Ur Ivan Johnson om Jämtgaveln. Del I: Ragunda och det östra riket

Jämtgaveln2012Jonas Salmonsson Foto Jonas Salmonsson, via Länsstyrelsen (V-norrland) Ragunda och det Östra riket 1210 stod i Sverige en strid mellan prins Erik och kung Sverker, båda svenskar. Orsaken var att kung Sverker sökte återta den kungamakt och titel som han 1208 förlorat till nämnde prins Erik. För denne kämpade en Fale Burman med sin här bestående utav jämtlänningar, medelpadingar, hälsingar och ångmanlänningar. Prins Erik gick med hjälp av Fale Burmans här segrande ur striden. För sina insatser berättas det, att Fale Burman år 1212 fick Medelpad och Jämtland samt ett stycke av Ångermanland i förläning. Uppgiften om krigsmän från Medelpad noteras men mer ändå, att Jämtland gavs som förläning åt Fale Burman. Jämtland anses vid här aktuell tid i början av 1200-talet formellt ha legat under Norge och kunde då rimligtvis inte ha givits i förläning av en svensk regent. Återstår följaktligen östra Jämtland med Ragunda som huvudbygd och om det var detta så kallade Östra rike som var förläningen visar det på detsammas särställning. Så också möjligen det förhållandet, att prästen i Ragunda deltog i nedskrivandet av Medelpads landsskrå i Torp 1489; den gränsbestämning i vilken gränslinjens läge norr och väster om Torringen är inskriven första gången. Mer än 100 år tidigare framfördes vid krigshandlingar under 1300-talet och 1400-talet från båda sidorna krav på det Östra riket lika med ragundaområdet. Jämtlands och Ragundas privilegier bekräftades av kung efter kung i det norska riket. Det visar på norsk överhöghet de tider då Jämtland formellt inte låg under Sverige. Rörande norska kungar sänder exempelvis Håkon Magnusson Hålägg 1301 en förordning till ”Alle män i Jemtland og Ragunda.” Den 30 november 1305 skriver han enbart till Ragunda och det brevet lyder i fri översättning från det norska språ- ket: ”Håkon, med Guds godhet Norges kung, son till kung Magnus, sänder alle män i Ragunda Guds och sin hälsning. Vi har låtit giöra detta sigill som I skall ha i Dalen…Vi vill att detta skall gömmas i Ragunda kyrkia under tre lås; Björn Jorundsson skall gömma en nyckel, Steffen den andre och Olav Breidhans den tredje. När en af dem faller ifrån, då skall en förståndig man komma i hans ställe. Ingenting skall beseglas med det utan det som man tar till råds på allmänt ting; dock att brefvet skall läsas upp för tingsmännen innan det är giltigt. Så bjuder vi också, att var gång våre skatter salas sammen, skall det giöras ett bref om vad som uppbärs i var gärd och detta bref skall sändas oss under detta sigill och deras som inkräver skatterna. Så bjuder vi också, att I skriver oss till vad det blivit uträttat i var gärd i fjol i våre skatter. Var detta bref giort i Bergen Andreasmässodag i vårt sjunde regeringsår och förseglat med vårt sekret.” Detta med Ragundas och östra Jämtlands av allt att döma unika, statsrättsliga ställning under medeltiden har sitt givna intresse i frågeställningar rörande gränslinjen mot Medelpad och särskilt då mot Torringen och Jämtgaveln. Vidstående kartbild vill visa, att Ragunda tingslag och därmed också det Östra riket gränsade mot Borgsjö och Jämtgavelns norra gränspunkt, som sedan gränsbestämningarna 1762 och 1800-1802 är på en hälla vid södra stranden av Korssjön byggda gränsröset. Denna gränspunkt kallas i de äldsta gränsdokumenten och på kartorna Profeunäs. Dess geografiska läge har aldrig ifrågasatts.Värt dokumentera för nu och framtiden är att min hustru och jag sommaren 1983 fann igen det då helt övermossade röset och frilade detsamma. Enast hjärtstenen varsynlig. Likaså några av visarna (stenar med visst avstånd) som visar ifrågavarande sockens- och landskapsskillnaders riktning. Enligt Nils Ahnlund i uppsatsen ”Landskap och och län i Norrland”, publicerad 1942 i bokverket ”Norrland. Natur, befolkning och näringar”, förde Ragunda i början av 1300-talet eget vapen. vid sidan om det jämtländska. Dock visar ragundaområdet sakna betingelser till att bli eget landskap. En annan intressant uppgift om Ragunda lämnar Malte Hamnström i sin uppsats ”Ångermanlands och Medelpads gränser i forna tider” i form av ett citat hämtat ur Peter Olssons uppsats ”Om Jämtlands och Härjeådalens forna gränser, med försök till tolkning av 1273-års gränsregleringstext”, publicerad i Jämtlands Fornminnesförenings tidskrift B3/1902-1905. Citatet lyder: ”Ragunda pastorats innevånare berömma sig ännu af att aldrig hafva hört under Norge”. Om än perifert, så ändock av visst bebyggelsehistorisk värde notera, att ett talesätt bland de äldre i Jämtland är ”utrikes i Hammerdal”. Den tidigare nämnde norske historikern Edvard Bull anför som bevis för Ragundas självständighet förutom de tidigare nämnda kungabreven det förhållandet, att Ragunda så pass sent som 1527 hade ett eget själagille. Det benämndes Sankt Peders gille och lydde under Johanniterklostret i Eskilstuna. Fig. 1. Efter karta i Vidlyftiga handlingar nr 112 över gränsuppgången 1800-1802 och akt Borgsjö nr 176; båda i lantmäteriverkets arkiv, Härnösand. 7 Som ytterligare bevis för Ragundas självständighet påtalar likaså Bull i ”Norsk Historisk Tidskrift 1924 – 1927”, att de första svenska och norska kraven på Ragunda restes efter Sveriges angrepp på Jämtland år 1308. Möjligen menar han, kan kravet från svensk sida ha varit kopplat till slutet av 1200-talet och händelserna kring det då i Stugun inom Ragunda pastorat anlagda pilgrimshärbärget. Bull anför vidare som bevis för att svenska intressen funnits i Ragunda trenne brev rörande laxfisket i Ragunda. Först att ärkebiskop Olav i Uppsala den 17 juli 1326 skriver till den norska regeringen och anför klagomål mot ”att noen meen i Jemtland” skadat hans fiske i Ragunda och därpå tvenne brev skrivna den 7 mars och 23 maj 1331 av ärkebiskopen och av fogden över Hälsingland, Johan Ingemarsson. Rörande fisket i Fors (Ragunda) var den katolska kyrkan och dess ärkebiskop en stor intressent. Den kyrkliga organisationen i Jämtland var om något speciell. Oavsett om Jämtland och Ragunda formellt lydde under Norge eller Sverige, tillhörde landskapet kyrkligt sett Uppsala stift under tiden 1164 -1570 (1597 annan uppgift). Samtidigt fanns det hos såväl allmogen som hos de styrande inom och utom Jämtland kyrkligt intresse västerut till Nidaros och S:t Olofskulten. Mycket finns att anföra därom, men det får för nu stanna vid noteringen om att Torringen och Borgsjö enligt sägnen berördes av förhållandet. IVAN JOHNSON 1996 (2008). Hela här: http://www.kulturarvvasternorrland.se/media/17989/torringen_och_j_mtgaveln_2012.pdf

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s