Dags nu för Maria Magdalenas torg i Härnösand!

Ett torg till hyllning och ära, minne och hågkomst av Härnösands kanske minst kända världsberömdhet.
Hennes hemvist var till fjälls, skatteskrivningsmässigt men ofta huserade hon på Härnön i sin fjällsamiska renskötselform. Och i intressanta, avgörande möten på 1860-talet.

I brännpunkten mellan forna Sundsvalls-Banken och Domkyrkan.

Där Västra Kyrkogatan möter Skeppsbron.

En paradplats, idag i skymundan.

Där anläggs enligt vårt förslag

MARIA MAGDALENAS TORG

till minne och hågkomst av den kvinna som etablerade praktiskt taget
samtliga skolor i Svenska Lappland och Sápmi.

Maria Magdalena Matsdotter (1835-1873),
vars familj ofta hade sitt vinterbete vid Grönsvik på Härnön.
Betet på midvintern började och slutade vid Stenhammaren, dvs vid Vårdkasbergets fot.
Samlades inför återfärden (vanligast) i april gjorde man nedanför bryggeriet.

Maria hade också möte med Västerbottens landshövding E.V Almquist (1817-1872) såvitt vi förstått på Västernorrlands länsstyrelse, och hon kom således därigenom att också bli grundare av Odlingsgränsen, för att bromsa nybyggarnas på 1860-talets ofta våldsamma framfart med eld och våld.

MMM7

Maria Magdalena tog sina skidor och for till Stockholm vårvintern 1864.
Det ser sedan ut att ha blivit två besök till; av vilka vi vet mest om det som skedde via ångbåt höstvintern 1866. Till rampljus och makthavare framhjälpt av en annan världsberömdhet, Fredrik Bremer; och tillika varmt stödd av häradshövding Schönmeyrs svägerska och av kungaparet och prinsessan Eugenia kom resultatet av Maria Magdalenas strävanden att realiseras: åtta skolor i Lappland och sederma även i Jämtlands län! Skolorna skulle vara för såväl nybyggares som för samers barn. Kraftiga pengainsamlingar strömmade in via Femöresföreningen och skolorna började praktiskt taget etableras direkt vid hennes hemkomst.

Maria föddes 21 mars 1835, dvs kommande vårsolstånd för 185 år sedan.
Det vore väl ypperligt att fatta beslutet om torget i samband med detta!

Platsen eller torget bör prydas av en staty.
Sedermera bör Maria Magdalena även få en gata, men det och statyn skriver vi om en annan gång!

Peter Ericson 20 nov 2019

Ångermannasamerna anno 1484

Historien rör sig framåt.

1484 var det Svante Nilsson, en både Natt och Dag och en Sture – som via sin ångermanlandsfogde Bernt Larsson inkasserade ångermannasamernas s k lappskattMotsvarande dokument finns i Östra rikshalvan från t ex 1390 i Katinala, helt nära Tavastehus slott, och 1454 skrivs om tavaste- och umesamerna som konungzlappar,  ett lika mytiskt begrepp som birkarlar. Sture Nilsson var Sten Stures d.y:s far, antas ha varit blott ca 24 år år 1484 och själv riksföreståndare från 1504 till sin död. Under en kort tid (ca ett år) satt han som länsherre på Korsholm, vilket dock – kungsgården och länet –  pantsattes redan 1505 till Erik Turesson.

Vi laddade ned detta dokument på nytt, i all sin prakt och mer högupplöst.

Sånt här är svårt att komma runt.
Kopplingarna mellan Örebro och Ångermanland bör utforskas närmre.

31443_31443.jpg

Peter Ericson 7 nov 2019

Ernst Manker: Torkel Tomasson som etnograf (ur Västerbotten 1941)

När Torkel Tomasson en gång lämnade renstigarna i Vilhelminafjällen
för att gå den lärda banan, var han redan en
mogen man, som visste vad han gjorde. Han ville på den
vägen efter bästa förmåga tjäna sitt folk. Motsättningarna
mellan samefolket och dess grannar och även mellan gammalt
och nytt inom dess egen livsföring, själva kulturutvecklingen,
hade lett till alltmer invecklade och brännande sociala problem,
som ropade på sin man. Tomasson valde också den juridiska
banan för att få de förutsättningar, som uppgiften krävde. Samefolket behövde sin egen jurist, som hade insikt både i det allmänna rättsväsendet och i den lilla folkminoritetens säregna
förhållanden.
Befordringsvägen visade sig dock svårare för samefolkets
egne talesman än någonsin en klövjestig för nomaden, och Tomasson nådde väl inte den sociala ställning han förtjänade.
Men han skapade sig och sitt folk ett språkrör med Samefolkets
Egen Tidning, och vid sidan om sin blygsamma kanslitjänst i
Falun förde han sitt folks talan med en intensitet och kraft, som
knappast varit starkare eller av större betydelse, om han suttit
som lappfogde. Då hade han varit bunden till ett visst distrikt,
nu talade han till och för hela sitt folk.
Det var inga lätta uppgifter han fick att ge sig i kast med:
konfliktämnen mellan renskötarna och nybyggarna, lapparnas
bosättningsfråga och deras möjligheter att idka jordbruk, ren4
skötselns organisering, renskötselprodukternas avsättning, lappadministrationen, representationsfrågan, nomadskolans omläggning, vården av de gamla etc. Utan fruktan gick han svårigheterna in på livet, och även när det var förenat med en skarp
kritik av administrationen och dess åtgärder, skedde det alltid
med en ärlig strävan att få missförstånd rättade och frågorna
sakligt utredda — detta måste nog även den erkänna, som inte
i allo delade hans åsikter. Med sin orädda ventilering av alla
de sociala frågorna hade Torkel Tomasson sålunda klarlagt
dem från lapsk synpunkt och därigenom på ett förtjänstfullt sätt
bidragit till en utjämning av de ras- och intressemotsättningar,
som gjort sig gällande inom lappmarkerna.
Personligen gav han knappast intryck av att vara en stridbar
man. Han var en äkta same till sitt väsen, god och försynt,
stillsam och tillbakadragen, men när det gällde, visade han sig
seg, envis och stark — alldeles som den oansenliga fjällbjörken,
som segt håller sig kvar och trotsar stormen. I den sociala
kampen tedde han sig också ofta som renskötaren inför en stor
och svårmanövrerad renhjord, då en smidig intensitet betyder
mer än stora åthävor och ilsket domderande; hans polemik var
sålunda vanligen hovsam till formen men stark i sak. Mest
lössläppt och frejdig var han i striden mot ”lappromantikens”
spöke, som stod hindrande i vägen för en naturlig social och
ekonomisk utveckling. Då var han som sagans lille kvicke sameman mot den dumme jätten Stalo.

Torkel Tomasson blev för sin tid samefolkets främste talesman och sociale kämpe, men med lika goda förutsättningar kunde han ha blivit sin stams etnografiske utforskare. Nu fick vetenskapen bli ett sidoordnat intresse för honom, men den
som bläddrar igenom tidningens alla årgångar kan inte undgå
att beundra hans insats även på detta område. Närmast har
han väl med sina etnografiska och kulturhistoriska artiklar vänt
sig till sina egna stamfränder, då ju tidningens uppgift i lika
hög grad gällde lapparnas bildning som deras sociala rätt, men
han har även kommit med primärmaterial, synpunkter och vetenskapliga resonemang, som med respekt noterats bland yrkesforskarna. En etnograf bläddrar sålunda med både glädje och behållning i Samefolkets Egen Tidning, och jag får lust att ur
Torkel Tomassons 22 årgångar plocka fram några av hans
egna artiklar av etnografiskt innehåll.
Redan i första årgången, 1919, finner man ett par artiklar av
stort intresse, det ena om fyndet av en träseite på Marsfjället,
6
Torkel Tomasson i sin studerkammare i Uppsala, där Samefolkets Egen
Tidning startades. Foto: Qust. Wallerius.
som senare på Tomassons föranstaltande räddades till Nordiska
museet, och den andra om de s. k. stalotomterna. Dessa underliga tomter med en ringformig jordvall kring det några decimeter nedsänkta jordgolvet voro välbekanta för nomaderna på många håll i fjällen, så gott som alltid uppe i övre björkregionen, på gränsen till kalfjället. Men då det nedgrävda golvet
tedde sig främmande för de senare generationerna, hade man
kommit att förknippa dem med sagans stalofigur. Forskningen
har heller inte, i den sparsamma mån den tagit befattning med
dessa fornlämningar, helt velat tillerkänna lapparna upphovsoch äganderätten till dem utan hellre sökt lagfart åt andra nordbor såsom jägare och fiskare här uppe. Man har till och med ifrågasatt, om inte dessa tomter härrörde från de gamla birkarlarnas handels- och skatteuppbördsresor — de skulle alltså ha burit någon sorts torvhus, som på sin tid tjänat birkarlarna till logi på samma sätt som Lappväsendets stugor i våra dar
för lappfogdar och tillsyningsmän.

De gåtfulla stalotomterna lockade emellertid Tomasson till ytterligare studier, och tio år senare, 1929, fick han Svenska Turistföreningens stipendium för att göra närmare undersökningar i Västerbottens och norra Jämtlands fjällvärld. Det blev också

en undersökning, som skulle ha hedrat en etnograf eller arkeolog
av facket. I tre längre artiklar i årgångarna 1929—30 redogör
Tomasson utförligt för sitt arbete och kan slutligen efter all analysering och med stöd av tomternas läge, allmänna karaktär, dimensioner och allehanda tekniska detaljer på ett övertygande
sätt leda i bevis, att på dessa tomter stått vanliga lapska bågstångskåtor. Det nedsänkta golvet får sin sannolika förklaring
i samband med en tradition om att man grävde ned kåtagolvet så
pass, att denna nedsänkning tillsammans med den uppkastade
jordvallen runt om skyddade det sovande folket mot de kringstrykande tjudernas pilar — en tradition, som man för övrigt
möter långt utanför de av Tomasson undersökta områdena.
På samma sätt tog han under årens lopp upp det ena etnografiska problemet efter det andra till saklig granskning, varvid
han alltid lade sin framställning så, att den både var begriplig
för stamfränderna och värd att noteras och begrundas på
forskarhåll. Några fler med anslag företagna fältundersökningar kunde han väl inte stöda sig på, men han gjorde dock
åtskilliga resor både i nordligare och sydligare lappmarker och
bland både skogs- och fjällappar; värdefullare än detta var dock
hans personliga erfarenheter från hemsocknen, Vilhelmina, och
framför allt hans arv av släktets hela tradition och livssyn. Både
den andliga och den materiella lapska kulturen blevo sålunda
belysta i hans artiklar, som inom den förstnämnda kategorien
handla om bl. a. ”trolltrumman” (1922), samerna och vetandet
(1924), julfirandet (1925), stainak och andra abnorma renformer
i samernas föreställning (1926), dialekt och folktradition (1935),
Anders Fjellners uppteckningar och diktning (1938) och ljvet på
en kyrkplats, Fatmomakke (1940); rörande den materiella kulturen finner man artiklar om renskiljningsmetoder och renslakt
(1924), skidrännan och de oliklånga skidornas uppkomst (1928),
vargjakt (1931), renens kastrering (1939), tillvaratagandet och
den museala vården av samiska kulturminnen (1934, 1938 och
1939) m. m. En fråga, som Tomasson upprepade gånger sysselsatte sig med, var samernas invandring till sitt sydligaste utbredningsområde (1921 och 1929), och vidare gav han bl. a. historiska översikter rörande samernas beskattningsväsen (1920),
skolväsen (1921) och fattigvård (1922), varmed han tangerade
sin sociala huvudverksamhet, som jag här inte närmare skall ingå på.

Sitt vackraste disputationsprov som vetenskapsman gjorde
han med sin uppsats om skidrännan. Han var då djärv nog
att som opponent möta skidforskningens dåvarande främste, den
fruktade professor Wiklund, och som alltid gjorde han det med
hovsamt ordval men stark i sin kritik. Wiklunds åsikt, att samerna lånat av nordborna inte endast namnet på skidrännan
utan också konsten att tillverka skidor med ränna, kunde han
inte godtaga, och sedan han avslöjat en insikt i skidtillverkningens teknik och elementära grunder, som väl endast skidans
klassiska mästare, lapparna, ägde, anförde han sådana skäl för
en motsatt åsikt, att den store motståndaren senare i sitt svar
gav honom ett erkännande, som kunde kommit vilken forskare
som helst att brösta sig av stolthet: ”Torkel Tomasson kommer
säkerligen att slå ifrån sig med bägge händer, när jag påstår,
att detta är en regelrätt, klar och skarpsinnig vetenskaplig framställning.” Vad Tomasson ville bevisa och i varje fall framlade
goda skäl för var den teorien, att sameskidans breda hålkälsränna näppeligen var en uppfinning utan en upptäckt, gjord av
en same någon gång, när han ur en mot solen lutad tjurtall skar
sig en skida för skarföre. Kärnveden släppte, och nyttan av den
därvid uppkomna rännan framstod snart för tillverkaren.
I sina undersökningar visade Tomasson sig vara en god analy11
tiker, som gärna benade upp problemen i smådelar för att komma till den elementära grunden. Framställningen blev därigenom
stundom något omständlig. Men den är aldrig tvetydig eller
oklar. Man märker den juridiska skolningen.
Sedan flera år hade jag nöjet att samarbeta med Torkel Tomasson i etnografiska ting och rörande den lapska kulturminnesvården. Både i hans hem i Falun och i museerna i Stockholm stodo vi ofta med små utsökta prov på samisk smak och handaskicklighet i våra händer. I sitt sätt att handskas med de gamla
mästerligt gjorda bruksföremålen avslöjade han en värmande
pietet för allt det äkta i de gångna släkternas kultur, som också
tog sig uttryck i hans vana att gå i sin gamla nationaldräkt, antingen han vandrade i sin hemsockens fjälltrakter, skötte sin tjänst på landskansliet i Falun eller promenerade på huvudstadens gator. För den som kände hans reformiver på samepolitikens område, tedde sig detta måhända något underligt och inkonsekvent. Men hemligheten var, att vördnaden för det förgångna och tron på det kommande ingått en harmonisk förening i hans väsen.
När Torkel Tomasson i julmånaden 1940 vid ännu inte fyllda
60 år gick bort, föll ett av bladen ur den fyrklöver av akademiskt bildade samer, som vårt lilla fjällfolk kunde känna sig
stolt över — de tre återstående äro den stridbare kyrkoherden
och ”lappriksdagsledaren” Gustaf Park, som övertagit redigeringen av Samefolkets Egen Tidning, kontraktsadjunkten Erik
Daunius, känd för sin ypperliga lilla avhandling ”Om de hedniska lapparnas gudabilder” i denna årsbok 1926, och den lovande unge forskaren Israel Ruong, som vid sidan av sin nomadlärartjänst gör framgångsrika studier både vid Alma Mäter
i Uppsala och ute i fjällvärldens stora arbetsfält. Luckan i deras
led kommer måhända snart att fyllas av någon yngre stamfrände med den rätta hågen, men vad ingen yngre har samma
förutsättningar för som Tomasson, det är att göra den mono12
graii över Vilhelminalapparna, som vi sedan ett par år planerade. Om inte förr så när han blev pensionerad, skulle Tomasson skriva en kulturhistoria över sin hemsockens stamfränder,
som kunde ingå i Nordiska museets serie ”Acta lapponica”.
Ingen hade kunnat göra detta bättre än han — med sitt folks
eget psyke, den renskötande nomadens erfarenheter, nödig skolbildning och vetenskapliga insikter. Hans plötsliga bortgång
stoppade förverkligandet av denna tanke, men vi få vara glada
och tacksamma för den vetenskapliga insats han redan gjort med
sina studier och uppsatser i Samefolkets Egen Tidning. Tack
vare goda medarbetare bland stamfränderna både i norr och
söder kunde han också så att säga föra journal över händelsernas gång, varför hans tidning får räknas bland de viktigaste
källskrifterna om samefolket i senare tid.

Fler illustrationer i årskriften Västerbotten 1941,
varifråpn texten är hämtad: https://www.vbm.se/wp-content/uploads/2017/09/1941.pdf

Bokslut, MARIA MAGDALENAS STATY: var ska den stå? Blir det ett torg? När?

Några extra avsked har det blivit tid för under hösten.
Det börjar ju bli dags för den länge emotsedda emigrationen.

Nyss har forna hemstaden Härnösand blivit föremål för några sådana avsked.

von Düben
Bilden : 
N:° 11-12 Nils Persson Tappa, 23 àr, (från Arjeplog)
N:° 13-14 Maria Magd. Matsdotter, 31 år, från Åsele Lappmark, i dito dito
13-14: Schlachter-Seedorf, litografi efter foto av St. Stenberg
Ur Gustav von Düben, Om Lappland och lapparne. Utgiven 1873.
Vad var då lämpligare än att ta en rejäl titt på placeringen för statyn över Maria Magdalena Matsdotter?

Tidigare har jag ju föreslagit ett smärre torg anlagt nedanför Expert och Fitnessbutiken.

Men här kommer några ytterligare alternativ (om vi kallar ovanstående för [a]).
Att en staty/ett monument byggs är en grundförutsättning, liksom att en gata uppkallas efter henne. Gatan syns härnedan, rakt upp ca 200 m från Kuststation Härnösand

namnlösa gatan

(b) Rakt ovanför Hemköp emot Domkyrkoparken. Också med ett torg.

(c) på annan plats i Domkyrkoparken, alternativt stadsparken.

(d) – (e) Kring Rådhuset-kommunhuset.

(f) På Mellanholmen

Av dessa är jag mest förtjust i (b); inte minst av dessa tre skäl:

1. Platsen torde med lite god vilja även kunna innafatta ett smärre torg.

2. Här passerar flest folk och statyn blir synlig.

3. Sambandet med ett Elsa Lauls torg i Stockholm –
också i direkt anslutning till en kyrkogård – blir uppenbart.

Peter Ericson 30 oktober 2019

 

VEM VAR MARIA och varför bör hon få föräras monument och gator?

Jo, i lärdomsstaden Härnösand hade Mats eller Máhke Pålsson och Malin Andersdotter och deras fyra döttrar sitt vinterbete under långliga tider. Vägen gick ofta via Dal och Hemsön. På Härnön, kring Grönsvik och Solumssjön noterar bl a den gamle lappfogden Abraham Staaff från sina intervjuer utförda 1921-22 att lokala minnesgoda åldringar kom ihåg vinterbetet som bedrivits fär. Och fler saker ägde rum i Härnösand: Maria höll här efter sitt stockholmsbesök höstvintern 1866 ett möte med västerbottniska (obs) landshövding Almquist; det möte som kom att resultera i odlingsgränsen.

Och framförallt är Maria Magdalena Matsdotter den person som såg till att skolor etablerades för same- och nybyggarbefolkningen i Lappland. Genom sökfunktionen i denna blogg, kan du hitta mer info om henne. Hon lärde känna Fredrika Bremer och fick audiens hos kungen och drottningen; Femöresföreningen bildades, Maria omskrevs av Margaret Howitt (1839-1939) i världspressen och nådde snabbt omfattande berömmelse.

Om Västerbottens landshöding 1864-72 här: https://sv.wikipedia.org/wiki/Erik_Viktor_Almquist

Erik V. Almquist, som mötte Maria vid ett flertal tillfällen i södra grannlänets residensstad. Han var halvbror till författaren Carl Jonas Love Almquist.

 

HddHärnösand

Margaret Howitt, dotter till Fredrika Bremers kollega och engelska översättare Mary Howitt, gav ut en bok om sitt år med den i samtiden världsvitt berömda Fredrika Bremer. I boken står en hel del om Maria Magdalena.

Howitts bok om Fredrika Bremer – där alltså också Maria Magdalena beskrivs – finns faktiskt digitalt tillgänglig alldeles gratis!

 

 

 

Twelve Months with Frederika Bremer in Sweden. [With Preface by Mary Howitt.] Vol. II (häftad)

Skötesren, goda grannar, samer & bofasta. Om rotegång & urfolksstatus: norrhälsingesamerna igen…

Om Dellen och Norrhälsingland som en något utstickande del i södra Saepmie.

Så varför trivdes samerna så fint i Norrhälsingland (ex Bergsjö, Gnarp och Dellenbygden) ?

Det bör vara inte minst för att de fick husly, vård och mat för dagen om de hungrade.

Var det så här någonannanstans?
Var det så här överallt?
Är det en reminiscens från äldre historisk tid?
Ryssarna (eller mera korrekt uttryck sovjetryssarna) Krupnik och Khazanov skrev på sin tid en del om symbios mellan nomader och bofasta. Sannolikt kan en del av dessa teorier appliceras på de relationer som byggdes här och annorstädes.

Exemplen kan mångfaldigas; är i det närmaste legio i landskapen Ångermanland, Medelpad och Hälsingland samt historiskt även i de flesta delar av Jämtland-Härjedalen. Skötesrenägandet och de nära relationerna som kom att utvecklas mellan renskötarna och de bofasta bönderna och nybyggarna kom på viss sikt att leda til lavundsjuka på andra håll. Det är såvitt vi har förståt bakgrunden till dagens hat: avundsjuka, missunsamhet

Men är det då någonting som utmärker Dellen och delar av övriga Norrhälsingland specifikt?Jo; men det är nog det att de nära relationerna mellean samer och andra i bygderna ifråga tidigare och tydligare än på andra håll manifesteras i skriftligt dokunenterad form: vi kan utläsa det i ministerialböckerna. Skriftliga uppteckningar och muntliga intervjuer låter sedan antyda att företeelsen vidmakthållits genom flera århundraden. Ännu kring 1920-30-talet vallfärdar – exempelvis –  fattiga samer till en by som heter Vade i centrala Bergsjö. Detta framgår med ymnighet i det muntliga intervjumaterial som bevarats av Jämtlands läns museum utifrån de spänannde intervjuer som genomfördes av Olle ”Rajd” Andersson m fl främst under perioden 1979-83. Redan under 1600-talet noterar vi dessa nära relationer.

Boende i bagar- och bryggstugor (och understundom i boningshusen) är en företeelse som i Medelpad och Hälsingland växer fram under främst 1910-talet. Samma period gäller för samer och kustbönders relationer i södra och centrala Ångermanland samt i delar Ådalen och s k Höga kusten. Långt tidigare syns täta relationer ha funnits i västra och norra samt nordligare och mer inte/västra delarna av centrala Ångermanland.

Andra tidiga exempel finns, dels ifråga om verddi-systemets utövande i reella Lappland och i stora delar av Västerbottens inland; alltså mera i nybyggarbygd. Här torde samma fenomen som i t ex Härjedalen kunna skymta fram; där relationerna blivit riktigt intima och utbytet flitigt, har i en annan ände avundsjuk kunnat dyka upp. Under vårt arbete i Nordmaling framskymtade en liknande företeelser ordentligt påtagligt.

1700-talets statliga tvångsingrepp
Kom sockenlappssystemet eller det senare och därpå följande bofasthetstvånget att göra samerna mer assimilerade och ”samkörda” med den övriga befolkningen? I grunden högst tveksamt. kanske någonstans. Men de skulle ändå hållas åsido och avsides. man höll sig gärna också avsiktligt på sin kant – vilken torde ha gått över inte minst kvinnorna och ökat på spädbarns- liksom barnsängsdödligheten.

Till slut: Varför så speciellt i just Norrhälsingland? 
Vi vill mena att samerna haft en lokal och regional urfolksstatus i trakten.
Helt enkelt.

 

Mer om hälsingesamer; om samförstånd samt om värdsystem kommer i denna blogg framöver.


Peter Ericson 21 oktober 2019 

Ingen fotobeskrivning tillgänglig.
Bilderna, ovan: Också i Medelpad och sydligare delar av Hälsingland togs samerna ofta gärna väl om hand vid t ex ålder- eller sjukdom. Just här ser det dock ut att vara ett utpräglat sjösamiskt (möjligen också kustskogssamiskt) årstidsläger i Enånger år 1695. 

Nedan: Detalj. Jacob Danielsson med hustru Malin; Mårten Hindrichsson m fl samer 1695 i Enånger, Hälsingland. Dessa utpräglade kustsamer synets annars ofta i Gnarp och Tynderö.Ingen fotobeskrivning tillgänglig.

”Blå Ådalen III”. Bottniska samer, g i e s s e d i s och vintervägen över Lungön

”Blå Ådalen III”. Nedre, yttre – bottniska samer,
g i e s s e d i s och vintervägen över Lungön

Samernas historia i sydöstra Ångermanland är i bästa fall berättad enligt isbergsprincipen.
Av det mesta att döma sträcker den sig åtskilliga århundraden bortanför vad vi normalt räknar med. En järnålderskusthistoria för de södra samerna i Sverige är vad vi måste börja räkna med.

Stadsgrundandena: En sak att hålla i minnet är att samtliga stadsgrundanden mellan Hudiksvall och Vasa utgick ifrån birkarlarnas behov och organisering (även om det emot slutet av Karl IX:s tid kom att handla mer och mer om lappfogdar; men fortsättningsvis även då om lappmarkshandeln).

Giessedis är ett konstruerat ord utifrån den gästrikesamiska ordet för sommar, giesse (Larsson 2018) . Det syftar på de sommartida lägren som analogt med – förutom högakustenområdet – Tynderö, Njurunda, Gnarp, Jättendal, Harmånger, Rogsta, Njutånger, Enånger och Söderala framskymtar i t ex husförhörslängder, i Säbrås fall mycket tidiga i sammanhanget.

Lämningar efter järnålderssamer:
Här finns flera tänkbara relativt sena fångstbefolkningsgravkomplex att välja emellan. Gravfältet vid Tullporten i Härnösand är ett av dessa.


Äldsta vistet
vi känner som med säkerhet är samiskt i trakten i stort: Stavreskogen, på Hässjösidan av tresockengränsen Ljustorp-Timrå-Hässjö. Tynderö kan ha äldre; där har vi också noteringar i domböcker i ministeriallängder som visar på årstidsläger samt en funnen sejte, enligt uppgift.

Äldsta notering i arkiv på ”ådalsinfödd same”? Anders Pålsson d.ä, patriarken som förolyckades av våldeld i Jättendal hösten 1759. Född 1654 (!) i Ådalen. Skogs socken, vilken i likhet med Bjärtrå tycks ha hyst en av de äldsta samiska enklavområdena, möjligen handlar det om ett och samma område, det som sedermera kallas ”Lappkojan” i (av Ådalens släktforskarförening) rekonstruerade födelseböckerna.

Äldsta kända vistelseadresser kring Härnösand: Bötsle, Hemsön, Fälle, Hellgum by, norra delen av Häggdånger, Åvikebruk, Lappkojmyran NV Edsberget SV Nässjön. Vi kommer att inkomma med fler i en framtida artikel (möjligen under en annan titel).

Några av fjällsamernas mindre omtalade vintervägar:
1. Till Häggdånger via Hemsön-Lungön-södra Härnön
2. Till södra Härnön via Saltvik-Bondsjö (måste utforskas mer!)
3. Som 2 men stopp kring Fälleberget.
4. Som 2 men stopp runt höjderna i Nässjön eller vidare till Sjö by i Häggdånger.
Källa: fr a dagspress 1835-1890.

Peter Ericson 20 maj 2019

Vi kommer att återkomma till ämnet!

 

 

  1. Anna Kristina Burgström växte upp i Högsjö socken och flyttade sedan via somrarnas havs- och kustburna långfärder till Svartnoranäset vid Lövvikslandet i Nora socken, i dagens Kramfors kommun. 2. Lars Larsson Kråik flyttade ofta i ungdomen till och förbi Härnösand. 3. Maria Magdalena Matsdotters far Mahke Påhlsson var sprintare och många vintrar njöt man det gynnsamma vinterbetet på Hemsön samt på sydvästra delen av Härnön. 4. Sjösamerna av senare snitt fotograferades i Ulvöhamn 1890. Detta är Jonsson-Nilsson-Andersdotter-Burgström-gruppen såvitt vi kan bedöma. De kunde också vistas i Hudiksvall och Harmånger, sannolikt även i medelpadska hamnar. Foto via Ulvö Museum och därefter via Saepmie Times.

BOTTNISKA SAMER. Om det samiska kustlandskapet i arkiven – från St. Petersburg till Kolmården —) – samiska spår, avtryck och boplatser i maritima trakter (smakprov) P. Ericson 2019

Av Peter Ericson

Bottniska samer 

 

Vi hade kunnat börja på Karelska näset, numera i Ryssland, i Lapausei, dvs Lappvattnet, eller kring Lappeenranta i sydostligaste Finland, i de trakter samer skattade runt 1540 eller varför inte vid det Katinala gods varunder skattande tavastesamer låg år 1390. Men nu handlade det dels om kusten, och dels har vi alltså högre beviskrav på boplatser än enkom toponymer om än aldrig så många.

Så vi inleder alltså vår i huvudsak rapsodiska genomgång lite försiktigt i forna Österbottens län; det (bildade 1634) som delades i Uleåborgs respektive Vasa län år 1775.

Vi startar med Hailuoto, dvs Carlön (idag Karlön). Den samiska sijte som bodde där med sina tidtals minst 400 renar omskrevs av exempellöst många sinsemellan oberoende källor, finländska geografer inte minst och svenska 1776-1795, ex Hushållningssällskapet och Geografisk årsbok. Ön ligger alltså utanför Oulu = Uleåborg, som f ö har ett namn som vanligen kopplas till äldre samisk och ska betyda våt- eller sankmark, möligen ett med det fornnorrländska og besläktat ord. Lite längre norrut omkring Kemi – på svenska tiden kallat Chimeå – samt enligt samtida dagspress s k ”elf-lappar”, dvs älvsamer utmed huvudvattensystemet. 1880 (t ex) omtalas samer med renhjord på vinterbete nära Kemi stad.

En 716 år gammal toponym vid södra österbottenskusten – som sedermera låg till grund för den historiskt intakta staden Kristinestad – väcker stort intresse, nämnd i förbigående i ett brev skrivet av Birger Magnusson, Birger Jarls sonson; nämligen den gamla storsocknen Lappfjärd. Kombinationen etnonymen lapp och sund/sand/vik/fjärd är högst frekvent. Den här är dessutom oerhört gammal.

Likafullt är toponymerna, terräng- och platsnamnen av oerhört stort intresse. Varje kartblad i svenska delen av Österbotten röjer uppenbara såväl lapp-namn (oftast) som ren-namn (ibland). Denna företeelse är utan minsta tvivel starkast vid kusten och ute på öarna. Några exempel:

Esse: Lappfors, Nederlappfors, Överlappfors 
Lappfjärd: Lappfjärd 
Lappo: Lappo 

Då ska vi också notera att detta uteslutande handlar om finlandssvenska bebyggelsenamn, som det kallas. De finskspråkiga är ej medtagna, det är inte alltid dessa toponymer sammanfaller. Minst tiotalet fler sådana namn finns i Österbotten, främst på sjökorten: SLS har inte tillnärmelsevis fått med alla.

S k ”lapp”-toponymer kommunvis – en kort jämförelse över Kvarken och Bottenhavet/Östersjön

Jämför vi med Åland, det mellannorrländska kustlandet eller Roslagen är antalet lapp-namn till synes koncentrerat störst i Nykarleby och Vörå kommuner, tätt följt av Kristinestad. Sedan om vi ser på Norrtälje, Östhammar, Stockholm och Haninge kommuner så har dessa var för sig sina sådana koncentrat av namn. Exempel på sådana har vi bland annat där kring Ornö, Saltsjöbaden/Värmdö, Häverö och Forsmark – emedan Södertörn bör undersökas närmare, liksom Mälaröarna.
Dock finns det alltid felkällor här; man må komma ihåg att en närstudie av sjökort, Ekonomiska kartan etc samt, naturligtvis, samtal med initierade informanter valigtvis ger ett mer omfattande resultat än att bara titta i ortnamnsregistret eller dess finländska/finlandssvenska motsvarighet. Samtidigt håller vi i minnet att finska namn här ej medtagits. Å andra sidan dominerar de finlandssvenska namnen kraftigt i de specifika kusttrakter vi undersökt. Troligen skulle en djupgående undersökning av södra Finland komma att ge en kraftig uppräkning av namn där.

Fokus är är alltså främst på havsanknutna toponymer. Hudiksvalls kommun ligger i södra Norrland men inte minst med Hornslandet finns ett antal sådana havsnära eller -anknutna namn inom den kommunen. Umeå har några på Holmöarna. Fortfarande talande kommunvis har Kramfors genom Nordingrå och Vibyggerå en rad sådana namn- Örnsköldsviks ligger generellt lite längre in. Nordmaling har flera havsanknutna lapp-toponymer belagda på 1700-talet. Tynderö i Timrå kn har ett par sådana, liksom det finns fler i trakten. Sköns (Sundsvall) Lappkojberget och Lappbacken torde kvalificera; och Nordanstig är inte sämre. Mellan Iggesund och Skutskär ser det preliminärt magrare ut.
Slutligen även en reservation för Åland; där vi ej känner kartorna på detaljnivå särdeles väl. Fler skulle kunna finnas.


Fokus är här främst på havsanknutna toponymer. Hudiksvalls kommun ligger i södra Norrland men inte minst med Hornlandet finns ett antal sådana havsnära eller -anknutna namn inom den kommunen. Umeå har några på Holmöarna. Fortfarande talande kommunvis har Kramfors genom Nordingrå och Vibyggerå en rad sådana namn- Örnsköldsviks ligger generellt lite längre in. Nordmaling har flera havsanknutna lapp-toponymer belagda på 1700-talet. Tynderö i Timrå [ — ]

Lappfjärd, dvs Kristinestad (olika varianter över tid)

Äldre belägg Årtal

Michæl de Lappafærd 1303

Lappfierd  1442

Lappafierd-(h)aby 1492 – 1494

Lappfiell soken  1508

Lappefierdin  1514

Lapferby  1546

Lappfierd  1552

Nu skulle vi inte gå ner till södra Finland, men om vi gjort det kan vi konstatera följande välbelagda och etablerade toponymer i Nyland längst i söder (vi noterar avsaknaden att Lappvik, nog kanske för att främst numera är känt under namnet Lapinlahti):

Tenala: Lappvik 

Kyrkslätt: Lappböle
Helsinge: Lappböle 
Pernå: Lappnor
Lappträsk: Lappträsk, 
Strömfors: Lappom

Dessutom skulle såväl Oulu-namnet som Kott- (kott äldre svenska nominiativ för kåta, jfr. kottor (pl.) kunna skvallra om form samisk aktivitet. Mer forskning efterlyses! 

Källa här som ovan är http://bebyggelsenamn.sls.fi/ vilket lika lite som svenska motsvarigheter är heltäckande. Exempelvis finns dussintals fler namn i Österbotten än vad som anges.
Vi erinrar oss dock bruksskolan för samer, kungliga renskötare i Korsholm och den allom citerade sägnen eller traditionen om att samer länge bebodde Österbotten, även dess kustland. Se artikel på annan plats i detta nummer. Vi bör hålla i minnet att Österbotten-begreppet skiftat starkt över tid.


Norrbotten – Bottenviken

Kl. 10 d[en] 15. [Augusti] reste vi in til Lule-Nystad. Staden ligger väl, på en half ö, mot söder (är) af öpna skärgården – sunnanväder gör der hamnen osäker, men så mycket säkrare är han på norr, hit seglas förbi landt udden. flere fartyg lågo der. Til det yttre såg han något sämre ut än Torneå – til välmågan skal vara bättre, största handel med bräder och tjära. Vi voro som hastigast inne hos Borgm[ästare] Bergström. Kyrkan stod under bygnad, sacristig[an] vid främr[e] ändgafv[eln] med Predikstolen öfver altaret, emellan sacrist[iga]n och öfverrumet och kyrkan voro tilärnade fenster. Assessor Langes hus och gård låg väl – hade ett litet bygt castell – färgat – af trä, til Lusthus. 51 Vid hemres[an] [mot Lule Gammelstad/PE] sågo vi 2ne Lappkåtor – der ingen ting syntes, utom fattigdom. Fingo der traktera oss med åckerbär. Desse lappar försörgde sig (med tiggande) bärplockande, korgar etc. Hade intet haft renar. Dagen – liksom den förra, vacker, strödda moln på himmelen. Kyrkan i Lule g[amme]lstad är stor, med 7 läktare. Altartaflan kostbar. liknar Strängnäs altartafla. Gäddvik Kl. 5. Lule älf öfverfors – Hon kan ej stängas med Laxpata som Torne, för sitt djup. En stor bro och ny rät väg är anlagd. nära Ersnäs, ginande öfver en hafsvik. – För Regnet lågo vi om natt i Ersnäs.
Samuel Liljeblad ”DIARIUM för en Lappsk Resa Anträdd d. 29 maji 1788”  URKUNDEN NR 15 Källserie utg. av Forskningsarkivet vid Umeå Universitet Red. Karin Snellman. Vi noterar att ännu 1788 man kunde kalla nuvarande Luleå för Lule Nystad.

Vissa orter urskiljer sig starkt genom århundraden och bland de, speciellt kustnära eller rena öar, vill vi nämna Hvitå i Råneå, Andersön, Brändö, Persö, Kallax.

Några platser och i förekommande fall tider och proveniens där samer noterats för aktivitet utmed norrbottenskusten eller nedre områdena i historisk tid: Nederluleå (sn)1730, Bensbyn, Luleheden, Svartlåskogen, Lule stad, sjösamer (dito) 1708, Rödingträsk i Överluleå socken (sn) 1857, Gammelstaden 1709,  —-  [ — ]

Andra platser av betydelse är exempelvis Vojakkala, birkarlasätet; Seskarö, utskeppningsplats för kronans renar och Medlerstein, bruket, vartill en enorm mängd samer var kopplade som s k hållappar, vars renhjordar i sin helhet framdrevs eller -odlades för att möta järnbrukets behov. Enligt Linné var Medlercreutz en man som samlade pengar. Givetvis är Norrbotten – såväl länet som landskapet – exempellöst fullt med samiska boställen, i tusental. Också efter kusten kan kända och indikerade boställen i arkiven mätas i minst hundratal. Platser som både varit trivselland och boplatser är t ex Brändön, Kallax, Hindersön och Persön. Mer i kommande nr.

Sträckan Skellefteå-Umeå

Detta område ägnar vi mer uppmärksamhet i något av de kommande numren.
Bureå 11:1 är en samisk härd som vi vill nämna, den ligger i det område som hävdats vara men ej bevisats såsom kloster. Björngraven utåt Bjuröklubb bör ju ävenledes nämnas.

Några samiska platser i urval mellan Umeå och Sundsvall

Umeområdet är inte så systematiskt genomsökt som man skulle önska, även om vissa insatser tycks ha gjorts i samband med kulturhuvudstadsåret. Väldigt många av de tidiga kustsamerna tenderade att samlas sig kring Ön. Andra anhopningar av aktivitetsområden finns mellan Klockarbäcken och Umedalen. Populära vinterbeten har genom århundradena visat sig dels i Piparböle-Hissjön, dels i Ersmark men även i mindre avgränsade områden, inte minst ute vid Skeppsvik för tusentals renar kunde beta under vintrarna på 1870-talet. I gamla dagar gick man gärna över isen vid Holmsund mot Obbola. Holmöarna bör nämnas; här har samisk aktivitet varit legio.
En gammal etablerad flyttväg över Klabböle-Stöcksjö (ibland vidare ut till Holmöarna) stängdes av i samband med det gigantiska vattenkraftverkbygget Stornorrfors på 1940-talet.

Vännäs

Pengsjö 1870 samt Örsbäck med Mandamor och ”gammlappan’ ”
Om detta intressanta komplex av händelser, människor och platser har vi uppehållit oss (PE) i en artikel i Christer Westerdahls bok Sydsamer (2008); som en följd av ett mångårigt arbete i Nordmalingsprocessen och detta som ett centralt inslag i denna. Materialet härrör till stor del från Nybyggarmuseet i Pengsjö och Tycho Nymans penna. Släkten Nyman räknar sitt lokala ursprung från en soldat J. Nyman, som avled tidigt och lämnade änkan med torpet och fem barn. För att hon skulle slippa bli bostadslös och runierad borgade samerna från Tärna för henne och en flera generationer lång samarbetshistoria inleddes. T. Nymans farmor lekte med samebarnen och lärde sig samiska ute på Örsbäcksheden vid ungefär samma tid, de intensiva vinterbetesperioderna på 1860-talet (paralleller har omtalats bl a i Sättna, medelpad – men åter andra exempel finns). Som motprestation för borgen fick änkan Nyman ta hand om ett antal äldre samer som inte orkade följa med tillbaka upp på vårarna. Mer om detta i andra sammanhang och i Sydsamer.
Samtidigt med mina arkivfynd i den spännande bevislådan undertecknad ”ärvde” i angivet sedvanemål – och tidigare – hade Henrik Omma med familj spelat in videofilm vid sina besök ui den gård som de i Vapsten sameby kallade Slaktar Nymans gård. Som man besökt under ett försvinnande stort antal generationer, alltmerdan huvudvinterbetet låg nedströms utmed Torrböles och Örsbäcks lavhedar.
En mycket intressant aspekt i sammanhanget är att Pengsjö av språkvetare anses vara samiskt i etnonymin (vilket ju torde kunna tala för långt äldre samiska samband än det 1870 som Nyman-historien tar sin rot i ); nämligen
Bienjjiejaure = Hundsjön.

Nordmaling präglades länge, under hela rättsprocessen (sedvanemålet i Nordmaling; även kallat Nordmalingsmålet 1997-2011 av den döda hand sådana processer ofta lägger över ny forskning som inte syftar till ren bevisföring. Detsamma gäller i hög grad Hörnefors och Bjurholm [ — ]

 

 

Fullständiga bildtexter i sista delen. Sjösamen heter Ivar Samuelsen och hör till ”nordnorska stammen!”. Foto av Bonaparte 1884, Wikimedia Commons.
Samegruppen är från Ulvöhamn 1890.

Liksom till närmast nedanstående socknar återkommer vi till Nordmaling i kommande avsnitt; men vill ändå nämna ett mycket signifikant område med flera olika boplatslägen nämnda: Ava-Aspeå med Hemörssundet och Drivan. I angränsande trakter som Rönnholm och Saluböle —— [ — ]
En oerhört intressant företeelse är den sjösamiska historia som skymtar fram i de tidiga toponymerna känd senast från ca 1780; och som lär kunna fylla ut Sveriges sjösamiska historia mellan Umeå och Höga kusten.

Botniabanans arkeologiska undersökningar, som vi planerade tillsammans med Raä
Här bör nämnas den för tiden oväntade rikedomen av samiska kustlämningar som följde på den första upptäckten vis Lill-Mosjö i Banafjäl, Grundsunda i samband med Botniabanans arkeologiska undersökningar. På den följde snabbt andra härdar och flera i angränsande Tävra, Arnäs. Därtill ett par år senare i Nätra på Bjästamon, fler härdar. Sedermera tillkom tre funna härdar i Säbrå – idag har vi 13 st samiska härdar käna utmed sträckan Grundsunda-Säbrå. Naturligtvis bara toppen på ett isberg, men ändå jämfört med för tjugo år sedan enorma framsteg – och något som aalltmer påverkar tänkandetinom kulturmiljövården. Första fyndet 1998 rubricerades till att börja med som ”möjlig ryssgrav”. Dock kom fyndsammansättningen av kritpipor, skinnskrapor och samtida mynt tillsammans med det faktum, att sockenlappen Per Jonsson höll till på mer eller mindre den exakta platsen att snabbt före arkeologerna till säker mark. Intressant är att en flyttled tycks ha passerat platser såväl före som efter Per. Förstudierna till Raä:s botniabanearbete var oerhört intressanta att arbeta med. Detaljerna kring de inblandade aktörerna och källförteckning till den digra rapportskörden kommer vi att återkomma till.
Att medlemmarna från Vilhelmina norra sameby, varav i sammanhanget bör nämnas Jonas H. Gorik och Laila Stinnerbom, hjälpte oss att identifiera härdarna i Lill-Mosjön såsom samiska ska alltid kommas ihåg; och var helt avgörande – inte minst för att vi så snabbt kunde gå vidare på rätt spår.

Höga kusten – av stort intresse: rikt sameliv sedan gammalt

52 byar, 52 sjöar, 52 berg, 52 visteplatser … ?
Åtminstone de tre första utsagorna är en del av ett gammalt lokalt (eller möjligtvis ångermanländskt) talesätt. Även om detta låter som en ouppnåelig boktitel om socknen Nordingrå för framtiden vore det utan tvivel möjligt att skrapa ihop detta antal samiska boställen; i synnerhet om man finge räkna in sockenlappsboställena. Här väljer att lyfta fram blott tre (och lyfta ett par andra aspekter, som informanter, flyttvägar och metodproblem) områden/platser: vi ser på Lappudden vars s k lapptorp – en lokal benämning – delas mellan Järnsta och Körnings byar; ett torp på en udde i Vågsfjärden, Det har kallats replipunkt utmed ett mellersta flyttstråk av de tre som ansetts genomkorsa Nordingrå, ehuru inte så långt ifrån det sägenomspunna tillika mystiska och hittills fyndlösa Lappkåtaberget. Härtill borde även nämnas Mjällomslandet med av Olov Lundin 1971 omtalade handels- (och förmodligen även -)platsen Måviken —— [ —-]

De fiskande burgströmarna höll ofta till i Fällsvik och vid Hamnbastudden [Hamm: bastûddn] ute i Hamna, dvs Fällsvikshamn. Författarens mormors äldste bror Petrus Viklund, född 1913, berättade ganska utförligt om detta åren runt 2000, och visade på platsen som sedermera skyltades inom ramen för Kramfors’ samiska kulturled Hällmarker & blått hav eller Gälnoe jîh plaaves maeroe.

Vibyggerå-Bjärtrå-Skog-Nora:
Kallas i lappfogdarnas arkivmaterial och i utredningen från 1914 för reservbetesland. Beläggen för tidiga samer utanför de rena fjällsameleden – vanligen antingen skogssamer eller sjö-/kustsamer – är förhållandevis ymniga. Här finns rejält många trivselland av vilka vi nu blott nämner Torkel Larsson Kroiks sista, nämligen Skullerstabölen. Han sålde halva sin renhjord till Nils Leonard Nilsson i Långudden, Bjärtrå på hemväg från Nora och Skogs socknar. Denna författares mormor stod som barn och såg Torkels renhjord (i Nordingrå) passera upp emot Barsta och ”frödde fötterna”. Ute i trakten ifråga finns förresten minst en Lappkôjmon. Vid ett annat tillfälle omsprangs vår informant A, kvinna, född 1916 av samma drygt tusenhövdade renhjord, som kom snabbt mullrande uppifrån Ådd: aschkajn, dvs Ådals kaj, dit den nått via isen på Gaviksfjärden.

BILDEN: Ivar Samuelsen, fotograferad av Bonaparte 1884. Wikimedia Commons.
Ivar var en norsk sjösame. kan samerna i vårt innanhav ha sett ut på liknande sätt?

sjøsamisk_mann_finnmark_norge_ivar_samuelsen_1884_av_bonaparte

Forts i Del II

(icke-bindande förhandsbeställningar på boken på fb-sidan southsaamihistory erbjuds inom kort; samt inom kort på en egen hemsida.
Serien kan också läsa avsnittsvis i Saepmie Times, del 1 ute inom kort!)

Maria i Stockholm 1866: ”som ett minne från 19:de seklets civilisation och till ewärdelig skam för myndigheternas slapphet”

Till ewärdelig skam för myndigheternas slapphet.
Om Maria M. Matsdotters (1835-1873) andra besök i Stockholm

”Från Lappland ingår återigen ett sorglig budskap genom den patriotiska Maria Mattsdotters i hufwudstaden warande beskyddarinnor, för hwilka hon omtalar att nybyggarne ej wilja upphöra att förfölja lapparne: de höra skogarne, tända eld på dem endast för att förstöra betet för renarne och hetsa hundar på boskapen, så att de arma djuren bli så skrämda, att de fly öfwer fjellen till ryska och norska lappmarkerna, hwarigenom de swenska förlora dem. —

När man tänker sig att så förfölja oskyldiga, redliga, fromma och wackra djur, hela familjens enda bergning och underhåll, ryser man att menniskan kan wara så elak, och detta för att ej wilja inhägna sin nyodling, då det finnes skog, utan heldre tänder eld på den och låter de brända stommarna (sic) stå qwar, som ett minne från 19:de seklets civilisation och till ewärdelig skam för myndigheternas slapphet” – Nu har den sjelfuppfostrade Maria under nybyggarnas grymma hotelser ånyo begifwit sig till Stockholm, för att af konung och folk begära skydd och frihet å sin fädernebygd.”

Nya Wermlandstidningen 5 dec

Not: Vi har senaste dygn hittat pastor Henri Roerichs adress under denna tid.

EPILOG: De hävdas att odlingsgränsen blev en följd av detta besök samtt det attt Maria därefter i samband med vinterbete i Härnösand fick träffa den väserbottniska landhövdingen Almqvist på genomresa. De frekventa kungamötena verkar också ha gett resulat.

Bilder: Maria, litografi av Slachter och Seedorff efter Lotten von dübens foografi. Via G von Düben (1870). fotografi av Stockholms Dagblad tillika pastor Henri Roerichs bostadshus 1866. På Clara Strandgata, numera Vasagatan.

Hans Magnus Nilsson, igen. Kursen januari 1905 i Stockholm, ånyo.

Hans Magnus Nilsson gick på Hola Folkhögskola 1897-1900. Han blev Vilhelmina-Fatmomakkes (dvs Faepmien Saemien Sibries) förste ordförande 1904.
När samerna samlades för att åka på Nykterhetsförbundets (det som skulle bli NBV) Vinterkurs i Stockholm, torde Hans Magnus ha varit en av de drivande.

Texten nedan är från Wikipedia; den ser i stort korrekt ut. Läs gärna hela dess innehåll via länken längst ned.

Hans Magnus Konstantin Nilsson, född den 20 mars 1876 på Gitsfjället i Vilhelmina församling, död den 4 januari 1926 i Risbäcks församling, var en samisk pionjär inom föreningsrörelsen. Han var son till renskötarna Nils Erik Hansson och Stina Johanna Månsdotter i Vilhelmina södra lappby och far till Erik Nilsson-Mankok.

BILDEN: Hans Magnus Nilsson tillsammans med andra pionjärer bland de svenska samerna samlade i samband med en stor folkbildningskurs i Stockholm i januari 1905. Stående från vänster: Erik Persson, Arvidsjaur; Torkel Larsson Kroik, Röberg, Vilhelmina; kyrkoherde Gustav Park, Stensele, SSR:s förste ordförande; Lars Olofsson, Arvidsjaur; Nils Thomasson, Satsfjäll, Vilhelmina; Sara Pröjs, Arvidsjaur; Anders Johansson, Arvidsjaur; Per Johansson, Hosjöbotten; Maria Laula, Dikanäs. Sittande från vänster: Margit Kristoffersson, Klimpfjäll, Vilhelmina; Hans Nilsson-Fjällstedt, Oviksfjällen; Elsa Laula, Dikanäs; Abraham Johansson, Arjeplog; Hans Magnus Nilsson, Karin Stenberg, Arvidsjaur; Nils Nilsson-Schain, Mittådalen.

NOT: I Wikipedia harde man förväxlat Maria och Elsa Laula.
Om någon ser någon annan felaktig identifiering, vänligen hör av Er!

Okänd fotograf. Datering januari 1905.

 

NYTT SAMISKT FÖRVALTNINGSLÄN! Välkommen på Utbildningsdag i samernas och rennäringens (och andra samiska näringars) historia – platser kvar – sista anmälningsdag för (även halvdagspass för åhörare!)

GYMNASIEKLASSER? Kontakta oss för grupp-pris (absolut förmånligt per halvdag!) !

Utbildningsdag – fortbildning
Kursen i Orrestaare (Ö-vik) 19/4 – samarrangemang med och på Örnsköldsviks Folkhögskola

Jämtland – Ångermanland – södra Västerbotten – södra Lappland – Medelpad – Härjedalen – norra Hälsingland i fokus …. men hela Sápmi belyses!

PRISLISTA NEDAN

SAMEBYAR: Rabatterade priser erbjudes.
Vi är medvetna om att tidsperioden passar er byar illa; men vi arbetar på fler kurser under bättre datum. Märk väl att ni med fördel kan beställa hem kurser till era åretruntmarker!

Obs grupprabatt för företag och social prissättning = hanterliga priser för privatpersoner och ensamföretagare med enskild firma.
Förkunskaper en stor fördel Inget absolut krav, men vi tror det ger mest då.
Obs också att alla kursdeltagare erhåller en prenumeration fr o m no 1/2018 på Saepmie Times och specialpris på no 2/2017! Skynda Er att anmäla Er nu!

High_Coast_from_Skuleberget_-_PanoramaBilden: Creative Commons: P. Lindgren

Peter Ericson 20180409

Anmälan sms 0729070058 Ange kostkrav/allergier och organisation

 

Kontonr Swedbank 2240045340, clearing 84202 (Peter Ericson)
V.g. observera: Anmälningsavgift betalas senast 20180411
SWISH 0724243922 Johan Ericson
FRÅN NORGE: IBAN/BIC: SE2380000842022240045340. BIC: SWEDESS

 

Prislista i kommande bloggpost (måndag 9 april kl 1600-1700)
inklusive priser för halvdagspass såsom åhörare.

———–

Välkomna!

Vi v e t att datumet ligger illa till för samebyarna, men någon kanske kan skicka en ordförande eller så?

I uppföljande – fristående – träffarna (no 2) tittar vi på platser i fält samt
(i no 3) på vindkraft och antropologi/etnicitet.

Deltagande nu ger 40% rabatt på varje kommande träff
(plus ingår en personlig årsprenumeration av Sapmie Times!)!

Peter Ericson