Akut artikel om rovdjurstryck mm

henrik-a-aten-ren

Foto: Henrik Andersson

Söker AKUT medförfattare till dagspressartiklar, andra forskare eller aktörer med kontakt till samiska samhället – samebyordförande eller varjehanda slags folk som är med och skriver/signerar :

1) En artikel om rovdjurstrycket som samiska samhället och rennäringen nu dignar under. Samt:

2) En artikel om svensk-norska renbeteskonventionen.
Där är det sydlig prägel. Här är det bra om aktörerna kommer från Jämtlands län och söderut.

Bägge artiklarna bör in närmsta veckorna.
Jag tänker KORT och KÄRNFULLT.

Efterlyser samtidigt foton på rovdjursslagna renar.
Hellre få bra foton än många tveksamma.

KONTAKTA MIG SNARAST!
Mejl eller här
Epost retepnosicre@hotmail.com

Mvh Peter Ericson

Tvåtusen samiska år på två timmar

Trolldomsprocesser; Forna utbredningen i söder; renskötselns ålder; urminneshävd; näringar som bedrivits och hur har man levt och nomadiserat. Glimtar ur arkeologiska undersökningar samt ur sedvanemål

Bernt Ove Viklund och undertecknad Peter Ericson föreläser 1-3 ggr på 1-2 dagar.
Även skolor kan komma i fråga! Hör av er för offert!
retepnoscire@hotmail.com

Vi levandegör samernas historia i hela Saepmie; men denna gång fokus på landskapen Västerbotten, södra Lappland, Ångermanland, Medelpad, Jämtland, Härjedalen, Dalarna, Hälsinglland, Gästrikland, Värmland, Närke, Västmanland, Uppland, Sörmland

heikki-foto

Våra exakta föredragstitlar kommer lite senare (kring 28 dec)!

Boka oss, bästa pris om du bokar före 5 januari.
Föreläsningarna bör ske mellan mars och maj.

TVÅ späckade timmar av mestadels glömd samisk historia!

——————— —————— Peter Ericson 21 dec 2016

pepepe bov
Foton: Jörgen Heikki, SR/Sameradion; C Grubbegårdh-Gottberg; Sollefteå Museum

Samer i Botkyrka och massnedslakt av tusentals renar i Arjeplog: tre veckors arkivfynd ca 1650-1950

Redigerad 19 dec 2016.
Vårliga upptäckter om Värmland, Sörmland, Uppland, Västmanland, Hälsingland, Härjedalen och Norrbotten samt Medelpad.

Denna vecka har jag börjat gå igenom mer udda handlingar samt mantalslängder och jordeböcker och annar judiciellt materiallt i Härjedalen-Jämtland. Till det senare ska jag be att få återkomma. Till stor nytta har Kyrkans räkenskaper varit på olika håll.
Här ett axplock av de tre veckornas fynd:

Samer i SVEALAND är ett begrepp! Det är mer av en syntes.

Utländska medborgare (inklusive samer?) arresterades i Ljusdal 1620-30.
Gränsen till Konungariket Danmark-Norge gick ju ca Kårböle.

Fördrivningarna 1652 omfattade även samer i Härjedalen, oklat vilka kategorier.
Sannolikt renlösa.

Samer fanns i Ljusdal 1651-52 och utbyte synes ha skett mellan bofasta  och samer senast tidigt på 1700-talet.

I Enåker, Uppland (Västmanlands län), fanns ett nomadiseringssystem som kan ha gått över Mälaröarna. År 1733 synes en samisk samling med klart östlig prägel där. Cecilia Andersdotter bör vara hon som är i Botkyrka 1717; hon och maken gifte sig 1706 i Nora, tillika Uppland. Wenich Ersson, vars spår jag ånyo korsar, tycks efter ungdomens mer vittfarna flyttningar och statens övergrepp 1729 ha upptagit ett mer lokal nomadiseringssystem runt dagens Sala och Enköping.

Elva flyttvägar för samer i Möklinta, Västmanland; hängde ihop med nyssnämnda.
År 1652 förekommer samer i socknen: samiska kvinnan Kerstin Pedersdotter dör 31 jan, maken hette Mons. Ett annat fynd från 1726 stärker banden mellan Hälsinglands och Västmanlands samer ytterligare.

1889-90 pågick tvångsförflyttningar av karesuandosamer, de flesta hamnade runt dagens Kiruna. Fler sådana s k dislokationer äger även rum efter år 1922.

Det verkar gå en gräns mellan terrängnamn på lapp– och inte ungefär mitt i Värmland.
Det kan också handla om en språkgräns. Finnskogen heter ju i alla tradition samma sak även innan finnarna kommer.

Från informanter i Ljusdal:
– Vinterflyttningar skedde förbi Hasselasjön. Det var härjedalingar som flyttade till Sundsvall. Här gick också fattiga samer till Vade, Bergsjö (minnesbanken, Jämtlands läns museum).
– Ytterhogdal; Letsbo och Ramsjö synes ha urminneshävd
– En lång rad fina tips kring Ljusdal och Järvsö kom också den 2 april

Konklusionen och insikten om att Vemdalen synes ha haft urminneshävd 1810-1933 ska också läggas på de senaste tre veckornas konto.

Påminner även om en lång rad statliga övergrepp i norr på 1930-talet. Det handlar om mass-nedslakting av renhjordarna i Norrbottens södra lappmark. Detta är ingen nyhet; men väl värt att påminna om.

Källor på begäran. Det kommer mer om allt detta i andra former.

 Botkyrka kyrka i oktober 2012.

Botkyrka kyrka. Här har författaren varit på bröllop, minsann!
Här förrättades begravning av ett samiskt barn september 1717.
Det var Jöns Thomasson och Cecilia Andersdotter. Namnet på barnet –
en stackars liten som dör bara ett halvt år gammal – anges inte,
men dopbevis ska ha medförts från pastor i Nora, rimligen Upplands Nora.
Ska reda ut detta. http://aforum.genealogi.se/discus/messages/83800/249996.html?1176284232 
NOTA BENE: Efter det här har 1600-talssamer påträffats på Mälaröarna och i Österhaninge samt en rad samiska namn i Kjula och Torshälla, också i Sörmland.

Samer vid Lövsjö bruk i Västerdalarna (Olsson 2016)

Samer vid Lövsjö bruk i Västerdalarna

Under 1600-talet flyttade finnar till Lövsjön i Floda socken. Troligen rjade redan de första finnarna som bebyggde området med järntillverkning. På platsen fanns det bra förutsättningar för detta. Det var gott om vatten, som kunde driva masugnens blåsbälg, och mycket skog för tillverkning av träkol.

Tre samiska familjer vid bruket

I mantalslängden för Floda socken från 1779 omnämns ”lappmännen” Lars Andersson, Anders Jönsson samt Olof Clemetsson med familjer. Olof Clementssons familj var inskrivna tills 1788, men de två andra familjerna står kvar tills 1790. Troligtvis var samerna anställda på bruket, som sk brukslappar. Bruket låg flera mil från samhället så det verkar osannolikt att de var sockenlappar.

lovsjon_2013a
WIKIMEDIA COMMONS Holger.EllgaardEget arbete

Olof Clemetsson

1779-81 fanns i familjen vid Lövsjö bruk en man och en hustru. 1782-87 bodde endast en hustru där, och 1788 finns inte familjen inskriven i mantalslängderna.

1768 gifte sig Olof med samen Anna Johansdotter från Järvsö, född 1745 och dotter till Johan Jönsson och Kerstin Olofsdotter. Olof föddes 1744 och var son till Clemet Olsson och Brita Johansdotter. Olof och Anna fick 1776 sonen Nils, som avled samma år i Floda.

Clemet och hans hustru blev 1747 faddrar åt en flicka född i Gagnef, med kopplingar till Järna. 1767 blev samma par och deras son Olof faddrar åt en pojke född i By, men föräldrarna var från Hälsingland.

Anders Jönsson

Ej att förväxla med Anders Jönsson i Baggbo, Stora Tuna. 1779-80 fanns i familjen vid Lövsjö bruk en man, en hustru och en dotter. 1781-90 fanns en man, en hustru, en son och en dotter.

Lars Andersson

1779 fanns i familjen vid Lövsjö bruk en man, en hustru, och en dotter. 1780-81 fanns en man och en dotter. 1782-83 fanns en man, en hustru, och en dotter. 1784-90 fanns endast en dotter kvar vid Lövsjö bruk.

Lars kom ifrån Nås och gifte sig 1760 i Stora Skedvi kyrka med Helena Månsdotter och

1771 fick de dottern Ulrika i Norrbärke. Hon blev inte gammal utan dog redan samma år i Floda. 1776 fick de i Nås ett till barn, Anders. Lars Andersson finns omnämns i Järna kyrkas räkenskaper 1759 och 1774, och det är möjligtvis samma person.

1765 fick ”lappmannen” Lars Andersson och Lina Mårtensdotter (troligen identiska med paret ovan) dottern Kajsa, döpt i Gagnefs kyrka. Två av hennes fyra faddrar var Clemet Olsson och hans hustru Brita Jansdotter, far till Olof Clemetsson.

Lite om samernas historia i en sydsamisk melting pot – Bergsjö-Forsa-Ilsbo-Tuna-Rogsta, Hälsingland. Del 1.

Del 1. Samer och renar 1660-1920-tal.

 

INLEDNING

Emellan 1660-talets renskötsel, omtalad i Hälsinglands hembygdsförbunds årsskrift Helsingerunor 1921 och de renhjordar som passerade decennierna runt sekelskiftet 1900 hann det förflyta mycken tid.
Den sena 1600-talet och första decennierna 1700-talet har vi förbipasserande skogssamiska hjordar; och mest sannolikt även en och annan fjällsamisk hjord från Härjedalen. De jämtländska hjordarna skulle kunna ha börjat angöra lite senare, men det ska vi låta vara osagt. Skogssamerna kändaste hållställen var i Norrbo-Bjuråker på västersidan Dellen. Men Forsa förekom också; liksom Bergsjö. Tuna har alltid varit populärt: det har dessutom varit samlingsställe för gästrike.- och västmanlandssamer, vilka i perioder varit nära släkt med hälsingesamerna. I stort sett i alla tider som kan studeras finns sådana kopplingar.
Från mitten av 1700-talet ser vi s k sockenlappar bli en del av vardagslivet; omnämns från Delsbo och börjar synes varstans efter en trevande början på 1740-talet i Forsa. Under 1800-talet ser vi Bergsjö med Vade bli känt för sin generositet mot samerna. En flyttled tillika vandringsled passerade hit via Hasselasjön. Åter andra gick över Norrbo.
Under mitten av 1800-talet varvar samer från norra, södra Jämtland samt Hörjedalen att flytta hit och ut till kusten. Perioden ca 1850-1920 syns samerna i Jämtland och Härjedalen med sina renhjordar kunna samsas förhållandevis bra om detta kustnära vinterbete.
Västansjö i Bjuråker blir senare ett populärt tillhåll.
Rogsta är naturligtvis ett kapitel för sig; liksom kuststräckan norröver (i det senare fallet tar vi det bokstavligt!).
Vi återkommer!

be-lal-003

S.k ”Lappstugan” fotograferad på 1890-talet.
Från Sockenbilder. Accessnr och annat nedan. Bildtext:
Lappstugan nedanför Bålleberget på 1890-talet.Byggd av sockenlappen Lars Rör i slutet av 1700-talet. Rör gick 1804 till kejsaren i Wien med jämtländska renar som gåva. Stugan kom att förfalla under andra halvan av 1800-talet. Lappstugan inreddes några år efter att kortet togs av Hans-Petter Åström. Sonen Jonas ”Lappstu-Jonke” Åström blev den siste i stugan. Huset blev nedbränt en natt av kommunen trots att Åströms släkt ville köpa den. Nu finns villor där och vägen heter just, Lappstugevägen.

Sökord: Lappstugan, hus, natur
Motivkategori:byggnader
Id:7
Fotograf: Per Johan Pettersson Kyrkbyn
Fotoår: okänt
Bildnummer: Be-lal-003
Förening: Bergsjö hembygdsförening

HÄR*  Jon Jönssons bouppteckning, Forsa, från januari 1797, låter ana en livfull livsstil med renen som viktig komponent: renhud, ren. och hästbellingar.

(* bild fallit bort, åtgärdas senare/PE 161218)

pnorman
LAPPKYRKAN av Sven Norman
Webbadress: https://balinge.wordpress.com/2012/09/15/lappkyrkan/

Samer i Lapptäppa och Lappholn – samernas historia i Bäsna, Dalarna. Del 1

Eskil Olsson: Samer i Bäsna – Lapptäppa och Lappholn

En bit utanför byn Bäsna i Gagnefs socken (W-län) bodde samer under 1800-talet. Jag har försökt att ta reda på mer om dessa samer, med hjälp av intevjuer, traditionsuppteckningar, föremål etc.

Lapptäppa.

Under början och mitten av 1800-talet härjade vargarna i Dalarna, och folket var livrädda för dem. I byn Bäsna kunde änkan Hanses Kerstin Olsdotter (1840-1922) minnas hur man hörde vargarna yla om kvällarna. En gång i hennes ungdom i början på 1850-talet skulle hon ut och valla boskapet, och hon mötte en varg. Så tur var gick inte vargen till anfall, men det lär ha spridts många rykten i byn.

Problemet växte, och tillslut bestämde sig folket i byn för att leja en sockenlapp som skulle se till att utrota vargarna i byn. Han fick bo på byns allmänning, Svinvallen. Detta sägs ha varit mellan 1840-1850-talet.

Enligt Harald Englund i Bäsna bodde ett par i Lapptäppa som kallades ”Lapp-Sigrid” och ”Lapp-Far”. De lyckades utrota/driva bort vargarna från byn. Jag har inte lyckats hitta några belägg för dessa samer i kyrkböckerna.

En vinter fällde samen ett antal vargar, och två björnar skjöt han med sin mynningsladdare. På den här tiden brukade dessutom skottpengar utdelas för varje skjuten varg. Lisa Norell (1912-2003) mindes att det fanns ett stycke odlad åker i Lapptäppa, men huruvida det var samerna eller någon bonde i byn som odlade upp den visste hon inte.

Det finns en gammal brödkorg bevarad, i folkmun kallad ”lappkorg”, som sannolikt tillverkades av samerna i Lapptäppa. Buller Lisa Norell (1883-1964) ropade in den vid sekelskiftet på en auktion i en gård i byn, Mört Olars. I gården där hon var uppväxt, fanns också en sådan korg som hennes mor Hanses Kerstin köpt av samerna i Lapptäppa. Hon berättade att det i Lapptäppa hade bott samer som tillverkade sådana rotkorgar och sålde i byn. Sicksackmönstren på korgen från Mört-Olars hade varit tydligt lilafärgade, vilket skulle ha åstadkommits genom att man tuggade rötter.

Brödkorgen från Mört-Olars. En liknande finns bevarad från Gräsberget i Mockfjärd. Privat ägo.

I en bouppteckning från 1876 efter Svens Per Olssons änka Anna Ersdotter i Bäsna omnämns ”2ne Lappkorgar”. Dessa korgar tillverkades sannolikt också i Lapptäppa.

Lapptäppa ligger idag nära landsvägen, och nedanför ravinen vid Lapptäppa rinner Jiffasbäcken fram. På ckens andra sida stiger marken brant upp, och den höjden kallas Lappholn. Lapptäppa är igenvuxen sedan 1930-talet, men en avverkning har gjort platsen åtkomligare.

1859 delade man upp byallmänningen på byamännen, och skiftet med Lapptäppa tillföll Varg Per Persson. På 1980-talet ägdes marken av hans sonsons son Erik Wallin. Hans mormor och morfar hade berättat att samerna hade stor erfarenhet av vargjakt, och hjälpte folket att bli av med vargplågan. I många gårdar runt om i byn fanns handsmidda vargsaxar.

Informationen sammanställt av Eskil Olsson.

Besök hos samerna 4 lieues (12 km) utanför Umeå år 1655 (greve Loménie) Del 1:2

(Edited 20161216)
I min artikel i Christers bok Sydsamer (2009) behandlar jag något dessa uppgifter.

Tänkte titta lite närmre på detta nu.

Vi stannade i Umeå, huvudstaden i Västerbotten, som givit sitt namn åt Ume lappmark. Där finns den första lapska bebyggelse man möter sedan man överskridit Sveriges gränser . Vår första plan var att oss ända fram till Torneå, som ligger längst upp i Bottniska viken, och som givit namn åt Torne lappmark. Men man berättade för oss i Umeå, att det vid denna tid inte var någon marknad däruppe, vilken annars tillhör det märkligaste man kan se. Man sade också, att sedan några dagar en hop lappar uppehöll sig ungefär 4 lieues från Umeå, vilka byta lägerplats liksom skyterna och bär med sig allt sitt pick och pack. Den som sett ett lappläger kan skryta med att ha sett allt som går att se även i de andra. Av dessa skäl ändrade vi våra planer och förkortade på så sätt vår resa med gott och väl tjugo dagar. Vi voro nära 65 :e breddgraden och därifrån är det knappast långt till den 70:e, ovanför vilken ingen någonsin farit, som jag vet, utan att ångra sig. Vår värd, en hedersman, som länge tjänstgjort som ryttmästare i krigen i Tyskland under kansler Oxenstierna och marskalk Horn, hade erbjudit sig att tjäna som vår vägvisare. Vi togo honom på orden och anlände på några få timmar till lapplägret, som hade flyttat något närmare Umeå, vilket gjorde att vi hunno återkomma till staden redan samma dag.
Eftersom Lappland var målet för vår långa resa i norr, blevo vi förtjusta över att äntligen vara i det land, som hade så till den grad retat vår nyfikenhet och likväl inte tycktes oss vara på något sätt annorlunda än Medelpad och Ångermanland. Man sade att vi kommit till Lappland, när vi farit över en liten bäck, som faller ut i den stora Umeälven. Denna ger sitt namn åt staden och åt hela trakten och mynnar i Ishavet [1), några lieues bortom länets residensstad, dit vi hade anlänt ganska sent föregående dag. Vi träffade strax efteråt på lägret. . . —
Dessa människor ha ingen fast bostad, utan de resa sina kåtor, som inte bestå av annat än fyra eller fem ynkliga stänger, nödtorftigt sammanbundna i övre ändan, och vilka gå isär ner emot marken och äro nedstuckna i jorden. Stängerna äro täckta med remsor av näver från björkar, som det finns gott om i norr. De äro ganska illa fastsatta, och hänga uppifrån och ned över stängerna, som hållas ihop med ett stycke tvinnat näverrep. Dessa människor, sade jag, resa sina hyddor, stundom vid sjö- eller älvstränder för att fiska, stundom vid utkanten av en skog för att jaga, vilket de hade gjort på den plats, där vi mötte dem. Deras jakt och fiske lämna ingenting kvar på den plats, där de ha vistats. Då lapparna ha dragit sin kos ser naturen emellertid till att djurlivet i dessa skogar, sjöar och älvar och hav åter förökas. Jag har just berättat hur deras kåtor voro gjorda. Det räcker att här tillägga för att ge en sanningsenlig bild därav, att en eld brinner på marken, mitt i kåtan.
Vi gingo noggrant igenom lapplägret där i Umeå Lappmark. Genom våra tolkar ställde vi frågor om det vi ville veta av dem och vi besågo allt som fanns att se. Vi bådo till och med en mor att inför våra blickar amma sina två små tvillinggossar. Det var betagande att se henne ge dem var sitt bröst, som var så stort och fullt av mjölk att de två små lapparna inte kunde tömma dem. Då vi hade sett tillräckligt på lapplägret, började vi tänka på återfärden till staden. Vi frågade far i huset om han mot ett löfte om tobak ville köra oss dit med ackjor och renar. Han gick gärna med på detta och sade till sina döttrar att göra seldonen i ordning och hämta renarna, som voro där i närheten. De gingo och betade gräs, vilket de drogo fram under snön med tänderna efter att en lång stund ha krafsat med foten i snön och de läto sig väl smaka. Lappflickorna fångade in dem och spände dem för de fyra ackjorna på ett ögonblick. Jag satte mig i en av dem tillsammans med den vackraste lappflickan, herr Blondel med den andra, La Routiére ensam i den tredje, som han trodde sig lätt kunna köra. Men renen, som inte förstod franska och som sprang lika litet för ropet ”å dia!” som ”huél”, vände sig plötsligt om och skulle ha dödat honom med sin framklöv, om man inte genast kommit till hans undsättning. Han höll med sin piska djuret på avstånd så gott han kunde, vilket inte hindrade att han blev skadad i benet och låret, dock icke allvarligt. I den fjärde ackjan satte sig La Souche och Dumont så gott de kunde. Renen, som drog dem, var inte så vild som den andra, utan följde efter mycket bra ända från det att den såg att vi gåvo oss iväg och de behövde ej ge den ett enda slag med piskan under hela vägen. Sträckan mätte gott och väl tre lieues [c:a 12 km), men vi tillryggalade den på mindre än en timme.

save

BILD: https://savethebaltic.wordpress.com/2014/04/03/olaus-magnus-bok-de-nordiska-folken-fran-1555/


HENRI DE LOMÉNIE Resa i Norrland 1655
I: Västerbotten 1966: s 77-89

”Mellansverige” och samernas glömda historia upp mot ytan!

”Mellansverige” vaknar. Har nu två föreläsningsdatum preliminärklara i Örebro och Västmanlands län samt ett på gång i Västerdalarna (och ett jobb nyligen gjort i Värmland): fyra län –  eller iallafall delar av dessa län … –  har alltså på kort tid besinnat sin samiska historia; förkastad och förträngd, dels efter trolldomsprocesser 1626-33, dels efter förvisningarna 1646, 1648, 1652, 1720-23, 1725-26, 1729-30 osv.
 
Mr Sunna och Mr Brouwer med MAADTOE är mycket att tacka för detta!
Andra konstnärer tillkommer  i denna process.

MAADTOE & om samer i Ölme, Väse, Höljes, Djurgården, Dingtuna, Närke mm

Välkommen på vernissage och vernissagefest!
Lördagen den 10 december
MAADTOE 
[maa-too-ä] sydsamiska för ursprung/härkomstI utställningen väcker Anders Sunna och Michiel Brouwer frågor om samepolitiken, rasismen och exploateringen som den svenska staten utsätter det Samiska samhället för. Båda konstnärerna brinner starkt för att visa och kommunicera det som dolts.
De vill utmana, väcka frågor och framförallt känslor. Detta för att ge en mer mänsklig aspekt till ett svårgreppat och nedtystat ämne. Anders Sunnas måleri berättar starkt och djupt personligt om hans familjs över 40 år långa kamp i Tornedalen. Som kontrast ger Michiel Brouwers kliniska fotografier skarpa påminnelser om samisk historia, av rasbiologi och av svensk samepolitiks misslyckanden in i nutiden.Vernissageprogram:
11.00 Museet öppnar
16.30 Museichef Andreas Brändström inviger utställningen
17.00 Föredrag av Peter Ericson om samer i Kristinehamn och Värmland (läs mer om Peter och hans forskning på www.southsaamihistory.wordpress.com)
17.30 Konstnärssamtal med Anders Sunna och Michiel Brouwer under ledning av intendent Michael Walter.

18.00 Vernissagefest med mat och mingel i Panncentralen restaurang & café. Pris för festen är 100 kr per person, inkl mat (mustig fiskgryta) och dryck (ett glas vin eller öl). Köp eller förboka din biljett i museibutiken på telefon 0550-882 00.

Museet bjuder på buss från Karlstad!
Bussen avgår från biblioteket i Karlstad kl 15.30 och ankommer till Kristinehamns konstmuseum ca kl 16.00. Återresa till Karlstad från konstmuseet kl 21.00.
Plats i bussen bokas senast torsdag 8 december på e-post inga-lill.kallback@kristinehamn.se. Minsta antal personer för att bussen ska gå är 45 personer, du får bekräftelse via e-post om bussen går eller ej.

Utställningen pågår till och med den 22 januari 2017.