Mer krig: Tradition om samerna och ”norvegska nemtserna” emot Novgorod i grå forntid (Fellman 1860)

Jakob Fellman (s 177f)

Traditionen noterades 1592, togs upp 1601

 
Härom har äfven Karamsin i sin historia (XI s. 43) en
 
berättelse, som i svensk öfversättning lyder sålunda:
 
Vid underhandlingarne 1601 om besittningsrätten till Lappland

emellan Ryssland och Danmark anförde de ryska sändebuden


till bevis för sig en tradition, som Svenigorodskii och Wasiltschikoff 1592

hört af gamla Lappländare, så lydande: I Korela eller Kexholm

lefde engång en namnkunnig herrskare vid

 
namn Walit eller Warent, vasall under Novgorod, ovanligt tapper
 
och stark; han besegrade ock Lappland eller Murmanska landet.
 
Lapparne uppfordrade de Norvegiske Niemtserne till sitt försvar;
 
men Warent slog dem, hvarest nu Warengska sommar kyrkobyu
 
är ock der han till minnesmärke med egna händer uppförde en
 
öfver en famn hög sten, gjorde deromkring ett starkt staket med
 
12 väggar och kallade det Babilon. Samma sten kallas ännu Walits sten.

Därav skattetungan


Ännu känner man i Murmanska landet Walits vik
och Walits stad midt på en holme eller hög klippa, der den
Karelska jätten hvilade sig. Slutligen slöto Niemtserna med
honom fred och afträdde hela Lappland ända till Iugei floden.
Walit med det christna namnet Wassilii dog och begrofs i Kexholm i Späs kyrkan.
Ifrån den tiden hafva Lapparne betalt tribut till Novgorod.”

Kexholm: Homann 1750. Sergej Ivanov nedre bild.  Mellersta Olaus Magnus.

Såsom Novgorodska Woloster nämnas ock i den äldsta Novgorodska ,,gramota” (urkund) redan vid Storfursten Jaroslavs äntrade till regeringen år 1263 såväl ”Kola som Ter, eller halfön (Trinnes) österom Kolska och Kantalaks fjordarne.
 
Af gammalt hade beskattningsrätt utöfvats äfven af Norge.
 
— hvars ,,lappmark” tidigare skulle sträckt sig ända till sjön Ladoga och Herjedalen — långt in på det s. k. Nordfjället eller det nuvarande ryska Lappland, allt intill Velens öar (Veleaga) vid Hvitahafvet. Och Ryssarne å sin sida kräfde sednare skatt långt in på det nuvarande norska området eller längs kuststräckan från Varanger- till Titis-( = Tyys-) fjorden i Salten, och ända ned till Malanger. Der hade nemligen, såsom redan omtalats, en mängd från Hvitahafvets kusttrakter under senare hälften af trettonde århundradet ankomna flyktingar från Bjarmernas sönderfallna rike fått sig anvisade boningsplatser, och äfven slagit sig ned der. Likaledes hade, efter de omhvälfningar, som voro en följd af Mongolernas infall i Ryssland och Ryssarnes deraf föranledda framryckning mot norr, många Karelare bosatt sig i-> Finnmarken.
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s