Uti Dalarna kläckta och borna, om etnisk rensning och sockenlappssystemets början

Del 1 i en serie bloggtexter om de sydligaste samernas historia Vi ska idag titta på fördrivningarna av samer från mälarlandskapen, Bergslagen, Dalarna och de län vi idag känner som Gävleborg och Västernorrland. I det aktuella skedet handlade det främst om de sydligare landskapen. De mest omfattande och konkreta försöken att deportera samerna – dvs att etniskt rensa Mellansverige – skedde 1720-1730. Det förflöt år av ovisshet innan de renskötande skogssamerna fick veta att beslutet upphävts (ca 1735 tycks det utifrån flyttmönstren; vi har inga officiella dokument. De får slutligen stanna i de norra delarna av Dalarna, ovanför Falun (Sundborn och Svärdsjö mot Enviken samt understundom Bjursås hamnar de flesta), men de får inte jaga eller lägga fällor. [8] Ett flertal suppliker, böneskrifter, sändes alltså till kungs (såväl av samer som av bönder) i samband med detta bland annat i maj och juli 1730, sistnämnda dato skrev samerna att de var ”uti Dalarna kläckta och borna, därest våra förfäder jämväl över 100de år hava haft sitt tillhåll, och således så väl uti det rätta lapska språket, som uti deras seder oförfarna, skola vi nu efter förbemälta publikation oss till Lappmarken begiva, så måste vi nödvändigtvis så väl till vår andliga, som timligha välfärd lida skeppsbrott.” Mellan  sep 1720 och densammas förnyande 29 okt 1723 [9] som vi möter samerna i den fångvagn som i Sista Upproret (mer om pjäsen senare i kommande bloggtext) kallas ”lappvagnen”. De tänktes då förpassas till Gävle slottsarrest för vidare befordran mot Jämtland eller ännu längre upp i landet liggande lappmarker. Vad vi vet; är att de flesta stannade i området eller fastnade för norra och östra Dalarna som huvudtillhåll sommarhalvåret. Till det fick man också alltså en slags statlig välsignelse. Andra samer hamnade i landskapen efter vägen, och åter andra återvände till Västmanland eller Gästrikland. Redan i 1740-talets början synes de västmanlandsamiska flyttningarna ånyo i full fart.
Hantverk samt hästslakt – symbios och slavsystem Det är alltså i och från norra Västmanland och centrala Dalarna och andra jordbrukande delar i trakter angränsande till Bergslagens kärn-näringstrakter som sockenlappsväsendet kom att breda ut sig; i ett bälte upp genom Gästrikland-Medelpad-östra Jämtland med Storsjöbygden och uppåt Lit-Strömsund. I kustlandskapen går den reella sockenlappsgränsen vid Nordmalings norra gräns – dvs gamla ångermanlands- och västernorrlandsgränsen – även om vi vet att t ex 1769 dokumenterats sockenlappsliknande näringar ändå uppåt Frostkåge norr om Skellefteå. I nybyggartrakter som Härjedalen, västra och nordligaste Jämtland och östra, norra och västra Dalarna samt egentliga Bergslagen fanns inte sockenlappar (däremot kan t ex stads- eller brukslappar där ses). Dess utbredning följer antagligen exakt hästköttstabut som rått bland den äldre jordbrukande befolkningen. En länskungörelse 1756 av landshövdingen i Gävle blir startsignal för konfiskerande, dvs beslagtagande,av skjutvapen från 14 mars (Olofsmäss) till 29 juli, detta under fyra år i följd. Ren- och sockenlapps-proletariatet; lappdrängar och lappigor hotades härvid med tvång på årstjänst såsom allmogen redan var föreskrivna. Slav eller slav alltså…. När Torsåker och Ovansjö samer trotsat jaktförbudet och undkom bössbeslagen och iallafall jagade, blev resultatet fängelse. De bägge sockenlapparnas i fråga Jonas Jonssons och Thomas Jonssons hustrur Sigrid Jonsdotter och Lisa Klemensdotter skrev en borgensansökan. Där menade man att männen skulle friges mot borgen av orsaken att allmogen i deras hemsocknar: ”hava av oss beställt arbete med nottågor med mera, som de nu denna vårtiden ganska nödvändigt betarva, och därför sådan högeligen påfordra.” Dessa mer kustnära samers produkter var alltså av central betydelse för fiskenäringen, genom att de ofta var skickliga repslagare, vars notögen nyttjades av t ex gävlefiskarena till fiskenät och not. Härutöver bedrevs många andra hantverk; där ofta redskap, verktyg och korgar framställdes av trä och metall. Ene, kråkris och tallrötter var huvudråvaror. Kvinnorna samlade och kunde ofta göra botande dekokter och salvor. Den ryske antropologen Khazanov menar att en symbios uppstått mellan Eurasiens bönder och nomader. Men att det var ett slavsystem som dessutom utrotade alla samer söder om Sveg-Idre och Ångermanland ska vi också titta närmare på. I denna blogg och i artiklar, som jag just nu håller på att skriva. Sockenlappsväsendet omfattade hela området mellan norra Västmanland och Nordmaling; och vi ska titta mer på det i detalj framöver.
En av Äppelbo bägge ackjor, som anses vara lämningar efter de dalasamer som långt fram i tiden flyttade med renar i västra delarna av landskapet. Kanske även till Värmland. Foto: Äppelbo hembygdsförening.