En ung C v Linné härsk(n)ar till ute på Lycksamyran

Via DAUM-Katta

2. June…
Straxt äffter begynte Myrar, som mäst stodo under vatn, dem måste vij gå en hehl mihl, tänk med hvad möda, hvart steg stod up til knäs, råkade eij på tufor(1), gick längre. Somlige städs gick diupet utan botn, att vij måste vända hela tracten om. Våra kängor voro fulla med kalt vatn, ty kählen låg på sombliga ställen, hade jag skulla utstådt detta för ett delictum capitale hade detta straffet varit crudelt, men hvad skall jag nu säja. Jag önskade då aldrig hafva påtagit mig denna resan. Och på dett alla elementer skulle vara contraira, rägnade och blåste till. Jag undrade siälf att jag med lifvet kom öfver; doch maxime delassatus. Sedan vij sökt den nya lappen allestädes frustra, satte vij oss nider sedan kl. var 6 om morgonen, vrida våra våta kläder och torkade vår kropp, fast kalla nordan vädret skadade oss så myket på ena sidan, som elden brände på andra, och myggen stucko ad latera. Nu var jag itinere satiatus.

Hela denna Lappens land var mäst myra, hinc vocavi Stygx(2), aldrig kan Presten så beskrifva hälfvete, som detta är eij värre. Aldrig har poeterna kunat af måhla Styx så fult, där detta eij är fulare. Stygium penetravi. Vi gik åht villa marken, eij vettandes hvar nästa granne, som eij här varit på 20 åhr, gik åstad, då jag hvilade mig vid elden att söka äffter honom, jag önskade nu ingenting mehr än att få resa floden tillbakas, men jag fruchtade att gå vägen till håpen igen, ty jag viste min kropp var eij järn äller ståhl. Jag önskade få gå 8 mihlar äller 10 i torr vägg tillbakas till håpen men gafs eij tillfälle. Lapparne som äro födde att slita ondt såsom foglen att flyga, jämrade sig, att de aldrig så varit frame, jag ymkade dem. En myra (Lycksmyran, emädan af henne rinner en bäk till Lyksele, cur non Olycksmyran?) var full af ochra och vatn med tunica på, ty lärer finnas Myrmalm till järn.

3 June(3). Vij väntade långt på dagen inemot kl. 2 äffter middag äffter den utskickade lappen, som omsider kom helt tröt, hade söcht så många stabula fåfängt. Med honom kom ett folk jag viste ej om dett var man äller qvinna; jag tror aldrig att Poeten så nätt afbildat en furia, som icke denna bätre henne repræsenterade, att man eij utan orsak måste tro att hon var komen från Styxt(4). Hon såg uht helt liten, ansichtet var helt svartbrunt af rök(5), ögonen bruna, lysandes, ögonbrunen svarta, håren helt beksvart, svart och omkring hufvudet nedslaget, här på satt en röd plat myssa, kiortelen var grå och i bröstet, som såg uht likt grodo skin hände långa slankande bruna pattar, men messing mallior stodo omkring(6), omkring sinus hade hon(7) en görel, på fottren kängor. Jag blef rädd af hennes första åskodande. Siälfva(8) furian talar doch till mig med vesamhet och med ymkan: ”O du stackars karl, hvar för en svår ödets hvilkor har drifvit dig hit ingen för vågat sig, jag har ännu ej sedt främat. Du stackars karl hur har du komit hit äller hvar vill tu, ser tu hvad for boningar vij hafvom, ser tu med hvad for möda vij kunnom koma till kyrkian.” Jag frågade henne väg att komma någon värt, antingen fram äller tillbakas, doch eij den jag komit dit.

”Nijij(9) karl, du måste tillbakas sama väg du kom, ingen anor väg gifves; den slipper du intet. Eij häller är dig möglig gå vidare, ty åen flodar alt för starkt; af oss får tu ingen hiälp till din resa ty min man är siuk, som dig skulle mottaga, utan kan du koma till nästa granne som ligger 1 mihl här från, kanske (där du finner honom igen) han hiälper tig, men jag tror dett är aldeles fåfängt”. Jag frågade huru långt var till Sorsele. – ”Dett vete vij eij” svarade hon, ”doch komer du eij tijt före 7 dagar här äffter i detta föret, sade min man.” Jag som redan kände mig siuk af så stor strapsering genom mörkor(10) helt många och långa, genom mina egna sakers bärande, ty lappen bar båten, genom natvakande, genom dett jag intet fåt någon kokes mat på någon tijd, genom mycket vatn drikande; ty annat än fisk (offta full med matskar och osaltad) och vatn gafs eij till uppehälle, jag hade förgåts där icke prästmor gifvet mig ett stycke specke renköt med mig, dett doch för min mage utan bröd var myckit ond, och gik bort osmält(11). Jag önskade då än engång råka folk att få äta supesmat, och vågade icke, som laxen, springa upp åt floden till min totala ruin. Jag frågade om hon hade någon mat för mig? ”Nije! utan tu vill hafva fisk.” Jag såg på den färska fisken, som var full med matsk i munen, hvilken mättade mig af blotta på seendet, men styrkte eij. Jag frågade äffter reentunga, hvilken de pläga torka, och sällia, hvilken för sin behageliga fetma nog af förnäma æstimeras. Niji(12), svarades, än renost, ja, men ej på 1 mihl när. Om jag hade honom fingo jag kiöpa? Intet vill jag svarade hon att du af hunger skulle dö i mitt land. Då jag gick forbij deras koja låg där 3 ostar under ett tak, utan väggar, jag tog den minsta, menandes doch eij behålla honom, utan lofven, älst restituera honom, jag köpte och honom af henne. Stycket är hämtat ur en ännu inte publicerad utgåva av Carl von Linnés Iter lapponicum 1732. Sigurd Fries och Algot Hellbom står för tolkning och bearbetning.

Hoffman.

http://www.sprakochfolkminnen.se/download/18.23e4823c1454b541b98603/1398151039990/DAUM-KATTA+v%C3%A5rblad+1996.pdf

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s