Teckna en prenumeration! Köp gamla nummer! Novembers priser!

st3st3ast4st1

….på Saepmie Times

Swish 0724243922 (Johan Ericson) (bankuppg nedan)

Nytt nummer ute snart!
Unik forskning, spännande historia!

Köp detta nummer: 48 SEK – 46 NOK
Helårsprenumerera: 218 kr (SEK) – 205 NOK
”Full Collection” (4 gamla + 4 nya nr): 250 SEK – 233 NOK
Swish 0724243922
Swedbank 2240045340, clearing 84202
IBAN/BIC: SE2380000842022240045340
BIC: SWEDESS

Betala och mejla oss: saepmieforskning@gmail.com så blir du prenumerant!

Swedbank privatkonto (Peter Ericson)
2240045340, clearing 84202
Swish 0724243922 (Johan Ericson)

Uppg från utland: Se härnedan!

PayPal: johanolovericson@gmail.com

 

Kontakt via Facebook är snabbast!

Eposta saepmietimes@gmail.com eller saepmieforskning@gmail.com

Annonser

” föra them til nästa Slott til at ther arbeta uthi Järn” – 1671 års (alltför ofta bortglömda) fördrivningsplakat emot samerna i Sverige

Samer utom s k (den av staten definierade) lappmarken skulle slås i järn och slavarbeta!

En mer ingående artikel i ämnet kan läsas i Saepmie Times no 3/2018 som utkommer nu i november 2018

Endast ett par år före Johan Graans stora och i samehistoriska sammahang ganska berömda lappmarksplakat kom detta:

1671, ”Kongl. Maij:tz Placat, angående Lapparnes flyttiande ifrån theras hemwister”:

”sampt alfwarligen befalle Wåre General Gouverneurer, Gouverneurer och Landzhöfdingar, at them hwar å sin ort them effterslå, sampt medh them aldeles så förfara, som medh andra Landztrykare och Lättingar effter Tiggare Ordningen förfaras bör, nembligen ther the beträdas, föra them til nästa Slott til at ther arbeta uthi Järn, och thet så länge, til thes the samma någon bättring wijsa, och ther igenom förtiena at ställas på frija fötter til at resa til Lappmarken igen.”

KÄLLA: Stiernmans samlingar vol. I-VI. SSA.

FOTO & ARKIVFYND samt ARTIKEL I SAEPMIE TIMES: Eskil Olsson.

 

ELDEN SLÖK STA’N: 1888 års Sundsvallsbrand samtida beskriven i KM (Länsstyrelsens) femårsberättelser 1886-90. Del 1 av 3.

Sundsvalls stad har i sin historia från gångna skeden icke
att förtälja om någon vigtigare, på samhällets alla områden mera
djupt ingripande händelse än eldsvådan derstädes måndagen den
25 juni 1888.
Väl var den eldsvåda, hvaraf staden den 7 september 1803
hemsöktes, då inom 5 timmar 211 gårdar nedbrunno och 270
familjer med 900 menniskor blefvo husvilla, svår och till sina
följder mera kännbar än den, som inträffade 1888, emedan, emot
hvad förhållandet var sistnämnda år, endast en ringa del af den
uppbrunna fasta och lösa egendomen var år 1803 mot brand försäkrad,
så att hela samhället bragtes i en sådan fattigdom, att
flere årtionden erfordrades för att utplåna spåren af densamma,
men i fråga om omfånget samt mängden och värdet af den förstörda
egendomen äfvensom antalet brandskadade kan 1803 års
eldsvåda icke komma i jemförelse med den af år 1888, och med
hänsyn till den fullständiga omgestaltning af samhället, som den
orsakat, torde en sammanträngd redogörelse för densamma här
vara på sin plats.

elden-1888.png

Till en början torde då böra erinras, att den för Sundsvalls
stad före 1888 års brand gällande plan i följd af lokala förhållanden
var långsträckt och smal samt utefter hela sin längd
genomskuren af Selångersån. Stadsdelen norr om ån, benämnd
Norrmalm, innehöll i en enkel rad byggnadsqvarter 43 tomter,
de flesta bebygda med envåningshus af trä jemte 9 magasin,
likaledes af trä, liggande i rad utefter ån. Söder om ån låg
den egentliga stadsdelen. Närmast hamnen mellan denna och
kyrkbacken var stadsplanen bredast. Genomskuren af 8 gator,
var den här indelad i 48 byggnadsqvarter och 10 magasinsqvartcr,
innehållande 271 byggnadstomter och 24 magasinstomter.
På kyrkbacken midt i dalgången låg kyrkan, och vester derom
parallelt med Selångersån lågo 28 byggnadsqvarter med 114
gårdar. På norra sluttningen af Södra Stadsberget och skild
från den egentliga staden genom de så kallade södra vretarne,
låg då, som ännu, en annan med faststäld plan försedd stadsdel,
benämnd Stenhammaren, samt öster derom, på gränsen mot
Skönsmon, en förstad till Sundsvall, kallad Stadsmon.
Med undantag af kyrkan, elementarläroverkshuset för gossar,
tullhuset, nederlagspackhuset, stadshuset, Sundsvalls enskilda
banks hus och några få andra, enskilda personer och korporationer
tillhöriga hus, voro alla öfriga byggnader i staden före
branden uppförda af trä.
Måndagen den 25 juni i middagsstunden kl. 12:35 tillkännagåfvo
klämtslag, att eld utbrutit i stadens vestra del. Gynnad
af en cyklonartad storm och långvarig torka, spred sig elden med
förfärande hastighet till några å enkan Styfs och en närbelägen
gård befintliga magasin.
»Redan nu», säges träffande i tidningen Sundsvalls-Posteu
för den 30 juni 1888, »då det legat i mensklig makt att hejda
eldens vidare framfart, klagades öfver brist på vatten; vattenledningen,
hvars rör icke hade samma genomskärning i vestra
stadsdelen som i den öfriga delen af staden, förmådde icke gifva
tillräckligt med vatten, och någon ångspruta hade man icke.
Sedan elden här, så att säga, fått fast tag, var det knappast
att hoppas att genom egna åtgöranden kunna hejda dess vidare
framfart. Det rådde nemligen en stark nordvestlig storm, som
prisgaf hela den öfriga vackra och välbygda staden till offer åt
eldens och vindens godtycke. Sedan några hus brunnit, kastades
eldbränder ett par tusen fot och antände gamla telegrafhuset omkring
150 fot från allmänna läroverket. Härifrån delade sig
elden i tvenne grenar, den södra, som från gamla telegrafhuset
drog ned öfver Köpmans- och Trädgårdsgatorna, samt den norra,
som följde längs ån.

ETNISK RENSNING AV SYDLIGA SAMER, nya uppgifter! Ur Prästerskapets besvär 1723 (via E. Olsson)

Ett pionjärarbete inom forskningen!
Se vad Saepmie Times’ Eskil Olsson har funnit!
Och läs vidare i PDF-tidskriften Saepmie Times’ kommande nr – snart ute.

Ur prästeståndet härrör alltså dessa nyssfunna, skakande rader kring den etniska rensningen av de sydliga samerna i Sverige – den som ägde rum runt 1720-30.

Vi har tidigare granskat skeendena runt 1729. Mindre kända har processerna kring 1720-23 och 1725 varit. Här ser vi att det rådde full beredskap till en storskalig etnisk rensning. Dessa formuleringar kan dels stämma till eftertanke kring systemet med tillskapandet av sockenlappar (var det fråga om en rent slaveri-inrättning?); dels ställs i nytt ljus den idoga kyrkobokföringen och de exra husförhörslängderna med samer i söder.

Vi påminner oss norske-trönderske ‘missionsgeneralen’ von Westens brev till det jämtländska prästerskapet som sändes 11 mars 1723, alltså tidigare samma år.
Självklart torde det ha spelat in här. (not nedan)

Vi ber alla pågående (i Norge) och kommande sanningskommissioner att beakta detta och utgår ifrån att vi och våra – inte minst dessa – rön kommer att ingå i sådana processer.

”Kongl. Maj:ts afgångne Befallning af den 1. Sept. 1720. angående Lapparne, at de igenom det ena Länet til det andra blifwa förde, til dess de wid deras rätta hemwister uti Lapparmarcken kunde komma att stadna, blifwer härmed till wärckställighet förnyad: Åliggandes dock wederbörande Landshöfdingar och Kono=Betiänte, at noga efterfråga, til hwad Församling sådane Lappar sig hålla, intil dess de kunna blifwa härifrån orterne afförde.

Vidare:

”Imedlertid skola alla de som icke med någon Kyrckoherdes bewis gitta intyga, at de Gudstiänsten uti någon wiss Församling biwista, uti Christendomen nödige underrättelser taga och sine Salighets=medel bruka, blifwa grepne och til publiqt arbete satte, samt så länge därwid qwarhållne, in til dess de alfwarsam åhoga wisa, at låta leda sig til Guds kundskap. Så böra och alle Judar, Landstrykare, Trådragare och Häcktmakare, som fara omkring Landet, til följe af Resolution på Prästerskapets beswär af år 1660. fasttagas, och til Kronans arbete brukas.”

– från 1723 ur ”Den 22. Octob. Resolution uppå Prästerskapets Beswär och ansökningar”

Not: https://southsaamihistory.wordpress.com/2016/08/28/da-undlobe-mig-tvende-finner-naefnlig-ion-siursen-og-jon-torchildsen-ur-von-westens-brev-till-svenska-prasterskapet-i/

Peter Ericson 3 november 2018

Text excerperad av Eskil Olsson, SSA, Stockholm.
Accession och full källhänvisning i Saepmie Times.

PRENUMERERA på Saepmie Times?
Kontakta oss på vår sida på Facebook eller epost saepmieforskning@gmail.com

Bild: Den samtida lantmätaren Arvid Hagman (utan egentligt samband med ämnet), Jönköpings län, via Jönköping läns museum  https://jonkopingslansmuseum.se/bloggportal/arkeologi/ett-ovantat-mote-med-manniskor-i-marginalen/

figur-2-1200x675

Förslag: Skapa Elsa Laulas torg, anslå minnesplakett med mera!

SouthSaamiHistory, Saepmie Times och Saepmie forskning inbjuder samiska och andra organisationer i hela Norden att vara med och uppvakta Stockholm stad att utanpå Copper Building – samt kanske på ett par andra platser – dels sätta en minnesplakett över Elsa Laula och de andra som framställde ”Inför lif eller död?”, startade och drev samernas första centralförbund samt den första samiska tidningen i Sverige! En sådan plakett skulle naturligtvis (kort) ta upp hela organisationsrörelsen samt möjligen Elsas mors och Torkel Tomassons fars besök till kungs den 6 feb 1900.

Och, dels och allra främst, anlägg – mitt framför södra kyrkportarna till Klara kyrkas kyrkogård ett torg, kallat Elsa Laulas torg, gärna med en (gjuten?) soffa intill med 1904-stuk med inspiration av å ena sidan Ferlin i nästa ände av kyrkogården, å andra av Carlo Derkets soffa som vi under de senare stadsvandringarna passerade förbi, helt nära Mariatorget.
Vi talar allså om den plats där idag Klara södra kyrkogata viker av åt vänster, där gånngbanan är ganska omfattande. Den skulle rymma ett mindre torg.
Där kunde också en skylt upppsättas som kopplar ihop 1904-05 års gärningar, Sápmi och dessa år då idealismen och humanisiska framsteg stod så högt. En skylt som också kunde ta upp Stockholmsområdets kanske millennielånga, kanske ännu äldre samiska historia.
Likafullt bör också en plakett uppsättas på Copper Building; ty där är själva platsen.

Hör av Er! Epost saepmieforskning@gmail.com

Peter Ericson 30 oktober 2018

 

 

 

 

 


Elsa_Laula_Kristina_Laula_og_Maria_Laula

Foto-credits och källor i en senare bloggpost.
Nedre bilden föreställer Elsa med mor Kristina Josefina och syster Maria.

Hur dog sydligaste samerna i Sverige ut?

Av Peter Ericson 2018

Så varför dog (så att säga) svenska samerna ut i söder?

Tack vare en sedvanligt genomtänkt fundering av en hedersman och följare M. Sandin på Saepmie Times-sidan på Facebook och det resonemang dom därpå följde, framstod saken i nytt ljus,
Marken mutades in.
 
Av vad vi sett i norra X och (hela) Y-län (ofta ett och samma län i den aktuella tiden, ca 1650-1850) är att samerna ofta fick fortleva och verka trots alla rensningar och trots all den klappjakt och förföljelse som så ofta rådde söderut.

Visserligen tvingades man in i ett väl i deras eget tycke slavliknande sockenlappssystem – med de flesta sockenlappar inom ett område från Siljan nedåt Äppelbo och Bergslagen via nordvästra Uppland och hela vägen upp till och med Ångermanbalen och Hössjö i Ume landsförsamling (inklusive centrala, östra Jämtland med Storsjöbygden
hittade mycket snart ett system där man samarbetade och flyttade runt, nomadiserade enligt helt eller delvis samma system som man hade gjort tidigare.

 
Storskiftena genomfördes ju sedermera upp till Sveriges mitt och en bit till i kustlänen. Efter dessa blev det långt svårare: det sammanfaller ganska precis med bofashetstvången som ledde till det långsamma holocaust som till slut tog kål på kust-, sjö- sydliga skogssamerna och s k sockenlapparna.
Vad som händer efter att kvarvarande sydliga samerna och kust- och kustnära samerna tvingats in i små, dragiga (ofta ohyggligt trånga) torp är att 80-90% av spädbarnen dör; överdödligheten i barnsäng och lungrelaterade sjukdomar tar kål på dessa samer.
 
När sedan laga skiftet kom runt 1825, torde det i ännu högre grad markera slutpunkten för t ex interregionala eller mellansocknes rörelser hos sydligaste samerna.

Peter Ericson 29 oktober 2018

jnilsson ådalsliden

 
BILDEN föreställer Johan Nilsson, kallad den siste s k sockenlappen (åtminstone där). Från Forsnäs i Ådals-Liden, Ångermanland. Via Murberget.

Sundsvalls och Sveriges ”samiska självbild”, kustvinterbete och ånyo frågan om vår vall var en kustskogssamisk renvall? Del 1/3. Några nedslag!

—– Sofia Gisbergs första skiss till Vängåvan såg ut sålunda: ”Där var delfinerna norrländska laxar, lejonen var renar, och grankvistar prydde verket. Men den godkändes inte”. —–

Jag tog en liten fika i ”Sofia Gisbergs hus” igår; dvs vid Pressbyrån närmast Navet.
Det var ju allså hon som skapade Vängåvans fontänskulpur. Det, och denna artikel – https://www.dt.se/artikel/kultur/konst/konstnarerna-som-gav-oss-bilden-av-medelpad – fick igång tankeverksamheten på allvar…

Börjar med några axplocksvisa nedslag:

1886: Sofia Gisbergs första skiss till Vängåvan såg ut sålunda: ”Där var delfinerna norrländska laxar, lejonen var renar, och grankvistar prydde verket. Men den godkändes inte”. 

1882: En samisk familj eller sijte/del av sijte deltog i den stora Sundsvallsutställningen 1882. De ska ha slagit upp sitt läger vid det gamla hamnnära Finntorget.

1897: Den dåförtiden (javel, även numera) mycket ansedde konstnären Johan Tirén, född i ångermanlandska Själevad men uppvuxen i jämtlandska Oviken, rest upp från Stockholm i akt och mening att avporträttera samiska sijther i Selånger inför den stora Stockholmsutställningen 1897. Denna grupp jämtlandssamer befann sig en bit bortom Hällomberget; och det tyckte den illustre konstnären var för avsides; så han fick vintergruppen att dra sig nedåt bygden.

edvd-lundholm.pngSamer_äldre-bildNobel_Prize_Diploma_Fritz_Haber_1918Gisberg2Soofia BHT73_2017

sg

1857 På Gustaf Liunggrens karta är Lapploken tydligt utsatt på Norra stadsberget.

Samma år reser Bayard Taylor omkring i trakten på sin väg norrut, bjuds på renkött och ser folk bära samiska renskinnspälsar på torget.

1841 och många andra årtal beskrivs samiska vintervistelser i trakten

1799 möter Clarke samer som skeppar ut renar per båt till Alnön, mitt i sommaren. År 1718 hade de la Motraye just missat vintersamerna pga sin avstickare i Storsjöbygden.

1809 i september beskrivs hur ryska desertörer på marsch söderut på landsvägen söder om Sundsvall försöker stjäla renar, men hindras av lokala bönder och tjänstgörande fånggevaldiger.

1827 noteras samiska visten på lantmäterihandlingar, helt nära staden.

1864 och 1866 passerar dåtida legendariska Maria Magdalena Matsdotter: vårvintern 1864 på skidor och hösten 1866 per ångbåt.

Utöver detta finner vi smockfullt med noteringar i ministerialböckerna; såsom t ex 1810 års sockenlapp i Birsta, som heter Sivert Nilsson; vi ser att sjösamer, stadskappar och skogssamer tillsammans med kustskogssamer håller sig bl a i Skön, Timrå, på Alnön i Njurunda, i Årskogens berömda viste från 1789 liksom ofta sommartid i Selånger. I Sättna finner vi renägare och i Hälsingland har vi som vi tidigare i bloggen tittat på ca tusen renar år 1790-1800.

Självbilden i kommande avsnitt, och en ihopslagen summa summarum i nästkommande.

Bildkavalkad med bl a Edvard Lundholms unika foto på ett pre-1888-stadsbranden-Vängåvan-foto, Sofia Gisbergs Nobelprisdiplom från 1920 samt anonyma samer på vinterbete i Sundsvallstrakten åren kring 1900.
Sist Sofia Gisberg från denna källa: http://www.hv-textil.se/var-historik/bildarkiv/sofia-gisberg-1854-1926/
Bildkällor i övrigt i del 3.

Kurs för anställda, chefer och företagare i Sollefteå, Kramfors och Härnösand!

Lär dig ”allt” om samernas historia och dagens näringar i Västernorrland!
Del 1: Med Bernt Ove Viklund och Peter Ericson.

VÄLKOMNA ATT ANMÄLA DIN AVDELNING, GRUPP OSV!
Obs Åsele har egen prislista!

Social prissättning (ex bra pris för pensionärer som deltager som privatpersoner) och specialpris för intresserade skolklasser!

Anmäl till Peter Ericson

saepmieforskning@gmail.com

INFO sjuttielva

”Männerna voro klädda i ludna fårpelsar eller rockar af rendjurshud med håren utåt.” – Bayard Taylors 1850-talsresa i norr. Sundsvall till Saluböle. (på svenska)

Via SUNDSVALLSMINNEN

Utdrag ur: Nordisk resa. Sommar och vinterbilder från Sverige, Lappland och Norrige.

Av Bayard Taylor (Stockholm 1859, övers. P.G. Berg)
.

FJERDE KAPITLET En slädfart genom Norrland

Sundsvall är en liten täck stad med omkring två eller tre tusen invånare,
belägen vid spetsen af en bred och präktig bugt. Den är östra ändpunkten af den enda postvägen öfver bergen till Throndhjem i Norrige, hvilken leder genom hela provinsen Jemtland. Den är derföre en liflig och affärsrik ort och har betydlig kusthandel.

Dagen efter vår ankomst var torgdag och hundradetals norrländningar trängde sig på gatorna och torget. De voro alla friska, kraftiga och rättframma menniskor — männerna med langt blondt hår, stora näsor och blå ögon, och fruntimmerna med rosenröda kinder och yppigt utvecklade till lif och lemmar. Några af de sistnämnda buro basquer eller jackor af fårpels med ull innanföre, randiga rockar och röda strumpor. Männerna voro klädda i ludna fårpelsar eller rockar af rendjurshud med håren utåt. Här var nu en stor samling af låga norrlandsslädor, som voro lastade med smör, ost, hö och mjölk och drogos af landets små hästar. Här var ännu ett rikt lif, fastän vi redan hade kommit så långt i norr, att solen på hela dagen icke sken öfver Sundsvall, emedan hon undanskymdes af en låg kulle mot södern. Snöbergen i norden gåfvo likväl från kl. tio till tre ett rosenrödt återsken af solens strålar.
Vi besökte en köpman i orten, till hvilken jag hade ett rekommendationsbref. Han var nästan den enda person, som, innan jag företog resan, tillstyrkte mig att fortsätta den. ”Folket i Stockholm,” sade han, ”veta ingenting om norra Sverige.” Han rådde mig att icke bry mig om att resa med förbud, utan köpa ett par slädar och blott ombyta hästar; jag skulle på detta sätt lätt kunna resa 6 å 7 sv. mil om dagen. Då vi kommo till nästa gästgifvaregård, kunde jag väl göra för gästgifvaren begripligt hvad vi ville; men kunde icke förstå honom. I denna nöd kom en ung man af kosmopolitiskt utseende in, och Braisted igenkände i honom på vissa synliga tecken en styrman, som på rätt god engelska blef vår tolk. Jag köpte två enkla, men lätt och stadigt byggda, slädar för 50 riksdaler riksgälds, hvilket tycktes mig vara ganska billigt; men jag erfor sedan att jag hade betalt vida mer än det vanliga priset.
Då vi åter packade upp våra saker, funno vi att allt flytande var fruset, till och med en kamfermixtur, som vi sorgfälligt hade inpackat i flanell. Kölden måste derföre ha varit vida större än vi hade tänkt. Äfven voro våra förråder betydligt skadade, lyktorna krossade, en krutflaska sönderslagen och saltet, haglet, spikarne, m. m. hade råkat i största oordning om hvartannat. Allt packades nu i den ena slädan, som kördes af skjutsbonden. Den andra innehöll blott oss båda. Vi fortsatte färden följande morgon, då mor-gonrodnadens första strålar visade sig på himmelen. Vägarne omkring Sundsvall voro mycket dåliga, och redan innan vi hade kommit ur slädan, blefvo vi hals öfver hufvud kastade i en snödrifva.
Vi foro långsamt uppför och brådstört utföre de bergsåsar, som sträcka sig från vestern nedåt Bottniska Viken och tjena till vattengräns för dess tillflöden. Mot solens uppgång kommo vi till en bred bugt, som var fullkomligt frusen och förvandlad till en snöyta. Med någon svårighet gjorde skjutsbonden för oss begripligt, att en kortare väg ledde öfver isen till andra stationen, Fjäl, och att vi dermed kunde bespara oss ett skjutsombyte. Vägen var ytterst ojemn, och ledde öfver högar af isblock, men blef snart glattare, der vinden hade klarat vattnet innan det frös. Var väg var utstakad med en dubbel rad af unga tallträd, som voro planterade i isen. Bugten var fullständigt innesluten af landet och omgifven af en skogbeväxt ås, omvexlande med yppiga folkrika dalar. Framför oss, tre eller fyra mil inåt landet, låg den lilla hamnen Wifsta-varf, der flere skepp, bland dem ett om tre eller fyrahundrade tunnor, lågo infrusna för vintern. Då vi kommit öfver den, foro vi uppför en lång kulle och kommo genom furuskogar till Fjäl, en liten by med ett stort värdshus. Här åto vi frukost, och fastän det kan synas barnsligt att omtala hvad man äter, så var likväl denna frukost så välsmakande, att jag icke kan underlåta att glädja mig vid minnet deraf. En god måltid förtjenar likasåväl att blifva omtalad som en intagande vy. Säkert är att en god matsmältning är att föredraga framför en god tankeförmåga – det är bättre att lefva obekant, än att dö af bristande matsmältningsförmåga. Detta var vår första frukost på landet i Norrland, för hvars kök Stockholmarne hafva afsky. Dock har den ståtliga hufvudstaden ingenting bättre att erbjuda än hvad vi här fingo. Vi åto biffstek och lök, delikat blodkorf, högst fina pannkakor med röd hallonsås och en butelj äkta engelsk porter. Om våra läsare anse dessa rätter vara för grofva, så må de göra en 10 mils resa i trakter, der thermometern står under noll grad, och sedan må deras fina magar fälla utslaget.
I en intagande dal vid Fjäl foro vi öfver den raska, häftiga Indalselfven, som kommer ifrån norska bergen. Landet var vildt och brutet och företedde litet emellanåt präktiga utsigter öfver de frusna armarne af viken och de djupa fruktbara dalar, som sträcka sig inåt landet. Medan vi lemnade Hernösand, provinsens hufvudstad, några mil till höger om oss, följde vi stora vägen mot norr och kommo långsamt från det ena skjutshållet till det andra med gamla och utnötta hästar. På eftermiddagen var snöväder, hvarefter himmelen uppklarnade och den långa nordiska skymningen inträdde.
På den stilla aftonen och den tilltagande skymningen i skogen, genom hvilken vi foro, var det öfverraskande, att på en gång höra röster, som sjöngo en from psalm. Min första tanke var att några norrlands fanatiska sektvänner, liksom de skottska kovenanterna pläga samla sig i bergstrakter, hade föranstaltat en uppfriskande vintersammankomst i skogen. Men då vi kommo längre fram, funno vi att sångarne voro ett sällskap bönder, som med sina tomma slädar återvände från marknaden.
Omkring kl. fyra var det redan mörkt, och våra sista hästar voro så långsamma, att skjutsbonden, en qvick, liflig gosse, hvars stolthet något kränktes af mina föreställningar, oaktadt alla sina ansträngningar icke kunde lyckas att före kl. 7 bringa oss fram till stationen. Vi höllo i Weda vid Ångermanån, den största i norra Sverige. Ångermanland, genom hvilken den flyter, skall vara en ganska vild och skön trakt, der i den infödda befolkningens drag ännu många spår igenfinnas af den gamla ursprungligt asiatiska typ, som befolkat Skandinavien. I Weda funno vi ett förträffligt nattqvarter. En nätt, lugn, gammalfrankisk liten flicka om tolf eller fjorton år uppassade oss och sörjde med största nit för alla våra behof. Vi fingo god aftonvard, en liten nätt kammare, renliga sängar och på morgonen kaffe och derefter en riklig frukost. Omkring kl. half åtta foro vi af. Den bleka månen stod ännu på horizonten, och de första nästan omärkliga tecknen till morgonskymning visade sig i östern. Ångermanån, som här är 1/6 mil bred, var frusen, och vår väg ledde omedelbart öfver dess yta. Vinden sopade längsefter den med snö betäckta isen, och våra ansigten kliade af köld, ty qvicksilfret stod något under noll. Jag frös om händerna oaktadt mina
pelshandskar och jag måste tätt och ofta gnugga mig om näsan, för att icke låta den förfrysa. Dagen var kärf och kall, och temperaturen steg ganska litet, fastän bergen emellanåt skyddade oss för vinden. Ju längre vi kommo, dess dystrare och vildare blef landet. Fururna blefvo mera korta och dvergaktiga och antogo en dunkelt grönaktig brun färg, som på något afstånd alldeles liknade svart. Ingenting kunde vara mera ödsligt och ogästvänligt än karakteren på detta landskap. Bottniska Vikens bugter voro hårda, snöbetäckta ytor, inneslutna af branta sönderklufna höjder, som voro betäckta med becksvarta skogar. Bergsåsarne hade en dunkel indigoblå färg, och vid det mulna korta dagsljuset såg man här och der fläckar af andelik hvithet.
Vår väg var mycket ojemnare än förut. Vi foro uppför långa bergsåsar, blott för att fara utföre lika branta höjder på den norra sidan eller öfverfara en strömbädd och sedan åter stiga uppåt. Dalarne voro emellertid bebodda och, som det syntes, väl odlade, ty husen voro stora och behagliga och folket hade ett välmående och gladt utseende. Bredvid bondehusen funno vi stora ställningar, 20 fot höga, till att torka lin och bomull på, och vid gästgifvaregårdarne utbjöd folket till köps mycket vackert och fint linne af egen fabrik. Detta är hufvudprodukten i Norrland, der de korta somrarne ofta äro otillräckliga att bringa spannmålsskörden till mognad. Värdshusen voro behagliga byggnader med alla slags bekvämligheter för de resande.

SiöbodarPortrait_of_Bayard_Taylor

Vi hade emellertid denna dag olycka med hästarne, emedan två eller tre resande voro före oss. På ett skjutshåll kördes vår packsläda af en blott 10-årig gosse, med ett rundt, friskt och intagande ansigte, och med de mest blåa ögon och gyldene silkeshår. Hans efterträdare var en grof, trög lymmel, som stadnade så ofta för att prata med kuskarne i de slädar, som kommo bakefter oss, att vi förlorade allt tålamod och i skymningen foro framom honom, och han måste länge följa bakefter oss innan vi läto oss blifva upphunna. Detta gjorde honom så ursinnig, att vi fingo ro den öfriga vägen. Det gick såsom ordspråket lyder: då man vill komma fort, skall man blott förarga sin skjutsbonde.
I Hörnäs gaf man oss en aftonmåltid af ale och kalla svinben, herrliga sängar, och blott tvättvatten fingo vi lida brist på. Vi uppvaknade med hufvudvärk till följd af gasen från en rysk ugn. Då vi afreste, stod thermometern 22° under noll. Det var betydligt kallare än vi ännu hade känt det. Vi voro först litet fundersamma, huru vi skulle kunna stå ut dermed, men till vår glädje kände vi oss rätt varma och väl-behållna det oaktadt. Luften var stilla, torr och herr-lig att inandas. Min näsa måste jag emellanåt gnugga, och mina mustacher och polisonger blefvo en fast massa, som så frös tillsammans, att jag knappt kunde öppna munnen och var fastfrusen vid min pelskrage. Vi foro 8 mil och voro dervid 12 timmar på vägen; ändock gjorde oss temperaturen inga olägenheter.
På denna tid var vår färd nästan en nattresa, med morgon- och aftonskymning, ty egentlig dag hade vi alldeles icke. Solen gick upp kl. tio och ned kl. två. Under den långa grå morgonskymningen sväfvade vi öfver de svarta, med tallar beklädda, bergen och genom de angenäma små dalarne, derefter betäckte snömoln den korta dagen och den långa aftonrodnaden förvandlade sig till natt. Slädfarten var herrlig, snön ren som elfenben, hård som marmor och skönt glatt som en skare. Våra slädar foro deröfver utan all ansträngning, och medarne uppstämde musik medan de dansade fram. Med hvar dag blef landet mera vildt, snöigt och sönderbrutet, utan att landskapets allmänna karakter förändrade sig. På eftermiddagen passerade vi Ångermanlands gräns och kommo in i provinsen Vesterbotten.
Bloggarens framhävningar och textformgivning.

Stockholms borgmästare och svenska samernas första landsmöte – Lindhagen från Hötorget via Petrograd till Jämtland 1918

Historiens vingslag över Östersund, Lindhagens besök i Petrograd, Alexandra Kollontay – och samernas frigörelse jan/feb 1918. Om Alexandra Kollontay, Carl Lindhagen, Zeth Höglund och en modernistisk tidsanda 1918. En serie onumrerade artiklar om samernas frigörelserörelse kopplade till världshändelser.

Carl Lindhagen – som ordnat medlen till de svenska samernas första landsmöte,
en logisk följd av Tråante 1917, en av flera skäl given gäst på landsmöet, anlände direkt från sitt besök i Petrograd (St. Petersburgs namn 1914-24) till Östersund och landsmötet.

Mer om Staare (dvs Ösersund) 1918 här: https://www.sametinget.se/118952

Det var en tid av nytänkande, stävan efter modernitet och till synes vackra visioner.
Historiens facit och Stalins besinningslösa destruktivitet och massmördande låg en bit i framtiden. Lindhagen smittades av tidsandan; och han, stockholmsborgmästaren (1903-1930) med samesympatierna, kom åter att byta parti (han blev socialdemokrat 1909). Det skulle emellertid inte bli långvarigt; då han var såväl för kulturkonservativ som för fritänkande och modern för de mer hårdföra radikalerna. Inte många samer (inga andra heller!) torde ha begripit sig på Lindhagens aningen spretiga och sammansatta politiska uppfattning, som framgår i det dryga 1100 motionerna han hann skriva under sin över fyra decennier långa riksdagskarriär. Icke desto mindre var hans idéer med en stark, drivande pacifism, ett djupt engagemang i kvinnlig rösträtt, feminism och vegetarianism före sin tid och på många sätt progresssiva och kloka.
Och år 1937 ordnade han åter fram nya medel till svenska samernas landsmöte no 2. Hans samepolitiska engagemang räknade väl ett sekel; och vi återkommer till det. Carls tio år yngre syster Anna Lindhagen, spelade för övrigt också en central roll under de livliga sameorganisatoriska åren med Elsa Laula i Stockholm.

ALEXANDRA KOLLONTAY/Kollontaj

Loka Kanarp skriver:
”Efter ryska revolutionen 1917 avskaffade man lagarna mot abort och homosexualitet. Alexandra Kollontay blev minister i rysk regering. Hon förespråkade fri kärlek och kamratäktenskap. ”Att tillfredställa sina sexuella behov borde vara lika enkelt och självklart som att dricka ett glas vatten.” Alexandra Kollantay blev impopulär när Stalin tog över. Hon flyttade till Stockholm där hon var ambassadör i många år. Lagen om homosexualitet återinfördes 1934″

Svensk ortografi (egentligen) :
Aleksandra Michajlovna Kollontaj
(ryska: Александра Миха́йловна Коллонтай)

Carl Lindhagen och Zeth Höglund reste till Lenin, som de träffat året innan med olika missioner (bl a kostymköp på PUB). Höglund var den store ideologen; Lindhagen ville, förutom rena handelsärenden, påverka Lenin att införa esperanto i det nya Sovjetryssland!

Peter Ericson 8 oktober 2018

 

 

 


Ovan: New Year 1917/1918 in Petrograd. Carl Lindhagen, Helene Lurie, unknown sailor, Zeth Höglund, Alexandra Kollontai, unknown soldier.

Bild 2: Alexandra K ca år 1900. Bild 3: En ung Lenin. Bild 3: Från Staare 1918. Samernas landsmöte.

Övre bild och Loka Kanarp-passagen: Helen Fritzsons gamla blogg. Länk: http://comment.blogg.se/portret/2008/january/ (2008, osäker webbplats!)