”Och halfva menskligheten tillhör dig!” – Fredrika Bremers minne af Z. Topelius.

Fredrika Bremers minne af Z. Topelius.
Publicerad första gången i Tidskrift för hemmet 1867: 5 *
 
Plats för idéerna! Plats för de höga,
Friborna tankar, som i verldens natt
Likt gnistor tändas för vårt skumma öga
Och alstra, lyfta, värma, lysa gladt!
De äro frön, af tidens stormar drifna,
De fatta rot, de spränga klippans barm,
De smälta isarna, och dagen randas varm
 
För de förtryckta, sorgsna, glömda, öfvergifna.
llur länge bar ej qvinnan utan klagan
Sin ärfda lott, att, skonlöst kysst ihjäl,
För mannens blick, som elfvorna i sagan,
Ila tusende behag, — men ingen själ!
An smickrad, firad, än förtrampad, bruten,
An vettlös, sysslolös i glitter gömd,
An släpande sitt ok, till tacklös möda dömd,
Var hon från handlingen, från tanken utesluten.
 
Då kom idéen, — då föll en klarnad strimma
Af kristendomens ljus på qvinnans stig.
Stå upp! — ljöd ordet. — Slagen är din timma,
Och halfva menskligheten tillhör dig! —
Stum, tyngd af kedjor, tyngd af diademer,
Förnam den fångna denna starka röst :
En själ bär äfven du, o qvinna, i ditt bröst!
— Och ordet tog gestalt och vardt Fredrika Bremer.
 
Hvem var hon? Verlden vet. Den frusna tåren
Af vinterskyn begråter henne nu.
Hon var en ringa qvinna. Adelboren
I verldens mening var hon icke ju,
Ej ung, ej skön, ej rik med guldspänne.
Dock fanns i nord en qvinna ej som hon;
Dock stego furstarne med aktning från sin tron,
Att trycka hennes hand, och folken hörde henne.
När mången qväll hon sågs i tysthet smyga
Att läka sår, dem alla andra glömt,
 
Hvem visste då, att sig i denna blyga,
Förvissnade gestalt en ande gömt,
Som mäktig att millioners hjertan vinna,
Tryggt kunnat sluta verlden i sin famn,
Om hon ej aktat mer, än glansen af sitt namn,
Sin storhet framför allt, att endast vara qvinna!
 
Det innersta, det högsta uti lifvet,
Frid, sanning, kärlek, Gud ocli mensklighet,
Var ursprungsordet, som blef henne gifvet,
Och hennes ryktes enkla hemlighet.
Men livar hon gick, i hennes väg förmäten
Stod fördomen i jättehög gestalt ;
 
Hvart hon i verlden såg, var mannen ensam allt,
Och qvinnan, lifvets doft och hjerta, var förgäten.
Då drog hon ut, — drog fjerran öfver hafven
Att leta uti mensklighetens barm
Hvar nyckeln, den fördolda, låg begrafven
Till qvinnans öde. — Och idéen fick arm,
Idéen fick lif, gick ut att fanan bära
För qvinnans rätt. Och den har fattat rot;
 
Snart, snart finns ej en makt, som står den mer emot, —
Der var Fredrika Bremers kallelse och ära!
Nu har hon ro. Den vida oceanen
Begrafver uti vester hennes spår,
I öster trampar liknöjd karavanen
De fjät i sanden, der hon gick i går.
Men inga verldshafs töcken, ingen bölja
Och ingen hvirfvelvind af öknens sand
Skall sopa hennes spår från jordens dunkla rand

Och hennes andes verk från dem, som henne följa.

* Finns tillgänglig via GU:s (Göteborgs Universitetsbiblioteks) utmärkta digitala historiska tidskriftsservice med huvudsaklig genusprägel; Digitalt arkiv över svenska kvinnotidskrifter – http://www.ub.gu.se/kvinn/digtid/

 

 
 
 
BREMER1
 
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s