Årligt vinterbete (sedan länge?) i Sundsvall och nedre Ådalen 1718 hos de la Motraye

Vi erinrar oss Sverre Fjellheim; och har kanske en fyrahundraårig sedvanerätt i östra/nordöstra Medelpad.

Vi anlände den 30:e på förmiddagen till Sundsvall, Medelpads 
förnämsta stad, belägen vid ändan av en lång vik av Bottniska 
havet, nog djup för dess handelsfartyg, med vilka den utskeppar 
en del järn, timmer, harts, smör och fisk. Den är helt och hållet 
byggd av trä, även kyrkan. 

Man berättade oss, att lappar under vintern plägade visa sig 
i stadens omgivningar, men nu hade de redan försvunnit. Vi 
stannade i Sundsvall blott för att äta middag och byta om hästar 
och lämnade sedan staden vid tvåtiden på eftermiddagen. Några 
mil längre bort kommo vi in i Ångermanland, genom vilket land- 
skap vi färdades dels i släde eller vagn och dels till häst, allt- 
eftersom vi funno vägarna mer eller mindre farbara. När vi passerade 
Ångermanälven, som giver detta landskap sitt namn (åtminstone efter 
den allmännaste uppfattningen), hörde vi, att under den strängaste 
vintern lappar plägade slå läger på dess stränder; före vinterns 
slut drogo de sig sedan liksom de andra upp bland de svenska 
och norska fjällen. Detta landskap och de fyra, jag sist nämnt, 
samt ett femte, som kallades Umeland, beläget på vår väg norrut, 



188 — 



sägas fordom hava utgjort vad de gamle kallade Jotunhem. Ånger- 
manland har en mängd goda hamnar, höga och täta furuskogar, 
mycket litet ängsmark och ännu mindre åkerjord. Det säges 
fordom hava varit det förnämsta tillhållet för de sjörövare, man 
kallade kapare, ett namn som enligt några är att härleda från 
de gethudar {capra, get), vari de klädde sig. De kunna själva 
hava givit anledning till fabeln om satyrerna, om lapparna icke 
gjort det före dem. Sjörövarna hade lätt att gömma sig med 
bytet i dessa skogar och bland dessa berg, där flera av naturen 
eller med konst urholkade grottor erbjödo synnerligen frestande 
tillhåll.

FULL TEXT https://archive.org/stream/4T140NOR/4T0140NOR_djvu.txt


Detta ska vara utsikten från Klissberget mot Selångers kärnbygd.
Foto/upplagt av OlaHammer på Youtube.

Klissberget har under långa tider varit en av de viktigare samlings- och betesplatserna för fjällsamernas vinterbete. Intervjuade en man, som föddes i början av 1910-talet, som mycket väl minns de årliga flyttningar dit. De intiliggande byarna Nackstas och Kolstas byskogar och utmarker användes ofta också till vinterbete.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s