VINTERBETESPROJEKTET INLEDS – bli sponsrande sameby! # 1

Hej alla samebyar!

Nu under april-maj (och eventuellt juli) tänkte vi genomföra detta projekt – VINTERBETESPROJEKTET.

Det baseras helt på samebyarnas aktiva moraliska och ekonomiska stöd

Bidra med en summa på 2 000, 5 000, 10 000 eller 20 000 och få nedanstående tilbaka
(vi highlightar 5 000 och 10 000, för vi tror detta är det intressantaste respektive rekommenderar främst dessa insatser):

GRUNDPLAN per sponsorsandel

1. Vid 2 000: En förstudie för hela rennäringsområdet tas fram. Fem kopior översänds (eller enligt överenskommelse). Ca 5 sidor exklusive bilagor och ca 20 allmänna poster, som motsvarar och utgör bevis för historisk renskötsel medtages.
En kortare muntlig framställning (ca 30-45 min) hos eller i närheten av er. rabatteras med 50%.

2. Vid 5 000: En förstudie specifikt för samebyn tas fram. Ca 8 sidor exklusive bilagor och minst 25 poster, som motsvarar och utgör bevis för historisk renskötsel.
En kortare muntlig framställning (ca 30-45 min) presenteras hos eller i närheten av er.

3. Vid 10 000: En förstudie specifik för samebyn efter avtal och direktiv tas fram.
Ca 12-14 sidor exklusive bilagor och minst 40 poster,  som motsvarar och utgör bevis för historisk renskötsel. Sedvana och i förekommande fall urminneshävd bevisas och utvecklas.
En kortare muntlig framställning presenteras hos eller i närheten av er, 60-80 min samt håller undertecknad i adokumentations- och arkivforskningskurs, praktisk och teoretisk.

4. vid 20 000: Samma som i ”3”.
Men vi skriver också i vår tidning, i blogg samt artiklar till rikstidningar om sedvanan och projektet.
Alla de namngivna och kända samerna som historiskt har bevisats flytta till kusten medtages i rapporten och släktträd liksom i existerande fall fotografier iläggs. Rapporten blir ca 22-24 s lång exkusive bilagor (som i sin tur kommer att vara på minst ca15-30 s)

Elektroniska leveranser om intget annat sägs, skrivs eller överenskoms.

Summor upp till 5 000 insättes som engångsbelopp snarast möjligt.
Faktura kan översändas, om så önskas.

10 – 20 000 kr kan gärna delas upp i två till fyra delar.

KONTAKTA OSS, VID INTRESSE, SNARAST PÅ EPOST saepmieforskning@gmail.com

SOU-2006-14-Holmon Rubbish

Annonser

VINTERBETESPROJEKTET INLEDS – bli sponsrande sameby! # 1

Hej alla samebyar!

Nu under april tänkte vi genomföra detta projekt – VINTERBETESPROJEKTET.

Det baseras helt på samebyarnas aktiva moraliska och ekonomiska stöd

Bidra med en summa på 2 000, 5 000, 10 000 eller 20 000 och få nedanstående tilbaka
(vi highlightar 5 000 och 10 000, för vi tror detta är det intressantaste respektive rekommenderar främst dessa insatser):

GRUNDPLAN per sponsorsandel

1. Vid 2 000: En förstudie för hela rennäringsområdet tas fram. Fem kopior översänds (eller enligt överenskommelse). Ca 5 sidor exklusive bilagor och ca 20 allmänna poster, som motsvarar och utgör bevis för historisk renskötsel medtages.
En kortare muntlig framställning (ca 30-45 min) hos eller i närheten av er. rabatteras med 50%.

2. Vid 5 000: En förstudie specifikt för samebyn tas fram. Ca 8 sidor exklusive bilagor och minst 25 poster, som motsvarar och utgör bevis för historisk renskötsel.
En kortare muntlig framställning (ca 30-45 min) presenteras hos eller i närheten av er.

3. Vid 10 000: En förstudie specifik för samebyn efter avtal och direktiv tas fram.
Ca 12-14 sidor exklusive bilagor och minst 40 poster,  som motsvarar och utgör bevis för historisk renskötsel. Sedvana och i förekommande fall urminneshävd bevisas och utvecklas.
En kortare muntlig framställning presenteras hos eller i närheten av er, 60-80 min samt håller undertecknad i adokumentations- och arkivforskningskurs, praktisk och teoretisk.

4. vid 20 000: Samma som i ”3”.
Men vi skriver också i vår tidning, i blogg samt artiklar till rikstidningar om sedvanan och projektet.
Alla de namngivna och kända samerna som historiskt har bevisats flytta till kusten medtages i rapporten och släktträd liksom i existerande fall fotografier iläggs. Rapporten blir ca 22-24 s lång exkusive bilagor (som i sin tur kommer att vara på minst ca15-30 s)

Elektroniska leveranser om intget annat sägs, skrivs eller överenskoms.

Summor upp till 5 000 insättes som engångsbelopp snarast möjligt.
Faktura kan översändas, om så önskas.

10 – 20 000 kr kan gärna delas upp i två till fyra delar.

SOU-2006-14-Holmon Rubbish

SWEDEN IN 1806-1808. Snippets of Leopold von Buch: ”Travels through Norway and Lapland during the years 1806, 1807 and 1808.” Translated by John Black. With notes by R. Jameson (London 1813). Pt 1 of 3.

page] 394

On the morning of the third we came to the great Angermannself. It was not like a river here, but like a lake. We crossed over in a large flat-bottomed boat, and rowed for more than an English mile before we reached Weda on the opposite bank. Delightful bushey banks, beautiful prospects and distances down the river, with ships in sail! It is a great and majestic stream. In this neighbourhood one of the ornaments; of the north again made its appearance for the first time, the Norway Maple (Acer platanoides). The river is the boundary of its growth; it does not cross it with impunity. In Finland Linnæus first saw it between Christina and Biörneburg, about half a degree farther south.

The road constantly follows the windings of the coast, and never goes to any great distance from the sea. This however increases the number of miles greatly. The views of Fiords which penetrate from the sea are very frequent, but we seldom or never have a view from the road of any extent out at sea. On an island beyond the wood, between three and four English miles from the road, lay Hernösand, the capital of Norrland, and the seat of the chief magistrate (Landeshöfding), who is mentioned every quarter of a mile on elegant mile-stones of cast iron. Late in the evening we came to Fjäll, the first place of the small province of Medelpad, and completely adapted to excite in us the most favourable prepossession in its favour.

The fourth of October. Near to Fjäll we crossed the Indals-Elf, the outlet of all the waters from Jämteland, on which account it is a considerable stream. We had twice to cross it, for it incloses a small island over which the road runs. The woods become at last here not so frequent and extensive; the churches crowd closer and closer together; the country seems more inhabited, and the views are more rich and refreshing. The bay of Timmero was astonishingly beautiful. The noble and simple church on a hill in the valley was reflected in the clear unruffled stream, and the bushey declivities of the hills were delightful. The people came flocking down by roads and footpaths from the heights, hurrying to the church, as a central point. Immediately the solemn peal of the bell resounded through the valley. The people on the footpaths now quickened their pace. The groups on the roads began to separate, the whole valley was in motion, and the sound was solemnly borne up the mountains. How grand and elevating is nature!

We were at a short distance from Sundsvall. A valley opposite us descended towards the town; the declivities were green and covered with houses,

[page] 395

beautiful and animated like Tannhausen in Silesia. The town was burnt two years ago, but was now re-edified, and run dazzlingly from the sea-bay up river. But internal prosperity did not seem to be yet restored. Many of the Streets were only laid down, no where paved, and many houses were not completed; and that the town should contain one thousand six hundred inhabitants is hardly credible at first sight. We see, however, from a few respectable houses along the water, and the ships in the harbour, that there is a stir here which is considerably increased by the linen manufacture. Before the town we beheld again the first fruit gardens: apple trees with fruit on them; and they did not seem sickly, or to stand in need of the greatest care to succeed. High willow trees stood every where round the town, salix fragilis and, for the first time descending from the north, in a latitude of 62½°. This is the extremity of the successful cultivation of fruit-trees (apples) along the Bothnian Gulph. On the Western Ocean, in Norway, fruit gardens have been seen if is true at Ertsvogöe, near Christiansund, in a latitude of 63°. full of various sorts of cherries, and even wallnuts bearing fruit, which seldom however ripened.* It is deep in the interior of the Fiord, where the Warmth of the great ocean may, but where the fogs cannot penetrate.

Before Sundswall there was a country house, perhaps the most northern in Sweden: a small stone palace agreeably situated on a hill, to which we are conducted through maple alleys. Grefwe Frölick dwells there the whole year through, said the Sjuts Bonde (the peasant in charge—Schützbaüer), to me, who delivers the horse for proceeding onwards at the station. The climate must have its charms when it is chosen to erect country-houses on.

We crossed the Njurunda-Elv over a beautiful bridge, and Shortly afterwards we again proceeded between high mountains betwixt Maji and Grytje. The Norbykuylen is a celebrated mountain in the whole country round, and serves as a mark to seamen a great distance out at sea. It was not so rockey as Skulaberg, nor so steep and perpendicular in its ascent, but it was certainly equally high. It was evening when we descended, and we did not reach Bringstadt, the second station in Helsingeland, till late in the night. The mountains had placed limits to the more southern extension of Medelpad.

Non Nemo Rudolf Strömberg
Målning 1893 av Non Nemo, dvs Rudolf Strömberg.
Verket brukar anses vara fritt efter Lydia Sjöströms foto från 1880-talet.

Note: Highlightings by blogger (Peter Ericson)

VISTEPLATSEN UTANFÖR UMEÅ 1652 och en tur på Kvarken. Besök hos samerna 4 lieues (12 km) utanför Umeå år 1652 (greve Loménie) Del 2:2 Kvarkenfärden och sameflickorna

Jag har aldrig farit så fort. Man skulle kunnat tro att själve den onde lyft oss iväg och ändå var våra renar, då vi anlände till Umeå varken svettiga eller på något sätt andfådda. Anteuntque ventos. De förflytta sig säkerligen fortare än vinden och ett skepp för fulla segel skulle ha svårt att följa dem — åtminstone på land. De är så säkra på foten att de aldrig snubblar.

Det är ett nöje att se en sameflicka fara nedför ett brant berg, täckt med djup snö, i sin lilla båt, som hon med en hand håller på rätt köl med hjälp av en lång stav, för att den ej skall välta och draga med sig renen och hela ekipaget nedför sluttningen. Detta inträffar ej — så skickliga äro dessa kvinnor och så till den grad passar detta upptåg de trevliga djuren. Djuret springer ändå så fort det kan, med huvudet nedböjt som det skulle göra på släta marken. Vi hade stort nöje av att betrakta detta, men vi ville inte pröva på själva.

Vi gav till de båda flickorna och mannen, som hade kört oss, en rulle tobak, fyra pipor och brännvin i en lerkruka. Allt detta kostade oss fyra livrés och tio sous ungefär. Aldrig har jag sett så glada människor! Vi fick dem att sjunga och dansa, vilket de gjorde riktigt vackert på sitt vilda sätt. Men det som gladde mig mest var att se dem brottas med mycken smidighet. Till slut välte den minsta omkull den kraftigaste och gav henne en örfil som straff för att hon hade låtit besegra sig, men den andra bara skrattade däråt.

Resan över Kvarken

När vi hade skilts från samekvinnorna, mycket nöjda med dem —- for vi ganska länge utmed Östersjön eller Oestzée fortfarande från väster till öster med någon dragning åt norr. Vi sökte efter ett lämpligt ställe för att ta oss över till de öar, som ligga mellan Umeå och Finland. Därifrån tänkte vi sedan bege oss över det frusna havet i våra slädar. Men isen var vid kusten så hög, att man på avstånd kunnat ta den för spetsiga klippor. Till slut kom vi genom en ganska besvärlig passage ut på isen och skakade fram mer än en timme. Jag visste inte från början vad orsaken till skakningen var, emedan natten inträtt för mer än en timme sedan.

Detta skakande beredde mig emellertid ingalunda något nöje. Jag skall snart berätta mer ingående därom — det är ett beaktansvärt fenomen. Vi kunde ej göra överfärden på mindre än två dagar och denna kväll — eller rättare sagt denna natt — anlände vi mycket uttröttade till en usel fiskarkoja, som låg på en av de öar jag just talat om och som varken jag eller Sanson, som gjort en karta över min resa, vet namnet på.

Snön hade hela tiden från Umeå slagit oss i ansiktet i stora flingor ocn taket på min släde var därför nära att störta in och falla över oss. Vi ångrade högeligen att vi inte hade väntat i staden, där vi hade funnit oss mycket väl till rätta ända till dagen innan vi avreste. Men misstaget var redan begånget och vi hade bara att tömma den bittra bägaren. Lägg därtill en piskande nordanvind, som ökade så våldsamt följande dag att vi voro tvungna att stanna i denna usla boning. Vi fann där inte något annat än välling att äta, men vår matsäck avhjälpte denna brist.

Jag mådde illa av att ha ätit för mycket välling. Folket här kokar sina skorpor i mjölk och rör om ända tills det blir en välling, som ingalunda smakar illa, men som är mycket svårsmält. Vi hade strött socker ovanpå, vilket gjorde denna lantliga rätt mycket angenäm. Den hade säkerligen inte varit mig till skada, om jag hade ätit mindre därav. Vinden mojnade slutligen omkring klockan 11 på kvällen dagen efter vår ankomst till ön. Vi avreste från denna sorgliga plats den 17 februari .. . Vi hade försett oss med en mycket god vägvisare, som tågade före oss med kompassen i hand.

—— gryningen och kommo fram till det stora havet, d. v. s. den största havsarmen som återstod att ta sig över. Men eftersom vår vägvisare ej ville anträda överfärden förrän det blev ljust, tvingades vi att dröja i skogsbrynet, där vi gjorde en härlig brasa i väntan på soluppgången, som verkligen dröjde. Men trots att den eld, som vi tänt mitt på snön, på ett sätt gjorde oss mycket gott, höll den å andra sidan på att åstadkomma att vi alla tappade tånaglarna. Ty snön, som smälte av värmen från den härliga elden, trängde in i våra skinnkängor och då vi åter sutto i våra slädar frös kängorna fast på fötterna i det kalla vädret, så att vi inte längre kunde ta dem av oss. Vi blev ändå tvungna att göra så och så snart vi kunde gnugga fötterna med snö, av rädsla att — om vi läte dem vara frusna — naglarna skulle falla av och det där skulle uppstå obotliga sår. Denna överfärd får räknas som den märkligaste och strapatsrikaste som någon vid min dåvarande ålder och samhällsställning för att inte tala om min ganska ömtåliga kroppskonstitution någonsin företagit. Under resan förfrös herr Blondel näsan och då solen lyste på den verkade den genomskinlig. —

RESTEN: http://www.vbm.se/assets/files/Pdf/Vbn_history/1966.pdf

Översättning: Karin Eriksson
KÄLLA TILL TEXT: LOUIS HENRI DE LOMÉNIE Resa i Norrland (1655)
I: Västerbotten 1966: s 77-89.

Olaus Magnus 1555

VISTEPLATSEN UTANFÖR UMEÅ 1652 och en tur på Kvarken. Besök hos samerna 4 lieues (12 km) utanför Umeå år 1652 (greve Loménie) Del 1:2

(Edited 20180322)
I min artikel i Christer Westerdahls bok Sydsamer (2009) behandlar jag något dessa uppgifter.

Tänkte titta lite närmre på detta nu.

Vi stannade i Umeå, huvudstaden i Västerbotten, som givit sitt namn åt Ume lappmark. Där finns den första samiska bebyggelse man möter sedan man överskridit Sveriges gränser . Vår första plan var att oss ända fram till Torneå, som ligger längst upp i Bottniska viken, och som givit namn åt Torne lappmark. Men man berättade för oss i Umeå, att det vid denna tid inte var någon marknad däruppe, vilken annars tillhör det märkligaste man kan se. Man sade också, att sedan några dagar en hop samer uppehöll sig ungefär 4 lieues från Umeå, vilka byta lägerplats liksom skyterna och bär med sig allt sitt pick och pack. Den som sett ett sameläger kan skryta med att ha sett allt som går att se även i de andra. Av dessa skäl ändrade vi våra planer och förkortade på så sätt vår resa med gott och väl tjugo dagar.

lome

Louis Henri de Loménie de Brienne (1635-1698)
Resan genomfördes 1652, och nedtecknades 1655.

Vi var nära 65 :e breddgraden och därifrån är det knappast långt till den 70:e, ovanför vilken ingen någonsin farit, som jag vet, utan att ångra sig. Vår värd, en hedersman, som länge tjänstgjort som ryttmästare i krigen i Tyskland under kansler Oxenstierna och marskalk Horn, hade erbjudit sig att tjäna som vår vägvisare. Vi tog honom på orden och anlände på några få timmar till samelägret, som hade flyttat något närmare Umeå, vilket gjorde att vi hann  återkomma till staden redan samma dag.
Eftersom Lappland var målet för vår långa resa i norr, blevo vi förtjusta över att äntligen vara i det land, som hade så till den grad retat vår nyfikenhet och likväl inte tycktes oss vara på något sätt annorlunda än Medelpad och Ångermanland. Man sade att vi kommit till Lappland, när vi farit över en liten bäck, som faller ut i den stora Umeälven. Denna ger sitt namn åt staden och åt hela trakten och mynnar i Ishavet [1), några lieues bortom länets residensstad, dit vi hade anlänt ganska sent föregående dag. Vi träffade strax efteråt på lägret. . . —
Dessa människor ha ingen fast bostad, utan de resa sina kåtor, som inte bestå av annat än fyra eller fem ynkliga stänger, nödtorftigt sammanbundna i övre ändan, och vilka gå isär ner emot marken och är nedstuckna i jorden. Stängerna äro täckta med remsor av näver från björkar, som det finns gott om i norr. De är ganska illa fastsatta, och hänger uppifrån och ned över stängerna, som hållas ihop med ett stycke tvinnat näverrep. Dessa människor, sade jag, resa sina hyddor, stundom vid sjö- eller älvstränder för att fiska, stundom vid utkanten av en skog för att jaga, vilket de hade gjort på den plats, där vi mötte dem. Deras jakt och fiske lämna ingenting kvar på den plats, där de ha vistats. Då samerna ha dragit sin kos ser naturen emellertid till att djurlivet i dessa skogar, sjöar och älvar och hav åter förökas. Jag har just berättat hur deras kåtor voro gjorda. Det räcker att här tillägga för att ge en sanningsenlig bild därav, att en eld brinner på marken, mitt i kåtan.
Vi gick noggrant igenom samelägret där i Umeå Lappmark. Genom våra tolkar ställde vi frågor om det vi ville veta av dem och vi besåg allt som fanns att se. Vi bad till och med en mor att inför våra blickar amma sina två små tvillinggossar. Det var betagande att se henne ge dem var sitt bröst, som var så stort och fullt av mjölk att de två små samerna inte kunde tömma dem. Då vi hade sett tillräckligt på samelägret, började vi tänka på återfärden till staden. Vi frågade far i huset om han mot ett löfte om tobak ville köra oss dit med ackjor och renar. Han gick gärna med på detta och sade till sina döttrar att göra seldonen i ordning och hämta renarna, som var där i närheten. De gick och betade gräs, vilket de drog fram under snön med tänderna efter att en lång stund ha krafsat med foten i snön och de lät sig väl smaka. Sameflickorna fångade in dem och spände dem för de fyra ackjorna på ett ögonblick. Jag satte mig i en av dem tillsammans med den vackraste flickan, herr Blondel med den andra, La Routiére ensam i den tredje, som han trodde sig lätt kunna köra. Men renen, som inte förstod franska och som sprang lika litet för ropet ”å dia!” som ”huél”, vände sig plötsligt om och skulle ha dödat honom med sin framklöv, om man inte genast kommit till hans undsättning. Han höll med sin piska djuret på avstånd så gott han kunde, vilket inte hindrade att han blev skadad i benet och låret, dock icke allvarligt. I den fjärde ackjan satte sig La Souche och Dumont så gott de kunde. Renen, som drog dem, var inte så vild som den andra, utan följde efter mycket bra ända från det att den såg att vi gåvo oss iväg och de behövde ej ge den ett enda slag med piskan under hela vägen. Sträckan mätte gott och väl tre lieues [c:a 12 km), men vi tillryggalade den på mindre än en timme.

Välkomna på Utbildningsdag i vackra Ångermanland 19/4 i SAMERNAS HISTORIA (instruktioner här)

Jämtland – Ångermanland – södra Västerbotten – södra Lappland – Medelpad – Härjedalen – norra Hälsingland i fokus …. men hela Sápmi belyses!

Utbildningsdag – fortbildning
Kursen i Orrestaare (Ö-vik) 19/4 – samarrangemang med och på Örnsköldsviks Folkhögskola

PRISLISTA NEDAN

Obs grupprabatt för företag och social prissättning = hanterliga priser för privatpersoner och ensamföretagare med enskild firma.
Förkunskaper en stor fördel Inget absolut krav, men vi tror det ger mest då.
Obs också att alla kursdeltagare erhåller en prenumeration fr o m no 1/2018 på Saepmie Times och specialpris på no 2/2017! Skynda Er att anmäla Er nu!

High_Coast_from_Skuleberget_-_Panorama

Creative Commons: P. Lindgren

Peter Ericson 20180314

Anmälan sms 0729070058 Ange kostkrav/allergier och organisation

 

Kontonr Swedbank 2240045340, clearing 84202 (Peter Ericson)
V.g. observera: Anmälningsavgift betalas snarast eller senast 20180322
SWISH 0724243922 Johan Ericson
FRÅN NORGE: IBAN/BIC: SE2380000842022240045340. BIC: SWEDESS

 

 

 

Prislista

Myndighet, företag, kommun etc statlig förvaltning
En person pris fr o m 16/3 1300 kr
Per person om två personer 1250 kr 
1120 kr pp om tre personer
1040 kr pp om fyra personer

Samebyar specialpriser under vissa omständigheter,
hör av Er på sms 07290670058, +46729070058

Privatperson, ensamföretagare …. 890 kr
Sameföreningar grupprabatt

———–

Välkomna!
Låt oss bli av med de sista platserna denna vecka? 🙂

Vi v e t att datumet ligger illa till för samebyarna, men någon kanske kan skicka en ordförande eller så?

I uppföljande – fristående – träffarna (no 2) tittar vi på platser i fält samt
(i no 3) på vindkraft och antropologi/etnicitet.

Deltagande nu ger 40% rabatt på varje kommande träff
(plus ingår en personlig årsprenumeration av Sapmie Times!)!

Peter Ericson

 

DELAR AV ”I stormens öga” – om de bortglömda och förödda samerna kring södra norrlandskusten (från en studie av dessa gruppers leverne 1670-1770) och landet innanför. Artikelserie i Saepmie Times (Peter Ericson)

I stormens öga del 2 (utbrutna delar!)

Medelpadskusten c 1650

Medelpad har åtminstone tett sig som ett av de mer källtomma och -tysta landskapen i densydsamiska historien. Under en längre period hänvisades vi främst till primärmaterial, såsom husförhörslängder och ministerialböcker. Nog är dessa arkiv mest tillfyllest, men det kräver en enorm massa pusslande, samt sittfläsk (om än tekniken gör att vi idag hinner genomfara dussintals socknar på samma tid som en eller två för tjugo år sedan).

Nu har ett antal oerhört intressanta husförhörslängder med en hel del samer i skapligt näraliggande socknar uppdagats, som t ex Säbrå och Färila, samt även några medelpadska, om än oftast bara enstaka eller följande enskilda familjer. Njurunda har några av de intressantare längderna. Här bör också Bergsjös senare längder från slutet av 1700-talet nämnas då de upptar en stor mängd samer.

senare år har det dock tillkommit en del domboksmaterial främst från nordostliga tingslaget; vilket ger intressanta upplysningar kring boställen och aktivitetsytor.

rtill får vi en tidigare historia kring Stavreviken då köraren Anders Månsson vid Lögdö bruk i oktober 1688 försökte våldta samekvinnan Margreta Nilsdotter, Thomas Anderssons hustru. Margretas sijtes (dvs flyttlags) läger fanns på Stavreskogen i Ljustorp. Sådana fynd gör att nya namn tillkommer liksom ger viss inblick i en del av dåtidens villkor och verklighet.

Naturligtvis finns ingen hundraprocentig tillförlitlighet i kyrkobokföringen. Materialet är teoretiskt tillgängligt från 1686; men i realiteten först kring 1695-1700, i somliga medelpadssocknar som Skön är de äldsta längderna från 1709, Alnö ca 1726 och Timrå först långt senare. Vi har sökt i ett sjuttiotal socknar, så det är ju i grunden ett orimligt stort material. Källsituationen ställer till det – även med de tre stadsbränderna som ju förintat mycket material.

———

Bild: UR GNARPS DÖDBOK 1783. Ännu en ångermannasame, som hamnat utmed hälsingekusten. Detta är en senare generation, men även han en som tampats med björn. Thomas Andersson föddes 1730 i Bjärtrå och blev sockenlapp i Gnarp, där han dog 52 år gammal. Han hade blivit björnriven och sedan dess legat i lungsot. Han var gift med Margeta Thomasdotter med vilken han fått åtta barn, varav alla utom ett nådda vuxen ålder. Det var mycket ovanligt i sk sockenlappskretsar och markerar nog ett paradigmskifte, på det att Thomas tycks ha rått någorlunda eller helt över sina egna boställen. Han hade tjänat ”hos svenskt folkuppåt Ådalen i några år innan han kom ner och gifte sig härnere 1758.

Samerna blir tvångsbofasta

Myndigheterna försöker oupphörligen, med jämna mellanrum, bofastgöra samerna. Försöken

kulminerar i en mycket etnocentrisk procedur, en pristävling i Patriotiska Sällskapets regi. Tävlingen leder fram till nationella bofastgörandekampanjer. Kring 1790 blir det allt svårare för samerna att fortsätta nomadisera. Resultatet blir en skyhög ökning av spädbarnsdödligheten, tillika överdödlighet i barnsäng. Lokala fördrivningar sker t.ex. i Sala ca 1720, Ovansjö-Torsåker och Äppelbo, kring 1748 äger rum. Vår trakt förefaller i perspektiv såsom en lugn oas.

Franske Aubry söker samer i regionen 1718

Vi ramlade förra sommaren över Aubry de la Motrayes märkliga, pregnanta thick descriptive

svenska och mellan-/södranorrländska avsnitt i Seigneur A. de La Motrayes resor 1711-25. Via Falun genomreser han delar av Jämtland, Medelpad och Ångermanland. I Brunflo intervjuar han kyrkoherden, även kallad Magister Bidenius Renhorn, vilken beskriver samernas flyttningar till Storsjöns stränder och vidare. I de La Motrayes resor står det bland annat:

Den 28:e kom kyrkoherden i Brunflo för att bedja oss intaga vad han kallade en liten herdemåltid i hans hem, en fjärdingsväg längre bort, men fortfarande på vår marschroute. Vi åto middag hos förutnämnde befallningsman, som bad kyrkoherden stanna och äta med oss. Jag inlät mig i samtal med denne prästman, vars namn var magister Bidenius Renhorn. Han talade latin med stor lätthet”. Vidare står det:

”Han sade mig, att han hade varit något i Lappland. Jag gjorde honom åtskilliga frågor om detta land, och han besvarade dem på ett mycket förbindligt och ganska tillfredsställande sätt, åtminstone beträffande det han sett. Det var icke så mycket, ty han hade icke varit långt. Han kände mindre till landet än dem av dess invånare, som om vintern komma ned till Bottniska viken. Han sade mig att det var omkring fyrtio eller femtio lappfamiljer, som på vintern kommo och slogo läger här och där omkring Storsjön, men att de nu redan begivit sig bort för att icke, överraskas av värmen, som är fiende till deras renar. De drogo sig nu in bland Norges berg, så att de voro svenskar på vintern och norrmän på sommaren. Han försökte, sade han, att bibringa dem insikt i den kristna religionen, men han märkte blott alltför väl, att de tänkte mer på sina renar än på sina själar.”

Med förhoppningen att ändå kanske kunna hinna genskjuta åtminstone några samer med renhjordar kring Sundsvall, reser han vidare mot kusten. En fång förhoppning för oss som känner till de gamla samiska vanorna att alltid flytta senast vid Tiburtius:

Vi anlände den 30:e på förmiddagen till Sundsvall, Medelpads förnämsta stad, belägen vid ändan av en lång vik av Bottniska havet, nog djup för dess handelsfartyg, med vilka den utskeppar en del järn, timmer, harts, smör och fisk. Den är helt och hållet byggd av trä, även kyrkan. Man berättade oss, att lappar under vintern plägade visa sig i stadens omgivningar, men nu hade de redan försvunnit. Vi stannade i Sundsvall blott för att äta middag och byta om hästar och lämnade sedan staden vid tvåtiden på eftermiddagen. Några mil längre bort kommo vi in i Ångermanland, genom vilket landskap vi färdades dels i släde eller vagn och dels till häst, allteftersom vi funno vägarna mer eller mindre farbara.” Vi dröjer oss kvar vid de La Motraye för att höra om hans funderingar kring överfarten över Ångermanälven:

r vi passerade Ångermanälven (…) hörde vi, att under den strängaste vintern lappar plägade slå läger på dess stränder; före vinterns slut drogo de sig sedan liksom de andra upp bland de svenska och norska fjällen. (…) Ångermanland har en mängd goda hamnar, höga och täta furuskogar, mycket litet ängsmark och ännu mindre åkerjord.

refter sker en lång rad möten mellan de La Motraye och nordligare samer; bland annat möter han några av de lulesamisktalande sjokksjokksamerna, en familj.

Vid hemfärden söderut mot Stockholm, av allt att döma i anslutning till värdshuset eller gästgiveriet i Mo Myskje, möter Aubry ytterligare samer, ca 16 juli år 1718:

vid det första skjutshållet träffade jag två unga samer med hertigens av Hessen-Kassels livré samt en ung samekvinna i nationaldräkt (…). Jag reste därifrån vid femtiden på morgonen, och vid det första skjutshållet, som var en liten eländig by, träffade jag två unga samer med hertigens av Hessen-Kassels livré (dvs tjänstedräkt) samt en ung samekvinna i nationaldräkt, utom att hennes kläder icke voro av renhudar, utan av blått kläde med knappar och andra prydnader av silver. (…) Medan de bland samerna vanligen äro av tenn eller bly. Jag frågade dem, varifrån de kommo och vart de ämnade begiva sig. De svarade mig, att de varit i Tyskland med renar, som arvprinsen hade skickar till sin fader lantgreven. De läto mig förstå, att de föredrogo sina skogar, klippor, sjöar och berg, dit de nu återvände framför alla städer och byar i Sverige och Tyskland och alla bekvämligheter man där kunde erbjuda dem.

Givet att Lauritz Weibull har rätt då han 1729 anklagar Fredrik I för att sedermera ha låtit mörda sin svåger Karl XII, vore det inte en alltför djärv hypotes att tänka att dessa samer i kronans och lantgrevens tjänst sig själva ovetandes kan ha sprungit som kurirer med hemlig information? Frågan månde vara väl värd att pröva och utreda.

Hälsingland; samerna i litteratur och våra studier

Egentligen har vi kommit en bra bit längre med forskningen på samer i Hälsingland än andra landskap. Förvisso kom vi med Ljusminneprojekten rejält igång med Medelpad kring åren 1998-2001, men där tenderade Ångermanland med sin omfattning och enormt omfattande samiska historia att styvmoderligt överskugga sin mindre granne. Sedan år 2000 har ca sex hälsingska och två gästrikiska projekt drivits av Länsmuseet Gävleborg. Själv har jag haft kontakt med och föreläst i Österfärnebo, och annat är nu på gång. Sammantaget finns enormt mycket att göra på området – sål historiker och arkeologer har hittills mest småskrapat på ytan. Det bidrag som professor emertus i finskgriska språk Lars-Gunnar Larsson här nu gjort med boken om Holmbergers uppteckningar av – ungefärligen – dessa (läs: gästrike-) samers språk torde vara av oskattbar betydelse.——- —–

Bild: Karta från 1721. Blåfinntjärn i sydvästra Ångermanland ska emanera från en same vars boställe (?) nyttjats som gränsmarkering mellan landskapen – möjligen mellan länderna. Sägnen om Gunnil och Blåfinn brukar placeras i 1100-talet, men det finns en del buggar. Platsen har åberopats i samtliga kända gränsdokument från 1200-, 1400-, och 1600-talet.

—–

mtlandssamernas hittils kända tidigaste omnämnanden i de historiska källorna är 1478 med den unge samiska jägaren som ”skänktes” som gåva på ett bröllop i Köpenhamn den 6:e september. Det var på Prins Hans och Christine av Sachsens bröllop. År 1484 skattar samerna via ångermannafogden Bernt Nilsson till Herr Svante, dvs Svante Sture Nilsson Natt och Dag i Örebro slott och län som annars ofta låg under danska drottning och unionsdrottning Dorotea. Herr Svante blev i sinom tid riksföreståndare. Vi vet inte om det enkom handlar om ångermannasamer eller om även jämtlandssamerna räknas in. 1496 möter ryska sändebudet Gregorij Istoma tamren i ”Drontheim”. Från samma period finns andra fiskala dokument.

1520 uppbär den ångermanländska lappfogden för kronans räkning skatt i Hammerdal,

dess marknad. Jämtlands öden i samernas historia är för evigt sammanbundna med Medelpads och delvis Ångermanlands samt i hög grad det aktuella området i Hälsingland. Men under tiden vi studerat förekommer förhållandevis få kopplingar dit. Vi försöker diskutera orsaker till detta. En del rent jämtlandssamiska fjällsamiska rajder tror vi dock oss ha hittat.

Annars är alltså mtlandsamerna bara något i periferin i detta arbete; det är helt enkelt utdefinierat. Det betyder på intet sätt att det saknas jämtlandssamer i materialet. Vi rekommenderar för vidare läsning på studiefälten förhistoria, vikingatid och Jämtland läsning av Olof Holms senare verk ca 2013-17. Härjedalen finns också mer i vårt arbete, dock på ett hörn. Sveg liksom Hede (som betyder svedjad plats) ska ju ha nyttjas av de så kallade ”hälsingelapparna”. Mer härom i nästa nummer.

Renfarmer och Karl IX:s ishavspolitik

Letar vi oss ytterligare ett drygt sekel bakåt i tiden från Monsieur Aubry de la Motraye hamnar vi mitt i Karl IX:s ambitiösa ishavspolitik med renfarmer, social ingenjörskonst (alla tionderenar eller femtonde skulle förräntas och fördelas på familjer. Hertigen uppmanade renaveln – än mer som regent. Något proto-planekonomiskt och -kolchosaktigt hade han tänkt sig. Detaljer om den statliga renranchen i Medelpad är ej kända, men en kungsgård bör vara aktuell, och då finns endast Selånger.

Platsen för även tanken såväl till sedermera sockenlappen (stigsjöfödde) Ingel Horn, som först 1801-02 flyttar in i området och sedan håller sig i Hov; till den kring år 1600 ännu förhärskande centralplatsen nära platsen för det första Sundsvall (Åkröken, idag MIUN). Vidare till den slående sametätheten i Selånger alltifrån 16901935, samt till den likaledes tidlösa samlingsplatsen Klissberget, om vilket vår informant boende i Kvarsätt född 1914 berättade för Ljusminnes utsända år 2000. Kolsta och Nacksta, en av de mer populära vinterbetsplatserna i Medelpad, ligger också nära Kungsgården.

Långt fram i tiden nyttjades vinterbete i Valla, Ro, Hof, men även i Hov, Kvarsätt, Härmsta och å skogarna mellan Hällomberget och Äkrom. Det gjorde man även i Sörnacksta och hela vägen by för by ner till Vivsta och vidare å ömse sidor sjön Marmen liksomsamma vis by för by till södra Njurunda och vidare i Gnarp osv.

Det är på intet sätt uteslutet att vallelementet ibland kan dölja ett tidigare skogssamiskt nyttjande med renvallar. Det fordom stabila vinterklimatet och cladonia stellaris, dvs fönsterlav och dess vid kusten höga podetier på uppåt 10-12 cm, som gör att arten kan betas kustnära även sämre vintrar. Ty de sträcker sig oftast över späken eller flenen, dvs det eljest islåsta betet. Det är en av de mer kraftiga incitamenten för samerna och renhjordarna att söka upp detta kustområde. rre är det med extrem djupsnö som nu. Nu ska det finnas uppgifter om att renarna som var på väg till Medelpad dog. Men 1606 skickades i alla fall 54 renar till Ångermanland, antingen Bjärtrås Kungsgården eller Säbrås Norrstig, gissningsvis till den senare kungsgården. Hjorden vaktades av två samer. Redan 1602 hade Karl skrivit till lappfogde Unesson och bett honom utackordera maximalt antal renar till södra Ångermanland.

I viss mån bör man nog kunna säga att det är Kronan själv som bidragit till rennäringens tryggande i nuvarande Västernorrland (Gustafsson 1978, s 139f). Dock dog ju överlag de från Seskarö utskeppade renarna. Möjligen listade man sedermera ut rimligare transportsätt.

grund av Karl IX:s kanske inte helt förväntade tidiga bortgång år 1611, kom de tänkta

stadsbildandena utefter bottenhavskusten att frysa inne. Det blev först stadsbildningar 1620-22: Söderhamn, Sundsvall, Umeå, Piteå samt Torneå. Hudiksvall och Härnösand fanns redan från 1580-talet och kungabrodern Johan III avsåg ju just med Hudikvalls grundande 1582, att ”låta de Birckekarlar där bygia och bo”.

Gustav II Adolf blev alltså den huvudsaklige stadsgrundaren, och städernas tillkomst är i hög grad föranledd i avsikt att säkra ishavspolitiken och styra bort lappmarkshandeln från de vidlyftiga birkarlarna till en mer köpmansordnad handel. Birkarlarna skulle kontrolleras, avväpnasoch underordnas Kronans rådande system. Simultant och gradvis tilltagande pågår hårda strider inte minst i söder mellan Granö, Umeå, Anundsjö och andra orter om handeln med åsele-, ångermanna-, lycksele-, ume- och jämtlandssamerna: liksom om deras skattegods – till följd av det Bottniska handelstvånget. Alltmedan de animerade dragkamperna fortgår, blir ett antal mindre kända gradvis vinnare: förutom Gulsele – Nordmalingsvallen, Sollefteå, Anundsjövallen, Björna, Gideå bruk, Arnäsvall och Hammars marknad.

En joker i leken kan vara det Bjärtrå med Kutuby (ibland kallat Kutula by emedan Kutu– av bland andra Bucht i dennes avhandling tolkats som ————

sta gång: Åter till våra kustskogs- och sjösamer!

Samerna i arvprinsens och lantgrevens tjänst juli 1718, som mötte de la Motraye

I trakten av Mo Myskje, Sörhälsingland, onsdag morgon den 16 juli år 1718.

”Jag frågade dem, varifrån de kommo och vart de ämnade begiva sig.

De svarade mig, att de varit i Tyskland med renar, som arvprinsen hade skickat till sin fader lantgreven. De läto mig förstå, att de föredrogo sina skogar, klippor, sjöar och berg, dit de nu återvände framför alla städer och byar i Sverige och Tyskland och alla bekvämligheter man där kunde erbjuda dem.”

utsik-fr-mo-myskje-c3b6ver-sjc3b6n-marmen-sc3b6derhamns-jernvc3a4g-av-blombergsson-jft-r-haglund-1888

När globetrottern de la Motraye mötte samer i kronans tjänst i södra Hälsingland i mitten av juli månad 1718.
”Och vid hemfärden söderut mot Stockholm, av allt att döma i anslutning till värdshuset eller gästgiveriet i Mo Myskje möter Aubry ytterligare samer, ca 16 juli i detta (o-?-) år 1718
 
”vid det första skjutshållet —  träffade jag två unga samer med hertigens av Hessen-Kassels livré samt en ung samekvinna i nationaldräkt — ”
 
”Jag reste därifrån vid femtiden på morgonen, och vid det första skjutshållet, som var en liten eländig by * , träffade jag två unga samer med hertigens av Hessen-Kassels livré (dvs tjänstedräkt/PE) samt en ung samekvinna i nationaldräkt, utom att hennes kläder icke voro av renhudar, utan av blått kläde med knappar och andra prydnader av silver.”
 
(Ur La Motraye, Aubry de; Wiklund Karl Bernhard, Bring Samuel E., Hultenberg Hugo (1988). Seigneur A. de La Motrayes resor 1711-1725. Stockholm: Rediviva. Libris7605968. ISBN 91-7120-212-9 (inb.) [Not: L-ordet utbytt, eftersom det saknar relevans. / PE ]
 
”Medan de bland samerna vanligen äro av tenn eller bly.
Jag frågade dem, varifrån de kommo och vart de ämnade begiva sig.
De svarade mig, att de varit i Tyskland med renar, som arvprinsen hade skickar till sin fader lantgreven. De läto mig förstå, att de föredrogo sina skogar, klippor, sjöar och berg, dit de nu återvände framför alla städer och byar i Sverige och Tyskland och alla bekvämligheter man där kunde erbjuda dem.”
 
Givet att Lauritz Weibull har rätt då han 1929 anklagar Fredrik I för att sedermera ha låtit mörda sin svåger Karl XII, vore det inte en alltför djärv hypotes att tänka att dessa samer i arvprinsens och lantgrevens tjänst sig själva ovetandes kan ha sprungit som kurirer med hemlig information? Frågan månde vara väl värd att pröva och utreda.
 
Not: Inte så mycket renhud hade de kanske sprungit runt i ändå i juli månad?

Peter Ericson 15 mars 2018

SAMERNAS HISTORIA – Utbildningsdag i vackra Ångermanland 19/4 Prislista – imorgon onsdag 15/3 allra sista chansen att få ”early bird-pris”

Utbildningsdag – fortbildning
Kursen i Orrestaare (Ö-vik) 19/4 – samarrangemang med och på Örnsköldsviks Folkhögskola

Onsdag 15/3 är sista dagen denna månad med ”early bird-pris”.
Obs deltagaravgiften skall alltså senast betalas då.

Idé: Anmäl Er idag, betala också idag!

PRISLISTA NEDAN

Obs grupprabatt för företag och social prissättning = hanterliga priser för privatpersoner och ensamföretagare med enskild firma.
Förkunskaper en stor fördel Inget absolut krav, men vi tror det ger mest då.
Obs också att alla kursdeltagare erhåller en prenumeration fr o m no 1/2018 på Saepmie Times och specialpris på no 2/2017! Skynda Er att anmäla Er nu!

High_Coast_from_Skuleberget_-_Panorama

Creative Commons: P. Lindgren

Peter Ericson 20180314

Anmälan sms 0729070058 Ange kostkrav/allergier och organisation

 

Kontonr Swedbank 2240045340, clearing 84202 (Peter Ericson)
SWISH 0724243922 Johan Ericson
FRÅN NORGE: IBAN/BIC: SE2380000842022240045340. BIC: SWEDESS

 

 

Prislista

Myndighet, företag, kommun etc statlig förvaltning
1150 kr en person (pris fr o m 16/3 1300 kr) 
Per person om två personer 1030 kr (1250 kr fr o m 16/3)
955 kr (1120 kr fr o m 16/3) pp om tre personer
880 kr pp om fyra personer (1040 från 16/3)

Samebyar specialpris under vissa omständigheter,
hör av Er på sms 07290670058, +46729070058

Privatperson, ensamföretagare …. 680 kr (fr o m 16/2 890 kr)