Tredje delen (men inte sista) om Polislägren, en dold historia om ett fint svenskt-norskt samarbete

Ur DN 6 april 2002 ”Den hemliga armén” (forts.följer)
—–

I takt med att rikskommissarie Terbovens regim blev allt brutalare, samtidigt som krigslyckan övergick i de allierades favör, växte den pronorska folkopinionen i Sverige. Ställd inför krav på ingripanden och protester började Per Albin Hansson se ”reservpolisen” som en politisk tillgång. Ju större den norska styrkan blev desto mindre behov av en stor svensk truppinsats vid ett eventuellt militärt ingripande över Kölen.

När Per Albin Hansson väl tagit över ansvaret för den norska armén fick han också finna sig i att handlägga mindre viktiga ärenden. I Södermans handlingar i Riksarkivet återfinns ett brev där han ber statsministern om tillstånd att köpa ettusen cyklar från Husqvarna samt tolvtusen stålhjälmar à nio kronor styck från Stålpressnings AB i Eskilstuna; ”Innan jag anställer vissa prov med hjälmarna samt därefter gör beställningen, önskar jag emellertid erhålla besked, huruvida jag kan ikläda mig en sådan uppgift.” En lätt ironi anas mellan raderna från ”Revolver-Harry”, som nyss kritiserats för att ha gjort stora vapenaffärer självsvåldigt och vårdslöst. Redan nästa dag får han dock ett handskrivet positivt besked om hjälmarna från Per Albin Hansson men ”beträffande cyklarna är anskaffningen beroende av om Husqvarna kan hos industrikommissionen erhålla tilldelning av gummi”.

Sommaren 1944 utbildades även Norges blivande riksantikvarie Stephan Tschudi-Madsen på Mälsåker:

– Det var fantastiskt att som ung konststudent komma till detta praktfulla Tessinslott. Jag hade aldrig varit i ett sådant slott tidigare och där sprang vi i trapphus och salar i våra skitiga stövlar och fältuniformer …

Tschudi-Madsen hade som en av få studenter lyckats undkomma Gestapos ockupation av Oslo universitet i november året innan, genom att gömma sig tre dagar i ett skåp och smita ut genom tyskarnas avspärrningar förklädd till elverksinspektör. Svenska studenter samlades till stora protestmanifestationer mot att över tusen norska studentkamrater fängslades. Samlingsregeringen kan knappast ha varit oberörd av denna opinion då den några få dagar senare, efter vissa prutningar i Semb och Södermans krigsplan, godkände utbildning av åttatusen reservpoliser, en siffra som senare höjdes till tolvtusen.

Svenska regeringen och särskilt utrikesminister Günther förmanade ständigt norrmännen att upprätthålla en civil fasad. Högst femhundra män tilläts bli tränade i varje läger samtidigt, medan Semb och Söderman ville samla upp till tvåtusen rekryter. ”Revolver-Harry” begärde till och med att få sätta upp träningsläger på Gärdet i Stockholm, men då blev det stopp. Lägren fick inte heller förvandlas till garnisoner med permanent bemanning, påbjöd regeringen, som medgav kurser i max tre månader.

– Det löstes genom att hela tiden hålla nya kurser, och när vi väl kallats in blev vi kvar i den militära utbildningen men på olika läger tills det var dags att åka hem till Norge, berättar Stephan Tschudi-Madsen, som även han senare vaktade Akershus fästning, och särskilt minns hur ”de röda djävlarna” – de första luftlandsatta brittiska trupperna – plundrade tyskarnas rika konjaksförråd mitt framför ögonen på ”svensketroppene”.

”Uppsättningen män som samlades på Älgberget var utan tvekan den mest imponerande som vi hade på någon förläggning. Större delen var mogna män, mestadels arbetare, fackföreningsinstruktörer, folkskollärare och intellektuella från olika yrken. De var kärnan av det norska motståndet, de män som vållade Gestapo gråa hår och typiska exemplar av de män som det berodde på att Norge aldrig gav upp.”

Sommaren och hösten 1944, då många började hoppas och tro att Nazi-Tysklands fall skulle komma före årets slut, forcerades utbildningen av ”svensketroppene”. Enligt en ambitiös plan – man anar den djärve Carl Semb – skulle femtontusen män ur Hjemmefronten, utöver dem som redan tränades i Sverige, komma över gränsen för militär utbildning. Men motståndsrörelsens ledning sade stopp. Den anförde transportproblem som hinder, men förmodligen ville den inte försvaga den inhemska kampen.

Denna krigshöst, då Per Albins Hanssons regering blev allt morskare mot NaziTyskland, varnades Hitler av sitt eget utrikesdepartement för att inte svara med alltför bryska åtgärder. I så fall kunde Sverige ge tjugotusen (!

militärutbildade norska poliser tillstånd att rycka in i Norge. Uppsättningen av denna armé ”var det värsta som Sverige gjort Tyskland under kriget”, sade en Gestapoman till Söderman vid kapitulationen i Oslo. Strax innan hade Hitlers högste Gestapochef, Heinrich Himmler, vädrat sin vrede inför greve Folke Bernadotte.

Men officiellt hade Tyskland, förvånansvärt passivt, nöjt sig med att uttrycka ”förvåning” över utbildningen och hoppades att den svenska regeringen skulle ”göra slut på det av densamma skapade folkrättsliga tillståndet”, som beskrevs som ”ett åsidosättande av Sveriges förpliktelser som neutral stat”. Utrikesminister Günther höll i sitt svar (den 19 april 1944) på den civila fasaden, utbildning för militärtjänst var det inte alls utan enbart för ”ren polistjänst, i vilken en viss skjututbildning inginge.” Men han omnämnde inte allt tyngre polisvapen, efterhand granatkastare, artilleri och luftvärnskanoner.

Fortsättning imorgon

”Franska tvångsarbetare* från Norge vilar ut i uppländsk miljö”, Axvall, Gottröra socken, Uppland 1945

* Även kallade slavarbetare

Doktor Bellander utanför förläggningens sjukhus.

Artikel i Upsala Nya Tidning 27 juni 1945: ”De f.d. norska polislägren i Upland kom efter norrmännens hemresa inte att länge stå obebodda. Sedan drygt två veckor är de hemvist för en ny kategori unga män, som med sina företrädare har det gemensamt, att de väntar på att få komma till sitt hemland och göra en insats där. De nya innevånarna är de från Norge evakuerade franska tvångsarbetare, som i väntan på hemtransporten tar igen sig i äkta upländsk miljö – en omgivning som i de allra flesta avseenden måste vara den absoluta motsatsen till den de senast haft under sin långa och ofrivilliga vistelse i Norge under tysk regim.
U.N.T:s medarbetare har haft tillfälle att göra ett besök i den franska förläggningen vid Axvall vid den lilla sjön Uttran mellan Gottröra och Närtuna, där mellan 400 och 500 unga fransmän f.n. vistas.”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s