Samerna och samernas historia i Järvsö. Del 4 av 5: Schmidt 1799, fjällsamer 1810 etc

Bild: I denna bok beskriver Schmidt möten med samer i Undersvik och Järvsö.

Understundom  i de täta anteckningarna som domineras av skogssamerna och sockenlappar, anas fjällsamer. Men det är inte förrän midvintern 1809/1810 som en komplett vintergrupp tännässamer, eventuellt två sijter lägger till i trakterna: då närmare Ljusdal.
Vi ser renar nämnas 1765 (Mårten Mattssons ansökan om att få bli sockenlapp i Hamrånge), samt får i och med närvaro av ett flertal lappdrängar och lappigor och lappmän med hustrur som samtidigt är förtecknade som renskötande husbönder respektive fruar räkna med renskötsel. Bouppteckningarna är få och sparsmakade men ex i Gnarp runt 1805 möter vi renar; Tabellverket redovisar också lokalt renägande runt 1820. 1790 pågår en rättsvist kring en fyrahundrahövdad renhjord i Hamrånge-Ockelbo Tingslag; 1796 syns ca etthundra renar vid Middagsberget, Bjuråker osv.
Vinterbete i t ex Sundsvall är belagt att senast ha börjat senast 1718 (de la Motraye 1718). Olika årstidsbeten nämns i Hälsingland från 1660-tal, och är lätt avläsbara i ministerialböcker och domböcker (?) decennierna närmast efter.
Artonhundratalet är det sekel då jämtlands- och härjedalensamerna kommer in i större omfattning; både som fjällsamer, såsom arbetsvandrande och tiggande samer samt som en ny grupp aktörer i sockenlappssystemet. Ännu 1900-1930, sannolikt längre, nyttjas vinterbetet här och då uteslutande av fjällsamerna. Lats Larsson Kråik åkte vid ett tillfälle kring 1901-02 utför Öjeberget, kapplöpande med sin hund, Torkel Nilsson passerade området minst tre gånger på 1920-talet.

Tre genealogier, migration och nomadism

Några utförliga genealogier har ej tiden medgett; de är utomordentligt tidsödande i dessa sammanhang (inte minst för att det i flera aktuella generationer handlar om fördrivna samer)
Vi har tittat så kort som tiden medgett på tre individer; två brudgummar från söder (Bjursås respektive Västerdalarna), och en släktlinje tillhörande
Julius Andersson. Julius räknar på svärdssidan Anders Påhlsson d.ä som farfarsfar och är själv som till AP d.y. Han föddes i Berg, Jämtland 1726 – viket visar att de hälsingska flyttrutterna även tog vägen över Rätan och södra storsjöbygden. Vad som dessutom framkommer i hans nekrolog från Arbrå, är att han gifte sig med Brita Clementsdotter i Hammerdal.
Olof Clemetsson kom från Dala-Floda, kom senast som en slags ”brukslapp”, vid Lövsjö bruk, Han föddes 1744 och vigdes 1768 med dåvarande järvsösockenlappen Johan Jönssons (ibland refererad till här såsom Jon Jönsson d.ä; förnamnen alternerar) dotter, Anna Johansdotter, född 1745. Vi känner ej Jönssons uppehållsställe, men han kopplas ofta till Öje i arkiven. Annas mor hette Kerstin Olofsdotter. Det unga paret verkar ha återgått till hans Västerdalarna; ty 1776 får de en son Nils i Floda (dör samma år).
Sedan har vi
Mårten Matssson, sannolikt Matz Larssons son (en av de kändare i den trettonhövdade frdrivna samlingen år 1729, de som sätts in på Gävle slottsarrest). Han kommer som måg till Johan Jönsson och är således svåger till paret Olof och Anna ovan. Via Bjursås (född där 1731) och Bollnäs (mitten 1750-talet) kommer han till trakten; men blir inte långvarig mest pga problematik med bristande renbete, som vi omtalat på annan plats här. Mårten blir sockenlapp i Hamrånge och rör sig en hel del i Ödmården. Hans eftersläkt kommer senare att synas i Järvsö.

Mer genomgångna släktlinjer synes såväl typiska som atypiska. De flesta inkommande individer kommer från närmare håll. Söder, norr och sydväst verkar vara vanligaste härkomstriktningar; men väster och nordväst förekommer också. Det som är mycket tydligt är att det handlar om en endogam grupp; dvs man gifter sig inom kategorin sockenlappar. Ett visst tillflöde utifrån upprätthåller systemet. Så småningom kan man dock säga att gruppen dör ut (givetvis finns ättlingar kvar), vilket bör utredas närmare. Hos ångermannasamerna har ett liknande mönster påvisats (Ljusminnes rapporter 2000, 2001, Tidsspår 2004, Ericson 2002, 2003 Samefolket 10-11/2002 2-3/2003).
Överdödligheten genom spädbarnsdödlighet, TBC och barnsäng, koppor etc blir järvsösamernas predatorer. Tvångsbofastheten vars repression tilltog i omgångar 1745, 1766, 1790-1800 och framöver, kan sägas bli sockenlapparnas gradvisa dödsdom. Att kvinnorna saknar social kontext och förlossningshjälp kan vara en central faktor (samtal med Thord Bylund, arkivlektor HLA år 2000).


scsmift

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s