””Har du nå bröd idag, bagardjävul”?” – Petrus Gillberg om Branden 1888.

1953-06-07 En gammal Sköns-bo berättar sina minnen (ST 6 juni 1953 via Sundsvallsminnen
Någon har sagt att varje gammal persons liv på ett eller annat sätt är ett stycke historia. När Petrus Gillberg, Gudmundsbyn, Skön, – 78 år men vid god vigör – talar om sina minnen och sitt liv, måste man åtminstone för hans del instämma i detta påstående.
”Min far var från Gillberga socken i Värmland och tog namnet Gillberg efter sin hemsocken, berättar Petrus Gillberg. Han flyttade till Skön på 1870-talet där han började med skomakeri, gjorde storstövlar till sjöfolk och flottningsarbetare. På 1880-talet startade han diversehandel och bageri i Gångviken; i bageriet arbetade tidvis 10 man.
Den 25 juni 1888, jag var då 13 år, for jag tillsammans med min far till Sundsvall för att hämta varor och den resan minns jag ty det var ju den dagen gamla Sundsvall brann. Vi hade häst och vagn med oss och lastade paket hos osthandlare Hallström på Storgatan när någon skrek att elden var lös. Ja, vi märkte snart att det dystra, olycksbådande ropet var sant. Den västliga vinden förde redan en frän brandlukt till våra näsborrar och väst på stan vältrade tunga rökmoln upp över husen. Allt eftersom elden spred sig ökades villervallan. Folk grät och skrek, kom springande med sina knyten eller bylten under det de ropade och frågade vart de skulle ta vägen. Det var ingen som svarade dem. Man drog ut möbler och husgeråd på gatorna och bar ut varor ur affärerna.
Det gällde att skynda sig och i hög fart skramlade vi därför iväg över kullerstenarna till Dahlmans för att hämta tyger. Där träffade vi lagerchefen André och A. G. Dahlman, som var en liten, fin och hygglig karl med mörka polisonger. Han var lugn och sansad, där han stod bland balar och säckar fulla av tyger.
– Lasta på det som går, sade Dahlman.
– Nej, det är ju inte uppskrivet, invände André.
– Det får vi reda på sedan av Gillberg, avgjorde Dahlman och klappade min far på axeln.
Så vi hjälptes vi åt och vräkte på ett väldigt lass med tyger i balar eller lös buntar. Min far räckte mig så tyglarna och gav mig en sträng befallning att oförtövat och utan minsta tidspillan köra hem lasset, han skulle själv hjälpa till inne i staden.
Vid Storbron var det en väldig trängsel. Bron var då smalare än nu, såpass att två fordon kunde komma förbi varann, men med mitt stora lass blev bron nästan blockerad. Folket på bron grät och svor när mitt lass hejdade deras brådskande framfart. Man knöt händerna och spottade på mig.
På andra sidan bron såg jag mig tillbaka. Elden drog sig då mot kyrkan. Luften var full av gnistor eller eldflagor, stora sjok av tjärpapp drog förbi. Vid bron ökades trängseln alltmer, det myllrade av folk som hojtade och skrek. När jag en sista gång betraktade det hysteriska virrvarret, erinrade jag mig plötsligt hur jag ibland med en käpp petat i myrstackar. På hemresan såg jag hur Alnö kyrka brann och hörde när klockorna ramlade ner.
Efter branden var Sundsvall utan bröd eftersom bagerierna också hade förvandlats till ruinhögar. I ett och ett halvt års tid måste jag därför dagligen köra ett lass med bröd in till stan från min fars bageri.
Då var Stadsbacken som ett tältläger. Somliga kokade sin mat utanför tälten, andra levde på torrskaffning, men alla köpte sitt bröd av mig, även Rullan och Tivoli. På torget stod stånd vid stånd och där trängdes folk, man köpte och man sålde. När jag kom körande in på det knaggliga torget för att sälja mitt bröd och vattna hästen vid statyn, möttes jag alltid av samma tillrop från brödkärringarna.
”Har du nå bröd idag, bagardjävul”?
Men det var bra gummor, hederliga och rejäla med betalningen, fast väl grovkorniga.
Med det var ett hårt liv för en 13-åring. Vid 5-tiden startade jag hemifrån följd av min mors böner och förmaningar. Var det mörkt gick min far före med en lykta och lyste mig ut på landsvägen under det han gav mig några sista order för dagens affärer. Merändels var det sent och mörkt när jag skulle fara hem, alltid var jag trött. Många kyliga höstkvällar sov jag bland mina tomlådor, hästen fick klara sig bäst han ville. Men jag var bekymrad över de pengar jag bar på mig, som noga skulle redovisas vid hemkomsten och utan mina föräldrars vetskap köpte jag därför en revolver.
Jag hade somnat till en kväll på hemresan när jag väcktes i Stadsbacken av ett förfärligt oväsen. Framför mej skymtade i mörkret ett åkdon med flera män i, som skrek och svor. Min häst den stora, svarta hingsten Ola stegrade sig och gnäggade vilt. Jag var yrvaken och uppskrämd, men uppfattade snabbt att vi höll på att falla i rövarhänder. Hastigt drog jag revolvern och fyrade av ett skott mot de förmenta rövarna. De ögonblick som nu följde räknar jag till de gräsligaste under min långa levnad. Först nu begrep jag vad som verkligen stod på. Min hingst, som gick för lösa tömmar, stegrade sig och gjorde närmanden till hästen framför, ett vackert sto. I skjutsen åkte länsman Sjöstedt, häradshövding Ölander samt Ola Näslund i Ljusta. Den uppsträckning, som nu bestods mej går knappast att tala om. Jag önskade att jag haft vingar så jag kunnat flyga därifrån eller att jorden rämmnat och uppslukat mej. Inget sådant hände dock. Länsman ryckte av mig revolvern och försökte vrida om näsan på mig.
Det var med största motvilja jag följande dag besökte dessa herrar för att enligt order be dem om ursäkt. Jag trodde länsman skulle ge mej spö när jag kom in. Han spände ögonen i mej och höll en dundrande straffpredikan. Den som kände länsman Sjöstedt, glömmer inte hans ögon. De var genomträngande och stora. Efter den händelsen blev länsman min vän och beskyddare, men min revolver fick jag aldrig igen.
Efter några år i min fars affär startade jag som 19-åring tillverkning av järnmanglar, som då var en nyhet. Mitt patent på denna tillverkning såldes efter en tid till Andersson och Vidmark. Under åren 1897-1906 ägde jag Finsta bryggeri och hade då sex arbetare samt fem hästar som drog ut dricka.
Från den tiden minns jag en finne som hette Glader. Han var en vandringsman, som alltid infann sig på hösten när det blev för kallt att ligga i lador, men när det blev vår drog han ut efter landsvägen. När han kom, tog han självmant in i stallet där han skötte om hästarna. Han påstods kunna en hel del mer än vanligt folk och erbjöd sig även att lära mig en del av de fördolda vetenskaperna, men i så fall skulle jag en natt följa honom in i kyrkan.
Nåväl, jag tog honom på orden och en sen kväll gick vi upp till Sköns kyrka. Väl framme erkänner jag att det började kännas kusligt och jag vägrade att följa med in. Jag är inte säker på hur Glader bar sig åt men kyrkporten gick upp och han stegade in. Elektrisk belysning fanns ej, men det egendomliga var, att i samma stund som Glader gick in, blev hela kyrkan upplyst.
Vid de här tiderna före sekelskiftet hörde man liksom nu talet om att allting var så dyrt.
Då vill jag minnas att mjölkpriset var 12 öre och strömmingen kostade 3 kr fjärdingen. En skrinda ved om en halvfamn kostade likaledes 3 kr. Av detta lass behöll säljaren ett vedträ om veden var såld till stan. Av erfarenhet visste man nämligen att körkarlen behövde ett slagvapen för att freda sig mot allsköns slödder vid utfärden från Sundsvall.
Under bryggeritiden fick jag en dag 50 säckar havre till Skönviks kaj från Thelin o. Lundkvist i Sundsvall.
På morron kom den, som skulle köra ut dricka, med den rapporten att hästen Siam var selbruten och att han således inte kunde köra ut den dagen. Jag sade åt honom att han kunde köra om han använde en silja (en dragrem över bröstet) i stället för lokar på hästen. När jag gick in i foderstallet för att hämta remmen såg jag att 6 av de 50 havresäckarna som jag lagt in där var borta. Detta var nu lite märkvärdigt enär jag visste att stallet varit låst och låset ej syntes uppbrutet. I stället för att polisanmäla stöden bestämde jag mig för att anlita den beryktade Fillagubben.
Då jag inte kände honom var det med en viss nyfikenhet jag steg in i hans kammare. Personen framför mig var en grovlemmad 70-åring, gråhårig, prydd med helskägg. I mitt tycke såg han ganska grym ut. Jag talade inte om vilket ärende jag hade och Fillagubben gjorde endast en fråga men trots detta fick jag vara med om något mycket egendomligt. Sedan må den som vet mer än mej förklara det, tala om vidskepelse o.s.v.
Gubben frågade om jag hade sprit med mej och det måste man ju ha med vid dylika besök. Han hade ett vitt papper på bordet och tog fram två spetsglas vilka han fyllde till hälften.
– Jag dricker inte, sade jag.
– Drick ur, det gör ingenting, sade han. Vi drack ur glasen. Sedan fyllde han sitt glas på nytt och sade:
– Titta i glaset över min vänstra axeln så får ni se om ni känner igen nån.
När jag gjorde så, såg jag en tydlig mansbild i glaset och jag kände den person jag såg. Gubben satt nu tyst en stund och såg i glaset men så började han berätta.
– Ser man på, han tar en kofot och bryter krampan ur väggen, nu går han in, han sätter axeln under och bär ut en säck, nu kommer han igen och tar en till.
Så fortsatte han och räknade till sex säckar. Gubben sade nu att den som tagit säckarna också skulle få lämna tillbaka dem. Men jag skulle ingenting säja. När jag fick igen säckarna skulle jag låtsas som om ingenting hänt.
Några dagar senare fick jag besök av den person vars bild jag sett i glaset. Han tittade ner i golvet och frågade var han skulle lägga säckarna.
– Lägg dem på stallbron du så tar jag rätt på dem sen, svarade jag.
Av flera orsaker nedlade jag mitt bryggeri. Jag reste på Finland där jag köpte upp livkor för Åkesson i Sundsvall. På dessa resor var jag med om äventyr av olika slag. Men vad jag särskilt kommer ihåg är en händelse från hösten 1909 då en tillfällighet räddade min last och mitt liv.
Jag var då i närheten av Kaskö där jag köpte en hel del kor som skulle lastas på Falken. När jag var på väg till Kaskö med ett kretursdrev inträffade en hel serie till synes oförklarliga händelser eller missöden, som hade den effekten att jag blev försenad. Efter många vedermödor kom jag fram till Kaskö men då hade Falken – den båt jag skulle resa hem med – avseglat. Det blev nu en hel del besvär med att skaffa stallrum, foder o.s.v. och jag grämde mig bittert över min envisa otur.
Mellan Kaskö och Wasa gick Falken till botten med man, kreatur och allt. Endast Henriksson från Skönsberg blev räddad. Även han hade köpt upp kor i Finland. Han band fast sig i masttoppen, som var ovan vattenytan och i den ställningen fick han sitta ett helt dygn.
De lärdomar jag inhämtade under resorna i Finland omsatte jag för egen del när jag på hemtrakten startade en charkuterifabrik. I denna arbetade tre man och jag hade flera hästar som drog ut varor i distriktet. Allt som allt har jag under mina olika affärsföretag ägt trettiosju hästar.
Men när året 1932 bröt in då var också tiden inne för mej att avveckla min rörelse och dra mig tillbaka från affärslivet.
Ja, så berättar Petrus Gillberg. Åren ha rullat hän och han är gammal vorden. Det är nu länge sen han selade av och lade ifrån sig tyglarna. Men trots åldern är han ännu vital och följer noga med dagens händelser och vad som sker ute i världen. Han har fortfarande många intressen. Ännu sköter han själv sitt hushåll och sitt hem. Och känner väl till att arbetet är bästa medlet för den som vill hålla sig i form och leva länge. Ty han vet att det ligger en djupare mening eller betydelse i de orden: ”När det som bäst har varit har det varit mödor och arbete.”
Hj. Sjölund
(Källa: Sundsvalls Tidning 1953-06-07)”

Branden88

Annonser

En reaktion på ”””Har du nå bröd idag, bagardjävul”?” – Petrus Gillberg om Branden 1888.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s