HANS MAGNUS NILSSON (av Lars-Paul Kroik i Samefolket) – en av de samiska pionjärerna

Sunday, 29 January 2017 23:03
– en av de samiska pionjärerna – ur Samefolket

Lars-Paul Kroik har skrivit en krönika om sin morfars strävanden mot ett enat samiskt folk och en samisk organisering.

HMN

Inför detta hundraårsjubileum av det första organiserade mötet för samer som hölls i Trondheim den 6 februari 1917 vill jag berätta om en samisk pionjär inom svensk samepolitik som inspirerat mig och varit förebild i mitt politiska arbete inom samepolitiken. En pionjär som genom sitt abstrakta och analytiska tänkande tidigt insåg vilka möjligheter det fanns att genom att organisera sig i föreningar bli en mer jämbördig part med staten vid förhandlingar om och få gehör för berättigade krav vad avser samers existensmöjligheter.
Den person jag tänker på är min morfar Hans Magnus Konstantin Nilsson. Han föddes den 20 mars 1876 på Gitsfjäll i Vilhelmina församling. Sin grundläggande skolgång fick han vid svenska missionssällskapets skola i Gafsele, Åsele. Efter skolan var han under en period verksam inom renskötseln tillsammans med sin far.
Han förstod tidigt vikten av att utbildning var nödvändig och kunde göra skillnad. Hans Magnus började därför sina studier vid 21 års ålder vid den av den liberala arbetarrörelsen grundade Hola Folkhögskola, Prästmon, Nyland. Efter studieåren 1897—1900 avlade han två examina vid Hermods, Sveriges Grundlagar 1916 och Husdjurslära 1918.
HANS MAGNUS NILSSON var vid början av 1900 talet innehavare av Västra Malgomajs Lappskatteland. År 1913 flyttade han med sin familj till jordbruket Stenbäck öster om Båtas i Risbäcks församling, Dorotea kommun. Där stannade han kvar fram till sin död på vedbacken i Stenbäck den 4 januari 1926. I början av 1920 talet blev han anställd som lärare vid Avasjö-Rissjö mindre folkskola.
Hans Magnus tog initiativ till ett par skrivelser 1901 och1902 som tillsammans med samerna i Åsele lappmark tillställdes svenska myndigheter. Man ansåg bland annat att renskötselns framtid var osäker och att man därför ville ha möjligheter att kombinera rennäringen med jordbruk. Men myndigheterna ställde sig kallsinniga till detta. Man menade helt enkelt att samer som idkade jordbruk inte samtidigt kunde driva renskötsel på ett effektivt sätt. Vad man kunde tänka sig var att ge stöd till antingen aktiva renskötare, eller till de samer som helt lämnat renskötseln och enbart ägnade sig åt jordbruk. I skrivelserna framfördes också att all mark ovan odlingsgränsen skulle förbehållas samerna genom den då pågående avvittringen.
År 1904 bildades den allra första sameföreningen i Sverige efter initiativ av Hans Magnus. Föreningen fick namnet ”Vilhelmina och Åsele Lappars Enskilda Arbetsförening”. Hans Magnus blev dess första ordförande.
I protokollet från ett sammanträde den 8 juli 1905 i Fatmomakke kapell går att läsa att Hans Magnus Nilsson och Torkel Tomasson framhöll att under tiden man väntade på att prövningen av lappfrågan skulle avgöras i dess helhet, begärde de att 14 § lapplagen (Renbeteslagen från 1898) skulle upphävas, att erforderliga hemman ovan odlingsgränsen skulle inlösas samt att lappskattelanden med oinskränkt rätt till lappbefolkningen skulle återlämnas. Så här 112 år efter detta sammanträde kan man konstatera att än har inte, i vart fall i Sverige, lappfrågan (samefrågan) prövats i sin helhet.
När de svenska samernas första landsmöte hölls i Östersund 1918 bildades Lapparnas Centralförbund. Hans Magnus Nilsson föreslogs till ordförande men något hände och han avsa sig ordförandeskapet som då gick till Lars Rensund.
UNDER SIN VISTELSE i vinterbeteslandet som var beläget i Ådalen, Ångermanland kom Hans Magnus i kontakt med och tog intryck av sågverksarbetarna strävan att förbättra sina livs- och arbetsvillkor i Ådalen. Sågverksarbetarnas kamp ledde så småningom fram till fackföreningar, rösträtt, demokrati, ökad ekonomisk jämställdhet och arbetsrätt och har lagt grunden till det Sverige vi lever i idag. Med sitt politiska ställningstagande visade Hans Magnus vilja, mod och kurage att pröva nya grepp för att verkligen förändra och förbättra situationen för samer i Sverige i början på 1900 talet. Det var ingen lätt uppgift då och det är heller ingen lätt uppgift i dag med tanke på den tröghet till förändringar den svenska staten visar när det gäller den samepolitiska situationen i Sverige.
Nomadskoleinspektören Vitalis Karnell myntade uttrycket ”Lapp ska vara Lapp” med argumenten att jag citerar: ”när lapparna börja bilda föreningar och hava sin egen tidning, när de börja tillägna sig folkhögskoleutbildning, då är de totalt slut med dem som lappar och då bliva de eländigaste människor man kan tänka sig. Västerbottenslapparna hava tagit sig för med detta och t.o.m. bygga hus och bli bofasta. Därför står de ock inför sin undergång”. De samer som stämde in på den beskrivningen i Västerbotten var egentligen Hans Magnus själv, hans hustru Anna samt Elsa Laula.
Under sin verksamhets tid var Hans Magnus en flitig skribent och debattör i lokalpressen. I provnumret av ”Lapparnas Egen Tidning” som utkom den 15 december 1904 skrev Hans Magnus Nilsson en uppsats om föreningar. Den är den första i sitt slag, skriven av en same i Sverige.
ALLA PIONJÄRER SOM har haft visioner och varit långt före sin tid har som regel fått vänta på att tiden ska hinna ifatt dem. När detta händer är de för länge sedan borta och får aldrig se sina visioner uppfyllda. Så även för Hans Magnus. Hans visioner om att samla hela den samiska nationen låter ännu vänta på sig. Ser man på den situation som råder i dag, för samer i Sverige, så är den splittrad mer än någonsin, trots Sameting och att Sverige har erkänt samer som ett folk enligt folkrätten och detta har skrivits in i Regeringsformen.
Det arbete som Hans Magnus Konstantin Nilsson har lagt ned på att förbättra existensvillkoren för samer och utvecklingen av svensk samepolitik har han dock inte gjort förgäves. Det finns många ättlingar i rakt nedstigande led som fortsatt i hans anda att utveckla samepolitiken och att förverkliga drömmen om en hel och samlad samisk nation.
ÖVERSÄTTNING SARA MARIANA ÅSTRÖM

ETNISK RENSNING 1720: bevis i Swea Rikes Ecclesiastique Wärk, i Alphabetisk Ordning Sammandragit, Utur Lag och Förordningar, Privilegier och Resolutioner, samt Andra handlingar, af Sven Wilskman (Skara, 1760).

(Ramlade över ett dokument.) – Samerna ska till lappmarken föras!

Hela södra Norrland, Dalarna, Bergslagen och Mälardalen rensas från samer.

VERKET: ”Swea Rikes Ecclesiastique Wärk, i Alphabetisk Ordning Sammandragit, Utur Lag och Förordningar, Privilegier och Resolutioner, samt Andra handlingar, af Sven Wilskman.” (Skara, tryckt uti Kongl. Privileg. Boktryckeriet, 1760)
Wilskman var västgötsk präst och skriftställare, samlade dessa lagar.

I denna förordningssamling åberopas 1720 års första fördrivningsplakat från den nyinsatte Kung Fredrik I. Ett skammens dokument, utan tvekan, hela akten.

Samerna jämförs här med comedianter och gycklare; lättingar; judar; ”zigenuer”; ”Tartare”; savojarer och alla lösa kategorier man kunde finna på.  Vad gäller romerna och resande, lutar man sig på 1660 års plakat, som i princip förordar dråp, och i bästa fall fördrivning ur rikets gränser. I de flesta fall med alla sådana, här ihopbakade folk och kategorier, förlitar man sig från myndigheternas sida på allmogen, som man vill se som angivare.

Här antyds en äldre sorts interimistisk funktion av det år 1723 bildade eller snarare omorganiserade Lappmarkens ecklesiastikverk, som ska organisera insamlandet av trummor med medföljande dödshot mot samerna.
Under ett drygt decennium vidtar en av de värsta klappjakterna på samerna i historien – kanske t om värre än den som idag sker i Norrbotten när samer grips för att de jagat lagligt.
Lappmarkens ecklesiastikverk organiserade alltså samernas bildning och missionsarbetet. Samernas sågs som en slags stora barn, som måste förmås att sluta leva hedniskt. Inga medel skyddes i denna ‘kamp om själarna’.

Och de sydliga samerna måste bort ur skogarna.

17622169_1800775126916958_204056148_o
EPILOG: Samer infångas och fördelas på storsjöbygdssocknar i Jämtland. Under denna period sam-administreras tre ännu idag ganska stora län i ett enormt län: (dagens) Jämtland; Västernorrland och Gävleborg. Gränsen mot Västerbotten är ej fastlagd, men ska snart bli det.
1729-32 är de mest kritiska perioderna för fördrivningarna. redan 1729 ses sockenlappssystemet vara initierat i Storsjöbygden. I synnerhet dessa tvångsplaceringar bör ses som regelrätta fördrivningar som avslutas med ett slavliknande arbetsförhållande.
1748 kommer nya omfattande fördrivningsförsök; och tillkomsten av detta dokument får nog också ses som att vi måste se allvarligare på processerna som ger rum 1756-66. Kulmen på hetsen och klappjakten på samer i söder kommer dock att inträda 1787-1790 med bofastgörandet. Det leder till en omfattande massdöd i TBC och andra lungsjukdomar; en enormt omfattande spädbarnsdöd; massiva epidemier i smittkoppor; stor överdödlighet i barnsäng mm.
1756-1761 konfiskeras sockenlapparnas bössor varje vinter.

Vi återkommer.

Peter Ericson april 2017

Tidiga sydsamer i uppteckningar och arkiv 1470- – 1680-talen (I) Ett axplock

1478 ”Jämtland” (via Kungsgården, Frösön?)
1480-tal
1495 Trondheim
1506/1511 Essan, Junsele
1520 Samer får förplägnad vid Hammerdals MArknad
1550-tal Gulsele
1550- Skattelängder Ångermanna och Jömtlands (inkl Herdalens) lappmark
FRÄMST KYRK- OCH DOMBÖCKER
1600-talet Lima, same nämns. Västerdalarna
1601 Lappgruvan, Häverö sn., Roslagen.
1610-talet Väse Värmland
1603 Samer vid Nya kroppa kungsgård, Värmland
1604-05 Ångermansamer skattar i renar
1605 Åsele och Lycksele marknad inrättas
1617 Sameläger i Väse, Värmland
1620-talet Närke/Västmanland; Västerås/Enköping
1620-30: Närke; lapptorp, osäker uppgift.
1620 ca Kristinehamn
1636 Norberg, Västmanland
1637 Ölme, Värmland
1643 Dingtuna, Västmanland
1645-52 Härjedalen
1654 Skog (även 1670-tal), Ångermanland
1650-tal Möklinta: Norberg; husby
1660-tal Bergsjö; Grythyttan (V.Västmanland);
1670- södra Hälsingland; Österhaninge, ev Ornö. Lappviken , BJörkö-Arholma  viken
1680 ca Gästrikland; Svartsjölandet
Därutöver finns några samer i Västerås på 1570-talet, men de är antagligen de renvårdare som Kronan skeppade till trakten från det vi idag kallar Norrbotten

Fyller på med Norge, Finland och Ryssland

ÖH

VAAJMOE: samer 800 e.Kr, fogdar 1520, kartor låter ana Historiens spår

BILD, ÖVERST:  Euler – Sauerbrey 1753. Ångermann lapmark.

VAAJMOE/VAAJMA; Helgeland, Bindal, Namdal, Snåsen, Ran, Laisbyn; Jijnjevaerie, Njaarke med omnejd i fokus.

1520 är det noterat att Hammerdals marknad avhölls för samernas vidräkning.
Skatten eller lappräntan i Jämtlands hämtades tidigt från ångermanländska lappfogdar. Lite mer nedan.

Lappmarkernas namn placering och form avspeglar var lappfogdarna satt.
Kartorna har styrt gamla tiders makthavare och forskare.

Ett – åtminstone i vissa delar, i vissa avseenden, slags perpetuum mobile av cirkelargumentation om ”var samer vistas” har dock det uppenbara felslutet lett till, det felslutet som utgår ifrån att de fiskala turerna kan ange ”var samerna ‘kom’ ifrån”. Det mesta man kan få ut av sådana studier är ju sannolikt reflektioner av byråkratiska bråk inom remot statlig förvaltning i de nordliga provinserna. Kanhända även viss storpolitik mellan nationerna.
Som bekant har vare syg sydliga skogssamer eller sjösamer/kustsamer i Sverige eller Finland beskattats såsom t ex sjösamerna i norra Norge. För att hitta dessa grupper måste vi således leta oss till andra källor än de fiskala.


Ovan: Santini-Janvier 1784.

Skatten eller lappräntan i Jämtlands hämtades tidigt från ångermanländska lappfogdar.
Detta – nota bene – trots att såväl Jämtland som Härjedalen dåförtiden hördes till Norge. Ett av skälen därtill är enkelt; norra Jämtland koloniserades förhållandevis sent. Ännu 1742 fanns bara nybygget Hillsand mellan Ångermanland och Snåsa-bygdens östligaste utposter eller avnämare. Däremot återstår en hel del forskning omkring hur det föll sig att danskarna så till synes godvilligt släppte denna godbit till svenskarna.

1520 är det noterat att Hammerdals marknad avhölls för samernas vidräkning; största utkomsten hade staten eller kolonisatörerna av att idka handel första århundrandena.

Men sedan myccket tidigt är samer omtalade i Helgeland, Nummedal och kring Hartkölen samt sedermera Finnlierne. Förhållandevis tidigt ser vi också samerna i Hotagen, Vuornese, Blåsjö, Njaarke, offerdalsfjäll med omnejder. Arkeologiska fynd tyder på en minst tusenårig historia av mer eller mindre tydlig samisk verksamhet.

EDIT 3 NOV 2016: Olof Holms text (2015, se nyare bloggtext) drar också renskötselslutsats av K-Å Aronssons arbeten i Njaarke.

Peter Ericson

Bild, nedan: Kitchin 1790

LAP OF Angermanna

Lars Lars Landet, Åsele 5 jan 1738

Tingsprotokoll i Åsele den 5 januari 1738 10. S.D. Kyrkoherden ärewördige och wällärde Hrr Eric Siöberg beswärade sig öfwer lappen lars larsson nu förtiden wistandes i arnäs Sochn som har under sin disposition ett ]and,lars lars landet kallat, men doch ey på 10 åhrs tid betalt den tijonde som H:r kyrkoherden tillkomma bör. ber:de lars larssons Son Pär larsson påtog sig godwilligt på föreställande at betala till H: kyrkoherden för desse 10 åhren i ett för alt Tjugu dahl:r kopp:rmt,hwarmed H:r kyrkoherden war nögd.

Dombok 53, Västernorrlands län
(ska se om jag hittar originalpassagen)

ting ÅSeele 1

VILDRENSFUNDERINGAR: 1. Vildrensstam som bas för nomadiseringssystem etc

Utrotade samerna den fennoskandiska vildrensstammen?
Nyttjades alla vildrensfångstgårdar av samer? Nej.
Tämjdes vildrenen? Ja, i hög grad. Jagades vildren? Det också, av olika grupper.

Vildrensfänget ska vi titta närmre på i SouthSaamiHistory-bloggen.
Och en ordentlig titt på hur dessa system kan ha fungerat parallellt med en framväxande nomadism.

Att det kan ha funnits flera olika vildrensunderarter är väl ett inte alltför djärvt antagande.
kanske kan hälsingesamernas åtstidscykel med kalvning och fiske mellan vår och höst, inlandsflytt i vinter och Sveg/Lillhärdal som allra innersta årstidsland kan ju antyda att man följer en specifik vildrensstam. Och samtidigt har tamren och dragren.

Vi ämnar återkomma till dessa frågor.

BILDER
1. Spjutspetsar av renhorn från mellersta Magdalénien (12 000–15 000 år gamla), hittade i Saint-Antonin-Noble-Val i Frankrike.

2. Utbredningskarta över renens underarter i Nordamerika.
CephasEget arbete
     Approximate range of subspecies of Caribou (Rangifer tarandus) in North-America. From: Feldhamer, George A., Bruce C. Thompson, and Joseph A. Chapman. Wild Mammals of North America : Biology, Management, and Conservation. 2003. Johns Hopkins University Press, Baltimore. 2nd ed. 1216 p. ISBN 0801874165. Banfield, A. W. F. The mammals of Canada. National Museum of Natural Sciences, National Museum of Canada, University of Toronto Press, 438 p. ISBN 0802021379. Mammal Fact Sheets: Caribou: http://www.hww.ca/hww2.asp?id=85

ÅNGERMAN(NA)SAMERNA – Litet men intressant fynd om ”konungz lappas” tidigt belagda renskötsel

Tack till Skogsfrun, dvs Gudrun Norstedt för lån av bild!

Redan 1603-04 lämnade ångermannasamerna renar och renkalvar i skatt.
Det antyder för mig systematiserad renskötsel.

Det är isf tidigare än vad någon i historisk tid belagt före i det området.
Sannolikt förekom renskötsel analogt med Aronsson (1991) redan under järnålder;
men i historisk tid har den veterligen inte bevisats tidigare.

Nämnas bör detta: det är också dåförtiden vanligtvis Ångermanlands lappfogde som inkasserar jämtlands (och härjedals-)samernas skatt!

Kring år 2001 kartlade författaren/undertecknad 200 st renlegoarbetare, mest i landskapet Ångermanland, några i Medelpad och de syntes bedriva en småskalig skogssamisk renskötsel tidigt, i bl a landet innanför Ullånger, det som ångermanlänningarna kallar Ullångers- och även Vibyggeråfjällen.

FOTO: Wikimedia Commons. Gudrun Norstedt/SkogsfrunEget arbete

Stor-Degersjön på gränsen mellan Örnsköldsviks och Kramfors kommuner, sedd från berget Hästen i öster.

I detta område inventerade undeertecknad (PE) efter samiska lämningar inför Botniabanan.

”Ju fler nya hemman tillkommer i fjälltrakterna desto mer fördrivs lapparna och deras renar” (Tideman 1805)

Anmärkningar över Ångermanlands jämte Åsele Lappmarks hushållning och näringar Tideman, J H 1805, juli-aug ANMÄRKNINGAR ÖFWER ÅNGERMANLANDS JEMTE ÅSELE LAPPMARKS HUSHÅLLNING OCH NÄRINGAR. AF J H TIDEMAN, LAGMAN

Ju fler nya hemman tillkommer i fjälltrakterna desto mer fördrivs lapparna och deras renar. Boskap trivs inte, där renarna betat. Många lappar har övergivit renskötseln och själva anlagt nybyggen. Folket är ganska sedligt, arbetsamt, ärligt och tar emot undervisning. Potatisodlingen har gått trögt, men med undervisning har man upptäckt nyttan av denna födande och härdiga växt. Det är säkrast att förvara dem över vintern i djupa sandgropar täckta med bräder och ris.
Denna domsaga har en någorlunda jämn välmå-ga, som kunde vara större om inte överflöd i mat, dryck och kläder tilltagit. Nu äter de flesta bröd av ren säd och tar flera supar om dagen, dessutom kaffe. De hemgjorda vadmalskläderna duger inte längre utan det skall vara dyrt kläde. Sammetsunderkläder och fickur skall det också vara. Medelpad har förmånligt jordbruk och andra goda näringar, medan Jämtland är fattigt.