Besök hos samerna 4 lieues (12 km) utanför Umeå år 1655 (greve Loménie) Del 1:2

(Edited 20161216)
I min artikel i Christers bok Sydsamer (2009) behandlar jag något dessa uppgifter.

Tänkte titta lite närmre på detta nu.

Vi stannade i Umeå, huvudstaden i Västerbotten, som givit sitt namn åt Ume lappmark. Där finns den första lapska bebyggelse man möter sedan man överskridit Sveriges gränser . Vår första plan var att oss ända fram till Torneå, som ligger längst upp i Bottniska viken, och som givit namn åt Torne lappmark. Men man berättade för oss i Umeå, att det vid denna tid inte var någon marknad däruppe, vilken annars tillhör det märkligaste man kan se. Man sade också, att sedan några dagar en hop lappar uppehöll sig ungefär 4 lieues från Umeå, vilka byta lägerplats liksom skyterna och bär med sig allt sitt pick och pack. Den som sett ett lappläger kan skryta med att ha sett allt som går att se även i de andra. Av dessa skäl ändrade vi våra planer och förkortade på så sätt vår resa med gott och väl tjugo dagar. Vi voro nära 65 :e breddgraden och därifrån är det knappast långt till den 70:e, ovanför vilken ingen någonsin farit, som jag vet, utan att ångra sig. Vår värd, en hedersman, som länge tjänstgjort som ryttmästare i krigen i Tyskland under kansler Oxenstierna och marskalk Horn, hade erbjudit sig att tjäna som vår vägvisare. Vi togo honom på orden och anlände på några få timmar till lapplägret, som hade flyttat något närmare Umeå, vilket gjorde att vi hunno återkomma till staden redan samma dag.
Eftersom Lappland var målet för vår långa resa i norr, blevo vi förtjusta över att äntligen vara i det land, som hade så till den grad retat vår nyfikenhet och likväl inte tycktes oss vara på något sätt annorlunda än Medelpad och Ångermanland. Man sade att vi kommit till Lappland, när vi farit över en liten bäck, som faller ut i den stora Umeälven. Denna ger sitt namn åt staden och åt hela trakten och mynnar i Ishavet [1), några lieues bortom länets residensstad, dit vi hade anlänt ganska sent föregående dag. Vi träffade strax efteråt på lägret. . . —
Dessa människor ha ingen fast bostad, utan de resa sina kåtor, som inte bestå av annat än fyra eller fem ynkliga stänger, nödtorftigt sammanbundna i övre ändan, och vilka gå isär ner emot marken och äro nedstuckna i jorden. Stängerna äro täckta med remsor av näver från björkar, som det finns gott om i norr. De äro ganska illa fastsatta, och hänga uppifrån och ned över stängerna, som hållas ihop med ett stycke tvinnat näverrep. Dessa människor, sade jag, resa sina hyddor, stundom vid sjö- eller älvstränder för att fiska, stundom vid utkanten av en skog för att jaga, vilket de hade gjort på den plats, där vi mötte dem. Deras jakt och fiske lämna ingenting kvar på den plats, där de ha vistats. Då lapparna ha dragit sin kos ser naturen emellertid till att djurlivet i dessa skogar, sjöar och älvar och hav åter förökas. Jag har just berättat hur deras kåtor voro gjorda. Det räcker att här tillägga för att ge en sanningsenlig bild därav, att en eld brinner på marken, mitt i kåtan.
Vi gingo noggrant igenom lapplägret där i Umeå Lappmark. Genom våra tolkar ställde vi frågor om det vi ville veta av dem och vi besågo allt som fanns att se. Vi bådo till och med en mor att inför våra blickar amma sina två små tvillinggossar. Det var betagande att se henne ge dem var sitt bröst, som var så stort och fullt av mjölk att de två små lapparna inte kunde tömma dem. Då vi hade sett tillräckligt på lapplägret, började vi tänka på återfärden till staden. Vi frågade far i huset om han mot ett löfte om tobak ville köra oss dit med ackjor och renar. Han gick gärna med på detta och sade till sina döttrar att göra seldonen i ordning och hämta renarna, som voro där i närheten. De gingo och betade gräs, vilket de drogo fram under snön med tänderna efter att en lång stund ha krafsat med foten i snön och de läto sig väl smaka. Lappflickorna fångade in dem och spände dem för de fyra ackjorna på ett ögonblick. Jag satte mig i en av dem tillsammans med den vackraste lappflickan, herr Blondel med den andra, La Routiére ensam i den tredje, som han trodde sig lätt kunna köra. Men renen, som inte förstod franska och som sprang lika litet för ropet ”å dia!” som ”huél”, vände sig plötsligt om och skulle ha dödat honom med sin framklöv, om man inte genast kommit till hans undsättning. Han höll med sin piska djuret på avstånd så gott han kunde, vilket inte hindrade att han blev skadad i benet och låret, dock icke allvarligt. I den fjärde ackjan satte sig La Souche och Dumont så gott de kunde. Renen, som drog dem, var inte så vild som den andra, utan följde efter mycket bra ända från det att den såg att vi gåvo oss iväg och de behövde ej ge den ett enda slag med piskan under hela vägen. Sträckan mätte gott och väl tre lieues [c:a 12 km), men vi tillryggalade den på mindre än en timme.

save

BILD: https://savethebaltic.wordpress.com/2014/04/03/olaus-magnus-bok-de-nordiska-folken-fran-1555/


HENRI DE LOMÉNIE Resa i Norrland 1655
I: Västerbotten 1966: s 77-89

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s