Förslag: Skapa Elsa Laulas torg, anslå minnesplakett med mera!

SouthSaamiHistory, Saepmie Times och Saepmie forskning inbjuder samiska och andra organisationer i hela Norden att vara med och uppvakta Stockholm stad att utanpå Copper Building – samt kanske på ett par andra platser – dels sätta en minnesplakett över Elsa Laula och de andra som framställde ”Inför lif eller död?”, startade och drev samernas första centralförbund samt den första samiska tidningen i Sverige! En sådan plakett skulle naturligtvis (kort) ta upp hela organisationsrörelsen samt möjligen Elsas mors och Torkel Tomassons fars besök till kungs den 6 feb 1900.

Och, dels och allra främst, anlägg – mitt framför södra kyrkportarna till Klara kyrkas kyrkogård ett torg, kallat Elsa Laulas torg, gärna med en (gjuten?) soffa intill med 1904-stuk med inspiration av å ena sidan Ferlin i nästa ände av kyrkogården, å andra av Carlo Derkets soffa som vi under de senare stadsvandringarna passerade förbi, helt nära Mariatorget.
Vi talar allså om den plats där idag Klara södra kyrkogata viker av åt vänster, där gånngbanan är ganska omfattande. Den skulle rymma ett mindre torg.
Där kunde också en skylt upppsättas som kopplar ihop 1904-05 års gärningar, Sápmi och dessa år då idealismen och humanisiska framsteg stod så högt. En skylt som också kunde ta upp Stockholmsområdets kanske millennielånga, kanske ännu äldre samiska historia.
Likafullt bör också en plakett uppsättas på Copper Building; ty där är själva platsen.

Hör av Er! Epost saepmieforskning@gmail.com

Peter Ericson 30 oktober 2018

 

 

 

 

 


Elsa_Laula_Kristina_Laula_og_Maria_Laula

Foto-credits och källor i en senare bloggpost.
Nedre bilden föreställer Elsa med mor Kristina Josefina och syster Maria.

Annonser

Hur dog sydligaste samerna i Sverige ut?

Av Peter Ericson 2018

Så varför dog (så att säga) svenska samerna ut i söder?

Tack vare en sedvanligt genomtänkt fundering av en hedersman och följare M. Sandin på Saepmie Times-sidan på Facebook och det resonemang dom därpå följde, framstod saken i nytt ljus,
Marken mutades in.
 
Av vad vi sett i norra X och (hela) Y-län (ofta ett och samma län i den aktuella tiden, ca 1650-1850) är att samerna ofta fick fortleva och verka trots alla rensningar och trots all den klappjakt och förföljelse som så ofta rådde söderut.

Visserligen tvingades man in i ett väl i deras eget tycke slavliknande sockenlappssystem – med de flesta sockenlappar inom ett område från Siljan nedåt Äppelbo och Bergslagen via nordvästra Uppland och hela vägen upp till och med Ångermanbalen och Hössjö i Ume landsförsamling (inklusive centrala, östra Jämtland med Storsjöbygden
hittade mycket snart ett system där man samarbetade och flyttade runt, nomadiserade enligt helt eller delvis samma system som man hade gjort tidigare.

 
Storskiftena genomfördes ju sedermera upp till Sveriges mitt och en bit till i kustlänen. Efter dessa blev det långt svårare: det sammanfaller ganska precis med bofashetstvången som ledde till det långsamma holocaust som till slut tog kål på kust-, sjö- sydliga skogssamerna och s k sockenlapparna.
Vad som händer efter att kvarvarande sydliga samerna och kust- och kustnära samerna tvingats in i små, dragiga (ofta ohyggligt trånga) torp är att 80-90% av spädbarnen dör; överdödligheten i barnsäng och lungrelaterade sjukdomar tar kål på dessa samer.
 
När sedan laga skiftet kom runt 1825, torde det i ännu högre grad markera slutpunkten för t ex interregionala eller mellansocknes rörelser hos sydligaste samerna.

Peter Ericson 29 oktober 2018

jnilsson ådalsliden

 
BILDEN föreställer Johan Nilsson, kallad den siste s k sockenlappen (åtminstone där). Från Forsnäs i Ådals-Liden, Ångermanland. Via Murberget.

En rörig massgrav och spännande isotopanalyser

Kulturmiljö vid Norrbottens museum

Nu är det dags för ett osteologiskt gästbloggsinlägg igen. I början av 2014 gjorde jag en osteologisk analys på två skelettmaterial från Norrbottens museum, vilket jag berättade om i det här blogginlägget: Osteologisk analys pågår. De två materialen jag undersökte kom från en massgrav på Magasinsgatan i Luleå och en gravplats i Jävre utanför Piteå. Båda gravplatserna har föreslagits härröra från Finska kriget 1808-1809. Efter att ha gått igenom och dokumenterat alla skeletten återstod en bearbetning av resultatet samt att skriva en rapport. Detta har tagit längre tid än jag först trodde, eftersom jag har jobbat heltid som arkeolog sedan dess. Men även om rapporten inte är klar än så kan jag nu presentera några av resultaten.

I det förra inlägget skrev jag kort om Mind-beräkning, d.v.s. beräkning av minsta individantal i ett skelettmaterial. Att räkna ut hur många individer benen kommer från är en av de mest grundläggande…

View original post 1 482 fler ord

Sundsvalls och Sveriges ”samiska självbild”, kustvinterbete och ånyo frågan om vår vall var en kustskogssamisk renvall? Del 1/3. Några nedslag!

—– Sofia Gisbergs första skiss till Vängåvan såg ut sålunda: ”Där var delfinerna norrländska laxar, lejonen var renar, och grankvistar prydde verket. Men den godkändes inte”. —–

Jag tog en liten fika i ”Sofia Gisbergs hus” igår; dvs vid Pressbyrån närmast Navet.
Det var ju allså hon som skapade Vängåvans fontänskulpur. Det, och denna artikel – https://www.dt.se/artikel/kultur/konst/konstnarerna-som-gav-oss-bilden-av-medelpad – fick igång tankeverksamheten på allvar…

Börjar med några axplocksvisa nedslag:

1886: Sofia Gisbergs första skiss till Vängåvan såg ut sålunda: ”Där var delfinerna norrländska laxar, lejonen var renar, och grankvistar prydde verket. Men den godkändes inte”. 

1882: En samisk familj eller sijte/del av sijte deltog i den stora Sundsvallsutställningen 1882. De ska ha slagit upp sitt läger vid det gamla hamnnära Finntorget.

1897: Den dåförtiden (javel, även numera) mycket ansedde konstnären Johan Tirén, född i ångermanlandska Själevad men uppvuxen i jämtlandska Oviken, rest upp från Stockholm i akt och mening att avporträttera samiska sijther i Selånger inför den stora Stockholmsutställningen 1897. Denna grupp jämtlandssamer befann sig en bit bortom Hällomberget; och det tyckte den illustre konstnären var för avsides; så han fick vintergruppen att dra sig nedåt bygden.

edvd-lundholm.pngSamer_äldre-bildNobel_Prize_Diploma_Fritz_Haber_1918Gisberg2Soofia BHT73_2017

sg

1857 På Gustaf Liunggrens karta är Lapploken tydligt utsatt på Norra stadsberget.

Samma år reser Bayard Taylor omkring i trakten på sin väg norrut, bjuds på renkött och ser folk bära samiska renskinnspälsar på torget.

1841 och många andra årtal beskrivs samiska vintervistelser i trakten

1799 möter Clarke samer som skeppar ut renar per båt till Alnön, mitt i sommaren. År 1718 hade de la Motraye just missat vintersamerna pga sin avstickare i Storsjöbygden.

1809 i september beskrivs hur ryska desertörer på marsch söderut på landsvägen söder om Sundsvall försöker stjäla renar, men hindras av lokala bönder och tjänstgörande fånggevaldiger.

1827 noteras samiska visten på lantmäterihandlingar, helt nära staden.

1864 och 1866 passerar dåtida legendariska Maria Magdalena Matsdotter: vårvintern 1864 på skidor och hösten 1866 per ångbåt.

Utöver detta finner vi smockfullt med noteringar i ministerialböckerna; såsom t ex 1810 års sockenlapp i Birsta, som heter Sivert Nilsson; vi ser att sjösamer, stadskappar och skogssamer tillsammans med kustskogssamer håller sig bl a i Skön, Timrå, på Alnön i Njurunda, i Årskogens berömda viste från 1789 liksom ofta sommartid i Selånger. I Sättna finner vi renägare och i Hälsingland har vi som vi tidigare i bloggen tittat på ca tusen renar år 1790-1800.

Självbilden i kommande avsnitt, och en ihopslagen summa summarum i nästkommande.

Bildkavalkad med bl a Edvard Lundholms unika foto på ett pre-1888-stadsbranden-Vängåvan-foto, Sofia Gisbergs Nobelprisdiplom från 1920 samt anonyma samer på vinterbete i Sundsvallstrakten åren kring 1900.
Sist Sofia Gisberg från denna källa: http://www.hv-textil.se/var-historik/bildarkiv/sofia-gisberg-1854-1926/
Bildkällor i övrigt i del 3.

Kurs för anställda, chefer och företagare i Sollefteå, Kramfors och Härnösand!

Lär dig ”allt” om samernas historia och dagens näringar i Västernorrland!
Del 1: Med Bernt Ove Viklund och Peter Ericson.

VÄLKOMNA ATT ANMÄLA DIN AVDELNING, GRUPP OSV!
Obs Åsele har egen prislista!

Social prissättning (ex bra pris för pensionärer som deltager som privatpersoner) och specialpris för intresserade skolklasser!

Anmäl till Peter Ericson

saepmieforskning@gmail.com

INFO sjuttielva

Slaget vid Selånger 25 maj 1721. Omringade i Valla. 77 man emot 8 000 anfallande fiender.

I väntan på en Sundsvallsblogg får jag bjuda på inlånat – spännande! – material om Slaget vid Selånger 1721.

Hade ej alls till fullo insett vilka hjältar som försvarade (försökte försvara) stan 1721; tyvärr med en skral skara oförberedda och illa utrustade båtsmän och bönder… Merendels jamtar från Storsjöbygden inklusive en hel del krigsveteraner.
Styrkeförhållandena ca 230 inkl medelpadingarna, 77 st kvar sedan hälften flytt/8000 ryssar (99 skepp)

Huvuddelen av materialet kommer från bloggen Tailor & Arms, och en text av  Anders Larsson som tituleras: ” Det sista Karolinska slaget vid Sundsvall/Selånger år 1721″ (2016).   https://www.tailorandarms.com/2016/04/25/273/
– Läs den! Detta är bara en blek återgivning!
Larssons material finns också här, i Anders informerarhttps://www.tailorandarms.com/category/anders-informerar/

Jan Norrman SelångerSelånger. Foto: Jan Norrman för Raä. Creative Commons.


Sundsvall försommaren 1721

År 1721 hade återigen en rysk galärflotta siktats utefter Norrlandskusten på sin väg norrut. Länsstyrelsen som vid denna tid låg i Gävle bestämde att sända major Johan Henrik Fieandt till Sundsvall för att organisera stadens försvar. Väl framme satte Fieandt upp en försvarstyrka bestående av 80 båtsmän från Första Norrlands båtsmanskompanis andra del under befäl av kommendör Herman Wibbling, som vid denna tid fanns i staden för att utgöra besättningar på två större och fyra mindre nybyggda galärer, samt avdelningen om 80 ryttare från Jämtlands kavallerikompani och ett allmogeuppbåd om cirka 150 man. Fieandt hade dock hoppats på att 700–800 man skulle kunna uppbådas av allmoge och stadsbor och skrev i bittra ordalag efter striden om medelpadingarnas oförmåga och vilja.  (Wikipedia)

Ryttarkompaniet, under löjtnant Johan Lindstedts befäl, var strandvakt i Sundsvall. 25 av ryttarna var veteraner från Armfelts tåg mot Norge, vissa även från Finland och Baltikum, men majoriteten av ryttarna var nyrekryterade bönder som fyllt luckorna efter katastrofen på Öjfjället. (ibid)
Tidigt om morgonen den 25 maj år 1721 red premiärkornetten vid Jämtlands kavallerikompani Daniel von Nandelstadt med två meniga ryttare i sporrsträck till Galtberget söder om Sundsvall. Där väntades en rysk flotteskader passera inom kort. Nandelstadt siktade snart flotteskadern och konstaterade att:
”Han fants bestå af 33 galerer, 33 lådjor och 33 slupar, alla fullastade med folk och krigsrustningar”.

Vårdkasarna tändes utefter kusten. På sin väg norrut brände ryssarna Galtströms järnbruk och skövlade Löruddens fiskehamn och Nandelstadt skrev i sina minnesanteckningar:
”…hwarföre jag skyndade mig åter till staden och jemte rapport till Löjtnant Lindstedt rådde honom att wid detta tillfälle hellre nyttja harwärjan, än att låta wåra bussar fåfängt uppoffras mot Fiendens myckenhet. I synnerhet som de adjungerade Stadsbor och Bönder icke torde wara att lita på, och intet Artillerie gafs att afhålla fiendens landstigning. Men Löjtnant Lindstedt ägde för mycket eld och brawoure att finna sig derwid”.

Nu hade Lindstedt, ledare och löjtnant för kavallerikompaniet inte själv sett flotteskaderns numerär och hoppades kanske att ett skjutande och trummande skulle avskräcka fienden från att landstiga i området. Tricket med att ensam slå på trumma och skjuta av musköter hade Paulus Scharff, kyrkoherden i Hölö prövat med synnerligen gott resultat. Enligt sägnen skulle han ha skrämt ryssarna från att landstiga söder om Stockholm 1719.

Ryssarna kommer
Näst efter middag anlände den ryska flotteskadern till Sundsvall.
Kraftigt artilleri, hade som sagt var, försvararna tyvärr inte tillgång till, vilket i annat fall skulle kunna verka dämpande på villigheten för ryssarna att landstiga. Nu kunde dessa obehindrat landsätta trupper vid Mon söder om staden. En del galärer anföll också med kanoneld rakt mot staden ”skiutandes längs gatorna och hwar han folk märka kunnat”. Samlade på torget stod de 60 jämtlandskavalleristerna och fick den fientliga kanonelden rakt på sig, och tillsammans med den, flygande torvor, stockar och stenar så att man blev tvungen att retirera ut ur staden till västra stadsbron.

Om Slaget vid Selånger, såsom Lt. Daniel von Nandelstadt mindes det i december 1771 (dvs femtio år efteråt)

”Han delte wåra Ryttare i 2:ne troppar. Jag med den ena blef qwar i Staden. Han afmarcherade och flanquerade Stadslöten, intils han med Kanonkulor från Ryska Galererne blef åter beledsagad till Staden, där wi på torget hade en sluten trouppe af 60 Ryttare. Därifrån delegerades wi med några Canonskott, så at jord, torfwor, stockar och stenar flögo öfwer oss. Under det at jag och Corporal Philfeldt med 2 man woro sysselsatta, at sätta eld på fyra lastade Köpmansskiepp, samt Magazins huset fult med Spanmål, Kött och fläsk, tjära och krut, tillika med 6 för Kronans ny byggda Galerer på det sådant ej skulle falla i fiendens händer, afmarcherade Rytteriet ur staden till wästra Stads bron, hwarest 200 stades borgare och båtsmän under 3:ne deras Officerare, samt 300 bönder under Major Fiant och Capitaine Löwing upkastat grafwar med Spanska Ryttare af qwistade granar till bröstwärn i tancke at här motta fienden men han war icke hälften kommen af sina Galerer, förrän sistnemnda wåra Combattanter intogo skogen och lämnade Rytteriet i sticket; när jag och Corporal Philfeldt kommo efter till berörde bro, war den raserad; Jag gaf min häst courage, så at han gick med mig öfwer älfwen, därifrån Philfeldt och hans häst måste af manskapet uphielpas. Wi marscherade undan de antågande Kosackerna något öfwer 1/4 mil till Kungsgården i Selånger Sokn där wi wände om och Kosackerna ryggade till förenämnda bro; när wi åter satt oss vid Walla gård blefwo wi af Ryska infanteriet omringade. Lieutnant Lindstedt blef skuten vid Walla port, som sedan fants vara skiedt af fem pistol kulor. Jag högg mig något längre fram, tills jag efter fem svårare blessyrer blef fången. — ”

”2:re trompetaren vid vårt Cawallerie, Johan Hindric Ruckteshell, en Curländare som följt med från decenten på Seland…hade mer än vanlig styrka och färdighet, så att han öppnade väg genom Ryska infanteriet för sig sjelf, jemte 10 à 12 Ryttare” —–

Nandelstadhs memoarer över drabbningen
År 1721 d. 24 maii ankom ifrån General Hammilton, som en chef commenderade Arméen wid Gefle, en extra påst till Sa: Lieutnanten Lindstedt, med ordres at han skulle hålla stånd wid Sundswals stad och conservera såwäl Staden som landet emot 15 à 1600 Ryssar, som torde försöka at landstiga. D. 25 maii bittida om morgonen tog jag 2: ne Ryttare med mig och giorde en ritt till Galtberget wid pass 1(8 mil utom staden, där Ryska Eskuadren skulle passera. Han fants bestå af 33 galerer, 33 lådjor och 33 slupar, alla full lastade med folck och krigsrustningar, som tycktes wida öfwerstiga det af General Hammilton nämnda antal.
Jag har bewistat finska Krigstillfälligheterna wid Capuriens och Kexholms Slott, Kymmenegård, Pelkane, Kyro och Kaumiström från år 1706 till 1716, samt Norska fälttåget 1718 och icke kändt den Krigslyckan, att äga hela sidor fulla af meriter och bewistade actioner, utan märcken deraf, eller hafwa sedt fienden i ögonen, dock war mig ofwan nemnde aspekt ganska brydsam, i anseende till wårt ringa manskap, hwarföre jag skyndade mig åter till staden och jemte rapport till Lieutnant Lindstedt rådde honom att wid detta tillfälle häldre nyttja harwärjan, än att låta wåra bussar fåfängt upoffras mot fiendens myckenhet, i synnerhet som de adjungerade Stadsboer och Bönder icke torde wara at lita på, och intet Artillerie gafs att afhålla fiendens landstigning; men Lieutnanten Lindstedt ägde för mycken eld och brawoure at finna sig derwid.
Han delte wåra Ryttare i 2:ne troppar. Jag med den ena blef qwar i Staden. Han afmarcherade och flanquerade Stadslöten, intils han med Kanonkulor från Ryska Galererne blef åter beledsagad till Staden, där wi på torget hade en sluten trouppe af 60 Ryttare. Därifrån delegerades wi med några Canonskott, så at jord, torfwor, stockar och stenar flögo öfwer oss. Under det at jag och Corporal Philfeldt med 2 man woro sysselsatta, at sätta eld på fyra lastade Köpmansskiepp, samt Magazins huset fult med Spanmål, Kött och fläsk, tjära och krut, tillika med 6 för Kronans ny byggda Galerer på det sådant ej skulle falla i fiendens händer, afmarcherade Rytteriet ur staden till wästra Stads bron, hwarest 200 stades borgare och båtsmän under 3:ne deras Officerare, samt 300 bönder under Major Fiant och Capitaine Löwing upkastat grafwar med Spanska Ryttare af qwistade granar till bröstwärn i tancke at här motta fienden men han war icke hälften kommen af sina Galerer, förrän sistnemnda wåra Combattanter intogo skogen och lämnade Rytteriet i sticket; när jag och Corporal Philfeldt kommo efter till berörde bro, war den raserad; Jag gaf min häst courage, så at han gick med mig öfwer älfwen, därifrån Philfeldt och hans häst måste af manskapet uphielpas. Wi marscherade undan de antågande Kosackerna något öfwer 1/4 mil till Kungsgården i Selånger Sokn där wi wände om och Kosackerna ryggade till förenämnda bro; när wi åter satt oss vid Walla gård blefwo wi af Ryska infanteriet omringade. Lieutnant Lindstedt blef skuten vid Walla port, som sedan fants vara skiedt af fem pistol kulor. Jag högg mig något längre fram, tills jag efter fem svårare blessyrer blef fången.
Och ehuru jag nu på min ålder nog kan finna, at folcködning i fåfänga och när öfwerstens afsigt icke dermed winnes, är föga hedrande, så hade dock min ungdom och ifwer den tijden någon satisfaction deri, att wäl flere af fienden ned stöttes för min långa Wärja, af de då brukelige. 2:re trompetaren wid wårt Cavallerie Johan Hindric Ruckteschell, en Curländare som fölgt med frå decenten på Seland, och år 1740 i armod dödde på Trompetare bostället Sillje i Rödön och Jämtland,
hade mer än vanlig styrka och färdighet, så att han öppnade wäg genom Ryska infanteriet för sig sielf, jemte 10 a 12 Ryttare, som kommo undan på wägen mot Jemtland, utan widare olägenhet, än att de efterste af dem fingo några lätta styng af de efter trängande Kosackerna. Alla öfrige af wår ringa trouppe blefwo nedsablade på landswägen wid Walla, utom Lieutnant Lindstedt jag, som då war Cornett, samt Corporal Pihlfeldt, begge trompetarna och fyra gemena, som fördes fångna först till Sundswall och sedan till Pettersburg, hwarefter erfors, at Ryska flottan haft 7000 man infanterie och 600 Kosacker, under General Laskis commando. Lindstedt dödde af sine blessyrer den 12 Junii därpå följande; men wi öfriga återkommo till Swerrige efter 10 månaders fångenskap. Innan Ryssarne afseglade bärgade de först sina döda och blesserade, hwilka wäl woro så många om icke flera än å wår sida; den Koppar, tenn och andra siunkande waror som Sunswalls borgerskap nedsänkt i ån, blefwe af Ryssarne med not uppfiskade; Staden sattes i brand, allenast blef Kyrkan skont. Bland de wåra döda som skulle begrafwas, war ock Qwartermästaren Candreijer, hwilken wid, och lefde öfwer år 1730. Mera kan jag mig icke påminne om denne ledsamma affären.
Heljesund den 20 December 1771.
Daniel von Nandelstadt
Lieutnant

 

”Männerna voro klädda i ludna fårpelsar eller rockar af rendjurshud med håren utåt.” – Bayard Taylors 1850-talsresa i norr. Sundsvall till Saluböle. (på svenska)

Via SUNDSVALLSMINNEN

Utdrag ur: Nordisk resa. Sommar och vinterbilder från Sverige, Lappland och Norrige.

Av Bayard Taylor (Stockholm 1859, övers. P.G. Berg)
.

FJERDE KAPITLET En slädfart genom Norrland

Sundsvall är en liten täck stad med omkring två eller tre tusen invånare,
belägen vid spetsen af en bred och präktig bugt. Den är östra ändpunkten af den enda postvägen öfver bergen till Throndhjem i Norrige, hvilken leder genom hela provinsen Jemtland. Den är derföre en liflig och affärsrik ort och har betydlig kusthandel.

Dagen efter vår ankomst var torgdag och hundradetals norrländningar trängde sig på gatorna och torget. De voro alla friska, kraftiga och rättframma menniskor — männerna med langt blondt hår, stora näsor och blå ögon, och fruntimmerna med rosenröda kinder och yppigt utvecklade till lif och lemmar. Några af de sistnämnda buro basquer eller jackor af fårpels med ull innanföre, randiga rockar och röda strumpor. Männerna voro klädda i ludna fårpelsar eller rockar af rendjurshud med håren utåt. Här var nu en stor samling af låga norrlandsslädor, som voro lastade med smör, ost, hö och mjölk och drogos af landets små hästar. Här var ännu ett rikt lif, fastän vi redan hade kommit så långt i norr, att solen på hela dagen icke sken öfver Sundsvall, emedan hon undanskymdes af en låg kulle mot södern. Snöbergen i norden gåfvo likväl från kl. tio till tre ett rosenrödt återsken af solens strålar.
Vi besökte en köpman i orten, till hvilken jag hade ett rekommendationsbref. Han var nästan den enda person, som, innan jag företog resan, tillstyrkte mig att fortsätta den. ”Folket i Stockholm,” sade han, ”veta ingenting om norra Sverige.” Han rådde mig att icke bry mig om att resa med förbud, utan köpa ett par slädar och blott ombyta hästar; jag skulle på detta sätt lätt kunna resa 6 å 7 sv. mil om dagen. Då vi kommo till nästa gästgifvaregård, kunde jag väl göra för gästgifvaren begripligt hvad vi ville; men kunde icke förstå honom. I denna nöd kom en ung man af kosmopolitiskt utseende in, och Braisted igenkände i honom på vissa synliga tecken en styrman, som på rätt god engelska blef vår tolk. Jag köpte två enkla, men lätt och stadigt byggda, slädar för 50 riksdaler riksgälds, hvilket tycktes mig vara ganska billigt; men jag erfor sedan att jag hade betalt vida mer än det vanliga priset.
Då vi åter packade upp våra saker, funno vi att allt flytande var fruset, till och med en kamfermixtur, som vi sorgfälligt hade inpackat i flanell. Kölden måste derföre ha varit vida större än vi hade tänkt. Äfven voro våra förråder betydligt skadade, lyktorna krossade, en krutflaska sönderslagen och saltet, haglet, spikarne, m. m. hade råkat i största oordning om hvartannat. Allt packades nu i den ena slädan, som kördes af skjutsbonden. Den andra innehöll blott oss båda. Vi fortsatte färden följande morgon, då mor-gonrodnadens första strålar visade sig på himmelen. Vägarne omkring Sundsvall voro mycket dåliga, och redan innan vi hade kommit ur slädan, blefvo vi hals öfver hufvud kastade i en snödrifva.
Vi foro långsamt uppför och brådstört utföre de bergsåsar, som sträcka sig från vestern nedåt Bottniska Viken och tjena till vattengräns för dess tillflöden. Mot solens uppgång kommo vi till en bred bugt, som var fullkomligt frusen och förvandlad till en snöyta. Med någon svårighet gjorde skjutsbonden för oss begripligt, att en kortare väg ledde öfver isen till andra stationen, Fjäl, och att vi dermed kunde bespara oss ett skjutsombyte. Vägen var ytterst ojemn, och ledde öfver högar af isblock, men blef snart glattare, der vinden hade klarat vattnet innan det frös. Var väg var utstakad med en dubbel rad af unga tallträd, som voro planterade i isen. Bugten var fullständigt innesluten af landet och omgifven af en skogbeväxt ås, omvexlande med yppiga folkrika dalar. Framför oss, tre eller fyra mil inåt landet, låg den lilla hamnen Wifsta-varf, der flere skepp, bland dem ett om tre eller fyrahundrade tunnor, lågo infrusna för vintern. Då vi kommit öfver den, foro vi uppför en lång kulle och kommo genom furuskogar till Fjäl, en liten by med ett stort värdshus. Här åto vi frukost, och fastän det kan synas barnsligt att omtala hvad man äter, så var likväl denna frukost så välsmakande, att jag icke kan underlåta att glädja mig vid minnet deraf. En god måltid förtjenar likasåväl att blifva omtalad som en intagande vy. Säkert är att en god matsmältning är att föredraga framför en god tankeförmåga – det är bättre att lefva obekant, än att dö af bristande matsmältningsförmåga. Detta var vår första frukost på landet i Norrland, för hvars kök Stockholmarne hafva afsky. Dock har den ståtliga hufvudstaden ingenting bättre att erbjuda än hvad vi här fingo. Vi åto biffstek och lök, delikat blodkorf, högst fina pannkakor med röd hallonsås och en butelj äkta engelsk porter. Om våra läsare anse dessa rätter vara för grofva, så må de göra en 10 mils resa i trakter, der thermometern står under noll grad, och sedan må deras fina magar fälla utslaget.
I en intagande dal vid Fjäl foro vi öfver den raska, häftiga Indalselfven, som kommer ifrån norska bergen. Landet var vildt och brutet och företedde litet emellanåt präktiga utsigter öfver de frusna armarne af viken och de djupa fruktbara dalar, som sträcka sig inåt landet. Medan vi lemnade Hernösand, provinsens hufvudstad, några mil till höger om oss, följde vi stora vägen mot norr och kommo långsamt från det ena skjutshållet till det andra med gamla och utnötta hästar. På eftermiddagen var snöväder, hvarefter himmelen uppklarnade och den långa nordiska skymningen inträdde.
På den stilla aftonen och den tilltagande skymningen i skogen, genom hvilken vi foro, var det öfverraskande, att på en gång höra röster, som sjöngo en from psalm. Min första tanke var att några norrlands fanatiska sektvänner, liksom de skottska kovenanterna pläga samla sig i bergstrakter, hade föranstaltat en uppfriskande vintersammankomst i skogen. Men då vi kommo längre fram, funno vi att sångarne voro ett sällskap bönder, som med sina tomma slädar återvände från marknaden.
Omkring kl. fyra var det redan mörkt, och våra sista hästar voro så långsamma, att skjutsbonden, en qvick, liflig gosse, hvars stolthet något kränktes af mina föreställningar, oaktadt alla sina ansträngningar icke kunde lyckas att före kl. 7 bringa oss fram till stationen. Vi höllo i Weda vid Ångermanån, den största i norra Sverige. Ångermanland, genom hvilken den flyter, skall vara en ganska vild och skön trakt, der i den infödda befolkningens drag ännu många spår igenfinnas af den gamla ursprungligt asiatiska typ, som befolkat Skandinavien. I Weda funno vi ett förträffligt nattqvarter. En nätt, lugn, gammalfrankisk liten flicka om tolf eller fjorton år uppassade oss och sörjde med största nit för alla våra behof. Vi fingo god aftonvard, en liten nätt kammare, renliga sängar och på morgonen kaffe och derefter en riklig frukost. Omkring kl. half åtta foro vi af. Den bleka månen stod ännu på horizonten, och de första nästan omärkliga tecknen till morgonskymning visade sig i östern. Ångermanån, som här är 1/6 mil bred, var frusen, och vår väg ledde omedelbart öfver dess yta. Vinden sopade längsefter den med snö betäckta isen, och våra ansigten kliade af köld, ty qvicksilfret stod något under noll. Jag frös om händerna oaktadt mina
pelshandskar och jag måste tätt och ofta gnugga mig om näsan, för att icke låta den förfrysa. Dagen var kärf och kall, och temperaturen steg ganska litet, fastän bergen emellanåt skyddade oss för vinden. Ju längre vi kommo, dess dystrare och vildare blef landet. Fururna blefvo mera korta och dvergaktiga och antogo en dunkelt grönaktig brun färg, som på något afstånd alldeles liknade svart. Ingenting kunde vara mera ödsligt och ogästvänligt än karakteren på detta landskap. Bottniska Vikens bugter voro hårda, snöbetäckta ytor, inneslutna af branta sönderklufna höjder, som voro betäckta med becksvarta skogar. Bergsåsarne hade en dunkel indigoblå färg, och vid det mulna korta dagsljuset såg man här och der fläckar af andelik hvithet.
Vår väg var mycket ojemnare än förut. Vi foro uppför långa bergsåsar, blott för att fara utföre lika branta höjder på den norra sidan eller öfverfara en strömbädd och sedan åter stiga uppåt. Dalarne voro emellertid bebodda och, som det syntes, väl odlade, ty husen voro stora och behagliga och folket hade ett välmående och gladt utseende. Bredvid bondehusen funno vi stora ställningar, 20 fot höga, till att torka lin och bomull på, och vid gästgifvaregårdarne utbjöd folket till köps mycket vackert och fint linne af egen fabrik. Detta är hufvudprodukten i Norrland, der de korta somrarne ofta äro otillräckliga att bringa spannmålsskörden till mognad. Värdshusen voro behagliga byggnader med alla slags bekvämligheter för de resande.

SiöbodarPortrait_of_Bayard_Taylor

Vi hade emellertid denna dag olycka med hästarne, emedan två eller tre resande voro före oss. På ett skjutshåll kördes vår packsläda af en blott 10-årig gosse, med ett rundt, friskt och intagande ansigte, och med de mest blåa ögon och gyldene silkeshår. Hans efterträdare var en grof, trög lymmel, som stadnade så ofta för att prata med kuskarne i de slädar, som kommo bakefter oss, att vi förlorade allt tålamod och i skymningen foro framom honom, och han måste länge följa bakefter oss innan vi läto oss blifva upphunna. Detta gjorde honom så ursinnig, att vi fingo ro den öfriga vägen. Det gick såsom ordspråket lyder: då man vill komma fort, skall man blott förarga sin skjutsbonde.
I Hörnäs gaf man oss en aftonmåltid af ale och kalla svinben, herrliga sängar, och blott tvättvatten fingo vi lida brist på. Vi uppvaknade med hufvudvärk till följd af gasen från en rysk ugn. Då vi afreste, stod thermometern 22° under noll. Det var betydligt kallare än vi ännu hade känt det. Vi voro först litet fundersamma, huru vi skulle kunna stå ut dermed, men till vår glädje kände vi oss rätt varma och väl-behållna det oaktadt. Luften var stilla, torr och herr-lig att inandas. Min näsa måste jag emellanåt gnugga, och mina mustacher och polisonger blefvo en fast massa, som så frös tillsammans, att jag knappt kunde öppna munnen och var fastfrusen vid min pelskrage. Vi foro 8 mil och voro dervid 12 timmar på vägen; ändock gjorde oss temperaturen inga olägenheter.
På denna tid var vår färd nästan en nattresa, med morgon- och aftonskymning, ty egentlig dag hade vi alldeles icke. Solen gick upp kl. tio och ned kl. två. Under den långa grå morgonskymningen sväfvade vi öfver de svarta, med tallar beklädda, bergen och genom de angenäma små dalarne, derefter betäckte snömoln den korta dagen och den långa aftonrodnaden förvandlade sig till natt. Slädfarten var herrlig, snön ren som elfenben, hård som marmor och skönt glatt som en skare. Våra slädar foro deröfver utan all ansträngning, och medarne uppstämde musik medan de dansade fram. Med hvar dag blef landet mera vildt, snöigt och sönderbrutet, utan att landskapets allmänna karakter förändrade sig. På eftermiddagen passerade vi Ångermanlands gräns och kommo in i provinsen Vesterbotten.
Bloggarens framhävningar och textformgivning.

Stockholms borgmästare och svenska samernas första landsmöte – Lindhagen från Hötorget via Petrograd till Jämtland 1918

Historiens vingslag över Östersund, Lindhagens besök i Petrograd, Alexandra Kollontay – och samernas frigörelse jan/feb 1918. Om Alexandra Kollontay, Carl Lindhagen, Zeth Höglund och en modernistisk tidsanda 1918. En serie onumrerade artiklar om samernas frigörelserörelse kopplade till världshändelser.

Carl Lindhagen – som ordnat medlen till de svenska samernas första landsmöte,
en logisk följd av Tråante 1917, en av flera skäl given gäst på landsmöet, anlände direkt från sitt besök i Petrograd (St. Petersburgs namn 1914-24) till Östersund och landsmötet.

Mer om Staare (dvs Ösersund) 1918 här: https://www.sametinget.se/118952

Det var en tid av nytänkande, stävan efter modernitet och till synes vackra visioner.
Historiens facit och Stalins besinningslösa destruktivitet och massmördande låg en bit i framtiden. Lindhagen smittades av tidsandan; och han, stockholmsborgmästaren (1903-1930) med samesympatierna, kom åter att byta parti (han blev socialdemokrat 1909). Det skulle emellertid inte bli långvarigt; då han var såväl för kulturkonservativ som för fritänkande och modern för de mer hårdföra radikalerna. Inte många samer (inga andra heller!) torde ha begripit sig på Lindhagens aningen spretiga och sammansatta politiska uppfattning, som framgår i det dryga 1100 motionerna han hann skriva under sin över fyra decennier långa riksdagskarriär. Icke desto mindre var hans idéer med en stark, drivande pacifism, ett djupt engagemang i kvinnlig rösträtt, feminism och vegetarianism före sin tid och på många sätt progresssiva och kloka.
Och år 1937 ordnade han åter fram nya medel till svenska samernas landsmöte no 2. Hans samepolitiska engagemang räknade väl ett sekel; och vi återkommer till det. Carls tio år yngre syster Anna Lindhagen, spelade för övrigt också en central roll under de livliga sameorganisatoriska åren med Elsa Laula i Stockholm.

ALEXANDRA KOLLONTAY/Kollontaj

Loka Kanarp skriver:
”Efter ryska revolutionen 1917 avskaffade man lagarna mot abort och homosexualitet. Alexandra Kollontay blev minister i rysk regering. Hon förespråkade fri kärlek och kamratäktenskap. ”Att tillfredställa sina sexuella behov borde vara lika enkelt och självklart som att dricka ett glas vatten.” Alexandra Kollantay blev impopulär när Stalin tog över. Hon flyttade till Stockholm där hon var ambassadör i många år. Lagen om homosexualitet återinfördes 1934″

Svensk ortografi (egentligen) :
Aleksandra Michajlovna Kollontaj
(ryska: Александра Миха́йловна Коллонтай)

Carl Lindhagen och Zeth Höglund reste till Lenin, som de träffat året innan med olika missioner (bl a kostymköp på PUB). Höglund var den store ideologen; Lindhagen ville, förutom rena handelsärenden, påverka Lenin att införa esperanto i det nya Sovjetryssland!

Peter Ericson 8 oktober 2018

 

 

 


Ovan: New Year 1917/1918 in Petrograd. Carl Lindhagen, Helene Lurie, unknown sailor, Zeth Höglund, Alexandra Kollontai, unknown soldier.

Bild 2: Alexandra K ca år 1900. Bild 3: En ung Lenin. Bild 3: Från Staare 1918. Samernas landsmöte.

Övre bild och Loka Kanarp-passagen: Helen Fritzsons gamla blogg. Länk: http://comment.blogg.se/portret/2008/january/ (2008, osäker webbplats!)