Maupertuis’ Berättelse om en färd till det inre av Lappland för att finna ett gammalt minnesmärke” Del VI (sista delen)

Sista delen

”Under återfärden från Kengis mötte vi på älven flera rajder [fr. caravannes] av lappar med sina renar på väg mot Pello. De förde med sig skinn och fisk för att byta med Torneköpmännen vid marknaderna i Lapplands inland [fr. haute Lapponie]. Rajderna bestod av långa rader av pulkor. Den första renen, förd av en lapp till fots, drog den första pulkan till vilken den andra renen var bunden och därefter på samma sätt nästa och nästa. Anda till 30-40 pulkor i rad följde noga det smala spår genom snötäcket som den första renen gjort och som efterföljande renar trampat upp.” ”När renarna blivit trötta och lapparna valt plats för övernattning formeras en vid cirkel med renarna bundna vid var sina pulkor. Så lade sig renarna till vila mitt på den snötäckta isen och samerna utfordrade dem med renlav. För lapparna själva var det litet mera invecklat att slå läger. Flertalet nöjde sig dock med att tända upp eldar som de kunde lägga sig vid medan kvinnorna och de yngre barnen hämtade fisk från pulkorna för att tillaga kvällsmåltiden.

Då det gäller den teckning i Outhiers journal som illustrerar en pulkafärd på Torneälvens is finns det emellertid något självupplevt i utförandet. På bildens övre ram är antecknat att den avser en bestämd händelse som inträffat sent den 27 december (1737). Då avslutades den vådliga utflykten upp till toppen av Aavasaksa och ned igen som tidigare nämnts, en utflykt som Outhier själv deltagit i. Man ser av bilden hur den åkande följer samernas uppmaning ”att vi skulle sticka ned våra käppar i snön så långt fram vi kunde för att moderera farten och förhindra att de ständigt stötte de förspända renarna i benen”. Bromsspåret i snön är tydligt. Bilden i Lapponia visar däremot en passagerare som virat tömmen kring sin stav och håller upp den i luften, till synes för att mana på renen snarare än att bromsa framfarten. Då Finlands postverk i september 1986 gav ut ett frimärke för att högtidlighålla 250-årsminnet av gradmätningen, visar märket Maupertuis i skinnmössa och skinnkrage, samma kombination som på det tidigare nämnda porträttet. Dessutom visas en karta över en tydligt avplattad jordglob, en kvadrant för vinkelmätning och även här en man i rendragen pulka. Mannen bör vara Maupertuis. För ovanlighetens skull går renen nu i skritt. Visserligen klagade Maupertuis i berättelsen på det obekvä- ma åksättet och underströk de faror han utsattes för, men han skyltade gärna med bilden av hur han färdades genom det vintriga landskapet i pulka efter ren. En sådan bild utgör som nämnts frontespis till hans redogörelse för gradmätning Sur La Figure de la Terre (1738), men saknas i Hellants svenska översättning Jordens figur från samma år. Som synes har han lyckats bevara denna exotiska bild av sig själv som rendragen Lapplandskännare ända in i nutid.
Upptäcktshistorien Stenen vid Käymäjärvi har en historia såväl före de båda gradmätarnas besök som efter detsamma. Olof Rudbeck d.ä. hade i sin efterforskning av tecken på Sveriges urgamla anor på något sätt nåtts av ett rykte om ”runstenen med 3 kronor som ligger på den orten där våra äldsta fäder först observerade Solens och Månens lopp”. Personligen underrättade han kungen, Karl XI, om den märkliga stenen och skrev även ett brev därom till universitetets kansler, Gabriel Oxenstierna. Rudbeck torde också ha legat bakom riksantikvarie Johan Hadorphs framställning till Kungl. Maj:t med begäran om resepenning för tre personer att i anslutning till en resa till Frösön i Jämtland också färdas ”20 mil på andra sidan om Torneå att göra sig underrättad om några där befintliga gamla runstenar”. Resebidraget beviljades den 11 juni 1687 och ärendet var tydligen så väl förberett att kollegiets kanslist Johan Peringer 4 2 tillsammans med två medhjälpare omgående kunde anträda sin färd så att de redan den 3 juli var framme vid stenen. Rudbeck har berättat om färden och omständigheterna kring dess tillkomst i andra delen av Atlantica, vilken kom ut 1689. Resultatet av Peringers expedition finns i Riksantikvarieämbetets arkiv i form av en avritning av stenen och dess ”inskription”. Några runor hade Peringer inte kunnat urskilja, men möjligen något ornament. Det är osäkert varifrån Rudbeck fått sin uppgift om den märkliga stenen. Av allt att döma fanns det dock, som Maupertuis inledningsvis anfört, en gammal tradition bland befolkningen, och särskilt bland samerna i Tornedalen, att dessa inristningar var betydelsefulla för deras historia och att tydningen därav skulle ”innehålla värdefulla hemligheter”. Rudbeck hade emellertid nåtts av ryktet och naturligtvis blev han särskilt angelägen om att Tre kronor skulle ingå. En inristning med Tre kronor skulle ha stor symbolisk betydelse för Sveriges historia även om den gamla osämjan mellan Danmark-Norge och Sverige om Tre kronor i ländernas vapen efter mer än 200 års tvistigheter motvilligt fått sin upplösning genom freden i Knäred 1613. Vartdera rikets konungar skulle äga rätt att föra vapnet Tre kronor men ingendera skulle därigenom pretendera någon rätt till den andres land. Skölden Tre kronor i båda rikenas vapen skulle endast vara en påminnelse om den upplösta Kalmarunionen, då de tre rikena hade gemensam drottning/kung. Genom Rudbeck och antikvitetskollegiets undersökning torde stenen ha blivit känd endast hos en begränsad del av landets lärde under slutet av 1600-talet. Nästa gång den omnämns i tryck är i den av Maupertuis angivna dissertationen om Torneå stad och dess omgivningar. Då författaren Eric Brunnius d.y. under studietiden i Uppsala lade fram sitt arbete (1731) var det som ett led i den hembygdsforskning om Västerbotten som då blomstrade vid universitetet och som gav upphov till avhandlingar även över Ume, Pite och Lule städer liksom över landskapet Västerbotten.43 Brunnius var en bygdens son, född i Nedertorneå 1701, och kan naturligtvis liksom Rudbeck ha nåtts av något rykte om den omtalade stenen i skogarna nordväst om Pajala. Det han skriver om stenen ger dock inte intryck av något självupplevt. Han INSCRIPTIO N D U MONUMEN T D E W1NDS 0 . JÉ , tHMhii/fb ri^Htrr ) i n it/k jg^.xtBu; Bild 12. Illustration från Histoire Générale des Voyages Paris 1759. Bildtexten lyder: ”Inskriptionen på Windso-monumentet. Ren förspänd sin pulka.” Bild 13. Peringers avritning 1687. Vitterhetsakademiens arkiv. åberopar endast vad Rudbeck skrivit i Atlantica och citerar därtill i en not ett uttalande av riksantikvarien Hadorph som säger: ”Det bör observeras att på denna sten fanns fordom inhuggna tre kronor, vilka märken inte överallt är likadana. Jag vet inte, att det skulle finnas sådana i några runstenar, utom i Mora stenar, som vetenskapsmännen räknar till de äldsta runstenarna.”

Efter Rudbecks och Brunnius d.y. insatser tycks stenen inte ha blivit uppmärksammad hos oss förrän in på 1900-talet. Lärdomsgiganten Henrik Schiick behandlar då ämnet i en uppsats, ”Torneåstenen”, i tidskriften Fornvännen nr 28 1933. Schiick utreder där Rudbecks bestyr med stenen. Han har undersökt Peringers rapport, som finns vid Riksantikvarieämbetet och består av en överskrift med en vag lägesanvisning och därunder en avbildning av stenen. Det fordras enligt Schiick en välvillig fantasi för att i spåren på stenen kunna se några ”kronor”, i varje fall är de blott två och ”snarare förefaller de som toppmössor”. Hans slutomdöme är att resultatet av Peringers expedition blev mycket magert.

Ur Oknytt 1/1999 och Erik Tobés
Maupertuis’ ”Berättelse om en färd till det inre av Lappland för att finna ett gammalt minnesmärke”

Anders Celsius deltog också i expeditionen

Celsius, painting by Olof Arenius.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s