Samerna i Malax enligt Erik Klingius (trol 1767). Del 1 av 3

”Att socknen i tiden varit bebodd av Lappar, bevisas, utom af spridda namn sådana som Lappnäs träsk i Petalax, Lappören invid Björkön och den redan nämnda Lappörsskatan äfvensom Lappörskobben på och invid Bergön, af de ganska allmänt i socknen förekommande lapprösen.”  (en exakt källhävisning kommer i nästa avsnitt)


Vi fortsätter gå igenom trakt för trakt, socken för socken i Österbotten.


BILDEN: 
Del av Bergön utanför Malax kärnland.

Att socknen i tiden varit bebodd av Lappar, bevisas, utom af spridda namn sådana som Lappnäs träsk i Petalax, Lappören invid Björkön och den redan nämnda Lappörsskatan äfvensom Lappörskobben på och invid Bergön, af de ganska allmänt i socknen förekommande lapprösen.

Sålunda skrev Klingius på 1760-talet. Här bör två saker framhållas: 1. Bergön är just det ställe varifrån pytare rekryterades och så småningom koncentrerades och samlades, dvs sälskyttarna. Och 2. lapprösen eller lappruiner är snartsagt samtliga gravrösen man i Finland inte kunnat förklara på annat sätt. Det är egentligen en minst lika trubbig term som svenska motsvarigheten fångsmarksgravar.

Klingius fortsätter: ” … lapprösen. Sådana förekomma i Rimal skogen i Solf, på Kalasar, Benjas, Forss och Susibackarne”

Kalasar torde avse Kalashabrännan; och där ska veterligen ingenting samiskt ha förekommit – utom så långt är Klingius vederlagd. Åtminstone där.

Vi går vidare ” — Langholmsholstre och isynnerhet Holsterbacken i Malax, hvilken sistnämnda backe äfven deraf synes fått sitt namn.

Klingius övergår här till att tala om jättegravar, vilket vi tittar mer på nästa gång.

Att studera samernas historia i Österbotten handlar väldigt mycket om att falsifiera och idka mycket aktiv källkritik, på ett osentimentalt sätt. Vi tittar mer på samernas historia i detta, av folket självt ofta kärleksfullt benämnt Pampas i kommande avsnitt.

 

Till herrar och damer järnvägsintressenter: ”Botniska” korridoren skär av samernas vinterbete för ren för oöverskådlig tid! Kolonialism i 2100-talet?

Angående de kommande järnvägssatsningarna i södra Norrland/Saepmie
Glöm inte följande
1) Försvarsstrategiskt: ej  en slump att Stambanan byggdes en bit in i landet.
2) Våra kulturmiljöer ligger också på ett pärlband.
3) Förundersökningarnas sträckningar går genomgående tvärsöver urgamla samiska vinterbeteland och avsnör i samtliga fall uråldriga flyttleder.
samt framför allt detta
4) Den märkligt stavade ”Botniska” korridoren skär – tillsammans med Nya Ostkustbanan av samernas vinterbete för ren för oöverskådlig tid! Se bild.
Peter Ericson
Historiker, kulturmiljövårdare 13 nov 2019
Arbetade med Botniabanans förundersökningar 1998-99, 2000-01 samt kring 2005-07. 

BILDEN saxad ur Trafikverkets utredning från 2013, JÄRNVÄGSUTREDNING INKLUSIVE MILJÖKONSEKVENSBESKRIVNING Sundsvall – Härnösand
Sundsvall-, Timrå- samt Härnösands kommun, Västernorrlands län.

MALAX Veni vidi vici, ett ”win-win” över Kvarken i säljaktens gamla högsäte 11.11

Suverän uppslutning i lilla Malax; orten, socknen och kommunen känd för sin historiska säljakt, för kontinuerlig bosättning längre än något annat område i norra och mellersta Finland samt för sitt pliktuppfyllda och pålitiliga talko (dvs samfällda arbetsprojekt).

Flyget med en stor Boeing bar mig, kanske lite otippat men snabbt – på 3 5 minuter! – från vanda i Helsingfors till Vasa flygplats. hemresan (till mitt blivande hem) till helsingfors var en lite knöligare Onnibuss via Åbo. Men priset 16 € för den resan kan få en att stå ut med ganska mycket. Fick iaf två säten själv hela vägen.

På dagen fyra år efter den legendariska föreläsningen i Delsbo när bönhuset bågnade under tyngden av 90 st ekonomiskt lagda hälsingar som betalade en hacka för att höra underteckand tala om samerna en småbister onsdagkväll i november 2015 begicks premiär för mina föreläsningar i mala, nu en måndagkväll inför 39 betalande, inom, ramen för MI, Medborgarinstitutet i Malax-Korsnäs

Föreläsningen gick smidigt och nästan i överkant snabbt. Men det känns som om bitarna föll på plats som de skulle och att folk frågade och diskuterade ivrigt; såväl före som i paus, i slutet av föreläsningen som efter. Det faktum att jag numera väver in finländska forskares rön – inte minst Ante Aikios, Mikko K. Heikkiläs och Jukka Korpelas – väcker uppenbarligen nyfikenhet och stärker naturligtvis det sagda.

Varför gick det så bra? Vi nådde ut till många och arbetade förhållandevis optimalt där. Och rektor Eva Kammonen var utpräglat lyhörd, samarbetet flöt nära nog perfekt.
Mina egna förberedelser var lagom och jag hade skalat ned materialet ordentligt.

TIDIGARE PÅ DAGEN hade jag också förmånen att få möta Lilian Pettersson-Smeds från Oravais Historiska Förening; och detta möte kändes rejält konstruktivt.

Stor gästvänlighet bjöd ”PAmpas”, dvs Österbotten som vanligt på.
Möjligen med de Luxe-prägel här.

Bild 1: Från föreläsningen måndag 11.11. Foto av Birger Ingman.
Bild 2: Birger Ingmans karta från motsvarande finländska lantmäteriet på platser med Lapp- i början av namnet. Enda tomma platserna är där samernas gamla kärnområden
låg.
Bild 3: Undertecknad och Göran Strömfors, från Fornforskningssällskapet och Båtmuseet.

Platsen: Kvarkens Båtmuseum, Malax, Österbotten, Finland.
Datum: 11 november 2011.
Arrangör: Medborgarinstitutet

 

Peter Ericson och Göran Strömfors Malax 2-2

Tomma tunnor, sekundärskam här och svammel där (Dick Harrison om kvänerna)

Sekundärskam.

Man baxnar.

Dick Harrison, en gång betrodd och hyllad – på alla sätt välförtjänt – historieprofessor har hoppat på tåget där vissa random akademiker tycker sig vara kunniga i samernas historia och därmed slår på stora trumman. Stora ihåliga trumman. Som ofta är en tom, skramlande tunna.

Kritiken avser alltså här klippet från 2018.


Vad har lundaprofessorn nu lånat sig till och varför?

Gravt missbrukande uppgifter och rön – spridande felaktiga uppgifter om såväl avseende DNA-forskningen, historia som förhistoria och arkeologi – och kanske främst av allt spridande vanföreställningar inom antropologi och samhällsvetenskaperna; när han – exempelvis – insinuerar att graden av ”urfolk-het” (som om något sådan skulle finnas) vore avhängigt vilket exakt datum en och annan förfäder eller -moder kommit hit och dit.

Kanske någon av mina följare skickar Harrison ILO:s skrivning om vad urfolk avser?

Något vettigt om samarbete i norr sägs emot slutet; men annars dryper hans pompösa eruptioner av sakfel, sedan mycket länge utdöda antagaanden om samer som hjälplösa särlingar och tillskapandet av hundratals foliehattar i de bisaarra insinuationerna att staten hellre har samer i norr än gruvvänliga kväner.

Sakfelen är snarast legio, så jag vet inte var jag ska börja riktigt.

Så här ser det ut när en historisk förebild både flagnar, faller och vittrar simultant.

Sorgligt, Dick Harrison. Sorgligt, inkompetent och lågt.
Sa jag respektlöst?

Peter Ericson 12 nov 2019

Ångermannasamerna anno 1484

Historien rör sig framåt.

1484 var det Svante Nilsson, en både Natt och Dag och en Sture – som via sin ångermanlandsfogde Bernt Larsson inkasserade ångermannasamernas s k lappskattMotsvarande dokument finns i Östra rikshalvan från t ex 1390 i Katinala, helt nära Tavastehus slott, och 1454 skrivs om tavaste- och umesamerna som konungzlappar,  ett lika mytiskt begrepp som birkarlar. Sture Nilsson var Sten Stures d.y:s far, antas ha varit blott ca 24 år år 1484 och själv riksföreståndare från 1504 till sin död. Under en kort tid (ca ett år) satt han som länsherre på Korsholm, vilket dock – kungsgården och länet –  pantsattes redan 1505 till Erik Turesson.

Vi laddade ned detta dokument på nytt, i all sin prakt och mer högupplöst.

Sånt här är svårt att komma runt.
Kopplingarna mellan Örebro och Ångermanland bör utforskas närmre.

31443_31443.jpg

Peter Ericson 7 nov 2019

WINTER MED WEBBINARIER! Boka, bli kloka! Kvinnohistoria, kolonialism-analyser, prima material för sanningskommissioner…

FYRA webbinarieserier/-teman i vinter/vårvinter/vår.
Minst 7 st deltagare krävs på de flesta – så sätt igång och anmäl Dig nu!
 
1. To 14 nov. Fördrivningar, etniska rensningar, definitioner på kolonialism. Gäller hela Sápmi. Populärt hållet. Inga speciella förkunskaper krävs. Från klass 9..
ANMÄLAN: Snarast! Förhandsbetalning. Hör av Er för offert! Tid meddelas senare. Del 2: VAD ÄR KOLONIALISM? Definitioner; exemplen Norge/Sverige/Finland/Ryssland och samerna. Historia och nutid.
Föreläsning via webb i januari. Del 3 tillkännages senare. P Ericson.
 
2. Fre 15 nov. NYINSATT streamad webbföreläsning!
”Samerna i södra och mellersta Sverige – en lång, komplex och intressant historia!” Peter Ericson. Fredag 15 nov kl. 10.00 – 11.30 svensk tid.
Här räcker det med fem deltagare men i nuläget finns bara två st.
 
3. Ons-to 11-12 dec Om problem i Sápmis historieskrivning 900-1900 AD. ENG 11 dec, SVE 12 dec. Uppföljning i vår.
Lämpligt för universitet och högskolor, ev gymnasium (spec hum/sam). Intressantast för Finland och Sverige.
ANMÄLAN senast To 21 nov, gärna ”nu”.
 
4. NYTT. Samiska föregångskvinnor i tre delar
Inledande streamad föreläsning ons 18 dec
Samernas organisationshistoria i hela Norden lö 25 jan 2020. (en näraliggande vardag kan ersätta vid behov!)
Samiska kvinnors nätverkande med Lindhagens och andra inflytelserika samtida samt kontakter med hoven.
Ons 4 och lö 7 mars 2020.
ANMÄLAN: Senast to 5 dec (helst omgående!).
Kurser/klasser: – Kontakta oss för offert.
 
O b s e r v e r a : Förhandsanmälan gäller på samtliga, liksom förhandsbetalning. minst 7 st deltare per titel för att den skall bli av. Det är ok att avvakta med betalning; men Ni som är det minsta intresserade – anmäl Er snarast!
 
Peter Ericson kursansvarig
Fd studierektor Umeå universitet (dåv. inst för samiska studier)
 
Bild: Intervju för Hufvudstadsbladet 6 feb 2018.
Foto: Monika E. Pensar.
Bilden kan innehålla: 1 person

Katten på råttan, råttan på repet … om en helt dödfödd rättsprocess: Om samerätt, sedvana, missförstånd och maoisters blåslampor (Peter Ericson 4 nov 2019)


Av Peter Ericson, sakkunnig i (bl a) Nordmalingsmålet
Editerad 6 nov

”Att samer mister renar är en företeelse väl lika gammal som renskötseln själv. ”

Imorgon tisdag inleds rättegången mellan Vapstens sameby och käranden, som kallar sig för Vapstens lappby. Här kommer mina tankar omkring detta.

Det är viktigt att vara medveten om att s k Storumangruppen och ”ursamernas” (vilket obehagligt ord) vrede eldats under i decennier av politiska fanatiker, extremister som har och hade sin politiska hemvist i maoismen. Till det kom en ganska urspårad Hr Cramér (1922-2019); med ett fint 1960- och 70-tals-CV (han var bl a Sameombudsman under flera år) som kom att mista Samernas Riksförbunds förtroende åren efter Skattefjällsmålet. Han personligen bar ett mycket stort ansvar för att i åtminstone 20-25 år förföljt forskare och trakasserat renskötare och han kom också och interfererade i Högsta Domstolen under huvudförhandlingarna i februari 2011. Ansvaret för att ha blåst under vreden ligger alltså i hög grad hos Thomas Cramér. Listan kunde här göras längre; men då ifrågavarande person gick bort för mindre än ett halvår sedan stoppar vi där.

Ska Vapstens s k lappby någonsin kunna uppnå rimliga samiska rättigheter krävs nya strategier och rensning i ledens beteenden; mobbing, rasism och hets mot det man kallar ”nordsamer” (vilket vanligen handlar om personer med fyra generationer och närmare hundra års rötter i aktuell trakt; och i de allra flesta fall människor med en mångfacetterad bakgrund, där vanligen också syd- eller umesamer ingår i släktträdet).

Vapsten var förr en seminomadisk sameby med kalvningslandet betydligt längre ned, åt skogslandet till. Om Vapstens s k ”lappby” ska ges rättigheter; skulle i nästa skede de gamla lyckseleskogssamiska skattelandsinnehavarnas ättlingar kunna stämma de förutnämnda, för att få rätten tillbaka till sin fd seminomadiska by med intensiv renskötsel; eller Umbyn att få tillbaka sin skogslappby. Sedan kan ångermannasamerna stämma de gamla Vapstenssamerna, de seminomadiska. Och medelpadssamerna ångermannasamerna. Och hälsingesamer osv osv.

De gamla skogssamiska skattelandsinnehavarna kring Lycksele miste sina renar och sina rättigheter. Vems fel var det? ”Ursamernas”? Det här skedde då seminomadismen utvecklades till helnomadism under några intensiva decennier på 1800-talet – speciellt tiden 1820-40-tal, men processer kan sägas pågås under större delen av 1800-talet, samtidigt som den pågår mer eller mindre tydligt från ca 1600 till 1900.

Vapsten sameby har sina sidor; det ska gudarna veta.
Men rätten till renskötseln i aktuellt område har dom i hög grad själva upp- eller inarbetat. och byn som sådan är den juridiska enhet som bär denna rätt.

Sedvanan i vinterbeteslandet grundlades på en fin serie välbelagda betesvintrar på 1820-talet. Då talar jag om de vintrar som just undertecknad lyckades belägga i Nordmalingsprocessen, under arbetet med den 2000-2011 (förhörd i Tingsrätten 2005, Hovrätten 2007 och i HD 2011; totalt åtta dagars sakkunnigförhör!).
Dessa vintrar, tillsammans med ett antal vintrar på 1840-50- och 1860- och inte minst -80-talen konstituerade ett äldre regionalt skikt av samer med rötter i den skogssamiska tiden. Jag har förresten skrivit om processen då skogssamebyar blev fjällsamebyar och seminomader blev helnomader under 1800-talets första hälft, det kan man läsa i Samefolket no 10-11/2002 och 2-3/2003.

Med allt detta sagt är det av nöden att snarast införa de tolkningar av samernas kollektiva men tillika på personligt ägande baserad renskötselrätt som var rådande före 1928. Samebyn bör ha ett ansvar för alla de samer som vistas inom dess område. Tolkningarna bör också omfatta jakt och fiske och andra nyttigheter som krävs för en självförsörjandegrad inom ramen för traditionellt och moderniserat urfolksleverne.

Att samer mister renar är en företeelse väl lika gammal som renskötseln själv. Roger Kvist beskrev förtjänstfullt och glasklart i sin avhandling 1989 hur detta fungerar.
Svenska staten kan beskyllas mycket; men just detta kan vare sig den eller Vapstens sameby lastas för, i varje fall knappast i någon avgörande grad. Bäst att behålla beskyllningarna till det som bär – och det ska gudarna veta att det är väldigt många olika saker!

BILDEN: Ur tidningen Advokaten 5/2011 (via sajten E-magin.se).
Samebyarna Rans, Ubmeje tjeälddies och Vapstens vinst i Nordmalingsmålet hade en omfattande betydelse för stora delar av det svenska renskötselområdet; bl a genom att man via advokaterna – samernas ombud – lanserade och etablerade traktsbegreppet i förståelsen vinterbetestrakt. Samerätten är kollektiv och en process sådan som den som nu är på kommande borde inte kunna inträffa.

Kvists avhandling: http://libris.kb.se/showrecord?q=Kvist%2C+Roger&r=&n=1&id=814886&g=&f=&s=r&t=v&m=10&d=libris

 

Sameradion: Om P-O Nutti (ljudlänk)

 

Samlingssida Sameradion ”Vapsten vs Vapsten”

https://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=2327&grupp=33504

Tematimme om processen

https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2327&artikel=7336861

Torp: Ovanlig start på Vapstensrättegången

https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2327&artikel=7337799

Vintern kommer. Åsna mellan förvärvsliga hötappar, historiker mellan rikshalvor (”A Legal Alien i Finland” # 3)

Eller vintern kåmber som det torde heta på flera av de diverse munarter i Österbotten som jag hör och konfronteras med allt oftare.

Dygnet om har vi grader på minussidan och det är vitgrönt ute.
Det gäller på västernorrlandensidan av Södersjön.

Ändå lockar det en norrlänning att färdas i Österled.

Den mentala proceduren att emigrera har i huvdsak fulländats;
dvs den inre flyttprocessen.

Men att lämna fyra barn och två barnbarn (ett barn och ett barnbarn bor i Tyskland)
är inget att la lätt på.

Ett slags tröst är väl att det blir lika mycket pendlande framöver som det varit.

Och det blir en del streamade webbföreläsningar från Nyland.

Här en intressant wikilänk om min för-släkt; hertigarna Erik och Johans lärare.
Anställd av självaste Bondeplågaren Gustav Vasa, småhertigarnas far.
https://sv.wikipedia.org/wiki/M%C3%A5rten_Matsson_Teit

Mer om Mårtens Matsson-grenen här: http://www.christerberit.se/Beritsanor/p9d66496a.html

Och så min egen humbla gren, Hässjö – Viklanders – Strand (Medelpad)
(men lyckade iaf följa grenen till 1680-90-tal igårkväll;
och det visar sig att ”vi” suttit där rätt så länge innan platsen gavs upp 1983.)

Bilden är målad av Albert Edelfeldt och föreställer Mikarl Agricola (ca 1507-1557, studiekamrat och vän till Mårten Matsson Teit.

Mikael Agricola by Albert Edelfelt.jpg

Ny bok om sydsamer januari 2020

Jouni är Grand old man på området.

tervalampi

NY BOK OM SYDSAMER JANUARI 2020

 Av Jouni Tervalampi tervalampi(a)mail.com

Jag har hållit på att leta fakta om de sydligaste samer i över 20 år och nu är manuset nästan klart, Det blir min andra bok och enligt planen är att ska ges ut i januari 2019. De närmsta 2-3 veckorna läser jag igenom mitt manus. Sedan lämnar jag över manuset för korrektur och sedan gör jag ändringar och sänder pdf-filen till ett print-on-Demand tryckeri för provtryck och slutlig beställning. Jag kommer sälja boken själv genom swich.

Du kommer kunna följa processen här och via mejl …

Du får gärna sponsra trycket för boken med 100 kr, 200 kr eller valfritt belopp.

Boken kommer att kosta 300 kr i Sverige och 320 kr i Norden (dyrare porto utanför Sverige)

Swicha till +46 766503750 (0766503750)

Boken titel blir ”Samer kring Mälaren och i Bergslagen”, 200 A5 sidor.

Samer på norra…

View original post 69 fler ord

Ernst Manker: Torkel Tomasson som etnograf (ur Västerbotten 1941)

När Torkel Tomasson en gång lämnade renstigarna i Vilhelminafjällen
för att gå den lärda banan, var han redan en
mogen man, som visste vad han gjorde. Han ville på den
vägen efter bästa förmåga tjäna sitt folk. Motsättningarna
mellan samefolket och dess grannar och även mellan gammalt
och nytt inom dess egen livsföring, själva kulturutvecklingen,
hade lett till alltmer invecklade och brännande sociala problem,
som ropade på sin man. Tomasson valde också den juridiska
banan för att få de förutsättningar, som uppgiften krävde. Samefolket behövde sin egen jurist, som hade insikt både i det allmänna rättsväsendet och i den lilla folkminoritetens säregna
förhållanden.
Befordringsvägen visade sig dock svårare för samefolkets
egne talesman än någonsin en klövjestig för nomaden, och Tomasson nådde väl inte den sociala ställning han förtjänade.
Men han skapade sig och sitt folk ett språkrör med Samefolkets
Egen Tidning, och vid sidan om sin blygsamma kanslitjänst i
Falun förde han sitt folks talan med en intensitet och kraft, som
knappast varit starkare eller av större betydelse, om han suttit
som lappfogde. Då hade han varit bunden till ett visst distrikt,
nu talade han till och för hela sitt folk.
Det var inga lätta uppgifter han fick att ge sig i kast med:
konfliktämnen mellan renskötarna och nybyggarna, lapparnas
bosättningsfråga och deras möjligheter att idka jordbruk, ren4
skötselns organisering, renskötselprodukternas avsättning, lappadministrationen, representationsfrågan, nomadskolans omläggning, vården av de gamla etc. Utan fruktan gick han svårigheterna in på livet, och även när det var förenat med en skarp
kritik av administrationen och dess åtgärder, skedde det alltid
med en ärlig strävan att få missförstånd rättade och frågorna
sakligt utredda — detta måste nog även den erkänna, som inte
i allo delade hans åsikter. Med sin orädda ventilering av alla
de sociala frågorna hade Torkel Tomasson sålunda klarlagt
dem från lapsk synpunkt och därigenom på ett förtjänstfullt sätt
bidragit till en utjämning av de ras- och intressemotsättningar,
som gjort sig gällande inom lappmarkerna.
Personligen gav han knappast intryck av att vara en stridbar
man. Han var en äkta same till sitt väsen, god och försynt,
stillsam och tillbakadragen, men när det gällde, visade han sig
seg, envis och stark — alldeles som den oansenliga fjällbjörken,
som segt håller sig kvar och trotsar stormen. I den sociala
kampen tedde han sig också ofta som renskötaren inför en stor
och svårmanövrerad renhjord, då en smidig intensitet betyder
mer än stora åthävor och ilsket domderande; hans polemik var
sålunda vanligen hovsam till formen men stark i sak. Mest
lössläppt och frejdig var han i striden mot ”lappromantikens”
spöke, som stod hindrande i vägen för en naturlig social och
ekonomisk utveckling. Då var han som sagans lille kvicke sameman mot den dumme jätten Stalo.

Torkel Tomasson blev för sin tid samefolkets främste talesman och sociale kämpe, men med lika goda förutsättningar kunde han ha blivit sin stams etnografiske utforskare. Nu fick vetenskapen bli ett sidoordnat intresse för honom, men den
som bläddrar igenom tidningens alla årgångar kan inte undgå
att beundra hans insats även på detta område. Närmast har
han väl med sina etnografiska och kulturhistoriska artiklar vänt
sig till sina egna stamfränder, då ju tidningens uppgift i lika
hög grad gällde lapparnas bildning som deras sociala rätt, men
han har även kommit med primärmaterial, synpunkter och vetenskapliga resonemang, som med respekt noterats bland yrkesforskarna. En etnograf bläddrar sålunda med både glädje och behållning i Samefolkets Egen Tidning, och jag får lust att ur
Torkel Tomassons 22 årgångar plocka fram några av hans
egna artiklar av etnografiskt innehåll.
Redan i första årgången, 1919, finner man ett par artiklar av
stort intresse, det ena om fyndet av en träseite på Marsfjället,
6
Torkel Tomasson i sin studerkammare i Uppsala, där Samefolkets Egen
Tidning startades. Foto: Qust. Wallerius.
som senare på Tomassons föranstaltande räddades till Nordiska
museet, och den andra om de s. k. stalotomterna. Dessa underliga tomter med en ringformig jordvall kring det några decimeter nedsänkta jordgolvet voro välbekanta för nomaderna på många håll i fjällen, så gott som alltid uppe i övre björkregionen, på gränsen till kalfjället. Men då det nedgrävda golvet
tedde sig främmande för de senare generationerna, hade man
kommit att förknippa dem med sagans stalofigur. Forskningen
har heller inte, i den sparsamma mån den tagit befattning med
dessa fornlämningar, helt velat tillerkänna lapparna upphovsoch äganderätten till dem utan hellre sökt lagfart åt andra nordbor såsom jägare och fiskare här uppe. Man har till och med ifrågasatt, om inte dessa tomter härrörde från de gamla birkarlarnas handels- och skatteuppbördsresor — de skulle alltså ha burit någon sorts torvhus, som på sin tid tjänat birkarlarna till logi på samma sätt som Lappväsendets stugor i våra dar
för lappfogdar och tillsyningsmän.

De gåtfulla stalotomterna lockade emellertid Tomasson till ytterligare studier, och tio år senare, 1929, fick han Svenska Turistföreningens stipendium för att göra närmare undersökningar i Västerbottens och norra Jämtlands fjällvärld. Det blev också

en undersökning, som skulle ha hedrat en etnograf eller arkeolog
av facket. I tre längre artiklar i årgångarna 1929—30 redogör
Tomasson utförligt för sitt arbete och kan slutligen efter all analysering och med stöd av tomternas läge, allmänna karaktär, dimensioner och allehanda tekniska detaljer på ett övertygande
sätt leda i bevis, att på dessa tomter stått vanliga lapska bågstångskåtor. Det nedsänkta golvet får sin sannolika förklaring
i samband med en tradition om att man grävde ned kåtagolvet så
pass, att denna nedsänkning tillsammans med den uppkastade
jordvallen runt om skyddade det sovande folket mot de kringstrykande tjudernas pilar — en tradition, som man för övrigt
möter långt utanför de av Tomasson undersökta områdena.
På samma sätt tog han under årens lopp upp det ena etnografiska problemet efter det andra till saklig granskning, varvid
han alltid lade sin framställning så, att den både var begriplig
för stamfränderna och värd att noteras och begrundas på
forskarhåll. Några fler med anslag företagna fältundersökningar kunde han väl inte stöda sig på, men han gjorde dock
åtskilliga resor både i nordligare och sydligare lappmarker och
bland både skogs- och fjällappar; värdefullare än detta var dock
hans personliga erfarenheter från hemsocknen, Vilhelmina, och
framför allt hans arv av släktets hela tradition och livssyn. Både
den andliga och den materiella lapska kulturen blevo sålunda
belysta i hans artiklar, som inom den förstnämnda kategorien
handla om bl. a. ”trolltrumman” (1922), samerna och vetandet
(1924), julfirandet (1925), stainak och andra abnorma renformer
i samernas föreställning (1926), dialekt och folktradition (1935),
Anders Fjellners uppteckningar och diktning (1938) och ljvet på
en kyrkplats, Fatmomakke (1940); rörande den materiella kulturen finner man artiklar om renskiljningsmetoder och renslakt
(1924), skidrännan och de oliklånga skidornas uppkomst (1928),
vargjakt (1931), renens kastrering (1939), tillvaratagandet och
den museala vården av samiska kulturminnen (1934, 1938 och
1939) m. m. En fråga, som Tomasson upprepade gånger sysselsatte sig med, var samernas invandring till sitt sydligaste utbredningsområde (1921 och 1929), och vidare gav han bl. a. historiska översikter rörande samernas beskattningsväsen (1920),
skolväsen (1921) och fattigvård (1922), varmed han tangerade
sin sociala huvudverksamhet, som jag här inte närmare skall ingå på.

Sitt vackraste disputationsprov som vetenskapsman gjorde
han med sin uppsats om skidrännan. Han var då djärv nog
att som opponent möta skidforskningens dåvarande främste, den
fruktade professor Wiklund, och som alltid gjorde han det med
hovsamt ordval men stark i sin kritik. Wiklunds åsikt, att samerna lånat av nordborna inte endast namnet på skidrännan
utan också konsten att tillverka skidor med ränna, kunde han
inte godtaga, och sedan han avslöjat en insikt i skidtillverkningens teknik och elementära grunder, som väl endast skidans
klassiska mästare, lapparna, ägde, anförde han sådana skäl för
en motsatt åsikt, att den store motståndaren senare i sitt svar
gav honom ett erkännande, som kunde kommit vilken forskare
som helst att brösta sig av stolthet: ”Torkel Tomasson kommer
säkerligen att slå ifrån sig med bägge händer, när jag påstår,
att detta är en regelrätt, klar och skarpsinnig vetenskaplig framställning.” Vad Tomasson ville bevisa och i varje fall framlade
goda skäl för var den teorien, att sameskidans breda hålkälsränna näppeligen var en uppfinning utan en upptäckt, gjord av
en same någon gång, när han ur en mot solen lutad tjurtall skar
sig en skida för skarföre. Kärnveden släppte, och nyttan av den
därvid uppkomna rännan framstod snart för tillverkaren.
I sina undersökningar visade Tomasson sig vara en god analy11
tiker, som gärna benade upp problemen i smådelar för att komma till den elementära grunden. Framställningen blev därigenom
stundom något omständlig. Men den är aldrig tvetydig eller
oklar. Man märker den juridiska skolningen.
Sedan flera år hade jag nöjet att samarbeta med Torkel Tomasson i etnografiska ting och rörande den lapska kulturminnesvården. Både i hans hem i Falun och i museerna i Stockholm stodo vi ofta med små utsökta prov på samisk smak och handaskicklighet i våra händer. I sitt sätt att handskas med de gamla
mästerligt gjorda bruksföremålen avslöjade han en värmande
pietet för allt det äkta i de gångna släkternas kultur, som också
tog sig uttryck i hans vana att gå i sin gamla nationaldräkt, antingen han vandrade i sin hemsockens fjälltrakter, skötte sin tjänst på landskansliet i Falun eller promenerade på huvudstadens gator. För den som kände hans reformiver på samepolitikens område, tedde sig detta måhända något underligt och inkonsekvent. Men hemligheten var, att vördnaden för det förgångna och tron på det kommande ingått en harmonisk förening i hans väsen.
När Torkel Tomasson i julmånaden 1940 vid ännu inte fyllda
60 år gick bort, föll ett av bladen ur den fyrklöver av akademiskt bildade samer, som vårt lilla fjällfolk kunde känna sig
stolt över — de tre återstående äro den stridbare kyrkoherden
och ”lappriksdagsledaren” Gustaf Park, som övertagit redigeringen av Samefolkets Egen Tidning, kontraktsadjunkten Erik
Daunius, känd för sin ypperliga lilla avhandling ”Om de hedniska lapparnas gudabilder” i denna årsbok 1926, och den lovande unge forskaren Israel Ruong, som vid sidan av sin nomadlärartjänst gör framgångsrika studier både vid Alma Mäter
i Uppsala och ute i fjällvärldens stora arbetsfält. Luckan i deras
led kommer måhända snart att fyllas av någon yngre stamfrände med den rätta hågen, men vad ingen yngre har samma
förutsättningar för som Tomasson, det är att göra den mono12
graii över Vilhelminalapparna, som vi sedan ett par år planerade. Om inte förr så när han blev pensionerad, skulle Tomasson skriva en kulturhistoria över sin hemsockens stamfränder,
som kunde ingå i Nordiska museets serie ”Acta lapponica”.
Ingen hade kunnat göra detta bättre än han — med sitt folks
eget psyke, den renskötande nomadens erfarenheter, nödig skolbildning och vetenskapliga insikter. Hans plötsliga bortgång
stoppade förverkligandet av denna tanke, men vi få vara glada
och tacksamma för den vetenskapliga insats han redan gjort med
sina studier och uppsatser i Samefolkets Egen Tidning. Tack
vare goda medarbetare bland stamfränderna både i norr och
söder kunde han också så att säga föra journal över händelsernas gång, varför hans tidning får räknas bland de viktigaste
källskrifterna om samefolket i senare tid.

Fler illustrationer i årskriften Västerbotten 1941,
varifråpn texten är hämtad: https://www.vbm.se/wp-content/uploads/2017/09/1941.pdf