” –de såg så utmärglade ut att man kunde tro att de inte skulle orka dra sin pulka mer än hundra steg.” (III;V?)

GRADMÄTNINGSEXPEDITIONEN (måste fortsätta med några avsnitt till!)

”Under färden berättade våra lappar med inlevelse vidunderliga skrönor om många som slungats upp i luften av stormen med pulka och dragren och plötsligt hamnat uppe på ett berg eller mitt ute på en sjö.” Då Maupertuis och Celsius lämnade Pello den 11 april 1737 var det i släde efter häst. De anlände på aftonen till Kengis 1 2 på ett avstånd av 12 eller 15 lieues (55-65 km) men där stannade de inte utan fortsatte ytterligare 5 lieues (22 km) för övernattning närmare det ställe där lapparna skulle möta upp med sina pulkor och renar. De kom då till gården Pellika, en av de gårdar som ingick i Payala by. Maupertuis uppger att byarna i dessa trakter endast bestod av två eller tre gårdar med några lieues avstånd från varandra. Vid Pellika fanns de beställda renarna och pulkorna, men eftersom man kunde ta sig fram med släde ytterligare 3 lieues (13 km) till Erckiheicki bestämdes att lapparna skulle möta upp där följande dag. 1 3 Maupertuis förundrade sig över att det i detta eländiga klimat med brännande midnattssol på sommaren och därefter en enda djup och långvarig natt under vintern kunde finnas en så god inkvartering som den i Pellika.14 ”Trots belägenheten långt från världens bebyggda trakter var gården en av de bästa han påträffat i detta land. Där erbjöds de resande utbredda björnskinn och renhudar på vilka de kunde få vila en stund före de hårda strapatserna följande dag.”
—–
De lämnade Pellika långt före soluppgången den 12 april och anlände snart till Erckiheicki där de bara stannade den korta stund det tog att lämna slädarna och binda fast sig i pulkorna. Detta måste göras försiktigt om renarna är livliga, men vid den här tiden på året var det onödigt att vara rädd för bråkiga renar. De var nu inte de oregerliga djur som vid nyårstid i flygande fläng fört Maupertuis över Torneälven upp till toppen på Avasaxa ”ett berg där vi gjort observationer” och sedan på återfärden formligen störtat utför berget med honom på släp.13 ”Deras horn som tidigare varit ludna hade nu blivit vita och torra ben som liknade uttorkade skelettdelar av döda djur. Benstommen syntes under huden och de såg så utmärglade ut att man kunde tro att de inte skulle orka dra sin pulka mer än hundra steg.” ”Orsaken till förändringen är de olika årstiderna. Då de släpade upp mig på Avasaxa kom de från Norge 1 6 där de under sommaren inte haft annat att göra än att beta och göda sig; det är då som jag avråder envar från att färdas i pulka. Men vid denna årstid efter en arbetsam vinter och återkomna från marknaderna i Lappmarken behövde vi ingenting frukta av renarna än att bli kvarlämnade efter vägen. Om renarna alltså var svåra att hålla igen då de är fulla av livskraft visade det sig nu vara svårt att få dem igång.” De hade nu att färdas 8-9 lieues (35-40 km) genom skogen där det inte fanns någon uppkörd väg, vilket avsevärt försvårade för renarna att ta sig fram. ”Vid upprepade korta uppehåll för vila utfordrades renarna alltid med renlav som vi hade fört med oss. Lapparna blandar den med snö och is till ett slags fasta kakor som ger djuren samtidigt både föda och vätska när de glupskt gnager i sig dem. Trots detta måste vi lämna en ren efter vägen. Den bands vid ett träd och fick några sådana renlavskakor att gnaga på.”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s