Hade Strindberg samiska rötter? Vad är sant? Mer imorgon (1:3)

August Strindberg föddes imorgon för 171 år sedan.
Han har kopplingar till samerna; men inte exakt som en del kanske trott.
Om detta berättar vi mer här imorgon, på Augusts födelsedag.

Under våra senaste stadsvandringar hösten 2019 väcktes från utmed Norra rundan (emedan vi faktiskt mera fokuserade på Sonja Åkesson i posten intill!) – som passerar Blå Tornet – frågan om Strindbergs ofta mångomsusade och halvt mångbesjungna, förment samiska härkomst. Att hans släkt komme från Ådalen är det inte tu tal om.

Mer imorgon onsdag, alltså!

P.E

Här om Strindberg på nordsamiska från 2012-13:
https://www.svt.se/kultur/bok/strindberg-ges-ut-pa-nordsamiska
https://www.minoritet.se/2377


Johan August Strindberg 21 jan 1849 – 14 maj 1812
Fotot sannolikt från ca 1862-62, dvs tiden kring hans mors död.

Fynd: Brev från Torkel Tomasson till Carl Lindhagen. 1918 om 1904?

De mest oväntade fynd ramlar för ens ögon under flyttstök.

Följande är ett utsnitt ut min exfrus avskrift från 1994
på Stockholms Stadsarkiv. Har inte hela brevet kvar; men av befintligt innehåll
sluter jag mig till att det är skrivet inte alltför långt efter Svenska samernas första landsmöte 1918 i Östersund

Sedan sommaren 1904 – så jag såsom yngling den naturmänniska vid ett tilfälle — [i Saltsjöbaden? / PE ] första gången fick lära känna Eder! Herr Borgmästare; har jag i Eder fått en utomordentlig lärdom i konsten att se lapska spörsmål, men vid sidan av detta har jag – numera i viss mån kulturmänniska –  äfven blifvit en liflig anhängare af Edra läror i allmänhet, därför att där i ord och handling äro så mycket fotade på den sanna kärleken.

med uppriktig högaktning

Torkel Tomasson

Med förbehållet att jag bara ser avskriften här.
men det ger en förnämlig tidsbild!

Bildresultat för torkel tomasson
Bild via Stockholmskällan. Osäker om rubriken stämmer. I alla händelser kom Torkel Tomasson att studera tillsammans med flera år yngre realskolekamrater på Norra Real,
faktiskt samma skola som Vinterkursen i januari 1905 hade ägt rum (dock utan Torkel).

Det Stora Försvinnandet: Hur, när och varför försvann samerna (längst) i söder?

  • Var har vi ganska god koll på numer!
    Vi kommer i ett antal artiklar att titta på denna brännande fråga.
    Vi ser på förutsättningarna och kunskapsläget först:
    SVERIGE: Samer hela vägen nedan Mälaren. Eventuellt till Vättern, en hel indikationer tyder på samiska enklaver vid östgötakusten och delar av Småland har ansetts ha utgjort en etnisk substratbefolkning som gick upp i den samiska.
    FINLAND:
    Samer hela landet, viss osäkerhetsfaktor allra längst i söder.

    nu endast allra, allra längst i norr.RYSSLAND med Karelen: Samer ner till Karelska näset. Nu bara i Kola.

    NORGE: Enligt vårt förmenande osäkrast. Ned till och med sydligaste Hedmark och Östfold synes vara klarlagt; men sydligaste Norge har oss veterligen ännu ej bevisats som besittande en äldre samisk historia. Synnerligast inte sydvästligaste. Vi är dock beredda att ompröva denna uppfattning.

    ISLAND, GRÖNLAND, VINLAND, ÖARNA I NORDSJÖN, SKOTTLAND etc: Fanns samer här? Frågan torde i vart fall vara värd att ställa.

    Angående bevisbörda och imaginär förförståelse: Förr antogs att samerna dvalts okvalt och ostört i norr. Numera vet vi att det långtifrån är en självklarhet att anta sådana saker. Möjligen okvalt; men absolut inte ostört och i synnerhet inte alldeles ensamma.

    Sedan vill vi punktera två myter (som går in i varandra:
    (1) Ensamhetsmyten.
    Det är inte så att samerna var ensamma överallt.
    Nordkalotten, Norden, Fennoskandien har alltid varit en rik mångetnisk smältdegel.
    (2) Etnicitet är evig och oföränderlig-myten.
    Samer för tusen, femtonhundra och tvåtusen år sedan är en helt annan sak än idag. Etniska grupper innehålls förändras ständigt; och de samiska varieteterna med dess talare och bärare har varit åtskilda sedan ca tiden för Kristi födelse.
    Barths numera femtio år fgamla ord (1969) om Ethnic groups and boundaries håller i detta avseende ännu streck.

    Vi kan ju nämna ‘ännu en myt, medan vi håller på:
    (3) ”What Local People” – myten.
    Myntad av utländska exploatörer i Sápmi.
    Att något stycka land för en västerlänning och storstadsbo ter sig tomt och obebott, betyder det inte att det är det. Detta är den myt varpå det mesta av världens kolonisationsförlopp baserat sig på. Människor formade av bondeskapad kultur förstår sig sällan på nomadisk sådan, eller på jakt- eller fångstsamhällenas olika funktioner och markanvändningsprinciper.

    På orsaker och processer som kan antagas ha bidragit till eller skapat det stora försvinnandet kommer vi alltså att fundera vidare och till detta återkommer vi alltså i denna artikelserie.

    SCENARIER, vad vi vet:

    Sverige har vi ju, som den idoge följaren av denna blogg vet, ägnat oss en hel del åt att reda ut hur försvinnandena gått till. En stor del – men långt ifrån allt – förklaras av det väl dryga tjogtal fördrivningskampanjer och -plakat som noterades främst under perioden 1646 till 1790 ca. Sedan har kolonisationen verkar och drivit samerna ännu längre upp. Vi tror att det kan finnas stor anledning dels att titta på ännu äldre tider, liksom mer på de mer kända historiska tiderna.
    Lokala fördrivningar synes vara ganska vanliga. Men det är också av mycket stort intresse att titta på hur olika assimilationsprocesser gått till; inte minst i kustområdena och andra kustnära trakter.


    Språk, historia och arkeologi står inför spännande tider och upptäckter! 
    Samt vill vi se betydligt djupare på bägge dessa (i sig flergrenade!) frågor, framvuxna ur sentida finländsk forskning: Hur gick det till när de sydsamiska språkvarieteterna kom in i det som skulle bli Sverige, från sydost? (se våra nyliga bloggposter för mer information kring detta!); samt – var innebär det för vårt kunskapsläge att vi har den kunskapen. Samt också detta härutav: Kan det ha funnit flera inmarschvägar in – och, sist men inte minst, var det sociala processer, handel och näringssamarbeten som förde de protosydsamiska och sydsamiska språkvarieteterna hit, och isåfall vilka? Minerva Pihas färska material är här centralt.
    Och detta: Vad innebär det för vårt kunskapsläge om samerna äldre historia att Jukka Korpela (professor i historia vid Joensuu universitet) säger att Savolaxare och andra ”insjöfinnar” – i Sverige kända som historiska skogs- eller svedjefinnar – menar att i det närmaste samtliga dessa hade samiskt påbrå?
         Härutöver bör Lars-Gunnar Larssons arbeten (2018) med gästrikesamiskan inbegripas i nyssnämnda ambitioner samt bör materialet kunna användas på betydligt fler sätt än vad som hittills skett. Det här handlar ju också om mycket färsk forskning.
         Dessutom bör språkvetarna och språkhistorikerna fortsatt kunna hjälpa oss med att finna fler och alltmer intressanta kopplingar mellan protosamiska, protofinska och protourfinska samt protoöstersjöfinska å ena sidan; och fennoskandisk förhistoria å den andra.

    Bildresultat för nystad

    Bilden: Nystad (fi. Uusikaupunki) i sydvästra Finland, där – vid inlandet strax norr om staden och innanför dess norra skärgård – samisk närvaro under åtminstone 600-talet AD slagits fast av Heikkilä (2014). Mer härom bl a här:
    https://southsaamihistory.wordpress.com/2019/11/23/b-o-t-h-n-i-a-n-samis-in-650-ad-theme-pre-historic-finlands-sami-society-subsistence-interactions-and-traces-from-ancient-times-recent-knowledge-in-short/
         Vi noterar också de såväl av Heikkilä som Ante Aikio fastslagna samiskbördiga toponymerna Livonsaari (Nådendals skärgård), Muskmäki (Pemar), Piksmäki (Lundo) och Piiksvuori (Masku, norra om Åbo, f ö en av Finlands ‘äldsta socknar, nämnd redan år 1232) – samtliga fyra orter i närheten av Åbo stad.

    Vi gör en litteratursummering i slutet av artikelserien; som också kan läsas i Sapmie Times.

The Southern Saami Languages’s ”proto-varieties” arrived Central Sweden (2-300 AD?) from South-East, and …


Minerva Piha, Turku (Åbo) University.
Turun Yliopisto.

Minerva Piha and the other (mainly) Finnish scholars

You might want to recall and learn Minerva Piha‘s name.

She is the latest in a increasing line of solid scholars which now all state that the Proto-Sámi and early Sámi language varieties did develop in Central Lakeland Finland. Furthermore she is one of the first ever to fulfill the synthesises of linguists M. Heikkilä and A. Aikio about a vast iron age Saami distribution in South-Western (of what is today) Finland and on Åland (Fi. Ahvenmaa).
The conclusion is unambigous on this: The Southern Sámi language varieties arrived to what is present-day Sweden via Åland – and perhaps also via other trans-Bothnic or trans-Baltic routes. We will return to this field in articles, blog posts, webinars and lectures. We will then always return to the discussion around ethnicity.
Please do note that the entity of ethnicity and that of language not always are mutually  synonymous. Findings from 400-1000 AD in hunting-foraging districts in Central Sweden and Southern Norrland speaks a language – hitherto unknown for us – about ethnic markers and signals, in unexpected combinations.
The Dalecarlia and Härjedalen Sámis seem to have been running small cattle and they were at least semi-sedentary. Early Jämtland Saamis had small reindeer herds and some of the groups were very skilled in manufacturing iron out of mires.
We see early divisions of Sámi groups and/or sijths all the way from Finland’s AD 200-300. Earlier proto-Uralic or proto-FennoUgric is another story.

What we so far do not know is this: did (proto-)Southern Sámi got distributed by actual people, by dominance or a little bit of both?

Iron age Sweden seem to have been dwelling several languages, hitherto less known ethnic substrate groups and ”proto-folk” as well as a huge and rich variety of subsistence practises, organisation, infrastructures and relations.

LITERATURE
Mikko K. Heikkilä 2014. Bidrag till Fennoskandiens språkliga förhistoria i tid och rum.
Ante Aikio 2012. ”An essay on Saami ethnolinguistic prehistory”.
Minerva Piha 2019 ”Combining Proto-Scandinavian loanword strata in South Saami with the Early Iron Age archaeological material of Jämtland and Dalarna, Sweden” In: Finnisch-Ugrische Forschungen (64) (Helsingfors 2019). PDF:
https://journal.fi/fuf/article/view/66694/40363
Lars-Gunnar Larsson 2018. Petrus Holmberger och sockenlapparnas språk.

Sami Noaide and drum - Lappland Sweden ca. 1700 (saamiblog) Tags: worshipping religious worship god sweden drum lapland sverige thor galle thora galli tromme pagan sami galles saami samisk thoron horagalles rumbu noaide gievri gievrie dahlbergh shamanlappland govadas scheff


			

Sydsamiska språken spreds söderifrån och…

Järnålderns och vikingatidens folkgrupper såg inte ut som vi gärna vill tro,
och definitivt inte som idag!

Lägg namnet Minerva Piha på minnet.
Hon är en senaste i en rad mycket solida forskare som fastlagt att samiska språket utvecklades i centrala Finland, på engelska kallat Lakeland, på svenska närmast Insjöfinland. Dessutom är hon en av de första som gått vidare och dragit konsekvenserna av Ante Aikios och Mikko K. Heikkiläs slutsatser om en utbredd järnålderssamisk närvaro i sydvästra Finland och på Åland.

Slutsatsen är tämligen entydig på denna punkt: Sydsamiska språken kom till Sverige, dagens Sverige, via Åland (samt eventuellt andra vägar via innanhavet).
Vi återkommer i flera olika former och artiklar och bloggposter om betydelsen av att det handlar om flera sydsamiska språkvarieteter. Till etniciteten återkommer vi också.
Märk även väl här att etnicitet och språk inte alltid är liktydigt. Fynden inte minst under perioderna 400-1000 e.Kr/AD talar ett helt annat språk om etniska markörer och signaler; och exempelvis synes de samisktalande ha varit minst semibofasta och haft kreatursskötsel i en betydligt bredare betydelse än enbart renskötsel. Det kan ha handlat om flera olika, tidiga uppdelningar i mindre etniska grupper och stammar, för att inte tala om sijther.

Minerva Piha vid Åbo universitet.

Rekommenderar läsning av Piha, text som bifogas härnedan.

Minerva Piha
University of Turku
Combining Proto-Scandinavian loanword strata in
South Saami with the Early Iron Age archaeological

material of Jämtland and Dalarna, Sweden (2019) [pdf]

https://journal.fi/fuf/article/view/66694/40363

LITERATURE
Mikko K. Heikkilä 2014. Bidrag till Fennoskandiens språkliga förhistoria i tid och rum.
Ante Aikio 2012. ”An essay on Saami ethnolinguistic prehistory”.
Minerva Piha 2019 ”Combining Proto-Scandinavian loanword strata in South Saami with the Early Iron Age archaeological material of Jämtland and Dalarna, Sweden” In: Finnisch-Ugrische Forschungen (64) (Helsingfors 2019). PDF:
https://journal.fi/fuf/article/view/66694/40363
Lars-Gunnar Larsson 2018. Petrus Holmberger och sockenlapparnas språk.

LITE OM SYDSAMERNAS URSPRUNG Del 1 av 3: Om sägnens ångermannadrottning Gunhild – ”GUNseles Godmor” (sic!), om finska Blåfis (!) med fru, Mustasaari i Norrfinne lagsaga – samt om befolkningsutbyte över Kvarken i ett medeltida Sverige

Låt oss se vad ångermanlänningarnas gamla sägner har att förtälja om samernas ursprung?

Kittel i Vallen,
Labb i Ruske
och Gunne i Mo

Är namnen på tre enligt sägnen första invånare i tre byar i nordvästra Ångermanland och Junsele. Samtrliga komna från ”Finland”.

Ett annat namn på en annan migrerande människa ”från Finland” är Blåfinn eller Blåfis med fru, en fru som väckte mycken harm hos Gunnil enligt diverse sägenvarianter. Gunnil, Gunhil, Gunnel och Gunilla är några av go’morans olika namn.
Och vem var nu egentligen Gunnil eller Gunhild Snälla?

Vi konsulterar och citerar multråsonen Johan Nordlander (1853-1934):

Ett par försök till svar härå hafva kommit till vår kännedom.
Så har en författare, som under märket O. H. i norrländska tidningar behandlar antikvariska ämnen, försökt att identifiera henne. Han menar henne vara drottning Gunhild, som först var gift med konung Anund Jahob och sedan såsom änka efter år 1050 blef gift med danske konungen Sven Estridsson. Emedan Sven och hon voro nära befryndade, väckte deras äktenskap anstöt hos de andlige, och efter att hafva mottagit en skriftlig varning från påfven måste Sven finna sig uti att skicka Gunhild tillbaka till Sverige.
Att hon därvid skulle hafva kommit så långt norrut som till Ångermanland, är dock föga sannolikt; och hade hon uppehållit sig här, borde minnet af henne vara fäst vid Uppsala-öds-gårdarna i landskapet Stig i Säbrå vid Hernösand och Kutuby (n. v. Kungsgården) i Bjärtrå ett godt stycke upp efter Ångermanälfven. Men så är icke fallet. Vår Gunnil har bott i Junsele och Sollefteå, d. v. s. i den öfre delen af landskapet. Om den förskjutna drottning Gunhild vet man med visshet, att hon bodde på sina gårdar i Västergötland och där utöfvade sin välgörande verksamhet. När biskop Adalward efter ankomsten till Emund gamle och till följd af det ovänliga mottagandet hos denne vänder åter, faun han skydd hos drottning Gunhild. O. H. anser, att det var hos Gunnil Snälla i Ångermanland, men i så fäll hade biskopen och hans följe gjort en alltför stor omväg. Naturligare är det väl, att han tagit in hos den i Västergötland boende Gunhild, helst som han därefter besökte Lödöse.

Fler teorier nästa gång! 

Läs mer här: NORDLANDER, JOHAN, ”Gunnil Snälla, den äldsta kända norrländskan” (I: Svenska Fornminnesföreningens Tidsskrift, elfte bandet, 1901) http://samla.raa.se/xmlui/bitstream/handle/raa/8721/SFFT_33_1901_232.pdf?sequence=1&isAllowed=y

Befolkningsutbyte över Södersjön och Kvarken
Samtidigt som de ovan nämnda personerna rör sig från ett medeltida Österbotten till Ångermanland; torde vi också se hur en svensk kolonisation formligen exploderar västerifrån in i Österbotten under ungefär samma tid. Vilka händelser som föregick en tänkt finländsk eller finlandssamisk internmigration kan man ju fundera på. Bittra strider föregick ju t ex Nöteborgsfreden; krigshändelserna 1277, där kvänerna och karelarna attackerade ”Finnmark” (eller norskarna, beroende på vilken man frågar), kan absolut också ha haft inflytande på dessa processer. Vi funderar vidare! 

Om eldgamla storsocknen Mustasaari.
Vi konsulterar Wikipedia.

Mustasaari socken är en av de tre äldsta i Österbotten, som tros ha grundats redan på 1200-talet. Socknen omfattade hela kusten mellan Munsala i norr och Malax i söder samt delar av Laihela i början av 1400-talet.[2] Senare delades den enorma kyrksocknen upp.

År 1348 gav kung Magnus Eriksson ”allom, som boo i Nerpis sochn, Mustasaari sochn och Pedersöre sochn” rätt att sälja och köpa ”alla ätande vahror”, det vill säga att handla med livsmedel. På så sätt grundades de tre första officiella marknadsplatserna i Österbotten.[3] Det är också det tidigaste förekomsten av namnet Mustasaari som vi känner till.[1]

På en ö invid Mustasaari marknadsplats anlades en befästning i slutet av 1300-talet, troligen på befallning av kung Albrecht av Mecklenburg. Befästningen blev känd som Korsholms slott, och den dåvarande ön kallas i dag Korsholms vallar. På andra sidan marknadsplatsen började man tidigt bygga en sockenkyrka, som fick namnet Sankta Maria kyrka och efter reformationen döptes om till Sofia Albertina kyrka. Kyrkan förstördes fullständigt i Vasa stads brand 1852, och är i dag en del av området som kallas Gamla Vasa ruiner. I det ingår också nedersta våningarna av klockstapeln, grunden av Vasa trivialskola och rådhusets trappa. Alla dessa byggnader låg invid torget i Mustasaaris absoluta centrum, och förstördes i den ödesdigra branden.

1606 grundade Karl IX en stad, Österbottens första. Staden, som fick namnet Mustasaari, blev en uppstad och utgjordes av socknens centralort – dagens Gamla Vasa. År 1611 byttes sedan namnet till Vasa, det vill säga Karl den IX:s ätt.

Vi ska i kommande avsnitt se på en kontinuerlig och medeltida (samt också tidigare; i vissa fall mycket tidigare!) s k inremigration i det forna svenska riket, från den östra rikshalvan dvs Finland. Mycket tyder på att flera av de som kom var samer.


Om 1740-tals-Sameting och samiskt landsmöte i Rotsund (idag Nordreisa, Troms). Dekalog om Schnitler – Gränser, som skar genom Sápmi. Del III.


Tegning fra 1767 av samisk husdyrhold.
En gjeter med Kuer foran en gamme. Fra Knud Leem: Finnmarkens Lapper. Via Digitalt Museums norska upplaga. 

D E K A L O G OM Schnitler, och gränser som plötsligt skar genom Sápmi. Del III.

I denna del ser vi på hur samiska landsmöten eller Sameting hölls i Troms.
Samt något om jukkasjärvisamernas flyttningsvanor intill 1740-talet.


Fra 29de Maj
: — 
Den Norske Bonde Pælleg, fornam jeg og, at have faaet Tilladelse at bygge i Kongens Alminding. Jmellem de Kongel. Betiente og Lapperne blev her aftalt, at Lappe-Ting (som fra gammel Tid været Brug) fremdeles herefter skulle holdes, dog beleiligst i Rotsund. Man foer derefter til Langesund, hvos Bøyde-Tinget — [utlämnat] 

til 19de hvor Lappe-Ting, efter gammel Brug blev beskikket, at skulle reassumeres paa et for Lapperne beleiligtst sted. — Siden faret til Wang i Senniens Fogderi, hvor — 

Detta är inte enbart tänkt som en historisk dansk språkövning efter Major Peter Schnitler, i den berömde gränsundersökarens, fotspår. Utan oerhört intressant att se att sameting pågick under denna tid. Nedan ser vi en beskrivning av jukkasjärvisamernas flyttningsvanor. Under samma period, dvs runt pingsthelgen 1745, överlämnade Schnitler till Vardöhus’ kommendant, Överstelöjtnant Passau, sin sorgfälligt utförda gränsrapport om nordostliga förhållanden inom Nordkalotten (handlade inte minst om den sameby, Peisen, som för tiden faktiskt delades mellan Ryssland och Norge).
Vidare alltså Schnitler:

Disse Jokasjarfs Lapper fare Østen-fra om Kaarsmisse, og nogle derefter, over Field-kiølen, og holde sig der nogle Uger, nær ved Kiølen paa dens Vestre side, siden flytte de neer, imod Fiord-Botten, en 8 Dage omtrent for St Hans Tid, blive en 4 Uger meer og mindre, herneere, og flytte op imod Kiølen igien, og ligge der en Tid land, men 8de Dage omtrent for Mikkelsmiss fare de over Kiølen tilbage i Sverrigs Lapmark.
     Hvilket saaledes blev berettet i Overvarelse af Jsak Kolling, Bonde-Lensmand, og Lars Pedersen, Malangens Lappe-Lensmand. —

ur Major Peter Schnitlers Grenseeksaminasjonsprotokoller 1742-1745
Utgitt av Kjeldeskriftfondet. Bind I, ved Kristian Nissen og Infolf Kvamen (Oslo 1962). Riksarkivet.

Sameting i Rotsund (idag Nordreisa, Troms) och samiskt landsmöte under 1740-talets andra hälft! Dekalog om Schnitler och Gränser, som skar genom Sápmi. Del III

LEEM Finnmarkens Lapper
Tegning fra 1767 av samisk husdyrhold. En gjeter med Kuer foran en gamme. Fra Knud Leem: Finnmarkens Lapper. Via Digitalt Museums norska upplaga. 

D E K A L O G OM Schnitler, och gränser som plötsligt skar genom Sápmi. Del III.

I denna del ser vi på hur samiska landsmöten eller Sameting hölls i Troms.
Samt något om jukkasjärvisamernas flyttningsvanor intill 1740-talet.


Fra 29de Maj
: — 

Den Norske Bonde Pælleg, fornam jeg og, at have faaet Tilladelse at bygge i Kongens Alminding. Jmellem de Kongel. Betiente og Lapperne blev her aftalt, at Lappe-Ting (som fra gammel Tid været Brug) fremdeles herefter skulle holdes, dog beleiligst i Rotsund. Man foer derefter til Langesund, hvos Bøyde-Tinget — [utlämnat] 

til 19de hvor Lappe-Ting, efter gammel Brug blev beskikket, at skulle reassumeres paa et for Lapperne beleiligtst sted. — Siden faret til Wang i Senniens Fogderi, hvor — 

Detta är inte enbart tänkt som en historisk dansk språkövning efter Major Peter Schnitler, i den berömde gränsundersökarens, fotspår. utan oerhört intressant att se att sameting pågick under denna tid. nedan ser vi en beskrivning av jukkasjärvisamernas flyttningsvanor. Under samma period, dvs runt pingsthelgen 1745, överlämnade Schnitler till Vardöhus’ kommendant, Överstelöjtnant Passau, sin sorgfälligt utförda gränsrapport om nordostliga förhållanden inom Nordkalotten (handlade inte minst om den sameby, Peisen, som för tiden faktiskt delades mellan Ryssland och Norge).
Vidare alltså Schnitler:

Disse Jokasjarfs Lapper fare Østen-fra om Kaarsmisse, og nogle derefter, over Field-kiølen, og holde sig der nogle Uger, nær ved Kiølen paa dens Vestre side, siden flytte de neer, imod Fiord-Botten, en 8 Dage omtrent for St Hans Tid, blive en 4 Uger meer og mindre, herneere, og flytte op imod Kiølen igien, og ligge der en Tid land, men 8de Dage omtrent for Mikkelsmiss fare de over Kiølen tilbage i Sverrigs Lapmark.
     Hvilket saaledes blev berettet i Overvarelse af Jsak Kolling, Bonde-Lensmand, og Lars Pedersen, Malangens Lappe-Lensmand. —

ur Major Peter Schnitlers Grenseeksaminasjonsprotokoller 1742-1745
Utgitt av Kjeldeskriftfondet. Bind I, ved Kristian Nissen og Infolf Kvamen (Oslo 1962). Riksarkivet.

Över is och vatten? Ny forskning om SYDSAMISKA SPRÅKENS* FÖRFLYTTNING 300 – 600 AD.

Eller Varifrån kom de sydsamiska språken * ? Och hur nådde de Saepmie?

Några rader till bidrag till kunskapen om fennoskandisk språkmigration
(artikelserien publiceras i sammanfogad form i Saepmie Times ** 2020!)

Kom flera av de samiska språkvarieterna från söder och sydost, och isåfall vilka av varieteterna? Här en inledande diskussion om förutsättningarna, en diskussion som kommer att fortsätta i åtminstone ytterligare ett par andra uppföljande bloggartiklar.

De senaste fem åren har inneburit ansenliga framsteg för forskningen om samerna och de samiska språkvarieteternas historia. Vi ser lite på forskningsläget; ger min bild.

1. Samiska språk och inmarschvägar
De samiska språkvarieteternas enorma och till synes snabba utbredning västerut (ca 4-600 e.Kr. baserat på A. Aikio [2007 etc] och M. Heikkilä [2014]) är slående.
I hög grad sker enligt dagens finländska konsensusbild de s k inmarscherna via Kvarken och Nordkalotten. En av de möjliga språkhistoriska inmarschvägarna anses gå via dagens Nystad (fi. Uusikaupunki) och Åland under folkvandringstid, merovingingsk och i viss mån vikingatid (eller om man så vill under järnålder). Några fler centrala regioner här är Åbo, Sydösterbotten med orter som Leväluhta, (Dagens) Jakobstad – och på svenska sidan Norrtälje med Östhammar. Saken behöver utredas vidare under kommande år! Den stora ”språk-autostradan” kan också ha gått över Kvarken.
     Ord som gett avtryck är bl a det baltiska salo, ö på flera olika samiska varieteter, i olika varianter av Sålle-, Sollen etc. Avtrycken går in emot Norge och är exempellöst välrepresenterat i Dalarna; men även i Uppland, där det bör undersökas närmre. En lång rad andra ord och företeelser publicerades av Minerva Piha (2018, 2019) vid Åbo universitet. 

Enligt Aikio (”An essay on Saami ethnolinguistic prehistory.” Uleåborg 2016) och Heikkilä (Bidrag till Fennoskandiens språkliga förhistoria i tid och rum. Helsingfors 2014, diss.) ska senast vid pass 5-600 e.Kr sydsamiskan ha anlänt till sina nuvarande platser. Det ska gälla väsentligen även ume– och pitesamiskan; samt – analogt därmed – bör också den av Lars-Gunnar Larsson (2018) utredda s k Holmbergerska samiska språkvarieten inbegripas i just detta sammanhang; även om den synes ha kreoliserats under inte minst 1600- och tidigaste 1700-talet i samband med en hel del nordliga samers flyktande och migrerande söderut.

Under ca halvtannat millennium, ca 300 – 1800 AD hinner sistnämnda språkvarieteten både anlända och dö ut. Sydsamiskan har däremot lyckligtvis revitaliserats; och vi ser små men ändock tydliga tecken på att något liknande kan hända med såväl ume- och pitesamiskan.

Sett i perspektivet av det i omgångar urgamla sambandet mellan nationerna i den fennoskandiska regionen och det gamla stormaktsriket eller storriket/konungariket Sverige, så äger dessa språkmigrationer rum inom ett och samma rike. Möjligen är orsakerna därtill ofta desamma: tryck österifrån. Andra skäl kan vara klimatavvikelsen 535-536 AD, som tillsammans med Klubbekrigetnuijasota (fi.) – torde var de enskilt starkaste skälen för språkmigrationerna ifråga (här mer om 500-talets klimat-dramatik: https://www.historicalclimatology.com/blog/something-cooled-the-world-in-the-sixth-century-what-was-it#). Även om också en fler decennier lång klimatextrem kan vara nog skäl för att också den orsaka en serie händelser som resulterar i ett tryck österifrån.

Mer om inmarschvägar nedan och i kommande avsnitt.

2. Urspråk och ‘protofolk’
Tidigare har någonslags ur-uraliska eller åtminstone proto-östersjöfinska talas vid vårt innahavs stränder. Det bör ha funnits där senast för ca tretusen år sedan, eller under den senare delen av bronsåldern. Förekomsten av en ursamiska är svårare att belägg; även om uppgifter därom poppar upp nu och då. Också ett äldre indoeuropeisktalande  befolkningssubstrat fram till och med senmesolitikum eller äldre bronsålder har varit på tal. De har då gått upp i varandra. Det här blir givetvis utpräglat teoretiskt.

3.  Språklig genès
Som vi har framställt här tidigare här kom den egentligan samiska och den egentliga finskan att skapar ungefär samtidigt på vad som förefaller vara var sin sida om Päijänne i Insjöfinland. Det här sker kring 2-400 e.Kr och något århundrade fram.

4. Dialekternas embryon
Men bildandena av urfinskan och ursamiskan av ca år 300 AD, kommer också de huvudsakliga dialekterna i bägge språken (eller ”språkgrupperna”, vilket man föredrar) att utformas redan i början av det första millenniet AD. Den del som kommer att utvecklas till det vi idag kallas syd- och umesamiskan (samt, av det mesta att döma, även den äldre formen av Holmbergers gästrikesamiska) refereras vanligen till

5. Finländsk konsensus om språklig inmarsch österifrån råder via Piha, Heikkilä, Aikio och undertecknad. Det som återstår nu; är att rekonstruera vinter- eller vattenvägarna och de toponymiska och arkeologiska spåren härav.

6. Måste språket gått med folk så att säga ”på rot”; eller kan det rentav ha varit så, att de södra samerna vid något tillfälle dominerat handel och annat i Bergslagen-Dalarna-södra Norrland, t ex kring 550-700 AD? Denna sista fråga bör man gärna ägna viss eftertanke.

* Här avses pite-, ume-, syd- och gästrikesamiska.
** Beställes via facebooksidan Southsaamihistory eller epost saepmietalks@gmail.com


I kommande del:
Om följande arbete:

”Combining Proto-Scandinavian loanword strata in South Saami with the Early Iron Age archaeological material of Jämtland and Dalarna, Sweden” av Minerva Piha (skriven 2018, tryckt 2019). Källförteckning och om innehållet i påföljande bloggartikel.

 

ANDERS FJELLNER (1795-1876). En av sydsamiskans
allra främsta företrädare. Foto av Lotten von Düben 1871.

 

Bilden kan innehålla: text

Ovan: Bewick’s (1789) släde med sälskinnsöverdrag; sannolikt använd och såld av Jöns Andersson, anställd som sockenlapp i Njutånger (Hälsingland). Senare förd till Northumberland. Publicerad i Consett 1789.

Nedan:  Postbåt i packis av J.A.G Acke 1889.

Postbåt i packis av JAG Acke.JPG