Dalasamerna. Hästars renskräck och svenska överhetens aversion (Bäcke 1987)

Eller lite om den brådska, varmed samerna fördrevs från Dalarna på ett omfattande och genomgripande sätt för andra eller tredje gången sedan 1720-talet; och vad som tämligen omgående ledde till en nationell sedentarisering, dvs bofasthetsgörande (per tvång och lämpor) utanför åretruntmarkerna.

DALAHEST

”Sockenlappar” (titel, 1987)

I Orrsta skogsgårdar i Stora Skedvi fanns under 1700 och 1800-talet många samer bosatta. Under tiden 1750 – 1872 finns ca 75 personer kyrkskrivna i Orrsta, antecknade som sockenlappen, lappfamiljen eller samefamiljen.

Lapparna i Orrsta bodde i Kavelberget, öster om Nyängsgården. Märken efter boplatserna finns ännu kvar. En del mark var uppodlad, och Nyängs odlade potatis där till in på 1930-talet. Men nu är det igenväxt med skog.

”Lappfamiljer”

I Hammarsmedsbo och Spikgårdarna fanns även lappfamiljer. Bland andra sockenlappen Jöns Anders Jönsson, född 1778, död 1840, gift med Stina Andersdotter, född 1783, död 1836, och deras son Anders, född 1820.

Där fanns också lappmannen Anders Nilsson och hans hustru. De fick en dotter, Anna Greta, född 31 maj 1816 och som dog samma år.

Platsen där de bodde hette Lappstugehagen. Namnet finns med på kartan över laga skiftet 1867-69.

Den sista lappfamiljen i Orrsta var sockenlappen Adolf Westman, född 1810, död 1860, gift med Carin Nilsdotter från Norge, död 1872. En son Nils, född 1832 i Tännes, enligt husförhörslängden gift med lappkvinna Anna från Ljusdal i Hälsingland. Hon dog i maj 1870. Barnen Anna Magdalena, född 1863, och Adolf Nils, född 1866. I familjen fanns även en kvinna Margareta Jansdotter från Ljusdal.

Rennäringsbekymmer

Om sockenlapparna = långväga samer, som bytt fjällvärldens jakt- och renskötsel mot en tillvaro i mellansvenska trakter vet folklivsforskaren Ingvar Svanberg i Uppsala mycket om. Följande är hämtat från skriften ”Sockenlappar”, som han är författare till.

År 1735 hade landshövdingen i Gävleborgs län hos konungen anhållit om att de samer som uppehöll sig i länet skulle få kvarstanna. Detta beviljades. Det var slutet på nära nog 100 års försök att tvångsförvisa de samer som sedan lång tid uppehållit sig söder om lappmarken i de mellansvenska skogsområdena i bl.a. Gästrikland och Dalarna. De hade där livnärt sig som kringvandrande jägare och renskötare.

Skadegörelse

Att lapparna i Skedvi ägde renar som förorsakade en hel del obehag finns det belägg för.

Med anledning av en förfrågan från Kungl. Patriotiska Sällskapet år 1787 hur man skall förfara med de samer som uppehöll sig utanför Lappmarken, publicerades i sällskapets ”Hushållsjournal” ett intressant svar från kapten Olof Björling på Stora Klingsbo gård i Stora Skedvi. Den skadegörelse han ansåg samerna gjorde delade han in i fem punkter. Den sista punkten lyder:

”Den 5:te skadan skjer av deras renar, och det på flera sätt. Finnes om hösten något nära deras Kojor och tillgrepta bete, någon grön rågbrodd, så stryker den merendels med, ty gärdesgårdar ackta dessa kreatur intet. Det är mig sjelft händt att jag för några år sedan hade besök av ungefär 150 st Lapp-renar på en rågåker, som de illa medforo med, trampade och ätande, så att om inte mitt Tjenstefolk och mina Grannar blivit tidigt varse, hade jag säkert förlorat hela den wackra Rågen utan all recource. Dessa kreatur äro dessutom mycket farliga när de komma nära våra Wägar och gårdar, i anseende till den räddhoga Hästar gemenligen hafva för dem, så väl som aversion för sjelfwa Lappfolket. Är Hästen det ringaste skygg av sig, kan man ej utan fara mta eller hinna dem på en väg”.

Slut med nomadisering och renskötsel

Samerna skulle få stanna i de mellansvenska bygderna, men de skulle inte tillåtas att vidare nomadisera sig och bedriva renskötsel. De skulle bli bofasta. Det är i och med denna process som sockenlappsinstitutionen uppkom under 1730-talet. Sockenlapparna kom att bilda ett slutet befolkningsskikt, som fortlevde fram till i början av innevarande sekel. Deras historia har varit föga känd och ägnats liten uppmärksamhet.

Sockenlappsinstitutionen

Sockenlappsinstitutionen uppkom med sockenhantverkarna som förebild. En lappfamilj eller enskild lapp antogs vid sockenstämman. Deras huvudsakliga uppgift var att avliva hästar, hundar och katter samt utföra flåningen. Sockenlappen skulle även kastrera husdjur samt ta hand om självdöda djur, ävenså skära ner självspillingar. Det var sysslor som bönderna själva inte ville befatta sig med. Beträffande ersättningen uppges att den skulle utgå från socknen gemensamt och/eller från den som anlitade honom enligt en bestämd taxa.

Goda hantverkare

Sockenlapparna hjälpte även allmogen med att jaga rovdjur. Dessutom var de goda hantverkare. Korgar, rep, mjärdar etc. var sådant som sockenlapparna tillverkade och sålde. Fina starka korgar av gran- och talltågor, som de tillverkade finns nog ännu kvar i en del gårdar på trakten.

Tenntrådsbroderier som finns på bevarade kjolväskor från olika socknar i Dalarna tillskrivs även sockenlapparna.

Språket

Beträffande språket har man konstaterat att de talade en sydsamisk dialekt, men att deras ordförråd var uppblandat med svenska.

Skedviplogen 1987, författare Janne Bäcke
Vår kommentar:
Allt tycks bygga på ett felslut, att samerna ej skulle vara hemmahörande i området.
Räknat efter sedvana och urminneshävd torde dalasamerna ha varit hemmahörande i mesta delen av länet och landskapet vid det laget.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s