Kung Fredrik av Sverige som rensade Mellansverige från samer; slaktade 149 dalkarlar samt sköt ut viltet från västra Bergslagen

Årets mest välbesökta post…
Ska den nu få över 900 visningar?

I år har över 27 000 klick registrerats på denna blogg, som bara funnits ca halva året. Känns absolut tillfredsställande!


Kung Fredrik I, som aldrig lärde sig svenska

Vad som har visat sig om denna kung, är att han värdesatte jakten mycket högt (Brusewitz 2001, källa nedan): han arrangerade och deltog i jaktutflykter, sägs ha skjutit över 200 björnar: ”Vid ett storskall i Nora socken 1737 fällde kungen ensam fem stora björnar, tolv älgar, tre vargar, tre lodjur och en räv” (a.a.).
Uppenbarligen såg han på en under hans första regentår ökande samisk befolkning i bergslagsskogarna som hårda konkurrenter till jakten.

Mellan 1720 och 1730 initierade denna regent en generell etnisk rensning, möjligen hela vägen upp till en linje från sydväst mot nordväst Härjedalen – Medelpad – Ångermanland. Utan några som helt tivel rensade han Västmanland och södra Dalarna från samer 1727-29. Genom sin likaledes samefientlige tillsatte Landshövding i Dalarna, Danckwardt, lät han meddela att samerna (som förr nomadiserat meed små renhjordar ostört utefter Mälaren och Vänern) kunde få uppehålla sig i Sundborn…

Visa originalinlägg 210 fler ord

Buerie orre jaepie! Årets …. (2015)


Årets mest välbesökta ….
Delsbo, Bönhuset, Forngården.. 90 personer en onsdagkväll i november

Årets flax … Nattåget mot Malmö, gratis förstaklassvagn, säger inte hur jag lyckades med den bedriften…

Årets överraskning … Samerna i Eskilstuna!

Årets angenämaste nybekantskap i form av föredragslokal ... Tráhppie, Umeå. Vilken mysigt ställe!

Årets roligaste … Återetablerad kontakt med Anne Severinsen. Tätt följt av detsamma med Lars-Gunnar Larsson, professor emeritus i finsk-ugriska, mina gamla professor från tiden då jag läste Ungerska.

Årets roligaste projektidéer ...  alla!

Årets mest överraskande bloggläsarnation... USA, med fler läsare än Finland. Tvåtusen visningar USA och Kanada tillsammans.

Årets justitiemord…  finns för många att välja mellan: Hetsen som tilltagit efter Mora-domen, förhalandet av Ruvhtens resningsansökan, eller nya urholkandet av Selbu-saken (dök upp under årets sista dagar). Jag väljer det sistnämnda.

Årets värsta … Hetsen mot samerna i norr!

Årets mest häpnadsväckande … Statens beteende i Girjas-målet!

Årets intressantaste landskap i samiska historien … Av väldigt många spännande väljer jag Hälsingland.

Årets coolaste …  Märak Sisters

Årets skribent/stilist .. Johan Sandberg McGuinne!

Årets bok .. Siri Broch Johansens om Elsa Laula (jag åtog mig att titta på Elsas födelseplats och återfinns i not 1)ELR

Nästa års coolaste turné …. Bernt Ove Viklunds och min ”Ljusminne Revisited”

Offering: ”Saami Reservations?” – Lectures for Universities Spring & Summer 2016

SAAMI RESERVATIONS? On Lost Forest Saami cultures – deportation, land rights, colonization and Imagined Origins

UNDANTRÄNGDA SKOGSSAMER. Från Bottenviken till Vänern. Etniska rensningar 16-1700-tal, kolonisation, markrättigheter.

Peter Ericson, Historiker, Sakkunnig i sedvanemål. Förr lärare vid Umeå universitet, driver sydsamiskhistorisk blogg.——-
Peter Ericson, Historian, Expert on land right processes. Formerly Teacher at Umeå University, runs SouthSaamiHistory-blog.


The 1670 voyage of la Martinière (University Library of Tromsø)


Travel by reindeer sled in Lapland. The reindeer ran so quickly that ”…we thought we were drawn by multitudes of Devils”, wrote the French surgeon, who repeatedly suggested the presence of something demonic in the Samis’ reindeer.


From the main page: ”The Northern Lights Route hopes to introduce its viewers to the fascinating and compelling qualities of the northern regions. This web presentation offers a glimpse into northern traditions. We wish to show how daring journeys to the far corners of the ancient world once came to pass, and to offer you descriptions of life as it once was lived, and still is lived, in this bordering area of sea and ice on the distant shores of northern Europe.”

It is interesting to note how travelers from leading European nations described their experiences of the Nordic countries, their inhabitants and nature in pre-18th-century accounts. The Nordic peoples, for instance, were regarded as barbarian and uncivilized by continental Europeans during the 1500s-1600s. Demonic darkness was thought to have covered a land that was populated by savages. The landscape, too, was both frightening and dangerous. Due to what he had read in older chronicles, the young Frenchman, Pierre Martin de la Martinière (1634-1690), was mentally prepared for whatever might happen on his northern trek in 1670. He ultimately penned some of the most imaginative writings we have from that era. This was accomplished after having crossed large parts of the northern realms within five months. If he actually experienced everything written about in this renowned book is highly questionable.

Pierre Martin de la Martinière published his travel accounts, Voyage des pais septentrionaux (Paris), in 1671. The book received great publicity, and versions of it have been published in Dutch, English and German. The author was 36 years old when he signed on as a ship’s surgeon, in a fleet of three trading ships, in Copenhagen, early in May 1670. Belonging to the Northern Trading Company, all three ships had been outfitted by King Fredrik III. Their objective was to sail northwards to discover what kind of trade could be maintained with the indigenous people of the far north. The Danes hoped to barter with tobacco and liquor, and for these commodities they were rewarded well. Before returning to Denmark, the fleet was ordered to report on lands visited and whether trade was feasible with northern inhabitants. The king even demanded to see samples of the local populace and, as a result, four natives from Novaya Zemlya were returned to Copenhagen with the fleet at the end of September 1670. Records show how the ”samples” were gazed at in awe and with great interest by the king and his court. Among those kidnapped from Novaya Zemlya were two women and two men; these may have belonged to the Nenets who were known to have inhabited the archipelago at that time.

”We knew perfectly well that nearly all the inhabitants living north of the Arctic Circle were sorcerers”, la Martinière ascertains at an early point in his narration. He continues by telling his readers about the Varanger Sami. Each Sami family there was known to have a large black cat which they seemed to venerate. ”And even though this animal has the face of an ordinary cat”, la Martinière writes, ”I really believe, to judge from its horrifying glance, that it must be a hell-cat.” The Varanger Sami are described as necromancers, while the Russian Samoyeds of northern Siberia practiced cannibalism, and the inhabitants of Novaya Zemlya were known for widespread idolatry. ”Occasionally the devil will use their idols”, he noted, ”to proclaim his infernal utterances.” With liquor and tobacco, travelers paid for conveyance by reindeer ”across all of Lapland, and the Swedish, Danish and Moscovit regions.” And the reindeer, it was said, ran so quickly ”…that we believed we had been abducted by evil spirits.” During his stay at Novaya Zemlya, la Martinière wrote extensively on walrus hunting, scurvy, idolatry and the difficulties of capturing some of the archipelago’s inhabitants. The Frenchman made drawings of a man and a woman who were returned to ”civilization” to be exhibited as exotic creatures from the wilds of the far north. In 1670, the expedition continued to Greenland and Iceland in mid-August. Ugly, filthy, wicked and brutal were the adjectives used to describe the Icelanders, most of whom were sorcerers and witches. A description of the active volcano, Hekla, is also written about in several pages of the book’s conclusion. Here, in this passage, the ship’s surgeon lets his imagination run wild: ”Those fishing close to Hekla can observe the many demons flying in and out of the volcano. And souls from all across Europe are collected by the demons”, according to his narration. The chronicle was enlivened by the terrifying screams heard originating from Hekla. The devil, la Martinière explains, grills peoples’ souls in Hekla’s pit fires and then cools them off in the icy coastal waters.

This travel chronicle became immensely popular. These adventures were not simply recorded; they also resulted in a figurative depiction of idols and demons disguised as cats, among creatures of various kinds. Altogether there are 20 illustrations in the book. That the book had a great impact on its readers was surely evident in the many attempts to refute the Frenchman’s obstinate depictions. Some of these came from the Nordic countries themselves. The Sami missionary, Knud Leem, for instance, who had published his monumental work, Beskrivelse over Finmarkens lapper (1767), wished explicitly to remedy the many wrongs portrayed in Voyage de pais septentrioaux. Tall stories abound in the book, according to Leem. And when the Professor Johannes Schefferus, from Uppsala (Sweden), published his renown Lapponia, in 1673, he happened to use the Frenchman’s travel log as an important source of information. But this the Swedish scientist did frequently and with great prudence. Schefferus wrote that the book had highly unlikely accounts, and that La Martinière stretched the truth to awaken curiosity and wonder in his readers. The Swede shows how the Frenchman systematically confuses reindeer with moose, squirrels with weasels, etc., and that his depiction of the Sami lacks general credibility.
SOURCE: http://www.ub.uit.no/northernlights/eng/index.htm

© University Library of Tromsø – 1999.

The Northern Lights Route is part of The Council of Europe Cultural Routes. The Cultural Routes are an invitation to Europeans to wander the paths and explore the places where the unity and diversity of our European identity were forged.

”Ålands verkeliga äldsta bebyggare hafva säkerligen först varit Lappar och sedan Finnar”


Beskrifning Öfver Åland (Fredric Wilhelm Radloff, 1795)

Ålands verkeliga äldsta bebyggare hafva säkerligen först varit Lappar och sedan Finnar.

Af de förstnämnde bibehålles minnet uti namnen Lappo, Lapböle, Lapwäsi och åtskilliga Lapska Stensättningar (51). De sednare hafva namngifvit Jomala och Koskinpä, samt gifvit anledning til namnen Finby, Finström, Finnö, Finko, Finholm m.fl.

(51) Vid Bolstaholm finns en sådan lemning, utom de på flere andra ställen.

scanned image

Om kronans renar på Seskarö och annat du inte visste om 1600-talets Norrbotten?

”och sedan renarne för Khirstin förkommo Bort Rymde hon så att ingen weet huart hon ähr wegen tagen” – Kronans renar på Seskarö 1620 och nybyggeskrav m.m.
(Snell är en skicklig släktforskare som haft tillgång till mycket gammalt domboks-. och jordeboksmaterial från lappmarkerna)

Länsmannen Erik Eriksson och Abraham Larsson i Haparanda, fogdekarlen Erik Tomasson i Pudas och den förre knekthövitsmannen Olof Bengtsson i Raumo undertecknade 1620 en handling – figur 15 46 – som visar att kronorenar även fanns i kustområdet.111 (originalnot)
Cronans Stånderenar från Kemi och Torne lappmarker hade förts till Seskarö där de skulle vaktas av lappkonorna Ingrid, Karin och Elin vilka var och en fick 2 ½ fjärding mjöl, 1 lispund smör, 1 lispund salt, 1 aln kläde, 13 alnar vadmal och 3 lispund 5 marker torrfisk.

Under vistelsen på Seskarö förlorade Ingrid två renar, samtidigt som nio renkalvar tillkom. Karin miste sju renar men hjorden utökades med nio kalvar. Elin förlorade sex renar, medan tre kalvar tillkom. Den fjärde renvakterskan benämnd Kirstin förlorade 12 renar och sedan renarne för Khirstin förkommo Bort Rymde hon så att ingen weet huart hon ähr wegen tagen. Kronorenarna vilka beslagtagits av kronan, uppföddes inte enbart som köttdjur utan användes även för kronans transporter till och från lappmarken.

Skrivelsen finns i det här dokumentet, s 46

Större delen av den ishavsfisk och de skinn och hudar som birkarlarna handlade med förvärvades genom byteshandel med lapparna, men birkarlarna synes även ha haft egna fiskare vid Västerhavet och bedrivit såväl havs- som träskfiske i lag med lapparna. Detta framgår av att Nils Clemetsson 1614 uppgavs ha fiskat i lag med lapparna i Jockers träsk – Jukkasjärvi – samtidigt som Knut Hansson Oravainen uppgavs ha gjort intrång i Joen Hanssons i Siggevare fiskevatten Leienone träsk. Vidare beskylldes Per Jönsson Karinen och brodern Juntte för att fiska i Ilve träsk inom Sonkamuotka lappbys råmärken. Per Karinen hävdade dock, att hans far och dennes föräldrar före honom med lapparnas lov brukat fisket, på vilket de hade Johan III:s brev. Trots att Karinen långt tidigare skattat för fisket, vilket framgår av fiskelängden 1559, blev det dömt under lapparna till en årlig taxa av 2 lispund sik. För att behålla sina markområden och fiskevatten krävdes vid denna tid att de presumtiva ägarna flyttade till lappmarken och registrerades som nybyggare.112 Birkarlarna var inte bara handelsmän utan deltog också som sakkunniga vid tingen då mantalslängder upprättades och lapparna avkrävdes nya skatter. Då ting hölls i Enonteki den 6 februari 1617 framgår av tingsprotokollet, som återges nedan, att birkarlarna fortsatte att ha någon form av överinseende över lapparna trots att de inte längre uppgavs äga dem:113

Seskarö. Foto från seskaro.net 


KÄLLA: http://familjenbostrom.se/genealogi/norrbotten/Torne_Kemi_lappmarker.pdf

De samiska renvaktarna i Västerås 1571 får sin förklaring

Angående Kronans renar på Färingön i Mälaren


Birkarlarnas reninnehav kontrollerades tidigt av kronan vilket ledde till att Oravainen 1557, i likhet med sina stallbröder, fick plikta 40 mark för att utan tillstånd ha sålt renar. Vid denna tid skulle var sextonde ren lämnas i skatt till kronan, men birkarlarnas verkliga innehav torde inte ha uppgivits vid beskattningen. Oravainens skatt 1570 uppgick bara till 3 renar och Josep Henriksson i Vojakkala och Nils Olofsson i Niemis gav 1 ren var, medan övriga birkarlar måste gå samman i grupper för att komma upp till en skatteren. Året därpå registrerades för kronan i Torne lappmark 140 oxrenar, 73 vajor, 16 oxkalvar och 21 vajkalvar. Vargen hade då tagit 6 oxar, 6 vajor, 1 oxkalv och 9 vajkalvar. Rentiondet 1601 uppgick till 75 renar, varav 47 från samerna, efter var 30:e ren, och 28 från birkarlarna, efter var 20:e ren. Redovisningen kan ifrågasättas då enbart Nils Oravainen vid Jostings inventering år 1600 uppgavs ha efterlämnat över 1000 renar.

Skatterenar fördes vissa år till Svartsjö kungsgård utanför Stockholm i syfte att bygga upp en renstam i södra Sverige. Detta framgår bland annat av en kvittens 1571 med följande lydelse: Bekänner jag Henrich i näran fast boende i Torne socken mig hava anammat och upptagit A.D. 70 av förståndig Nils Nilsson lappfogde Kungl. Maj:ts renar 54 stycken till att föra sedan ifrån Torne och till Stockholm, det till visso visar under mitt bomärke den 4 december 1571.

De lappkonor som följt Henrik fick för sitt omak 2 mark i pengar och 9 alnar nersk [tyg från Naarden i Holland]. Fogdetjänaren Henrik Nilssons hemman i Mattila låg vid denna tid vid en insnörning av älven [närä=fors] mellan Suensaari och Mattila, vilket gav hemmanet namnet Närä. Även följande år levererades renar till kungsgårdarna och renkött till Kungl. Maj:ts skafferi samt till krigsfolket i Baltikum.
Då hertig Karls idé att dra igång renavel i söder inte nådde framgång, försökte han upprätta en renstam i lappmarken. Kronorenarna fördelades mellan de olika lappmarkerna och varje hjord sköttes av kungliga renskötare. Oravainens beslagtagna renhjord, som inventerades av Josting den 20 mars 1600, torde ha utgjort grundplåten. Birkarlarna fortsatte att hålla egna hjordar och då Mats Josepsson var fogde i Kemi lappmark 1608 redovisades birkarlarnas innehav där till 74 oxrenar, samtidigt som kronans innehav uppgick till 66 renar.

Svartjö Kungsgård av Dalberg.
Anlags under Magnus Erikssons regenttid på 1300-talet; på Färingön i Mälaren (idag Ekerö kommin).

 Kungsladugården och omgivning på Häradsekonomiska kartan 1901.

En ung C v Linné härsk(n)ar till ute på Lycksamyran

Via DAUM-Katta

2. June…
Straxt äffter begynte Myrar, som mäst stodo under vatn, dem måste vij gå en hehl mihl, tänk med hvad möda, hvart steg stod up til knäs, råkade eij på tufor(1), gick längre. Somlige städs gick diupet utan botn, att vij måste vända hela tracten om. Våra kängor voro fulla med kalt vatn, ty kählen låg på sombliga ställen, hade jag skulla utstådt detta för ett delictum capitale hade detta straffet varit crudelt, men hvad skall jag nu säja. Jag önskade då aldrig hafva påtagit mig denna resan. Och på dett alla elementer skulle vara contraira, rägnade och blåste till. Jag undrade siälf att jag med lifvet kom öfver; doch maxime delassatus. Sedan vij sökt den nya lappen allestädes frustra, satte vij oss nider sedan kl. var 6 om morgonen, vrida våra våta kläder och torkade vår kropp, fast kalla nordan vädret skadade oss så myket på ena sidan, som elden brände på andra, och myggen stucko ad latera. Nu var jag itinere satiatus.

Hela denna Lappens land var mäst myra, hinc vocavi Stygx(2), aldrig kan Presten så beskrifva hälfvete, som detta är eij värre. Aldrig har poeterna kunat af måhla Styx så fult, där detta eij är fulare. Stygium penetravi. Vi gik åht villa marken, eij vettandes hvar nästa granne, som eij här varit på 20 åhr, gik åstad, då jag hvilade mig vid elden att söka äffter honom, jag önskade nu ingenting mehr än att få resa floden tillbakas, men jag fruchtade att gå vägen till håpen igen, ty jag viste min kropp var eij järn äller ståhl. Jag önskade få gå 8 mihlar äller 10 i torr vägg tillbakas till håpen men gafs eij tillfälle. Lapparne som äro födde att slita ondt såsom foglen att flyga, jämrade sig, att de aldrig så varit frame, jag ymkade dem. En myra (Lycksmyran, emädan af henne rinner en bäk till Lyksele, cur non Olycksmyran?) var full af ochra och vatn med tunica på, ty lärer finnas Myrmalm till järn.

3 June(3). Vij väntade långt på dagen inemot kl. 2 äffter middag äffter den utskickade lappen, som omsider kom helt tröt, hade söcht så många stabula fåfängt. Med honom kom ett folk jag viste ej om dett var man äller qvinna; jag tror aldrig att Poeten så nätt afbildat en furia, som icke denna bätre henne repræsenterade, att man eij utan orsak måste tro att hon var komen från Styxt(4). Hon såg uht helt liten, ansichtet var helt svartbrunt af rök(5), ögonen bruna, lysandes, ögonbrunen svarta, håren helt beksvart, svart och omkring hufvudet nedslaget, här på satt en röd plat myssa, kiortelen var grå och i bröstet, som såg uht likt grodo skin hände långa slankande bruna pattar, men messing mallior stodo omkring(6), omkring sinus hade hon(7) en görel, på fottren kängor. Jag blef rädd af hennes första åskodande. Siälfva(8) furian talar doch till mig med vesamhet och med ymkan: ”O du stackars karl, hvar för en svår ödets hvilkor har drifvit dig hit ingen för vågat sig, jag har ännu ej sedt främat. Du stackars karl hur har du komit hit äller hvar vill tu, ser tu hvad for boningar vij hafvom, ser tu med hvad for möda vij kunnom koma till kyrkian.” Jag frågade henne väg att komma någon värt, antingen fram äller tillbakas, doch eij den jag komit dit.

”Nijij(9) karl, du måste tillbakas sama väg du kom, ingen anor väg gifves; den slipper du intet. Eij häller är dig möglig gå vidare, ty åen flodar alt för starkt; af oss får tu ingen hiälp till din resa ty min man är siuk, som dig skulle mottaga, utan kan du koma till nästa granne som ligger 1 mihl här från, kanske (där du finner honom igen) han hiälper tig, men jag tror dett är aldeles fåfängt”. Jag frågade huru långt var till Sorsele. – ”Dett vete vij eij” svarade hon, ”doch komer du eij tijt före 7 dagar här äffter i detta föret, sade min man.” Jag som redan kände mig siuk af så stor strapsering genom mörkor(10) helt många och långa, genom mina egna sakers bärande, ty lappen bar båten, genom natvakande, genom dett jag intet fåt någon kokes mat på någon tijd, genom mycket vatn drikande; ty annat än fisk (offta full med matskar och osaltad) och vatn gafs eij till uppehälle, jag hade förgåts där icke prästmor gifvet mig ett stycke specke renköt med mig, dett doch för min mage utan bröd var myckit ond, och gik bort osmält(11). Jag önskade då än engång råka folk att få äta supesmat, och vågade icke, som laxen, springa upp åt floden till min totala ruin. Jag frågade om hon hade någon mat för mig? ”Nije! utan tu vill hafva fisk.” Jag såg på den färska fisken, som var full med matsk i munen, hvilken mättade mig af blotta på seendet, men styrkte eij. Jag frågade äffter reentunga, hvilken de pläga torka, och sällia, hvilken för sin behageliga fetma nog af förnäma æstimeras. Niji(12), svarades, än renost, ja, men ej på 1 mihl när. Om jag hade honom fingo jag kiöpa? Intet vill jag svarade hon att du af hunger skulle dö i mitt land. Då jag gick forbij deras koja låg där 3 ostar under ett tak, utan väggar, jag tog den minsta, menandes doch eij behålla honom, utan lofven, älst restituera honom, jag köpte och honom af henne. Stycket är hämtat ur en ännu inte publicerad utgåva av Carl von Linnés Iter lapponicum 1732. Sigurd Fries och Algot Hellbom står för tolkning och bearbetning.