Samuel Kiechel om samerna och om renarna på Djurgården 1586

Samuel Kiechel, tysk köpman från Ulm (1563-1619) reste någon vecka i Sverige i februari-mars år 1586.  Denna resa summerades i en skrift.

Konungen af Sverige äger ännu andra land såsom Finland
och till detta gränsar Lappland,
hvilket merendels är bebodt af vilda folk, som lämna skatt åt
tre herrar, konungen af Danmark, Moskoviten och
konungen af Sverige; dock skall svensken ha två tredjedelar däraf
och de andra blott en tredjedel, och har detta landet ingen
ände; de ha ett eget språk och ett djur, som är mindre än
en hjort och som man kallar ren, med hvilket invånarne
om vintern fara på släde. Man kan få se dessa djur i
Sverige, synnerligast på Djurgården i Stockholm. De äro
spräckliga, liksom kalfvar, och springa mycket hastigt. Af
renhudar gör man i Sverige handskar, stöflar och skor, som
man kallar lappskor och som äro utmärkta mot kylan. Då
man för den förfärliga kylans skull ofta på resa begagnar
4 à 5 par strumpor ofvanpå hvarandra, så lär man det
oaktadt frysa, men har man på sig ett par strumpor med
lappskor där ofvanpå, så fryser man icke. Ju kallare det är,
dess mer värme lämnar detta skinn ifrån sig, blott det icke
blir vått; går man med det i vatten, så tränger detta tvärt
igenom, och måste den håriga sidan vändas utåt och den
glatta inåt. För öfrigt skola de flesta lappar vara
trollkarlar, och har jag hört mycket talas därom af trovärdiga
personer, men emedan jag har det af hörsago och själf icke
sett något, afhåller jag mig från att skrifva därom.

På andra sidan om kanalen eller vattnet är en
djurgård, i hvilken finnes flera sorter vildt, såsom hjortar med
ganska breda horn, hvita hjortar, älgar, renar från
Lappland, och ännu andra mindre sorter af hjortsläktet, med
spräcklig hud. I landet finnes det lodjur, samt svarta
räfvar, hvilkas skinn skattas mycket högre än sådana af lodjur
och sobel. Det finnes ock mycket älgar, hvilka fångas på
den tid, då snön börjar smälta, för hvilken jakt konungens
broder hertig Carolus har stor passion. Man äter köttet,
ehuru det är hårdt och groftrådigt.

Den 4 blef jag af en adelsman, till hvilken jag hade
ett rekommendationsbref, insläppt i matsalen, då jag såg
Kunglig Majestät sitta vid taffeln och äta. Nämnde konung
satt vid öfre ändan af ett långt bord, till vänster hans
gemål, drottningen [2], till höger hans son, hertig Sigismund,
bredvid honom fröken, konungens dotter [3], därefter hertig
Magnus’ gemål, hvilken var konungens syster och en vacker
ung herre, den omnämnde hertig Magnus’ son, ungefär 12 à
13 år gammal [4]. Bredvid drottningen sutto hennes ogifta
systrar [5], stora skönheter, liksom drottningen, med hvilken
konungen gift sig för hennes skönhets skull, då hennes far
endast var adelsman eller riddare där i landet.

Bemälte konung har ett vackert, gult, ända ned på
bröstet räckande skägg, sådant som jag nästan aldrig sett
på någon vare sig hög eller låg person, och som klädde
honom mycket väl.

Midt emot Kalmar öfver sjön ligger en liten af
Östersjön kringfluten ö, som skall vara en half mil bredd och
18 mil lång och kallas for Öland. Den har många byar
och några socknar, och där uppfödas mycket hästar, som
utföras; de äro små, men uthålliga och billiga.

Under tiden sökte jag efter lägenhet att komma ur
landet, ehuru jag ännu hade 40 mil kvar till Köpenhamn,
och om jag skulle rest sjövägen, hade jag väl måst dröja#

Höga illustrationen: Hogenberg 1570.

Text via Runebergprojektet.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s