KRIGISKA SAMER? Tengil/Thengillus, Mutillus … SAMISKA SÄGENOMSPUNNA GESTALTER (härförare?) i äldre historisk tid

”En sådan anförare kunde tilläfventyrs äfven den Mutillus hafva varit, hvilken Ragnar Lodbrok jemte de Bjarmers konung i femte århundradet bekrigade; likaså Mötte i Harald Hårfagers tid, samt Thengillus, konung i Finnmarken, med hvilken den danske konungen Frotho eller Fridgode vid tiden för Christi födelse låg i fejd — ”


Sålunda förmäler sagan än, att Sompio, Sodankyla, Kemikylä, Kittilä, Kuolajärvi och Enare Lappar, under anförande af en Siite-ised eller Raadeädje vid namn Akimelek, för

mera än trehundra år tillbaka vid Sotavaairan kuoppa, på fjälltrakten emellan Sodankylä och Enare, tillfogat Karelare eller Ryska stråtröfvare ett kännbart nederlag.
En sådan anförare kunde tilläfventyrs äfven den Mutillus hafva varit, hvilken Ragnar Lodbrok jemte de Bjarmers konung i femte århundradet bekrigade; likaså Mötte i Harald Hårfagers tid, samt Thengillus, konung i Finnmarken, med hvilken den danske konungen Frotho eller Fridgode vid tiden för Christi födelse låg i fejd, äfvensom

slutligen Martinus, hvilken enligt Pontoppidan var Finnarnes siste
Konung och af Isländaren Gissur Galle tvangs att betala skatt
åt den Norske Konungen Håkon V.

Bloggförfattarens framhävningar.

Bjarmia

Bjarmia. Ur Olaus Magnus. Historia om de nordliga folken.

UR
 
Fellman, Jacob: Anteckningar under min vistelse i Lappmarken I-IV. III: Lappmarkerna, Land och Folk, företrädesvis de finska.

 

 

Skogsfinnarna. (Svenska Familj-Journalen 1877:

”Trälar under penningen” skildrar Eero Järnefelt savolaxare i svedjebruk.


Via Runeberg.org: http://runeberg.org/famijour/1877/0293.html

Skogsfinnarna. (1877)
Kulturhistorisk skiss.

(Skrift, som vunnit pris i Familj-Journalens
litterära pristäflan.)

Långt bort från odlad bygd, djupt inne bland furorna,
nedsatte sig i slutet af femtonhundratalet och början
af det sextonde ett stort antal finska familjer i
Yermland, Helsingland och Dalarna. Dessa kolonister
kommo från Tavastland och Savolaks, möjligen också
från andra trakter af landet. Det är icke – åtminstone
författaren veterligt – med full historisk visshet
utrönt, hvad som förnämligast föranledde denna
sällsamma och äfventyrliga utvandring, men många
tecken gifva dock vid handen, att det hufvudsakligast
var nöd och brist i den starkt frostländiga hembygden,
som oafvisligt manade till försök att på annat håll
vinna uppehälle.

Att dessa söner af det minnesrika Finland icke
slogo sig ner i den svenska obygden har sin enkla
förklaringsgrund dels i den omständigheten, att de
voro allt för fattiga att köpa sig jord, och dels
äfven till någon del i den misstro och afvog-het,
som den svenske bonden hyste mot kringirrande
främlingar. »De kommo östanifrån», säger traditionen,
»och medförde i kontar litet säd till sådd samt yxor
och andra jern. De hade ock många bössor och hundar,
stora och varggråa, som voro öfvade till jagt och
vana vid svält. Männen med qvinnor och barn följde
skogarna och gingo från höjd till höjd. När de kommo
upp på bergkrönen spejade de vidt omkring, och sågo
de då rök uppstiga – tecken till att trakten redan var
bebodd -. drogo de längre fram. Under den långa färden
lefde de af jagtbyte. De hade gått hemifrån, for att
i främmande land söka hvad godt de finna kunde.» *

Med den okufliga energi, som ännu i dag utmärker
skogsfinnen, började kolonisterna miltals inne
i skogen åt sig uppföra enkla blockhus. De fällde
skogen rundtomkring och svedjade den. Nu besåddes
de sotiga, med sten och stubbar öfversållade fälten
med den medhafda rågen – men ännu hade de ett år att
vänta innan sädet kunde gifva skörd.

Det kan lättare tänkas, än beskrifvas, hvilka
vedermödor och försakelser af alla slag dessa arma
kolonister hade att utstå under den första vintern af
deras vistelse i obygden. De med björnmossa stoppade
pörtena skyddade väl emot kölden, helst bränsle
fanns i ymnighet, men brödbekymren voro naturligtvis
de största.

Lyckligtvis hvimlade de stora skogarna den tiden af
vild-bråd, och isynnerhet förekom elgen allmänt. Men
vild och skygg, som detta våra skogars förnämsta
högdjur är, blef skidjagten på honom icke desto mindre i hög grad
ansträngande under skarp köld och i djup snö.

Den skogsordning, som år 1647 utfärdades, uppmanar likaledes till finnarnas utrotande. Till nämnda förordning gjordes emellertid år 1664 ett för bönderna högst bindande tillägg, så lydande:

”Der ock någon bonde härefter tillstädjer någon finne
att bygga och bo således på sin skog, som sagdt är, han skall första gången plikta 40 daler silfvermynt; kommer han oftare igen, då skall han straffas till
galgen.»

 

Men våren kom, och med den förhoppningarna. Ur
sotfälten uppspirade rågbrådden med yfvig tofva och
lofvade rik äring; de talrika, nu isbefriade sjöarna
och tjernorna lemnade godt fiske-, tjädern och orren
skötos under det de.slogo sitt melodiska spel i de
höga furorna. Det blef sålunda snart fullt upp med
föda i finnens pörte, fastän säd ännu saknades, och
männen kunde således få någon tid öfrig till andra
göromål än jagten, såsom förfärdigande af nödtorftiga
bohagsting med mera.

Förhållandet emellan de i floddalarna bosatta
svenskarna och de inkräktande finnarna var,
från första stunden det blef bonden bekant, att
främlingarna slagit sig ner i skogen, i hög grad
spändt. Detta förhållande skulle snart vidga sig till
öppna fiendtligheter.

Traditionen har från denna tid bevarat många hemska
och blodiga minnen.

Det var finnens storartade svedjande, som först
upptände tvedrägtens fackla. Då ett svedjeland
icke på många år gifver mer än en skörd, måste
naturligtvis oupphörligen nya skogssträckor fällas,
och den svenske bonden fick sålunda natt och dag se
de väldiga rökmolnen uppstiga från urskogarna, hvilka
han betraktade som sin egendom, ehuruväl ock kronan
gjorde anspråk på äganderätten till dessa ödemarker,
hvilka bonden icke sjelf kunde medhinna att odla
eller på annat sätt tillgodogöra sig.

En i grunden oberättigad fruktan, att genom denna
kolonisternas framfart skogarna till slut skulle
totalt nedbrännas, föranledde bönderna att klaga hos
fogdar och länsmän. Dessa i sin ordning rapporterade
förhållandet till högre vederbörande, dervid också
troligen inberättande, hurusom finnarna undandrogo sig
skatt och tionden samt utskrifning till krigstjenst
med flera pålagor, som denna tid tryckte landets
bofasta befolkning – och så utfärdades det ena påbudet
efter det andra mot allt svedjande på de från denna
tid så kallade finnskogarna.

Men finnarna aktade föga på dessa vederbörandes bud
och befallningar och synas till och med redan från
början af tvisten hafva mött hot med hot.

”Nu började en vild och grym jagt på de fågelfria kolonisterna. Bönderna ville naturligtvis undgå både böter och galge och så väpnade de sig och drogo upp mot skogarna.”

Stora, fullkomligt stiglösa, skogssträckor skilde
dem åt alla håll från svenskarna och de trodde icke,
att dessa skulle våga öppet anfalla dem.

* Detta uttryck, fritt betraktadt, ljuder vackert;
men när man besinnar, att nöden dref dem att i öde
trakter söka sitt bröd, så kläder sig meningen i en
dyster slöja af sorg.

Bönderna gingo också i början mycket försigtigt
tillväga. Det hade nämligen kommit till deras kunskap,
att finnarna voro starka i trolldom och att hvarken
jern eller stål beto på dem.

Men allt strängare utrotningspåbud anlände från högre
ort, och ställningen blef till slut den allvarligaste.

I en kunglig skrifvelse af år 1641 uppmanas
landshöfdingarna, att låta uppbränna icke allenast
finnarnas porten, utan äfven deras säd, så att de
af brist på uppehälle måtte nödgas begifva sig ut
ur skogarna.

Den skogsordning, som år 1647 utfärdades, uppmanar
likaledes till finnarnas utrotande. Till nämnda
förordning gjordes emellertid år 1664 ett för bönderna
högst bindande tillägg, så lydande:

”Der ock någon bonde härefter tillstädjer någon finne
att bygga och bo således på sin skog, som sagdt är,
han skall första gången plikta 40 daler silfvermynt;
kommer han oftare igen, då skall han straffas till
galgen.»

Nu började en vild och grym jagt på de fågelfria
kolonisterna. Bönderna ville naturligtvis undgå både
böter och galge och så väpnade de sig och drogo upp
mot skogarna.

Men finnarna försvarade sig och sina torftiga hem
med mod och tapperhet. En stor del af dem föll i
den blodiga fejden, och deras porten afbrändes, men
de öfriga gåfvo sig ändå icke. Numera fullkomligt
förtrogna med skogens alla bakhåll och gömslen, lågo
de öfverallt i forsat för bönderna och anställde med
sina säkra lodbössor stor förödelse bland dem.

Detta ohyggliga guerillakrig fortsattes en tid med
omvexlande lycka, men slutade så, att finnarna blefvo
alldeles kringströdda och all vidare jagt på dem
omöjlig. De hade, säger traditionen, då svenskarna
visade sig ämna på allvar anfalla dem, på vidt skilda
ställen af skogen undangömt små förråder af säd och
andra lifsmedel och de drogo sig nu undan till dessa
platser, der de i djup stillhet höllo sig dolda.

Under tiden härjade och brände svenskarna allt hvad
de kunde öfverkomma på finnarnas gamla boplatser och
drogo så hem, rapporterande för fogden, att de fyllt
sitt värf.

Bland om tidens råhet och barbarism vittnande
ohyggligheter från dessa blodiga fejder vet
traditionen förmäla, att då svenskarna först anföllo,
gömde sig finnarnas hustrur och barn i de frodiga
och vidsträckta rågfälten, der de trodde sig vara väl
skyddade. Men svenskarna, som fått order att afbränna
äfven skörden, tände på rågen från alla sidor, och
då denna var fullmogen och vind låg på, förvandlades
snart de böljande fälten till ett ofantligt eldhaf,
hvarur många af de arma varelser, som der gömt sig,
icke hunno ut, utan blefvo uppbrända. Men qvinnornas
och barnens jemmerskri nådde männens öron, och deras
raseri kände derefter icke några gränser, heter det
vidare. De svenskar, som nu föllo i deras händer,
sargades och söndersletos bit för bit, tills döden
gjorde slut på deras gräsliga marter.

Det är egendomligt, att man öfverallt i finnmarken
får höra sägas, att det var genom förräderi som
de svenska bönderna lyckades besegra finnarna. Det
berättas härom sålunda:

Finnarnas döttrar voro smärta, fagra och hade »hår
af guld». Då konungens bud kom, att finnarna skulle
med eld och svärd fördrifvas, men de svenska bönderna
fruktade för deras trolldom, sände de sina raskaste
söner upp i finnskogen, under förevändning att
der jaga, men egentligen för att utspana finnarnas
antal och öfriga förhållanden. Dessa flinka jägare,
hvilka i skicklighet sägas hafva öfverträffat
finnarna, blefvo bekanta med finska flickor, och ömma
förhållanden uppstodo snart dem emellan. Men när de
svenska ynglingarna fått veta allt hvad de ville om
finnarnas ställning och boplatser, öfvergåfvo de sina
fästmör och blefvo i stället vägvisare åt de skaror,
som skulle mordbränna deras med falskhet tilltänkta
fränders hem.

Dessa uppgifter förefalla icke så osannolika. Det
kan lätt tänkas, att den finske nybyggaren, trots
sin naturliga misstänksamhet, icke ogerna såg om hans
döttrar blefvo förenade med svenska män, hvarigenom
större trygghet för besittningen af hans boplatser
naturligen måste uppstå.

Namnen på flera platser i finnskogen erinra
ännu om denna förfärliga strid för hus och härd,
såsom t. ex. Slagtaredalen, Mördareön, Blodsmyran,
Finngrafven med flera.

När omsider allt åter blef tyst i skogen, kommo
finnarna fram ur sina gömslen, tände signaleldar och
samlades så småningom.

Den gräsliga olycka, som nyss öfvergått dem, hade
ej förmått fälla deras mod. De började åter åt
sig uppföra porten och snart syntes ännu en gång
svedjeröken välta upp mot skyn.

Finnarna synas hafva från denna tid lemnats någorlunda
i fred och erhöllo till och med på en del från
odalbygden mycket aflägsna trakter tillstånd att
fritt slå sig ner och bebo skogen. Så beviljade
t. ex. konung Carl XI finnarna i Hassela (längst
upp mot Medelpad-gränsen) att svedja utan föregången
syn, ”helst bygden vore aflägsen och synekostnaden
känbar». Det hade ock blifvit konungen kunnigt, att
”folket satt i ett uselt tillstånd och lefde af bark”.

Finnskogarna hafva numera icke det dystra utseende
eller äro så vidsträckta, som vid den tid finnarna
började befolka dem. På många ställen ligga nu der
stora sträckor odlad jord, som deras efterkommande
brutit mellan berg och sjö, bildande ordentliga
byar med fast befolkning. Men ännu i dag svedjas
stora områden, och skörden kan der mången gång gifva
ända till tretio tunnor på tunnlandet. Ända upp till
bergskrönen har denna sällsamma kultur sträckt sig,
och när då vinden spelar fram och sätter den böljande
säden i våglik rörelse, ser det ut, som om sjelfva
berget rörde sig. Och längst upp på topparna stå
i spridda grupper höga, afsvedda furor, nakna och
knotiga, liksom mörka vålnader af de invandrade
finnarna, skådande ner på guldet vid deras fötter –
det hela företeende en högst egendomlig anblick.

Skogens återväxt är på många ställen så snabb,
att man har exempel på att ett och samma svedjeland
kunnat afrödjas och besås fyra till fem gånger under
en mansålder.

Der svedjeelden gått fram, der uppväxer förnämligast
löfskog, såsom björk, asp och al. Och om man bestiger
någon af de höga bergstoppar, som öfverallt upptorna
sig i finnbygden, ligga för ögat oöfverskådliga massor
af löfträd; blott här och der ser man mörka skuggor
i denna ljusa tafla, betecknande att furuskogen der
står orubbad.

Betet blir på svedjade marker det yppersta och gräset
når mången gång vandraren upp till axlarna. Såsom
ett exempel på huru rikt det s. k. finnbetet är,
må här i förbigående nämnas, att på Köhlsjö finnskog
i Helsingland (vid gränsen mot Medelpad) minst 1,000
kor från de vid hafskusten (vid Hudiksvall) liggande
socknarna Tuna, Hög och Högsta hvarje sommar beta,
och att väl tusentals till från främmande trakter
der skulle finna mer än tillräcklig sommarföda.

Den finska folkstammen i Vermlands, Helsinglands och
Dalarnas urskogar har numera fullkomligt sammansmält
med den svenska, och språket är också nästan
uteslutande det sednare. Hvad särskildt Helsinglands
finnskogar beträffar, så har den finska munarten
längst bibehållit sig i Loos socken (den aflägsnaste
intill Herjeådalen och Dalarna), hvilken bygd först
blifvit bruten af invandrande finnar. Konung Oscar I,
hvilken en gång hörde till Stockholm kommenderade
soldater från denna trakt inblanda en hel mängd
finska ord i sina samtal, ifrade mycket för den finska
munartens bibehållande, och genom hans försorg blefvo
nya testamenten på finska språket anskaffade och
utdelade till de finnar, som då voro i Loos bosatta.

En stor mängd finska namn på berg, sjöar och andra
naturföremål bibehåller sig ännu och visar oss bland
annat hvar de första, så grymt behandlade finnarna
slogo sig ner. Vi skulle kunna uppräkna hundratals
dylika finska namn och benämningar, men då sådant
ligger utom planen för denna kortfattade teckning af
skogsfinnens skiftande öden på svensk jord, utesluta
vi dem här.

Det lider intet tvifvel, att de stora och vilda
obygder, som ännu kallas finnskogar, skulle länge,
ja, väl ända till våra dagar, blifvit obefolkade,
om ej de finska kolonisterna der
slagit sig ner. Endast den, som genomvandrat dessa
dystra sträckor, kan göra sig en föreställning om de
oerhörda svårigheter, som här mött för odlingen. I
sanning, det har fordrats finnens hela outslitliga
seghet för att bryta alla dessa mångartade hinder och
man bör tacksamt erkänna, att han härigenom mäktigt
bidragit till främjandet af vårt lands väll Genom hans
exempel lockades så småningom äfven svenska nybyggare
upp till ödemarken och funno der sin nödtorftiga
bergning. Der det förut fanns blott vilda berg,
skogar och moras och der förr endast vilddjuren hade
sina af ingen störda hem, der ligga nu Öfverallt
Imngströdda, af leende löfskog omgärdade byar, med
en i allmänhet välmående och för kraft, allvar och
laglydnad synnerligen utmärkt befolkning.

Se här ett exempel:

Den förste finne, som nedsatte sig i Hassela obygd,
anlände dit år 1598. Han hade fyra söner och grundlade
den nuvarande Köhlsjö by, belägen omkring 1,200 fot
öfver hafvet. Sedermera anlände flera andra finska
kolonister, hvilka lade grunden till andra byar. I
närvarande stund räknar Hassela socken i skiftad jord
och skog 88,730 tunnland och en befolkning af omkring
2,000 personer, alla bergande sig godt, fastän frosten
ofta nog anställer stor förödelse på grödan.

Yi anmärkte här ofvan, att skogsfinnen utmärker
sig för laglydnad. Detta påstående tål dock vid
någon modifikation hvad jagten angår. Skogsfinnarna
vilja ännu i dag icke veta af någon jagtstadga, med
andra ord, de anse, att jagten bör vara fullkomligt
fri. Häri spårar man tydligen ett troget be-varadt
arf från deras förfäder, för hvilka jagten alla tider
på året utgjorde ett högst vigtigt näringsmedel.

Den gästfrihet, skogsfinnen visar främlingen, är
nästan rörande. Är det på sommaren, man kommer till
hans gård, så skjutsas småpojkarna genast ut att meta
laxöring*. Potatisgrytan puttrar snart på spiseln
och lermuggen sköljes sju gånger, ty i den skall
mjölken hällas, i fall man inte får s. k. »filtråg»
med sin tjocka grädde.

Är det åter på vintern vi komma till en finnstuga,
så ställer sig kosthållningen litet annorlunda. I
riktigt lyckligt

fall kan man då få smaka på björn- eller
lostek, men annars torkadt kött, salt strömming
m. fl. tarfliga anrättningar, hvilka dock smaka
jägaren förträffligt. Men fastän nu kosten icke är så
omvexlande och god, som om sommaren, så är finnens
välvilja, om möjligt, så mycket större. Sommartiden
får han nämligen ofta besök af allehanda slags folk
och får då höra färska nyheter från kyrkbygden, men
om vintern äro besöken oftast färre än månaderna i
köldtiden, och hans nyfikenhet att få veta hvad som
»händer och sker i verlden» – det vill här säga
närmaste socken – blir derigenom ställd på ett
hårdt prof, hvilket han dock består med berömvärd
resignation. l regeln far den egentlige skogsfinnen –
den, som ännu bor mycket aflägset – till kyrkan blott
två gånger om året, nämligen vid jul och midsommar.

Yi kunna fatta detta.

Han har ofta tre till fyra mil och derjemte högst
illa banad väg till kyrkan. Han får derunder allt
efter årstiden ömsom klöfja, gå, ro, eller åka på
skidor, hvilket allt fordrar dryg tid, och måste
således anträda sin kyrkofärd på lördagen. Med
söndagen inberäknad får han sålunda hindra tre
dagar för sin officiela gudstjenst – men dertill har
lian icke råd. Hvilo-dagen är för honom, som måste
strängt arbeta, hufvudsakligen en dag för nödvändig
kroppslig hvila.

Men den, som sett skogsfinnen på söndagsförmiddagen
i sitt torftiga hem hålla sin enkla andaktsstund i
kretsen af de sina; den, som sett honom göra detta
utan minsta bryderi för det herremannen för dagen
varit hans påtvungna gäst – den skall visserligen
kunna intyga, att skogsfinnens andakt dervid varit
minst lika stor, varm och uppriktig, som någonsin
dens, hvilken i stenmuradt tempel fått åhöra den
lärde predikanten.

Författaren fick en gång i sin ungdom ett dräpande
svar af en finngubbe på fråga, hvarför finnarna så
ytterst sällan besökte kyrkan, utan till utseendet
mera lefde som hedningar.

»Herrn är ung ännu», svarade den gamle allvarligt,
»och förstår inte riktigt hur vi hafva det. I kyrkan
samlas ”folk till hundratal, men jag har läst i
bibeln, att ’hvar två eller tre äro församlade i mitt
namn, der är jag midt ibland dem’.»

Gubben Noach.

* De flesta häckar och åar i finnskogen – liksom
i många andra svenska skogsbygder – hvimla af
laxöring. Denna fiskart, som är särdeles läcker, är
dock i högsta grad skygg och det fordras rätt mycken
vana och försigtighet att få honom på kroken. Den
laxöring, man här kan meta upp ur bäckarna, är i
allmänhet liten, och man räknar oftast flera stycken
på skålpundet. I elfvarna åter och långt ofvanför
målen för laxens uppgång, träffar man, ehuru numera
sällsynt, laxöring af ända till 20 skålpunds vigt.

 

SÄÄMILAND? Ny artikelserie! Om”Säämes ö”, 1410-tal: Svenska herrefolket annekterar samisk trakt. I skruvstädet mellan Kalmarunion och Novgorod: Säämingesalo

S Ä Ä M I L A N D ? – ny artikelserie.
Uppdaterad version 4 april


Nyslott – Wikipedia

1. I n t r o d u k t i o n

Så vad hände på 1410-talet? Sápmi i järngrepp 

Ett intensivt koloniserande kännetecknar 12-1300-talets tidiga Stormaktssverige.
Sedan man genom Nöteborgsfreden fått sin gräns i öster nöjaktigt fastlagd blir nu ett av huvudmålen att pressa fram den nordliga gränsen mot dels Sameland, dels mot bjarmernas-karelarnas-pomorernas-ruthenarnas/ryssarnas intresseområde. När sedan
Kalmarunionen blir ett faktum – och ju mer makt kung Erik besitter; i en situation där ett kraftigt expanderande Tyska orden alltmer hotar Kalmarunionen (som tillkom av samma skäl) – tillsätter kungen en ny hövits- eller syssloman över det 1323 förvärvade Savolax, nämligen Bengt Lydekesson Djäkne. Det Lydekesson gör, är helt enkelt att dela ut samernas och andra icke-jordbrukande grupper ut till hugade nybyggare och inte minst till annan överhet. Det torde ha varit det rimligaste sättet att stärka det svenska inflytandet.
Ett annat huvudmål kommer fortsättningsvis att vara att hålla den östliga gränsen.
Med detta kom ju svearna och sedermera svenskarna att vara sysselsatta mer eller mindre konstant under samtliga de ca tio (eller tolv?) århundraden de haft anspråk på finländskt och ursamiskt territorium.

 

Sääminkisalo socken:  rester av ett eldgammalt samiskt kärnområde i södra och mellersta Savolax?   

Vi tittar framöver närmare på Jukka Korpelas föreslagna samiska vinterland eller vinterläger i Säämingesalo, lokaliserat till dels i Talvisalo, dvs Vinterön. Ännu på 1540-talet skattade samer till Nyslott helt intill. Talvisalo är själva Nyslotts, dvs på finska Savonlinnas stadskärna.

Sääminge är alltså det land (namnet till synes härlett av ”säämeh”, dvs samer) som delar nutida Saimen (Saimaa, fi.), dvs forna Lapvesi (som Finlands största sjö hette till mitten av 1800-talet) i flera delar. och sjöar.
Apropå stora sjödistriktet i Finland, brukar också landets näst största sjösystem Päijänne
(förr på svenska Pejäne eller Päjäne) anses ha ett namn härstammande från tiden då samer eller samisktalande folk dominerade dessa trakter.

Jukka Korpela skriver om den speciella problematiken då vi behandlar samerna i centrala Finland:

We must distinguish the following concepts from each other: 1) Sámi speakers; 2) Finno-Ugrian speakers; 3) People who are called “Lapps”; 4) Semi-nomadic hunter-fishers of the forests; 5) Reindeer herders; 6) Subjective identity which plays a role in the formation of local unity; 7) Objective identity which is a classification imposed by outsiders —

Mycket starka skäl tycks tala för att området vare sig tillhört Ryssland eller Sverige-Finland och detta torde högst sannolikt bero på att ett annat folk varit hemmahörande där.

 Bild från Savonlinnas (Nyslotts) hemsida om rekreativa utemiljöer. http://polkujuoksu.info/polkujuoksua-karhuvuoren-luontopolulla/


På frågan av sanningskommissionerna i de nordiska länderna vilken stat som bör ansvar för de omnämnda landstölderna, torde svaret vara i hög grad entydigt:
Sverige. Även om de eviga striderna med Novgorod och sedermera Ryssland om herraväldet över de åter sedermera finländska områdena absolut spelat in i att permanta denna trakt som en av de mer otrygga områdena att vistas i senast från och med medeltiden och framåt.

– Vi återkommer med nya, spännande underteman!

Peter Ericson 4 april 2020

 

 

Erik av Pommern
Denne vidlyftige konung ska kring tiden för – eller strax före – sin gammelmoster unionsdrottning Margaretas frånfälle i digerdöden hösten 1412 ha färdats genom Östra rikshalvan och uppmanat socknar, byar och bönder att utsträcka sina markanspråk till ca 200-250 km in i landet; företrädesvis österut. Detta bör ha hänt i anslutning till Tåget emot Viborg 1411.

Erik I, 1382-1459, hertig av Pommern konung av Danmark Norge och Sverige - Nationalmuseum - 15058.tif

Erik av Pommern (oegentligt Erik XIII), född 1382 i Rügenwalde i nuvarande Polen, död 24 september 1459 i Rügenwalde,[1] var 1396–1439 (med två avbrott) kung av Sverige, som Erik III kung av Norge 1389–1442 samt som Erik VII  kung av Danmark 1396–1439. Han var son till hertig Vratislav VII av Pommern och Maria av Mecklenburg, systerdotterson till drottning Margareta som adopterade honom efter att hennes son Olof av Danmark och Norge avlidit 1387. https://sv.wikipedia.org/wiki/Erik_av_Pommern
IMAGE (Unknown) : Natiomalmuseum, Sweden.


Fortsättning:
Korsholms äldre tid och lite om senare århundraden
Drottning Margareta
Samiska kvinnan Margareta
Nyslott, även känt som Savonlinna och skattelängderna med samer på 1500-talet
Säämingesalo – ett samiskt urhem?
1419: samernas själar inkrävs via kloster som S:a Clara kyrka
Novgorod, de ryska klostren och samerna
Ladoga som samiskt urhem

 

 

NY ARTIKELSERIE INLEDS. Språkurhem ”Säämes ö”, 1400-tal: Sápmi i järngrepp, landstölder. Samiskt land fördelas ut av svensk överhet… Erik av Pommerns tid

I n t r o d u k t i o n

Så vad hände på 1410-talet? Sápmi i järngrepp

Ett intensivt koloniserande kännetecknar 12-1300-talets tidiga Stormaktssverige.
Sedan man genom Nöteborgsfreden fått gräns i öster nöjaktigt fastlagd blir nu ett av huvudmålen att pressa fram den nordliga gränsen mot dels Sameland, dels mot bjarmernas-karelarnas-pomorernas-ruthenarnas/ryssarnas intresseområde. När sedan
Kalmarunionen blir ett faktum – och ju mer makt kung Erik besitter; i en situation där ett kraftigt expanderande Tyska orden alltmer hotar Kalmarunionen (som tillkom av samma skäl) – tillsätter kungen en ny hövits- eller syssloman över det 1323 förvärvade Savolax, nämligen Bengt Lydekesson Djäkne. Det Lydekesson gör, är helt enkelt att dela ut samernas och andra icke-jordbrukande grupper ut till hugade nybyggare och inte minst till annan överhet. Det torde ha varit det rimligaste sättet att stärka det svenska inflytandet.
Ett annat huvudmål kommer fortsättningsvis att vara att hålla den östliga gränsen.
Med detta kom ju svearna och sedermera svenskarna att vara sysselsatta mer eller mindre konstant under samtliga de ca tio (eller tolv?) århundraden de haft anspråk på finländskt och ursamiskt territorium.

Sääminkisalo socken: eldgammalt samiskt kärnområde i södra Savolax?

Vi tittar framöver närmare på Jukka Korpelas upptäckta samiska vinterland eller vinterläger i Säämingesalo, lokaliserat till dels i Talvisalo, dvs Vinterön. Ännu på 1540-talet skattade samer till Nyslott helt intill.

Sääminge är alltså det land (namnet till synes härlett av ”säämeh”, dvs samer) som delar nutida Saimen (Saimaa, fi.), dvs forna Lapvesi (som Finlands största sjö hette till mitten av 1800-talet) i flera delar. och sjöar.
Apropå stora sjödistriktet i Finland, brukar också landets näst största sjösystem Päijänne
(förr på svenska Pejäne eller Päjäne) anses ha ett namn härstammande från tiden då samer eller samisktalande folk dominerade dessa trakter.

Jukka Korpela skriver om den speciella problematiken då vi behandlar samerna i centrala Finland:

We must distinguish the following concepts from each other: 1) Sámi speakers; 2) Finno-Ugrian speakers; 3) People who are called “Lapps”; 4) Semi-nomadic hunter-fishers of the forests; 5) Reindeer herders; 6) Subjective identity which plays a role in the formation of local unity; 7) Objective identity which is a classification imposed by outsiders —

Mycket starka skäl tycks tala för att området vare sig tillhört Ryssland eller Sverige-Finland och detta torde högst sannolikt bero på att ett annat folk varit hemmahörande där.



– Vi återkommer med nya, spännade underteman!

Peter Ericson 3 april 2020

Erik av Pommern
Denne vidlyftige konung ska kring tiden för – eller strax före – sin gammelmoster unionsdrottning Margaretas frånfälle i digerdöden hösten 1412 ha färdats genom Östra rikshalvan och uppmanat socknar, byar och bönder att utsträcka sina markanspråk till ca 200-250 km in i landet; företrädesvis österut. Detta bör ha hänt i anslutning till Tåget emot Viborg 1411.

Erik av Pommern (oegentligt Erik XIII), född 1382 i Rügenwalde i nuvarande Polen, död 24 september 1459 i Rügenwalde,[1] var 1396–1439 (med två avbrott) kung av Sverige, som Erik III kung av Norge 1389–1442 samt som Erik VII  kung av Danmark 1396–1439. Han var son till hertig Vratislav VII av Pommern och Maria av Mecklenburg, systerdotterson till drottning Margareta som adopterade honom efter att hennes son Olof av Danmark och Norge avlidit 1387. https://sv.wikipedia.org/wiki/Erik_av_Pommern

Fortsättning:
Korsholms äldre tid och lite om senare århundraden
Drottning Margareta
Samiska kvinnan Margareta
Nyslott, även känt som Savonlinna och skattelängderna med samer på 1500-talet
Säämingesalo – ett samiskt urhem?
1419: samernas själar inkrävs via kloster som S:a Clara kyrka
De ryska klostren och samerna
Ladoga som samiskt urhem

1419: Missionen sätts igång, dvs kolonisationen går in i ett annat skede.
Man vill nu inte bara ha samernas skatter, nu ska man även ha deras land och deras själar.

File:Olofsborg i Nyslott.jpg”Olofsborg_i_Nyslott anno 1889.” Ur Oskar Alin: ”Sveriges nydaningstid, från 1521 till år 1611”, Stockholm 1889, sidan 209.

The city was founded in 1639, based on Olavinlinna castle. The castle was founded by Erik Axelsson Tott in 1475 in an effort to protect Savonia and to control the unstable border between the Kingdom of Sweden and its Russian adversary. During the Russo-Swedish War (1741–1743), the castle was captured by Field-Marshal Peter Lacy. It was held by Russia between 1743 and 1812, when it was granted back to Finland as a part of the ”Old Finland”.
In 1973 the municipality of Sääminki was consolidated with Savonlinna. In the beginning of year 2009 the municipality of Savonranta and a 31.24 km2 (12.06 sq mi) land strip from Enonkoski between Savonlinna and Savonranta were consolidated with Savonlinna. (Wikipedia)

”ath Jffuan Jacobson — hade slagit godha bönder j hell, tagit them j frå iij(c) renar” Informationsrikt om orostid 1526

Vi påminns om en forn gräns mellan svenska och stornovgorodska (Stora Nogard) riket, sedermera Ryssland samt om det krigsdrabbade 1500-talet. Två versioner – en rysk och en svensk. Fler förklaringar inediteras kommande vecka.

Finlands medeltidsurkunder, VIII

Helsingfors
1935
#6298
6298
(20 maj–september) 1526.
Fredsförhandlingar mellan Sverige och Ryssland.
K. Gustaf I:s registratur, III, sid. 141. Arwidssons Handlingar II n:o 122.


Rysk klagan:

Nogre wtaff Swerige göra stor skadha på wåra medt lönlegt tiuffrj, mordt och rooff, oc wåre fogoter wid grensen sände sin budh tijl Wiborg, begärendis jgen thet, som wårom är orättheliga fraa taghet, oc konung G. fogoter oc flere swenske lathe them inghen rät widerfaris, ok wij biudom nw warom ståtthållere j Stora No[gard], at the skule biudha allom vårom fogothom widt grensen til landamäret att wåre skule ingen skada göre på k. G. wndersåthe, oc om thet skeer, skule the latha them faa räth. Wille oc så k. G. befalle sina fogoter, att hans wndersåthe icke göre wåra wndersåthe skadha, oc om skade skeddhe, at the ville lathe skee räth oc igen fångis thet som är orättheliga bort taghet, leggiändis forbudt oc noghot withe ther widh att sådant rooff icke skal offthare brwkat vardha.

Nw på thenne tijdt scriffua oss tiil wåre ståtthållare j Stora No[gard] at wåre fogother scriffua them tijl wtaff Käxholm och Nöthaborg: swenske män haffua bygdt mangha byiar in wdinnan Kexholms oc Nöthaborgs län, benämpdhe. Nywatnj*, Purowäsi, Sawkoso, Peltazarj, Penisarj, Vähasari, Lethasarj oc Saruhesarj, oc ther offuer haffua the oc bygd siig egedelar på andra öyar.

Våre wndersåther aff Nötheborgh Olsere Jaklau och Matthias Klimaw haffua här sackt for oss, att svenske haffua bygt sijg heman j Nöthaborgs län wdj en ödesby, som kallas Kerasolo, oc på andra ödhemarker, icke til wnnandess att wåre moga ther byggia heller boo; thy begäre wij at k. G. wille befälla sine fogother, att the lathe affhysa the ägedeler, som bygde äre wtaff hans vndersåter wdinnan wår län, oc icke tilstädie at the här effter byggia på wart landt, watn eller öyer, oc then tijd vår ståthållares sändebudt aff Stora No[gard] komma til honom, at han wille tilskicke nogra som medt warom på begge sidher läggia skule en wiss rågång effter vårt fädernes Stora Nogards oc Swerigis rikitz gambla råmerke, som hertog Irians oc hertog Albrectz frijdtz breff innehålla, oc thess forinnan at wår sändebud komma til eder, skal huar androm på bägge sidher göre lag oc rätt som fridtzbreffuit oc swåren eedh wtuisar.

Storeförsten Vasilius &c haffuer befaledt att sigia tijg: Een aff Stora No[gard] haffuer claghat på Wiborgs borgare Irian gulsmidt oc Iost Pederson oc nogre swener, som tiäna på viborgs slåtJöns PedersonAlbrect tolk, Jacob Flemming, Maram Swha, att the j hans fråwäre j Mekels hwss haffue wälleligha wtwr hans bodh taghet frå hans dräng j alla hande köpenskat til clx nogårdtz ruble. Ther om sände wij wårt budt Anders Wålesåthe tijl konungen i Danmark Christiernum oc then tidt han talade til rådhit j Wiborg om thetta offuerwålle, suarade the att the wille få them jgen, som thet mist haffde. Oc her til dags är ther jnthet tilgiortt. Thet sijg k. G. på wåre wegna, att han biudher att wår wndersåthe får sijt j gen.

Ytermere beclaga wåre köpmän j Stora No[gard] Andreas Jäske oc Gridhe Subaff, Jwan Sekiren och Gride Bocke på Wiborgs borgare, att then tijd kongens tiänare aff Pålen komme j Nyen til en öö benämpdt Fomijn oc röffuade them, oc når samme röffuare drogho til baghe, kom en stoor storm och dreeff skepen, eth stoort oc eth lithet, med folk och gootz jn j Wiborgs haffn, oc Wiborgs borgare anamade alt samman oc sändhe til Stocholm. Tu Erick skal sigia k. G. på wåre wegna att han tilstädher wåra wndersåthe att få sijt igen.

Så wår och en annan köpman aff Stora No[gard] benämpd Gride Vasilii, sigiandis at han war faren fraa Reffla oc war kommen jn i Nyen, ther komme Viborgz borgare oc röffuade honum j frå skip oc gotz. Wille konung G. lathe bespöria huro thär om är, oc lathe them faa sijt jgen effter rätwisen.

Then tijdt wij komme frå Mwskow til bagha igen til Nogård vordhe wij ther forhindrede til thess Söffuerin Noorbys löpare til baghe kom frå Mwskow oc haffde medt syg thenne effterscriffne befalningh:

Effter storeförstens her Vasielij, med Gudz forsyn herres oc keysares wtåffuer alt Rytzelandt budt oc befalningh haffwa hans edla män Johannes Vasilij capitenere och Johannes Symonis marsk j stora No[gard] lathet mik Wescha Subaff, canceller sammastadz, sigia k. Göstaffs sändebudh Erick Flemming oc hans medfyliare hwre Gabriel Sigfridj oc Maximus Oculanj, som wpbåre store förstans skat i Lappalandt bliffue röffuade widt elffwen Wtze wtaff k. Göstaffs wndersåther Heiki Poikilan oc Iöns Thoroy oc flere theris medhängere; fförst togho the stora förstens wpbären skat i[½](c) nogardz ruble oc the twå, som skatthen haffde wpbåret slogho the j häl oc gripe oc medt sig fordhe x köpmän med theris gootz til c nogardz ruble och lxxvj rener. Ville k. G. lathe bespöria sanningen her om oc igen fångis thet, som boorth är taghet, och sammaledis att han wille befella att the fångher oc theris gotz måtthe jgen komma, oc the ilgerningsmän straffas på thet sådant skulle jcke skee tidhare.

Svenskarnas svar: 

 

Swar oppå the rydzse klagemal.

Tijl then skada, som sked ær aff Viborgx læn med lönligit tiwffuerij och roff på rån &c var nadugste herre konung Göstaff biuder nw sin ståthållare, til greffue Johan på Viborgh, ath han skal straffua med retto huad ther j then motten sked ær, och så foruarath med hans högmectighetz fogtar wijd grensen ath thet her epther icke ske skal, och huar thet sker, skal thet tilbörliga straffas.

Tijl thet klagemål om the nye bygning jnne pa högborne förstis grotteförstens land suarar wår naduge herre ath hans högmectighet ær icke vitherligit, ath nogra hans vndersåther haffua annerstadz bygt en på hans högmectighetz land; huar annerlunde kan finnes j rågongana, skal thå samma nya bygning gerna offhysas.

Tijl thet klagemal om Viborgx borgare Jacob FlemingAlbrickt tolk &c suarar hans högmectighet, attj godemen högborne förstis storeförstens sendingebud haffua nw her forhörth ath så icke tilgångit ær som för högborne förste storeförsten klagath ær, vthan ath for:de godz vart för then skuld annamad, ath Gride Boch haffde köpslagath med Tyns Erichson om nogra saltpetra, och nær han samma saltpetra icke leuera kwnne och haffde thå bittalinngenn vpbårith, varth hans godz ther före antastad och var icke mer godzseth en tijl ij(c) mark, och drog lika mod salthpetran &c Och var thetta Tynnes gerningh alena och inthe the andres, som benempde ære.

Jtem om thet klagemål om thet roff, som konungens folk j Påland tog frå Nyn ath thet skulle sedhan vara tagit vijd Wiborgh och senth til Stocholm, swarar hans högmectighet, ath thet giorde konungh Cristierns folk, och ther före haffuer han ther inthet swara til.

Jtem om thet clagemål på Gride Basilij vegne ath Viborgx borgare skula haffua röffuad honum j frå skip och godz &c suarar hans högmectighet ath han ther om haffuer lathit bespörgie och kan icke finnes ath thet ær skeedt aff nogra hans vndersather.

Jtem om thet clagemål ath twå storeförstens befalningxmen vtj Lappeland varde slagne och hans högmectighetz skatt bortagen til i[½](c) Nogordz rwbla &c suarar var nadige herre ath han haffuer ther vthinnan besporth siig, och haffuer forståth att samme ij befalningxmen j sannyngen bliffue slagne, men att skatten skulle ther vara taghen, ær oretteliga klagit för storeförsten j Rydzland och haffde hans vndersåther sielffue vållet samma angrip, ther med ath Jffuan Jacobson med hans sölskap nogot til förna hade slagit på samma stad vthöffuer xxx godha bönder j hell, tagit them j frå iij(c) renar, med the ägedeler, som the förde och var vel wijd lx(m) mark värth. När then skade varder viderlagd, skal gerna til tänkes, ath then skade skal och viderlagdt vardha.

Jtem samme Jffuan Jacobson slo j hel xxiiij men, och ij quinnor wijd træsken j samma Lappeland, thess ligis Grippe the iiij drenger, och förde med siig til Rydzsland, och vj men sloppe blotthe j skoghen. The toge och fra them xxv håper och alla theris fiska, nätt, kläder, kettslar och theris matt &c; war wärt til hopa j(m) mark, trengde them, och en nw trenga frå siit eget fiske vatn, som the draga skatt och skwl vthaff, så ath the icke torffua fara och fiskie och brwche siig som the aff alder giort haffua. Begærer var nadige herre ath ther må och ske viderlegningh före och fongana lösse giffuass, och ath storeförsten wille biude sine vndersåther och böndher til, ath the icke her effter skwla göra nogot forfångh in på samma treske, thet med rette hans nadis vndersåther tilhörer.

Ytermere medhan fridhen, som var beleffuad vtj her Suantes tijd til lx år emellom Suerige och Rydzland, ær nw samtykt och confirmered på beggis sider med korskysning och fridzbreffsens besegling til for:de åratals terminen, vil högmectig förste konung Göstaff, vår nadige herre, ssamma frijd oforkrænkt holla och holles latha vthaff alla sina vndersather, inthet twäkandis ath storeförsten her Vasilius &c, herre och kiesare vthöffuer alth Rydseland, jw så göra vil på then sidhan.

Doch ligeuel effter mang fogtha skiffte offthe sker j kort tijd wijd grensen, och bliffuer for then skuld forsummad, ath then skade, som sker med roff, brand och tiuffuerij, lönliga och oppenbårliga, bliffuer icke altijd retteliga ransakat och tilbörliga straffat, vthan then ene skiuther saken i fra sich til then andra segiandis, ath then skade ær icke sked j myn tijd, och ther med få thij ingen viderlegningh eller rett, som skadhan haffua j hondom.

Synes för then skuld var keriste nadige herre rådeligit vara, ath en fulmyndog off huarth ryket tilskickad bliffuer wijd grensen, pa begge sider, som j samma månad, ther skadhen sker vppa, skal latha straffa och fly rett och viderlægning för skadha, eller sielffuer betalan. Ellix haffua the skalkar, som bo wijd grensen, lithen forsyn til ath brwka sijt skalkerij, huar in på annan, som the plæga göra. Hær oppå begærar var keriste nadigiste herre vetha store förstens &c sinne, goda råd, och mening, gönum hans scriffteligh vnderuisning, ther hans hög:[mectughet] kan siig epterrette hwre han ther om skal forordineret med sin ståthållare på Viborgh greffue Johan och flere befalningxmen vijd grensen.

Jtem om köpmæn, som plæge ferdes mellom Suerige och Rydzland på begge sider &c ær var kereste nadege herre til frijdz ath the bruka sijt bestha huar med annan som gammalt och fordt varidt haffuer, och före the varor som nyttoge ære.

Och om storeförsten lather alla waror j sijt land, som her tiæna kwnne, vara frij och oforbudna, som ær salthpeter och annat huad thet helsth vara kan, så vil och vår kereste nadige herre latha vareth med the varor, som falla her j landit. Men huar nogot forbud sker på then annan sidhan, ær loffligit ath så och sker her j landit.

* Över raden står skrivet: ”aqua noua”.


PE framhävningar

Image result for gustav vasa

Image result for gustav vasa

PETER ERICSONS föreläsnings-CV (fylls på eftersom) – Boka föreläsning, webbinarium etc på saepmietalks@gmail.com!

Föreläsnings-CV (fylls på eftersom)


Kommentar till bilden: Någon expert på samernas historia i södra Finland är jag inte
– möjligen sakkunnig i sedvanefrågor och forskare med fokus på kusten och södra områdena. / PE 

2020

Arbis Helsingfors 5 feb
Nordsjö Helsingfors 4 feb

2019

Tölö gymnasium 6 feb
Lärkans gymnasium mars
Mattlidens gymnasium april
Press-medie.stadsvandring 29 maj
Medelpads fornminnesförening Norraberget 2 ggr aug-sep
Stadsvandring Stockholm 1 sep Södra rundan
Stadsvandring Stockholm 14 sep Norra rundan (tv-reportage)
Pedersöre, MI (samarr Karleby/Kokkola) 24 sep
Nanoq, Fäboda 26 sep
Malax (Korsnäs.Malax MI) 11 nov
Jakobstads svenska gymnasium 16 dec

Berömda kvinnor i samernas historia jubilerar: Anna Lindhagen 150 år, Maria Magdalena Matsdotter 185 år

Vem var Anna Lindhagen?
Vem var Maria Magdalena Matsdotter?
 

Anna Lindhagen (1870-1941), Stockholms barnhemsinspektör, delvis ångermanländskt ursprung och en av samernas främste allierade under en mycket viktig tid kring 1904-05 och samarbetade med Elsa Laula. Brodern Carl var borgmästare i Stockholm 1903-30, riksdagsman i 43 år och skaffade bl a medel till svenska samernas både första och andra landsmöten. Anna Lindhagens museum på Södermalm är också sevärt! Hon är också känd som rösträttsförkämpe och tidigt politiskt vald representant (SAP) samt såväl i hög grad förstädernas tillskapande (dvs villastäderna) som kolonilotternas ”moder”.

Maria Magdalena Matsdotter (1835-1873) reste till Stockholm två eller tre gånger (uppgifter går isär) och var den som låg bakom att åtta samiska skolor i Lappland, och sedermera fler, bl a i Jämtland. Maria kom från södra Lappland och hade vinterbete omväxlande i Härnösandstrakten, och i Nätra – beroende på var familjen (fadern räknades som sprintare, dvs utan skatteland men likväl med möjlighet att bygga upp en skaplig renhjord). Hon samarbetade främst med Fredrika Bremer men även med en rad andra prominenta personer och uppmärksammandes i världspressen på 1860-talet. Audiens hos kungen gavs och Marias legendedariska skidtur till Gävle 1864 odödliggjordes. Anna föddes på vinterflytt emot Hemsön 21 mars 1835, och dog i Nätra bara 38 år gammal.

Bägge dessa kvinor uppmärksammas i mina stadsvandringar och nu denna vår när bägge på sitt sätt jubilerar, kommer särskilda aktiviteter att erbjudas.

BOKA Din plats på en spännande STADSVANDRING
Notera nu främst mina stadsvandringar 7 april

– Södra rundan ”Anna Lindhagen 150 år”,
specialvandring KVÄLL (tid: se komm. inlägg)
– Norra rundan Elsa Laula, Fredrika Bremer och Maria Magdalena.
DAG.

Stadsvandringen på Oddasat – TV! Se klipp från 1 okt 2019: (Norra rundan) https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2327&artikel=7302084
Se även här om förslaget på torg till Elsa Laulas minne: https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2327&artikel=7231752

Boka 7 april-vandringen redan nu! (Prislista kommer inom ett par dagar!)
Du kan redan nu boka icke-bindande (OBS!) via epost saepmietalks@gmail.com 
eller sms +46729070058 (Peter Ericson)

Samt erbjudes föreläsning 22-23 april för hugade arrangörer!
Kontakta mig på ovanstående sätt (epost och sms) för offert.

Peter Ericson 10 feb 2020

Bildresultat för anna lindhagens museum
Anna Lindhagens museum i Stigbergets Borgarrum.
Bild från Miras Mirakel, bloggen (2014):  http://mirasmirakel.blogspot.com/2014/09/anna-lindhagen-och-stigbergets-borgarrum.html

Bilden kan innehålla: 1 person
Maria Magdalena Matsdotter – bild via British Museum.
Den här bilden hittade Johan Sandberg McGuinne.

Berg (Z) och en urgammal märklig historia om ett till synes samiskt kärnområde

Bergs kommun och socken i sydligaste Jämtland har en mäkta intressant historia med koppling bl a till kustskogssamer; och därtill med samer som haft vinterbete i nuvarande Sandvikens kommun, i Bollnäs med Arbrå och sannolikt också kring Avesta!
Det skulle till och med kunna hända att några av de samerna som under järnåldern bar fram det ursydsamiska språket kom denna väg via Åland och Uppland. Se vidare Minerva Piha och våra andra bloggposter i ämnet.

Det här materialet kom först för mina ögon då jag arbetade med Rätanmålet kring 2011-12. Det har sedan vid utvidgade studier framstått som allt märkligare och alltmer spännande.

I  Bergs socken föddes 1728 Cicilia Jonsdotter – modern till de i vår blogg emellanåt omtalade Sigrid och Anna Jönsdotter, de då unga samekvinnorna – annars boende under den perioden i Njutånger – som reste till Newcastletrakten. Hon var i sin tur dotter till de extensivt nomadiserande samerna Jonas Larsson och Sigrid Jonsdotter.

Om Cicilias mor, Sigrid Jonsdotter, stod följande i samband med hennes frånfälle 19 juni 1772 i Högs socken (hon och maken säsongspendlande mellan Hög och Fors, vari maken anställdes som sockenlapp i sistnämnde socknen). Sigrids mor hette alltså i sin tur Coecila Eliaedotter och fadern Jöns Erlandsson.

Rörande de husförhör som kyrkan lät genomföra – sannolikt på statens inrådan – i mitten av 1720-talet och bit in på dessa decenniums andra hälft – så resulterade det i avslöjandet av en rejäl samisk population i Färila. Överlag kan man säga att Hälsingland kryllar av samer under 1700-talets första hälft, och sannolikt också tidigare. Det vi antar, är att samerna sågs som hedningar och ännu ej tilläts skriva in sig i ministeriallängderna just före 1705-10.

Ett samiskt kärnområde anas, och en mycket gammal samisk kontingent skymtar fram och ses nomadisera i de inre delarna av södra Norrland 1670-1710 inte minst. Kontakt torde ha funnits med såväl fjällsamerna som med kustsamer – mest de sistnämnda. De inblande landskapen är i förstone Medelpad, Jämtland (södra och västra), Hälsingland, Gästrikland. Men berörs gör även Uppland, Västmanland, Dalarna och möjligtvis resterande Jämtland.

Peter Ericson, historiker, Helsingfors
Lördagen den 8 februari 2020

Om HETS som INTE stävjes av ansvariga utgivare och chefredaktörer. Slut nu med hets emot samer!

HETS MOT URFOLKSGRUPP – LAGLIGT?

Uppdatering 29 januari: I den allmänna turbulensen missade jag en ”liten” detalj; dvs att den hetsdömde författaren till Expressens artikel skrev 2007! Likafullt vore intressant att höra vad det ledde till då. Men SvD skriver idag, 2020! / PE 

Alltså, nivåerna i samepolitiska debatten …

Ignoransens okrönta kungar jagar högerextremisters gillanden genom alltmer och alltför mycket tyckmycket koketterande med bristande bildning.

Samerna har jagats längre och längre upp i de nordiska länderna, mot norr och uppåt hörnen; blivit fråntagna alltmer rättigheter, fått markerna stulna.

Men inte heller det räcker – de sista ynka rättigheterna som bibehölls till 1992/93 ska också bort; värdigheten skall tas ifrån de oädla vildarna som har mage att hävda sin särart och att dom mist sin mark, sina vatten och sin rätt.

”Det där jädra HD”…. ”Säkert fullt av PK-judiska marxister och batikhäxor och kåmunister”.

Det är som ginge proppen ur. Allt är möjligt. Hitta på, smäda, hata; huggsexa och kapptävling om vem som hittar den lägsta kommentaren, den som Breivik skulle ha skämts för. Praktiskt taget hela (inte bara) den svenska borgerligheten tycks ha angripits av någon fascistpandemi … Förvisso har sjukan grasserat av och till sedan åren runt 1990.

Det är illa nu. Ansvariga utgivare och chefredaktörer på – som jag ser det – främst Expressen och SvD bör ställas inför svars på flera olika plan och detta PRONTO!

Land skall som sagt med lag byggas och HD har i sin blinda objektivitet kommit fram till ett sunt och sanningsenligt beslut; en dom som står sig i decennier, kanske i halvsekel, kanske ännu längre ändå.

Samerna har inte fått någonting som helst!!
Samerna har återfått en rätt som fråntogs dem i början av 1990-talet.
Det är allt.

Peter Ericson
Historiker
Helsingfors

(Bilden: Vad har van Gogh med det här att göra?
Det kanske tål att tänkas på … ?)

Ingen fotobeskrivning tillgänglig.

GIRJASDOMEN ÄR PREJUDIKAT. Punkt.

God middag!
 
Kort, koncis kommentar av en försiktigt sagt ”ärrad” sakkunnig- och samiska rättsmåls- och sedvanemåls (etc)-veteran (Nordmaling-, Rätan-, Härjedalen- samt några som förberetts).
 
Angående Girjas.
 
Många äro kallade, få äro utvalda.
Mången tolkning har vi fått se; och förvånansvärt många försöker tona ner domens betydelse.

Då säger jag: ”Tror ni Sveriges Högsta Domstol skulle ta upp ett mål av icke-prejudicerande art och döma emot staten… Om det inte avsågs vara just prejudicerande?”

Girjasmålet kan i detta avseende enbart jämföras med Nordmalingsmålet 2011 och Selbusaken 2001. Mål som gått åt andra hållet för samerna – Skattefjällsmålet 1981 och Härjedalsmålet (som aldrig passerat Hovrätten) kunde få en annan utgång med det nya rättsläget när vi betraktar Nordmaling och Girjas sammantaget. Vad i övriga detaljer beträffar, hänvisar jag till advokater med djupare insikter i juridikens vindlande stigar. Fr’ämst skulle jag då anbefalla Front advokater; där mina gamla samarbetspartners och uppdragsgivare från Nordmaling numera befinner sig, de som inte pensionerats ännu.


Till fel- och snedtolkare:
Undvik förslagsvis (1) att önsketänk och (2) att måla Horn-Per på väggen; då det inte finns någonting som helst som skulle tyda på att vare sig ortsbor eller andra samer skulle bli förfördelade i en jaktadminstration i samisk regi. Tåssåsenmodellen fanns och finns. Det handlar om att få betesro och inte minst intäkter; då ju samerna långtifrån kan uttnyttja sin egen jakträtt i all utsträckning hela året. Också under lappfogdeepoken hade principiellt samerna i byarna alltid sista ordet vad gällde jakt- och fiskeupplåtelser.
 
Det var allt.
 

Peter Ericson 25 januari 2020

Illustrationerna: 
Författaren-bloggaren vid föreläsning i Kristinehamn dec 2016 om bl a Värmlands samer.
Foto: Monika E Pensar.

Elsa Laula som frimärke då samernas första landsmöte och Elsa odödliggjordes 2017.
Dokumentet som visar att samer fanns och skattade i eller åt Ångermanland, 1484 (RA).