”hela LappLandet, helst i Kemi län,”– månge rike bönder, som hava — feta och goda lägenheter i Savolax och Ulo län, tränga sig över våra ägor — tillegna sig vårt fiskevatten, i synnerhet Kemi träsk, och andra utmarker, locka vårt unga folk till sig i tjänst, tränga sedan dem, som gamla och av ålderdomen förraskade– äro, ifrån deras egendom till att tigga och dö uti hungern och tillfoga — orätt och övervåld”

Text av Nils Ahnlund 1928 i ”Olof Tresk* Kartor över Kemi och Torne lappmarker 1642-1643

”hela LappLandet, helst i Kemi län,”– månge rike bönder, som hava — feta och goda lägenheter i Savolax och Ulo län, tränga sig över våra ägor — tillegna sig vårt fiskevatten, i synnerhet Kemi träsk, och andra utmarker, locka vårt unga folk till sig i tjänst, tränga sedan dem, som gamla och av ålderdomen förraskade– äro, ifrån deras egendom till att tigga och dö uti hungern och tillfoga — orätt och övervåld”

Den till 1642 års karta fogade texten omtalar, att den yngre generationen bland Kemilapparna med glad förväntan motsåg byggandet av de nya kyrkorna, medan de gamla visade sig retliga och misstänkte intrångi sin hävdvunna rörelsefrihet. Det är också tydligt, att myndigheternas ökade intresse för lappmarkerna
särskilt här framkallat en viss oro. Icke minst hyste lapparna fruktan för den finska kolonisation, som uppmuntrades av de styrande. 3) Det ovanliga inträffade, att Kemi lappar utsågo två ombud, Hans och Olof Andersson, för att inför höga överheten frambära deras bekymmer. 4) De klagade bitterligen över att ”hela
LappLandet, helst i Kemi län, mycket av sig kommet är, och renar, så ock andra skogsdjur och fåglar, så ock fiskar i vattnet märkeligen förminskade” Men i all synnerhet tyckte de illa vara, ”att månge rike bönder, som hava sina feta och goda lägenheter i Savolax och Ulo län, tränga sig över Lapplands gränser uppå våra ägor
och tillegna sig vårt fiskevatten, i synnerhet Kemi träsk, och andra utmarker, locka vårt unga folk till sig i tjänst, tränga sedan dem, som gamla och av ålderdomen förraskade [): ego överraskade] äro, ifrån deras egendom till att tigga och dö uti hungern och tillfoga de mall orätt och övervåld”. 5) Man skymtar här samma
motsättning mellan ett äldre och ett yngre släktled, som vitsordas av Olof Tresk. 1 en varianttext, varom strax blir tillfälle att tala, meddelar han den intressanta upplysningen, att finska språket vid denna tid börjat segrande tränga fram i Kemi lappmark. 6) —

whip

ORIGINAL NoTES: (källa nedan, source/Link below)

KEMI LAPPAMERK 1642

TEXT TILL KARTAN
Geometrisck Delineation öffver Kemi Lappmarck. Anno 1642 haffver jagh underteeknadh effter H. K. M:tz,
min aldernådigeste uthkorade dråttningz, nådige befallningh delinieratt och geometrice afritadt Kemi Lappmarkz quantitet innann om Swerigies gräntz, tillijka medh sielfve rååfiellens nampn, sträehningh och distans, hvilke ähre rätte rååfielryggh och skillnadh emellann Swerigett och Norigett, sampt Swerigett och
Rysslandh, effter Flaekssiöbäekz accordz innehåldh, såssom och här hoss hvar byss tillägor och qualitet i synnerhett enfålligen medh nogra ordh korteligenndeseriberatt, effter såssom iagh thenn befunnit hafver och
in marginê ähr annoteratt.
Elevatio Poli vidh Sonbykylas ähr 66 gradus, 25 serupul.
Notatio Cyphrarum.
1. Kudsewara ähr förste rååfiell emellann Swerige oeh Norige uthi Kemi Lappmarek västann efter, ther
Tårnö Lappmarek Iychtar och Kemi begynnar. Kemi begynnar.
2. Råffwewara.
3. Maderwara.
4. Gamwara.
5. Mudswara.
6. Affwoswara.
7. Kiäekilwara.
8. Rautewara.
9. Peldowara. Där löper vintervägenn öfver emellann Päldoiärff och Enarby.
10. Saidewara.
1 1. Looswara.
12. Kyriotwara. Ahr österste rååfiell på Päldoiä[r]fz landh.
13. Swudhwara. Khr förste fiellrygg på Sonbykylass egor västann effter.
14. Kylawara.
15. Windelawara.
16. Solawara. Khr österste fiellrygg Sonby egor ock där öfver löper vin tervägen emellann Sonby och
Enarby, sedann löper fiällryggenn i sydhost.
17. Hwuomawara. Khr nordast råå på Kemi byz egor.1)
18. Pårdewara.2)
19. Kurdtzwara.
20. Pädsewara.
21. Tulpewara.
22. Kålkewara. Khr yterst rååfiell 3) på Kemi kylas egor.
23. Jägelwara. Khr nordast fielrygg 4) opå KolaJärfz byss egor.
24. Tälnewara.
25. N: Aggwara.
26. S. Aggwara.
27. Pårnuwara.
28. Roguwara.
29. Wilmawara.
30. Satzwara. Khr yterst råå på Kolaierfz landh.
3I. Lappiwara. Khr förste fiell på Kidkaierfz landh nordann efter.5)
32. Rokumewara.
33. Påssewara.
34. Parsanwara.
35. Wisewara.
Vidh desse fiel dragas håporna ofver grentzen emellan
Swerigetz och Rysslandhz elfver.
36. Heinewara. Ahr yterst råå 6) på Kidkaierfz landh.
37. Muskosswara. Khr nordaste fiellrygg oppå Maennsalke byss egor 1).
38. Aijaehwara.
39. Ijowara, här drages oeh båtarna öfver grentzen.
40. Nådenewara ähr österste fiellrygg på Maensälke lappars egor, sedann tager Ijo bönders landh theremot på
södre sidann om fielryggen. oeh på norre sidann ryssens enskijlta skattlappars egor.
Natatia Literarum.
A. Kittela By och mareknasplatz. Till denne by ähr lititt fiskievatnn, liten vilrenskogh och annan våneskogh
och litett bäfverelfvar.
B. Päldo JärffKylas, thee lapar som i denne by tillförende hafver bodtt och här hafva haftt sitt möte 8) om
vinterenn, thee giöra nu sin skatt Tenotäekes marknasplatz i Tårnö Lappmarek. Och brueka liekväll både 9)
skogh och fiskevattn här omkring nu som tilförende. —

Forts i länk (s 31ff)
http://lapinkavijat.rovaniemi.fi/vanhatkartat/kirja.pdf

* Olof Tresk stavade  själv sitt namn Oluff L: Tresk

ONKEL SOUTH WANTS Y O U ! Varför Du bör anlita SouthSaamiHistory….

– Om Novlemaanege etc

Texten handlar fr a om Peter Ericson, firmans -grundare och -tecknare.
OBS vi är ibland också intresserade av att anställa kompetenser inom samisk forskning!

Vi är emellertid flera som arbetar för företaget; arkeologisk, antropologisk och inte minst arkeologisk kompetens finns samlad! I kommande bloggposter kommer jag att utveckla de andra medarbetarnas meriter och kompetenser.

  • Forskningsmeriterna är många, Vunnit ett sedvanemål (Nordmaling, Sakkunnig i elva år!) fått ett  att gå i förlikning med vitsordande om samernas sedvana (Rätan) och fått tydliga vitsord av Högsta Domstolen i Härjedalenmålet.
  • Dragit i huvudsak fulla salar (ej sällan må extrastolar sättas in) och åhörarna tycks nöjda.
  • Med min pedagogiska bakgrund och åren som universitetsadjunkt och sedermera på länsmuseer folkbildare, torde jag lämpa mig optimalt som kursledare
  • Är känd också genom just denna blogg.
  • Arbetat med Gränsdragningskommissionen och nu med inlagor i samband med svensk-norska renbeteskonventionen.
  • Vi sysslar även med annat; ex guidningsläktforskning och pjäs-/teveserieskrivande/översättning av manus (svenska till engelska och vice versa). kanske lägger jag
  • KURSER kan bokas i höst! Höstens kurstitlar kommer att ses över och presenteras tisdag 13/6, inte långt efter kommer enl.beräkningarna senast seminarieinbjudan *.
    PS. Mycket snart försöker vi starta en tidning & bjuder in till seminarium * också!

    ONK SAM

Varför ens anlita SouthSaamiHistory? – Om Novlemaanege etc

Texten handlar fr a om Peter Ericson, firmans grundare och chef.
OBS vi är ibland också intresserade av att anställa kompetenser inom samisk forskning!

Vi är emellertid flera som arbetar för företaget; arkeologisk, antropologisk och inte minst arkeologisk kompetens finns samlad! I kommande bloggposter kommer jag att utveckla de andra medarbetarnas meriter och kompetenser.

  • Forskningsmeriterna är många, Vunnit ett sedvanemål (Nordmaling, Sakkunnig i elva år!) fått ett  att gå i förlikning med vitsordande om samernas sedvana (Rätan) och fått tydliga vitsord av Högsta Domstolen i Härjedalenmålet.
  • Dragit i huvudsak fulla salar (ej sällan må extrastolar sättas in) och åhörarna tycks nöjda.
  • Med min pedagogiska bakgrund och åren som universitetsadjunkt och sedermera på länsmuseer folkbildare, torde jag lämpa mig optimalt som kursledare
  • Är känd också genom just denna blogg.
  • Arbetat med Gränsdragningskommissionen och nu med inlagor i samband med svensk-norska renbeteskonventionen.

    Novlemaanege.jpg

  • Vi sysslar även med annat; ex släktforskning och skrivande/översättning av manus (svenska till engelska och vice versa). kanske lägger jag

    BILD: Sveriges Radio/Sameradion.

    Samebyarna Ran, Umbyn och Vapsten. Grafik: Sámi grafikk.

Dalasamerna. Hästars renskräck och svenska överhetens aversion (Bäcke 1987)

Eller lite om den brådska, varmed samerna fördrevs från Dalarna på ett omfattande och genomgripande sätt för andra eller tredje gången sedan 1720-talet; och vad som tämligen omgående ledde till en nationell sedentarisering, dvs bofasthetsgörande (per tvång och lämpor) utanför åretruntmarkerna.

DALAHEST

”Sockenlappar” (titel, 1987)

I Orrsta skogsgårdar i Stora Skedvi fanns under 1700 och 1800-talet många samer bosatta. Under tiden 1750 – 1872 finns ca 75 personer kyrkskrivna i Orrsta, antecknade som sockenlappen, lappfamiljen eller samefamiljen.

Lapparna i Orrsta bodde i Kavelberget, öster om Nyängsgården. Märken efter boplatserna finns ännu kvar. En del mark var uppodlad, och Nyängs odlade potatis där till in på 1930-talet. Men nu är det igenväxt med skog.

”Lappfamiljer”

I Hammarsmedsbo och Spikgårdarna fanns även lappfamiljer. Bland andra sockenlappen Jöns Anders Jönsson, född 1778, död 1840, gift med Stina Andersdotter, född 1783, död 1836, och deras son Anders, född 1820.

Där fanns också lappmannen Anders Nilsson och hans hustru. De fick en dotter, Anna Greta, född 31 maj 1816 och som dog samma år.

Platsen där de bodde hette Lappstugehagen. Namnet finns med på kartan över laga skiftet 1867-69.

Den sista lappfamiljen i Orrsta var sockenlappen Adolf Westman, född 1810, död 1860, gift med Carin Nilsdotter från Norge, död 1872. En son Nils, född 1832 i Tännes, enligt husförhörslängden gift med lappkvinna Anna från Ljusdal i Hälsingland. Hon dog i maj 1870. Barnen Anna Magdalena, född 1863, och Adolf Nils, född 1866. I familjen fanns även en kvinna Margareta Jansdotter från Ljusdal.

Rennäringsbekymmer

Om sockenlapparna = långväga samer, som bytt fjällvärldens jakt- och renskötsel mot en tillvaro i mellansvenska trakter vet folklivsforskaren Ingvar Svanberg i Uppsala mycket om. Följande är hämtat från skriften ”Sockenlappar”, som han är författare till.

År 1735 hade landshövdingen i Gävleborgs län hos konungen anhållit om att de samer som uppehöll sig i länet skulle få kvarstanna. Detta beviljades. Det var slutet på nära nog 100 års försök att tvångsförvisa de samer som sedan lång tid uppehållit sig söder om lappmarken i de mellansvenska skogsområdena i bl.a. Gästrikland och Dalarna. De hade där livnärt sig som kringvandrande jägare och renskötare.

Skadegörelse

Att lapparna i Skedvi ägde renar som förorsakade en hel del obehag finns det belägg för.

Med anledning av en förfrågan från Kungl. Patriotiska Sällskapet år 1787 hur man skall förfara med de samer som uppehöll sig utanför Lappmarken, publicerades i sällskapets ”Hushållsjournal” ett intressant svar från kapten Olof Björling på Stora Klingsbo gård i Stora Skedvi. Den skadegörelse han ansåg samerna gjorde delade han in i fem punkter. Den sista punkten lyder:

”Den 5:te skadan skjer av deras renar, och det på flera sätt. Finnes om hösten något nära deras Kojor och tillgrepta bete, någon grön rågbrodd, så stryker den merendels med, ty gärdesgårdar ackta dessa kreatur intet. Det är mig sjelft händt att jag för några år sedan hade besök av ungefär 150 st Lapp-renar på en rågåker, som de illa medforo med, trampade och ätande, så att om inte mitt Tjenstefolk och mina Grannar blivit tidigt varse, hade jag säkert förlorat hela den wackra Rågen utan all recource. Dessa kreatur äro dessutom mycket farliga när de komma nära våra Wägar och gårdar, i anseende till den räddhoga Hästar gemenligen hafva för dem, så väl som aversion för sjelfwa Lappfolket. Är Hästen det ringaste skygg av sig, kan man ej utan fara mta eller hinna dem på en väg”.

Slut med nomadisering och renskötsel

Samerna skulle få stanna i de mellansvenska bygderna, men de skulle inte tillåtas att vidare nomadisera sig och bedriva renskötsel. De skulle bli bofasta. Det är i och med denna process som sockenlappsinstitutionen uppkom under 1730-talet. Sockenlapparna kom att bilda ett slutet befolkningsskikt, som fortlevde fram till i början av innevarande sekel. Deras historia har varit föga känd och ägnats liten uppmärksamhet.

Sockenlappsinstitutionen

Sockenlappsinstitutionen uppkom med sockenhantverkarna som förebild. En lappfamilj eller enskild lapp antogs vid sockenstämman. Deras huvudsakliga uppgift var att avliva hästar, hundar och katter samt utföra flåningen. Sockenlappen skulle även kastrera husdjur samt ta hand om självdöda djur, ävenså skära ner självspillingar. Det var sysslor som bönderna själva inte ville befatta sig med. Beträffande ersättningen uppges att den skulle utgå från socknen gemensamt och/eller från den som anlitade honom enligt en bestämd taxa.

Goda hantverkare

Sockenlapparna hjälpte även allmogen med att jaga rovdjur. Dessutom var de goda hantverkare. Korgar, rep, mjärdar etc. var sådant som sockenlapparna tillverkade och sålde. Fina starka korgar av gran- och talltågor, som de tillverkade finns nog ännu kvar i en del gårdar på trakten.

Tenntrådsbroderier som finns på bevarade kjolväskor från olika socknar i Dalarna tillskrivs även sockenlapparna.

Språket

Beträffande språket har man konstaterat att de talade en sydsamisk dialekt, men att deras ordförråd var uppblandat med svenska.

Skedviplogen 1987, författare Janne Bäcke
Vår kommentar:
Allt tycks bygga på ett felslut, att samerna ej skulle vara hemmahörande i området.
Räknat efter sedvana och urminneshävd torde dalasamerna ha varit hemmahörande i mesta delen av länet och landskapet vid det laget.

Trails of tears: ”Sveriges sydligaste [samer] måste flytta” (Vestkusten 1934)

(maskinläst text redigeras senare)

Vestkusten, Number 3, 18 January 1934

Sveriges sydligaste lappar maste flytta. De sista lapparna i Dalarna måste lamna sina marker. De bosom torde vara bekant ett stycke norr om Idre i det nordligaste i Dalarna. Det har forut varit tal om att lapparna skulle bort, emedan de svenska renhjordarna gjort skador p& norskt omr&de, och nu ar det som sagt avgjort. Det som skett ar mycket beklagligt, sager Torsten Boberg, kand lappoch fjallfdrfattare, allra heist som hetesmarkerna kring Idre troligen aro de basta i hela Skandinavien. Men jag kan inte tanka mig att det ar myndigheternas mening att for all framtid avstanga detta omrade for lapparna. Det ar friimst den 80-&rige s. k. “JoPersgubben” och bans mag som haft sina renhjordar i Idretrakten, och da nu myndigheterna gjort slag i saken och forordat avflyttning s& ar det for att undg& standigt brak och bbter som de svenska renarnas visiter pa den norska sidan fororsakat. De fran Dalarna utestangda lapparna komma att flytta till markerna pa griinsen mellan Harjedalen och Jamtland. Ett siitt att losa svarigheterna vore, att man p& griinsen uppforde renstangsel. Norrmiinnen fdrbundo sig 1915 att uppfora ett dylikt. om de i gengald finge reglera Nidalvens kallor genom en stor uppdamning pa svenskt omrade, en dammanlaggning som for all framtid skulle skapa en sjo med en mils bredd i Harjedalen. I sa fall bleve det alltid ytterligare seviirdheter for de rundreseniirer som taga denna vagen.

Engerdal_Femunden
Femunden.
Wikimedia – Public Domain.
MahlumEget arbete

Samiska organisationshistorien i sin linda. Del Ett av Två (ur IDUN 2/1905)

Inspirerat av Merika Kroik Jonassen!

LAPPFOLKET VID NYKTERHETSKURSERNA I STOCKHOLM.
— De under sist förflutna
veckan afhållna nykterhetskurserna ha
bland sina deltagar e räkna t icke mindr e än 11
lappmän och 5 lappkvinnor. Kanske aldrig
förr så många lappar på en gång varit samlade
i hufvudstaden och säkert aldrig i ändamål
att åhöra föreläsningar. Att bland lappbefolkningen
kännedom sprides om nykterhetens
stora betydelse och om de föreningsrörelser,
som uppkommit för att styrka densamma , är
en sak af stor vikt, då man vet att äfven för
lappfolket rusdryckerna äro en af dess farligaste
fiender,

Det är det i somras bildade lappska centralförbundet,
som genom att samla in medel till
stipendier kunna t bereda så många lappar tillfälle
att komma hit ned, och i första hand är
•det förbundets nitiske expeditionsföreståndare
G. Z. Hedenström, som man har att tacka härför.

Västerbottens lappmark är representerad af
3 kvinnor och 3 män. Bland dem märkes
Elsa Laula, lappförbundets ordförande från
Dikanäs i Vilhelmina, hvilken i vinter vistas
i Stockholm för att utbilda sig till ackuschörska .
Vidare lappordningsmannen Hans Magnus Nilsson
från Fatmomakke i Vilhelmina. Från Arvidsjaur
i Norrbottens lappmark ha kommit
två män och två kvinnor. Den äldre af männen
är både nybyggare och renskötare , den
yngre idkar fiske och timmerkörning och har
åtskilliga medaljer för pris i skidlöpning.
Den ena af flickorna är lärarinna i Västra Kicksjaur
vid en fast skola för både lappska och svenska
barn, den andra bor i Ledvattnet hemma hos
sin far, som har både jordbruk och renhjord.
Från Arjeploug hafva kommit 3 kateket, som
för undervisning medfölja nomadiserande lappar;
en är Svenska missionssällskapets kateketer, de
andra statens.

IDUN

Idun notvå

Fotot, som också förekommer i senaste bloggposten är alltså av A Blomberg för Idun.

Januari 1905, de samiska pionjärerna. Via Merika Kroik Jonassen.

JAn05bild1

År 1905, ble Lappernas första centralkonferanse avholdt
1) Anna Lindhagen, Stockholm
2) Torkel Larsson Kroik, Röberg, Vilhelmina
(3) Anders Johansson, Arvidsjaur
(4) Nils Thomasson, Satsfjäll, Vilhelmina
(5) Maria Laula, Dikanäs, Vilhelmina
(6) Gustav Z. Hedenström, redaktör
(7) Nils Nilsson Schain, Mittådalen
(8) Karin Stenberg, Arvidsjaur
(9) Sara Pröjs, Arvidsjaur
(10) Lars Olofsson, Arvidsjaur – SSRs första ordförande
(11) Gustav Park, Stensele – kyrkoherde
(12) Abraham Johansson, Arjeplog
(13) Per Larsson, Hosjöbotten/-narna
(14) Hans Nilsson Fjällstedt, Oviksfjällen
(15) Margit Kristoffersson, Klimpfjäll
(16) Elsa Laula Renberg, Dikanäs, Vilhelmina

JAN05 BILD TVÅ

Det tycks ha pågått flera olika aktiviteter, här, då samernas nykterhetsförbund avhöll ett populärvetenskapligt seminarium. Anna Lindhagen, den redan då berömde borgmästaren Carl Lindhagens syster, höll i en kurs i föreningsteknik. Folkbildningskurser ingick. Gustav Z Hedenström, den hälsingebördige journalisten och tidningsmannen, torde ha hållit i en eller flera punkter.

Ett konstituerande årsmöte efter den i aug (också i Stockholm) bildade Lapparnes centralförbund kan ha hållits, men här är veterligen kunskaperna osäkra. Ber att få återkomma. / PE

Nedan, bildtext:

Samernas första folkbildningskurs i Stockholm, januari 1905. Stående från vänster: Erik Persson, Arvidsjaur, Torkel Larsson-Kråik, Röberg, Vilhelmina, kyrkoherde Gustav Park, Stensele, (Uppsala) , SSR:s förste ordförande Lars Olofsson, Arvidsjaur, Nils Thomasson, Satsfjäll, Vilhelmina, Sara Pröjs, Arvidsjaur, Anders Johansson, Arvidsjaur, Per Johansson (bör vara Larsson / PE) , Hosjöbotten och Elsa Laula, Dikanäs. Sittande från vänster: Margit Kristoffersson, Klimpfjäll, Vilhelmina, Hans Nilsson-Fjällstedt, Oviksfjällen, Maria Laula, Dikanäs, Abraham Johansson, Arjeplog, Hans Nilsson, Vilhelmina, Karin Stenberg, Arvidsjaur och Nils Nilsson-Schain, Mittådalen.

Samernas_första_folkbildningskurs_i_Stockholm,_januari_1905 (1)

Ännu ett foto från samma helg

JAN bild tre

De flesta foton verkar fotade såväl av som vid Nordiska Museet; men fotografens namns har fallit i glömska. Om vi får fram namn, kompletterar vi.

Uppföljning om tavastesamerna; godset de skattade till kring år 1390 var Katinala (Prof. Eric Anthoni 1957 i Genos)

Ur Genos 28(1957), s. 61-66
Katinala
(Prof. E. Anthoni 1957) är den sannolika platsen för godset 1390, inte ”Katala”. Länk nedan.

”Det tidigare nämnda, illa kopierade brevet ger besked om Anders Jönsson till Juttila. Medels brevet säljer han den 5 aug. 1661 (28_61_c.gif (42 bytes): 1561) en stång gammal frälsejord i Katinala (avskriftens Konstala) i Hattula, av Jully Ramsay angivet som Kantala i Säxmäki {5] —->

[5] RAMSAY, a.a., s. 215. Något frälsegods Kantala i Säxmäki fanns ej. Det aktuella brevet är det första bland flere, som beröra Katinala.”

art. ”Katinala- och Juttilasläkterna” i: GENOS

Professor ERIC ANTHONI, Helsingfors (1957)

Katinala.8

http://www.genealogia.fi/genos-old/28/28_61.htm#5

Kantala gods, ”samt de lappar, som har hört under gården” – Fler tavastesamiska fynd! 1390!

Saaris
ruotsi
Magnus Kase, fogde i Tavastland

Ur Diplomatarium Fennicum
5 januari 1390

Magnus Kase, fogde i Tavastland, ger för Bo Jonssons* själ till Åbo domkyrka Kantala gods (i Sääksmäki) med undantag av dess ekorrskogar, dess fiskevatten norr i bottnen samt de lappar, som har hört under gården, dock med villkor att arvingarna skall, om de så vilja, få återlösa godset för 100 mark penningar. Dat. in vigilia epiphaniæ Domini.

Avser Bo Jonsson Grip 1335 – 1386

Vi återkommer till ämnet!

TAVASTE Suecian
Tavastehus Slott ur Suecian

1572: Talrika kungliga renhjordar sändes till Sörmland, Uppland; Mälaröarna, Roslagen, Lidingö! (Del I:III Vasaättens renfarmer & djurgårdar)

(edit 6 juni 2017, rubrik och bild)

Skogsstyrelsens underdåniga berättelse angående skogs- och jagtväsendet i Sverige intill år 1870.


Bidrag till Sveriges officiella statistik. Skogsväsendet (BiSOS Q).

Kronoparker, djurgårdar och jagbackar.

I Kristoffers landslag omförmäles likasom i den äldre landslagen »konungs park»[1] med förklarande, att ansvaret för den, som jagade å sådan mark, utgjorde böter till belopp af 40 mark, konungens ensak, hvarjemte den brottslige hade förverkat häst och armborst.

Till park räknades emellertid blott konungens »enskylloga æghor som Vpsala öde oc annat tholight». Uppenbarligen inbegreps ej derunder skogsmark i allmänhet, som hört till konungens gårdar. Till en början ligger det i sakens natur, att oskiftade byskogar, der konungen för vissa landtbohemman haft del, ej dit hänförts. Äfven i de fall, då denne varit egare till en hel bysamfällighet eller enstaka gård, och dertill hörande skog varit af rå och rör omgifven, är det ej antagligt, att denna omständighet ensamt eller med andra ord eganderättsförhållandet skulle hafva verkat skogens betraktande såsom kungspark. Deremot talar det nyssberörda stränga ansvaret, som tyckes förutsätta, att den till park hänförliga markens omfattning varit på ett bestämdare sätt angifven än som i äldre tider merendels med till hjordevall ej afsedd skogsmark inträffade, desto heldre som, om än straff fanns för oloflig jagt å annans egoområde, vid sidan deraf bibehöll sig rätt att under vissa förhållanden dit förfölja och döda ett uppdrifvet djur. Med hänsyn härtill förefaller det sannolikt, att de områden, hvarå uttrycket kungspark syftat, blifvit genom uppförd inhägnad eller annan anstalt på ett för en hvar åskådligt sätt afstängde från sådan mark, der de allmänna bestämmelserna om ansvar för jagt hade tillämplighet.

Till enahanda antagande ledes man vid betraktande af det på ett utländskt ursprung hänvisande ordet »park», hvilket ej synes hafva varit brukligt i Tyskland och derföre troligen hit öfverflyttats från England, der »park» ännu utmärker inhägnad skog till skilnad från »forest».

Häntydde emellertid uttrycket park i äldre tider uppå en med hägnad afskild skog, torde med densamma, som, efter hvad förhållandena gifva vid handen, haft betydelse såsom jagtplats, hafva åsyftats en instängd djurgård.

Särskilda anstalter för uppfödande af vilda djur voro vid tiden för tillkomsten af den äldre landslagen och sedermera ingalunda ovanliga i de skandinaviska länderna. Derom vitna åtskilliga bestämmelser såväl i den yngre Vestmanlandslagen som i Skånelagen.[2]

Inrättandet af djurgårdar, der rådjur, hjortar och andra djur genom uppförda hägnader bereddes ett visst skydd, stod för öfrigt i ett ganska nära samband såväl med den rådande hushållningen som med den allmänna benägenheten för jagt. Dermed möjliggjordes för de höge herrarne att å sina gårdar i det öfre Sverige hafva i sin närhet djurslag, hvilka i vildt tillstånd förekommo endast i det sydliga landet.

[ 46 ]Under nu omförmälda förutsättning får det för oloflig jagt i konungens park uppgifna höga ansvaret, som efter dåvarande förhållanden svårt tryckte den sakfällde, men för konungen var inkomstbringande, sin naturliga förklaringsgrund deruti, att det inom höga murar eller gärdesgårdar inneslutna villebrådet så att säga ställdes under eganderättens helgd, så att ingrepp uti egarens förfoganderätt öfver detsamma blef nära jämförligt med stöld af annans utegående kreatur, hvilken förseelse i de gamla lagarne mycket strängt bestraffades.[3]

Parker eller djurgårdar voro under medeltiden säkerligen icke talrika, hvartill anledningen må sökas uti den ymniga tillgång å villebråd som då förefanns och gjorde dem temligen obehöfliga.

Äfven Gustaf I synes icke hafva egnat stor uppmärksamhet åt inrättningar för ifrågavarande ändamål.

Åtskilliga omständigheter förekomma emellertid, hvilka häntyda derpå, att han haft djurgårdar.[4] Sedermera blefvo de synnerligen vanliga. Särdeles konungarne Johan III och Carl IX ådagalade för anordnande af sådana mycket intresse. Skilda djurslag sammanfördes på olika platser, dervid försök till och med gjordes, att i mellersta Sverige underhålla renar till betydligt antal.[5]

 

  1. 34:de kapitlet af konungabalken.
  2. Hoppa upp I den yngre Vestmanlandslagen Manhælghisbalkær 18 1 förekommer med hänsyn derpå: »Föþer man diur hema ællær fughla, can þæt skapa giora, varþa swa fore þy som före aþro fæ sino i allom sakom» hvarjemte från Skånelagen I 102 här anmärkes: »Föþer man biorn ællr ulf ællær annær diur ællær fughlæ. þe ær af grymmæ naturæ, oc dræpe fe man bötæ han ær þem a ni marc, aæræ þe man bötæ þre mark. Föþer man þe diur ær af bliþe nature æræ, swa sam hiort ællær hök oc dræpæ þe man» etc.
  3. Hoppa upp Enligt 2 kapitlet Tiufva balken af landslagen skalle den för stöld af utegående boskap brottslige dömas till »green och galgha och ligge ogilder före sin gierning» samt målsegaren af hans lösören taga en tredjedel, konungen den andre och häradet den tredje.
  4. Hoppa upp I bref den 20 juni 1543 till Gustaf Olsson tackade konungen honom för de lefvande djur, han fatt, och ut,talade sin önskan att få villebråd upp med något skepp från Lödöse.
  5. Hoppa upp Åtskilliga föreskrifter meddelades i bref af den 10 April 1572 beträffande underhåll af renar på Svartsjö och Ventholm-, fogden der Måns Persson skulle bibehålla 50 å hvarje gård samt skicka de öfriga till Åkerön, Lidingön och andra närbelägna öar, hvarest djuren skulle behörigen vårdas och beredas erforderligt uppehälle. Dessförinnan hade i bref den 5 januari samma år fogden i Vesterbotten anmodats att nedsända 200 renar till Upland.

Schloss_Gripsholm_Eingang Wikimedia
Gripsholm i Sörmland (Mariefred). Wikimedia commons