Renar som furstegåvor och kunglig prestige. Del I. Aachen, Birka och Kalmar

G. BERG (1954), Lappland och Europa. ”Några anteckningar om renar som furstegåvor”
Ingår i: Scandinavica et Fenno-Ugrica / [red. av Dag Strömbäck …]. – Stockholm : Almqvist & Wiksell, 1954. ; s. 221-244 : ill

MITT FÖRORD: Från Karl den Store och Birka har renar och renprodukter varit en statussymbol bland de europeiska hoven. Hanteringen av samernas renar har milt talat varit feodal.

När PAULUS DIACONUS någon gång i slutet av 700-talet i benediktinerordens moderkloster i Monte Cassino norr om Neapel författade sin Historia Langobardorum, erinrade han sig vid skildringen av folket Scritobini, att han med egna ögon sett en skjortliknande, till knäna räckande lapsk klädnad, tillverkad av renskinn med den håriga sidan utåt.1 Paulus hade tidigare hört till den lärda krets som samlades kring Karl den store i Aachen, och det är troligt att det är här han fått tillfälle att se renpälsen.2
Den har givetvis hämtats hit från Skandinavien och det ligger nära till hands att hänvisa till de intima förbindelser som arkeologerna kunnat påvisa mellan Sverige och det frankiska riket.3
Främst var dessa knutna till Birka, och det är då av intresse att kunna konstatera att mycket tyder på nära relationer mellan denna handelsplats och de svenska lappmarkerna.4
—————————-
Så höll sig Johan III åtminstone i början av sin regering med egna renar.
Under åren 1571 och 1572 stod dessa under Lasse Nilsson Renfogdes vård och dennes redovisning finnes bevarad. Man får av den god upplysning om flyttningen av hjordarna mellan de olika kungsgårdarna. Så fördes förstnämnda år till Svartsjö från Stockholm 15 renar och till Väntholmen (på Svartsjölandet) från Munklägret (d. v. s. Kungsholmen i Stockholm) 13, från Västerås 6 och från Hallkved (i Funbo socken, Uppland) 11 jämte en kalv. Samma år föddes två kalvar på Svartsjö, 1572 kom till Svartsjö och Väntholmen från Lappmarken 148 renar och föddes 21 kalvar. Av dessa renar sändes 48 till Toresund och Lovö, av vilka senare 14 »äre fförkomne». Inte mindre än 132 renar och 29 kalvar dog under de båda åren på Svartsjö och Väntholmen. Av de kvarvarande levererades 12 till Kalmar, 13 till Stegeborg och 18 till Tyskland med Tomas Jönsson. Den 14 mars 1573 återstod sedan 4 stycken.5

birka
BIRKA. Bild: https://www.stockholmshamnar.se/historia/platser/birka/

NOTER
1 Lib. I, c. 5: Aput hos est animal cervo non satis absimile, de cuius ego corio, ut fuerat pilis hispidum, vestem in modum tunicae genu tenns aptatam conspexi, sicut iam fati, ut relatum est, Scritobini utuntur.
2ARNOLD JACOBL Das Rentier, 1931, har betonat hur märkligt det är, att kolten kommit till Mellaneuropa »in so friiher Zeit als ethnographische Merkwiirdigkeit» (s. 3).
3 Om den allmänna bakgrunden: HOLGER ARBMAN, Schweden und das Karolingische Reich, 1937, och STURE Borix, Muhammed, Karl den store och Rurik (Scandia 12, 1939; nu också på engelska i Scandinavian Economic History Review, 1953).
4HJALMAR STOLPE nämner fynd av bearbetat renhorn i Svarta jorden, Naturhistoriska och archwologiska undersökningar på Björkö 2, 1873, s. 68. WILHELM HOLMQUIST har visat, hur beroende den lapska ornamentiken är av Birkakulturen (Acta archaeologica 5, 1935) och även på andra områden har liknande iakttagelser kunnat göras, t. ex. av REINHOLD ODENCRANTS beträffande grytgaffeln (Norrbotten 1942)
5 1 R.A., Kungl. ark. II, Johan III, vol. 3. 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s