VISTEPLATSEN UTANFÖR UMEÅ 1652 och en tur på Kvarken. Besök hos samerna 4 lieues (12 km) utanför Umeå år 1652 (greve Loménie) Del 2:2 Kvarkenfärden och sameflickorna

Jag har aldrig farit så fort. Man skulle kunnat tro att själve den onde lyft oss iväg och ändå var våra renar, då vi anlände till Umeå varken svettiga eller på något sätt andfådda. Anteuntque ventos. De förflytta sig säkerligen fortare än vinden och ett skepp för fulla segel skulle ha svårt att följa dem — åtminstone på land. De är så säkra på foten att de aldrig snubblar.

Det är ett nöje att se en sameflicka fara nedför ett brant berg, täckt med djup snö, i sin lilla båt, som hon med en hand håller på rätt köl med hjälp av en lång stav, för att den ej skall välta och draga med sig renen och hela ekipaget nedför sluttningen. Detta inträffar ej — så skickliga äro dessa kvinnor och så till den grad passar detta upptåg de trevliga djuren. Djuret springer ändå så fort det kan, med huvudet nedböjt som det skulle göra på släta marken. Vi hade stort nöje av att betrakta detta, men vi ville inte pröva på själva.

Vi gav till de båda flickorna och mannen, som hade kört oss, en rulle tobak, fyra pipor och brännvin i en lerkruka. Allt detta kostade oss fyra livrés och tio sous ungefär. Aldrig har jag sett så glada människor! Vi fick dem att sjunga och dansa, vilket de gjorde riktigt vackert på sitt vilda sätt. Men det som gladde mig mest var att se dem brottas med mycken smidighet. Till slut välte den minsta omkull den kraftigaste och gav henne en örfil som straff för att hon hade låtit besegra sig, men den andra bara skrattade däråt.

Resan över Kvarken

När vi hade skilts från samekvinnorna, mycket nöjda med dem —- for vi ganska länge utmed Östersjön eller Oestzée fortfarande från väster till öster med någon dragning åt norr. Vi sökte efter ett lämpligt ställe för att ta oss över till de öar, som ligga mellan Umeå och Finland. Därifrån tänkte vi sedan bege oss över det frusna havet i våra slädar. Men isen var vid kusten så hög, att man på avstånd kunnat ta den för spetsiga klippor. Till slut kom vi genom en ganska besvärlig passage ut på isen och skakade fram mer än en timme. Jag visste inte från början vad orsaken till skakningen var, emedan natten inträtt för mer än en timme sedan.

Detta skakande beredde mig emellertid ingalunda något nöje. Jag skall snart berätta mer ingående därom — det är ett beaktansvärt fenomen. Vi kunde ej göra överfärden på mindre än två dagar och denna kväll — eller rättare sagt denna natt — anlände vi mycket uttröttade till en usel fiskarkoja, som låg på en av de öar jag just talat om och som varken jag eller Sanson, som gjort en karta över min resa, vet namnet på.

Snön hade hela tiden från Umeå slagit oss i ansiktet i stora flingor ocn taket på min släde var därför nära att störta in och falla över oss. Vi ångrade högeligen att vi inte hade väntat i staden, där vi hade funnit oss mycket väl till rätta ända till dagen innan vi avreste. Men misstaget var redan begånget och vi hade bara att tömma den bittra bägaren. Lägg därtill en piskande nordanvind, som ökade så våldsamt följande dag att vi voro tvungna att stanna i denna usla boning. Vi fann där inte något annat än välling att äta, men vår matsäck avhjälpte denna brist.

Jag mådde illa av att ha ätit för mycket välling. Folket här kokar sina skorpor i mjölk och rör om ända tills det blir en välling, som ingalunda smakar illa, men som är mycket svårsmält. Vi hade strött socker ovanpå, vilket gjorde denna lantliga rätt mycket angenäm. Den hade säkerligen inte varit mig till skada, om jag hade ätit mindre därav. Vinden mojnade slutligen omkring klockan 11 på kvällen dagen efter vår ankomst till ön. Vi avreste från denna sorgliga plats den 17 februari .. . Vi hade försett oss med en mycket god vägvisare, som tågade före oss med kompassen i hand.

—— gryningen och kommo fram till det stora havet, d. v. s. den största havsarmen som återstod att ta sig över. Men eftersom vår vägvisare ej ville anträda överfärden förrän det blev ljust, tvingades vi att dröja i skogsbrynet, där vi gjorde en härlig brasa i väntan på soluppgången, som verkligen dröjde. Men trots att den eld, som vi tänt mitt på snön, på ett sätt gjorde oss mycket gott, höll den å andra sidan på att åstadkomma att vi alla tappade tånaglarna. Ty snön, som smälte av värmen från den härliga elden, trängde in i våra skinnkängor och då vi åter sutto i våra slädar frös kängorna fast på fötterna i det kalla vädret, så att vi inte längre kunde ta dem av oss. Vi blev ändå tvungna att göra så och så snart vi kunde gnugga fötterna med snö, av rädsla att — om vi läte dem vara frusna — naglarna skulle falla av och det där skulle uppstå obotliga sår. Denna överfärd får räknas som den märkligaste och strapatsrikaste som någon vid min dåvarande ålder och samhällsställning för att inte tala om min ganska ömtåliga kroppskonstitution någonsin företagit. Under resan förfrös herr Blondel näsan och då solen lyste på den verkade den genomskinlig. —

RESTEN: http://www.vbm.se/assets/files/Pdf/Vbn_history/1966.pdf

Översättning: Karin Eriksson
KÄLLA TILL TEXT: LOUIS HENRI DE LOMÉNIE Resa i Norrland (1655)
I: Västerbotten 1966: s 77-89.

Olaus Magnus 1555

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s