MALAX Veni vidi vici, ett ”win-win” över Kvarken i säljaktens gamla högsäte 11.11

Suverän uppslutning i lilla Malax; orten, socknen och kommunen känd för sin historiska säljakt, för kontinuerlig bosättning längre än något annat område i norra och mellersta Finland samt för sitt pliktuppfyllda och pålitiliga talko (dvs samfällda arbetsprojekt).

Flyget med en stor Boeing bar mig, kanske lite otippat men snabbt – på 3 5 minuter! – från vanda i Helsingfors till Vasa flygplats. hemresan (till mitt blivande hem) till helsingfors var en lite knöligare Onnibuss via Åbo. Men priset 16 € för den resan kan få en att stå ut med ganska mycket. Fick iaf två säten själv hela vägen.

På dagen fyra år efter den legendariska föreläsningen i Delsbo när bönhuset bågnade under tyngden av 90 st ekonomiskt lagda hälsingar som betalade en hacka för att höra underteckand tala om samerna en småbister onsdagkväll i november 2015 begicks premiär för mina föreläsningar i mala, nu en måndagkväll inför 39 betalande, inom, ramen för MI, Medborgarinstitutet i Malax-Korsnäs

Föreläsningen gick smidigt och nästan i överkant snabbt. Men det känns som om bitarna föll på plats som de skulle och att folk frågade och diskuterade ivrigt; såväl före som i paus, i slutet av föreläsningen som efter. Det faktum att jag numera väver in finländska forskares rön – inte minst Ante Aikios, Mikko K. Heikkiläs och Jukka Korpelas – väcker uppenbarligen nyfikenhet och stärker naturligtvis det sagda.

Varför gick det så bra? Vi nådde ut till många och arbetade förhållandevis optimalt där. Och rektor Eva Kammonen var utpräglat lyhörd, samarbetet flöt nära nog perfekt.
Mina egna förberedelser var lagom och jag hade skalat ned materialet ordentligt.

TIDIGARE PÅ DAGEN hade jag också förmånen att få möta Lilian Pettersson-Smeds från Oravais Historiska Förening; och detta möte kändes rejält konstruktivt.

Stor gästvänlighet bjöd ”PAmpas”, dvs Österbotten som vanligt på.
Möjligen med de Luxe-prägel här.

Bild 1: Från föreläsningen måndag 11.11. Foto av Birger Ingman.
Bild 2: Birger Ingmans karta från motsvarande finländska lantmäteriet på platser med Lapp- i början av namnet. Enda tomma platserna är där samernas gamla kärnområden
låg.
Bild 3: Undertecknad och Göran Strömfors, från Fornforskningssällskapet och Båtmuseet.

Platsen: Kvarkens Båtmuseum, Malax, Österbotten, Finland.
Datum: 11 november 2011.
Arrangör: Medborgarinstitutet

 

Peter Ericson och Göran Strömfors Malax 2-2

Ångermannasamerna anno 1484

Historien rör sig framåt.

1484 var det Svante Nilsson, en både Natt och Dag och en Sture – som via sin ångermanlandsfogde Bernt Larsson inkasserade ångermannasamernas s k lappskattMotsvarande dokument finns i Östra rikshalvan från t ex 1390 i Katinala, helt nära Tavastehus slott, och 1454 skrivs om tavaste- och umesamerna som konungzlappar,  ett lika mytiskt begrepp som birkarlar. Sture Nilsson var Sten Stures d.y:s far, antas ha varit blott ca 24 år år 1484 och själv riksföreståndare från 1504 till sin död. Under en kort tid (ca ett år) satt han som länsherre på Korsholm, vilket dock – kungsgården och länet –  pantsattes redan 1505 till Erik Turesson.

Vi laddade ned detta dokument på nytt, i all sin prakt och mer högupplöst.

Sånt här är svårt att komma runt.
Kopplingarna mellan Örebro och Ångermanland bör utforskas närmre.

31443_31443.jpg

Peter Ericson 7 nov 2019

WINTER MED WEBBINARIER! Boka, bli kloka! Kvinnohistoria, kolonialism-analyser, prima material för sanningskommissioner…

FYRA webbinarieserier/-teman i vinter/vårvinter/vår.
Minst 7 st deltagare krävs på de flesta – så sätt igång och anmäl Dig nu!
 
1. To 14 nov. Fördrivningar, etniska rensningar, definitioner på kolonialism. Gäller hela Sápmi. Populärt hållet. Inga speciella förkunskaper krävs. Från klass 9..
ANMÄLAN: Snarast! Förhandsbetalning. Hör av Er för offert! Tid meddelas senare. Del 2: VAD ÄR KOLONIALISM? Definitioner; exemplen Norge/Sverige/Finland/Ryssland och samerna. Historia och nutid.
Föreläsning via webb i januari. Del 3 tillkännages senare. P Ericson.
 
2. Fre 15 nov. NYINSATT streamad webbföreläsning!
”Samerna i södra och mellersta Sverige – en lång, komplex och intressant historia!” Peter Ericson. Fredag 15 nov kl. 10.00 – 11.30 svensk tid.
Här räcker det med fem deltagare men i nuläget finns bara två st.
 
3. Ons-to 11-12 dec Om problem i Sápmis historieskrivning 900-1900 AD. ENG 11 dec, SVE 12 dec. Uppföljning i vår.
Lämpligt för universitet och högskolor, ev gymnasium (spec hum/sam). Intressantast för Finland och Sverige.
ANMÄLAN senast To 21 nov, gärna ”nu”.
 
4. NYTT. Samiska föregångskvinnor i tre delar
Inledande streamad föreläsning ons 18 dec
Samernas organisationshistoria i hela Norden lö 25 jan 2020. (en näraliggande vardag kan ersätta vid behov!)
Samiska kvinnors nätverkande med Lindhagens och andra inflytelserika samtida samt kontakter med hoven.
Ons 4 och lö 7 mars 2020.
ANMÄLAN: Senast to 5 dec (helst omgående!).
Kurser/klasser: – Kontakta oss för offert.
 
O b s e r v e r a : Förhandsanmälan gäller på samtliga, liksom förhandsbetalning. minst 7 st deltare per titel för att den skall bli av. Det är ok att avvakta med betalning; men Ni som är det minsta intresserade – anmäl Er snarast!
 
Peter Ericson kursansvarig
Fd studierektor Umeå universitet (dåv. inst för samiska studier)
 
Bild: Intervju för Hufvudstadsbladet 6 feb 2018.
Foto: Monika E. Pensar.
Bilden kan innehålla: 1 person

Katten på råttan, råttan på repet … om en helt dödfödd rättsprocess: Om samerätt, sedvana, missförstånd och maoisters blåslampor (Peter Ericson 4 nov 2019)


Av Peter Ericson, sakkunnig i (bl a) Nordmalingsmålet
Editerad 6 nov

”Att samer mister renar är en företeelse väl lika gammal som renskötseln själv. ”

Imorgon tisdag inleds rättegången mellan Vapstens sameby och käranden, som kallar sig för Vapstens lappby. Här kommer mina tankar omkring detta.

Det är viktigt att vara medveten om att s k Storumangruppen och ”ursamernas” (vilket obehagligt ord) vrede eldats under i decennier av politiska fanatiker, extremister som har och hade sin politiska hemvist i maoismen. Till det kom en ganska urspårad Hr Cramér (1922-2019); med ett fint 1960- och 70-tals-CV (han var bl a Sameombudsman under flera år) som kom att mista Samernas Riksförbunds förtroende åren efter Skattefjällsmålet. Han personligen bar ett mycket stort ansvar för att i åtminstone 20-25 år förföljt forskare och trakasserat renskötare och han kom också och interfererade i Högsta Domstolen under huvudförhandlingarna i februari 2011. Ansvaret för att ha blåst under vreden ligger alltså i hög grad hos Thomas Cramér. Listan kunde här göras längre; men då ifrågavarande person gick bort för mindre än ett halvår sedan stoppar vi där.

Ska Vapstens s k lappby någonsin kunna uppnå rimliga samiska rättigheter krävs nya strategier och rensning i ledens beteenden; mobbing, rasism och hets mot det man kallar ”nordsamer” (vilket vanligen handlar om personer med fyra generationer och närmare hundra års rötter i aktuell trakt; och i de allra flesta fall människor med en mångfacetterad bakgrund, där vanligen också syd- eller umesamer ingår i släktträdet).

Vapsten var förr en seminomadisk sameby med kalvningslandet betydligt längre ned, åt skogslandet till. Om Vapstens s k ”lappby” ska ges rättigheter; skulle i nästa skede de gamla lyckseleskogssamiska skattelandsinnehavarnas ättlingar kunna stämma de förutnämnda, för att få rätten tillbaka till sin fd seminomadiska by med intensiv renskötsel; eller Umbyn att få tillbaka sin skogslappby. Sedan kan ångermannasamerna stämma de gamla Vapstenssamerna, de seminomadiska. Och medelpadssamerna ångermannasamerna. Och hälsingesamer osv osv.

De gamla skogssamiska skattelandsinnehavarna kring Lycksele miste sina renar och sina rättigheter. Vems fel var det? ”Ursamernas”? Det här skedde då seminomadismen utvecklades till helnomadism under några intensiva decennier på 1800-talet – speciellt tiden 1820-40-tal, men processer kan sägas pågås under större delen av 1800-talet, samtidigt som den pågår mer eller mindre tydligt från ca 1600 till 1900.

Vapsten sameby har sina sidor; det ska gudarna veta.
Men rätten till renskötseln i aktuellt område har dom i hög grad själva upp- eller inarbetat. och byn som sådan är den juridiska enhet som bär denna rätt.

Sedvanan i vinterbeteslandet grundlades på en fin serie välbelagda betesvintrar på 1820-talet. Då talar jag om de vintrar som just undertecknad lyckades belägga i Nordmalingsprocessen, under arbetet med den 2000-2011 (förhörd i Tingsrätten 2005, Hovrätten 2007 och i HD 2011; totalt åtta dagars sakkunnigförhör!).
Dessa vintrar, tillsammans med ett antal vintrar på 1840-50- och 1860- och inte minst -80-talen konstituerade ett äldre regionalt skikt av samer med rötter i den skogssamiska tiden. Jag har förresten skrivit om processen då skogssamebyar blev fjällsamebyar och seminomader blev helnomader under 1800-talets första hälft, det kan man läsa i Samefolket no 10-11/2002 och 2-3/2003.

Med allt detta sagt är det av nöden att snarast införa de tolkningar av samernas kollektiva men tillika på personligt ägande baserad renskötselrätt som var rådande före 1928. Samebyn bör ha ett ansvar för alla de samer som vistas inom dess område. Tolkningarna bör också omfatta jakt och fiske och andra nyttigheter som krävs för en självförsörjandegrad inom ramen för traditionellt och moderniserat urfolksleverne.

Att samer mister renar är en företeelse väl lika gammal som renskötseln själv. Roger Kvist beskrev förtjänstfullt och glasklart i sin avhandling 1989 hur detta fungerar.
Svenska staten kan beskyllas mycket; men just detta kan vare sig den eller Vapstens sameby lastas för, i varje fall knappast i någon avgörande grad. Bäst att behålla beskyllningarna till det som bär – och det ska gudarna veta att det är väldigt många olika saker!

BILDEN: Ur tidningen Advokaten 5/2011 (via sajten E-magin.se).
Samebyarna Rans, Ubmeje tjeälddies och Vapstens vinst i Nordmalingsmålet hade en omfattande betydelse för stora delar av det svenska renskötselområdet; bl a genom att man via advokaterna – samernas ombud – lanserade och etablerade traktsbegreppet i förståelsen vinterbetestrakt. Samerätten är kollektiv och en process sådan som den som nu är på kommande borde inte kunna inträffa.

Kvists avhandling: http://libris.kb.se/showrecord?q=Kvist%2C+Roger&r=&n=1&id=814886&g=&f=&s=r&t=v&m=10&d=libris

 

Sameradion: Om P-O Nutti (ljudlänk)

 

Samlingssida Sameradion ”Vapsten vs Vapsten”

https://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=2327&grupp=33504

Tematimme om processen

https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2327&artikel=7336861

Torp: Ovanlig start på Vapstensrättegången

https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2327&artikel=7337799

Ernst Manker: Torkel Tomasson som etnograf (ur Västerbotten 1941)

När Torkel Tomasson en gång lämnade renstigarna i Vilhelminafjällen
för att gå den lärda banan, var han redan en
mogen man, som visste vad han gjorde. Han ville på den
vägen efter bästa förmåga tjäna sitt folk. Motsättningarna
mellan samefolket och dess grannar och även mellan gammalt
och nytt inom dess egen livsföring, själva kulturutvecklingen,
hade lett till alltmer invecklade och brännande sociala problem,
som ropade på sin man. Tomasson valde också den juridiska
banan för att få de förutsättningar, som uppgiften krävde. Samefolket behövde sin egen jurist, som hade insikt både i det allmänna rättsväsendet och i den lilla folkminoritetens säregna
förhållanden.
Befordringsvägen visade sig dock svårare för samefolkets
egne talesman än någonsin en klövjestig för nomaden, och Tomasson nådde väl inte den sociala ställning han förtjänade.
Men han skapade sig och sitt folk ett språkrör med Samefolkets
Egen Tidning, och vid sidan om sin blygsamma kanslitjänst i
Falun förde han sitt folks talan med en intensitet och kraft, som
knappast varit starkare eller av större betydelse, om han suttit
som lappfogde. Då hade han varit bunden till ett visst distrikt,
nu talade han till och för hela sitt folk.
Det var inga lätta uppgifter han fick att ge sig i kast med:
konfliktämnen mellan renskötarna och nybyggarna, lapparnas
bosättningsfråga och deras möjligheter att idka jordbruk, ren4
skötselns organisering, renskötselprodukternas avsättning, lappadministrationen, representationsfrågan, nomadskolans omläggning, vården av de gamla etc. Utan fruktan gick han svårigheterna in på livet, och även när det var förenat med en skarp
kritik av administrationen och dess åtgärder, skedde det alltid
med en ärlig strävan att få missförstånd rättade och frågorna
sakligt utredda — detta måste nog även den erkänna, som inte
i allo delade hans åsikter. Med sin orädda ventilering av alla
de sociala frågorna hade Torkel Tomasson sålunda klarlagt
dem från lapsk synpunkt och därigenom på ett förtjänstfullt sätt
bidragit till en utjämning av de ras- och intressemotsättningar,
som gjort sig gällande inom lappmarkerna.
Personligen gav han knappast intryck av att vara en stridbar
man. Han var en äkta same till sitt väsen, god och försynt,
stillsam och tillbakadragen, men när det gällde, visade han sig
seg, envis och stark — alldeles som den oansenliga fjällbjörken,
som segt håller sig kvar och trotsar stormen. I den sociala
kampen tedde han sig också ofta som renskötaren inför en stor
och svårmanövrerad renhjord, då en smidig intensitet betyder
mer än stora åthävor och ilsket domderande; hans polemik var
sålunda vanligen hovsam till formen men stark i sak. Mest
lössläppt och frejdig var han i striden mot ”lappromantikens”
spöke, som stod hindrande i vägen för en naturlig social och
ekonomisk utveckling. Då var han som sagans lille kvicke sameman mot den dumme jätten Stalo.

Torkel Tomasson blev för sin tid samefolkets främste talesman och sociale kämpe, men med lika goda förutsättningar kunde han ha blivit sin stams etnografiske utforskare. Nu fick vetenskapen bli ett sidoordnat intresse för honom, men den
som bläddrar igenom tidningens alla årgångar kan inte undgå
att beundra hans insats även på detta område. Närmast har
han väl med sina etnografiska och kulturhistoriska artiklar vänt
sig till sina egna stamfränder, då ju tidningens uppgift i lika
hög grad gällde lapparnas bildning som deras sociala rätt, men
han har även kommit med primärmaterial, synpunkter och vetenskapliga resonemang, som med respekt noterats bland yrkesforskarna. En etnograf bläddrar sålunda med både glädje och behållning i Samefolkets Egen Tidning, och jag får lust att ur
Torkel Tomassons 22 årgångar plocka fram några av hans
egna artiklar av etnografiskt innehåll.
Redan i första årgången, 1919, finner man ett par artiklar av
stort intresse, det ena om fyndet av en träseite på Marsfjället,
6
Torkel Tomasson i sin studerkammare i Uppsala, där Samefolkets Egen
Tidning startades. Foto: Qust. Wallerius.
som senare på Tomassons föranstaltande räddades till Nordiska
museet, och den andra om de s. k. stalotomterna. Dessa underliga tomter med en ringformig jordvall kring det några decimeter nedsänkta jordgolvet voro välbekanta för nomaderna på många håll i fjällen, så gott som alltid uppe i övre björkregionen, på gränsen till kalfjället. Men då det nedgrävda golvet
tedde sig främmande för de senare generationerna, hade man
kommit att förknippa dem med sagans stalofigur. Forskningen
har heller inte, i den sparsamma mån den tagit befattning med
dessa fornlämningar, helt velat tillerkänna lapparna upphovsoch äganderätten till dem utan hellre sökt lagfart åt andra nordbor såsom jägare och fiskare här uppe. Man har till och med ifrågasatt, om inte dessa tomter härrörde från de gamla birkarlarnas handels- och skatteuppbördsresor — de skulle alltså ha burit någon sorts torvhus, som på sin tid tjänat birkarlarna till logi på samma sätt som Lappväsendets stugor i våra dar
för lappfogdar och tillsyningsmän.

De gåtfulla stalotomterna lockade emellertid Tomasson till ytterligare studier, och tio år senare, 1929, fick han Svenska Turistföreningens stipendium för att göra närmare undersökningar i Västerbottens och norra Jämtlands fjällvärld. Det blev också

en undersökning, som skulle ha hedrat en etnograf eller arkeolog
av facket. I tre längre artiklar i årgångarna 1929—30 redogör
Tomasson utförligt för sitt arbete och kan slutligen efter all analysering och med stöd av tomternas läge, allmänna karaktär, dimensioner och allehanda tekniska detaljer på ett övertygande
sätt leda i bevis, att på dessa tomter stått vanliga lapska bågstångskåtor. Det nedsänkta golvet får sin sannolika förklaring
i samband med en tradition om att man grävde ned kåtagolvet så
pass, att denna nedsänkning tillsammans med den uppkastade
jordvallen runt om skyddade det sovande folket mot de kringstrykande tjudernas pilar — en tradition, som man för övrigt
möter långt utanför de av Tomasson undersökta områdena.
På samma sätt tog han under årens lopp upp det ena etnografiska problemet efter det andra till saklig granskning, varvid
han alltid lade sin framställning så, att den både var begriplig
för stamfränderna och värd att noteras och begrundas på
forskarhåll. Några fler med anslag företagna fältundersökningar kunde han väl inte stöda sig på, men han gjorde dock
åtskilliga resor både i nordligare och sydligare lappmarker och
bland både skogs- och fjällappar; värdefullare än detta var dock
hans personliga erfarenheter från hemsocknen, Vilhelmina, och
framför allt hans arv av släktets hela tradition och livssyn. Både
den andliga och den materiella lapska kulturen blevo sålunda
belysta i hans artiklar, som inom den förstnämnda kategorien
handla om bl. a. ”trolltrumman” (1922), samerna och vetandet
(1924), julfirandet (1925), stainak och andra abnorma renformer
i samernas föreställning (1926), dialekt och folktradition (1935),
Anders Fjellners uppteckningar och diktning (1938) och ljvet på
en kyrkplats, Fatmomakke (1940); rörande den materiella kulturen finner man artiklar om renskiljningsmetoder och renslakt
(1924), skidrännan och de oliklånga skidornas uppkomst (1928),
vargjakt (1931), renens kastrering (1939), tillvaratagandet och
den museala vården av samiska kulturminnen (1934, 1938 och
1939) m. m. En fråga, som Tomasson upprepade gånger sysselsatte sig med, var samernas invandring till sitt sydligaste utbredningsområde (1921 och 1929), och vidare gav han bl. a. historiska översikter rörande samernas beskattningsväsen (1920),
skolväsen (1921) och fattigvård (1922), varmed han tangerade
sin sociala huvudverksamhet, som jag här inte närmare skall ingå på.

Sitt vackraste disputationsprov som vetenskapsman gjorde
han med sin uppsats om skidrännan. Han var då djärv nog
att som opponent möta skidforskningens dåvarande främste, den
fruktade professor Wiklund, och som alltid gjorde han det med
hovsamt ordval men stark i sin kritik. Wiklunds åsikt, att samerna lånat av nordborna inte endast namnet på skidrännan
utan också konsten att tillverka skidor med ränna, kunde han
inte godtaga, och sedan han avslöjat en insikt i skidtillverkningens teknik och elementära grunder, som väl endast skidans
klassiska mästare, lapparna, ägde, anförde han sådana skäl för
en motsatt åsikt, att den store motståndaren senare i sitt svar
gav honom ett erkännande, som kunde kommit vilken forskare
som helst att brösta sig av stolthet: ”Torkel Tomasson kommer
säkerligen att slå ifrån sig med bägge händer, när jag påstår,
att detta är en regelrätt, klar och skarpsinnig vetenskaplig framställning.” Vad Tomasson ville bevisa och i varje fall framlade
goda skäl för var den teorien, att sameskidans breda hålkälsränna näppeligen var en uppfinning utan en upptäckt, gjord av
en same någon gång, när han ur en mot solen lutad tjurtall skar
sig en skida för skarföre. Kärnveden släppte, och nyttan av den
därvid uppkomna rännan framstod snart för tillverkaren.
I sina undersökningar visade Tomasson sig vara en god analy11
tiker, som gärna benade upp problemen i smådelar för att komma till den elementära grunden. Framställningen blev därigenom
stundom något omständlig. Men den är aldrig tvetydig eller
oklar. Man märker den juridiska skolningen.
Sedan flera år hade jag nöjet att samarbeta med Torkel Tomasson i etnografiska ting och rörande den lapska kulturminnesvården. Både i hans hem i Falun och i museerna i Stockholm stodo vi ofta med små utsökta prov på samisk smak och handaskicklighet i våra händer. I sitt sätt att handskas med de gamla
mästerligt gjorda bruksföremålen avslöjade han en värmande
pietet för allt det äkta i de gångna släkternas kultur, som också
tog sig uttryck i hans vana att gå i sin gamla nationaldräkt, antingen han vandrade i sin hemsockens fjälltrakter, skötte sin tjänst på landskansliet i Falun eller promenerade på huvudstadens gator. För den som kände hans reformiver på samepolitikens område, tedde sig detta måhända något underligt och inkonsekvent. Men hemligheten var, att vördnaden för det förgångna och tron på det kommande ingått en harmonisk förening i hans väsen.
När Torkel Tomasson i julmånaden 1940 vid ännu inte fyllda
60 år gick bort, föll ett av bladen ur den fyrklöver av akademiskt bildade samer, som vårt lilla fjällfolk kunde känna sig
stolt över — de tre återstående äro den stridbare kyrkoherden
och ”lappriksdagsledaren” Gustaf Park, som övertagit redigeringen av Samefolkets Egen Tidning, kontraktsadjunkten Erik
Daunius, känd för sin ypperliga lilla avhandling ”Om de hedniska lapparnas gudabilder” i denna årsbok 1926, och den lovande unge forskaren Israel Ruong, som vid sidan av sin nomadlärartjänst gör framgångsrika studier både vid Alma Mäter
i Uppsala och ute i fjällvärldens stora arbetsfält. Luckan i deras
led kommer måhända snart att fyllas av någon yngre stamfrände med den rätta hågen, men vad ingen yngre har samma
förutsättningar för som Tomasson, det är att göra den mono12
graii över Vilhelminalapparna, som vi sedan ett par år planerade. Om inte förr så när han blev pensionerad, skulle Tomasson skriva en kulturhistoria över sin hemsockens stamfränder,
som kunde ingå i Nordiska museets serie ”Acta lapponica”.
Ingen hade kunnat göra detta bättre än han — med sitt folks
eget psyke, den renskötande nomadens erfarenheter, nödig skolbildning och vetenskapliga insikter. Hans plötsliga bortgång
stoppade förverkligandet av denna tanke, men vi få vara glada
och tacksamma för den vetenskapliga insats han redan gjort med
sina studier och uppsatser i Samefolkets Egen Tidning. Tack
vare goda medarbetare bland stamfränderna både i norr och
söder kunde han också så att säga föra journal över händelsernas gång, varför hans tidning får räknas bland de viktigaste
källskrifterna om samefolket i senare tid.

Fler illustrationer i årskriften Västerbotten 1941,
varifråpn texten är hämtad: https://www.vbm.se/wp-content/uploads/2017/09/1941.pdf

Bokslut, MARIA MAGDALENAS STATY: var ska den stå? Blir det ett torg? När?

Några extra avsked har det blivit tid för under hösten.
Det börjar ju bli dags för den länge emotsedda emigrationen.

Nyss har forna hemstaden Härnösand blivit föremål för några sådana avsked.

von Düben
Bilden : 
N:° 11-12 Nils Persson Tappa, 23 àr, (från Arjeplog)
N:° 13-14 Maria Magd. Matsdotter, 31 år, från Åsele Lappmark, i dito dito
13-14: Schlachter-Seedorf, litografi efter foto av St. Stenberg
Ur Gustav von Düben, Om Lappland och lapparne. Utgiven 1873.
Vad var då lämpligare än att ta en rejäl titt på placeringen för statyn över Maria Magdalena Matsdotter?

Tidigare har jag ju föreslagit ett smärre torg anlagt nedanför Expert och Fitnessbutiken.

Men här kommer några ytterligare alternativ (om vi kallar ovanstående för [a]).
Att en staty/ett monument byggs är en grundförutsättning, liksom att en gata uppkallas efter henne. Gatan syns härnedan, rakt upp ca 200 m från Kuststation Härnösand

namnlösa gatan

(b) Rakt ovanför Hemköp emot Domkyrkoparken. Också med ett torg.

(c) på annan plats i Domkyrkoparken, alternativt stadsparken.

(d) – (e) Kring Rådhuset-kommunhuset.

(f) På Mellanholmen

Av dessa är jag mest förtjust i (b); inte minst av dessa tre skäl:

1. Platsen torde med lite god vilja även kunna innafatta ett smärre torg.

2. Här passerar flest folk och statyn blir synlig.

3. Sambandet med ett Elsa Lauls torg i Stockholm –
också i direkt anslutning till en kyrkogård – blir uppenbart.

Peter Ericson 30 oktober 2019

 

VEM VAR MARIA och varför bör hon få föräras monument och gator?

Jo, i lärdomsstaden Härnösand hade Mats eller Máhke Pålsson och Malin Andersdotter och deras fyra döttrar sitt vinterbete under långliga tider. Vägen gick ofta via Dal och Hemsön. På Härnön, kring Grönsvik och Solumssjön noterar bl a den gamle lappfogden Abraham Staaff från sina intervjuer utförda 1921-22 att lokala minnesgoda åldringar kom ihåg vinterbetet som bedrivits fär. Och fler saker ägde rum i Härnösand: Maria höll här efter sitt stockholmsbesök höstvintern 1866 ett möte med västerbottniska (obs) landshövding Almquist; det möte som kom att resultera i odlingsgränsen.

Och framförallt är Maria Magdalena Matsdotter den person som såg till att skolor etablerades för same- och nybyggarbefolkningen i Lappland. Genom sökfunktionen i denna blogg, kan du hitta mer info om henne. Hon lärde känna Fredrika Bremer och fick audiens hos kungen och drottningen; Femöresföreningen bildades, Maria omskrevs av Margaret Howitt (1839-1939) i världspressen och nådde snabbt omfattande berömmelse.

Om Västerbottens landshöding 1864-72 här: https://sv.wikipedia.org/wiki/Erik_Viktor_Almquist

Erik V. Almquist, som mötte Maria vid ett flertal tillfällen i södra grannlänets residensstad. Han var halvbror till författaren Carl Jonas Love Almquist.

 

HddHärnösand

Margaret Howitt, dotter till Fredrika Bremers kollega och engelska översättare Mary Howitt, gav ut en bok om sitt år med den i samtiden världsvitt berömda Fredrika Bremer. I boken står en hel del om Maria Magdalena.

Howitts bok om Fredrika Bremer – där alltså också Maria Magdalena beskrivs – finns faktiskt digitalt tillgänglig alldeles gratis!

 

 

 

Twelve Months with Frederika Bremer in Sweden. [With Preface by Mary Howitt.] Vol. II (häftad)

Skötesren, goda grannar, samer & bofasta. Om rotegång & urfolksstatus: norrhälsingesamerna igen…

Om Dellen och Norrhälsingland som en något utstickande del i södra Saepmie.

Så varför trivdes samerna så fint i Norrhälsingland (ex Bergsjö, Gnarp och Dellenbygden) ?

Det bör vara inte minst för att de fick husly, vård och mat för dagen om de hungrade.

Var det så här någonannanstans?
Var det så här överallt?
Är det en reminiscens från äldre historisk tid?
Ryssarna (eller mera korrekt uttryck sovjetryssarna) Krupnik och Khazanov skrev på sin tid en del om symbios mellan nomader och bofasta. Sannolikt kan en del av dessa teorier appliceras på de relationer som byggdes här och annorstädes.

Exemplen kan mångfaldigas; är i det närmaste legio i landskapen Ångermanland, Medelpad och Hälsingland samt historiskt även i de flesta delar av Jämtland-Härjedalen. Skötesrenägandet och de nära relationerna som kom att utvecklas mellan renskötarna och de bofasta bönderna och nybyggarna kom på viss sikt att leda til lavundsjuka på andra håll. Det är såvitt vi har förståt bakgrunden till dagens hat: avundsjuka, missunsamhet

Men är det då någonting som utmärker Dellen och delar av övriga Norrhälsingland specifikt?Jo; men det är nog det att de nära relationerna mellean samer och andra i bygderna ifråga tidigare och tydligare än på andra håll manifesteras i skriftligt dokunenterad form: vi kan utläsa det i ministerialböckerna. Skriftliga uppteckningar och muntliga intervjuer låter sedan antyda att företeelsen vidmakthållits genom flera århundraden. Ännu kring 1920-30-talet vallfärdar – exempelvis –  fattiga samer till en by som heter Vade i centrala Bergsjö. Detta framgår med ymnighet i det muntliga intervjumaterial som bevarats av Jämtlands läns museum utifrån de spänannde intervjuer som genomfördes av Olle ”Rajd” Andersson m fl främst under perioden 1979-83. Redan under 1600-talet noterar vi dessa nära relationer.

Boende i bagar- och bryggstugor (och understundom i boningshusen) är en företeelse som i Medelpad och Hälsingland växer fram under främst 1910-talet. Samma period gäller för samer och kustbönders relationer i södra och centrala Ångermanland samt i delar Ådalen och s k Höga kusten. Långt tidigare syns täta relationer ha funnits i västra och norra samt nordligare och mer inte/västra delarna av centrala Ångermanland.

Andra tidiga exempel finns, dels ifråga om verddi-systemets utövande i reella Lappland och i stora delar av Västerbottens inland; alltså mera i nybyggarbygd. Här torde samma fenomen som i t ex Härjedalen kunna skymta fram; där relationerna blivit riktigt intima och utbytet flitigt, har i en annan ände avundsjuk kunnat dyka upp. Under vårt arbete i Nordmaling framskymtade en liknande företeelser ordentligt påtagligt.

1700-talets statliga tvångsingrepp
Kom sockenlappssystemet eller det senare och därpå följande bofasthetstvånget att göra samerna mer assimilerade och ”samkörda” med den övriga befolkningen? I grunden högst tveksamt. kanske någonstans. Men de skulle ändå hållas åsido och avsides. man höll sig gärna också avsiktligt på sin kant – vilken torde ha gått över inte minst kvinnorna och ökat på spädbarns- liksom barnsängsdödligheten.

Till slut: Varför så speciellt i just Norrhälsingland? 
Vi vill mena att samerna haft en lokal och regional urfolksstatus i trakten.
Helt enkelt.

 

Mer om hälsingesamer; om samförstånd samt om värdsystem kommer i denna blogg framöver.


Peter Ericson 21 oktober 2019 

Ingen fotobeskrivning tillgänglig.
Bilderna, ovan: Också i Medelpad och sydligare delar av Hälsingland togs samerna ofta gärna väl om hand vid t ex ålder- eller sjukdom. Just här ser det dock ut att vara ett utpräglat sjösamiskt (möjligen också kustskogssamiskt) årstidsläger i Enånger år 1695. 

Nedan: Detalj. Jacob Danielsson med hustru Malin; Mårten Hindrichsson m fl samer 1695 i Enånger, Hälsingland. Dessa utpräglade kustsamer synets annars ofta i Gnarp och Tynderö.Ingen fotobeskrivning tillgänglig.

Ålands samer på järnåldern – ett historiskt faktum! En förklaringsmodell efter Heikkilä (2014).

En definitions- eller förklaringsmodell för sydliga sjösamernas migration till den sedermera svenska landmassan (ca 600-1600 AD), baserad delvis på Mikko Heikkiläs avhandling Bidrag till Fennoskandiens språkliga förhistoria i tid och rum (skriven på svenska! Helsingfors 2014):

(a) Extensivt nyttjande i form av bl a sälfångst med kronologisk grund i järnålder med fortsättning till eller genom nordisk medeltid. Roslagen i första hand, Södertörn och Dalälvens nedre lopp samt gästrikekusten i andra.

(b) Reminiscenta maritima näringar i skarven mellan järnålder och sen vikingatid och en bit fram i tid, med trolig tidsavgränsning 925 – 1200 AD. Kanske mest rimligt kring 1100-talet. Region som i (a) med möjlig utsträckning 50-200 km längre norrut och ca 100 km längre söderut.

(c) En folkspillra som levt vidare till sjöss, på öar eller i havsbandet, ställvis och partiellt assimilerade. Andra slog ihop sig med kustskogssamer och andra samiska gemenskaper och etablerade en ny sjösamisk näring i södra Norrland och på vissa andra håll. Tid: till inemot 15-1600-tal? Kan omfatta praktiskt taget hela östra svenska kusten.

(d) Kombinationer av (a), (b) eller (c).

aborrlandet.png
Detalj ur Wetterstedt 1789. Via doria.fiEtt par andra implikationer:

(1) Den åländska samebefolkningen – eller, om man så vill; den samisktalande delen av den järnålderstida åländska befolkningen hör synbarligen samman med Satakuntas och det Egentliga Finlands samiska eller  samisktalande befolkning; som i det senare fallet tycks ha dröjt kvar aningen längre.

(2) [Lite mer fritt tes-skapande:] Åland heter som bekant på finska Ahvenanmaa, dvs Abborrlandet * . Det skulle kunna ha förhållit sig så i en äldre tid då Sápmi utgjorde ett embryo till en ung stat runt 11-1200-talen att abborrlim exporterades till övriga delar av denna ännu okoloniserade och oexploaterade ”semi-stat” och på så sätt bidrog till att stärka en gryende,  rudimentär krigsmakt? * Notera uppdatering nedan.

Notering 191021: Språkhistoriesakkunnige professor emeritus Pekka Sammalahti noterar detta: ”Å- i namnet Åland kommer från urgermanskan (jfr. got. *ahwa, lat. aqua ‘vatten’) och det finska namnet är en folketymologisk tolkning av det urgermanska ordet. Knappast nånting med abborrar att göra, hellre ‘vattenland’ eller dylikt.” samt tillägger: ”Den finske professorn Lauri Hakulinen skrev en artikel som hette ‘Ahvenanmaa ja ahvenet’ (Åland och abborrar), i tidskrift Kotiseutu (1970 s. 21-22) där han förklarar det finska namnets uppkomst.”

Peter Ericson 20 oktober 2019
Editerat dag som ovan.

FINLAND AND SÁMI HISTORY? – A Method of Speedy Recovery: of National Common Knowledge of Sámi Affairs & Sámi History. By and with Peter Ericson.

An Offer Covering Finland (and Sweden too!).

In upcoming posts we will develop, point-wise, how to achieve this goal.

EDUCATION PACKAGE A LA ”SUBSTANTIAL QUICK FIX” ON SÁMI HISTORY
1. Webinary/Web lecture in a live feed or stream
2. IRL/”live”1-2 h  
3. Follow-up, including webinary 45 min

Reasonable levels of fees, especially if you do book before Nov 1.

What is Sápmi? How and when and by whome were the Sámi people’s Land colonized?
Did the Sámis become expelled and if so – how,  when and why?
Ethnicity, Indigenous matters, Colonisation.
History of Sápmi and of Sámi people, Gender history and Ordanizations
and Liberation history. Criticism of the Sources, brief on basic
theories, methods. Sámi rights and present-day as well as future threats.

In English or Swedish.

Teacher: Peter Ericson
Well-known expert from law suit cases, country museums etc.
A background from Universities of Uppsala and Umeå.
Performed lectures in several Helsinki grammar schools past spring semester.
and is currently this fall touring Ostrobothnia.
At the moment living partly in Sweden, partly in Helsinki –
but the plan is to permantly become settled in Helsinki.

Bilden kan innehålla: 1 person, står
Photo above: Annnika Luther.

Photo below: Jonas Brunnström for Vasabladet and Österbottens Tidning.

Bildresultat för peter ericson föreläsare

 

”UTBILDNINGSKOMETEN” – SAMERNAS HISTORIA: Boka vårt uppryckningspaket för samernas historia

Unik lösning: gäller i hela Sverige och Finland –
på gymnasier, folkhögskolor, Komvux och högstadieskolor samt i Årskurs 6.

1. Boka detta paket (se nedan)
2. Se ”Samernas tid”.
3. Kalla på samiska vägvisarna (gäller främst högstadiet!).
4. Följ upp varje 6 februari, FN-dagen 24 oktober etc

UPPRYCKNINGSPAKET OM SAMERNAS HISTORIA (tar 1-2 månader)
1. Webbföreläsning (streamad inkl frågor) 45 min
2. IRL/”live”-föreläsning 1-2 h (företrädesvis i aula)
3. Uppföljning, webbföreläsning 45 min
TOTALKOSTNAD: För en hel skola 3 600 SEK exkl moms, någon resa tillkommer som regel. Alltid billigaste färdsätt.
PRISEX:
För en mindre/medelstor kommun med 3-5 föreläsningar 4 800 SEK exkl moms
Pris kan höjas, gäller bara garanterat vid bokning under oktober eller senast v. 44.
Projektet utförs vt 2020, ev med start ht 2019 om så önskas och tider stämmer.

”Vad är Sápmi? Hur och av vilka koloniserades samernas område?
Är samerna fördrivna/bortjagade och isåfall hur, när och varför?”
Upplägg: Urfolkskunskap, etnicitet, kolonisation.
Sápmis historia, samernas historia, samiska kvinornas historia
Kort moment om samernas moderna historia inkl organisationshistorien
Källkritik och något om teori, metod och tolkningsföreträden, bias etc.
Samerätten, ingrepp och hot idag. Språk- och kulturrättigheter.
Vidare frågor: ”Hur många samer finns det? Hur och var bor samerna? Varifrån kommer samerna?”

OBS kan också kopplas till handledar- och lärarkurser!
Går även att få på engelska!

Kursansvarig och föreläsare: Undertecknad, Peter Ericson
Sakkunniggranskare av SVT-UR:S ”Samernas tid”
samt med erfarenhet som studierektor vid Umeå universitet
(Institutionen för samiska), universitetsadjunkt, kursledare, cirkelledare mm.

Bilden kan innehålla: 1 person, står
Foto: Annnika Luther.