Berömda kvinnor i samernas historia jubilerar: Anna Lindhagen 150 år, Maria Magdalena Matsdotter 185 år

Vem var Anna Lindhagen?
Vem var Maria Magdalena Matsdotter?
 

Anna Lindhagen (1870-1941), Stockholms barnhemsinspektör, delvis ångermanländskt ursprung och en av samernas främste allierade under en mycket viktig tid kring 1904-05 och samarbetade med Elsa Laula. Brodern Carl var borgmästare i Stockholm 1903-30, riksdagsman i 43 år och skaffade bl a medel till svenska samernas både första och andra landsmöten. Anna Lindhagens museum på Södermalm är också sevärt! Hon är också känd som rösträttsförkämpe och tidigt politiskt vald representant (SAP) samt såväl i hög grad förstädernas tillskapande (dvs villastäderna) som kolonilotternas ”moder”.

Maria Magdalena Matsdotter (1835-1873) reste till Stockholm två eller tre gånger (uppgifter går isär) och var den som låg bakom att åtta samiska skolor i Lappland, och sedermera fler, bl a i Jämtland. Maria kom från södra Lappland och hade vinterbete omväxlande i Härnösandstrakten, och i Nätra – beroende på var familjen (fadern räknades som sprintare, dvs utan skatteland men likväl med möjlighet att bygga upp en skaplig renhjord). Hon samarbetade främst med Fredrika Bremer men även med en rad andra prominenta personer och uppmärksammandes i världspressen på 1860-talet. Audiens hos kungen gavs och Marias legendedariska skidtur till Gävle 1864 odödliggjordes. Anna föddes på vinterflytt emot Hemsön 21 mars 1835, och dog i Nätra bara 38 år gammal.

Bägge dessa kvinor uppmärksammas i mina stadsvandringar och nu denna vår när bägge på sitt sätt jubilerar, kommer särskilda aktiviteter att erbjudas.

BOKA Din plats på en spännande STADSVANDRING
Notera nu främst mina stadsvandringar 7 april

– Södra rundan ”Anna Lindhagen 150 år”,
specialvandring KVÄLL (tid: se komm. inlägg)
– Norra rundan Elsa Laula, Fredrika Bremer och Maria Magdalena.
DAG.

Stadsvandringen på Oddasat – TV! Se klipp från 1 okt 2019: (Norra rundan) https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2327&artikel=7302084
Se även här om förslaget på torg till Elsa Laulas minne: https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2327&artikel=7231752

Boka 7 april-vandringen redan nu! (Prislista kommer inom ett par dagar!)
Du kan redan nu boka icke-bindande (OBS!) via epost saepmietalks@gmail.com 
eller sms +46729070058 (Peter Ericson)

Samt erbjudes föreläsning 22-23 april för hugade arrangörer!
Kontakta mig på ovanstående sätt (epost och sms) för offert.

Peter Ericson 10 feb 2020

Bildresultat för anna lindhagens museum
Anna Lindhagens museum i Stigbergets Borgarrum.
Bild från Miras Mirakel, bloggen (2014):  http://mirasmirakel.blogspot.com/2014/09/anna-lindhagen-och-stigbergets-borgarrum.html

Bilden kan innehålla: 1 person
Maria Magdalena Matsdotter – bild via British Museum.
Den här bilden hittade Johan Sandberg McGuinne.

LITE OM SYDSAMERNAS URSPRUNG Del 1 av 3: Om sägnens ångermannadrottning Gunhild – ”GUNseles Godmor” (sic!), om finska Blåfis (!) med fru, Mustasaari i Norrfinne lagsaga – samt om befolkningsutbyte över Kvarken i ett medeltida Sverige

Låt oss se vad ångermanlänningarnas gamla sägner har att förtälja om samernas ursprung?

Kittel i Vallen,
Labb i Ruske
och Gunne i Mo

Är namnen på tre enligt sägnen första invånare i tre byar i nordvästra Ångermanland och Junsele. Samtrliga komna från ”Finland”.

Ett annat namn på en annan migrerande människa ”från Finland” är Blåfinn eller Blåfis med fru, en fru som väckte mycken harm hos Gunnil enligt diverse sägenvarianter. Gunnil, Gunhil, Gunnel och Gunilla är några av go’morans olika namn.
Och vem var nu egentligen Gunnil eller Gunhild Snälla?

Vi konsulterar och citerar multråsonen Johan Nordlander (1853-1934):

Ett par försök till svar härå hafva kommit till vår kännedom.
Så har en författare, som under märket O. H. i norrländska tidningar behandlar antikvariska ämnen, försökt att identifiera henne. Han menar henne vara drottning Gunhild, som först var gift med konung Anund Jahob och sedan såsom änka efter år 1050 blef gift med danske konungen Sven Estridsson. Emedan Sven och hon voro nära befryndade, väckte deras äktenskap anstöt hos de andlige, och efter att hafva mottagit en skriftlig varning från påfven måste Sven finna sig uti att skicka Gunhild tillbaka till Sverige.
Att hon därvid skulle hafva kommit så långt norrut som till Ångermanland, är dock föga sannolikt; och hade hon uppehållit sig här, borde minnet af henne vara fäst vid Uppsala-öds-gårdarna i landskapet Stig i Säbrå vid Hernösand och Kutuby (n. v. Kungsgården) i Bjärtrå ett godt stycke upp efter Ångermanälfven. Men så är icke fallet. Vår Gunnil har bott i Junsele och Sollefteå, d. v. s. i den öfre delen af landskapet. Om den förskjutna drottning Gunhild vet man med visshet, att hon bodde på sina gårdar i Västergötland och där utöfvade sin välgörande verksamhet. När biskop Adalward efter ankomsten till Emund gamle och till följd af det ovänliga mottagandet hos denne vänder åter, faun han skydd hos drottning Gunhild. O. H. anser, att det var hos Gunnil Snälla i Ångermanland, men i så fäll hade biskopen och hans följe gjort en alltför stor omväg. Naturligare är det väl, att han tagit in hos den i Västergötland boende Gunhild, helst som han därefter besökte Lödöse.

Fler teorier nästa gång! 

Läs mer här: NORDLANDER, JOHAN, ”Gunnil Snälla, den äldsta kända norrländskan” (I: Svenska Fornminnesföreningens Tidsskrift, elfte bandet, 1901) http://samla.raa.se/xmlui/bitstream/handle/raa/8721/SFFT_33_1901_232.pdf?sequence=1&isAllowed=y

Befolkningsutbyte över Södersjön och Kvarken
Samtidigt som de ovan nämnda personerna rör sig från ett medeltida Österbotten till Ångermanland; torde vi också se hur en svensk kolonisation formligen exploderar västerifrån in i Österbotten under ungefär samma tid. Vilka händelser som föregick en tänkt finländsk eller finlandssamisk internmigration kan man ju fundera på. Bittra strider föregick ju t ex Nöteborgsfreden; krigshändelserna 1277, där kvänerna och karelarna attackerade ”Finnmark” (eller norskarna, beroende på vilken man frågar), kan absolut också ha haft inflytande på dessa processer. Vi funderar vidare! 

Om eldgamla storsocknen Mustasaari.
Vi konsulterar Wikipedia.

Mustasaari socken är en av de tre äldsta i Österbotten, som tros ha grundats redan på 1200-talet. Socknen omfattade hela kusten mellan Munsala i norr och Malax i söder samt delar av Laihela i början av 1400-talet.[2] Senare delades den enorma kyrksocknen upp.

År 1348 gav kung Magnus Eriksson ”allom, som boo i Nerpis sochn, Mustasaari sochn och Pedersöre sochn” rätt att sälja och köpa ”alla ätande vahror”, det vill säga att handla med livsmedel. På så sätt grundades de tre första officiella marknadsplatserna i Österbotten.[3] Det är också det tidigaste förekomsten av namnet Mustasaari som vi känner till.[1]

På en ö invid Mustasaari marknadsplats anlades en befästning i slutet av 1300-talet, troligen på befallning av kung Albrecht av Mecklenburg. Befästningen blev känd som Korsholms slott, och den dåvarande ön kallas i dag Korsholms vallar. På andra sidan marknadsplatsen började man tidigt bygga en sockenkyrka, som fick namnet Sankta Maria kyrka och efter reformationen döptes om till Sofia Albertina kyrka. Kyrkan förstördes fullständigt i Vasa stads brand 1852, och är i dag en del av området som kallas Gamla Vasa ruiner. I det ingår också nedersta våningarna av klockstapeln, grunden av Vasa trivialskola och rådhusets trappa. Alla dessa byggnader låg invid torget i Mustasaaris absoluta centrum, och förstördes i den ödesdigra branden.

1606 grundade Karl IX en stad, Österbottens första. Staden, som fick namnet Mustasaari, blev en uppstad och utgjordes av socknens centralort – dagens Gamla Vasa. År 1611 byttes sedan namnet till Vasa, det vill säga Karl den IX:s ätt.

Vi ska i kommande avsnitt se på en kontinuerlig och medeltida (samt också tidigare; i vissa fall mycket tidigare!) s k inremigration i det forna svenska riket, från den östra rikshalvan dvs Finland. Mycket tyder på att flera av de som kom var samer.


Maria M. Matsdotters gränd? NU!?

Maria M. Matsdotters gränd? På nedre Brännan, Härnösand?
Här finns en namnlös gatstump, mellan Brunnshusgatan och Tobaksmonopolet.
Den fortsätter västerut i Skolgränds förlängning.

 



FB4MMM7

Maria Magdalena Matsdotter etaberade genom några hjältemodiga insatser snart sagt samtliga Lapplands skolor (sedmera även Jämtlands läns sameskolor). Hon fick tillfälligt stopp på en extremt aggressiv nybyggesverksamhet genom tillkomsten av Odlingsgränsen; vilken kom till genom ett möte med Västerbottens landshövding Erik Viktor Almqvist – just i Härnösand (som ju ligger i Västernorrrland!). Marias far Mats (ibland kallad Mathias, sannolikt lystrandes till namnet Máhke) dog på Hemsön i samma kommun 1868; och de bedrev under många år vinterbete i Grönsvik på Härnön. Genom att Maria dog i Nätra, har en missuppfattning att det (Nätra) var deras enda vinterbete. men eftersom föräldrarna deltog i minst fyra olika sijther hörande till lika många skatteland (pappan var sprintare, dvs skattelandlös fastän ofta med ganska mycket ren).

Nästsista bilden föreställer en samtida Fredrika Bremer, som var nära vän med Maria.

Sprid gärna detta, och hjälp att kampanja för en gata och en plats samt ett minnesmärke för Maria Magdalena Matsdotter (1835-1873) i familjens vanligaste vinterland i (nuvarande) Härnösands kommun.

Om många intresserar sig för Maria, kan vi ha ett seminarium eller ett webbinarium om henne. KONTAKT: saepmietalks@gmail.com
eller SMS 0729070058, +46729070058
.

Ångermannasamerna anno 1484

Historien rör sig framåt.

1484 var det Svante Nilsson, en både Natt och Dag och en Sture – som via sin ångermanlandsfogde Bernt Larsson inkasserade ångermannasamernas s k lappskattMotsvarande dokument finns i Östra rikshalvan från t ex 1390 i Katinala, helt nära Tavastehus slott, och 1454 skrivs om tavaste- och umesamerna som konungzlappar,  ett lika mytiskt begrepp som birkarlar. Sture Nilsson var Sten Stures d.y:s far, antas ha varit blott ca 24 år år 1484 och själv riksföreståndare från 1504 till sin död. Under en kort tid (ca ett år) satt han som länsherre på Korsholm, vilket dock – kungsgården och länet –  pantsattes redan 1505 till Erik Turesson.

Vi laddade ned detta dokument på nytt, i all sin prakt och mer högupplöst.

Sånt här är svårt att komma runt.
Kopplingarna mellan Örebro och Ångermanland bör utforskas närmre.

31443_31443.jpg

Peter Ericson 7 nov 2019

PAR i UNIKA föreläsningar.  Med Peter Ericson Norra berget, Sundsvall.

Sjä

NYTT: Det här blir mina avskedsföreläsningar innan jag lämnar landet!

PAR i UNIKA föreläsningar. 
Med undertecknad – Peter Ericson
Norra berget, Sundsvall.
Båda på Danslogen, båda kl. 18.00…
Men den första är på en söndag och den andra föreläsningen äger rum på en torsdag. Båda kostar 100 kr att åhöra.

25 aug – ”Historiska samer runt Sundsvall. Samiska årstidsläger och boställen på södra Norrlandskusten.”

Torsdag 12 sep – ””GÅUDIES. Om hela Saepmies historia. Sameland i fem länder”.
– Peter Ericson berättar om fördrivna folk, glömda vinterbeten och okända bottniska sjösamer och om skogssamerna förr. Hur länge har samiska talats i våra trakter?

 

”Blå Ådalen III”. Bottniska samer, g i e s s e d i s och vintervägen över Lungön

”Blå Ådalen III”. Nedre, yttre – bottniska samer,
g i e s s e d i s och vintervägen över Lungön

Samernas historia i sydöstra Ångermanland är i bästa fall berättad enligt isbergsprincipen.
Av det mesta att döma sträcker den sig åtskilliga århundraden bortanför vad vi normalt räknar med. En järnålderskusthistoria för de södra samerna i Sverige är vad vi måste börja räkna med.

Stadsgrundandena: En sak att hålla i minnet är att samtliga stadsgrundanden mellan Hudiksvall och Vasa utgick ifrån birkarlarnas behov och organisering (även om det emot slutet av Karl IX:s tid kom att handla mer och mer om lappfogdar; men fortsättningsvis även då om lappmarkshandeln).

Giessedis är ett konstruerat ord utifrån den gästrikesamiska ordet för sommar, giesse (Larsson 2018) . Det syftar på de sommartida lägren som analogt med – förutom högakustenområdet – Tynderö, Njurunda, Gnarp, Jättendal, Harmånger, Rogsta, Njutånger, Enånger och Söderala framskymtar i t ex husförhörslängder, i Säbrås fall mycket tidiga i sammanhanget.

Lämningar efter järnålderssamer:
Här finns flera tänkbara relativt sena fångstbefolkningsgravkomplex att välja emellan. Gravfältet vid Tullporten i Härnösand är ett av dessa.


Äldsta vistet
vi känner som med säkerhet är samiskt i trakten i stort: Stavreskogen, på Hässjösidan av tresockengränsen Ljustorp-Timrå-Hässjö. Tynderö kan ha äldre; där har vi också noteringar i domböcker i ministeriallängder som visar på årstidsläger samt en funnen sejte, enligt uppgift.

Äldsta notering i arkiv på ”ådalsinfödd same”? Anders Pålsson d.ä, patriarken som förolyckades av våldeld i Jättendal hösten 1759. Född 1654 (!) i Ådalen. Skogs socken, vilken i likhet med Bjärtrå tycks ha hyst en av de äldsta samiska enklavområdena, möjligen handlar det om ett och samma område, det som sedermera kallas ”Lappkojan” i (av Ådalens släktforskarförening) rekonstruerade födelseböckerna.

Äldsta kända vistelseadresser kring Härnösand: Bötsle, Hemsön, Fälle, Hellgum by, norra delen av Häggdånger, Åvikebruk, Lappkojmyran NV Edsberget SV Nässjön. Vi kommer att inkomma med fler i en framtida artikel (möjligen under en annan titel).

Några av fjällsamernas mindre omtalade vintervägar:
1. Till Häggdånger via Hemsön-Lungön-södra Härnön
2. Till södra Härnön via Saltvik-Bondsjö (måste utforskas mer!)
3. Som 2 men stopp kring Fälleberget.
4. Som 2 men stopp runt höjderna i Nässjön eller vidare till Sjö by i Häggdånger.
Källa: fr a dagspress 1835-1890.

Peter Ericson 20 maj 2019

Vi kommer att återkomma till ämnet!

 

 

  1. Anna Kristina Burgström växte upp i Högsjö socken och flyttade sedan via somrarnas havs- och kustburna långfärder till Svartnoranäset vid Lövvikslandet i Nora socken, i dagens Kramfors kommun. 2. Lars Larsson Kråik flyttade ofta i ungdomen till och förbi Härnösand. 3. Maria Magdalena Matsdotters far Mahke Påhlsson var sprintare och många vintrar njöt man det gynnsamma vinterbetet på Hemsön samt på sydvästra delen av Härnön. 4. Sjösamerna av senare snitt fotograferades i Ulvöhamn 1890. Detta är Jonsson-Nilsson-Andersdotter-Burgström-gruppen såvitt vi kan bedöma. De kunde också vistas i Hudiksvall och Harmånger, sannolikt även i medelpadska hamnar. Foto via Ulvö Museum och därefter via Saepmie Times.

FORSKARDAGBOK 28 maj 2018: Stim av fynd utmed norrlandskusten. Sjösamer, boplatser, snabbrörliga maritima samer… Anna Kristina Burgström och unge Hr Åhrén, och mängder av kustsamer

Första veckan med Västernorrlands-, norrhälsinge- och vinterbetesprojekten har gett mer eller mindre jackpot!

1600-, 1700-, 1800-, 1900-talens olika sjösamer; ibland nedstigande släkt, ibland plötsligt ditflyttade och åter andra gånger gradvis skiftande från en näring till en annan.

Äktenskapspartier mellan Harmånger och Attmar, vigslar mellan ångermanländska samer och medelpadska; hälsingska och högakustensamiska.

Storsamlingar 1698, 1737, 1752 och 1778. Ännu på 1800-talet.

Fiskande sjösamer genom hela 1800-talet på flygplatsen Midlandas Skeppsholmen, med flera olika terrängnamn som minnen.

Täta samiska spår i Nordanstig och Timrå kommuner – tidiga visteplatser.

Tackar Bosse Hammar, tackar min mormor.

Mormor minns ännu Anna Kristina Burgström sittandes på deras bro hemmma i Fällsvik, bindandes kvastar, sägandes: ”Nu ska jag åka till Hudiksvall och sälja kvastar”.

Och det mest spännande jag hittat, berättar jag inte här och nu!

Gångna veckorna – maj har f ö bjudit på föreläsning i Söröje, Medelpad genom NBV; eggenordnade föreläsningar i Harmånger på Stocka F.H. Dessutom en mycket givande forskningsdag på RA Östersund (forna landsarkivet); en massa annan forskning.

På bilderna smörjer undertecknad kråset på Favorit-Pressbyrån på Östersunds C (”Norrländsk sushi”); Jonas Åhrén står och är ung i Sundsvall; författaren sittter utanför mormors föräldrahem ….. samt ser vi Anna Kristina Burgström, en äkta ångermanlandsame av sent 1800- och 1900-talssnitt men med vilhelminarötter.

 

 

SAMERNAS HISTORIA (P.Ericson) Kalendarium över kommande bokade föreläsningar 16/4-12/6 (fler tillkommer!)

Ångermanland och Hälsingland i fokus före Dalarna, Medelpad och Samernas Stockholmiana!
Mitt Kalendarium – kommande föreläsningar mm

16/4 Skule Naturum Höga Kusten (Kramfors kommun,men rimligt avstånd från Övik) i min mormors farmors Vibyggerå! Gratis – det bjuds på fika! Titel: ”Två landsmödrar och två syrar från Saepmie – en ny syn på samer i historien”

19/4 Öviks Fhsk Utbildningsdag, föranmälan, förhandsbetalning!
Info i länk som lägges nedan! Prislista ca närmsta dygn!
Tillsammans med Bernt Ove Viklund!

16/5 Stocka Folkets Hus i Harmånger, Nordanstig i Hälsingland
Titel kommer på fredag! Förköpsmöjligheter finns. Inträde, men en rimlig summa!
Kvällsföreläsning. Swish eller kontant. – Jag kommer annonsera om förköp här på sidan!
Obs massvis med nya rön om kustsamernas kommer att presenteras, och vi tittar en del på sockenlappssläkterna i trakten och eras band till sjösamer och kustskogssamer. Samiska Sigrid Jönsdotter, som reste till Newcastle 1786 var dotter till Njutångers sockenlapp, med rötter i Forsa, och hon gifte in sig i trakten, och bodde i Rogsta socken. VÄLKOMNA!

12/6 Äppelbo (m fl i juni) – Dalarna. Seminarium, föranmälan (snarast till: saepmieforskning@gmail.com)

V Ä L K O M N A , varthelst Ni besöker mina föreläsningar!

 

 

Välkomna på Utbildningsdag i vackra Ångermanland 19/4 i SAMERNAS HISTORIA (instruktioner här)

Jämtland – Ångermanland – södra Västerbotten – södra Lappland – Medelpad – Härjedalen – norra Hälsingland i fokus …. men hela Sápmi belyses!

Utbildningsdag – fortbildning
Kursen i Orrestaare (Ö-vik) 19/4 – samarrangemang med och på Örnsköldsviks Folkhögskola

PRISLISTA NEDAN

Obs grupprabatt för företag och social prissättning = hanterliga priser för privatpersoner och ensamföretagare med enskild firma.
Förkunskaper en stor fördel Inget absolut krav, men vi tror det ger mest då.
Obs också att alla kursdeltagare erhåller en prenumeration fr o m no 1/2018 på Saepmie Times och specialpris på no 2/2017! Skynda Er att anmäla Er nu!

High_Coast_from_Skuleberget_-_Panorama

Creative Commons: P. Lindgren

Peter Ericson 20180314

Anmälan sms 0729070058 Ange kostkrav/allergier och organisation

 

Kontonr Swedbank 2240045340, clearing 84202 (Peter Ericson)
V.g. observera: Anmälningsavgift betalas snarast eller senast 20180322
SWISH 0724243922 Johan Ericson
FRÅN NORGE: IBAN/BIC: SE2380000842022240045340. BIC: SWEDESS

 

 

 

Prislista

Myndighet, företag, kommun etc statlig förvaltning
En person pris fr o m 16/3 1300 kr
Per person om två personer 1250 kr 
1120 kr pp om tre personer
1040 kr pp om fyra personer

Samebyar specialpriser under vissa omständigheter,
hör av Er på sms 07290670058, +46729070058

Privatperson, ensamföretagare …. 890 kr
Sameföreningar grupprabatt

———–

Välkomna!
Låt oss bli av med de sista platserna denna vecka? 🙂

Vi v e t att datumet ligger illa till för samebyarna, men någon kanske kan skicka en ordförande eller så?

I uppföljande – fristående – träffarna (no 2) tittar vi på platser i fält samt
(i no 3) på vindkraft och antropologi/etnicitet.

Deltagande nu ger 40% rabatt på varje kommande träff
(plus ingår en personlig årsprenumeration av Sapmie Times!)!

Peter Ericson

 

DELAR AV ”I stormens öga” – om de bortglömda och förödda samerna kring södra norrlandskusten (från en studie av dessa gruppers leverne 1670-1770) och landet innanför. Artikelserie i Saepmie Times (Peter Ericson)

I stormens öga del 2 (utbrutna delar!)

Medelpadskusten c 1650

Medelpad har åtminstone tett sig som ett av de mer källtomma och -tysta landskapen i densydsamiska historien. Under en längre period hänvisades vi främst till primärmaterial, såsom husförhörslängder och ministerialböcker. Nog är dessa arkiv mest tillfyllest, men det kräver en enorm massa pusslande, samt sittfläsk (om än tekniken gör att vi idag hinner genomfara dussintals socknar på samma tid som en eller två för tjugo år sedan).

Nu har ett antal oerhört intressanta husförhörslängder med en hel del samer i skapligt näraliggande socknar uppdagats, som t ex Säbrå och Färila, samt även några medelpadska, om än oftast bara enstaka eller följande enskilda familjer. Njurunda har några av de intressantare längderna. Här bör också Bergsjös senare längder från slutet av 1700-talet nämnas då de upptar en stor mängd samer.

senare år har det dock tillkommit en del domboksmaterial främst från nordostliga tingslaget; vilket ger intressanta upplysningar kring boställen och aktivitetsytor.

rtill får vi en tidigare historia kring Stavreviken då köraren Anders Månsson vid Lögdö bruk i oktober 1688 försökte våldta samekvinnan Margreta Nilsdotter, Thomas Anderssons hustru. Margretas sijtes (dvs flyttlags) läger fanns på Stavreskogen i Ljustorp. Sådana fynd gör att nya namn tillkommer liksom ger viss inblick i en del av dåtidens villkor och verklighet.

Naturligtvis finns ingen hundraprocentig tillförlitlighet i kyrkobokföringen. Materialet är teoretiskt tillgängligt från 1686; men i realiteten först kring 1695-1700, i somliga medelpadssocknar som Skön är de äldsta längderna från 1709, Alnö ca 1726 och Timrå först långt senare. Vi har sökt i ett sjuttiotal socknar, så det är ju i grunden ett orimligt stort material. Källsituationen ställer till det – även med de tre stadsbränderna som ju förintat mycket material.

———

Bild: UR GNARPS DÖDBOK 1783. Ännu en ångermannasame, som hamnat utmed hälsingekusten. Detta är en senare generation, men även han en som tampats med björn. Thomas Andersson föddes 1730 i Bjärtrå och blev sockenlapp i Gnarp, där han dog 52 år gammal. Han hade blivit björnriven och sedan dess legat i lungsot. Han var gift med Margeta Thomasdotter med vilken han fått åtta barn, varav alla utom ett nådda vuxen ålder. Det var mycket ovanligt i sk sockenlappskretsar och markerar nog ett paradigmskifte, på det att Thomas tycks ha rått någorlunda eller helt över sina egna boställen. Han hade tjänat ”hos svenskt folkuppåt Ådalen i några år innan han kom ner och gifte sig härnere 1758.

Samerna blir tvångsbofasta

Myndigheterna försöker oupphörligen, med jämna mellanrum, bofastgöra samerna. Försöken

kulminerar i en mycket etnocentrisk procedur, en pristävling i Patriotiska Sällskapets regi. Tävlingen leder fram till nationella bofastgörandekampanjer. Kring 1790 blir det allt svårare för samerna att fortsätta nomadisera. Resultatet blir en skyhög ökning av spädbarnsdödligheten, tillika överdödlighet i barnsäng. Lokala fördrivningar sker t.ex. i Sala ca 1720, Ovansjö-Torsåker och Äppelbo, kring 1748 äger rum. Vår trakt förefaller i perspektiv såsom en lugn oas.

Franske Aubry söker samer i regionen 1718

Vi ramlade förra sommaren över Aubry de la Motrayes märkliga, pregnanta thick descriptive

svenska och mellan-/södranorrländska avsnitt i Seigneur A. de La Motrayes resor 1711-25. Via Falun genomreser han delar av Jämtland, Medelpad och Ångermanland. I Brunflo intervjuar han kyrkoherden, även kallad Magister Bidenius Renhorn, vilken beskriver samernas flyttningar till Storsjöns stränder och vidare. I de La Motrayes resor står det bland annat:

Den 28:e kom kyrkoherden i Brunflo för att bedja oss intaga vad han kallade en liten herdemåltid i hans hem, en fjärdingsväg längre bort, men fortfarande på vår marschroute. Vi åto middag hos förutnämnde befallningsman, som bad kyrkoherden stanna och äta med oss. Jag inlät mig i samtal med denne prästman, vars namn var magister Bidenius Renhorn. Han talade latin med stor lätthet”. Vidare står det:

”Han sade mig, att han hade varit något i Lappland. Jag gjorde honom åtskilliga frågor om detta land, och han besvarade dem på ett mycket förbindligt och ganska tillfredsställande sätt, åtminstone beträffande det han sett. Det var icke så mycket, ty han hade icke varit långt. Han kände mindre till landet än dem av dess invånare, som om vintern komma ned till Bottniska viken. Han sade mig att det var omkring fyrtio eller femtio lappfamiljer, som på vintern kommo och slogo läger här och där omkring Storsjön, men att de nu redan begivit sig bort för att icke, överraskas av värmen, som är fiende till deras renar. De drogo sig nu in bland Norges berg, så att de voro svenskar på vintern och norrmän på sommaren. Han försökte, sade han, att bibringa dem insikt i den kristna religionen, men han märkte blott alltför väl, att de tänkte mer på sina renar än på sina själar.”

Med förhoppningen att ändå kanske kunna hinna genskjuta åtminstone några samer med renhjordar kring Sundsvall, reser han vidare mot kusten. En fång förhoppning för oss som känner till de gamla samiska vanorna att alltid flytta senast vid Tiburtius:

Vi anlände den 30:e på förmiddagen till Sundsvall, Medelpads förnämsta stad, belägen vid ändan av en lång vik av Bottniska havet, nog djup för dess handelsfartyg, med vilka den utskeppar en del järn, timmer, harts, smör och fisk. Den är helt och hållet byggd av trä, även kyrkan. Man berättade oss, att lappar under vintern plägade visa sig i stadens omgivningar, men nu hade de redan försvunnit. Vi stannade i Sundsvall blott för att äta middag och byta om hästar och lämnade sedan staden vid tvåtiden på eftermiddagen. Några mil längre bort kommo vi in i Ångermanland, genom vilket landskap vi färdades dels i släde eller vagn och dels till häst, allteftersom vi funno vägarna mer eller mindre farbara.” Vi dröjer oss kvar vid de La Motraye för att höra om hans funderingar kring överfarten över Ångermanälven:

r vi passerade Ångermanälven (…) hörde vi, att under den strängaste vintern lappar plägade slå läger på dess stränder; före vinterns slut drogo de sig sedan liksom de andra upp bland de svenska och norska fjällen. (…) Ångermanland har en mängd goda hamnar, höga och täta furuskogar, mycket litet ängsmark och ännu mindre åkerjord.

refter sker en lång rad möten mellan de La Motraye och nordligare samer; bland annat möter han några av de lulesamisktalande sjokksjokksamerna, en familj.

Vid hemfärden söderut mot Stockholm, av allt att döma i anslutning till värdshuset eller gästgiveriet i Mo Myskje, möter Aubry ytterligare samer, ca 16 juli år 1718:

vid det första skjutshållet träffade jag två unga samer med hertigens av Hessen-Kassels livré samt en ung samekvinna i nationaldräkt (…). Jag reste därifrån vid femtiden på morgonen, och vid det första skjutshållet, som var en liten eländig by, träffade jag två unga samer med hertigens av Hessen-Kassels livré (dvs tjänstedräkt) samt en ung samekvinna i nationaldräkt, utom att hennes kläder icke voro av renhudar, utan av blått kläde med knappar och andra prydnader av silver. (…) Medan de bland samerna vanligen äro av tenn eller bly. Jag frågade dem, varifrån de kommo och vart de ämnade begiva sig. De svarade mig, att de varit i Tyskland med renar, som arvprinsen hade skickar till sin fader lantgreven. De läto mig förstå, att de föredrogo sina skogar, klippor, sjöar och berg, dit de nu återvände framför alla städer och byar i Sverige och Tyskland och alla bekvämligheter man där kunde erbjuda dem.

Givet att Lauritz Weibull har rätt då han 1729 anklagar Fredrik I för att sedermera ha låtit mörda sin svåger Karl XII, vore det inte en alltför djärv hypotes att tänka att dessa samer i kronans och lantgrevens tjänst sig själva ovetandes kan ha sprungit som kurirer med hemlig information? Frågan månde vara väl värd att pröva och utreda.

Hälsingland; samerna i litteratur och våra studier

Egentligen har vi kommit en bra bit längre med forskningen på samer i Hälsingland än andra landskap. Förvisso kom vi med Ljusminneprojekten rejält igång med Medelpad kring åren 1998-2001, men där tenderade Ångermanland med sin omfattning och enormt omfattande samiska historia att styvmoderligt överskugga sin mindre granne. Sedan år 2000 har ca sex hälsingska och två gästrikiska projekt drivits av Länsmuseet Gävleborg. Själv har jag haft kontakt med och föreläst i Österfärnebo, och annat är nu på gång. Sammantaget finns enormt mycket att göra på området – sål historiker och arkeologer har hittills mest småskrapat på ytan. Det bidrag som professor emertus i finskgriska språk Lars-Gunnar Larsson här nu gjort med boken om Holmbergers uppteckningar av – ungefärligen – dessa (läs: gästrike-) samers språk torde vara av oskattbar betydelse.——- —–

Bild: Karta från 1721. Blåfinntjärn i sydvästra Ångermanland ska emanera från en same vars boställe (?) nyttjats som gränsmarkering mellan landskapen – möjligen mellan länderna. Sägnen om Gunnil och Blåfinn brukar placeras i 1100-talet, men det finns en del buggar. Platsen har åberopats i samtliga kända gränsdokument från 1200-, 1400-, och 1600-talet.

—–

mtlandssamernas hittils kända tidigaste omnämnanden i de historiska källorna är 1478 med den unge samiska jägaren som ”skänktes” som gåva på ett bröllop i Köpenhamn den 6:e september. Det var på Prins Hans och Christine av Sachsens bröllop. År 1484 skattar samerna via ångermannafogden Bernt Nilsson till Herr Svante, dvs Svante Sture Nilsson Natt och Dag i Örebro slott och län som annars ofta låg under danska drottning och unionsdrottning Dorotea. Herr Svante blev i sinom tid riksföreståndare. Vi vet inte om det enkom handlar om ångermannasamer eller om även jämtlandssamerna räknas in. 1496 möter ryska sändebudet Gregorij Istoma tamren i ”Drontheim”. Från samma period finns andra fiskala dokument.

1520 uppbär den ångermanländska lappfogden för kronans räkning skatt i Hammerdal,

dess marknad. Jämtlands öden i samernas historia är för evigt sammanbundna med Medelpads och delvis Ångermanlands samt i hög grad det aktuella området i Hälsingland. Men under tiden vi studerat förekommer förhållandevis få kopplingar dit. Vi försöker diskutera orsaker till detta. En del rent jämtlandssamiska fjällsamiska rajder tror vi dock oss ha hittat.

Annars är alltså mtlandsamerna bara något i periferin i detta arbete; det är helt enkelt utdefinierat. Det betyder på intet sätt att det saknas jämtlandssamer i materialet. Vi rekommenderar för vidare läsning på studiefälten förhistoria, vikingatid och Jämtland läsning av Olof Holms senare verk ca 2013-17. Härjedalen finns också mer i vårt arbete, dock på ett hörn. Sveg liksom Hede (som betyder svedjad plats) ska ju ha nyttjas av de så kallade ”hälsingelapparna”. Mer härom i nästa nummer.

Renfarmer och Karl IX:s ishavspolitik

Letar vi oss ytterligare ett drygt sekel bakåt i tiden från Monsieur Aubry de la Motraye hamnar vi mitt i Karl IX:s ambitiösa ishavspolitik med renfarmer, social ingenjörskonst (alla tionderenar eller femtonde skulle förräntas och fördelas på familjer. Hertigen uppmanade renaveln – än mer som regent. Något proto-planekonomiskt och -kolchosaktigt hade han tänkt sig. Detaljer om den statliga renranchen i Medelpad är ej kända, men en kungsgård bör vara aktuell, och då finns endast Selånger.

Platsen för även tanken såväl till sedermera sockenlappen (stigsjöfödde) Ingel Horn, som först 1801-02 flyttar in i området och sedan håller sig i Hov; till den kring år 1600 ännu förhärskande centralplatsen nära platsen för det första Sundsvall (Åkröken, idag MIUN). Vidare till den slående sametätheten i Selånger alltifrån 16901935, samt till den likaledes tidlösa samlingsplatsen Klissberget, om vilket vår informant boende i Kvarsätt född 1914 berättade för Ljusminnes utsända år 2000. Kolsta och Nacksta, en av de mer populära vinterbetsplatserna i Medelpad, ligger också nära Kungsgården.

Långt fram i tiden nyttjades vinterbete i Valla, Ro, Hof, men även i Hov, Kvarsätt, Härmsta och å skogarna mellan Hällomberget och Äkrom. Det gjorde man även i Sörnacksta och hela vägen by för by ner till Vivsta och vidare å ömse sidor sjön Marmen liksomsamma vis by för by till södra Njurunda och vidare i Gnarp osv.

Det är på intet sätt uteslutet att vallelementet ibland kan dölja ett tidigare skogssamiskt nyttjande med renvallar. Det fordom stabila vinterklimatet och cladonia stellaris, dvs fönsterlav och dess vid kusten höga podetier på uppåt 10-12 cm, som gör att arten kan betas kustnära även sämre vintrar. Ty de sträcker sig oftast över späken eller flenen, dvs det eljest islåsta betet. Det är en av de mer kraftiga incitamenten för samerna och renhjordarna att söka upp detta kustområde. rre är det med extrem djupsnö som nu. Nu ska det finnas uppgifter om att renarna som var på väg till Medelpad dog. Men 1606 skickades i alla fall 54 renar till Ångermanland, antingen Bjärtrås Kungsgården eller Säbrås Norrstig, gissningsvis till den senare kungsgården. Hjorden vaktades av två samer. Redan 1602 hade Karl skrivit till lappfogde Unesson och bett honom utackordera maximalt antal renar till södra Ångermanland.

I viss mån bör man nog kunna säga att det är Kronan själv som bidragit till rennäringens tryggande i nuvarande Västernorrland (Gustafsson 1978, s 139f). Dock dog ju överlag de från Seskarö utskeppade renarna. Möjligen listade man sedermera ut rimligare transportsätt.

grund av Karl IX:s kanske inte helt förväntade tidiga bortgång år 1611, kom de tänkta

stadsbildandena utefter bottenhavskusten att frysa inne. Det blev först stadsbildningar 1620-22: Söderhamn, Sundsvall, Umeå, Piteå samt Torneå. Hudiksvall och Härnösand fanns redan från 1580-talet och kungabrodern Johan III avsåg ju just med Hudikvalls grundande 1582, att ”låta de Birckekarlar där bygia och bo”.

Gustav II Adolf blev alltså den huvudsaklige stadsgrundaren, och städernas tillkomst är i hög grad föranledd i avsikt att säkra ishavspolitiken och styra bort lappmarkshandeln från de vidlyftiga birkarlarna till en mer köpmansordnad handel. Birkarlarna skulle kontrolleras, avväpnasoch underordnas Kronans rådande system. Simultant och gradvis tilltagande pågår hårda strider inte minst i söder mellan Granö, Umeå, Anundsjö och andra orter om handeln med åsele-, ångermanna-, lycksele-, ume- och jämtlandssamerna: liksom om deras skattegods – till följd av det Bottniska handelstvånget. Alltmedan de animerade dragkamperna fortgår, blir ett antal mindre kända gradvis vinnare: förutom Gulsele – Nordmalingsvallen, Sollefteå, Anundsjövallen, Björna, Gideå bruk, Arnäsvall och Hammars marknad.

En joker i leken kan vara det Bjärtrå med Kutuby (ibland kallat Kutula by emedan Kutu– av bland andra Bucht i dennes avhandling tolkats som ————

sta gång: Åter till våra kustskogs- och sjösamer!