”Gråbonn”, Gråben; Stina Clementsdotter till Karl XIV Johan år 1819

Ännu en viktig pusselbit ifråga om begrepp konungz lappa tillika om samerna och sörsamernas relation till kungadynastin Bernadotte. Samt ett litet bidrag till den samiska kvinno- och organisationshistorien.

Lantmätar Rennerfelt via Levi Johansson 1819 och 1849:

»Lappens naturliga fiende är vargen, hvilken han benämner ‘grå-
ben’; näst denne fruktar han mest bonden, som han gifvit namn af
‘Gråbond’.

”Lapparna synas dessförinnan med sina klagomål ha varit ända till Kungs,
vilket förklarar tidsutdräkten.
Bevisligen begagnade de sig redan på den tiden av metoden
att med förbigående av alla instanser framlägga sina bekymmer för
landsfadern personligen. Om den saken säger lantmätare Rennerfeldt
i sina förut nämnda anteckningar:
»Lapparna hafva höga begrepp om sina rättigheter; de anse hvarje
nybygge, anlagdt i fjelltrakterna, såsom förnyade kränkningar, men
hysa det oaktadt stort förtroende för öfverheten, synnerligast Konungen,
den de tro omfatta sig med serdeles ynnest, men tro deremot, att de
tjenstemän, med hvilka de hafva närmare beröring, äro ogena och med
föresats förtiga rätta förhållandena. För att motverka sådant, hafva
lapparna utsett tvänne, som inför Hans Maj:t personligen skulle framföra
deras klagomål. Redan 3:ne ggr. hafva de deputerade begifvit sig
till Stockholm och äfven hvarje gång lyckats vinna företräde hos
Hans Maj:t. En af dem, Stina Clementsdotter, vanligen Lapp Stina kallad,
är likasom ett förestyr för Frostvikslapparne. Hon förenar med
ett gott hufvud förslagenhet och munvighet, men är öfverdrifven i sina
målningar.

»Lappens naturliga fiende är vargen, hvilken han benämner ‘grå-
ben’; näst denne fruktar han mest bonden, som han gifvit namn af
‘Gråbond’.

Nekas kan ej, att bönder och nybyggare, såsom varande de
talrikaste samt hittills de mest omhuldade, ofta behandlat lapparna på
ett kränkande och grymt sätt. Sådane ofog äro så mycket mera utan
påföljd, som inom Frostviken, utom presten, ej är boende en enda
tjensteman, som kan taga de betryckte i försvar. Lapparne äga visserligen
en egen Länsman, men denne är boende omkring 18 å 20 mil
från deras egentliga tillhåll, och besöker dem ej oftare än skatterna
skola indrifvas eller andra utlagor utkräfvas. Många exempel kunde
anföras, hvilka visa den misshandling lapparne äro underkastade af
dem, hvilka nu tagit i besittning deras jord; men man torde nu kunna
hoppas, att sådane åtgärder blifva vidtagna, som åtminstone betrygga
lappens personliga säkerhet, hvarigenom ett nuvarande förnedrande
nationalhat endast kan försvinna, och den så länge förbisedde och
styfmoderligt behandlade folkstammen blir mottaglig för bättre moralisk
och religiös bildning, hvars frukter komma att utgöra mildhet och
humanitet. Lapparne erkänna sjelfva den låga ståndpunkt de innehafva
på bildningens trappa, och i detta erkännande uppenbarar sig
redan en inneboende längtan till något bättre: vida ädlare än det
öfversitteri och den hånande stolthet, som möta dem af en, åtminstone
i det yttre och i slughet bättre lottad omgifning, hvilken, långt ifrån
att bibringa dem några af sina förmåner, endast söka tillegna sig deras
ägodelar, ofta på ett sätt, som tyckes tillkännage, att de ej erkänna dem
såsom sina medmenniskor.»

Ur SKRIFTER UTGIVNA GENOM
LANDSMÅLS- OCH FOLKMINNESARKIVET I UPPSALA
SEK B.3
BEBYGGELSE OCH FOLKLIV
I DET GAMLA
FROSTVIKEN
AV
LEVI JOHANSSON  (andra uppl. 1967): s 326 ff

 

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s