”Nog måste vi skjuta om vi kommenderade, blev svaret. Men det är ju inte säkert att vi kan träffa prick på er!” (Om Sundsvallsstrejken 1879 # 1. Nya Samhället 25 maj 1929)

Flydde undan soldater över löstimret, svagt försvar åt sjösidan!
Två arbetare som klarade sig ut ur inringningen, berätta därom.

Det har sagts att de på Skarpskyttelägret internerade arbetarmassorna inte hade någon som helst möjlighet att komma undan hotet av kulor och bajonetter, sedan kringränningen efter pingsthelgen blev effektiv. Starka soldatkedjor, som över den sista natten drogs samman särskilt hårt, bevakade att ingen levande skulle slippa ur Treffenbergs klor.
Några lyckades i alla fall! Nya Samhällets medarbetare har sökt efter representanter för dessa bland de kvarlevande och funnit tvenne. 77-årige Johan Erik Åström i Timrå och 68-årige B. J. Söderstedt i Ortviken hörde bland andra till det fåtal som sprungo på löstimmer från lägret till Mon.
– Jag var bomarbetare vid Sund, när striden bröt ut, berättar Åström, och kunde alltså konsten att färdas fram på löstimmer. Bevakningen var svag mot sjösidan och där såg jag en möjlighet att fly. Väl kommen ut på de rullande timmerstockarna upptäcktes jag emellertid av soldaterna, som hotade och skrikande försökte tvinga mig att vända om. Men jag bara sprang. Dessbättre voro soldaterna så hyggliga att de icke togo till gevären, men en av dem försökte i stället följa efter på timret. Han kom dock inte långt förrän han måste vända om, tillropande sina kamrater:
– Kom inte hit för stockarna rulla!
Det var nämligen en nyhet för honom, att stockarna inte ville ligga stilla i vattnet. Under tiden hade jag hunnit till Mon, där jag utan svårighet tog mig i land och kunde sätta mig i säkerhet.
Och det var kanske tur för mej att jag kom undan, menar Åström. Ty, efteråt visade det sig att man från myndigheternas sida hade litet otalt med honom. Vid de efter strejken följande förhören på de olika bolagskontoren fingo nämligen de strejkande låta konfrontera sig med några förfördelade tvehågsna arbetare från Svartviksbukten och Åström undgick att bli igenkänd. Däremot häktades en arbetare Andersson från Nyvik för hemfridsbrott – han blev sedermera frikänd – och nu tror Åström att han blivit förväxlad med den absolut oskyldige kamraten från Nyvik.
– Se vi voro alldeles lika varandra, tillägger Åström.
Åström fick tillbaka sitt arbete efter striden men flyttade snart till Östrands och Skönviks brädgårdar. Jämsides med detta arbete har han under tidernas lopp uppodlat sitt eget lantställe i Timrå. Numera sedan synförmågan börjat krångla har han sin vård på ålderdomshemmet i Timrå.

Hollanskubben var svår att springa på – men det gick.

Arbetaren B. J. Söderstedt i Ortviken hörde också till dem som lyckades smita ut ur bevakningskedjan över löstimret. Om den bravaden och annat berättar han för Nya Samhället:
Han var bara åtta år när han började kampen för tillvaron vid Skönvik. Vid sexton år flyttade han till Strand och befann sig där när den stora strejken utbröt. Senare återvände han till Östrand och arbetade där till 1899, då han avskedades på grund av vägran att underskriva de ryktbara kontrakten från detta år. När fabriken i Ortviken byggdes kom Söderstedt dit – år 1905 – och där har han alltsedan haft sin utkomst.
– Det gick lugnt och städat till vid Lägret, berättar Söderstedt. Sträng nykterhet rådde och själv lärde jag mig just vid detta tillfälle inse nykterhetens nytta för arbetarklassen och för mig själv.
Sista dygnet när den verkliga kringränningen skett, stodo himlens slussar öppna på vid gavel, regnet öste ner i massor och det var ingen lust att ligga sammanpackad med tusen andra i våtsanden. Dessbättre lyckades jag redan på kvällen smyga mig in i ett skjul vid lägret. På kvällen drogs soldatkedjan tätare samman – förbi skjulet. Jag och någon annan kom därigenom utanför kedjan osedd och smet snart ut på det utanför stranden liggande timret. Men detta befanns vara besvärligt att färdas fram på, det bestod nämligen mest av s.k. Hollandsknubb och jag lyckades inte komma över utan att doppa mej grundligt. Jag kom alltså fram till Mon. Dagen efter gick jag i alla fall – ung och dum som jag var – tillbaka till lägret och kom med vid den slutliga uppdelningen under Treffenbergs presidium.
Vid den under strejkens första dagar företagna färden till Svartvik var Söderstedt med och han berättar med särskild stolthet att han tjänstgjorde som fanbärare en god stund. Några efterräkningar rönte han dock icke för detta.
Söderstedt betecknar som ett missgrepp av de strejkande att de icke antogo en jordägares i närheten av lägret erbjudande att flytta över förläggningen till hans ägor. De strejkande menade emellertid att de befunno sig säkrare på kronans mark och avböjde den hygglige grannens anbud. Kanske ha vi anledning ångra det, antyder Söderstedt.
Till sist, vill Söderstedt ha sagt, att soldaterna nog inte voro så farliga som landshövdingen framställde dem. Själv hade S. och någon annan av arbetarna resonerat med soldaterna, och bl.a. frågat dem hur de skulle göra om de fingo order att skjuta på de strejkande.
– Nog måste vi skjuta om vi kommenderade, blev svaret. Men det är ju inte säkert att vi kan träffa prick på er!
(Källa: Nya Samhället 1929-05-25)

Via SUNDSVALLSMINNEN.

Framhävning: PE.

Länk: http://sok.sundsvallsminnen.se/dokument/info?AID=14154&TES=Dtextp

Ortviken 1886

  • Arbetare vid Ortvikens sågverk, (Två vakter, dag- och nattsågning) Foto: i.i, 1886.


Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s