Triss i samernas Medelpad 1.1 ( = inklusive nya bilder)

Triss i samiska platser
i vårt nybakade förvaltningslän med gammal samisk historia

Eller samiska kulturmiljöer i Medelpad no 1-3

Lappbacken (Skön sn), öster om Birstaberget, intill E4, branta motorvägskurvan.
Outrett: Nils Sivertsson var sockenlapp samt fanns andra sockenlappshushåll i Västland.
Ett av dessa skulle kunna avses. En Ryssbacken är intill eller samma plats. Den torde å sin sida ha med 1721 års aggressioner att göra.
Decennierna runt 1800 blev förresten aktiviteterna bland de forna sjösamerna, dåmera kallade sockenlappar alltmer alltmer frekventa runt Skönvik och Birstaberget; och på Frölandssidan (med andra toponymer, dvs terrängnamn skvallrande om samiska aktiviteter; namn som vi ska återkomma till)

Foto: Trakten väster om Birsta var flitigt besökt av norra jämtlandssamerna – normalt årligen 1805-1935, kanske årligen 1620-1935. Fr o m Norra ostkustbanan/Ådalsbanans tillkomst kring 1926 gjorde vinterflyttningarna för de flesta grupper halt här.
Foto: (”troligen”) Gunnar Näslund. Sundsvalls museums fotoarkiv via Digitalt Museum.

ÖRÅKER
Långmyrberget (Selånger sn). Var? Bakom Hällomberget (ovanför Österro). Vinterviste.
Omtalat 1897, i samband med Johan Tiréns arbete inför 1897 års Stockholmsutställning.

Bild av Johan Tirén. Renvaktare på Julaftonsnatten.

JT2

Stråket-ett pärlband av platser
Målsta-Vivsta-Viforsen-Allsta-Tunbyn-Böle-Sidsjön-Nacksta
med kringliggande områden. Välbesökt av samer, inte minst under 1860-1880-talen men även tidigare och senare. Betesplatser i höglägena i ostligaste Tune upp emot Klissberget, liksom å ömse sidor landsvägen, i Nacksta och uppåt Sidsjöbacken med södra Stadsberget och hela stadsskogen nedom emot Svartvik. Det bör nämnas att fler andra flyttleder och -stråk går i kors med denna.

Bild: Dicksons bravader tillsammans med de samiska sijtherna 1875.
Från en artikel som stammar från en text i Medelpads Allehanda, men som cirkulerade i ett antral svenska dagstidningar; detta från Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning.

dickson.png

TO BE CONTINUED

Annonser

Triss i Samernas Medelpad 1.0

Triss i samiska platser
i ett nybakat förvaltningslän med gammal samisk historia

Eller samiska kulturmiljöer i Medelpad no 1-3

Lappbacken (Skön sn), öster om Birstaberget, intill E4, branta motorvägskurvan.
Outrett: Nils Sivertsson var sockenlapp samt fanns andra sockenlappshushåll i Västland.
Ett av dessa skulle kunna avses. En Ryssbacken är intill eller samma plats. Den torde å sin sida ha med 1721 års aggressioner att göra.
Decennierna runt 1800 blev förresten aktiviteterna bland de forna sjösamerna, dåmera kallade sockenlappar alltmer alltmer frekventa runt Skönvik och Birstaberget; och på Frölandssidan (med andra toponymer, dvs terrängnamn skvallrande om samiska aktiviteter; namn som vi ska återkomma till)

Foto: Trakten väster om Birsta var flitigt besökt av norra jämtlandssamerna – normalt årligen 1805-1935, kanske årligen 1620-1935. Fr o m Norra ostkustbanan/Ådalsbanans tillkomst kring 1926 gjorde vinterflyttningarna för de flesta grupper halt här.
Foto: (”troligen”) Gunnar Näslund. Sundsvalls museums fotoarkiv via Digitalt Museum.

ÖRÅKER
Långmyrberget (Selånger sn). Var? Bakom Hällomberget (ovanför Österro). Vinterviste.
Omtalat 1897, i samband med Johan Tiréns arbete inför 1897 års Stockholmsutställning.

Bild av Johan Tirén. Renvaktare på Julaftonsnatten.

JT2

Stråket-ett pärlband av platser
Målsta-Vivsta-Viforsen-Allsta-Tunbyn-Böle-Sidsjön-Nacksta
med kringliggande områden. Välbesökt av samer, inte minst under 1860-1880-talen men även tidigare och senare. Betesplatser i höglägena i ostligaste Tune upp emot Klissberget, liksom å ömse sidor landsvägen, i Nacksta och uppåt Sidsjöbacken med södra Stadsberget och hela stadsskogen nedom emot Svartvik. Det bör nämnas att fler andra flyttleder och -stråk går i kors med denna.

Bild: Dicksons bravader tillsammans med de samiska sijtherna 1875.
Från en artikel som stammar från en text i Medelpads Allehanda, men som cirkulerade i ett antral svenska dagstidningar; detta från Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning.

dickson.png

TO BE CONTINUED

””Har du nå bröd idag, bagardjävul”?” – Petrus Gillberg om Branden 1888.

1953-06-07 En gammal Sköns-bo berättar sina minnen (ST 6 juni 1953 via Sundsvallsminnen
Någon har sagt att varje gammal persons liv på ett eller annat sätt är ett stycke historia. När Petrus Gillberg, Gudmundsbyn, Skön, – 78 år men vid god vigör – talar om sina minnen och sitt liv, måste man åtminstone för hans del instämma i detta påstående.
”Min far var från Gillberga socken i Värmland och tog namnet Gillberg efter sin hemsocken, berättar Petrus Gillberg. Han flyttade till Skön på 1870-talet där han började med skomakeri, gjorde storstövlar till sjöfolk och flottningsarbetare. På 1880-talet startade han diversehandel och bageri i Gångviken; i bageriet arbetade tidvis 10 man.
Den 25 juni 1888, jag var då 13 år, for jag tillsammans med min far till Sundsvall för att hämta varor och den resan minns jag ty det var ju den dagen gamla Sundsvall brann. Vi hade häst och vagn med oss och lastade paket hos osthandlare Hallström på Storgatan när någon skrek att elden var lös. Ja, vi märkte snart att det dystra, olycksbådande ropet var sant. Den västliga vinden förde redan en frän brandlukt till våra näsborrar och väst på stan vältrade tunga rökmoln upp över husen. Allt eftersom elden spred sig ökades villervallan. Folk grät och skrek, kom springande med sina knyten eller bylten under det de ropade och frågade vart de skulle ta vägen. Det var ingen som svarade dem. Man drog ut möbler och husgeråd på gatorna och bar ut varor ur affärerna.
Det gällde att skynda sig och i hög fart skramlade vi därför iväg över kullerstenarna till Dahlmans för att hämta tyger. Där träffade vi lagerchefen André och A. G. Dahlman, som var en liten, fin och hygglig karl med mörka polisonger. Han var lugn och sansad, där han stod bland balar och säckar fulla av tyger.
– Lasta på det som går, sade Dahlman.
– Nej, det är ju inte uppskrivet, invände André.
– Det får vi reda på sedan av Gillberg, avgjorde Dahlman och klappade min far på axeln.
Så vi hjälptes vi åt och vräkte på ett väldigt lass med tyger i balar eller lös buntar. Min far räckte mig så tyglarna och gav mig en sträng befallning att oförtövat och utan minsta tidspillan köra hem lasset, han skulle själv hjälpa till inne i staden.
Vid Storbron var det en väldig trängsel. Bron var då smalare än nu, såpass att två fordon kunde komma förbi varann, men med mitt stora lass blev bron nästan blockerad. Folket på bron grät och svor när mitt lass hejdade deras brådskande framfart. Man knöt händerna och spottade på mig.
På andra sidan bron såg jag mig tillbaka. Elden drog sig då mot kyrkan. Luften var full av gnistor eller eldflagor, stora sjok av tjärpapp drog förbi. Vid bron ökades trängseln alltmer, det myllrade av folk som hojtade och skrek. När jag en sista gång betraktade det hysteriska virrvarret, erinrade jag mig plötsligt hur jag ibland med en käpp petat i myrstackar. På hemresan såg jag hur Alnö kyrka brann och hörde när klockorna ramlade ner.
Efter branden var Sundsvall utan bröd eftersom bagerierna också hade förvandlats till ruinhögar. I ett och ett halvt års tid måste jag därför dagligen köra ett lass med bröd in till stan från min fars bageri.
Då var Stadsbacken som ett tältläger. Somliga kokade sin mat utanför tälten, andra levde på torrskaffning, men alla köpte sitt bröd av mig, även Rullan och Tivoli. På torget stod stånd vid stånd och där trängdes folk, man köpte och man sålde. När jag kom körande in på det knaggliga torget för att sälja mitt bröd och vattna hästen vid statyn, möttes jag alltid av samma tillrop från brödkärringarna.
”Har du nå bröd idag, bagardjävul”?
Men det var bra gummor, hederliga och rejäla med betalningen, fast väl grovkorniga.
Med det var ett hårt liv för en 13-åring. Vid 5-tiden startade jag hemifrån följd av min mors böner och förmaningar. Var det mörkt gick min far före med en lykta och lyste mig ut på landsvägen under det han gav mig några sista order för dagens affärer. Merändels var det sent och mörkt när jag skulle fara hem, alltid var jag trött. Många kyliga höstkvällar sov jag bland mina tomlådor, hästen fick klara sig bäst han ville. Men jag var bekymrad över de pengar jag bar på mig, som noga skulle redovisas vid hemkomsten och utan mina föräldrars vetskap köpte jag därför en revolver.
Jag hade somnat till en kväll på hemresan när jag väcktes i Stadsbacken av ett förfärligt oväsen. Framför mej skymtade i mörkret ett åkdon med flera män i, som skrek och svor. Min häst den stora, svarta hingsten Ola stegrade sig och gnäggade vilt. Jag var yrvaken och uppskrämd, men uppfattade snabbt att vi höll på att falla i rövarhänder. Hastigt drog jag revolvern och fyrade av ett skott mot de förmenta rövarna. De ögonblick som nu följde räknar jag till de gräsligaste under min långa levnad. Först nu begrep jag vad som verkligen stod på. Min hingst, som gick för lösa tömmar, stegrade sig och gjorde närmanden till hästen framför, ett vackert sto. I skjutsen åkte länsman Sjöstedt, häradshövding Ölander samt Ola Näslund i Ljusta. Den uppsträckning, som nu bestods mej går knappast att tala om. Jag önskade att jag haft vingar så jag kunnat flyga därifrån eller att jorden rämmnat och uppslukat mej. Inget sådant hände dock. Länsman ryckte av mig revolvern och försökte vrida om näsan på mig.
Det var med största motvilja jag följande dag besökte dessa herrar för att enligt order be dem om ursäkt. Jag trodde länsman skulle ge mej spö när jag kom in. Han spände ögonen i mej och höll en dundrande straffpredikan. Den som kände länsman Sjöstedt, glömmer inte hans ögon. De var genomträngande och stora. Efter den händelsen blev länsman min vän och beskyddare, men min revolver fick jag aldrig igen.
Efter några år i min fars affär startade jag som 19-åring tillverkning av järnmanglar, som då var en nyhet. Mitt patent på denna tillverkning såldes efter en tid till Andersson och Vidmark. Under åren 1897-1906 ägde jag Finsta bryggeri och hade då sex arbetare samt fem hästar som drog ut dricka.
Från den tiden minns jag en finne som hette Glader. Han var en vandringsman, som alltid infann sig på hösten när det blev för kallt att ligga i lador, men när det blev vår drog han ut efter landsvägen. När han kom, tog han självmant in i stallet där han skötte om hästarna. Han påstods kunna en hel del mer än vanligt folk och erbjöd sig även att lära mig en del av de fördolda vetenskaperna, men i så fall skulle jag en natt följa honom in i kyrkan.
Nåväl, jag tog honom på orden och en sen kväll gick vi upp till Sköns kyrka. Väl framme erkänner jag att det började kännas kusligt och jag vägrade att följa med in. Jag är inte säker på hur Glader bar sig åt men kyrkporten gick upp och han stegade in. Elektrisk belysning fanns ej, men det egendomliga var, att i samma stund som Glader gick in, blev hela kyrkan upplyst.
Vid de här tiderna före sekelskiftet hörde man liksom nu talet om att allting var så dyrt.
Då vill jag minnas att mjölkpriset var 12 öre och strömmingen kostade 3 kr fjärdingen. En skrinda ved om en halvfamn kostade likaledes 3 kr. Av detta lass behöll säljaren ett vedträ om veden var såld till stan. Av erfarenhet visste man nämligen att körkarlen behövde ett slagvapen för att freda sig mot allsköns slödder vid utfärden från Sundsvall.
Under bryggeritiden fick jag en dag 50 säckar havre till Skönviks kaj från Thelin o. Lundkvist i Sundsvall.
På morron kom den, som skulle köra ut dricka, med den rapporten att hästen Siam var selbruten och att han således inte kunde köra ut den dagen. Jag sade åt honom att han kunde köra om han använde en silja (en dragrem över bröstet) i stället för lokar på hästen. När jag gick in i foderstallet för att hämta remmen såg jag att 6 av de 50 havresäckarna som jag lagt in där var borta. Detta var nu lite märkvärdigt enär jag visste att stallet varit låst och låset ej syntes uppbrutet. I stället för att polisanmäla stöden bestämde jag mig för att anlita den beryktade Fillagubben.
Då jag inte kände honom var det med en viss nyfikenhet jag steg in i hans kammare. Personen framför mig var en grovlemmad 70-åring, gråhårig, prydd med helskägg. I mitt tycke såg han ganska grym ut. Jag talade inte om vilket ärende jag hade och Fillagubben gjorde endast en fråga men trots detta fick jag vara med om något mycket egendomligt. Sedan må den som vet mer än mej förklara det, tala om vidskepelse o.s.v.
Gubben frågade om jag hade sprit med mej och det måste man ju ha med vid dylika besök. Han hade ett vitt papper på bordet och tog fram två spetsglas vilka han fyllde till hälften.
– Jag dricker inte, sade jag.
– Drick ur, det gör ingenting, sade han. Vi drack ur glasen. Sedan fyllde han sitt glas på nytt och sade:
– Titta i glaset över min vänstra axeln så får ni se om ni känner igen nån.
När jag gjorde så, såg jag en tydlig mansbild i glaset och jag kände den person jag såg. Gubben satt nu tyst en stund och såg i glaset men så började han berätta.
– Ser man på, han tar en kofot och bryter krampan ur väggen, nu går han in, han sätter axeln under och bär ut en säck, nu kommer han igen och tar en till.
Så fortsatte han och räknade till sex säckar. Gubben sade nu att den som tagit säckarna också skulle få lämna tillbaka dem. Men jag skulle ingenting säja. När jag fick igen säckarna skulle jag låtsas som om ingenting hänt.
Några dagar senare fick jag besök av den person vars bild jag sett i glaset. Han tittade ner i golvet och frågade var han skulle lägga säckarna.
– Lägg dem på stallbron du så tar jag rätt på dem sen, svarade jag.
Av flera orsaker nedlade jag mitt bryggeri. Jag reste på Finland där jag köpte upp livkor för Åkesson i Sundsvall. På dessa resor var jag med om äventyr av olika slag. Men vad jag särskilt kommer ihåg är en händelse från hösten 1909 då en tillfällighet räddade min last och mitt liv.
Jag var då i närheten av Kaskö där jag köpte en hel del kor som skulle lastas på Falken. När jag var på väg till Kaskö med ett kretursdrev inträffade en hel serie till synes oförklarliga händelser eller missöden, som hade den effekten att jag blev försenad. Efter många vedermödor kom jag fram till Kaskö men då hade Falken – den båt jag skulle resa hem med – avseglat. Det blev nu en hel del besvär med att skaffa stallrum, foder o.s.v. och jag grämde mig bittert över min envisa otur.
Mellan Kaskö och Wasa gick Falken till botten med man, kreatur och allt. Endast Henriksson från Skönsberg blev räddad. Även han hade köpt upp kor i Finland. Han band fast sig i masttoppen, som var ovan vattenytan och i den ställningen fick han sitta ett helt dygn.
De lärdomar jag inhämtade under resorna i Finland omsatte jag för egen del när jag på hemtrakten startade en charkuterifabrik. I denna arbetade tre man och jag hade flera hästar som drog ut varor i distriktet. Allt som allt har jag under mina olika affärsföretag ägt trettiosju hästar.
Men när året 1932 bröt in då var också tiden inne för mej att avveckla min rörelse och dra mig tillbaka från affärslivet.
Ja, så berättar Petrus Gillberg. Åren ha rullat hän och han är gammal vorden. Det är nu länge sen han selade av och lade ifrån sig tyglarna. Men trots åldern är han ännu vital och följer noga med dagens händelser och vad som sker ute i världen. Han har fortfarande många intressen. Ännu sköter han själv sitt hushåll och sitt hem. Och känner väl till att arbetet är bästa medlet för den som vill hålla sig i form och leva länge. Ty han vet att det ligger en djupare mening eller betydelse i de orden: ”När det som bäst har varit har det varit mödor och arbete.”
Hj. Sjölund
(Källa: Sundsvalls Tidning 1953-06-07)”

Branden88

Teckna en prenumeration! Köp gamla nummer! Novembers priser!

st3st3ast4st1

….på Saepmie Times

Swish 0724243922 (Johan Ericson) (bankuppg nedan)

Nytt nummer ute snart!
Unik forskning, spännande historia!

Köp detta nummer: 48 SEK – 46 NOK
Helårsprenumerera: 218 kr (SEK) – 205 NOK
”Full Collection” (4 gamla + 4 nya nr): 250 SEK – 233 NOK
Swish 0724243922
Swedbank 2240045340, clearing 84202
IBAN/BIC: SE2380000842022240045340
BIC: SWEDESS

Betala och mejla oss: saepmieforskning@gmail.com så blir du prenumerant!

Swedbank privatkonto (Peter Ericson)
2240045340, clearing 84202
Swish 0724243922 (Johan Ericson)

Uppg från utland: Se härnedan!

PayPal: johanolovericson@gmail.com

 

Kontakt via Facebook är snabbast!

Eposta saepmietimes@gmail.com eller saepmieforskning@gmail.com

” föra them til nästa Slott til at ther arbeta uthi Järn” – 1671 års (alltför ofta bortglömda) fördrivningsplakat emot samerna i Sverige

Samer utom s k (den av staten definierade) lappmarken skulle slås i järn och slavarbeta!

En mer ingående artikel i ämnet kan läsas i Saepmie Times no 3/2018 som utkommer nu i november 2018

Endast ett par år före Johan Graans stora och i samehistoriska sammahang ganska berömda lappmarksplakat kom detta:

1671, ”Kongl. Maij:tz Placat, angående Lapparnes flyttiande ifrån theras hemwister”:

”sampt alfwarligen befalle Wåre General Gouverneurer, Gouverneurer och Landzhöfdingar, at them hwar å sin ort them effterslå, sampt medh them aldeles så förfara, som medh andra Landztrykare och Lättingar effter Tiggare Ordningen förfaras bör, nembligen ther the beträdas, föra them til nästa Slott til at ther arbeta uthi Järn, och thet så länge, til thes the samma någon bättring wijsa, och ther igenom förtiena at ställas på frija fötter til at resa til Lappmarken igen.”

KÄLLA: Stiernmans samlingar vol. I-VI. SSA.

FOTO & ARKIVFYND samt ARTIKEL I SAEPMIE TIMES: Eskil Olsson.

 

ELDEN SLÖK STA’N: 1888 års Sundsvallsbrand samtida beskriven i KM (Länsstyrelsens) femårsberättelser 1886-90. Del 1 av 3.

Sundsvalls stad har i sin historia från gångna skeden icke
att förtälja om någon vigtigare, på samhällets alla områden mera
djupt ingripande händelse än eldsvådan derstädes måndagen den
25 juni 1888.
Väl var den eldsvåda, hvaraf staden den 7 september 1803
hemsöktes, då inom 5 timmar 211 gårdar nedbrunno och 270
familjer med 900 menniskor blefvo husvilla, svår och till sina
följder mera kännbar än den, som inträffade 1888, emedan, emot
hvad förhållandet var sistnämnda år, endast en ringa del af den
uppbrunna fasta och lösa egendomen var år 1803 mot brand försäkrad,
så att hela samhället bragtes i en sådan fattigdom, att
flere årtionden erfordrades för att utplåna spåren af densamma,
men i fråga om omfånget samt mängden och värdet af den förstörda
egendomen äfvensom antalet brandskadade kan 1803 års
eldsvåda icke komma i jemförelse med den af år 1888, och med
hänsyn till den fullständiga omgestaltning af samhället, som den
orsakat, torde en sammanträngd redogörelse för densamma här
vara på sin plats.

elden-1888.png

Till en början torde då böra erinras, att den för Sundsvalls
stad före 1888 års brand gällande plan i följd af lokala förhållanden
var långsträckt och smal samt utefter hela sin längd
genomskuren af Selångersån. Stadsdelen norr om ån, benämnd
Norrmalm, innehöll i en enkel rad byggnadsqvarter 43 tomter,
de flesta bebygda med envåningshus af trä jemte 9 magasin,
likaledes af trä, liggande i rad utefter ån. Söder om ån låg
den egentliga stadsdelen. Närmast hamnen mellan denna och
kyrkbacken var stadsplanen bredast. Genomskuren af 8 gator,
var den här indelad i 48 byggnadsqvarter och 10 magasinsqvartcr,
innehållande 271 byggnadstomter och 24 magasinstomter.
På kyrkbacken midt i dalgången låg kyrkan, och vester derom
parallelt med Selångersån lågo 28 byggnadsqvarter med 114
gårdar. På norra sluttningen af Södra Stadsberget och skild
från den egentliga staden genom de så kallade södra vretarne,
låg då, som ännu, en annan med faststäld plan försedd stadsdel,
benämnd Stenhammaren, samt öster derom, på gränsen mot
Skönsmon, en förstad till Sundsvall, kallad Stadsmon.
Med undantag af kyrkan, elementarläroverkshuset för gossar,
tullhuset, nederlagspackhuset, stadshuset, Sundsvalls enskilda
banks hus och några få andra, enskilda personer och korporationer
tillhöriga hus, voro alla öfriga byggnader i staden före
branden uppförda af trä.
Måndagen den 25 juni i middagsstunden kl. 12:35 tillkännagåfvo
klämtslag, att eld utbrutit i stadens vestra del. Gynnad
af en cyklonartad storm och långvarig torka, spred sig elden med
förfärande hastighet till några å enkan Styfs och en närbelägen
gård befintliga magasin.
»Redan nu», säges träffande i tidningen Sundsvalls-Posteu
för den 30 juni 1888, »då det legat i mensklig makt att hejda
eldens vidare framfart, klagades öfver brist på vatten; vattenledningen,
hvars rör icke hade samma genomskärning i vestra
stadsdelen som i den öfriga delen af staden, förmådde icke gifva
tillräckligt med vatten, och någon ångspruta hade man icke.
Sedan elden här, så att säga, fått fast tag, var det knappast
att hoppas att genom egna åtgöranden kunna hejda dess vidare
framfart. Det rådde nemligen en stark nordvestlig storm, som
prisgaf hela den öfriga vackra och välbygda staden till offer åt
eldens och vindens godtycke. Sedan några hus brunnit, kastades
eldbränder ett par tusen fot och antände gamla telegrafhuset omkring
150 fot från allmänna läroverket. Härifrån delade sig
elden i tvenne grenar, den södra, som från gamla telegrafhuset
drog ned öfver Köpmans- och Trädgårdsgatorna, samt den norra,
som följde längs ån.

ETNISK RENSNING AV SYDLIGA SAMER, nya uppgifter! Ur Prästerskapets besvär 1723 (via E. Olsson)

Ett pionjärarbete inom forskningen!
Se vad Saepmie Times’ Eskil Olsson har funnit!
Och läs vidare i PDF-tidskriften Saepmie Times’ kommande nr – snart ute.

Ur prästeståndet härrör alltså dessa nyssfunna, skakande rader kring den etniska rensningen av de sydliga samerna i Sverige – den som ägde rum runt 1720-30.

Vi har tidigare granskat skeendena runt 1729. Mindre kända har processerna kring 1720-23 och 1725 varit. Här ser vi att det rådde full beredskap till en storskalig etnisk rensning. Dessa formuleringar kan dels stämma till eftertanke kring systemet med tillskapandet av sockenlappar (var det fråga om en rent slaveri-inrättning?); dels ställs i nytt ljus den idoga kyrkobokföringen och de exra husförhörslängderna med samer i söder.

Vi påminner oss norske-trönderske ‘missionsgeneralen’ von Westens brev till det jämtländska prästerskapet som sändes 11 mars 1723, alltså tidigare samma år.
Självklart torde det ha spelat in här. (not nedan)

Vi ber alla pågående (i Norge) och kommande sanningskommissioner att beakta detta och utgår ifrån att vi och våra – inte minst dessa – rön kommer att ingå i sådana processer.

”Kongl. Maj:ts afgångne Befallning af den 1. Sept. 1720. angående Lapparne, at de igenom det ena Länet til det andra blifwa förde, til dess de wid deras rätta hemwister uti Lapparmarcken kunde komma att stadna, blifwer härmed till wärckställighet förnyad: Åliggandes dock wederbörande Landshöfdingar och Kono=Betiänte, at noga efterfråga, til hwad Församling sådane Lappar sig hålla, intil dess de kunna blifwa härifrån orterne afförde.

Vidare:

”Imedlertid skola alla de som icke med någon Kyrckoherdes bewis gitta intyga, at de Gudstiänsten uti någon wiss Församling biwista, uti Christendomen nödige underrättelser taga och sine Salighets=medel bruka, blifwa grepne och til publiqt arbete satte, samt så länge därwid qwarhållne, in til dess de alfwarsam åhoga wisa, at låta leda sig til Guds kundskap. Så böra och alle Judar, Landstrykare, Trådragare och Häcktmakare, som fara omkring Landet, til följe af Resolution på Prästerskapets beswär af år 1660. fasttagas, och til Kronans arbete brukas.”

– från 1723 ur ”Den 22. Octob. Resolution uppå Prästerskapets Beswär och ansökningar”

Not: https://southsaamihistory.wordpress.com/2016/08/28/da-undlobe-mig-tvende-finner-naefnlig-ion-siursen-og-jon-torchildsen-ur-von-westens-brev-till-svenska-prasterskapet-i/

Peter Ericson 3 november 2018

Text excerperad av Eskil Olsson, SSA, Stockholm.
Accession och full källhänvisning i Saepmie Times.

PRENUMERERA på Saepmie Times?
Kontakta oss på vår sida på Facebook eller epost saepmieforskning@gmail.com

Bild: Den samtida lantmätaren Arvid Hagman (utan egentligt samband med ämnet), Jönköpings län, via Jönköping läns museum  https://jonkopingslansmuseum.se/bloggportal/arkeologi/ett-ovantat-mote-med-manniskor-i-marginalen/

figur-2-1200x675

Förslag: Skapa Elsa Laulas torg, anslå minnesplakett med mera!

SouthSaamiHistory, Saepmie Times och Saepmie forskning inbjuder samiska och andra organisationer i hela Norden att vara med och uppvakta Stockholm stad att utanpå Copper Building – samt kanske på ett par andra platser – dels sätta en minnesplakett över Elsa Laula och de andra som framställde ”Inför lif eller död?”, startade och drev samernas första centralförbund samt den första samiska tidningen i Sverige! En sådan plakett skulle naturligtvis (kort) ta upp hela organisationsrörelsen samt möjligen Elsas mors och Torkel Tomassons fars besök till kungs den 6 feb 1900.

Och, dels och allra främst, anlägg – mitt framför södra kyrkportarna till Klara kyrkas kyrkogård ett torg, kallat Elsa Laulas torg, gärna med en (gjuten?) soffa intill med 1904-stuk med inspiration av å ena sidan Ferlin i nästa ände av kyrkogården, å andra av Carlo Derkets soffa som vi under de senare stadsvandringarna passerade förbi, helt nära Mariatorget.
Vi talar allså om den plats där idag Klara södra kyrkogata viker av åt vänster, där gånngbanan är ganska omfattande. Den skulle rymma ett mindre torg.
Där kunde också en skylt upppsättas som kopplar ihop 1904-05 års gärningar, Sápmi och dessa år då idealismen och humanisiska framsteg stod så högt. En skylt som också kunde ta upp Stockholmsområdets kanske millennielånga, kanske ännu äldre samiska historia.
Likafullt bör också en plakett uppsättas på Copper Building; ty där är själva platsen.

Hör av Er! Epost saepmieforskning@gmail.com

Peter Ericson 30 oktober 2018

 

 

 

 

 


Elsa_Laula_Kristina_Laula_og_Maria_Laula

Foto-credits och källor i en senare bloggpost.
Nedre bilden föreställer Elsa med mor Kristina Josefina och syster Maria.

Hur dog sydligaste samerna i Sverige ut?

Av Peter Ericson 2018

Så varför dog (så att säga) svenska samerna ut i söder?

Tack vare en sedvanligt genomtänkt fundering av en hedersman och följare M. Sandin på Saepmie Times-sidan på Facebook och det resonemang dom därpå följde, framstod saken i nytt ljus,
Marken mutades in.
 
Av vad vi sett i norra X och (hela) Y-län (ofta ett och samma län i den aktuella tiden, ca 1650-1850) är att samerna ofta fick fortleva och verka trots alla rensningar och trots all den klappjakt och förföljelse som så ofta rådde söderut.

Visserligen tvingades man in i ett väl i deras eget tycke slavliknande sockenlappssystem – med de flesta sockenlappar inom ett område från Siljan nedåt Äppelbo och Bergslagen via nordvästra Uppland och hela vägen upp till och med Ångermanbalen och Hössjö i Ume landsförsamling (inklusive centrala, östra Jämtland med Storsjöbygden
hittade mycket snart ett system där man samarbetade och flyttade runt, nomadiserade enligt helt eller delvis samma system som man hade gjort tidigare.

 
Storskiftena genomfördes ju sedermera upp till Sveriges mitt och en bit till i kustlänen. Efter dessa blev det långt svårare: det sammanfaller ganska precis med bofashetstvången som ledde till det långsamma holocaust som till slut tog kål på kust-, sjö- sydliga skogssamerna och s k sockenlapparna.
Vad som händer efter att kvarvarande sydliga samerna och kust- och kustnära samerna tvingats in i små, dragiga (ofta ohyggligt trånga) torp är att 80-90% av spädbarnen dör; överdödligheten i barnsäng och lungrelaterade sjukdomar tar kål på dessa samer.
 
När sedan laga skiftet kom runt 1825, torde det i ännu högre grad markera slutpunkten för t ex interregionala eller mellansocknes rörelser hos sydligaste samerna.

Peter Ericson 29 oktober 2018

jnilsson ådalsliden

 
BILDEN föreställer Johan Nilsson, kallad den siste s k sockenlappen (åtminstone där). Från Forsnäs i Ådals-Liden, Ångermanland. Via Murberget.

Sundsvalls och Sveriges ”samiska självbild”, kustvinterbete och ånyo frågan om vår vall var en kustskogssamisk renvall? Del 1/3. Några nedslag!

—– Sofia Gisbergs första skiss till Vängåvan såg ut sålunda: ”Där var delfinerna norrländska laxar, lejonen var renar, och grankvistar prydde verket. Men den godkändes inte”. —–

Jag tog en liten fika i ”Sofia Gisbergs hus” igår; dvs vid Pressbyrån närmast Navet.
Det var ju allså hon som skapade Vängåvans fontänskulpur. Det, och denna artikel – https://www.dt.se/artikel/kultur/konst/konstnarerna-som-gav-oss-bilden-av-medelpad – fick igång tankeverksamheten på allvar…

Börjar med några axplocksvisa nedslag:

1886: Sofia Gisbergs första skiss till Vängåvan såg ut sålunda: ”Där var delfinerna norrländska laxar, lejonen var renar, och grankvistar prydde verket. Men den godkändes inte”. 

1882: En samisk familj eller sijte/del av sijte deltog i den stora Sundsvallsutställningen 1882. De ska ha slagit upp sitt läger vid det gamla hamnnära Finntorget.

1897: Den dåförtiden (javel, även numera) mycket ansedde konstnären Johan Tirén, född i ångermanlandska Själevad men uppvuxen i jämtlandska Oviken, rest upp från Stockholm i akt och mening att avporträttera samiska sijther i Selånger inför den stora Stockholmsutställningen 1897. Denna grupp jämtlandssamer befann sig en bit bortom Hällomberget; och det tyckte den illustre konstnären var för avsides; så han fick vintergruppen att dra sig nedåt bygden.

edvd-lundholm.pngSamer_äldre-bildNobel_Prize_Diploma_Fritz_Haber_1918Gisberg2Soofia BHT73_2017

sg

1857 På Gustaf Liunggrens karta är Lapploken tydligt utsatt på Norra stadsberget.

Samma år reser Bayard Taylor omkring i trakten på sin väg norrut, bjuds på renkött och ser folk bära samiska renskinnspälsar på torget.

1841 och många andra årtal beskrivs samiska vintervistelser i trakten

1799 möter Clarke samer som skeppar ut renar per båt till Alnön, mitt i sommaren. År 1718 hade de la Motraye just missat vintersamerna pga sin avstickare i Storsjöbygden.

1809 i september beskrivs hur ryska desertörer på marsch söderut på landsvägen söder om Sundsvall försöker stjäla renar, men hindras av lokala bönder och tjänstgörande fånggevaldiger.

1827 noteras samiska visten på lantmäterihandlingar, helt nära staden.

1864 och 1866 passerar dåtida legendariska Maria Magdalena Matsdotter: vårvintern 1864 på skidor och hösten 1866 per ångbåt.

Utöver detta finner vi smockfullt med noteringar i ministerialböckerna; såsom t ex 1810 års sockenlapp i Birsta, som heter Sivert Nilsson; vi ser att sjösamer, stadskappar och skogssamer tillsammans med kustskogssamer håller sig bl a i Skön, Timrå, på Alnön i Njurunda, i Årskogens berömda viste från 1789 liksom ofta sommartid i Selånger. I Sättna finner vi renägare och i Hälsingland har vi som vi tidigare i bloggen tittat på ca tusen renar år 1790-1800.

Självbilden i kommande avsnitt, och en ihopslagen summa summarum i nästkommande.

Bildkavalkad med bl a Edvard Lundholms unika foto på ett pre-1888-stadsbranden-Vängåvan-foto, Sofia Gisbergs Nobelprisdiplom från 1920 samt anonyma samer på vinterbete i Sundsvallstrakten åren kring 1900.
Sist Sofia Gisberg från denna källa: http://www.hv-textil.se/var-historik/bildarkiv/sofia-gisberg-1854-1926/
Bildkällor i övrigt i del 3.