LITE OM SYDSAMERNAS URSPRUNG Del 1 av 3: Om sägnens ångermannadrottning Gunhild – ”GUNseles Godmor” (sic!), om finska Blåfis (!) med fru, Mustasaari i Norrfinne lagsaga – samt om befolkningsutbyte över Kvarken i ett medeltida Sverige

Låt oss se vad ångermanlänningarnas gamla sägner har att förtälja om samernas ursprung?

Kittel i Vallen,
Labb i Ruske
och Gunne i Mo

Är namnen på tre enligt sägnen första invånare i tre byar i nordvästra Ångermanland och Junsele. Samtrliga komna från ”Finland”.

Ett annat namn på en annan migrerande människa ”från Finland” är Blåfinn eller Blåfis med fru, en fru som väckte mycken harm hos Gunnil enligt diverse sägenvarianter. Gunnil, Gunhil, Gunnel och Gunilla är några av go’morans olika namn.
Och vem var nu egentligen Gunnil eller Gunhild Snälla?

Vi konsulterar och citerar multråsonen Johan Nordlander (1853-1934):

Ett par försök till svar härå hafva kommit till vår kännedom.
Så har en författare, som under märket O. H. i norrländska tidningar behandlar antikvariska ämnen, försökt att identifiera henne. Han menar henne vara drottning Gunhild, som först var gift med konung Anund Jahob och sedan såsom änka efter år 1050 blef gift med danske konungen Sven Estridsson. Emedan Sven och hon voro nära befryndade, väckte deras äktenskap anstöt hos de andlige, och efter att hafva mottagit en skriftlig varning från påfven måste Sven finna sig uti att skicka Gunhild tillbaka till Sverige.
Att hon därvid skulle hafva kommit så långt norrut som till Ångermanland, är dock föga sannolikt; och hade hon uppehållit sig här, borde minnet af henne vara fäst vid Uppsala-öds-gårdarna i landskapet Stig i Säbrå vid Hernösand och Kutuby (n. v. Kungsgården) i Bjärtrå ett godt stycke upp efter Ångermanälfven. Men så är icke fallet. Vår Gunnil har bott i Junsele och Sollefteå, d. v. s. i den öfre delen af landskapet. Om den förskjutna drottning Gunhild vet man med visshet, att hon bodde på sina gårdar i Västergötland och där utöfvade sin välgörande verksamhet. När biskop Adalward efter ankomsten till Emund gamle och till följd af det ovänliga mottagandet hos denne vänder åter, faun han skydd hos drottning Gunhild. O. H. anser, att det var hos Gunnil Snälla i Ångermanland, men i så fäll hade biskopen och hans följe gjort en alltför stor omväg. Naturligare är det väl, att han tagit in hos den i Västergötland boende Gunhild, helst som han därefter besökte Lödöse.

Fler teorier nästa gång! 

Läs mer här: NORDLANDER, JOHAN, ”Gunnil Snälla, den äldsta kända norrländskan” (I: Svenska Fornminnesföreningens Tidsskrift, elfte bandet, 1901) http://samla.raa.se/xmlui/bitstream/handle/raa/8721/SFFT_33_1901_232.pdf?sequence=1&isAllowed=y

Befolkningsutbyte över Södersjön och Kvarken
Samtidigt som de ovan nämnda personerna rör sig från ett medeltida Österbotten till Ångermanland; torde vi också se hur en svensk kolonisation formligen exploderar västerifrån in i Österbotten under ungefär samma tid. Vilka händelser som föregick en tänkt finländsk eller finlandssamisk internmigration kan man ju fundera på. Bittra strider föregick ju t ex Nöteborgsfreden; krigshändelserna 1277, där kvänerna och karelarna attackerade ”Finnmark” (eller norskarna, beroende på vilken man frågar), kan absolut också ha haft inflytande på dessa processer. Vi funderar vidare! 

Om eldgamla storsocknen Mustasaari.
Vi konsulterar Wikipedia.

Mustasaari socken är en av de tre äldsta i Österbotten, som tros ha grundats redan på 1200-talet. Socknen omfattade hela kusten mellan Munsala i norr och Malax i söder samt delar av Laihela i början av 1400-talet.[2] Senare delades den enorma kyrksocknen upp.

År 1348 gav kung Magnus Eriksson ”allom, som boo i Nerpis sochn, Mustasaari sochn och Pedersöre sochn” rätt att sälja och köpa ”alla ätande vahror”, det vill säga att handla med livsmedel. På så sätt grundades de tre första officiella marknadsplatserna i Österbotten.[3] Det är också det tidigaste förekomsten av namnet Mustasaari som vi känner till.[1]

På en ö invid Mustasaari marknadsplats anlades en befästning i slutet av 1300-talet, troligen på befallning av kung Albrecht av Mecklenburg. Befästningen blev känd som Korsholms slott, och den dåvarande ön kallas i dag Korsholms vallar. På andra sidan marknadsplatsen började man tidigt bygga en sockenkyrka, som fick namnet Sankta Maria kyrka och efter reformationen döptes om till Sofia Albertina kyrka. Kyrkan förstördes fullständigt i Vasa stads brand 1852, och är i dag en del av området som kallas Gamla Vasa ruiner. I det ingår också nedersta våningarna av klockstapeln, grunden av Vasa trivialskola och rådhusets trappa. Alla dessa byggnader låg invid torget i Mustasaaris absoluta centrum, och förstördes i den ödesdigra branden.

1606 grundade Karl IX en stad, Österbottens första. Staden, som fick namnet Mustasaari, blev en uppstad och utgjordes av socknens centralort – dagens Gamla Vasa. År 1611 byttes sedan namnet till Vasa, det vill säga Karl den IX:s ätt.

Vi ska i kommande avsnitt se på en kontinuerlig och medeltida (samt också tidigare; i vissa fall mycket tidigare!) s k inremigration i det forna svenska riket, från den östra rikshalvan dvs Finland. Mycket tyder på att flera av de som kom var samer.


Om 1740-tals-Sameting och samiskt landsmöte i Rotsund (idag Nordreisa, Troms). Dekalog om Schnitler – Gränser, som skar genom Sápmi. Del III.


Tegning fra 1767 av samisk husdyrhold.
En gjeter med Kuer foran en gamme. Fra Knud Leem: Finnmarkens Lapper. Via Digitalt Museums norska upplaga. 

D E K A L O G OM Schnitler, och gränser som plötsligt skar genom Sápmi. Del III.

I denna del ser vi på hur samiska landsmöten eller Sameting hölls i Troms.
Samt något om jukkasjärvisamernas flyttningsvanor intill 1740-talet.


Fra 29de Maj
: — 
Den Norske Bonde Pælleg, fornam jeg og, at have faaet Tilladelse at bygge i Kongens Alminding. Jmellem de Kongel. Betiente og Lapperne blev her aftalt, at Lappe-Ting (som fra gammel Tid været Brug) fremdeles herefter skulle holdes, dog beleiligst i Rotsund. Man foer derefter til Langesund, hvos Bøyde-Tinget — [utlämnat] 

til 19de hvor Lappe-Ting, efter gammel Brug blev beskikket, at skulle reassumeres paa et for Lapperne beleiligtst sted. — Siden faret til Wang i Senniens Fogderi, hvor — 

Detta är inte enbart tänkt som en historisk dansk språkövning efter Major Peter Schnitler, i den berömde gränsundersökarens, fotspår. Utan oerhört intressant att se att sameting pågick under denna tid. Nedan ser vi en beskrivning av jukkasjärvisamernas flyttningsvanor. Under samma period, dvs runt pingsthelgen 1745, överlämnade Schnitler till Vardöhus’ kommendant, Överstelöjtnant Passau, sin sorgfälligt utförda gränsrapport om nordostliga förhållanden inom Nordkalotten (handlade inte minst om den sameby, Peisen, som för tiden faktiskt delades mellan Ryssland och Norge).
Vidare alltså Schnitler:

Disse Jokasjarfs Lapper fare Østen-fra om Kaarsmisse, og nogle derefter, over Field-kiølen, og holde sig der nogle Uger, nær ved Kiølen paa dens Vestre side, siden flytte de neer, imod Fiord-Botten, en 8 Dage omtrent for St Hans Tid, blive en 4 Uger meer og mindre, herneere, og flytte op imod Kiølen igien, og ligge der en Tid land, men 8de Dage omtrent for Mikkelsmiss fare de over Kiølen tilbage i Sverrigs Lapmark.
     Hvilket saaledes blev berettet i Overvarelse af Jsak Kolling, Bonde-Lensmand, og Lars Pedersen, Malangens Lappe-Lensmand. —

ur Major Peter Schnitlers Grenseeksaminasjonsprotokoller 1742-1745
Utgitt av Kjeldeskriftfondet. Bind I, ved Kristian Nissen og Infolf Kvamen (Oslo 1962). Riksarkivet.

Sameting i Rotsund (idag Nordreisa, Troms) och samiskt landsmöte under 1740-talets andra hälft! Dekalog om Schnitler och Gränser, som skar genom Sápmi. Del III

LEEM Finnmarkens Lapper
Tegning fra 1767 av samisk husdyrhold. En gjeter med Kuer foran en gamme. Fra Knud Leem: Finnmarkens Lapper. Via Digitalt Museums norska upplaga. 

D E K A L O G OM Schnitler, och gränser som plötsligt skar genom Sápmi. Del III.

I denna del ser vi på hur samiska landsmöten eller Sameting hölls i Troms.
Samt något om jukkasjärvisamernas flyttningsvanor intill 1740-talet.


Fra 29de Maj
: — 

Den Norske Bonde Pælleg, fornam jeg og, at have faaet Tilladelse at bygge i Kongens Alminding. Jmellem de Kongel. Betiente og Lapperne blev her aftalt, at Lappe-Ting (som fra gammel Tid været Brug) fremdeles herefter skulle holdes, dog beleiligst i Rotsund. Man foer derefter til Langesund, hvos Bøyde-Tinget — [utlämnat] 

til 19de hvor Lappe-Ting, efter gammel Brug blev beskikket, at skulle reassumeres paa et for Lapperne beleiligtst sted. — Siden faret til Wang i Senniens Fogderi, hvor — 

Detta är inte enbart tänkt som en historisk dansk språkövning efter Major Peter Schnitler, i den berömde gränsundersökarens, fotspår. utan oerhört intressant att se att sameting pågick under denna tid. nedan ser vi en beskrivning av jukkasjärvisamernas flyttningsvanor. Under samma period, dvs runt pingsthelgen 1745, överlämnade Schnitler till Vardöhus’ kommendant, Överstelöjtnant Passau, sin sorgfälligt utförda gränsrapport om nordostliga förhållanden inom Nordkalotten (handlade inte minst om den sameby, Peisen, som för tiden faktiskt delades mellan Ryssland och Norge).
Vidare alltså Schnitler:

Disse Jokasjarfs Lapper fare Østen-fra om Kaarsmisse, og nogle derefter, over Field-kiølen, og holde sig der nogle Uger, nær ved Kiølen paa dens Vestre side, siden flytte de neer, imod Fiord-Botten, en 8 Dage omtrent for St Hans Tid, blive en 4 Uger meer og mindre, herneere, og flytte op imod Kiølen igien, og ligge der en Tid land, men 8de Dage omtrent for Mikkelsmiss fare de over Kiølen tilbage i Sverrigs Lapmark.
     Hvilket saaledes blev berettet i Overvarelse af Jsak Kolling, Bonde-Lensmand, og Lars Pedersen, Malangens Lappe-Lensmand. —

ur Major Peter Schnitlers Grenseeksaminasjonsprotokoller 1742-1745
Utgitt av Kjeldeskriftfondet. Bind I, ved Kristian Nissen og Infolf Kvamen (Oslo 1962). Riksarkivet.

Över is och vatten? Ny forskning om SYDSAMISKA SPRÅKENS* FÖRFLYTTNING 300 – 600 AD.

Eller Varifrån kom de sydsamiska språken * ? Och hur nådde de Saepmie?

Några rader till bidrag till kunskapen om fennoskandisk språkmigration
(artikelserien publiceras i sammanfogad form i Saepmie Times ** 2020!)

Kom flera av de samiska språkvarieterna från söder och sydost, och isåfall vilka av varieteterna? Här en inledande diskussion om förutsättningarna, en diskussion som kommer att fortsätta i åtminstone ytterligare ett par andra uppföljande bloggartiklar.

De senaste fem åren har inneburit ansenliga framsteg för forskningen om samerna och de samiska språkvarieteternas historia. Vi ser lite på forskningsläget; ger min bild.

1. Samiska språk och inmarschvägar
De samiska språkvarieteternas enorma och till synes snabba utbredning västerut (ca 4-600 e.Kr. baserat på A. Aikio [2007 etc] och M. Heikkilä [2014]) är slående.
I hög grad sker enligt dagens finländska konsensusbild de s k inmarscherna via Kvarken och Nordkalotten. En av de möjliga språkhistoriska inmarschvägarna anses gå via dagens Nystad (fi. Uusikaupunki) och Åland under folkvandringstid, merovingingsk och i viss mån vikingatid (eller om man så vill under järnålder). Några fler centrala regioner här är Åbo, Sydösterbotten med orter som Leväluhta, (Dagens) Jakobstad – och på svenska sidan Norrtälje med Östhammar. Saken behöver utredas vidare under kommande år! Den stora ”språk-autostradan” kan också ha gått över Kvarken.
     Ord som gett avtryck är bl a det baltiska salo, ö på flera olika samiska varieteter, i olika varianter av Sålle-, Sollen etc. Avtrycken går in emot Norge och är exempellöst välrepresenterat i Dalarna; men även i Uppland, där det bör undersökas närmre. En lång rad andra ord och företeelser publicerades av Minerva Piha (2018, 2019) vid Åbo universitet. 

Enligt Aikio (”An essay on Saami ethnolinguistic prehistory.” Uleåborg 2016) och Heikkilä (Bidrag till Fennoskandiens språkliga förhistoria i tid och rum. Helsingfors 2014, diss.) ska senast vid pass 5-600 e.Kr sydsamiskan ha anlänt till sina nuvarande platser. Det ska gälla väsentligen även ume– och pitesamiskan; samt – analogt därmed – bör också den av Lars-Gunnar Larsson (2018) utredda s k Holmbergerska samiska språkvarieten inbegripas i just detta sammanhang; även om den synes ha kreoliserats under inte minst 1600- och tidigaste 1700-talet i samband med en hel del nordliga samers flyktande och migrerande söderut.

Under ca halvtannat millennium, ca 300 – 1800 AD hinner sistnämnda språkvarieteten både anlända och dö ut. Sydsamiskan har däremot lyckligtvis revitaliserats; och vi ser små men ändock tydliga tecken på att något liknande kan hända med såväl ume- och pitesamiskan.

Sett i perspektivet av det i omgångar urgamla sambandet mellan nationerna i den fennoskandiska regionen och det gamla stormaktsriket eller storriket/konungariket Sverige, så äger dessa språkmigrationer rum inom ett och samma rike. Möjligen är orsakerna därtill ofta desamma: tryck österifrån. Andra skäl kan vara klimatavvikelsen 535-536 AD, som tillsammans med Klubbekrigetnuijasota (fi.) – torde var de enskilt starkaste skälen för språkmigrationerna ifråga (här mer om 500-talets klimat-dramatik: https://www.historicalclimatology.com/blog/something-cooled-the-world-in-the-sixth-century-what-was-it#). Även om också en fler decennier lång klimatextrem kan vara nog skäl för att också den orsaka en serie händelser som resulterar i ett tryck österifrån.

Mer om inmarschvägar nedan och i kommande avsnitt.

2. Urspråk och ‘protofolk’
Tidigare har någonslags ur-uraliska eller åtminstone proto-östersjöfinska talas vid vårt innahavs stränder. Det bör ha funnits där senast för ca tretusen år sedan, eller under den senare delen av bronsåldern. Förekomsten av en ursamiska är svårare att belägg; även om uppgifter därom poppar upp nu och då. Också ett äldre indoeuropeisktalande  befolkningssubstrat fram till och med senmesolitikum eller äldre bronsålder har varit på tal. De har då gått upp i varandra. Det här blir givetvis utpräglat teoretiskt.

3.  Språklig genès
Som vi har framställt här tidigare här kom den egentligan samiska och den egentliga finskan att skapar ungefär samtidigt på vad som förefaller vara var sin sida om Päijänne i Insjöfinland. Det här sker kring 2-400 e.Kr och något århundrade fram.

4. Dialekternas embryon
Men bildandena av urfinskan och ursamiskan av ca år 300 AD, kommer också de huvudsakliga dialekterna i bägge språken (eller ”språkgrupperna”, vilket man föredrar) att utformas redan i början av det första millenniet AD. Den del som kommer att utvecklas till det vi idag kallas syd- och umesamiskan (samt, av det mesta att döma, även den äldre formen av Holmbergers gästrikesamiska) refereras vanligen till

5. Finländsk konsensus om språklig inmarsch österifrån råder via Piha, Heikkilä, Aikio och undertecknad. Det som återstår nu; är att rekonstruera vinter- eller vattenvägarna och de toponymiska och arkeologiska spåren härav.

6. Måste språket gått med folk så att säga ”på rot”; eller kan det rentav ha varit så, att de södra samerna vid något tillfälle dominerat handel och annat i Bergslagen-Dalarna-södra Norrland, t ex kring 550-700 AD? Denna sista fråga bör man gärna ägna viss eftertanke.

* Här avses pite-, ume-, syd- och gästrikesamiska.
** Beställes via facebooksidan Southsaamihistory eller epost saepmietalks@gmail.com


I kommande del:
Om följande arbete:

”Combining Proto-Scandinavian loanword strata in South Saami with the Early Iron Age archaeological material of Jämtland and Dalarna, Sweden” av Minerva Piha (skriven 2018, tryckt 2019). Källförteckning och om innehållet i påföljande bloggartikel.

 

ANDERS FJELLNER (1795-1876). En av sydsamiskans
allra främsta företrädare. Foto av Lotten von Düben 1871.

 

Bilden kan innehålla: text

Ovan: Bewick’s (1789) släde med sälskinnsöverdrag; sannolikt använd och såld av Jöns Andersson, anställd som sockenlapp i Njutånger (Hälsingland). Senare förd till Northumberland. Publicerad i Consett 1789.

Nedan:  Postbåt i packis av J.A.G Acke 1889.

Postbåt i packis av JAG Acke.JPG

 

 

SYDSAMISKANS FÖRFLYTTNING anno 300 – 600 AD. Om nordiska uraliska språk som rör sig över is och vatten? (Om ny forskning!)

Eller Varifrån kom de sydsamiska språken * ? Och hur nådde de Saepmie?

Några rader till bidrag till kunskapen om fennoskandisk språkmigration
(artikelserien publiceras i sammanfogad form i Saepmie Times 2020!)

Kom flera av de samiska språkvarieterna från söder och sydost, och isåfall vilka av varieteterna? Här en inledande diskussion om förutsättningarna, en diskussion som kommer att fortsätta i åtminstone ytterligare ett par andra uppföljande bloggartiklar.

De senaste fem åren har inneburit ansenliga framsteg för forskningen om samerna och de samiska språkvarieteternas historia. Vi ser lite på forskningsläget; ger min bild.

1. Samiska språk och inmarschvägar
De samiska språkvarieteternas enorma och till synes snabba utbredning västerut (ca 4-600 e.Kr. baserat på A. Aikio [2007 etc] och M. Heikkilä [2014]) är slående.
I hög grad sker enligt dagens finländska konsensusbild de s k inmarscherna via Kvarken och Nordkalotten. En av de möjliga språkhistoriska inmarschvägarna anses gå via dagens Nystad (fi. Uusikaupunki) och Åland under folkvandringstid, merovingingsk och i viss mån vikingatid (eller om man så vill under järnålder). Några fler centrala regioner här är Åbo, Sydösterbotten med orter som Leväluhta, (Dagens) Jakobstad – och på svenska sidan Norrtälje med Östhammar. Saken behöver utredas vidare under kommande år! Den stora ”språk-autostradan” kan också ha gått över Kvarken.
     Ord som gett avtryck är bl a det baltiska salo, ö på flera olika samiska varieteter, i olika varianter av Sålle-, Sollen etc. Avtrycken går in emot Norge och är exempellöst välrepresenterat i Dalarna; men även i Uppland, där det bör undersökas närmre. En lång rad andra ord och företeelser publicerades av Minerva Piha (2018, 2019) vid Åbo universitet. 

Enligt Aikio (An essay on Saami ethnolinguistic prehistory.” Uleåborg 2016) och Heikkilä (Bidrag till Fennoskandiens språkliga förhistoria i tid och rum. Helsingfors 2014, diss.) ska senast vid pass 5-600 e.Kr sydsamiskan ha anlänt till sina nuvarande platser. Det ska gälla väsentligen även ume– och pitesamiskan; samt – analogt därmed – bör också den av Lars-Gunnar Larsson (2018) utredda s k Holmbergerska samiska språkvarieten inbegripas i just detta sammanhang; även om den synes ha kreoliserats under inte minst 1600- och tidigaste 1700-talet i samband med en hel del nordliga samers flyktande och migrerande söderut.

Under ca halvtannat millennium, ca 300 – 1800 AD hinner sistnämnda språkvarieteten både anlända och dö ut. Sydsamiskan har däremot lyckligtvis revitaliserats; och vi ser små men ändock tydliga tecken på att något liknande kan hända med såväl ume- och pitesamiskan.

Sett i perspektivet av det i omgångar urgamla sambandet mellan nationerna i den fennoskandiska regionen och det gamla stormaktsriket eller storriket/konungariket Sverige, så äger dessa språkmigrationer rum inom ett och samma rike. Möjligen är orsakerna därtill ofta desamma: tryck österifrån. Andra skäl kan vara klimatavvikelsen 535-536 AD, som tillsammans med Klubbekrigetnuijasota (fi.) – torde var de enskilt starkaste skälen för språkmigrationerna ifråga (här mer om 500-talets klimat-dramatik: https://www.historicalclimatology.com/blog/something-cooled-the-world-in-the-sixth-century-what-was-it#). Även om också en fler decennier lång klimatextrem kan vara nog skäl för att också den orsaka en serie händelser som resulterar i ett tryck österifrån.

Mer om inmarschvägar nedan och i kommande avsnitt.

2. Urspråk och ‘protofolk’
Tidigare har någonslags ur-uraliska eller åtminstone proto-östersjöfinska talas vid vårt innahavs stränder. Det bör ha funnits där senast för ca tretusen år sedan, eller under den senare delen av bronsåldern. Förekomsten av en ursamiska är svårare att belägg; även om uppgifter därom poppar upp nu och då. Också ett äldre indoeuropeisktalande  befolkningssubstrat fram till och med senmesolitikum eller äldre bronsålder har varit på tal. De har då gått upp i varandra. Det här blir givetvis utpräglat teoretiskt.

3.  Språklig genès
Som vi har framställt här tidigare här kom den egentligan samiska och den egentliga finskan att skapar ungefär samtidigt på vad som förefaller vara var sin sida om Päijänne i Insjöfinland. Det här sker kring 2-400 e.Kr och något århundrade fram.

4. Dialekternas embryon
Men bildandena av urfinskan och ursamiskan av ca år 300 AD, kommer också de huvudsakliga dialekterna i bägge språken (eller ”språkgrupperna”, vilket man föredrar) att utformas redan i början av det första millenniet AD. Den del som kommer att utvecklas till det vi idag kallas syd- och umesamiskan (samt, av det mesta att döma, även den äldre formen av Holmbergers gästrikesamiska) refereras vanligen till

5. Finländsk konsensus om språklig inmarsch österifrån råder via Piha, Heikkilä, Aikio och undertecknad. Det som återstår nu; är att rekonstruera vinter- eller vattenvägarna och de toponymiska och arkeologiska spåren härav.

6. Måste språket gått med folk så att säga ”på rot”; eller kan det rentav ha varit så, att de södra samerna vid något tillfälle dominerat handel och annat i Bergslagen-Dalarna-södra Norrland, t ex kring 550-700 AD? Denna sista fråga bör man gärna ägna viss eftertanke.

* Här avses pite-, ume-, syd- och gästrikesamiska.

I kommande del: Om följande arbete

”Combining Proto-Scandinavian loanword strata in South Saami with the Early Iron Age archaeological material of Jämtland and Dalarna”, Sweden av Minerva Piha (skriven 2018, tryckt 2019). Källförteckning och om innehållet i påföljande bloggartikel.

 

ANDERS FJELLNER (1795-1876). En av sydsamiskans
allra främsta företrädare. Foto av Lotten von Düben 1871.

 

 

 

 

Postbåt i packis av JAG Acke.JPG
Ovan: Postbåt i packis av J.A.G Acke 1889. Nedan Bewick’s (1789) släde med sälskinnsöverdrag; sannolikt använd och såld av Jöns Andersson, sockenlapp i Njutånger. Senare förd till Northumberland. Publicerad i Consett 1789.

Bilden kan innehålla: text

Julvisa (Topelius, publ. 1857) – Buerie jåvle!

Lahkoe/buerie jåvle! Buörrie Juvvla!  (SaSyd/SaUm)

Nu så kommer julen, nu är julen här,
lite mörk och kulen men ändå så kär.
Han i salen träder med så hjärtligt sinn
och i högtidskläder dansa barnen in.
Ljusen och lanternan glimma över dem
som den klara stjärnan över Betlehem.
Nu så kommer julen, nu är julen här,
lite mörk och kulen men ändå så kär.

Brinn, du julens stjärna, lys min barndomsstig!
O, så gärna, gärna, ser jag upp till dig,
som jag dig förstode, liten liksom jag
var också den gode Frälsaren en dag.
Och då sken du redan på Hans krubba klar,
och så sken du sedan allt till våra dar.
Brinn, du julens stjärna, lys min barndomsstig!
O, så gärna, gärna, ser jag upp till dig,

O, du goda, fromma glada juletid!
Du vår vinterblomma, full av fröjd och frid!
Tusen skalkar gunga ystra på ditt knä,
och små änglar sjunga kring vårt juleträ.
Glatt med dem sig blandar barnens fröjdeljud,
alla goda andar lova Herren Gud.
O, du goda, fromma glada juletid!
Du vår vinterblomma, full av fröjd och frid!

Musik i Karl-Bertils tappning: Ellen Heijkorn.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Zacharias_Topelius

Bildresultat för karl-bertil jonsson

Smartaste, hälsosammaste, klimatvänligaste sista-minuten-klappen: STADSVANDRING I SAMISKA FÖREGÅNGSKVINNORS SPÅR!

Smartaste, snabbaste, snyggaste,
hälsosammaste, klimatvänligaste
sista-minuten-klappen:

STADSVANDRING I JUNI ELLER APRIL 2020!
Sö 5 april Norra rundan, 2h (som i klippet från 1 okt 2019:
https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2327&artikel=7302084)
Start Nils Ferlins torg, Klarabergsvägen 35-37.
Ti 7 april Södra rundan (Anna Lindhagen-special, firar 150 år!) prel. kl. 11.30 Start Hotell Malmen, (T) Medborgarplatsen 2h
Lö 13 juni Norra rundan kl 10.15. Södra rundan om efterfrågan kl. 13.15

 

80460495_744087936001174_8447738116139122688_n80320580_1080631292277643_4939010419562905600_n80094147_589140938528404_2435624061766729728_n

Stadsvandring i samekvinnors och Anna Lindhagens spår 7 april eller sommar 2019?

200 SEK i april och 175 kr i juni/aug.

Beställ och betala nu och få två biljetter för 300 (290 NOK/30 €) SEK i april eller tre i sommar för 350kr (SEK)! (337 NOK/35 €)  OBS OBS ONS – Gäller bara denna helg, till och med söndag 22 dec!

Swish 0724243922
Samt sms 0729070058

Från Norge eller Finland?
City walks always possible to get in ENGLISH!
Order NOW and pay MONDAY = get 3 walks for 35 € in June or 2  for 300 in April!

BANK DETAILS:
Swish 0724243922
Swedbank 2240045340, clearing 84202

From abroad:
IBAN/BIC: SE2380000842022240045340
BIC: SWEDESS

Folk och språk. Hur blev proto-tavaster ursamer och ursuomer? Om språk som föds och dör. Samt: var är Sápmis mitt? Del 1. Tavastland, pesiö- ”helig” och lånord

Hur blev prototavaster ursamer och ursuomer? Och om språk som föds och dör. Samt: var är Sápmis mitt?

Tavastland är idag – åtminstone för många – en ganska anonym del av Finland.

Men inom detta ganska begränsade område växte såväl tidigt finsk/finländsk/suomisk etnicitet fram inom loppet av något århundrade; låt oss säga ett sekel bakom och ett framför 400 AD. Samtidigt får vi förhistoriskt-arkeologiskt betrakta det som en tummel- och samlingsplats för idel urfolk från Eurasien. År 535-536 AD (ca eller exakt) har vi- mitt i brinnande folkvandringstid och i en av de mer krisartade perioderna i mänskligheten historia – klimatavvikelsen – har vi sannolikt två samiska offer i Leväluhta. Sannolikt följer härefter en fortsatt mycket turbulent tid, som följs av en stillsam återgång till en lugn och stabil odlargärning begången av ett folk, vilka också just får eller fått sin etnogenès (dvs deras etnicitet föddes) – nämligen kvänerna, kyroborna eller  österbottningarna. I nordost finner vi bjarmerna; senare kallade syrjänerna och idag komerna. Så småningom noteras pomorena; och långt tidigare har de arkeologiska kulturerna Suomosjärvi och Säräisniemi noterats. Och samtidigt som vi säger detta, bör vi nämna att samerna har en bakgrund som sträcker sig långt i öster, vida in i Archangelsk oblast. Vid pass 615 AD har vi, utifrån Heikkilä (2014) en samisk enklav på fastlandet innanför skärgården strax norr om Nystad (fi. Uusikaupunki) i sydvästra Finland. Hade vi samer i det som skulle bli Sverige? Levde måhända proto-samer i Småland, när detta område utsattes för korståg under 1100-talet (juni-aug 1123 av det mesta att döma, korståget kallades Kalmare Ledung och leddes från Norge av Danmark och Norghes kung Sigurd Jorsafalafarare. Jorsala betyder Jerusalem)? Under alla omständigheter levde där finnaz, som i hög grad kan betraktas såsom en substratbefolkning relativt det vi idag kallas samer. Dvs en grupp som helt eller delvis uppgår i den andra befolkningen.

Antal ord som är gemensamma mellan ursamiska och de större samiska varieteterna och finska: ca 800 st. Mellan samiska och övriga finsk-ugriska språk: ca 150, mellan finska och övriga finsk-ugriska ca 200, fler med östersjöfinska, färre med övriga i öster. Mellan nentsiska och andra remota uraliska språk och samiska: ca 30-40. Fler och mer detaljerade siffror i kommande bloggposter.

På senare tid har undertecknad (tack vare min kärbo Monika E Pensar) blivit varse att pyhä-namnet som är så frekvent – ofta som en förled – i finländsk toponymiflora, att det ofta ska vara ett ord som har tagit över ett proto- eller insjöfinlandssamiskt pesiö (jfr boassjoe) eller pesi-; dvs ordet för ”helig”.

Nästa gång: om tjuderna. Vi tror det blir tre delar, men inte helt säkert – kan blir fler, kan bli färre. Men minst två.

BILD: Författaren vid Pyhävuori intill Lappajärvi under den gångna sommaren.
Här sägs samer haft läget och skatteuppbörd ha skett av någonslags tributkrävare,
i en tid före birkarna.
Foto: Monika E. Pensar.

Bilden kan innehålla: en eller flera personer, träd, utomhus, natur och vatten

 

VECKANS REFLEKTION: Om forskningens förkättrade låsning vid en imaginär kulturgräns

Veckans reflektion
Läser Arkeologi i norr 12 (2010) och grunnar över vissa tongivande, utdaterade arkeologers teorier ännu anno 2010 synes ha dominerat resonemangen (och än i denna dag?): Evert Baudous gamla käpphäst – inte minst – om en skarp kulturgräns rätt in från Skule, som tyvärr Per H Ramqvist och annat respektabelt folk som Christer Westerdahl hängt på. Skolan med Ingela Bergman & co kring Silvermuseet sitter också fast i den underliga, anakronistiskt skapade ”kulturgränsen”. Det verkar som om Umeå universitet skolat in sina arkeologer i detta under decennier av gradvis alltmer stagnerad arkeologisk forskning.
Vi har idag belägg för äldre samisk såväl kust- som inlandsbosättning ner till Götaland. Protosamer kan ha levt nedom Norrköping! Heiikilä (2014) och Aikio (2007, 2009, 2015 etc) påvisar kraftig samisk påverkan på landskapets toponymi utmed Finlands sydvästra kust och Åland. En järnålderstida samisk befolkning tycks vara en realitet, liksom minst fyra tydliga samiska etnonymer runt Åbo och en osviklig samisk datering i början av AD 600-talet norr om Nystad (fi. Uusikaupunki) – samtidigt som att såväl ursamiskan som embryona till de flesta dialekterna ska ha skapats i Tavastland endast ett par dagsmarscher från Helsingfors och max tre-fyra vintriga dagsmarscher från Estlands respektive Upplands inland. Härutöver tycks Leväluhta med sina två antagna samiska offerfynd, samiska skelett (som det antagits) från folkvandringstid eller klimataavvikelsetid (530-talet AD?) vända upp och ned på mångas föreställningar. Till detta återkommer vi mer framöver.

Som tur är finns ljuspunkter: en Gunilla Larsson, en Jonas M Nordin och en lång rad (till undertecknad) kulturmiljövårdskollegor från de i sammanhanget sydligare länsmuseerna. Inger Zachrisson kämpade länge ensam för att utmana och ifrågasätta denna kulturgräns; men är själv också fast en hel del i garmaner/samer-tänkandet, som också blockerar våra tankefigurer. Stig Welinder och Bozena Werbart är två andra forskare med öppnade sinnen än många andra föregångare. Flera av de ovannämnda är skickliga forskare men behöver lätta upp sina inre låsningar vid en kulturgräns.

Hur såg de etniska gränserna ut år 500 resp år 1000? Detta är frågor som vi alltmer måste ställa oss. Och frågor om varför Johan III just under 1580-talet anlade Hudiksvall och Härnösand samt fundera vad han menade med att birkarlarna skulle bebygga Hudiksvall. Eller varför såpass många av mellersta Österbottens hamnar och vikar har lapp-toponymer.

Här bryter vi dock för ”gonggongen” .

Peter Ericson 19 dec 2019

OM MArina
Olaus Magnus 1500-tals Carta Marina mellan Lövånger och 1300-talsösterbotten-socknen Mostesar, dvs Mustasaari och Vasas arla upphov (alldeles söder därom ligger Korsholm, anlagt ca 1360) företer spänande inslag; t ex kvinnan som mjölkar ren vid Renaval och det gigantiska behornade djuret som drar en issläde av sannolikt just den typ, som Korsholms kungsgård beställt tre exemplar av (lika många som är på väg västerut f ö). Månne har dock denna bild präglat forskningens syn lite väl mycket, på så vis att samernas sydpunkt satts där de satt här i bild. Men ännu något år efter att Carta Marina trycktes (1539; men detta är en kolorerad senare version), skattade samer i Nyslott (fi. Savonlinna) i södra Savolax. Och ännu 1582 vid Hudiksvalls grundande, ville Johan III att birkarlarna skulle nedsätta sig där.

Maria M. Matsdotters gränd? NU!?

Maria M. Matsdotters gränd? På nedre Brännan, Härnösand?
Här finns en namnlös gatstump, mellan Brunnshusgatan och Tobaksmonopolet.
Den fortsätter västerut i Skolgränds förlängning.

 



FB4MMM7

Maria Magdalena Matsdotter etaberade genom några hjältemodiga insatser snart sagt samtliga Lapplands skolor (sedmera även Jämtlands läns sameskolor). Hon fick tillfälligt stopp på en extremt aggressiv nybyggesverksamhet genom tillkomsten av Odlingsgränsen; vilken kom till genom ett möte med Västerbottens landshövding Erik Viktor Almqvist – just i Härnösand (som ju ligger i Västernorrrland!). Marias far Mats (ibland kallad Mathias, sannolikt lystrandes till namnet Máhke) dog på Hemsön i samma kommun 1868; och de bedrev under många år vinterbete i Grönsvik på Härnön. Genom att Maria dog i Nätra, har en missuppfattning att det (Nätra) var deras enda vinterbete. men eftersom föräldrarna deltog i minst fyra olika sijther hörande till lika många skatteland (pappan var sprintare, dvs skattelandlös fastän ofta med ganska mycket ren).

Nästsista bilden föreställer en samtida Fredrika Bremer, som var nära vän med Maria.

Sprid gärna detta, och hjälp att kampanja för en gata och en plats samt ett minnesmärke för Maria Magdalena Matsdotter (1835-1873) i familjens vanligaste vinterland i (nuvarande) Härnösands kommun.

Om många intresserar sig för Maria, kan vi ha ett seminarium eller ett webbinarium om henne. KONTAKT: saepmietalks@gmail.com
eller SMS 0729070058, +46729070058
.