskott som planerade grundandet av Sv samernas riksförbund, ett organ som skulle tillvarata och främja ekonomiska, sociala och kulturella intressen bland samerna i Sverige. Riksförbundet tillkom 1950 i Jokkmokk och S valdes in i den första styrelsen.

Den samiska slöjden hade en god representant i S. Hon brukade flitigt den samiska dräkten, förde själv samiska slöjdtraditioner vidare och ivrade för att unga samekvinnor skulle förbättra sina färdigheter i dräktsömnad. För detta trägna arbete belönades hon med hemslöjdsföreningspris. S tillhörde också den generation som behärskade gammal samisk berättarkonst. Man kan bara spekulera om vad en skolning i det egna modersmålet hade kunnat betyda för samiskan i hennes hembygd. I radioprogram och tidningsartiklar redogjorde S för sitt liv, från barndom till ålderdom, och hon kände själv tillfredställelse över det hon uträttat. På olika sätt visades hon också erkänsla. Under sin Eriksgata 1952 besökte Gustav VI Adolf S i hennes kåta i Lappstaden, där han sittande på golvets risbädd blev bjuden på kaffe med renost. Men framförallt fick S ta emot utmärkelser som vittnar om den uppskattning hennes verksamhet rönte. Hon förärades 1955 Olof Högberg-plaketten i guld, 1964 Hazeliusmedaljen i silver och blev 1956 också ledamot av Vasaorden. Då Sv Damtidnings akademi tillde- lade S ett hederspris för hennes insatser hette det att ”hon kunde tala för sin sak på ren svenska, hon hade kunskap nog och visste att lägga sina ord väl, hon ingav förtroende. Så fick de myndige i olika institutioner tänka om” (Sv Damtidn 1960).

Under sin livstid förargade S många lokala beslutsfattare genom att ta strid mot deras planer, men hennes insatser vann redan då erkännande. I synnerhet Lappstaden i Arvidsjaur ses idag som en kulturhistorisk klenod räddad åt eftervärlden.

Författare

Olavi Korhonen

Sök i Nationella Arkivdatabasen

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (egna verk): Dat läh mijen situd! Det är vår vilja. En vädjan till den svenska nationen från samefolket. [Omsl:] Sthlm: Svenska förlaget, 1920. 96 s, ill. [Osign tills m V Lindholm. Förordet undert av K S. Omtr i Samernas vita bok, 7, Sthlm: Sv samernas riksförbund, 1980.] – Lappstaden i Arvidsjaur. Samisk sed och tradition. Berättad av K S. [Omsl.] Uppsala 1957. (Wikström). 13 s, ill.

Tryckta arbeten (bidrag): Rovdjur eller renskötsel? (Samefolkets egen tidning, 1959, s 74). – Ur en samekvinnas synvinkel (Hertha, årg 50, 1963, nr 4, s 10-11). [Referat av föredrag av K S.]

KS

Källor och litteratur

Källor o Ull: Statens småskolesem:s i Mutjek arkiv, vol C IIa:l; Småskolesem:s i Öjebyn arkiv, vol 2, allt i HLA. Matr för Arvidsjaurs lärarkår, vol D III: 1 o 3, Barn- o ungdomsnämnden, Arvidsjaurs kommunarkiv.

R Bergling, Kyrkstaden i övre Norrland (1964); E Florén-Winther, KS död (SvD 27 mars 1969); O Korhonen, Här har ni mig: om KS, samernas förkämpe i Arvidsjaur (År av liv: Luleå stift 1904-2004, ed U Boström, 2003); P Laestadius, Journal af Petrus Leas-tadius för första året af hans tjenstgöring såsom mis-sionaire i Lappmarken (1831); K Lundholm, Gamla kyrkplatsen, Arvidsjaur (1968); E Manker, Skogslapparna i Sverige: fältanteckn:ar (1968); dens o H Hvarfner, Lappstaden i Arvidsjaur (1969); G Park, En märkeskvinna bland skogssamer (Samefolkets egen tidn 1960, nr 2); Sv Damudn 1960, nr 7.

http://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=20059

First picture: Karin with Stockholm former mayor Carl Lindhagen, who was a warm allied in Saami issues.

A brief presentation on me, the blog initiator and -writer

PE2

Peter Ericson
Father of five kids, in a relation with a secret woman, who is also a writer 🙂
Applied for a professor position in MIUN university.

Historian: scholar, teacher and also a museum person. Plus a guide.
I also was i a team that wrote a historic play.
And during the 2000- ’00s and ’10, employed expert (sakkunnig in Swedish)
by law firms in law suit processes about land rights.

NORDMALING HD
Together with a great team of reindeer herders, professional lawyers, and other
employed experts, I was involved when the Saamis won the Nordmaling case in 2011.
Been studying Saami history mainly close to Saami people since early 1990s.

My own foremothers and -fathers to a large extent came from Norway.
Love travel, music (once was a radio man), powerlifting, forests, lakes, big cities.

I hope you will enjoy this blog; I will more and more efforts to translate the most importans blog
on the field which I care for the most: South Saami history.

Ethnic cleansed or enslaved? Swedish Saamis in the early 1700s (Pt 2 SouthSaamiHistory)

leem3

Ethnic cleansed or enslaved? Swedish Saamis in the early 1700s (Pt 2 SouthSaamiHistory)

Handicraft and slaughter of horses – symbiosises and slave systems
So the parish-Saami system found its diffusion throughout the central parts of Sweden from County Västmanland and northwards, with the exception of Härjedalen, roughly all the way to Umeå. The system did not fulfill any particular need in settlers areas due to the lack of taboos against hoorse-slaughtering there. Its strongest and most bound form these systems got in counties Gästrikland, central Dalecarlia, Hälsingland and Medelpad-Ångermanland as well as the rural areas of Lake Storsjön’s parishes in Jämtland, all places that were strongly influenced by an old taboo against horse-meat and against slaughtering horse by your own, a very ancient phenonomenon in the farming culture of Scandinavia.

This system were thus vastly introduced and established as a kind of compromising solution instead of ethnic cleansing: ”Stay, and become slaves!” The system remained for almost two full centuries. Yet the old Forest Saamis, soon to be Parish-Saamis (sockenlappar) refused to get totally sedentary; and remained moving through at last the 1700s and for many groups much longer. In many cases the Paris Saami hired other Saami herders.

A proclamation of 1756 by the Governor of Gefleborg becomes the start signal for confiscation of arms between Mars 14 to July 29 from the parish-Saamis. The reindeer labour peoples were furthermore threatened with forced laabour – one can call it solave labour – as the majoroty population, on the other hand, already were forced to. When the Saamis of Torsåker and Ovansjö parishes (in Gästrikland county) violated the prohibition of hunting and escaped the confications; they ended up in prison. These parish-Saamis’s wives, Sigrid Jonsdotter and Lisa Klemensdottter (they were married to, respectively, Jonas Jonsson and Thomas Jonsson) wrote an application for bail. In this they claimed their husbands freedom due to that the people in their parish actually

by us did order works with nottågor (ropes for fishing net), which they now on spring necessarily beneedet, and therefore thus highly must acquire.

These close-to-coastal Saamis products consisted a crucial for the fishing branch; since they were skilled rope-makers whose rope-tows were used by the Gävle fishermen to net and not. Other crafts like tool-making, gear, brushes, brooms and baskets were made by wood or metal. Juniper, furs and other material were bases. Women collected herbs and made healing unctions.
The Russian Anthropologist Khazanov have written that a symbiosis between the nomads and the farmers of Eurasia did appear.
But we will also have a close look at the exctinction of the forest Saamis; since they are all extinct now in 8-11 counties or in Swedish landskap; everywhere south of a line Sveg-Angaria.
In upcoming essays we will also look at the Mountain Saamis and their habit of using pasturage for their reindeers along the Bothnic gulf coast. I aim at summarizing the whole period of time till present.

äppelbo
PICTURES: 1) Knud Leem 1700s, via Saamiblog (Norweigan Saamis)
2) One of Äppelbo parishes Saami wooden sleighs (ackja, sg Swedish.), regarded as remainings of the Dalecarlia-Saamis that nomadized with reindeers in the westernmost parts of the county. Maybe even to Värmland.
Photo from Äppelbo hembygdsförening, the local heritage association.