Sol, vind och – död åt Sameland?

 

Av de ca 9 000 vindkraftverk som projekteras i svenska delen av Sápmi, dvs inom renskötselområdet, är kanske 3 900 i kustlandet och av dessa väl 80% mitt i vägen för samiska renflyttningsleder.

 

Nu är det full snurr i MarkbygdenBild via NSD

Bryr sig svenska samer inte om sina vinterland?
Av de 9 000 vindkraftverk som projekteras i svenska delen av Sápmi, dvs inom renskötselområdet, är kanske 3 900 i kustlandet och av dessa väl 80% mitt i vägen för samiska renflyttningsleder. Jag hör inga protester?
Norska samer bullrar och mullrar för några – i sammanhanget – smärre industriparker med vindkraftverk. Med all rätt. Men var är de svenska samernas protester?
Och var är vi andra, var finns de icke-samiska solidaritetsprotesterna?
 

Det pyramidala svenska vindkraftsprogrammet hotar samernas framtid.
Stoppa det!

 

Döden i populärkultur – lektion i religion åk 4,5,6

Marina, mobila, merkantila och bottniska samer 1. 1:1. Inledning och fiskesamer Ulvön, Ångermanland

Marina, merkantila, mobila och bottniska samer

1. Missionärer, trägudar, ursydsamisktalare, säljägare – pansamisk förhistoria. 1:1. Inledning

Från ett antal heliga träsejtar, platser med tradition och berättelser kring religionsutövande samer, samlingsplatser, terrängnamn och andra hållpunkter för tidig samisk närvaro längs de götaländska och svealändska kusterna – liksom likaledes mer eller mindre exempellösa belägg för samisk närvaro utmed nuvarande södra Finlands kust och upp via jungfrukusten, träkusten och höga kusten med ett under historiskt tid veritabelt mylller av sjö- kust- och kustskogssamer utmed kusterna, därtill vinterbetande fjällsamers renhjordar och över ett järnålderstida samebegagnat Åland, ett likaledes av samer utnyttjat sydvästligt sedermera Finland, dåmera Österland; förbi åbotrakten med tät representation av samiska toponymer via Österbottens myllrande sameliv under vikingatid och tidig medeltid, samt birkarlarnas skoningslösa övervåld som omtalas i Pyhävuori, vidare över sälskyttarna, pytarnas erkänt samiska precision i den pigeontalande mångkulturella säljägarmiljön ute på bergön utanför Malax som kom till sin rätt på rajdernas glesnande isar på Södersjön och uppåt Bottenvikens tillfälliga tjälldie till Bottenvikens stränders väldokumenterade samiska historia.

Vår historia börjar för etthundrafemtiotalet år sedan och ett fall av anklagelse för att ha smittat bygden med spetälska, år 1877. Det handlade om en samisk enklav med djupa och välkända rötter i högakustensocknen Nora.

 

Ovan och nedan:

Bölestasamerna, sjösamer med djupa rötter i Nora socken, Ångermanland i ministeriallängder och bouppteckningar runt 1820. Källor på begäran.

Ingen fotobeskrivning tillgänglig.

Bakom Högakustenbron döljer sig århundraden för att inte säga årtusenden av samernas historia i komprimerad och riklig form. FOTO:  Bjørn Christian Tørrissen – Own work by uploader, http://bjornfree.com/ (Wikimedia Commons)

High Coast Bridge 2016.jpg

Samer i Ulvöhamn år 1890.  Burgströms m fl. I centrum eller som no 3 stående uppifrån menar vi oss se Lisa Stina Andersdotter som skrevs utmed Ångermanälven och mest känd från Bölen, Högsjö socken  samt Svartnoranäset, Lövvik, Nora socken i tiderna. Nedanför henne torde dottern Anna Kristina Burgström synas. Fotograferade av kaptenen på Oscar II:s fartyg Drott. Fotografiet är taget där hotellet nu ligger. BILD: Från Ulvö Museums hemsida, direktlänk: http://www.ulvomuseum.com/ulvohamn-1905-befolkning-och-bebyggelse?fbclid=IwAR1KFTGlGOxzjr-bTNVBzd6qEmxF0cgZth9lCQHc030f-ufO4s4CdpnS4As

Marina, mobila, merkantila och bottniska samer 1. 1:1. Inledning

Marina, merkantila, mobila och bottniska samer

1. Missionärer, trägudar, ursydsamisktalare, säljägare – pansamisk förhistoria. 1:1. Inledning

Från ett antal heliga träsejtar, platser med tradition och berättelser kring religionsutövande samer, samlingsplatser, terrängnamn och andra hållpunkter för tidig samisk närvaro längs de götaländska och svealändska kusterna – liksom likaledes mer eller mindre exempellösa belägg för samisk närvaro utmed nuvarande södra Finlands kust och upp via jungfrukusten, träkusten och höga kusten med ett under historiskt tid veritabelt mylller av sjö- kust- och kustskogssamer utmed kusterna, därtill vinterbetande fjällsamers renhjordar och över ett järnålderstida samebegagnat Åland, ett likaledes av samer utnyttjat sydvästligt sedermera Finland, dåmera Österland; förbi åbotrakten med tät representation av samiska toponymer via Österbottens myllrande sameliv under vikingatid och tidig medeltid, samt birkarlarnas skoningslösa övervåld som omtalas i Pyhävuori, vidare över sälskyttarna, pytarnas erkänt samiska precision i den pigeontalande mångkulturella säljägarmiljön ute på bergön utanför Malax som kom till sin rätt på rajdernas glesnande isar på Södersjön och uppåt Bottenvikens tillfälliga tjälldie till Bottenvikens stränders väldokumenterade samiska historia.

Vår historia börjar för etthundrafemtiotalet år sedan och ett fall av anklagelse för att ha smittat bygden med spetälska, år 1877. Det handlade om en samisk enklav med djupa och välkända rötter i högakustensocknen Nora.

 

Ovan och nedan:

Bölestasamerna, sjösamer med djupa rötter i Nora socken, Ångermanland i ministeriallängder och bouppteckningar runt 1820. Källor på begäran.

Ingen fotobeskrivning tillgänglig.

Bakom Högakustenbron döljer sig århundraden för att inte säga årtusenden av samernas historia i komprimerad och riklig form. FOTO:  Bjørn Christian Tørrissen – Own work by uploader, http://bjornfree.com/ (Wikimedia Commons)

High Coast Bridge 2016.jpg

Samer i Ulvöhamn år 1890.  Burgströms m fl. I centrum eller som no 3 stående uppifrån menar vi oss se Lisa Stina Andersdotter som skrevs utmed Ångermanälven och mest känd från Bölen, Högsjö socken  samt Svartnoranäset, Lövvik, Nora socken i tiderna. Nedanför henne torde dottern Anna Kristina Burgström synas. Fotograferade av kaptenen på Oscar II:s fartyg Drott. Fotografiet är taget där hotellet nu ligger. BILD: Från Ulvö Museums hemsida, direktlänk: http://www.ulvomuseum.com/ulvohamn-1905-befolkning-och-bebyggelse?fbclid=IwAR1KFTGlGOxzjr-bTNVBzd6qEmxF0cgZth9lCQHc030f-ufO4s4CdpnS4As

Karin Stenbergs medförfattare i ”Dat läh mijen situd – det är vår vilja” Valdemar Lindholm (1880-1947), född i Borgsjö, Medelpad

Text av Länsbiblioteket Västernorrland

Valdemar Lindholm

1880-1947

Valdemar Lindholm föddes i Borgsjö i Medelpad år 1880. Vid arton års ålder tog han studenten; han flyttade därefter runt och arbetade på olika tidningsredaktioner: i Umeå, Södertälje, Landskrona, Vännäs, Östersund, Helsingborg, Härnösand, och Sundsvall, där han arbetade som redaktionssekreterare på Sundsvalls-Posten 1905-1906.

Då Lindholm fyllde sextio år kom denna tidning ihåg honom med en notis, där inte bara Lundholms påfallande lätthet att skriva kommenterades, utan också hans personlighet: ”Sextio år har icke förmått binda honom i borgerlighetens tvångströja och hans hänsynslöshet gentemot allt vad ordnade förhållanden heter är påtaglig.
[…] Hans själ är nomadens, den där icke vet av någon hugnad”.

Valdemar Lindholm debuterade år 1901 med novellsamlingen När skogen dör. Debutboken är enligt Sverker Sörlin ett typexempel på den indignationslitteratur som kring förra ondgjorde sig över ”bolagsväldet” i Norrland. Skogsskövlingen är alltså novellernas ämne.

Valdemar Lindholm var en produktiv brödskrivare; han publicerade en ”ofantlig mängd” artiklar, noveller och revy- och sångtexter under eget namn eller pseudonym. Han arbetade också som översättare. Lindholm bytte signatur lika ofta som skjorta, sades det. Lucas M Flower, Kristian Ahlenius, Sven Högerman, Tommy Allen, Mathias är några av hans alter egon. Ännu oftare bytte han förlag. Hans böcker kom ut på 14 skilda förlag. Under de nästan femtio år han var aktiv som författare gav han ut 38 romaner. Och han lästes. Bortom storskogen (1912), som lär ha varit den första så kallade 10-öres-boken gavs ut i alla fall ut i 300.000 exemplar.

Sin fars son.
Fadern var Per August Lindholm, lärare, publicist, författare av skön- och facklitteratur, och sagosamlare. Lappen vid Manjaur och hans dotter (1884) – en roman som P A Lindholm gav ut under signaturen ”Mathias Bjugg” – anses inleda den moderna ”lappromantiken” i svensk litteratur.
Valdemar gick i sin fars fotspår i de flesta avseenden. Han ärvde inte bara faderns rastlöshet; de ständiga miljöombytena och flyttandet från ort till ort. Han skrev ödemarksskildringar i faderns anda. Sonen var så starkt påverkad av fadern, att man ibland har svårt att skilja dem åt. Valdemar har också direkt överfört ett par av faderns noveller och avsnitt ur sin fars berättelser till sina egna böcker.

Det är naturen själv som är huvudperson i Lindholms böcker. Människorna är mallar eller docklika stereotyper. Valdemar Lindholm förmedlade berättelser som han fick av sjöarna och furorna. Lindholm hade en stark tro på Norrland; natur och odlingsmöjligheter. I förordet till andra upplagan av När skogen dör (1906) skriver Lindholm:

”Fem för Norrland betydelsefulla år ha snart gått till ända sedan denna lilla bok, vars första upplaga snart slutsåldes, framträdde såsom ett rop från det Norrland, som då var i nöd och som är det än.
Många och stora tyckas de reformer, som sedan dess åstadkommits, men ännu alltid suckar Norrland under bolagsväldets förbannelse och skall så göra, intill dess människorna låtit sig inse, att det är jordbruket och de egna hemmen, som äro Norrlands framtid.”

Valdemar Lindholm skrev även en bok om sin födelsebygd. Ur Borgsjö sockens krönika. En bok om födelsebygden antogs enligt beslut av skolrådet i Borgsjö socken, den 13 mars 1921, ”såsom lärobok i hembygdskunskap vid Borgsjö sockens samtliga folk- och småskolor.”

Författare om författare.
Per Nilsson-Tannér återkommer i en artikel om Lindholm hela tiden till Lindholms ständiga oro, till hans jakt på försörjning. Han var ”påpassligt anpassningsbar till sådant som var aktuellt för dagen, Hans skrivhunger var omättbar … han skrev av bara farten och saknade självkritik”. Nilsson-Tannér, konstaterar uppgivet att Valdemar Lindholm ”kunde ha blivit något att minnas, om han bara lugnat ner sig någon gång.”

Sago- och sägensamlaren.

”Sagan, traditionen, är ofta just historien själv, i det talade ordets form. I saknad af bokstavens band har sagan lämnat fritt rum för berättarens fantasi att utsmycka tilldragelser, som äro historiska. Och därför är ‘sagans mörker’ ej annat än ‘historiens ljus, brutet genom olika personliga uppfattningars skimrande prismor, upplöst i sina enkla beståndsdelar och därför kanske i första ögonblicket för det ovana ögat förvillande. […]

Den ‘röda tråd’ som sammanhåller de många olika berättelser, som jag nu går att förtälja, är […] ‘Sagan om Beijves solskatt’. Och det är underbart, hur denna Solsönernas vackra saga går igen genom tiderna. Hoppet om den goda tidens återkomst, när en gång solgudens gömda skatt återfinnes, har varit den stjärna, som lyst samefolket genom motgångars och bekymmers natt.”

Så skriver Valdemar Lindholm i företalet till Solsönernas saga, ”Sveriges Tusen och en natt” vackert illustrerad av Ossian Elgström, och ett ”praktverk”. Boken kom ut 1909.

Förutom på prästen Anders Fjellners, Lars Levi Laestadius och andras uppgifter bygger Lindholm på egna uppteckningar. Sagan om ”Nischergurgje” fick han till exempel höra av en ”lapp” under de norrländska hembygdskurserna i Härnösand 1907.

Efter Solsönernas saga fick Lindholm ett författarunderstöd från Svenska Akademien.
De samlingar som sedan följde –Lapska folksagor och äventyr (1913) och Sagor från Lappland berättade för barn (1918) – har språkligt bearbetats av Harriette Söderblom, och getts ut 1984 med titeln Sagor från Lappland, berättade för barn.
Ett annat uttryck för Lindholms engagemang för samerna är den skrift han med stöd av samerörelsen gav ut 1920: Det är vår vilja / Dat läh mijen situd! – om samernas rätt till land och vatten, och till sin kultur, inom ”storsamhället”.

Captured 17 aug 2010

Artikelbild

Relaterad bild

Swedish holocaust? Schack-matt, riddar Antonius Block (Max von Sydow)? Lö 18 april: 111 nya döda!

ETTHUNDRAELVA NYA DÖDA I COVID-19 I SVERIGE (111)
 
Totalt nu 1 511
Igår: 1 400
 
Case closed.
Sveriges modell måste överges nu!!

Gårdagens ”vikande kurva” har nu bytts ut till ”stabila nivåer”.

Agera – nu!

Peter Ericson 18 april 2020

Bild från filmen Sjunde inseglet (1957) via Hanaholmen.
Döden spelades av Bengt Ekeroth. Regi: Ingmar Bergman.

Månadens regionala Bergman-film: Det sjunde inseglet - Hanaholmen

Skogsfinnarna. (Svenska Familj-Journalen 1877:

”Trälar under penningen” skildrar Eero Järnefelt savolaxare i svedjebruk.


Via Runeberg.org: http://runeberg.org/famijour/1877/0293.html

Skogsfinnarna. (1877)
Kulturhistorisk skiss.

(Skrift, som vunnit pris i Familj-Journalens
litterära pristäflan.)

Långt bort från odlad bygd, djupt inne bland furorna,
nedsatte sig i slutet af femtonhundratalet och början
af det sextonde ett stort antal finska familjer i
Yermland, Helsingland och Dalarna. Dessa kolonister
kommo från Tavastland och Savolaks, möjligen också
från andra trakter af landet. Det är icke – åtminstone
författaren veterligt – med full historisk visshet
utrönt, hvad som förnämligast föranledde denna
sällsamma och äfventyrliga utvandring, men många
tecken gifva dock vid handen, att det hufvudsakligast
var nöd och brist i den starkt frostländiga hembygden,
som oafvisligt manade till försök att på annat håll
vinna uppehälle.

Att dessa söner af det minnesrika Finland icke
slogo sig ner i den svenska obygden har sin enkla
förklaringsgrund dels i den omständigheten, att de
voro allt för fattiga att köpa sig jord, och dels
äfven till någon del i den misstro och afvog-het,
som den svenske bonden hyste mot kringirrande
främlingar. »De kommo östanifrån», säger traditionen,
»och medförde i kontar litet säd till sådd samt yxor
och andra jern. De hade ock många bössor och hundar,
stora och varggråa, som voro öfvade till jagt och
vana vid svält. Männen med qvinnor och barn följde
skogarna och gingo från höjd till höjd. När de kommo
upp på bergkrönen spejade de vidt omkring, och sågo
de då rök uppstiga – tecken till att trakten redan var
bebodd -. drogo de längre fram. Under den långa färden
lefde de af jagtbyte. De hade gått hemifrån, for att
i främmande land söka hvad godt de finna kunde.» *

Med den okufliga energi, som ännu i dag utmärker
skogsfinnen, började kolonisterna miltals inne
i skogen åt sig uppföra enkla blockhus. De fällde
skogen rundtomkring och svedjade den. Nu besåddes
de sotiga, med sten och stubbar öfversållade fälten
med den medhafda rågen – men ännu hade de ett år att
vänta innan sädet kunde gifva skörd.

Det kan lättare tänkas, än beskrifvas, hvilka
vedermödor och försakelser af alla slag dessa arma
kolonister hade att utstå under den första vintern af
deras vistelse i obygden. De med björnmossa stoppade
pörtena skyddade väl emot kölden, helst bränsle
fanns i ymnighet, men brödbekymren voro naturligtvis
de största.

Lyckligtvis hvimlade de stora skogarna den tiden af
vild-bråd, och isynnerhet förekom elgen allmänt. Men
vild och skygg, som detta våra skogars förnämsta
högdjur är, blef skidjagten på honom icke desto mindre i hög grad
ansträngande under skarp köld och i djup snö.

Den skogsordning, som år 1647 utfärdades, uppmanar likaledes till finnarnas utrotande. Till nämnda förordning gjordes emellertid år 1664 ett för bönderna högst bindande tillägg, så lydande:

”Der ock någon bonde härefter tillstädjer någon finne
att bygga och bo således på sin skog, som sagdt är, han skall första gången plikta 40 daler silfvermynt; kommer han oftare igen, då skall han straffas till
galgen.»

 

Men våren kom, och med den förhoppningarna. Ur
sotfälten uppspirade rågbrådden med yfvig tofva och
lofvade rik äring; de talrika, nu isbefriade sjöarna
och tjernorna lemnade godt fiske-, tjädern och orren
skötos under det de.slogo sitt melodiska spel i de
höga furorna. Det blef sålunda snart fullt upp med
föda i finnens pörte, fastän säd ännu saknades, och
männen kunde således få någon tid öfrig till andra
göromål än jagten, såsom förfärdigande af nödtorftiga
bohagsting med mera.

Förhållandet emellan de i floddalarna bosatta
svenskarna och de inkräktande finnarna var,
från första stunden det blef bonden bekant, att
främlingarna slagit sig ner i skogen, i hög grad
spändt. Detta förhållande skulle snart vidga sig till
öppna fiendtligheter.

Traditionen har från denna tid bevarat många hemska
och blodiga minnen.

Det var finnens storartade svedjande, som först
upptände tvedrägtens fackla. Då ett svedjeland
icke på många år gifver mer än en skörd, måste
naturligtvis oupphörligen nya skogssträckor fällas,
och den svenske bonden fick sålunda natt och dag se
de väldiga rökmolnen uppstiga från urskogarna, hvilka
han betraktade som sin egendom, ehuruväl ock kronan
gjorde anspråk på äganderätten till dessa ödemarker,
hvilka bonden icke sjelf kunde medhinna att odla
eller på annat sätt tillgodogöra sig.

En i grunden oberättigad fruktan, att genom denna
kolonisternas framfart skogarna till slut skulle
totalt nedbrännas, föranledde bönderna att klaga hos
fogdar och länsmän. Dessa i sin ordning rapporterade
förhållandet till högre vederbörande, dervid också
troligen inberättande, hurusom finnarna undandrogo sig
skatt och tionden samt utskrifning till krigstjenst
med flera pålagor, som denna tid tryckte landets
bofasta befolkning – och så utfärdades det ena påbudet
efter det andra mot allt svedjande på de från denna
tid så kallade finnskogarna.

Men finnarna aktade föga på dessa vederbörandes bud
och befallningar och synas till och med redan från
början af tvisten hafva mött hot med hot.

”Nu började en vild och grym jagt på de fågelfria kolonisterna. Bönderna ville naturligtvis undgå både böter och galge och så väpnade de sig och drogo upp mot skogarna.”

Stora, fullkomligt stiglösa, skogssträckor skilde
dem åt alla håll från svenskarna och de trodde icke,
att dessa skulle våga öppet anfalla dem.

* Detta uttryck, fritt betraktadt, ljuder vackert;
men när man besinnar, att nöden dref dem att i öde
trakter söka sitt bröd, så kläder sig meningen i en
dyster slöja af sorg.

Bönderna gingo också i början mycket försigtigt
tillväga. Det hade nämligen kommit till deras kunskap,
att finnarna voro starka i trolldom och att hvarken
jern eller stål beto på dem.

Men allt strängare utrotningspåbud anlände från högre
ort, och ställningen blef till slut den allvarligaste.

I en kunglig skrifvelse af år 1641 uppmanas
landshöfdingarna, att låta uppbränna icke allenast
finnarnas porten, utan äfven deras säd, så att de
af brist på uppehälle måtte nödgas begifva sig ut
ur skogarna.

Den skogsordning, som år 1647 utfärdades, uppmanar
likaledes till finnarnas utrotande. Till nämnda
förordning gjordes emellertid år 1664 ett för bönderna
högst bindande tillägg, så lydande:

”Der ock någon bonde härefter tillstädjer någon finne
att bygga och bo således på sin skog, som sagdt är,
han skall första gången plikta 40 daler silfvermynt;
kommer han oftare igen, då skall han straffas till
galgen.»

Nu började en vild och grym jagt på de fågelfria
kolonisterna. Bönderna ville naturligtvis undgå både
böter och galge och så väpnade de sig och drogo upp
mot skogarna.

Men finnarna försvarade sig och sina torftiga hem
med mod och tapperhet. En stor del af dem föll i
den blodiga fejden, och deras porten afbrändes, men
de öfriga gåfvo sig ändå icke. Numera fullkomligt
förtrogna med skogens alla bakhåll och gömslen, lågo
de öfverallt i forsat för bönderna och anställde med
sina säkra lodbössor stor förödelse bland dem.

Detta ohyggliga guerillakrig fortsattes en tid med
omvexlande lycka, men slutade så, att finnarna blefvo
alldeles kringströdda och all vidare jagt på dem
omöjlig. De hade, säger traditionen, då svenskarna
visade sig ämna på allvar anfalla dem, på vidt skilda
ställen af skogen undangömt små förråder af säd och
andra lifsmedel och de drogo sig nu undan till dessa
platser, der de i djup stillhet höllo sig dolda.

Under tiden härjade och brände svenskarna allt hvad
de kunde öfverkomma på finnarnas gamla boplatser och
drogo så hem, rapporterande för fogden, att de fyllt
sitt värf.

Bland om tidens råhet och barbarism vittnande
ohyggligheter från dessa blodiga fejder vet
traditionen förmäla, att då svenskarna först anföllo,
gömde sig finnarnas hustrur och barn i de frodiga
och vidsträckta rågfälten, der de trodde sig vara väl
skyddade. Men svenskarna, som fått order att afbränna
äfven skörden, tände på rågen från alla sidor, och
då denna var fullmogen och vind låg på, förvandlades
snart de böljande fälten till ett ofantligt eldhaf,
hvarur många af de arma varelser, som der gömt sig,
icke hunno ut, utan blefvo uppbrända. Men qvinnornas
och barnens jemmerskri nådde männens öron, och deras
raseri kände derefter icke några gränser, heter det
vidare. De svenskar, som nu föllo i deras händer,
sargades och söndersletos bit för bit, tills döden
gjorde slut på deras gräsliga marter.

Det är egendomligt, att man öfverallt i finnmarken
får höra sägas, att det var genom förräderi som
de svenska bönderna lyckades besegra finnarna. Det
berättas härom sålunda:

Finnarnas döttrar voro smärta, fagra och hade »hår
af guld». Då konungens bud kom, att finnarna skulle
med eld och svärd fördrifvas, men de svenska bönderna
fruktade för deras trolldom, sände de sina raskaste
söner upp i finnskogen, under förevändning att
der jaga, men egentligen för att utspana finnarnas
antal och öfriga förhållanden. Dessa flinka jägare,
hvilka i skicklighet sägas hafva öfverträffat
finnarna, blefvo bekanta med finska flickor, och ömma
förhållanden uppstodo snart dem emellan. Men när de
svenska ynglingarna fått veta allt hvad de ville om
finnarnas ställning och boplatser, öfvergåfvo de sina
fästmör och blefvo i stället vägvisare åt de skaror,
som skulle mordbränna deras med falskhet tilltänkta
fränders hem.

Dessa uppgifter förefalla icke så osannolika. Det
kan lätt tänkas, att den finske nybyggaren, trots
sin naturliga misstänksamhet, icke ogerna såg om hans
döttrar blefvo förenade med svenska män, hvarigenom
större trygghet för besittningen af hans boplatser
naturligen måste uppstå.

Namnen på flera platser i finnskogen erinra
ännu om denna förfärliga strid för hus och härd,
såsom t. ex. Slagtaredalen, Mördareön, Blodsmyran,
Finngrafven med flera.

När omsider allt åter blef tyst i skogen, kommo
finnarna fram ur sina gömslen, tände signaleldar och
samlades så småningom.

Den gräsliga olycka, som nyss öfvergått dem, hade
ej förmått fälla deras mod. De började åter åt
sig uppföra porten och snart syntes ännu en gång
svedjeröken välta upp mot skyn.

Finnarna synas hafva från denna tid lemnats någorlunda
i fred och erhöllo till och med på en del från
odalbygden mycket aflägsna trakter tillstånd att
fritt slå sig ner och bebo skogen. Så beviljade
t. ex. konung Carl XI finnarna i Hassela (längst
upp mot Medelpad-gränsen) att svedja utan föregången
syn, ”helst bygden vore aflägsen och synekostnaden
känbar». Det hade ock blifvit konungen kunnigt, att
”folket satt i ett uselt tillstånd och lefde af bark”.

Finnskogarna hafva numera icke det dystra utseende
eller äro så vidsträckta, som vid den tid finnarna
började befolka dem. På många ställen ligga nu der
stora sträckor odlad jord, som deras efterkommande
brutit mellan berg och sjö, bildande ordentliga
byar med fast befolkning. Men ännu i dag svedjas
stora områden, och skörden kan der mången gång gifva
ända till tretio tunnor på tunnlandet. Ända upp till
bergskrönen har denna sällsamma kultur sträckt sig,
och när då vinden spelar fram och sätter den böljande
säden i våglik rörelse, ser det ut, som om sjelfva
berget rörde sig. Och längst upp på topparna stå
i spridda grupper höga, afsvedda furor, nakna och
knotiga, liksom mörka vålnader af de invandrade
finnarna, skådande ner på guldet vid deras fötter –
det hela företeende en högst egendomlig anblick.

Skogens återväxt är på många ställen så snabb,
att man har exempel på att ett och samma svedjeland
kunnat afrödjas och besås fyra till fem gånger under
en mansålder.

Der svedjeelden gått fram, der uppväxer förnämligast
löfskog, såsom björk, asp och al. Och om man bestiger
någon af de höga bergstoppar, som öfverallt upptorna
sig i finnbygden, ligga för ögat oöfverskådliga massor
af löfträd; blott här och der ser man mörka skuggor
i denna ljusa tafla, betecknande att furuskogen der
står orubbad.

Betet blir på svedjade marker det yppersta och gräset
når mången gång vandraren upp till axlarna. Såsom
ett exempel på huru rikt det s. k. finnbetet är,
må här i förbigående nämnas, att på Köhlsjö finnskog
i Helsingland (vid gränsen mot Medelpad) minst 1,000
kor från de vid hafskusten (vid Hudiksvall) liggande
socknarna Tuna, Hög och Högsta hvarje sommar beta,
och att väl tusentals till från främmande trakter
der skulle finna mer än tillräcklig sommarföda.

Den finska folkstammen i Vermlands, Helsinglands och
Dalarnas urskogar har numera fullkomligt sammansmält
med den svenska, och språket är också nästan
uteslutande det sednare. Hvad särskildt Helsinglands
finnskogar beträffar, så har den finska munarten
längst bibehållit sig i Loos socken (den aflägsnaste
intill Herjeådalen och Dalarna), hvilken bygd först
blifvit bruten af invandrande finnar. Konung Oscar I,
hvilken en gång hörde till Stockholm kommenderade
soldater från denna trakt inblanda en hel mängd
finska ord i sina samtal, ifrade mycket för den finska
munartens bibehållande, och genom hans försorg blefvo
nya testamenten på finska språket anskaffade och
utdelade till de finnar, som då voro i Loos bosatta.

En stor mängd finska namn på berg, sjöar och andra
naturföremål bibehåller sig ännu och visar oss bland
annat hvar de första, så grymt behandlade finnarna
slogo sig ner. Vi skulle kunna uppräkna hundratals
dylika finska namn och benämningar, men då sådant
ligger utom planen för denna kortfattade teckning af
skogsfinnens skiftande öden på svensk jord, utesluta
vi dem här.

Det lider intet tvifvel, att de stora och vilda
obygder, som ännu kallas finnskogar, skulle länge,
ja, väl ända till våra dagar, blifvit obefolkade,
om ej de finska kolonisterna der
slagit sig ner. Endast den, som genomvandrat dessa
dystra sträckor, kan göra sig en föreställning om de
oerhörda svårigheter, som här mött för odlingen. I
sanning, det har fordrats finnens hela outslitliga
seghet för att bryta alla dessa mångartade hinder och
man bör tacksamt erkänna, att han härigenom mäktigt
bidragit till främjandet af vårt lands väll Genom hans
exempel lockades så småningom äfven svenska nybyggare
upp till ödemarken och funno der sin nödtorftiga
bergning. Der det förut fanns blott vilda berg,
skogar och moras och der förr endast vilddjuren hade
sina af ingen störda hem, der ligga nu Öfverallt
Imngströdda, af leende löfskog omgärdade byar, med
en i allmänhet välmående och för kraft, allvar och
laglydnad synnerligen utmärkt befolkning.

Se här ett exempel:

Den förste finne, som nedsatte sig i Hassela obygd,
anlände dit år 1598. Han hade fyra söner och grundlade
den nuvarande Köhlsjö by, belägen omkring 1,200 fot
öfver hafvet. Sedermera anlände flera andra finska
kolonister, hvilka lade grunden till andra byar. I
närvarande stund räknar Hassela socken i skiftad jord
och skog 88,730 tunnland och en befolkning af omkring
2,000 personer, alla bergande sig godt, fastän frosten
ofta nog anställer stor förödelse på grödan.

Yi anmärkte här ofvan, att skogsfinnen utmärker
sig för laglydnad. Detta påstående tål dock vid
någon modifikation hvad jagten angår. Skogsfinnarna
vilja ännu i dag icke veta af någon jagtstadga, med
andra ord, de anse, att jagten bör vara fullkomligt
fri. Häri spårar man tydligen ett troget be-varadt
arf från deras förfäder, för hvilka jagten alla tider
på året utgjorde ett högst vigtigt näringsmedel.

Den gästfrihet, skogsfinnen visar främlingen, är
nästan rörande. Är det på sommaren, man kommer till
hans gård, så skjutsas småpojkarna genast ut att meta
laxöring*. Potatisgrytan puttrar snart på spiseln
och lermuggen sköljes sju gånger, ty i den skall
mjölken hällas, i fall man inte får s. k. »filtråg»
med sin tjocka grädde.

Är det åter på vintern vi komma till en finnstuga,
så ställer sig kosthållningen litet annorlunda. I
riktigt lyckligt

fall kan man då få smaka på björn- eller
lostek, men annars torkadt kött, salt strömming
m. fl. tarfliga anrättningar, hvilka dock smaka
jägaren förträffligt. Men fastän nu kosten icke är så
omvexlande och god, som om sommaren, så är finnens
välvilja, om möjligt, så mycket större. Sommartiden
får han nämligen ofta besök af allehanda slags folk
och får då höra färska nyheter från kyrkbygden, men
om vintern äro besöken oftast färre än månaderna i
köldtiden, och hans nyfikenhet att få veta hvad som
»händer och sker i verlden» – det vill här säga
närmaste socken – blir derigenom ställd på ett
hårdt prof, hvilket han dock består med berömvärd
resignation. l regeln far den egentlige skogsfinnen –
den, som ännu bor mycket aflägset – till kyrkan blott
två gånger om året, nämligen vid jul och midsommar.

Yi kunna fatta detta.

Han har ofta tre till fyra mil och derjemte högst
illa banad väg till kyrkan. Han får derunder allt
efter årstiden ömsom klöfja, gå, ro, eller åka på
skidor, hvilket allt fordrar dryg tid, och måste
således anträda sin kyrkofärd på lördagen. Med
söndagen inberäknad får han sålunda hindra tre
dagar för sin officiela gudstjenst – men dertill har
lian icke råd. Hvilo-dagen är för honom, som måste
strängt arbeta, hufvudsakligen en dag för nödvändig
kroppslig hvila.

Men den, som sett skogsfinnen på söndagsförmiddagen
i sitt torftiga hem hålla sin enkla andaktsstund i
kretsen af de sina; den, som sett honom göra detta
utan minsta bryderi för det herremannen för dagen
varit hans påtvungna gäst – den skall visserligen
kunna intyga, att skogsfinnens andakt dervid varit
minst lika stor, varm och uppriktig, som någonsin
dens, hvilken i stenmuradt tempel fått åhöra den
lärde predikanten.

Författaren fick en gång i sin ungdom ett dräpande
svar af en finngubbe på fråga, hvarför finnarna så
ytterst sällan besökte kyrkan, utan till utseendet
mera lefde som hedningar.

»Herrn är ung ännu», svarade den gamle allvarligt,
»och förstår inte riktigt hur vi hafva det. I kyrkan
samlas ”folk till hundratal, men jag har läst i
bibeln, att ’hvar två eller tre äro församlade i mitt
namn, der är jag midt ibland dem’.»

Gubben Noach.

* De flesta häckar och åar i finnskogen – liksom
i många andra svenska skogsbygder – hvimla af
laxöring. Denna fiskart, som är särdeles läcker, är
dock i högsta grad skygg och det fordras rätt mycken
vana och försigtighet att få honom på kroken. Den
laxöring, man här kan meta upp ur bäckarna, är i
allmänhet liten, och man räknar oftast flera stycken
på skålpundet. I elfvarna åter och långt ofvanför
målen för laxens uppgång, träffar man, ehuru numera
sällsynt, laxöring af ända till 20 skålpunds vigt.

 

Uppenbarligt fel, alltför många dör

Uppenbarligen har den svenska strategin bevisligen slagit fel i flera avseenden.

Så vad är grejen med en statsepidemiolog?
Att tänka att det finns felfria människor?
Demokrati, skulle ej flera röster rymmas?

Lossa trycket på Tegnell snarast och skapa istället en grupp för ändamålet;
det blir rimligare – och betydligt säkrare för Sveriges och världens riskgrupper.

Vår tids olycka och haken med de nordiska Coronastrategrierna är allt troll det gått i detta: dvs nationalismens påfallande inflytande i huruvida en nations befolkning stöttar aktuell strategi eller ej.

Uppenbarligen har den svenska strategin bevisligen slagit fel i flera avseenden.
Den största missen är den nonchalanta synen dels på symptomfri smittospridning, dels på riskgrupperna (så att smittan kommit in på bred front på många äldreboenden och dödat många).

Det är skarpt läge. Gör ingen beserwisserhistoria eller nationell stolthetspryl av detta.
Och återställ Passunionen snarast möjligt; samordna nordiska åtgärderna!

Peter Ericson, Nyland 15 april 2020

Bilder: Poltettu kylä (Bränd by), Edelfeldt (1879)
Skandinavistisk propagandabild, Okänd (1845)

Klubbekriget - Wikiwand

SÄÄMILAND? Ny artikelserie! Om”Säämes ö”, 1410-tal: Svenska herrefolket annekterar samisk trakt. I skruvstädet mellan Kalmarunion och Novgorod: Säämingesalo

S Ä Ä M I L A N D ? – ny artikelserie.
Uppdaterad version 4 april


Nyslott – Wikipedia

1. I n t r o d u k t i o n

Så vad hände på 1410-talet? Sápmi i järngrepp 

Ett intensivt koloniserande kännetecknar 12-1300-talets tidiga Stormaktssverige.
Sedan man genom Nöteborgsfreden fått sin gräns i öster nöjaktigt fastlagd blir nu ett av huvudmålen att pressa fram den nordliga gränsen mot dels Sameland, dels mot bjarmernas-karelarnas-pomorernas-ruthenarnas/ryssarnas intresseområde. När sedan
Kalmarunionen blir ett faktum – och ju mer makt kung Erik besitter; i en situation där ett kraftigt expanderande Tyska orden alltmer hotar Kalmarunionen (som tillkom av samma skäl) – tillsätter kungen en ny hövits- eller syssloman över det 1323 förvärvade Savolax, nämligen Bengt Lydekesson Djäkne. Det Lydekesson gör, är helt enkelt att dela ut samernas och andra icke-jordbrukande grupper ut till hugade nybyggare och inte minst till annan överhet. Det torde ha varit det rimligaste sättet att stärka det svenska inflytandet.
Ett annat huvudmål kommer fortsättningsvis att vara att hålla den östliga gränsen.
Med detta kom ju svearna och sedermera svenskarna att vara sysselsatta mer eller mindre konstant under samtliga de ca tio (eller tolv?) århundraden de haft anspråk på finländskt och ursamiskt territorium.

 

Sääminkisalo socken:  rester av ett eldgammalt samiskt kärnområde i södra och mellersta Savolax?   

Vi tittar framöver närmare på Jukka Korpelas föreslagna samiska vinterland eller vinterläger i Säämingesalo, lokaliserat till dels i Talvisalo, dvs Vinterön. Ännu på 1540-talet skattade samer till Nyslott helt intill. Talvisalo är själva Nyslotts, dvs på finska Savonlinnas stadskärna.

Sääminge är alltså det land (namnet till synes härlett av ”säämeh”, dvs samer) som delar nutida Saimen (Saimaa, fi.), dvs forna Lapvesi (som Finlands största sjö hette till mitten av 1800-talet) i flera delar. och sjöar.
Apropå stora sjödistriktet i Finland, brukar också landets näst största sjösystem Päijänne
(förr på svenska Pejäne eller Päjäne) anses ha ett namn härstammande från tiden då samer eller samisktalande folk dominerade dessa trakter.

Jukka Korpela skriver om den speciella problematiken då vi behandlar samerna i centrala Finland:

We must distinguish the following concepts from each other: 1) Sámi speakers; 2) Finno-Ugrian speakers; 3) People who are called “Lapps”; 4) Semi-nomadic hunter-fishers of the forests; 5) Reindeer herders; 6) Subjective identity which plays a role in the formation of local unity; 7) Objective identity which is a classification imposed by outsiders —

Mycket starka skäl tycks tala för att området vare sig tillhört Ryssland eller Sverige-Finland och detta torde högst sannolikt bero på att ett annat folk varit hemmahörande där.

 Bild från Savonlinnas (Nyslotts) hemsida om rekreativa utemiljöer. http://polkujuoksu.info/polkujuoksua-karhuvuoren-luontopolulla/


På frågan av sanningskommissionerna i de nordiska länderna vilken stat som bör ansvar för de omnämnda landstölderna, torde svaret vara i hög grad entydigt:
Sverige. Även om de eviga striderna med Novgorod och sedermera Ryssland om herraväldet över de åter sedermera finländska områdena absolut spelat in i att permanta denna trakt som en av de mer otrygga områdena att vistas i senast från och med medeltiden och framåt.

– Vi återkommer med nya, spännande underteman!

Peter Ericson 4 april 2020

 

 

Erik av Pommern
Denne vidlyftige konung ska kring tiden för – eller strax före – sin gammelmoster unionsdrottning Margaretas frånfälle i digerdöden hösten 1412 ha färdats genom Östra rikshalvan och uppmanat socknar, byar och bönder att utsträcka sina markanspråk till ca 200-250 km in i landet; företrädesvis österut. Detta bör ha hänt i anslutning till Tåget emot Viborg 1411.

Erik I, 1382-1459, hertig av Pommern konung av Danmark Norge och Sverige - Nationalmuseum - 15058.tif

Erik av Pommern (oegentligt Erik XIII), född 1382 i Rügenwalde i nuvarande Polen, död 24 september 1459 i Rügenwalde,[1] var 1396–1439 (med två avbrott) kung av Sverige, som Erik III kung av Norge 1389–1442 samt som Erik VII  kung av Danmark 1396–1439. Han var son till hertig Vratislav VII av Pommern och Maria av Mecklenburg, systerdotterson till drottning Margareta som adopterade honom efter att hennes son Olof av Danmark och Norge avlidit 1387. https://sv.wikipedia.org/wiki/Erik_av_Pommern
IMAGE (Unknown) : Natiomalmuseum, Sweden.


Fortsättning:
Korsholms äldre tid och lite om senare århundraden
Drottning Margareta
Samiska kvinnan Margareta
Nyslott, även känt som Savonlinna och skattelängderna med samer på 1500-talet
Säämingesalo – ett samiskt urhem?
1419: samernas själar inkrävs via kloster som S:a Clara kyrka
Novgorod, de ryska klostren och samerna
Ladoga som samiskt urhem

 

 

NY ARTIKELSERIE INLEDS. Språkurhem ”Säämes ö”, 1400-tal: Sápmi i järngrepp, landstölder. Samiskt land fördelas ut av svensk överhet… Erik av Pommerns tid

I n t r o d u k t i o n

Så vad hände på 1410-talet? Sápmi i järngrepp

Ett intensivt koloniserande kännetecknar 12-1300-talets tidiga Stormaktssverige.
Sedan man genom Nöteborgsfreden fått gräns i öster nöjaktigt fastlagd blir nu ett av huvudmålen att pressa fram den nordliga gränsen mot dels Sameland, dels mot bjarmernas-karelarnas-pomorernas-ruthenarnas/ryssarnas intresseområde. När sedan
Kalmarunionen blir ett faktum – och ju mer makt kung Erik besitter; i en situation där ett kraftigt expanderande Tyska orden alltmer hotar Kalmarunionen (som tillkom av samma skäl) – tillsätter kungen en ny hövits- eller syssloman över det 1323 förvärvade Savolax, nämligen Bengt Lydekesson Djäkne. Det Lydekesson gör, är helt enkelt att dela ut samernas och andra icke-jordbrukande grupper ut till hugade nybyggare och inte minst till annan överhet. Det torde ha varit det rimligaste sättet att stärka det svenska inflytandet.
Ett annat huvudmål kommer fortsättningsvis att vara att hålla den östliga gränsen.
Med detta kom ju svearna och sedermera svenskarna att vara sysselsatta mer eller mindre konstant under samtliga de ca tio (eller tolv?) århundraden de haft anspråk på finländskt och ursamiskt territorium.

Sääminkisalo socken: eldgammalt samiskt kärnområde i södra Savolax?

Vi tittar framöver närmare på Jukka Korpelas upptäckta samiska vinterland eller vinterläger i Säämingesalo, lokaliserat till dels i Talvisalo, dvs Vinterön. Ännu på 1540-talet skattade samer till Nyslott helt intill.

Sääminge är alltså det land (namnet till synes härlett av ”säämeh”, dvs samer) som delar nutida Saimen (Saimaa, fi.), dvs forna Lapvesi (som Finlands största sjö hette till mitten av 1800-talet) i flera delar. och sjöar.
Apropå stora sjödistriktet i Finland, brukar också landets näst största sjösystem Päijänne
(förr på svenska Pejäne eller Päjäne) anses ha ett namn härstammande från tiden då samer eller samisktalande folk dominerade dessa trakter.

Jukka Korpela skriver om den speciella problematiken då vi behandlar samerna i centrala Finland:

We must distinguish the following concepts from each other: 1) Sámi speakers; 2) Finno-Ugrian speakers; 3) People who are called “Lapps”; 4) Semi-nomadic hunter-fishers of the forests; 5) Reindeer herders; 6) Subjective identity which plays a role in the formation of local unity; 7) Objective identity which is a classification imposed by outsiders —

Mycket starka skäl tycks tala för att området vare sig tillhört Ryssland eller Sverige-Finland och detta torde högst sannolikt bero på att ett annat folk varit hemmahörande där.



– Vi återkommer med nya, spännade underteman!

Peter Ericson 3 april 2020

Erik av Pommern
Denne vidlyftige konung ska kring tiden för – eller strax före – sin gammelmoster unionsdrottning Margaretas frånfälle i digerdöden hösten 1412 ha färdats genom Östra rikshalvan och uppmanat socknar, byar och bönder att utsträcka sina markanspråk till ca 200-250 km in i landet; företrädesvis österut. Detta bör ha hänt i anslutning till Tåget emot Viborg 1411.

Erik av Pommern (oegentligt Erik XIII), född 1382 i Rügenwalde i nuvarande Polen, död 24 september 1459 i Rügenwalde,[1] var 1396–1439 (med två avbrott) kung av Sverige, som Erik III kung av Norge 1389–1442 samt som Erik VII  kung av Danmark 1396–1439. Han var son till hertig Vratislav VII av Pommern och Maria av Mecklenburg, systerdotterson till drottning Margareta som adopterade honom efter att hennes son Olof av Danmark och Norge avlidit 1387. https://sv.wikipedia.org/wiki/Erik_av_Pommern

Fortsättning:
Korsholms äldre tid och lite om senare århundraden
Drottning Margareta
Samiska kvinnan Margareta
Nyslott, även känt som Savonlinna och skattelängderna med samer på 1500-talet
Säämingesalo – ett samiskt urhem?
1419: samernas själar inkrävs via kloster som S:a Clara kyrka
De ryska klostren och samerna
Ladoga som samiskt urhem

1419: Missionen sätts igång, dvs kolonisationen går in i ett annat skede.
Man vill nu inte bara ha samernas skatter, nu ska man även ha deras land och deras själar.

File:Olofsborg i Nyslott.jpg”Olofsborg_i_Nyslott anno 1889.” Ur Oskar Alin: ”Sveriges nydaningstid, från 1521 till år 1611”, Stockholm 1889, sidan 209.

The city was founded in 1639, based on Olavinlinna castle. The castle was founded by Erik Axelsson Tott in 1475 in an effort to protect Savonia and to control the unstable border between the Kingdom of Sweden and its Russian adversary. During the Russo-Swedish War (1741–1743), the castle was captured by Field-Marshal Peter Lacy. It was held by Russia between 1743 and 1812, when it was granted back to Finland as a part of the ”Old Finland”.
In 1973 the municipality of Sääminki was consolidated with Savonlinna. In the beginning of year 2009 the municipality of Savonranta and a 31.24 km2 (12.06 sq mi) land strip from Enonkoski between Savonlinna and Savonranta were consolidated with Savonlinna. (Wikipedia)