Lars Nilsson som brändes på bål 1693 för att ha nyttjat spåtrumma

  Johannes_Schefferus_Lapponia_sami_shaman_with_drum

Samerna meddelar att Lars vid sin kåta för sina trägudar uppsatt ett offerställe ’liksom en teater’. Intill detta offerställe har de funnit Lars och hört och sett honom på knä ’ganska illa Siunga och yhla. Jembwäl på sin Spåtrumma häfftigdt Speela, öfwer een sin Sonasohn om sine 6 åhr…den där samma dagh’ omkommit och drunknat i en brunn.

Lars hade ’Sungit och på Trumman slagit att spå lifwet i honom, hwar medh han platt intet uträtta kunnat’. Han ’achtade dem (de utsända samerna) intet, Ehuru dhe honom åtwarna månde medh slicht Ogudachtigdt och Öfwerdådigt lefwerne och diefwulska Giärning att afstå, in till dess dhe nödsakades honom Trumman wåldsamligen att afhända…’Då blir Lars elak till sinnes’, nappar efter kniven och överfaller männen med ’skamlösa Expressioner’, som om de varit orsaken till att sonsonen drunknat emedan de hindrat honom fullborda sin avsikt.

När de utsända återvänder till offerlaven, har Lars där rest tre avgudar och en Torvigg av trä. Där har Lars offrat horn och alla andra ben av två renar. De ser även ben av ett föl och en oxe, med vilkas blod han bestrukit sina avgudar. När männen tar ned gudabilderna från offerlaven, ropar Lars med hög röst på samiska en bön att Tor eller åskan (till vars ära ett av träbelätena är uppsatt) måtte slå ned på de utsända männen med blixt och dunder.


Så långt Hammarén (en eljest något underlig skrift som indirekt synes försvara repressionen) 1991. Vi går vidare till wikipediasammanställningen

När Lars rannsakades ställdes gudaikonerna samt ”Torwiggen” av trä, som han offrat till, inför rätten. På rättens fråga svarade Lars att dessa ”avguderier”, som de kallades av rätten, som han hittills utövat, ”warit honom mycket nyttige och gagnelige” särskilt de tre senaste åren,

”Tå een stoor Siukdom och dödh öfwergick hans boskap af Reenar. Då hade han åtskilliga gånger stått på sina knän med upplyfta händer och anropat den Allrahögste Guden utj himmelen om hielp och bijstånd, att hans Boskap icke måtte utrootade warda … lijkwäl skal det honom ingalunda kunnat hiälpa utan dymedelst blifwandes förorsakat att söka och tillgå andre Medell Neml. Trääafgudars tillbidiande Ofrande och Trummespeeel.”

När rätten frågar Lars ”om sådanne Medel honom något hjälpa kunnat till dess Boskapz lyckligare tilltagande och förökning” svarar han att de har gjort det.

Rätten frågade varför Lars – utom renar – till sina avgudar offrat även en oxe och ett föl. ”Av sin SpåTrummas och dess ringars anledningh, och omlöpande på Trummeskinnet” påstod han sig då ha ”förmärkt att sådanne Creaturs oppoffrande wore hans Affgudar behageligast…”

Förhöret fortsatte. Lars sade att prästerna ofta sagt till honom att ”öfwer all Tingh fruchta och tillbidia den stoore Alzmechtiige Guden uti Himmelen, som Himmel och Jordh och alla Creatur skapat hafwer, men inge Afgudar för honom”, och att de hade predikat för honom både offentligt och privat men att det inte varit till någon nytta för honom, och att han ”sökt sigh andra Medel förmedelst Afgudars tillbidiande och Offrande” etcetera, vilket han påstår… ”warit honom till mycken bättre fromma, och sin Boskapz wähltrefnad…”

Dom och avrättning

Lars dömdes ”i anseende till sine i långligh tijdh Grofwa och Ohörliga Afgudiska widskieppelsers föröfwande” till livsstraff enligt Guds och världslig lag, nämligen 2 Mos. kap 22 och 5 Mos. kap. 13 samtVästerås ordinantia av år 1527 m.m. Domen underställes Svea hovrätt och fastställdes den 26 april 1692.

Innan han brändes på bål satt han i fängelse där han fick undervisning i kristendomen, Guds bistånd och den eviga själens salighet. I ett brev från Hovrätten till landshövding Gustaf Douglas skrivet i början på juni 1692, står det att exekutionen av Lars inte får verkställas förrän han blivit sant omvänd och visat botgöring. I december skriver landshövding Douglas till Hovrätten att Lars verkar omvänd och ska därför sona sitt brott tillsammans med sina trägudar på marknaden efter jultiden.

Nästa år, 1693, brändes Lars av allt att döma levande på bål i Arjeplog med sin trumma och sina gudabilder. Det berättades att han besteg bålet ”med en undersam frimodighet”. När han fördes ut på avrättningsplatsen fick han frågan om vad han tänkte. Han svarade att han var fri från sina synder. Därefter tog han nattvarden och steg upp på bålen där hans trägudar redan låg och ropade på samiska: ”Jesus, tag nu min själ”.

Detta var förmodligen den sista gången en människa avrättades med denna metod i Sverige.

Referenser

  • Granqvist, Karin, ”Du skall inga andra gudar hava jämte mig. Trolldoms- och vidskepelseprocesserna i 1600- och 1700-talets svenska lappmarker”, Stat, religion, etnisitet. Rapport fra Skibotn-konferansen, 27.-29. mai 1996, s. 71-88.
  • Granqvist, Karin, ”Thou shalt have no other Gods before me (Exodus 20:3). Witchcraft and Supersition Trials in 17th- and 18th-Century Swedish Lapland”, Konfrontation i Lappmarken. Sex essäer om mötet mellan samer och svenskar, sid. 13-27, 1998.
  • Granqvist, Karin, ”Till vem ger du din själ? Berättelsen om Lars Nilsson på liv och död”, Fordom då alla djur kunde tala… – Samisk tro i förändring, red. Åsa Virdi Kroik, sid. 50-59, 2001.
  • Hammarén, Alrik (1991). ”Prästerliga pionjärinsatser i Lappmarken”. Glimten (8): sid. 8-9.
  • Olli Soili-Maria,Visioner av världen, hädelse och djävulspakt i justitierevisionen 1680-1789,,Umeå Universitet, 2007

    Bild: Schefferus.

Annonser

2 reaktioner på ”Lars Nilsson som brändes på bål 1693 för att ha nyttjat spåtrumma

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s