Sundswall den 15 Februari (1849). ”Lapparne, som numera nästan årligen besöka wår ort med sina renhjordar, — ”

Nytt Allvar och Skämt
N:o 7 Thorsdagen den 15 Februari 1849
Sundswall den 15 Februari.
Lapparne, som numera nästan årligen besöka wår ort med sina renhjordar, hafwa äfwen i år warit här för någon tid. Deras ankomst till grannskapet af staden wäcker alltid uppseende och nyfikenhet; sålunda hade Lapparne, som uppställt sitt tält något litet stycke från staden, förliden Söndag ett ganska stort besök af stadens ungdom och wäl af några bland de äldre Renhjorden war på betydligt afstånd från den ambulatoriska bostaden, det oaktadt besöktes äfwen denna af en myckenhet folk.
Nästl. Lördag inträffade här ett töwäder, som på eft. m. öfwergick till häftigt regn, hwarefter en owanligt häftig storm inträdde, hwilken fortfor under natten mellan Lördag och Söndag med W. och R. W. wind, men ökades allt mer, så att den om Söndagen på eftermiddag och följande natten öfwergick till orkan, hwaraf iaktegelstenar, skorstenshufwar m.m. lösrycktes och kastades långt omkring. Lyckligtwis har ännu icke några strörre olyckhändelser blifwit försporda eller menniskolif förspillda.

How could Forest Saamis vanish from – at least – eight counties (landskap/shires) ?


At certain times and places the infant mortality rose up to 80-90% among the parish Saamis, a group which mainly did consist of the old Forest Saamis.

This text is about the Forest Saamis in Sweden.
But; since I first wrote this, I have found credible sources concluding that Forest Saamis in both Norway and Finland (plus most likely, and to some extent obvious in wide parts of Karelia and Russia, Kola peninsula that is) that is.
The process when studied reveals a wide range of similarities already with a brief comparison betweeen what happened to the Forest Nenets, Southern Selkup and Southern Khanty speakers, as well as with the speaker of the many already extinct languages spoekn by peoples with forest reindeer husbandry and other forest-related subsistences like hunting-gathering-fishing in taiga area of Russian North and Central/Western Siberia. I will later, in other texts, return to this issue.
I will in upcoming texts treat the studiy field of Russian warfare agains these for me remote or semi-remote peoples and their (in the 1700s mainly) hard resistance against the Russian power.


and, from mainland Västerbotten,
Also from areas in Södermanland, Värmland and Närke.
(Possibly also from Dalsland and other even more southern shires.)

The Southernmost Forest Saami language variety got totally extinct during the 1800s.
Furthermore following south Saami varities are still threatened: South Saami and Ume Saami, as well as Lule Saami. Same destiny also, still, threatens some Eastern varieties.

There are still Forest Saamis in Sweden; generally in the North-East Tornedalen area, in Malå, Gällivare, Arvidsjaur Jokkmokk. But basically all the other organized sijte/siita (sing.)’s are since long gone disappeared.

I will explore the reasons in follow-up articles, blog texts

Till then you can always hire me for a lecture in English or Swedish!

Regards: Peter

Picture: (parish pictures), Delsbo parish

id: 3457 fotoår: okänt
bildnummer:  A10-067 teknik: 9,3 x 6,1 cm, inskannad påsiktsbild, 48-bitars färg, 1200 ppi
land: SE fotograf: C. A. Asklings, Söderhamn
förening:  Delsbo Hembygds- och Fornminnesförening rättighet: Delsbo Hembygds- och Fornminnesförening
motivkategori:  barn originalplats: (redovisas inte här)
sökord: Dött barn, kista, begravning
bildtext: Okänt barn. Barnet är sanolikt dött. Jag kommer att motivera publiceringen av denna bild inom ort. Se även neo.108. Någon gång på 50-talet tog yrkesfolk över de bestyr som bygdens människor ägnat sina kära när de gått ur tiden. Döden blev ett främmande begrepp. Det kan vara bra att få se att det varit annorlunda för inte så länge sen. Delsbo Forngårds styrelse har beslutat att publicera bilden.
motivplats: okänd
publiceras: ja samling: Fotoalbum med okänd givare
säljas: ja skick:
bildfil stor: A10-067.tif reg av: Barbro Kristina Forslin, Delsbo ( at site)
bildfil liten: A10-067.jpg reg datum: 2012-01-09
tidigare nr: 55.684

The reason why I use this illustration; a dead child gives us a clue how the mass extinction of Forest Saamis
really got initiated; through infant mortality. At certain times and places it rose up to 80-90% among the parish Saamis, a group which mainly did consist of the old Forest Saamis.

Finfolk, Finmen, Saami or Inuit or both? Orkney Experiences, encounters with ”Finns”

Documented Finmen sightings

”Our skin-sewed Fin-boats lightly swim,
Over the sea like wind they skim.
Our ships are built without a nail;
Few ships like ours can row or sail.”

The above account, from the Heimskringla, or Chronicle of the Kings of Norway, refers to the vessels of the ”Laplanders” – boats which were constructed ”with deer sinews, without nails and with withes of willow instead of knees.”

Like the vessels of the Finfolk, these boats were so light that no ship could overtake them in the water.

This account, written in the late 12th or early 13th century, shows that the skin-boats had made an impact on the mind of the Vikings. This alone provides a good link to the folklore of the finfolk, but around 400 years later there came an interesting twist in the development of the legends.

In the 17th century, Orkney saw a spate of sightings around Orkney of people referred to in the contemporary accounts as “Finn-men”.

These kayak-paddling visitors were seen in Orkney and Shetland on a number of occasions and possibly resulted in new elements being grafted onto the existing finfolk and selkie-folk mythology.

For example, one was seen off Eday in 1682, but rowed away quickly when the islanders tried to catch him. In 1684 another was sighted off Westray and a ”Finn-man’s boat” was once housed in the Burray Kirk.

The paddlers were renowned for the speed of their vessels, and accounts of fruitless chases by the islanders were obviously the root of the traditions surrounding the finman and his unparalleled rowing ability. The kayak also accounts for folklore’s insistence that the finman’s magical boat travelled with no sail.

For examples of these sightings, click here.


PICTURE: Same site

Copyright © Sigurd Towrie, 1996-2015

Long ago, at the Lammas fair in Kirkwall, a boatman from the island ofSanday agreed with a dark stranger to ferry a cow to one of the North Isles.

The payment for the task was double the usual fare, so the boatman leaped at the opportunity and accepted.

Remaining silent, and much to the boatman’s surprise, the stranger hoisted his cow into his arms and was strong enough to carry the animal aboard the boat.

The stranger turned out to be a man of very few words, but as each island passed he ordered the bemused boatman to pass to the east of it.

The boatman, perplexed as to their final destination, asked his glowering passenger where they were heading..

”A close tongue keeps a safe head” snorted the dark man.

As they finally passed Sanday, a dense thick fog enveloped the boat and then thinned rapidly. When the fog cleared, in the evening sunlight lay an enchanted land. Sweet music could be heard as mermaids sang at the thought that one of them would now get a human husband.

The boatman immediately realised that the stranger was one of the dreaded Finmen. The mermaids’ lilting melodies soon turned to screeching wails when they learned the boatman was already married and had a family.

The boatman was blindfolded as the boat was pulled ashore on the enchanted island. The Finman’s cow was carefully landed and payment, in the form of a bag of coins, dropped into the bottom of the boat. Later on the boatman discovered that all the coins were of copper, for as it is well known, the Finmen cannot bring themselves to part with their beloved silver.

Having settled the account, the Finman turned the boat withershins (against the course of the sun), a thing no human mariner would permit.

Angered by his treatment, the boatman tore the blindfold from his eyes butonce again found himself to be surrounded by a magical mist. As he sailed the mist cleared and soon, from the starboard, he saw his home island of Sanday again.

A year passed uneventfully.

Then, at the next Lammas Fair, the boatman once again met the dark stranger and asked him to drink a cog of ale with him.

”I’m blithe to see you” said the boatman, taking a long draught from his ale.

A grim look came over the stranger’s dark and gloomy face. ”Did you ever see me?” he snapped. ”You’ll never have to say again that you saw me.”

As he spoke, the Finman pulled out a box with some powder in it and blew some into the boatman’s eyes. From that moment on, the boatman was blinded and remained so for the remainder of his life.

Månadstema på min blogg för augusti: förslagen. Gärna feedback!


Obs att det går att svara och kommentera här t ex via sitt facebookkonto! 🙂

LANDSKAP: Jämtland
SOCKEN/REGION: Hemsön med Högsjö och nedre Ådalen
FJÄLLSAMISK ENHET/TRAKT: Västra och södra Jämtland
TEMA: Statlig styrning, främst lappfogdeväsendet och lappförsamlingarna. TIDSPERIOD/TIDSTEMA: 1740-70.
LAND (utöver Sverige): Norge

Skriv här eller på min yrkesfacebook Peter Sakkunnighistoriker Ericson om du har några andra idéer.

Temata faställs under fredagskvällen.

Bild:  Gamle lappfogde Abraham Staaff, jämtländsk lappfogde 1905-1930. Han gjorde ett par omfattande undersökningar av vinterbetesplatser, främst baserat på samernas egna uppgifter. Okänd bildkälla.

Slavarbete, misshandel, tortyr, pisk-straff, etniska rensningar, kolonisation……..

Update: Om detta och annat pratar jag på min föredragsturné. Boka gärna in mig – idag. Kontakta mig genom mitt facebook-yrkeskonto

Samerna i Sverige – summerar innan ”stora miniserien” om Sydsamernas historia fortsätter

I norr bedrevs från 1635 gruvdrift med i praktiken slavarbete för samerna, körslor och annat ännu mer betungande. Misshandel och tortyr väntade de samer, som arbetsvägrade. Religiöst förtryck drev samerna till Norge, eller längre uppåt fjälls – och många flydde söderut. Folk brändes och piskades, kördes bort, skrämdes, hotades.Till det kom de i t ex jämtländska delen av Saepmie en del allt fräckare nybyggare, som ville alltmer av skattefjällen.

I de södra landskapen pågick fördrivningar och statlig repression i ett mer eller mindre pågående flöde ca 1645-1760.
Etniska rensningar tömde på sikt hela Mälardalen (ja, hela Svealand), Bergslagen, Gästrikland och Dalarna – det som populärt brukar kallas ”Mellansverige” – från samer. Från ca 1730-40 förband alla samer sig som ville uppehålla sig nedom Ljungan att städslas som sockenlappar. Ännu en mansålder (på en del håll mer) nomadiserade man och ägde små renhjordar. Men från 1780-talets slut var det en uttalad ambition från statligt håll att bofastgöra alla samer utom fjällsamerna. I denna process knäcktes de sydligaste skogssamerna med skatteland också på sikt.

Skogssamerna försvann från minst åtta landskap; genom. en bl.a ästan hundraprocentig barnadödlighet utrotades detta folk passivt. Än idag är skogsrenskötseln extra hårt utsatt. Och än idag pågår repression och förtryck, samerna trängs undan. Ingrepp, försök till att osynliggöra, bagatellisera och en massa ren rasism. Och okunskapen är, som jag ser det, det största problemet! Det är ofta den som möjliggör de häpnadsväckande övergrepp och ingrepp som vi ser. Samernas land är inte ett råvaruskafferi!

När vi började med Ljusminneprojekten 1997-98 var det i de allra mest breda folklager allmänt obekant att det ens funnits samer nedanför Sundsvall, eller ens nedom Umeå.
Vinterbetesvanorna som pågått i flera århundraden; dvs att fjällsamerna tar renarna till kust- eller kustnära områden från Bottniska vikens skärgårdar (faktiskt ända till Uppland, Avesta, Sandviken och Gävle) till områden som Höga kusten, medepadskusten, Dellenbygden, Hornslandet, Jungfrukusten är ännu idag något som många inte har någon aning om.

Historien om samerna är alltför lik historien om bägge Amerikornas urfolk; som i  Uruguay – de forna urfolken (eng. indigenous peoples) är borta. Bara i sägnen och namn (rimligen även i landskap, spår) lever dom.
Nu gäller det att dokumentera. Och att återfå och få erkänt rättigheter!
Och samernas historia måste ses i sin helhet, i alla fyra länder, samt relateras till övrig arktisk, subarktisk, nordlig och uralisk liksom fennoskandisk, Europeisk och eurasiatisk historia. Liksom givetvis till världshistoria.

Peter Ericson, Mellersta Saepmie, 30 juli 2015 Bild: Johan Tirén 1892 Full size här

Finn=fångstman, samisk förfäder? Gamle E. G. Geijer diskuterade 1831 frågan om samiska förmödrar i Småland!

Svea: Tidskrift för vetenskap och konst, Issue 13 (Uppsala 1831)

Den vidlyftige men inte helt ointressante E.G.G menar i artikeln Sverige vid slutet av hedniska tiden (s 236ff) att de finnar som givit namn åt såväl Västergötlands terrängnamn som många av Smålands Finnveden etc är samerna (eller deras förmödrar/-fädrer). Med tanke på att finne i betydelse finländare är en förhållandevis sen (oklar från när; jobbar på frågan!) etnonym, är det måhända tänkvärt. Självklart har sådana teser testats hos undertecknad. Lencquist anges som källa vad gäller de finska samernas tidigare sydliga belägenhet (s 302 a.a.). De intressantaste partierna ligger som jag ser det på s 313-317 (a.a), dvs mot slutet. Geijer argumenterar övertygande; ser samerna som de äldsta invånarna i Norden och exemplifierar med ortnamn och överhuvudtaget på ett (åtminstone styckevis) intellektuellt redbart sätt. Även om just hans namn inte kanske är det starkaste att hänvisa till… Och ibland svävar han ut nånting alldeles kopiöst. Men tanken…

Här ett av de många geijerska argumenten, i modern wikipediabelysning:

Namnet skrevs 1413 Finnakumblum och kommer från kyrkbyn. Efterleden innehåller kummel, ‘(grav)minnesmärke’ syftande på ett bronsåldersröse vid byn. Förleden innehåller sannolikt finne, ‘kringströvande jägare och fiskare’.[9]
Namnet skrevs före 4 september 1904 även Finnekomla socken.

Etniska substrat, som t ex Kerstin Eidltiz Kuoljok pratat om, är rimligen ett verktyg att arbeta med här. Skrithi-, scrici-, screrifenni, –fenni. Finn-namnen går ända ner i Skåne.

Nog svindlar tanken.

En avvikande uppfattning men ävenledes med intressanta aspekter redovisas här:
Det handlar om Östergötlands medeltid.
Här handlar det om ”vanliga” finnar.
Men nog förtjänar frågan sin mer omfattande utredning.

Bildkälla: Tv-Värnamo, som även innehåller denna intressanta text –

”Finnveden är känt sedan 500-talet, de tre häraderna Sunnerbo, Västbo och Östbo ligger runt sjön Bolmen.

Finnveden är den vikinga- och medeltida benämningen på ett av de ursprungliga ”små landen”, närmare bestämt på den västligaste delen av Småland, omfattande de tre häraderna Sunnerbo, Västbo och Östbo.

Förleden är ordet finn(e), syftande antingen på folkslaget eller på ”kringströvande jägare och fiskare”. Efterleden är troligen ed(e) ”väg”, syftande på Lagastigen, men det kan också vara ”hed” i betydelsen skogsområde.

Den äldsta kända texthänvisningen till Finnveden är från den gotiske historikern Jordanes, som i sin text De origine actibusque Getarum (Om goternas ursprung och bedrifter) från år 551 berättar om finnaithe, en av stammarna i Skandinavien.

Idag omfattas regionen av kommunerna Gislaved, Gnosjö, Ljungby, Vaggeryd och Värnamo.”

Snoddas sjunger Dan Anderssons ”Spelmannen” (kommentarer överflödiga)

Jag är spelman, jag skall spela på gravöl och på dans,
i sol och när skyar skymma månens skära dans.
Jag vill aldrig höra råd och jag vill spela som jag vill,
jag spelar för att glömma att jag själv finnes till.

Jag vill inte tröska råg och jag vill inte repa lin,
ty den hand som stråken skälver i skall hållas vek och fin.
Ni får inte ge min bannor eller kalla mej för lat,
fast jag stundom hellre hungrar än jag spelar för mat.

Jag vill inte gräva jorden, jag vill inte hugga ved,
jag vill drömma under häggarna till solen hon gått ned.
Och i kvällens röda brand ska jag stå upp med min fiol
och spela tills ert öga lyser hett som kvällens sol.

Jag ska spela när ni gräva era kära ner i jord,
jag ska spela hela sorgen i en visa utan ord.
Och det svarta som var döden och som hälsat vid er säng,
det skall forsa som en strömmande sorg från min sträng.

Jag ska följa genom dalarna i höstens höga natt,
och i rök från hundra milor ska jag sjunga som besatt.
Och när natten böljar becksvart över skogstjärnens skum,
mina basar skola ropa djupt ur mänskosjälens rum.

Tre sorgens strängar har jag – den fjärde har gått av,
den brast i en skälvning på den bästa vännens grav.
Men ända in i döden vill jag följa er med sång –
och jag vill dö och jag vill spela till uppståndelse en gång.

Text genom Projekt Runeberg

Ur tidskriften Från Gästrikebygder 1921

Not: Undertecknad har tillsammans med Bo Ulfhielm på Länsmuseet Gävleborg inventerat efter samiska kulturmiljöer i denna socken. Det kan låta höra om sig mer!
Not2: Denna socken har en ytterst rik skogssamisk historia. Det kan ej uteslutas att vinterbete också bedrivits där av fjällsamernas renhjordar.

Lapparna* i Ovansjö    (* behåller originaltext från 1921)

Ännu på 1600-talet flackade lappar omkring med sina renhjordar i Hälsingands och Gästriklands skogar. Här och där i socknarna finnas platser, som ännu bära namn från lapparnas tid. I Ockelbo t.ex. finna vi Lapptjärn och Lappåsen, i Ovansjö Lappbacken. Mellan lapparna och den bofasta befolkningen rådde emellertid ständig osämja. Renhjordarna skattade böndernas hö och lövhässjor, och lappen, som ansågs vara trollkunnig, troddes bringa olyckor över inbyggarna. Det gick slutligen så långt, att landstinget nödgades taga saken om hand, och genom beslut åren 1646 och 1648 lyckades detta förmå landshövdingen Ivar Nilsson att utfärda en befallning till länsmännen att från varje socken utdriva lapparna. I stort sett torde den hänsynslösa förföljelsen ha lyckats, men många familjer blevo dock kvar och kämpade en förtvivlans kamp för sin rätt.

Vad nu lapparna i Ovansjö beträffar, så skola en del av dessa ha haft sitt tillhåll å berget Hohällan, där rester efter eldstäderna i deras kåtor ännu skola vara synliga. Den nu 76-årige Anders Jansson Wallbom berättar, att hans farmor, som var född i Hindrikas (där Hammarbergs gård i Storviks samhälle nu är), sade sig minnas Hohällalapparna och brukade berätta, att hon såg dessa åka efter renar till julottan i Ovansjö kyrka, under vilka färder lapparna i likhet med övriga kyrkfolket använde bloss.

En del av Hohällalapparna flyttade sedermera till Lappbacken i Storvik (där kamrer Blomqvists villa, Arvidsberg, nu står). En annan del flyttade till Vij i Torsåker.

Lapparna å Lappbacken – Lapp-Lars, Lapp-Kalle, Lapp-Anna m.fl. – ägde hästar men bodde i kåtor. De voro ej klädda i vanliga lappdräkter av renhud. Deras fotbeklädnader voro av ”hästbetingar”. Hohällalapparna hade blivit s.k. sockenlappar och levde på bettleri, varjämte de utförde det såsom vanhedrande ansedda yrket att slakta hästar och hundar.

”Lappmor” i Skatfors var gift med en lappman från Lappbacken, och det påstås, att i Bro by och Åshammar ännu skall finnas folk med lappblod i ådrorna. Det kan vara nyttigt att veta detta, helst som i våra dagar Samefolket håller på att samla och organisera sig för att tillvarataga sina intressen!

L. L. Lundh

Skymning i Hohällans naturreservat. Foto: Jennie Dalethsson.
Bild: Länsstyrelsen