Om Hälsinglands, Dalarnas, Värmlands och andra skogssamer – Folket som försvann, språket som dog

Om Hälsinglands, Dalarnas, Värmlands och andra skogssamer – Folket som försvann, språket som dog (Del 1 av ca 6)
– RECYCLED OUTTAKES. Pt I.

Det är en högsommardag, drottning Christinas elfte levnadsår. En grupp sydliga skogssamer på sommarflytt rastar en del av hjorden på läsidan av Ölme prästgård. 59 m.ö.h är åsen, och sista betesplatsen före höglandet närmast Vänern; Liksåsen, en oas i en öken av åker.

En femtonårig ortsbo, Per Månsson, dyker upp, antecknar senare, 5 juli 1637:

Och tå iagh kom til Lixååsen mötte migh någre lappefinnor, som förde medh sig 7 styckon reenar.

Ur Diarium Gyllenianum, 1622-1667. Petrus Magnus Gyllenius’ (Per Månsson) dagbok.
Detta område ligger idag i Kristinehamns kommun.

Från 1640-talets mitt gjordes under nitto års tid en lång rad försök av de mellansvenska myndigheterna att fördriva de sydligare samerna. Den omfattande etniska rensning som överheten sökte iscensätta 1720-30 gick till stor del om intet; men därefter blev livet allt svårare för den nu utdöda gruppen hälsingesamer, liksom för deras släktingar i Dalarna, Värmland, Bergslagen osv.
Den främmande religionen minde om den avskydda fornnordiska, liksom osedligt leverne ur prästernas synvinkel oroade prästerskap och andra storherrar. Liksom att man sällan kunde slå fast en given mantalsskrivningsort hos dessa nomader. Detta ledde till 1720-talets fördrivningar..


Hogarth – de la Motraye 1724. Från nordligare områden.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s