More on endangered languages and ethnic groups – UNESCO reports 1. FOREST ENETS (100 speakers 22 years ago)

Forest Enets  http://www.helsinki.fi/~tasalmin/nasia_report.html#FNenets

  1. Variant(s): Bai, (historical names:) Mangazeia Samoyed, Baikha or Baicha Samoyed, Karasina Samoyed, (old generic name also covering Tundra Enets:) Yenisei Samoyed
  2. Geographical location: in the forest zone on the lower Yenisei, within the Dudinka raion of the Taimyr (Dolgano-Nenets) Autonomous District of Krasnoyarsk Krai, Russia; historically, the speakers of the idiom have gradually moved towards the north along the Yenisei basin; this movement has during the last 150 years involved a distance of approx. 500 kms
  3. Relationships: /Enets/Samoyed/Finno-Ugrian (Uralic)
  4. Present state of the language: NEARLY EXTINCT
        (a) children speakers: none
        (b) mean age of youngest speakers: from 40 years up
        (c) distribution by sex: no known difference
        (d) total number of speakers: less than 50, possibly only a few; members of the ethnic group: approx. 100
      (e) degree of speakers’ competence: the last speakers are mainly trilingual, speaking also Russian and Tundra Nenets; interference from the latter two languages tends to influence what is left of native language skills in Forest Enets
  5. Sources:
        (i) information (about the language) and (ii) published material (of the language): N. M. TERESHHENKO: Eneckij jazyk, Jazyki mira: ural’skie jazyki, Moskva 1993
      (iii) competent scholar(s) and institution(s): Eugene HELIMSKI (XELIMSKIJ), Russian University of Humanities, Moscow, Russia
  6. Remarks: Forest Enets and Tundra Enets are officially counted as dialects of a single language, but they have a number of fundamental differences; areally, Forest Enets reveals an orientation towards Nenets (q.v.), while Tundra Enets adheres to Nganasan (q.v.); together with Nenets and Nganasan, the idioms of the Enets group are often considered to constitute a special subbranch termed Northern Samoyed
  7. Compiler: Dr. Juha Janhunen, Helsinki, 26 Dec. 1993


    Update: 50 speakers, all over 45 years old.

    http://www.eva.mpg.de/linguistics/past-research-resources/documentation-and-description/documentation-of-enets-digitization-and-analysis-of-legacy-field-materials-and-fieldwork-with-last-speakers.html

Annonser

Vegas färd, A. E Nordenskiöld 1875-76. Del II: Om renen i Spetsbergen och ryska Norden

Renbetesmark.
Green harbour på Spetsbergen, efter fotografi tagen af A. Envall den 20 juli 1873.

Jag skall härvid göra början med renen. Detta gräsätande djur går i gamla verlden mot norden nästan så långt som landet når. Det iakttogs visserligen icke af Payer på Frans Josefs land, men renspår sågos af oss på lerbäddarne vid Kap Tscheljuskin; lemningar af ren hafva iakttagits vid Barents’ vinterhamn på nordligaste delen af Novaja Semlja; några ytterligt feta djur fäldes af norska fångstmän på Kung Karls land öster om Spetsbergen, och för några år tillbaka var renen ganska talrik till och med vid Nordostlandets nordkust och på de ännu längre norr ut belägna Castréns, Parrys, Mårtens och Phipps öar. Oaktadt dessa trakter äro belägna mellan 80° och 81° n. br., trifves renen der tydligen mycket väl och finner äfven om vintern en riklig utkomst på de af stormar från snö rensopade bergsluttningarna, hvilket bevisas af det goda hull, hvarmed åtskilliga af oss derstädes fälda djur voro försedda, och de talrika renspår och rengångstigar, som vi sågo på Castréns ö i maj månad 1873. Ej heller tyckes en vintertemperatur af -40° till -50° bekomma dessa slägtingar till söderns hjortarter synnerligen illa. Till och med den norska renen kan uthärda Spetsbergens klimat. Några bland de utskurna dragrenar, som jag 1872 förde med mig till Spetsbergen, och som kort efter det de landsatts rymde, blefvo nämligen sommaren 1875 skjutna af fångstmän. De betade då i sällskap med vildrenar och voro liksom dessa mycket feta. Märkvärdigt är, att renen, oaktadt den förödande jagt för hvilken den är utsatt på Spetsbergen9, dock förekommer derstädes i vida större mängd än på norra Novaja Semlja eller Taimur-halfön, hvarest den varit nästan fredad för jägares förföljelser. Till och med på den lågländta delen af södra Novaja Semlja är renen, oaktadt sommarbetets riklighet, så sällsynt, att man vid landstigning derstädes knappast kan påräkna någon ren jagt. Först längre norr ut, å ömse sidor om Matotschkin Schar, förekommer den i något större mängd.

Det förtjenar härvid omnämnas, att renen för tre hundra år sedan, då norra delen af Novaja Semlja första gången besöktes af menniskor, icke tyckes hafva förekommit derstädes allmännare än nu för tiden. I berättelsen om Barents’ tredje resa (de Veer, Diarium nauticum: d. 21 juni 1596) säges uttryckligen: »Här må anmärkas att, oaktadt det land, som vi anse som Grönland (det nuvarande Spetsbergen), ligger under och öfver 80:de breddgraden, så växa der ymnigt blad och gräs och der finnas sådana djur som äta gräs, såsom renar, medan deremot på Novaja Semlja under 76:te breddgraden finnes hvarken blad eller gräs och ej heller några gräsätande djur.» Senare fann man dock spår af renar äfven vid vinterqvarteret; man dödade exempelvis en björn, som slukat en ren.

Vid Spetsbergen hafva renarne först genom holländarnes och engelsmännens, sedermera genom ryssarnes och norrmännens jagt betydligt minskats. I öns nordvestra del, der holländarne hade sina trankokerier, har den till och med fullkomligt utrotats.10 Den förekommer dock ännu i Isfjorden i mycket stort antal och skulle genom skydd helt säkert hastigt åter förökas.

Att en så förödande jagt som den, hvilken år efter år pågår på Spetsbergen, kan ega rum utan att djuren utrotas har till och med gifvit anledning till antagandet af en invandring från Novaja Semlja. Men sedan jag numera lärt närmare känna renens förekomst på det senare stället, synes mig detta förklaringssätt icke vara riktigt. Om derför, såsom åtskilliga omständigheter verkligen antyda, en invandring af renar till Spetsbergen eger rum, så måste den ske från något i nord-nordost beläget, ännu okändt polarland. Enligt några fångstmäns förmenande finnes till och med antydan om, att detta obekanta land är bebodt, ty det har upprepade gånger uppgifvits, att man på Spetsbergen fångat märkta renar. Den första underrättelsen härom finnes hos Witsen (Noort ooster gedeelte van Asia en Europa, 1705, II s. 904), med uppgift att renarne varit märkta på horn och öron, och sjelf har jag hört fångstmän, som i Norge blifvit väl förtrogna med renskötsel, bestämdt påstå, att öronen på några af de Spetsbergsrenar de skjutit varit klippta. Förmodligen beror hela berättelsen likväl endast derpå, att öronen blifvit frostmärkta. Att en invandring till Spetsbergen af renar från Novaja Semlja icke eger rum, visar sig för öfrigt äfven deraf, att Spetsbergsrenen tyckes tillhöra en från Novaja-Semlja-renen afvikande ras, utmärkt genom mindre storlek, kortare hufvud och ben, knubbigare och fetare kropp.

Anm: Min framhävning / PE

BILD: Ur källan.

Källa=Sekundärkälla: http://www.zenker.se/Historia/Vegas_faerd/kap_3.shtml

Hemsö, Ångermanland 12 och 23 februari 1866

Vintern 1865/66 var vedervärdig ur betessynpunkt. Det här är upptakten till storsvagåren och nödåren.
Vintrarna var milda och somrarna var kalla. Flenbete flera år, men denna vinter värst.Flen betyder islåsning till följd av snöfall på ofrusen jord; men vad som normalt förvärrar situationen är en allmänt mild och töig vinter.

Vilhelminasamerna Olof Jonsson och Gunilla Sjulsdotter från Gitsfjäll får en son. Strax ska vi se på faddrarna.

Faddrarna kommer här, dopet skedde 23 februari – dvs ganska långt efter födseln.
Det får åtminstone mig att misstänka att flyttning pågick medan födseln skedde.
Det vore intressant att följa hela denna vinterns rörelser.
Vi noterar att frostvikensamer genom Torkel Nilsson ”med hustru” anas samflytta och sambeta
med gitsfjällsamerna. Det är inte alldeles unikt, men likafullt intressant.

Då tror jag mig bland faddrana skönja min gamle kompis J:s förfader, Kaptenen ifråga..

Attesten sändes iväg dagen efter dopet, den 24:e, till pastor Hultin i Vilhelmina.
Då kan man dubbelkolla vad som står där; men det ska jag bespara er. 🙂

Husby: skogssamer i ymnighet 1697-1708, en del namn

Exempel på hur det ser ut i en sydlig dalasocken. På detta sätt fortsätter det i grannsocknarna.
Samtliga flyttlag är belagda som samer. En del flyttar mot Valbo, andra mellan Bergslagen och Uppland; men vanligt är att man samlas i gränsområdena mellan Västmanland, Dalarna och Gästrikland.

Landskap: Dalarna
År: 1697
Källa: Födelsebok C:2

Fynd: Döpta 1697: d. 16 januari [Ingrid ?], Henrik Sjulssons lappmans dotter, född d. 13 januari klockan 4 om morgonen vittnen: ? Forselius, [Sven ?] Sjulsson lappman, hust. Britta [Sven ?] Sjulssons, hust. Anna sal. Lars [Arvidssons ?] lappman

Fynd registrerad: 2002-09-12 09:27:58 av Lars-Erik Gustavsson | Senast uppdaterad: 2012-11-23 15:08:41

Kategori: Dalarna

Landskap: Dalarna
År: 1702
Källa: Födelsebok C:3

Fynd: Döpta 1702: d. (18) augusti Kerstin, lappmannens Henrik Sjulssons, född d. 17 aug vittnen: H. Georgius Diczelius(?), Adjunctus Husbyensis, Mons. Andreas Lindberg, Jungfru Kristina Lindberg, hust. Kerstin Quist

Fynd registrerad: 2002-09-10 10:39:39 av Lars-Erik Gustavsson | Senast uppdaterad: 2012-11-23 15:08:33

Kategori: Dalarna

Landskap: Dalarna
År: 1702
Källa: Födelsebok C:3

Fynd: Döpta 1702: d. 13 april Anna, Lars Tomassons lappmans, född d. 11 april vittnen: Henrik [Sjulssons ?], Per Svensson, hust. Margareta lappmannen Olof Anderssons änka, Maria Persdotter

Fynd registrerad: 2002-09-09 10:25:06 av Lars-Erik Gustavsson | Senast uppdaterad: 2012-11-23 15:08:30

Kategori: Dalarna


Landskap:
Dalarna
År: 1706
Källa: Födelsebok C:3

Fynd: Döpta 1706: d. 7 december Påvel, lappmans Olof Klemetssons, född d. 6 december vittnen: Per Nilsson, Lars Persson, hust. Maria Per Nilssons, pigan Cecilia Nilsdotter [Alla vittnen benämnda: lappar]

Fynd registrerad: 2002-09-09 10:33:16 av Lars-Erik Gustavsson | Senast uppdaterad: 2012-11-23 15:08:31

Kategori: Dalarna

Landskap: Dalarna
År: 1708
Källa: Födelsebok C:3

Fynd: Döpta 1708: d. 22 april Kerstin, lappmannens Per Nilssons, född d. 20 april vittnen: Lars Persson, Jonas Bengtsson, hustru Cecilia lappmannens Lars Perssons, hust. Kerstin lappmannens Jonas Bengtssons [De manliga vittnena benämns lappar]

Fynd registrerad: 2002-09-12 09:21:30 av Lars-Erik Gustavsson | Senast uppdaterad: 2012-11-23 15:08:40

Kategori: Dalarna

 Foto: Lily i Ringen-bloggen http://konvaljen.blogspot.se/2011/07/besok-i-dalarna.html

Textkälla är alltså: Anbytarforum, men jag har gått igenom och dubbelkollat stort sett alla 1680-1750-tal.

Vikingatida renhorn, 1050-1100 (nyhet från 2011) – Norges eldste skipslast

– Kvernstein lar seg vanskelig datere, men mellom dem fant vi en avsagd del av et reinsdyrgevir. Dette er nå C14-datert. Analysen som forelå i forrige uke, tidfester forliset til første halvdel av 1000-tallet, det vil si helt på slutten av vikingtiden.

Via Jouni Tervalampi och publicerat i Aftenposten 24 dec 2011
http://www.aftenposten.no/nyheter/iriks/Fant-Norges-eldste-skipslast-under-vann-6727761.html
Artikel av 

Foto: Pål Nymoen. Norsk Maritimt Museum

Skogsfrun, bra resurs för samer i norr, inte minst Västerbotten

SKOGSFRUNS HEMSIDA: http://www.skogsfrun.se/

Puffar för Gudrun Norstedts sida och verksamhet!

Kulturhistoriska uppdrag

 

Dalupproret – en tragedi och upptakten till ett svenskt inbördeskrig 1743

Midsommar 1743 hade dalabondetåget nått huvudstaden. Väl förplägnade och inkvarterade samlades dalkarlarna på dåvarande Norrmalms torg (idag Gustav Adolfs torg). Det var ett fredligt möte. Den livrädde Kung Fredrik behärskade inte situationen och några hetsiga adelsungdomar i kronans uniformer öppnade eld. Helvetet bröt lös: Etthundrafyrtionio dalkarlar sköts ihjäl kallblodigt och flera tusen skadades. Alla skadade låg kvar länge, tills dom skyfflades ut på båtar. De allra flesta sårade blev liggandes i tre dygn!
Somliga kompanier vägrade skjuta, så tex Upplands och Västmanland – dom hade anförvanter i tåget, som fick med sig många anslutande demonstranter från dessa landskap, folk som tröttnat på de ideliga knektutskrivningarna och de ständiga inte minst ryska krigen.
Under några dagar var i princip Sverige i inbördeskrig; men det var distrikten från Dalarna och nedom mot Kronan. Repressionen och hämnden mot Dalarna var exempellös.

I vår teater Vi går en annan väg gestaltade vi dessa händelser. Mer därom i annat sammanhang.
Men en trailer bjuder jag på!

Boktipsen äro två. Bildens Dalarnas fornminnes- och hembygdsförenings Fem tusen man fråb dalorten sprang (1993) samt Alf Åbergs Tragedin på torget (2002).

En annan inspirationskälla och hans verk – Lennart

Lennart är min bästa vän Jonas’ nära släkting och jag har känt honom i sexton år om än ej nära vänner.
Vi fick inte lyssna på varandra i HD, Nordmalingsmålet; eller, rättare, han fick inte lyssna på mig för aatt bli påverkad men jag fick lyssna på honom, eftersom vittnesförhöret med honom var efter mitt. Det var stor underhållning.

Detta är en av landets skickligaste historiker. Hans historiematerialism är enastående effektiv använd som metod.
Intressant nog hade vi samma handledare på Umeå universitet: Per Frånberg.

——————————————————————
Från Lennart hemsida: http://www.lennartlundmark.se/web/stulet_land

”Stulet land” beskriver den svenska statens politik gentemot samerna från 1500-talet till allra senaste tid. På 1700-talet hade samer lika stark rätt till sina marker som skattebönder till sin jord. Men under kolonialismens 1800-tal berövades samerna sina gamla rättigheter och kronan lade beslag på deras marker. Det mesta behöll den själv, resten delades ut till nybyggare och fjällbönder.

Decennierna kring sekelskiftet 1900 präglades den svenska samepolitiken av en rå rasism. Regering, riksdag och myndigheter ansåg att samer var så undermåliga varelser att de inte kunde behandlas som fullmyndiga människor.

I andra demokratiska länder får ursprungsbefolkningar tillbaka rättigheter på sina gamla områden. I Sverige förlorar samerna allt mer. På senare tid har de blivit av med rätten att vinterbeta renar i Härjedalen samt mist sitt inflytande över jakt- och fiskerätten i stora områden. [PE framhävn]

MÅNGA ARTIKLAR HÄR, länkar  http://www.lennartlundmark.se/web/artiklar

Bild Från sherlockholmes.se

” … nu äro de fattige och trängda från sina bästa vår- och sommarlägenheter” (Tossåsen, 1798)

For upp åt Tossås fjället kl. 8; besåg i vägen några lappkojor N. V. i fjället; kom upp på högsta toppen, Löfhögden kallad, kl. 11. En lapp ledsagade. Vidsynt. Suljätten mäst i N. Gläin [Gleen] ligger mellan N. V. ändan af Hundshögs Rumpan och Gråsjöhögarne. I Tossås Fjällen 2:ne lapp-husholl och dessutom 1 enka, tillsammans 10 M. och 11 Q. Tossås och Hundshögs skattfjäll fordom haft rika lappar: nu äro de fattige och trängda från sina bästa vår- och sommarlägenheter. Där Tossås gårdarne nu ligga, hafva förut lapparne haft sin bästa vall. På högsta Fjällen blott glador och falkar; i dälder åkerhöns {ripor nog ut- ödda). Vid Tossåsen blott hus-svalor. Stensqvättor syntes ned i Fjällen.

Fale Burman 1798  http://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:719557/FULLTEXT01.pdf

Bilden: Johan Tirén Rendrivning 1904 via Bukowskis