Fjellner revisited. Lotta Fjellners uppsats/essay (Swedish) from 1996

fJE

Lotta Fjellner De3 1996-05-23 ANDERS FJELLNER- SAMERNAS HOMEROS
Min farfars farfars far var same, han var präst och dessutom diktare. Hans dikter finns bevarade för eftervärlden bl.a. i boken ’’Anders Fjellner- samernas Homeros, och diktningen om solsönerna’’. I följande text vill jag berätta om min förfaders liv och leverne, samt presentera en dikt. Den 18 september 1795 föddes Anders, då Thomasson, vid länsmansstenen på Rutfjället i Härjedalen. Anledningen till att han föddes där var att födseln råkade sammanträffa med flyttningen av familjens renar från Norge. Föräldrarna var nämligen renskötare, och deras namn var Thomas Jonsson och Märta f Andersdotter. De hade tidigare sonen Jon (Jonas) som var c:a ett år äldre än Anders. Thomas och Märta kom senare att få ytterligare fyra barn. Fadern, Thomas, dog 1804, endast 43 år gammal. Hans bortgång medförde att familjen skingrades. Anders blev omhändertagen av släktingar i Östersundstrakten, han fick snart börja studera vid Frösö trivialskola. Det var vid denna tid hans efternamn ändrades till Fjellner. På skolan på Frösön fanns vissa tvivel om huruvida man verkligen skulle ta emot lappar, men om de hade goda naturgåvor, verkade ha gott hopp om sig och tillräckligt snygga kläder för att de andra barnen skulle vilja vistas ihop med dem, så gick det bra. På somrarna åkte Anders hem till Ljusnedalsfjällen där han hjälpte till med renskötseln samt sådde och skördade sockerärter, de somrar det var möjligt. Så pass högt upp i landet som detta är så låg snön ofta kvar tills efter midsommar. Efter att ha läst färdigt på trivialskolan studerade Anders vidare på gymnasium i Härnösand 1814 och sedan vidare vid Uppsala universitet 1819. I universitetets katalog betecknades Anders för övrigt som ’’Anders Fjellner, Lappo’’. Att Anders lyckades så väl med studierna finner jag beundransvärt, för, som den sentida stamfränden och samiska tidningsmannen Torkel Tomasson uttryckte det: ’’ Det är betydligt längre och krångligare väg till universitetet från en nomads koja än från det anlägsnaste nybygge i obygden…man måste först ha tillägnat sig ett bofast levnadssätt och därmed sammanhängande tradition, innan förutsättningarna tillfullo föreligga för att kunna prestera något varaktigare och ändamålenligare…’’ 1821 fick Anders börja tjänstgöra som missionär i Jukkasjärvi och Karesuando församlingar. Detta innebar stora förändringar för honom- inte

minst språ kligt. Samiskan var helt olik den som Anders vä xt uppmed, och dessutom kom han att konfronteras med ett nytt språ k- finskan- som var det andra huvudsprå ket i områ det. Anders anpassade sig dock och blev snabbt fö rordnad som ’’Finsk och Lappsk Tingstolk i Torneå Lappmarker’’. Tjä nstgö ringen i Jukkasjä rvi och Karesuando fö rsamlingar varade i två decennier. 1828 prä stvigdes Anders. Hans befattning blev pastorsadjunkt, men han tjä nstgjorde också som vakanspredikant och pastor. 1829 skrev Anders en debattskrift i en frå ga han var mycket engagerad i, det gä llde fö rhå llandet mellan lappar och nybyggare. Skriften talade till nybyggarnas nackdel, Anders tyckte att de bara stä llde till besvä r. Han fortsatte att motverka nybyggare ä ven under kommande å r. Han anså g bl.a. att barnen i skolan lä rde sig negativa saker av dem. Anders verkade fö r en bra lappskola med missionä rer som lä rare, och han lyckades rä tt bra med sina idéer. I januari 1837 gifte Anders sig med en fjä llappflicka. Hennes namn var Christina Pä ivadtj och hon kom frå n Karesuando, men hä rstammade frå n Paldamo i Finland. I ett brev till en barndomskamrat skrev Anders att ’’Jag har få tt tag på Solens dotter’’, han syftade då naturligtvis på frugan. Genom giftermå let fick Anders en renhjord, så då fick han å ter anvä ndning fö r de kunskaper han få tt som barn. Han fick snart egna barn också : Thomas och Ella Amalia. 1841 utnä mndes Andes Fjellner till kyrkoherde i Sorsele. Det tog c:a 6 veckor fö r honom och hans familj att med renarnas hjä lp ta sig dit, 6 veckor då de upprepade gå nger var nä ra att dö . I Sorsele hade folket vä ntat sig att den nye kyrkoherden skulle komma skjutsad av hä star och gö ra entré på ett högtidligt vis. Ingen lade mä rke till den synnerligen lille mannen som kom med fru, barn och ett antal renar genom skogen. Byborna var fö rst en aning besvikna, men Anders kom snart att bli en mycket populä r och uppskattad prä st. I Sorsele föddes ytterligare fem barn till Anders och Christina: Napoleon, Emma Christina, Carolus, Anna Antonia och Marta Eleonora. Anders poetiska debut gjordes i samband med en samisk s k kungafest. Dikten som skrevs var en hyllning (på samiska) till samerna. Dikten publicerades bl.a. i Norrlands Tidningar i Hä rnö sand 1843. Den dikt Anders fick allra stö rt framgå ng med var ’’Solens sö ner’’. Delar av den publicerades i tidningar, runt 1850, och vä ckte genast stort intresse. Dikten publicerades till och med i utlä ndska dagstidningar, så som S:t Petersburger Zeitung och Helsingfors Morgonblad. I bö rjan av 1870-talet publicerades fortsä ttningen på ’’Solens sö ner’’ i ytterligare tre episka dikter. Anders skrev ä ven andra verk som blev mer eller mindre kä nda, ett av dem kallat ’’Lappland och lapparne’’.

Vid det hä r laget var Anders en gammal man, nä rmare bestä mt i 75-å rs å ldern, han hade blivit helt blind men fungerade fortfarande som kyrkoherde. Döden inträ ffade på Anders å ttiofö rsta levnadså r, den 22 februari 1876. Hustrun Christina dog den 10 september samma å r. ’’Kyrkoherden A Fjellners Familje Graf’’ som det stå r på gravstenen, finns på kyrkogå rden vid Sorsele kyrka. Det sä gs att Anders sjä lv forslat ned stenen, som skulle bli hans gravsten, frå n fjä llet Nalovardo som ligger nå gon mil utanfö r Sorsele. Dä refter ska han sjä lv ha huggit till, slipat och fö reskrivit, att den skulle resas på hans grav. Nedan fö ljer ett utdrag ur ’’Solens sö ner, Solsonens frieri i Jä ttarnes land’’ av Anders Fjellner, ö versatt frå n samiska: Fordom var det ont om karlfolk, fanns ej nog med mä n å t mö rna. En som dä r en kvinna ä ktat hade blandat blod med henne. Modern hade ammat barnet, lögat, nä rt den lille karlen. Gossen sparkade sin vaggaifrå n den som avlat honom hade han få tt fasta senor, avlaren gö t mod och mandom i den unge karlaä ttling. Sagor sä ga, sä gner mä la: Nordanom den fasta stjä rnan, vä stvart bortom sol och må ne ä r vart stenblock guld och silver: ä rilstenar, sä nkestenar – guldet glä nser, silvret skimrar, fjä llflå g spegla sig i havet, solar, må nar, stjä rnor strå la, le mot sina spegelbilder. Översä ttning av B Collinder 1953. ’’Solens sö ner’’ ä r en relativt lå ng dikt, så jag kan inte skriva hela hä r. Just den hä r delen ’’Solsonens frieri i Jä ttarnes land’’ handlar om solsonen som via fartyg fä rdas ö ver havet tills han nå r jä ttarnas land. En av jä ttarna har en dotter som solsonen finner intressant, men fadern hotar att ä ta upp honom…osv. Historian slutar som vä l ä r lyckligt. KÄLLA: Lundmark, Bo ’’Anders Fjellner- Samernas Homeros, och diktningen om solsö nerna’’ 1979.

Bild/Picture – Wikimedia commons: Anders Fjellner iført en kolt af sæmskat rensdyrkind, en såkaldt svaltja. Foto fra 1871 af Lotten von Düben.

PS. Will fairly soon translate or at least summarize in English plus edit the text.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s