Om Sydsamernas historia, Del 3: Högkonjunktur i renskötseln, men utdöende skogssamisk stam

Del 3 i en serie bloggtexter om de sydligaste samernas historia

Del 3. Brytningstid kring 1800-1850.

1815-1830 är en turbulent och händelserik tid.
Renskötseln upplever en högkonjunktur. Kustflyttandet tilltar för att nå en peak kring 1817-1820, något tidigare än i Västerbotten, Sundsvallsområdet och norrhälsingekusten är populära liksom snart sagt hela Hälsingland. De gamla skogssamernas små renhjordar växer i enlighet med detta: bofastgörandet tilltar; samtidigt ökar alltså det småskaliga renägandet i hela nuvarande Västernorrland och Gävleborgs län. Nora socken i Ångermanland har ett dussin renägande samer kring 1815. Staten inför veterligen inga specifika repressiva åtgärder gentemot de gamla skogssamerna nu och det s k skrå av sockenlappar; men nu hamnar pressen på lokal nivå, på sockenstämmorna och mellan sockenmännen och sockenlapparna, vars status nu gradvis kommer att sjunka – en process som vi kan se pågå under en mansålder. Denna press är värre och mer explicit och nu hamnar många samer på egen hand utan det utvidgade flyttlaget. Barnen får TBC i dragiga, påtvingade torp. Denna process syns mer påtaglig i Ångermanland och Medelpad än i Hälsingland. Dalarna är ännu inte undersökt på det sättet. Veterligen ej heller Jämtland, Utrotningen, lågintensiv, men likafullt utrotning, som vi varit inne på, fortskrider, och detta ska vi återkomma ännu ner till i kommande avsnitt. Alla barn dör, i stort sett. Då handlar det om gruppen sockenlappar. 1815 fanns denna grupp i minst åtta landskap fler än dom finns i idag. Sörskogssamerna försvinner undan för undan.
Relativt välvärgade sockenlappar finns dock ännu en bit in på 1800-talet, t ex Nils Nilsson i Arbrå. Utmarker finns ännu för många av sockenlapparna; t ex bergsområderna kring Amungen för voxna-, ovanåkers- och alftasamerna. Alla socknarna har inte heller sockenlappar, noteras i Landshövdingenrapporten för 1790. De västliga socknarna tycks inse lönlösheten i företaget, samtidigt som behovet är mindre där än i de rika bondesocknarna. Redan i sockenlappsväsendets första tid anar vi hur barnadödligheten skjuter i höjden, och decennierna efter 1800-talet är läget katastrofalt. Vi närmar oss siffror på 90% för första två levnadsåren. Vi ser från 1790 ett ganska stort tillflöde från Jämtlands såväl fjäll- som jordbruksbygder av samer till Dellenbygden, samer som är eller blir sockenlappar. Denna process fortsätter.

FJÄLLSAMERNA I början av 1810-talet syns en hel stor rajd med unga renskötande härjedalssamer på vinterbete röra sig i socknarna kring Ljusdal. Decennierna som följer ser vi renskötsel i Bollnäs och på andra håll. Ännu 1820 finns renlegoarbetare (”lapp-pigor, ”lappdrängar”) som flyttar vintertid med småskaliga hjordar till Gävle och Sandviken med omnejder. Perioden 1820-55 ca peakar också sedvanan med årstidsläger runtom i Hälsingland. Det verkar som om släktbanden mellan samer alltmer rotade i Hälsingland, och de som mer rört sig i Dalarna respektive Västmanland och Gästrikland lever vidare långt in på 1800-talet. 1830-40 har vi väldokumenterade flyttningar till alla kustlandskapen (som uppenbarligen pågått sedan minst 1718 till sundsvallsområdet). Populära sittställen är förutom de idag välkända inlands-vinterbetena t ex trakten kring södra Mörtsjön i Högsjö (ung. Ramvik), norra delen av Härnösands kommun liksom Härnön och Bjärtrå-Nordingrå för Ångermanland; Ljustorp, Njurunda (ännu mer i slutet av 1900-talet) och Alnö för Medelpad; hela norrhälsingekusten och Söderala för Hälsingland. Ljusdalsbygden och Järvsö syns alltmer, likaså  i Hälsingland såsom betes- och  sittställen för fjällsamerna; liksom vi tittat på Ovanåker och Alfta, som ofta dragit åt sig fjällsamers vinterrajder. Detsamma gäller Kårböle, vilket allt oftare ter sig som en mellanstation. Haverö tycks också besökas; det räknades förr till Hälsingland. Kring 1860-talet blev det fler, längre och större rajder. T ex vinterbetar härjedalensamerna ofta mer renen i Söderala och på andra håll i södra Hälsingland. Men kring det återkommer jag framöver.

Samer Hemsön 1890-nåt

Nästa gång, Del 4, går jag tillbaka i tid och tittar på lappförsamlingarna och läget i åretruntmarkerna

Bild 1: Flyttningar till Gävle var inget ovanligt under 1800-talet för härjedalen- eller södra jämtlandssamerna.
Bild 2: Livfull och klassisk bild från Hemsö i slutet av 1800-talet, motsv Vilhelmina södra tog sig ofta till dessa trakter på vinterbete, och nyttjar ännu mycket östligt ångermanlandsbete. Återkommer till fotot längre fram.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s