”Som kläder använda de förnämligast skinn hopsatta med ganska stor konstfärdighet” (Damião de Góis, övers. G.Thörnell 1915)

Beskrifning öfver Lappland.

Descriptio Lappiae

av Damianus à Goes, 1540

i översättning av Gösta Thörnell, 1915

renar

Landskapets inbyggare äro kraftiga, men kortväxta samt beundransvärdt skickliga och flinka i bruket af båge och pilar. Denna konst öfva de ock alltifrån sin barndom med sådan ifver, att en pilt, som förfelar målet, icke får sin mat, förrän han kan sikta rätt. Som kläder använda de förnämligast skinn hopsatta med ganska stor konstfärdighet; med dessa skydda de sig mot den bistra kölden. Denna hafva de för öfrigt så väl vant sig att tåla, att de, då så är af nöden äfven utan skydd af skinn kunna motstå den. De bo i tält; för hus hafva de ingen användning, ity att de ofta flytta från ett ställe till ett annat.

De hafva intet annat sätt att skaffa sig sitt uppehälle än jakt, fågelfångst och fiske; men i dessa näringar äro de synnerligen framstående. Denna landsända erbjuder nämligen särdeles rik tillgång på slikt byte. Åkerbruk idka de icke.

De använda farkoster, hopfogade utan en järnnagel; dessa lasta de med lufttorkad fisk och skinn och segla så åstad till grannfolken för att genom byte – den enda form af köpenskap, de känna – förvärfva säd och penningar. Härvid bruka de ej ord, utan betjäna sig blott af tecken. Detta har allenast sin grund i deras råa och barbariska tungomål; eljes ådagalägga de stor slughet och förfarenhet vid byteshandel. Folket är krigiskt och modigt.

I stället för hästar använda de ett slags djur, som de på sitt språk kalla renar. Dessa äro af åsnans storlek och färg, tveklöfvade samt hafva skapnad och horn såsom hjortar; men hornen äro (såsom jag själf iakttagit) öfvertäckta med ett slags fjun samt lägre och mindre greniga än hjortens. Renarna äro så snabba, att de på 12 timmar kunna draga ett släddon inemot 30 tyska mil. Då de gå framåt, ehvad det sker långsamt eller snabbt, förnimmes i följd af skenbenens ledrörelser ett knakande ljud, liksom då man knäcker nötter.

Detta folks gudsdyrkan består däruti, att de tillbedja elden samt stoder af sten som gudar. Efter den lefvande varelse, eho det vara månde, som möter dem på morgonen, sluta de till och förutspå hela dagens öde.

De hålla äktenskapet i helgd och äro ytterligt svartsjuka.

De känna så mäktiga besvärjelser, att de, många andra underliga ting att förtiga, kunna bringa fartyg att stannar midt i deras lopp, så att de starkaste vindar ej kunna rubba dem ur stället. Enda botemedlet mot slik illfundighet är att bestryka skeppens däck och roddarbänkar med jungfrurs träck, för hvilket dessa onda andar, efter hvad jag erfarit af befolkningen, af naturen hafva afsky.

Läs Saxo Grammaticus, och du skall finna underliga ting om nordiska trollkarlar och besvärjelser.

!!Fin-4
Ziegler 1532

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s