Hvarfner (1957): ”Större delen [av den samiska befolkningen] har varit bunden till sjö- och havsstränder”

SAEPMIE – BOTNIA – HÄME

Av kap. 10 har framgått, att en kontakt stenålder-vikingatid (lappar-nordbor) icke är utesluten på gravfältet på Långön i Hotingsjön.
Om man med lapsk kultur uteslutande förknippar renskötsel och nomadism, kan möjligheterna till sådana kulturkontakter synas mindre troliga.
Men det bör framhållas, att blott en del av lapparna nu är
renskötande, och att det aldrig har varit mer än en del, som har ägnat sig
åt renskötsel. Större delen har varit bunden till sjö- och havsstränder. Åtminstone vid sjöstränderna böra de rimligtvis ha lämnat spår efter sig och
detta icke minst under det första efterkristna årtusendet, då deras bosättning
i norr är litterärt belagd. Det bör övervägas, huruvida inte nämnda stenfynd
och tidiga Vendeltida och tidiga vikingatida fynd verkligen tillhöra en lapsk
sten-järnålder

BILD: Ur Olaus magnus Historia om de nordliga folken

olaus-magnus-78c16abd-9190-4a0e-9698-e364f3b203e-resize-750

Annonser

STOCKHOLMS GRYNING i tio delar. 2. Helgeandsholmen – stockholmarna – ”nutiden” (1888)

Ur Nornan, Svensk kalender 1888

Helgeandsholmen.  (Del 2 av 2)

En bild från det gamla 
Stockholm. af Vilhelm Koersner. 

Med teckningar af V. Andrén. 



På Lilla Stockholmen, hvilken fortfarande lärer 
skiljas från Helgeandsholmen genom en smal., 
öfver-täckt kanal, uppförde riksdrotsen Per Brahe omkring 
1648 ett palats. Före århundradets slut kom palatset
i kronans ego och användes sedan till hvarjehanda
behof, såsom till hofstallmästareboställe och till lokaler
för kungl. biblioteket, riksarkivet,
vetenskapsakademien, borgrätten m. m. Det nedrefs på 1820-talet.
Utefter norra sidan af grefve Brahes hus gick den
s. k. gröna gången, der handeln med grönsaker var
koncentrerad. Nere vid stranden låg fatburen eller
hofvets tvättstuga.

De gamla träbroarne öfver Helgeandsholmen blefvo,
Oaktadt många och dyrbara reparationer, alltmera
bo-fälliga. Slutligen beslöt Stockholms stad 1781 att
ersätta dem med en brobyggnad af sten. Den nya
Norrbro blef dock icke färdig förr än i slutet af
Gustaf IV Adolfs regeringstid.

Efter nya Norrbros anläggning försvann den 
gamla bråten af slagtarehus, skoförsäljningslokaler m. m. 
samt fiskarehamnen från Barkareholmen. I
brohvalfven inrättades i stället fiskerier, som anslogos på lön
åt embets- och tjenstemän i handelskollegium, och
den nedanför bron belägna halfrundeln användes till
upplagsplats för fiskredskap, byggnadsvirke o. d.

NORNAN2

Först 1831 uppstod fråga om att förvandla den
osnygga halfrundeln till promenadplats och att i brohvalfven inreda kafé.
Följande år öppnades »Parterren vid nya bron» för
allmänheten. Den erhöll efter hand namnet
Strömparterren; det mera rojalistiska Josefinelund vann
icke stockholmarnes bifall.

Redan förut hade tanken att gifva 
den vestra,  större delen af Helgeandsholmen 
ett värdigt yttre  vaknat hos Stockholms borgerskap.
I glädjen öfver Norges förening med Sverige insamlades penningar 
till ännu en bro, af jern, från Norrmalm till staden öfver Helgeandsholmen. 
Meningen var att i samband med byggandet af denna bro kungliga stallet
och öfriga byggnader å Helgeandsholmen skulle rifvas, holmen planeras
och en monumental byggnad af ett eller annat slag der uppföras.
En deputation af borgerskapet uppvaktade Karl XIII och
erhöll hans tillstånd att få anlägga ifrågavarande
jernbro öfver strömmen.

Under Karl Johans regering tillkom en ny
byggnad å Helgeandsholmen, nemligen Bazaren. Den är
bygd på mark, som genom kungl. bref 1837
förklarats vara kronans egendom, och tillhör ett bolag. I
kontraktet mellan kronan och bolaget heter det, att
om i framtiden beslut i vederbörlig ordning fattas att
förändra Helgeandsholmen till en öppen plats genom
alla derå befintliga byggnaders borttagande, så eger
kronan eller Stockholms stad att inlösa
bazarbyggna-den mot godtgörande af anläggningskostnaden enligt
de i offentligt förvar befintliga räkningarna, och skall
likviden verkställas i silfver efter 1664 års myntfot.

Det ena årtiondet efter det andra har emellertid
gått, och alltjemt förblifver Helgeandsholmen i sitt
gamla skick, ett ständigt trätofrö mellan upphofsmän
till olika förslag i och för ordnandet af denna plats,
som både borde och kunde blifva vår hufvudstads
vackraste punkt. Holmens hela östra del fylles nu af 
en ganska egendomlig hopgyttring af byggnader af det 
mest olika utseende, men alla gamla och ruckliga. 
Tvättstugor och klappbryggor, gamla badhus med sina 
duschtorn samt uthus af diverse slag rada upp sig 
utefter stranden mellan plank och stengaflar. Sedan 
Vasabron anlades, har denna ’medaljens frånsida’ 
kommit bättre i dagen än någonsin. De gamla husens 
gårdar med alla sina märkvärdiga trapputbyggnader, 
sina spjelstaket, tvättkläder uthängda till torkning, 
tvätterskor och barnungar öfver allt, äro liksom allt 
förfallet tilldragande för artisten, — se våra teckningar —
och nog märker man, då man banat sig vä g in i denna
labyrint, der flertalet stockholmare aldrig satt sin fot,
att man befinner sig i hjertat af en gammal stad, på
en plats, dit den nya tiden med sin nivelleringslust
ännu ej hunnit. Vi ha nyligen sett ett förslag att
ordna Helgeandsholmen stranda på de dryga
kostnader ett förenadt riksdags- och riksbankspalats der-
städes skulle betinga, vi ha sedan sett ett ännu nyare
förslag till holmens afrödjande uppkomma, men intet
är ännu afgjordt, och Helgeandsholmen kommer
antagligen att länge förblifva det trätofrö den varit —
och förblifva i sitt gamla skräpiga skick midt i det
moderna Stockholms medelpunkt.

PE fetstilar

Vi besökte OFFERKÄLLAN, känd från världspressen. ”De trakter de fordom bebott” (1 av 3) LEVÄLUHTA, Storkyro storsocken, samiskmedeltida fragment

DE TRAKTER DE FORDOM BEBOTT. Fyra artiklar om Levälutha, Storkyro, Pedersöre och Österbottens samiska historia. Artiklarna publiceras också i Saepmie Times och delar av innehållet kommer att ingå i boken Bottniska samer.

STORKYRO
(enspråkigt finsk, fi. ISOKYRÖ) – Nav för Klubbekriget, svedjefinnarnas utvandring och samernas medeltida inrättande i och bortdrivande från de trakter, de fordom bebott. Samt något (i kommande artikel) om Slaget vid Storkyro 1714.
Kan vara den allra socknen i det historiska Österbotten.

Vi beskriver här i tre artiklar lite kring vår omfattande exkursion som skedde en varm dag i juli månad och i en avslutande fjärde presenteras en del funderingar och slutsatser. Den första här bör ses som en enklare introduktion och de kommande handlar om Storkyro och Lappajärvi med Pyhävuori heliga berg och samiska – potentiella – sijte. Samt ser vi på fornt samiskt leverne och forvägar, sydöstra historiska Saepmies inre uppbyggnad och totalt på samernas infrastruktur i det förhistoriska och äldrehistoriska Österbotten med omnejd.

Med ett stort och djupt känt tack till Marja-Lena Södergård, vår kvalificerade guide på den delen av exkursionen som omfattade Storkyro inklusive LEVÄLUHTA.
Marja-Lena Södergård är sekreterare i Jacob Tegengren-sällskapet (J.T 1875-1956) och har som sådan bistått med viktig information inte minst kring Vörå sockens förhistoria. 

 

 


BILDERNA:
1. Levälutha – grinden in till Offerkällan/gravplatsen.
2. Storkyro kyrkas västra vägg. Storstenen snett nedan fönstret sägs ha burits någon dagsmarsch innan den placerades där. 3. Albert Edelfeldts (1854-1905) målning Bränd by (Poltettu kylä) från 1879. Foto 1 och 2 av Författaren.

”De trakter de fordom bebott”
Enligt unison finländsk berättartradition är Österbotten av hävd ett gammal samiskt område, innan bofast bebyggelse uppstod. Senare decenniers forskning har skänkt fler nyanser till bilden, men uppfattningen kvarstår – till synes välmotiverat.

LAPPAJÄRVI
Här har vi en bofast sedermera sockenbildning som ska ha omfattat de finsktalande i huvudsak savolaksarna; av vilka en mycket stor del i sinom tid kommer att hamna i det egentliga Sveriges alla så kallade finnmarker. Man kan se likheter både med Dellenbygdens täta relationer mellan allmoge och samer, och med Storsjöbygdens förhållande till kringliggande uråldriga historiska lappmarker.

PYHÄVUORI – den heliga platsen, samiska sijten?
Om denna utvecklar vi oss i kommande avsnitt, främst Del 3 och 4.

LEVÄLUHTA
I kommande två artiklar liksom den fjärde sista kommer vi att utveckla oss om denna världsberömda begravnings (eventuellt offer-)plats, känd sedan 1600-talet och nu på sistone hett stoff i såvöl finländsk som global media.
De för oss intressantaste fynden här är de två kvinnoskelett som har hävdats kunna vara samiska eller tillhörande ”lapparna”, den forna fångsbefolkningen i Finland. Tidsperioden har beräknats och daterats till ca 450 e.Kr.
Ett bättre neutralt begrepp skulle kunna vara ”proto-samer”; men vi försöker resonera så att säga högt om denna begreppsfråga under arbetets gång.

Klubbekriget – Nuijasota 1596-97
Ett krig som rörde sig kring avsättningen av Sigismund och frågan om lojalitet med överståthållare Claes Fleming eller ej. Avrättningarna av upprorsledarna skedde på en ö helt nära Storkyro kyrka, och lite mer om detta krig skriver vi i kommande artikel.
Det som ger oss flera intressanta och centrala aspekter och dimensioner för den samiska historien här är dels att det över Kvarken formligen vällde in krigsflyktade familjer i samband med detta blodiga krig; och dels att deras ursprung i hög grad – analogt med historieprofessor Jukka Korpelas (f. 1957) forskning – också var samiskt, via Savolaks. Vi noterar också det uppror som historiker Heikki Ylikangas funnit i det svenska Österbotten i slutet av 1595.

Behärskade samerna Kvarken – och, om – när?
Vi återkommer i vår andra artikel till denna spännande historia inom ramen för dels den gamla Storkyro, dels den gamla Pedersöre storsocken… Trakter som tycks innehålla urgammal samisk infrastruktur och kanske bär den på svaret på frågan om och när samerna kan ha behärskat Kvarkens pälshandel-
Peter Ericson
28 juli 2019

Skridfinnarnas stift i kristenhetens tidigaste svearike? (2008, Scandia)

SKRIDFINNARNAS STIFT (Nyberg, Scandia, 2008. Om Adam av Bremen och Florenslistan”.

”Som vägledande hypotes för nu följande resonemang vill jag utgå från att ett sådant stift varit identiskt med ”skridfinnarnas” stift, som Adam omtalar som angränsande till Hälsingland. Efter Adams uppgifter att döma skulle skridfinnarna, som framförts i Adam- Översättningen, ha bott i nuvarande Västmanland och Dalarna med värmland som västlig och Halsingland som östlig granne.” 

Ur Tore Nyberg ”Adam av Bremen och Florenslistan” (Scandia, Lund, 2008): s 22 [ 174 i original]

STOCKHOLMS GRYNING i tio delar. I. Helgeandsholmen och stockholmarna

Ur Nornan, Svensk kalender 1888

Helgeandsholmen.  (Del 1 av 2)

En bild från det gamla 
Stockholm. af Vilhelm Koersner. 

Med teckningar af V. Andrén. 

Helgeandsholmen betraktar
man i våra dagar
uteslutande ur estetisk och
politisk synpunkt; i forna
dagar såg man åter
platsen företrädesvis ur
mili-tärisk och merkantil.
Under medeltiden var
Helgeandsholmen befästad
och utgjorde Stockholms
bålverk mot fiender eller
upprorsmakare, som
nalkades norrifrån.

Egentligen är det  oriktigt att tala om Helgeandsholmen under medeltiden, 
ty på denna tid och långt senare lågo här tre små 
holmar, Stora och Lilla Stockholmen samt 
Barkare-holmen. Den förstnämda af dessa holmar erhöll tidigt 
namnet Helgeandsholmen af helgeandshuset, som der 
inrättades af den olycklige hertig Valdemar Magnusson.

Under århundradenas lopp hafva de tre holmarne
förenats och genom utfyllningar erhållit dubbelt så
stor areal mot förr.

Från Norrmalm ledde en träbro med vindbrygga
öfver till Barkareholmen, sOm genom en annan bro
förbands med Stora Stockholmen. Mellan denna och
staden upprätthölls förbindelsen genom tvenne broar,
af hvilka den ena gick rakt fram till Norreport å
nuvarande Mynttorget, och den andra, den s. k.
slagtar-husbron, gick på sned i sydostlig riktning till stranden
nedanför slottets östra sida.

De förnämsta institutionerna å Helgeandsholmen
voro under medeltiden helgeandshuset och badstugan.
Det förra utgjorde en egendomlig förening af
fattighus och herberge för resande. Här kunde dessa,
om de kommo för sent för att slippa in genom
stadsporten till Sjelfva staden, få rum för natten.
Badhuset — man ser att gamla badhuset på Norrbro har
höga anor — tillhörde Helgalekamens gille och var
en synnerligen inkomstbringande inrättning.

På Lilla Stockholmen lågo flere mälterier eller,
såsom de den tiden kallades, maltpörten.
Förmodligen användes Barkareholmen eller nuvarande
Strömparterren under medeltiden liksom under de följande
århundradena till hamn för sumpfiskare. Der låg ock
stadens slagtarehus, och skomakareembetet hade der
sin gemensamma försäljningslokal.

Rundt omkring holmen lågo kvarnar, och
kvarnhjulens brus hördes vida omkring.

Antagligen tillhörde alla holmarne Klara kloster
eller andra kyrkliga inrättningar och kommo jemte
helgeandshuset och badstugan genom Gustaf Vasas
reduktion under kronan. Hans efterträdare, framför
allt Kristina, skänkte emellertid bort ett stort antal
tomter åt enskilde.

Redan tidigt synes K. M:t och kronan hafva kom-
mit till insigt om Helgeandsholmens lämplighet såsom
plats för hofstallet. Ar 1615 omtalas jr. M:ts stall
pä Helgeandsholmen, I midten af 1600-talet flyttades
det emellertid för en kortare tid till Operans n. v. plats,
men år 1673 förlädes det åter till Helgeandsholmen.
Det nedbrann i grund 1696, men återuppfördes genast
efter ritning af grefve Tessin och ansågs under hela
förra århundradet och början af detta såsom en af
hufvudstadens prydligaste byggnader.

På Lilla Stockholmen, hvilken fortfarande lärer
skiljas från Helgeandsholmen genom en smal.,
öfver-täckt kanal, uppförde riksdrotsen Per Brahe omkring
1648 ett palats.

Helgeandsholmen

Sara Wacklin – fönster till Uleåborgs, Finlands och kvinnors historia

Sara Elisabeth Wacklin (1790-1846) är en oerhört betydelsefull författare, en livfull historisk skildrare av det svenska och det ryska Finland och norra Österbotten samt inte minst en oerhört fascinerande kulturpersonlighet.

Sara Wacklin var också lärare; och startade en flickskola i Åbo. Likheterna med Fredrika Bremer (här förelåg en ömsesidig beundran) är tydliga – kanske främst i det filantropiska och feministiska anslaget i det mesta av deras gärningar.

Hennes produktiva liv kom att präglas av den svenska förlusten av Finland 1809 och 1820-talets stadsbränder i Uleåborg repektive Åbo. Hon bodde bl a i Tavastland, Åbo och Helsingfors. Sara ligger begravd på okänd plats inom Stockholms norra begravningsplats. Hon arbetade i princip ihjäl sig, synes vara den utbredda uppfattningen bland bedömare. Uppenbarligen unnade hon sig inte mycket nattsömn (se nedan, dagboksutdragen).

HUNDRADE MINNEN FRÅN ÖSTERBOTTEN jämte anekdoter, en efterskörd efter Sara Wacklin utgivna och försedda med en levnadsteckning av Helena Westermarck utgavs postumt 1919 men innehåller sammanläggningen av den tredelade originalutgåvan, vilken  bland subskribenterna hade just Fredrika Bremer, biskop F M Franzén (som också var släkting), Z Topelius och J L Runeberg. Den rekommenderas varmt; och innehåller en del samisk historia, vilket vi avser presentera under sensommaren och hösten.
Stockholmstiden
Sara skriver den 12 april 1844:

  Min sysselsättning nu alla dagar med föga variation. jag satte mig kl. 5 om morgonen till skrifbordet, drack mitt caffe på samma plats, med en skorpa kl. 7. Skref åter till kl. 9, då jag gick till hötorget för att [få] något till mid. jag återkom med färdig hackad köttfärd, utur boden vid brunkeberg kl. 10, arbetade åter till kl. 1. då jag gick i köket tillredde och stekte mina köttbullar, kokte mig litet mannagrynsgröt, åt derefter min lilla mid., gick igenom tidningarne, och hvilade på min säng, tills kl. slog 3, då satte jag mig åter till skrifbordet. Kl 7 tog jag hatt ocg kappa, derunder min stora ridicule, gick åt röda bodarne. steg uti en roddarbåt, landsteg vid (oläsligt *) hus-bryggan, gick rakt till södra slaktarhuset, och gröna gången der jag försedde mig med allt, hörande till en köttsoppa, för morgondagens söndagsmiddag, i fiskargången tog jag för 12 s. lutfisk, och återvände med min börda samm väg jag kommit. Kl. 8 satte mig till skrifbordet, sedan jag hastigt doppat en skorpa i en kopp thé. Kl. 9 kokte jag litet lutfisk drack ett glas mjölk och arbetade till kl. 10. då jag lade mig och läste tills dess kl. var 1, då slägte jag öjuset, tackade Gud, för mitt trefliga lif! och insomnade sött. Mina älsklingsplatser inomhus hafva alltid varit köksspisen och skrifbordet utomhus Kyrkan och Spectacler; af ungdomsnlöjen dans och lekar, både hemma och borta.

* Skulle kunna vara Slagthus-bryggan? (PE)

Bild: Oljemålning utförd av Edla Jansson-Blommér år 1846 föreställande Sara Wacklin. Wikimedia Public Domain.

Sara_Wacklin_by_Jansson-Blommer

Tidplan: föreläsningar, guidning, kalendrar, Hanaholmen, Sundsvall etc …

NYTT och KOMMANDE / tidplan
Spännande projekt kring Saepmie Times – Southsaamihistory
VÄLKOMNA att deltaga och beställa!
 
B e s t ä l l :
GUIDNING Högakusten – aug
Forskning vattendomar, sedvana etc
Helsingforskalendern sep-okt
Sundsvallskalendern oktober-nov
Södermalmskalendern okt
 
FÖRELÄSNINGAR med Peter Ericson *** – stadsvandringar dito
 
25.8 Årstidsläger i XYZ, mest Medelpad med omnejd
Norra stadsberget Sundsvall (Danslogen), kl 18. ***
Arr: Medelpads Fornminnesförening.
 
[Aug: ev utomhusseminarier Sundsvall/Medelpad/Hälsingland- om intresse finns!]
 
1.9 Stadsvandring södra turen Stockholm.Boka: ABF Stockholm.
14.9 Stadsvandring norra turen. ABF.
FÖRANMÄLAN KRÄVS!
15.9 Hela Sápmis historia Norra stadsberget Sundsvqall (Danslogen), kl 18. *** Arr: Medelpads Fornminnesförening.
 
23.9 Kristinestad, Österbotten. Medborgarinstitutet (MI)
Samernas historia i Österbotten. ***
24.9 Kronoby, Ö-botten. MI. Detaljer kommer,. ***
26.9 Nanoq föreläsning om hela Sápmis historia, fokus öst. ***
3-5.10 Uteseminarier Helsingfors, eventuellt med omnejd.
Info kommer.
5.10 HANAHOLMEN (Esbo/Espoo) föreläsning Peter Ericson
Hela Sápmis historia, fokus öst. ***
Del av Nordiska folkfestivalen, föreläsningen äger rum på kvällen ca kl 19.
11.11 Kvarkens Båtmuseum, Malax, föreläsning om samernas historia i Österbotten ***
 

Stulen mark och kungabesök i arla unionstid 1819 (utsnitt ur samisk studie)

Utsnitt ur pågående studie om makt, ägande och annat (mer info när det offentliggörs) i sydliga sameland.
Frågorna om hur samernas privatägda marker kunde omvandlas till kollektiv, villkorad bruksrätt och samtidigt arrendatorsättlingar plötsligt kunde kallas privata markägare; dessa frågor blir alltmer brännande.

Peter Ericson 10 juli 2019


Den svensk-norska unionen 1814-1905

1810-talet är ett mycket bekymmersamt decennium för samerna i Jämtland och Tröndelag.
Hårdföra antisamiska stämningar breder ut sig och samer anfalls och drivs undan på norsk sida.
År 1819 besöker frostvikensamiskan Stina Clemensdotter den förhållandevis nya kungen Carl XIV Johan och söker hjälp mot alltmer påträngande kolonister.
Sådana besök hade då redan skett tre gånger.
(Levi Johansson 1967 via Ericson, bloggartikel 2 februari 2018
https://southsaamihistory.wordpress.com/2018/02/02/grabonn-graben-stina-clementsdotter-till-karl-xiv-johan-ar-1819/ )

Vi citerar vidare Levi Johansson, från Frostviken (via egna bloggen Southsaamihistory):

Levi Johansson 1967 (Bebyggelse och folkliv i det gamla Frostviken):


Lappens naturliga fiende är vargen, hvilken han benämner ‘grå-
ben’; näst denne fruktar han mest bonden, som han gifvit namn af
‘Gråbond’.

Lapparna synas dessförinnan med sina klagomål ha varit ända till Kungs, 
vilket förklarar tidsutdräkten.
Bevisligen begagnade de sig redan på den tiden av metoden
att med förbigående av alla instanser framlägga sina bekymmer för
landsfadern personligen. Om den saken säger lantmätare Rennerfeldt
i sina förut nämnda anteckningar:
»Lapparna hafva höga begrepp om sina rättigheter; de anse hvarje
nybygge, anlagdt i fjelltrakterna, såsom förnyade kränkningar, men
hysa det oaktadt stort förtroende för öfverheten, synnerligast Konungen,
den de tro omfatta sig med serdeles ynnest, men tro deremot, att de
tjenstemän, med hvilka de hafva närmare beröring, äro ogena och med
föresats förtiga rätta förhållandena. 

För att motverka sådant, hafva lapparna utsett tvänne, som inför Hans Maj:t personligen skulle framföra deras klagomål. Redan 3:ne ggr. hafva de deputerade begifvit sig till Stockholm och äfven hvarje gång lyckats vinna företräde hos Hans Maj:t. En af dem, Stina Clementsdotter, vanligen Lapp Stina kallad, är likasom ett förestyr för Frostvikslapparne.

Nekas kan ej, att bönder och nybyggare, såsom varande de talrikaste samt hittills de mest omhuldade, ofta behandlat lapparna på ett kränkande och grymt sätt. Sådane ofog äro så mycket mera utan påföljd, som inom Frostviken, utom presten, ej är boende en enda tjensteman, som kan taga de betryckte i försvar.


(I de tidiga passagerna citerar Johansson lantmätaren Rennerfeldt, i passager publicerade 1819 respektive 1849.
Publicerat i
https://southsaamihistory.wordpress.com/2018/02/02/grabonn-graben-stina-clementsdotter-till-karl-xiv-johan-ar-1819/ . – Peter Ericson fetstilade framhävningar)

NIDAROS 1818
Carl XIV Johans kröning i Nidarosdomen 7 september 1818.
FOTO: MALERI AV JACOB MUNCH FOTOGRAFERT AV KJARTAN P. HAUGLID, DET KONGELIGE HOFF

Samernas vunna sedvanemål 1894 – hur ofta hör vi talas om det? Jämtlandssamisk betesrätt till Svärdsjö!

Lapparne segrade. Ett intressant utslag har
i dagarne fälts af k. m:t, säger Östersunds-P:n.
Det gäller lapparnes rätt
till renbete å Ljusnedals bruks område.
I tvisten mellan bruksegaren Farup och
lapparne afgjorde, som man vet, frågan
till lapparnes nackdel både af häradsrätten
och af Svea hofrätt. Lapparne fortsatte
till k. m:t.

I dessa sina besvär påvisade de mot Fa-
rups påstående och med stöd af sådana
auktoriteter som professorerna Sven Nilsson
A. E. Holmgren samt direktör Petter Hjortz,
att sydgränsen för lappens urgamla och
hittills bibehålla område sträcker sig söder
om Herjeådalen till Svärdsjö i stora Kop-
parbergs län och att Ljusnedals bruks om-
råde för den renskötande lappens vistelse
från uråldriga tiden– . Afvittringen kom dock
och undanträngde lappen, hvars fordran att
få förblifva i sin häfdvunna rätt till renbete
afvisades dels derför, att kulturfolket an-
sågs behöfva betesdelarne för sina hemman,
dels emedan Ljusnedals bruks allmänning
uppgafs vara behöflig för främjande af
bruksrörelsen.
Med upphäfvande af underrätternas ut-
slag har nu k. m:t godkänt lapparnes an-
språk att på grund af sedvanerätt få med
sina renar uppehålla sig å de delar af Ljus-
nedals bruks egendom, som de och deras
förfäder af ålder besökt.  (PE framhävning)

Norra Skåne 1894-07-12

Avskrift: Eskil Olsson

Bilden: ”Björnjakten” av Tirén.

Björnjakten

”Tossås och Hundshögs skattfjäll fordom haft rika lappar: nu äro de fattige och trängda från sina bästa vår- och sommar-lägenheter. Där Tossås gårdarne nu ligga, hafva förut lapparne haft sin bästa vall.” (Burman 29 juli 1802)

TIREN no 7

Fale Burman 29 juli 1802*

D. 29 Juli. For upp åt Tossås fjället kl. 8; besåg i vägen några lappkojor N. V. i fjället; kom upp på högsta toppen, Löfhögden kallad, kl. 11. En lapp ledsagade. Vidsynt. Suljätten mäst i N. Gläin [Gleen] ligger mellan N. V. ändan af Hundshögs Rumpan och Gråsjöhögarne. I Tossås Fjällen 2:ne lapp-husholl och dessutom 1 enka, tillsammans 10 M. och 11 Q. Tossås och Hundshögs skattfjäll fordom haft rika lappar: nu äro de fattige och trängda från sina bästa vår- och sommar-lägenheter. Där Tossås gårdarne nu ligga, hafva förut lapparne haft sin bästa vall. På högsta Fjällen blott glador och falkar; i dälder åkerhöns {ripor nog utödda). Vid Tossåsen blott hus-svalor. Stensqvättor syntes ned i Fjällen.

Nordlander 1990 [Burman 1905/1802]
PE framhävning

Nordlander, Johan a. 1990 [1905]. Norrländska samlingar. Första serien. 1-6. Skrifter utgivna av Johan Nordlander-sällskapet. III Fale A. Burmans koncept-dagböcker förda under resor i Jämtland åren 1793—1802. I utdrag utgifna. Huvudtexten framställd som facsimil av C. E. Fritzes Bokförlags utgåvor 1892—1905. Umeå.

BILD: Johan Tirén 1891.