Definitioner av Sápmi – hur utvecklar vi dom? En onsdagsfundering.

Undertecknad har nu i ett kvarts sekel intensivt arbetat med att undersöka de perifera och okändare delarna av det historiska område som hyst samer och där samer varit aktiva.

Området har alltid intresserat mig våldsamt; och i all blygsamt har jag följt i Ingvar Svanbergs och Christer Westerdahls fotspår och låtit mig inspirerats av såväl Inger Zachrisson som Jouni Tervalampi och på senare år fått en medarbetare i Eskil Olsson och således arbetar i följande svenska landskap, som nu samtliga fått en samisk historia – i ett nota bene! sammanhängande område med gamla samiska näringar: Ångermanland, Medelpad, Hälsingland, Dalarna, Gästrikland, Uppland, Södermanland, Värmland. Vissa indikationer börjar nu peka på att det skulle kunna bli så att även Östergötland kommer att kunna räknas in här i gruppen.

Samma sak håller nu på att upprepas med Finland.

Frågor som växer fram härutav:

1. Om sydsamerna lever ned till Härjedalen, vad kallar vi alla de som levt söder därom?

2. Samma fråga fast med södra och centrala Finland?

3. Hur blir definitionen på Sápmi. Ska den problemtiseras på nytt?

Vi kommer tillbaka till frågeställningarna.

 

Peter Ericson 16 oktober 2016

 


Bild: Nordregio. 
Bildresultat för sápmi

Annonser

Fälmän & bottniska samer – Bertil Bonns om samerna i säljakten (1990)

Mina egna funderingar utifrån detta kommer i en senare bloggpost.
Kort kan dock sägas att detta kommer Du att höra mer om!
Peter Ericson 6 sep 2019


Ur ”Fälbåtar och fälmän” – Bertil Bonns
(Västerbotten 1990)

Härifrån borde det inte längre möta något hinder
att finna svaret på vilka befolkningsgrupper som en
gång möttes och vilken bakgrund pytarna kan ha haft.
Egentligen har svaret funnits länge, det är bara ingen som har ställt frågan.
Olavi Korhonen skrev i Bottnisk Kontakt IV
(utgiven av Skellefteå museum 1989) om de samiska
ord som förekommit vid säljakt, däribland just pytare.
Han nämner också spridningen av ortnamn med samisk bakgrund i anslutning till den färdled som Peter Gustafsson så träffande kallar för ”säljägarnas E-4”.

Vidare redogjorde Åke Sandström i samma skrift
för samiska indikationer på Holmöarna, vilket måste
tillmätas stor betydelse i sammanhanget då orten
har varit en av de allra viktigaste knutpunkterna i
sam band med fälresor. Dessutom är det härifrån
mycket nära, både geografiskt och än mer med fälmäns ögon sett, till det östra kvarkenområdet som var säljaktens verkliga kärnområde.
Helmer Tegengren skriver i sin bok ”En försvunnen fångstkultur” om ett påvisbart samiskt befolkningsinslag vid den österbottniska kusten ännu på
1600-talet, som med tiden försvinner på okända vägar.

Listan över klara indikationer över att samerna var de ursprungliga experterna och läromästarna i fråga om säljakt kunde göras åtskilligt mycket längre.
Här skall kort bara nämnas en direkt parallell till nordnorge där i tiden en framträngande skandinavisk befolkning lärde sig jaga säl av samerna.
Tegengren å sin sida ville se ett klart inflytande från nordost i den bottniska säljakten, vilket inte heller talar mot en samisk bakgrund.

Olaus_Magnus_-_On_the_Crowned_Cliff_and_the_Richness_of_Fish_Near_it
BILD: Olaus Magnus skildrar Bjuröklubb. Originalbildtext via Wikimedia Commons:
To the left is the cliff of Bjuröklubb, the most eastern part of the province of Västerbotten. Olaus Magnus described the top of the cliff seen from distance as a crown with three points. Around the cliff are flat rocks where fish are dried, which also is seen on the woodcut. Six seals surround a small island.
 
Datum Published in 1555

Källa ”Historia de gentibus septentrionalibus”, book 2 – retrieved from Lars Henriksson’s clipart collection, descriptions used with permission.

 

Man kan därför anta att det var bondeköpmännen
(bondeseglarna, eller vad man föredrar för benämning) som tidigt insåg de ekonomiska värdena i säljakten och åtminstone till en början anställde
samer som sakkunniga jägare. En motsvarande företeelse kan ses på Gustav Vasas tid, han hade ju som bekant näsa för affärer, då kronan i varje fall ett år
(1559) lät utrusta egna båtar från Korsholm. Det finns också dokumenterat att kungsladugården därstädes köpte in isbåtar (år 1583: 7 st, 1592: 6 st),
okänt om det var för jakt eller handel. Samma kungsladugård höll sig förresten en kort tid med egna renskötande samer i Vasa skärgård.

För att göra en lång historia kort kan noteras hur, också enligt Tegengren, samerna som befolkningsgrupp försvinner från trakten på 1600-talet. Men som han själv påpekade: då samerna försvinner som urskiljbar grupp ur domböcker (hans källa) behöver det inte betyda att det är individerna som försvinner för den skull.
En troligare förklaring är hellre att många assimilerades och därmed inte längre särskildes som etnisk grupp. Samme författare har påvisat från Kemi hur snabbt en sådan process kunde äga rum då de tidigare vildrensjagande samerna blev
bofasta på den orten. Kanske kan många av våra skärgårdsbor och andra påräkna en härstamning från samer. En del uppgifter, tills vidare diffusa, tyder på det.

Samerna var också kunniga i båtbygge, och det är känt att de kunde bygga större farkoster. Från nordnorge är det t.o.m. dokumenterat: ”the byggia Jachter, them the sällia till the som i Norige boo, hwarmedh the segla till andra länder.” (Rheen 1671.)
Tyvärr är mycket litet känt om utseendet på dessa
större båtar – och än mindre från Bottniska viken.

Därför är det ännu omöjligt  att se ett direktare
samband mellan samiskt båtbygge och fälbåtarnas
säregna byggnadssätt. Det kan lika gärna röra sig om
en lokal novation, eftersom fälbåtarnas byggnadssätt samtidigt återfinns hos en hel grupp båtar med vitt skilda användningar inom kvarkenområdet.
I förbifarten skall här bara nämnas ett eventuellt
samband via ordet haxe.  Forts här i länk (s 282f, start nederst, originalpaginering):

https://www.vbm.se/wp-content/uploads/2017/09/1990_4.pdf

Fetstil och kursiv av PE

BOTTNISKA SAMER. Om det samiska kustlandskapet i arkiven – från St. Petersburg till Kolmården —) – samiska spår, avtryck och boplatser i maritima trakter (smakprov) P. Ericson 2019

Av Peter Ericson

Bottniska samer 

 

Vi hade kunnat börja på Karelska näset, numera i Ryssland, i Lapausei, dvs Lappvattnet, eller kring Lappeenranta i sydostligaste Finland, i de trakter samer skattade runt 1540 eller varför inte vid det Katinala gods varunder skattande tavastesamer låg år 1390. Men nu handlade det dels om kusten, och dels har vi alltså högre beviskrav på boplatser än enkom toponymer om än aldrig så många.

Så vi inleder alltså vår i huvudsak rapsodiska genomgång lite försiktigt i forna Österbottens län; det (bildade 1634) som delades i Uleåborgs respektive Vasa län år 1775.

Vi startar med Hailuoto, dvs Carlön (idag Karlön). Den samiska sijte som bodde där med sina tidtals minst 400 renar omskrevs av exempellöst många sinsemellan oberoende källor, finländska geografer inte minst och svenska 1776-1795, ex Hushållningssällskapet och Geografisk årsbok. Ön ligger alltså utanför Oulu = Uleåborg, som f ö har ett namn som vanligen kopplas till äldre samisk och ska betyda våt- eller sankmark, möligen ett med det fornnorrländska og besläktat ord. Lite längre norrut omkring Kemi – på svenska tiden kallat Chimeå – samt enligt samtida dagspress s k ”elf-lappar”, dvs älvsamer utmed huvudvattensystemet. 1880 (t ex) omtalas samer med renhjord på vinterbete nära Kemi stad.

En 716 år gammal toponym vid södra österbottenskusten – som sedermera låg till grund för den historiskt intakta staden Kristinestad – väcker stort intresse, nämnd i förbigående i ett brev skrivet av Birger Magnusson, Birger Jarls sonson; nämligen den gamla storsocknen Lappfjärd. Kombinationen etnonymen lapp och sund/sand/vik/fjärd är högst frekvent. Den här är dessutom oerhört gammal.

Likafullt är toponymerna, terräng- och platsnamnen av oerhört stort intresse. Varje kartblad i svenska delen av Österbotten röjer uppenbara såväl lapp-namn (oftast) som ren-namn (ibland). Denna företeelse är utan minsta tvivel starkast vid kusten och ute på öarna. Några exempel:

Esse: Lappfors, Nederlappfors, Överlappfors 
Lappfjärd: Lappfjärd 
Lappo: Lappo 

Då ska vi också notera att detta uteslutande handlar om finlandssvenska bebyggelsenamn, som det kallas. De finskspråkiga är ej medtagna, det är inte alltid dessa toponymer sammanfaller. Minst tiotalet fler sådana namn finns i Österbotten, främst på sjökorten: SLS har inte tillnärmelsevis fått med alla.

S k ”lapp”-toponymer kommunvis – en kort jämförelse över Kvarken och Bottenhavet/Östersjön

Jämför vi med Åland, det mellannorrländska kustlandet eller Roslagen är antalet lapp-namn till synes koncentrerat störst i Nykarleby och Vörå kommuner, tätt följt av Kristinestad. Sedan om vi ser på Norrtälje, Östhammar, Stockholm och Haninge kommuner så har dessa var för sig sina sådana koncentrat av namn. Exempel på sådana har vi bland annat där kring Ornö, Saltsjöbaden/Värmdö, Häverö och Forsmark – emedan Södertörn bör undersökas närmare, liksom Mälaröarna.
Dock finns det alltid felkällor här; man må komma ihåg att en närstudie av sjökort, Ekonomiska kartan etc samt, naturligtvis, samtal med initierade informanter valigtvis ger ett mer omfattande resultat än att bara titta i ortnamnsregistret eller dess finländska/finlandssvenska motsvarighet. Samtidigt håller vi i minnet att finska namn här ej medtagits. Å andra sidan dominerar de finlandssvenska namnen kraftigt i de specifika kusttrakter vi undersökt. Troligen skulle en djupgående undersökning av södra Finland komma att ge en kraftig uppräkning av namn där.

Fokus är är alltså främst på havsanknutna toponymer. Hudiksvalls kommun ligger i södra Norrland men inte minst med Hornslandet finns ett antal sådana havsnära eller -anknutna namn inom den kommunen. Umeå har några på Holmöarna. Fortfarande talande kommunvis har Kramfors genom Nordingrå och Vibyggerå en rad sådana namn- Örnsköldsviks ligger generellt lite längre in. Nordmaling har flera havsanknutna lapp-toponymer belagda på 1700-talet. Tynderö i Timrå kn har ett par sådana, liksom det finns fler i trakten. Sköns (Sundsvall) Lappkojberget och Lappbacken torde kvalificera; och Nordanstig är inte sämre. Mellan Iggesund och Skutskär ser det preliminärt magrare ut.
Slutligen även en reservation för Åland; där vi ej känner kartorna på detaljnivå särdeles väl. Fler skulle kunna finnas.


Fokus är här främst på havsanknutna toponymer. Hudiksvalls kommun ligger i södra Norrland men inte minst med Hornlandet finns ett antal sådana havsnära eller -anknutna namn inom den kommunen. Umeå har några på Holmöarna. Fortfarande talande kommunvis har Kramfors genom Nordingrå och Vibyggerå en rad sådana namn- Örnsköldsviks ligger generellt lite längre in. Nordmaling har flera havsanknutna lapp-toponymer belagda på 1700-talet. Tynderö i Timrå [ — ]

Lappfjärd, dvs Kristinestad (olika varianter över tid)

Äldre belägg Årtal

Michæl de Lappafærd 1303

Lappfierd  1442

Lappafierd-(h)aby 1492 – 1494

Lappfiell soken  1508

Lappefierdin  1514

Lapferby  1546

Lappfierd  1552

Nu skulle vi inte gå ner till södra Finland, men om vi gjort det kan vi konstatera följande välbelagda och etablerade toponymer i Nyland längst i söder (vi noterar avsaknaden att Lappvik, nog kanske för att främst numera är känt under namnet Lapinlahti):

Tenala: Lappvik 

Kyrkslätt: Lappböle
Helsinge: Lappböle 
Pernå: Lappnor
Lappträsk: Lappträsk, 
Strömfors: Lappom

Dessutom skulle såväl Oulu-namnet som Kott- (kott äldre svenska nominiativ för kåta, jfr. kottor (pl.) kunna skvallra om form samisk aktivitet. Mer forskning efterlyses! 

Källa här som ovan är http://bebyggelsenamn.sls.fi/ vilket lika lite som svenska motsvarigheter är heltäckande. Exempelvis finns dussintals fler namn i Österbotten än vad som anges.
Vi erinrar oss dock bruksskolan för samer, kungliga renskötare i Korsholm och den allom citerade sägnen eller traditionen om att samer länge bebodde Österbotten, även dess kustland. Se artikel på annan plats i detta nummer. Vi bör hålla i minnet att Österbotten-begreppet skiftat starkt över tid.


Norrbotten – Bottenviken

Kl. 10 d[en] 15. [Augusti] reste vi in til Lule-Nystad. Staden ligger väl, på en half ö, mot söder (är) af öpna skärgården – sunnanväder gör der hamnen osäker, men så mycket säkrare är han på norr, hit seglas förbi landt udden. flere fartyg lågo der. Til det yttre såg han något sämre ut än Torneå – til välmågan skal vara bättre, största handel med bräder och tjära. Vi voro som hastigast inne hos Borgm[ästare] Bergström. Kyrkan stod under bygnad, sacristig[an] vid främr[e] ändgafv[eln] med Predikstolen öfver altaret, emellan sacrist[iga]n och öfverrumet och kyrkan voro tilärnade fenster. Assessor Langes hus och gård låg väl – hade ett litet bygt castell – färgat – af trä, til Lusthus. 51 Vid hemres[an] [mot Lule Gammelstad/PE] sågo vi 2ne Lappkåtor – der ingen ting syntes, utom fattigdom. Fingo der traktera oss med åckerbär. Desse lappar försörgde sig (med tiggande) bärplockande, korgar etc. Hade intet haft renar. Dagen – liksom den förra, vacker, strödda moln på himmelen. Kyrkan i Lule g[amme]lstad är stor, med 7 läktare. Altartaflan kostbar. liknar Strängnäs altartafla. Gäddvik Kl. 5. Lule älf öfverfors – Hon kan ej stängas med Laxpata som Torne, för sitt djup. En stor bro och ny rät väg är anlagd. nära Ersnäs, ginande öfver en hafsvik. – För Regnet lågo vi om natt i Ersnäs.
Samuel Liljeblad ”DIARIUM för en Lappsk Resa Anträdd d. 29 maji 1788”  URKUNDEN NR 15 Källserie utg. av Forskningsarkivet vid Umeå Universitet Red. Karin Snellman. Vi noterar att ännu 1788 man kunde kalla nuvarande Luleå för Lule Nystad.

Vissa orter urskiljer sig starkt genom århundraden och bland de, speciellt kustnära eller rena öar, vill vi nämna Hvitå i Råneå, Andersön, Brändö, Persö, Kallax.

Några platser och i förekommande fall tider och proveniens där samer noterats för aktivitet utmed norrbottenskusten eller nedre områdena i historisk tid: Nederluleå (sn)1730, Bensbyn, Luleheden, Svartlåskogen, Lule stad, sjösamer (dito) 1708, Rödingträsk i Överluleå socken (sn) 1857, Gammelstaden 1709,  —-  [ — ]

Andra platser av betydelse är exempelvis Vojakkala, birkarlasätet; Seskarö, utskeppningsplats för kronans renar och Medlerstein, bruket, vartill en enorm mängd samer var kopplade som s k hållappar, vars renhjordar i sin helhet framdrevs eller -odlades för att möta järnbrukets behov. Enligt Linné var Medlercreutz en man som samlade pengar. Givetvis är Norrbotten – såväl länet som landskapet – exempellöst fullt med samiska boställen, i tusental. Också efter kusten kan kända och indikerade boställen i arkiven mätas i minst hundratal. Platser som både varit trivselland och boplatser är t ex Brändön, Kallax, Hindersön och Persön. Mer i kommande nr.

Sträckan Skellefteå-Umeå

Detta område ägnar vi mer uppmärksamhet i något av de kommande numren.
Bureå 11:1 är en samisk härd som vi vill nämna, den ligger i det område som hävdats vara men ej bevisats såsom kloster. Björngraven utåt Bjuröklubb bör ju ävenledes nämnas.

Några samiska platser i urval mellan Umeå och Sundsvall

Umeområdet är inte så systematiskt genomsökt som man skulle önska, även om vissa insatser tycks ha gjorts i samband med kulturhuvudstadsåret. Väldigt många av de tidiga kustsamerna tenderade att samlas sig kring Ön. Andra anhopningar av aktivitetsområden finns mellan Klockarbäcken och Umedalen. Populära vinterbeten har genom århundradena visat sig dels i Piparböle-Hissjön, dels i Ersmark men även i mindre avgränsade områden, inte minst ute vid Skeppsvik för tusentals renar kunde beta under vintrarna på 1870-talet. I gamla dagar gick man gärna över isen vid Holmsund mot Obbola. Holmöarna bör nämnas; här har samisk aktivitet varit legio.
En gammal etablerad flyttväg över Klabböle-Stöcksjö (ibland vidare ut till Holmöarna) stängdes av i samband med det gigantiska vattenkraftverkbygget Stornorrfors på 1940-talet.

Vännäs

Pengsjö 1870 samt Örsbäck med Mandamor och ”gammlappan’ ”
Om detta intressanta komplex av händelser, människor och platser har vi uppehållit oss (PE) i en artikel i Christer Westerdahls bok Sydsamer (2008); som en följd av ett mångårigt arbete i Nordmalingsprocessen och detta som ett centralt inslag i denna. Materialet härrör till stor del från Nybyggarmuseet i Pengsjö och Tycho Nymans penna. Släkten Nyman räknar sitt lokala ursprung från en soldat J. Nyman, som avled tidigt och lämnade änkan med torpet och fem barn. För att hon skulle slippa bli bostadslös och runierad borgade samerna från Tärna för henne och en flera generationer lång samarbetshistoria inleddes. T. Nymans farmor lekte med samebarnen och lärde sig samiska ute på Örsbäcksheden vid ungefär samma tid, de intensiva vinterbetesperioderna på 1860-talet (paralleller har omtalats bl a i Sättna, medelpad – men åter andra exempel finns). Som motprestation för borgen fick änkan Nyman ta hand om ett antal äldre samer som inte orkade följa med tillbaka upp på vårarna. Mer om detta i andra sammanhang och i Sydsamer.
Samtidigt med mina arkivfynd i den spännande bevislådan undertecknad ”ärvde” i angivet sedvanemål – och tidigare – hade Henrik Omma med familj spelat in videofilm vid sina besök ui den gård som de i Vapsten sameby kallade Slaktar Nymans gård. Som man besökt under ett försvinnande stort antal generationer, alltmerdan huvudvinterbetet låg nedströms utmed Torrböles och Örsbäcks lavhedar.
En mycket intressant aspekt i sammanhanget är att Pengsjö av språkvetare anses vara samiskt i etnonymin (vilket ju torde kunna tala för långt äldre samiska samband än det 1870 som Nyman-historien tar sin rot i ); nämligen
Bienjjiejaure = Hundsjön.

Nordmaling präglades länge, under hela rättsprocessen (sedvanemålet i Nordmaling; även kallat Nordmalingsmålet 1997-2011 av den döda hand sådana processer ofta lägger över ny forskning som inte syftar till ren bevisföring. Detsamma gäller i hög grad Hörnefors och Bjurholm [ — ]

 

 

Fullständiga bildtexter i sista delen. Sjösamen heter Ivar Samuelsen och hör till ”nordnorska stammen!”. Foto av Bonaparte 1884, Wikimedia Commons.
Samegruppen är från Ulvöhamn 1890.

Liksom till närmast nedanstående socknar återkommer vi till Nordmaling i kommande avsnitt; men vill ändå nämna ett mycket signifikant område med flera olika boplatslägen nämnda: Ava-Aspeå med Hemörssundet och Drivan. I angränsande trakter som Rönnholm och Saluböle —— [ — ]
En oerhört intressant företeelse är den sjösamiska historia som skymtar fram i de tidiga toponymerna känd senast från ca 1780; och som lär kunna fylla ut Sveriges sjösamiska historia mellan Umeå och Höga kusten.

Botniabanans arkeologiska undersökningar, som vi planerade tillsammans med Raä
Här bör nämnas den för tiden oväntade rikedomen av samiska kustlämningar som följde på den första upptäckten vis Lill-Mosjö i Banafjäl, Grundsunda i samband med Botniabanans arkeologiska undersökningar. På den följde snabbt andra härdar och flera i angränsande Tävra, Arnäs. Därtill ett par år senare i Nätra på Bjästamon, fler härdar. Sedermera tillkom tre funna härdar i Säbrå – idag har vi 13 st samiska härdar käna utmed sträckan Grundsunda-Säbrå. Naturligtvis bara toppen på ett isberg, men ändå jämfört med för tjugo år sedan enorma framsteg – och något som aalltmer påverkar tänkandetinom kulturmiljövården. Första fyndet 1998 rubricerades till att börja med som ”möjlig ryssgrav”. Dock kom fyndsammansättningen av kritpipor, skinnskrapor och samtida mynt tillsammans med det faktum, att sockenlappen Per Jonsson höll till på mer eller mindre den exakta platsen att snabbt före arkeologerna till säker mark. Intressant är att en flyttled tycks ha passerat platser såväl före som efter Per. Förstudierna till Raä:s botniabanearbete var oerhört intressanta att arbeta med. Detaljerna kring de inblandade aktörerna och källförteckning till den digra rapportskörden kommer vi att återkomma till.
Att medlemmarna från Vilhelmina norra sameby, varav i sammanhanget bör nämnas Jonas H. Gorik och Laila Stinnerbom, hjälpte oss att identifiera härdarna i Lill-Mosjön såsom samiska ska alltid kommas ihåg; och var helt avgörande – inte minst för att vi så snabbt kunde gå vidare på rätt spår.

Höga kusten – av stort intresse: rikt sameliv sedan gammalt

52 byar, 52 sjöar, 52 berg, 52 visteplatser … ?
Åtminstone de tre första utsagorna är en del av ett gammalt lokalt (eller möjligtvis ångermanländskt) talesätt. Även om detta låter som en ouppnåelig boktitel om socknen Nordingrå för framtiden vore det utan tvivel möjligt att skrapa ihop detta antal samiska boställen; i synnerhet om man finge räkna in sockenlappsboställena. Här väljer att lyfta fram blott tre (och lyfta ett par andra aspekter, som informanter, flyttvägar och metodproblem) områden/platser: vi ser på Lappudden vars s k lapptorp – en lokal benämning – delas mellan Järnsta och Körnings byar; ett torp på en udde i Vågsfjärden, Det har kallats replipunkt utmed ett mellersta flyttstråk av de tre som ansetts genomkorsa Nordingrå, ehuru inte så långt ifrån det sägenomspunna tillika mystiska och hittills fyndlösa Lappkåtaberget. Härtill borde även nämnas Mjällomslandet med av Olov Lundin 1971 omtalade handels- (och förmodligen även -)platsen Måviken —— [ —-]

De fiskande burgströmarna höll ofta till i Fällsvik och vid Hamnbastudden [Hamm: bastûddn] ute i Hamna, dvs Fällsvikshamn. Författarens mormors äldste bror Petrus Viklund, född 1913, berättade ganska utförligt om detta åren runt 2000, och visade på platsen som sedermera skyltades inom ramen för Kramfors’ samiska kulturled Hällmarker & blått hav eller Gälnoe jîh plaaves maeroe.

Vibyggerå-Bjärtrå-Skog-Nora:
Kallas i lappfogdarnas arkivmaterial och i utredningen från 1914 för reservbetesland. Beläggen för tidiga samer utanför de rena fjällsameleden – vanligen antingen skogssamer eller sjö-/kustsamer – är förhållandevis ymniga. Här finns rejält många trivselland av vilka vi nu blott nämner Torkel Larsson Kroiks sista, nämligen Skullerstabölen. Han sålde halva sin renhjord till Nils Leonard Nilsson i Långudden, Bjärtrå på hemväg från Nora och Skogs socknar. Denna författares mormor stod som barn och såg Torkels renhjord (i Nordingrå) passera upp emot Barsta och ”frödde fötterna”. Ute i trakten ifråga finns förresten minst en Lappkôjmon. Vid ett annat tillfälle omsprangs vår informant A, kvinna, född 1916 av samma drygt tusenhövdade renhjord, som kom snabbt mullrande uppifrån Ådd: aschkajn, dvs Ådals kaj, dit den nått via isen på Gaviksfjärden.

BILDEN: Ivar Samuelsen, fotograferad av Bonaparte 1884. Wikimedia Commons.
Ivar var en norsk sjösame. kan samerna i vårt innanhav ha sett ut på liknande sätt?

sjøsamisk_mann_finnmark_norge_ivar_samuelsen_1884_av_bonaparte

Forts i Del II

(icke-bindande förhandsbeställningar på boken på fb-sidan southsaamihistory erbjuds inom kort; samt inom kort på en egen hemsida.
Serien kan också läsa avsnittsvis i Saepmie Times, del 1 ute inom kort!)

Smakprov ur ”Samiska bottniska landskapet” (arbetstitel!), en kommande bok (I/III)

Om det samiska bottniska landskapet i arkiven – från St. Petersburg till Kolmården.
Samiska spår, avtryck och boplatser i havsnära trakter

Av Peter Ericson (redigerat 13 januari 2019)
(förhandsbeställningar på boken på fb-sidan southsaamihistory kommer att erbjudas; samt inom kort på en egen hemsida.
Serien kan också läsa avsnittsvis i Saepmie Times, del 1 ute inom kort!)

Vi hade kunnat börja på Karelska näset, numera i Ryssland, i Lapausei, dvs Lappvattnet, eller kring Lappeenranta i sydostligaste Finland, i de trakter samer skattade runt 1540 eller varför inte vid det Katinala gods varunder skattande tavastesamer låg år 1390. Men nu handlade det dels om kusten, och dels har vi alltså högre beviskrav på boplatser än enkom toponymer om än aldrig så många.

Så vi inleder alltså vår i huvudsak rapsodiska genomgång lite försiktigt i forna Österbottens län; det (bildade 1634) som delades i Uleåborgs respektive Vasa län år 1775.

Vi startar med Hailuoto, dvs Carlön (idag Karlön). Den samiska sijte som bodde där med sina tidtals minst 400 renar omskrevs av exempellöst många sinsemellan oberoende källor, finländska geografer inte minst och svenska 1776-1795, ex Hushållningssällskapet och Geografisk årsbok. Ön ligger alltså utanför Oulu = Uleåborg, som f ö har ett namn som vanligen kopplas till äldre samisk och ska betyda våt- eller sankmark, möligen ett med det fornnorrländska og besläktat ord. Lite längre norrut omkring Kemi – på svenska tiden kallat Chimeå – samt enligt samtida dagspress s k ”elf-lappar”, dvs älvsamer utmed huvudvattensystemet. 1880 (t ex) omtalas samer med renhjord på vinterbete nära Kemi stad.

En 716 år gammal toponym vid södra österbottenskusten – som sedermera låg till grund för den historiskt intakta staden Kristinestad – väcker stort intresse, nämnd i förbigående i ett brev skrivet av Birger Magnusson, Birger Jarls sonson; nämligen den gamla storsocknen Lappfjärd. Kombinationen etnonymen lapp och sund/sand/vik/fjärd är högst frekvent. Den här är dessutom oerhört gammal.

Likafullt är toponymerna, terräng- och platsnamnen av oerhört stort intresse. Varje kartblad i svenska delen av Österbotten röjer uppenbara såväl lapp-namn (oftast) som ren-namn (ibland). Denna företeelse är utan minsta tvivel starkast vid kusten och ute på öarna. Några exempel:

Esse: Lappfors, Nederlappfors, Överlappfors 
Lappfjärd: Lappfjärd 
Lappo: Lappo 

Då ska vi också notera att detta uteslutande handlar om finlandssvenska bebyggelsenamn, som det kallas. De finskspråkiga är ej medtagna, det är inte alltid dessa toponymer sammanfaller. Minst tiotalet fler sådana namn finns i Österbotten, främst på sjökorten: SLS har inte tillnärmelsevis fått med alla.

S k ”lapp”-toponymer kommunvis – en kort jämförelse över Kvarken och Bottenhavet/Östersjön

Jämför vi med Åland, det mellannorrländska kustlandet eller Roslagen är antalet lapp-namn till synes koncentrerat störst i Nykarleby och Vörå kommuner, tätt följt av Kristinestad. Sedan om vi ser på Norrtälje, Östhammar, Stockholm och Haninge kommuner så har dessa var för sig sina sådana koncentrat av namn. Exempel på sådana har vi bland annat där kring Ornö, Saltsjöbaden/Värmdö, Häverö och Forsmark – emedan Södertörn bör undersökas närmare, liksom Mälaröarna.
Dock finns det alltid felkällor här; man må komma ihgågatt en närstudie av sjökort, Ekonomiska kartan etc samt, naturligtvis, samtal med initierade informanter valigtvis ger ett mer omfattande resultat än att bara titta i ortnamnsregistret eller dess finländska/finlandssvenska motsvarighet. Samtidigt håller vi i minnet att finska namn här ej medtagits. Å andra sidan dominerar de finlandssvenska namnen kraftigt i de specifika kusttrakter vi undersökt. Troligen skulle en djupgående undersökning av södra Finland komma att ge en kraftig uppräkning av namn där.
Fokus är är alltså främst på havsanknutna toponymer. Hudiksvalls kommun ligger i södra Norrland men inte minst med Hornlandet finns ett antal sådana havsnära eller -anknutna namn inom den kommunen. Umeå har några på Holmöarna. Fortfarande talande kommunvis har Kramfors genom Nordingrå och Vibyggerå en rad sådana namn- Örnsköldsviks ligger generellt lite längre in. Nordmaling har flera havsanknutna lapp-toponymer belagda på 1700-talet. Tynderö i Timrå [ — ] 

Lappfjärd, dvs Kristinestad (olika varianter över tid)

Äldre belägg Årtal

Michæl de Lappafærd 1303

Lappfierd  1442

Lappafierd-(h)aby 1492 – 1494

Lappfiell soken  1508

Lappefierdin  1514

Lapferby  1546

Lappfierd  1552

Nu skulle vi inte gå ner till södra Finland, men om vi gjort det kan vi konstatera följande välbelagda och etablerade toponymer i Nyland längst i söder (vi norera avsaknaden att Lappvik, nog kanske för att främst numera är känt under namnet Lapinlahti):

Tenala: Lappvik 

Kyrkslätt: Lappböle
Helsinge: Lappböle 
Pernå: Lappnor, Lappnor
Lappträsk: Lappträsk, 
Strömfors: Lappom

Dessutom skulle såväl Oulu-namnet som Kott- (kott äldre svenska nominiativ för kåta, jfr. kottor (pl.) kunna skvallra om form samisk aktivitet. Mer forskning efterlyses! n

Källa här som ovan är http://bebyggelsenamn.sls.fi/ vilket lika lite som svenska motsvarigheter är heltäckande. Exempelvis finns dussintals fler namn i Österbotten än vad som anges.
Vi erinras oss dock bruksskolan för samer, kungliga renskötare i Korsholm och den allom citerade sägnen eller traditionen om att samer länge bebode Österbotten, även dess kustland. Se artikel på anna plats i detta nummer. Vi bör hålla i minnet att Österbotten-begreppet skiftat starkt över tid.


Norrbotten – Bottenviken

Kl. 10 d[en] 15. [Augusti] reste vi in til Lule-Nystad. Staden ligger väl, på en half ö, mot söder (är) af öpna skärgården – sunnanväder gör der hamnen osäker, men så mycket säkrare är han på norr, hit seglas förbi landt udden. flere fartyg lågo der. Til det yttre såg han något sämre ut än Torneå – til välmågan skal vara bättre, största handel med bräder och tjära. Vi voro som hastigast inne hos Borgm[ästare] Bergström. Kyrkan stod under bygnad, sacristig[an] vid främr[e] ändgafv[eln] med Predikstolen öfver altaret, emellan sacrist[iga]n och öfverrumet och kyrkan voro tilärnade fenster. Assessor Langes hus och gård låg väl – hade ett litet bygt castell – färgat – af trä, til Lusthus. 51 Vid hemres[an] [mot Lule Gammelstad/PE] sågo vi 2ne Lappkåtor – der ingen ting syntes, utom fattigdom. Fingo der traktera oss med åckerbär. Desse lappar försörgde sig (med tiggande) bärplockande, korgar etc. Hade intet haft renar. Dagen – liksom den förra, vacker, strödda moln på himmelen. Kyrkan i Lule g[amme]lstad är stor, med 7 läktare. Altartaflan kostbar. liknar Strängnäs altartafla. Gäddvik Kl. 5. Lule älf öfverfors – Hon kan ej stängas med Laxpata som Torne, för sitt djup. En stor bro och ny rät väg är anlagd. nära Ersnäs, ginande öfver en hafsvik. – För Regnet lågo vi om natt i Ersnäs.
Samuel Liljeblad ”DIARIUM för en Lappsk Resa Anträdd d. 29 maji 1788”  URKUNDEN NR 15 Källserie utg. av Forskningsarkivet vid Umeå Universitet Red. Karin Snellman. Vi noterar att ännu 1788 man kunde kalla nuvarande Luelå för Lule Nystad.

Vissa orter urskiljer sig starkt genom århundraden och bland de, speciellt kustnära eller rena öar, vill vi nämna Hvitå i Råneå, Andersön, Brändö, Persö, Kallax.

Några platser och i förekommande fall tider och proveniens där samer noterats för aktivitet utmed norrbottenskusten eller nedre områdena i historisk tid: Nederluleå (sn)1730, Bensbyn, Luleheden, Svartlåskogen, Lule stad, sjösamer (dito) 1708, Rödingträsk i Överluleå socken (sn) 1857, Gammelstaden 1709,  —-  [ — ]

Andra platser av betydelse är exempelvis Vojakkala, birkarlasätet; Seskarö, utskeppningsplats för kronans renar och Medlerstein, bruket, vartill en enorm mängd samer var kopplade som s k hållappar, vars renhjordar i sin helhet framdrevs eller -odlades för att möta järnbrukets behov. Enligt Linné var Medlercreutz en man som samlade pengar. Givetvis är Norrbotten – såväl länet som landskapet – exempellöst fullt med samiska boställen, i tusental. Också efter kusten kan kända och indikerade boställen i arkiven mätas i minst hundratal. Platser som både varit trivselland och boplatser är t ex Brändön, Kallax, Hindersön och Persön. Mer i kommande nr.

de_geer_moraines_at_kvarkenKarta från 1720

Sträckan Skellefteå-Umeå

Detta område ägnar vi mer uppmärksamhet i något av de kommande numren.
Bureå 11:1 är en samisk härd som vi vill nämna, den ligger i det område som hävdats vara men ej bevisats såsom kloster. Björngraven utåt Bjuröklubb bör ju ävenledes nämnas.

Några samiska platser i urval mellan Umeå och Sundsvall

Umeområdet är inte så systematiskt genomsökt som man skulle önska, även om vissa insatser tycks ha gjorts i samband med kulturhuvudstadsåret. Väldigt många av de tidiga kustsamerna tenderade att samlas sig kring Ön. Andra anhopningar av aktivitetsområden finns mellan Klockarbäcken och Umedalen. Populära vinterbeten har genom århundradena visat sig dels i Piparböle-Hissjön, dels i Ersmark men även i mindre avgränsade områden, inte minst ute vid Skeppsvik för tusentals renar kunde beta under vintrarna på 1870-talet. I gamla dagar gick man gärna över isen vid Holmsund mot Obbola. Holmöarna bör nämnas; här har samisk aktivitet varit legio.
En gammal etablerad flyttväg över Klabböle-Stöcksjö (ibland vidare ut till Holmöarna) stängdes av i samband med det gigantiska vattenkraftverkbygget Stornorrfors på 1940-talet.

Vännäs

Pengsjö 1870 samt Örsbäck med Mandamor och ”gammlappan’ ”
Om detta intressanta komplex av händelser, människor och platser har vi uppehållit oss (PE) i en artikel i Christer Westerdahls bok Sydsamer (2008); som en följd av ett mångårigt arbete i Nordmalingsprocessen och detta som ett centralt inslag i denna. Materialet härrör till stor del från Nybyggarmuseet i Pengsjö och Tycho Nymans penna. Släkten Nyman räknar sitt lokala ursprung från en soldat J. Nyman, som avled tidigt och lämnade änkan med torpet och fem barn. För att hon skulle slippa bli bostadslös och runierad borgade samerna från Tärna för henne och en flera generationer lång samarbetshistoria inleddes. T. Nymans farmor lekte med samebarnen och lärde sig samiska ute på Örsbäcksheden vid ungefär samma tid, de intensiva vinterbetesperioderna på 1860-talet (paralleller har omtalats bl a i Sättna, medelpad – men åter andra exempel finns). Som motprestation för borgen fick änkan Nyman ta hand om ett antal äldre samer som inte orkade följa med tillbaka upp på vårarna. Mer om detta i andra sammanhang och i Sydsamer.
Samtidigt med mina arkivfynd i den spännande bevislådan undertecknad ”ärvde” i angivet sedvanemål – och tidigare – hade Henrik Omma med familj spelat in videofilm vid sina besök ui den gård som de i Vapsten sameby kallade Slaktar Nymans gård. Som man besökt under ett försvinnande stort antal generationer, alltmerdan huvudvinterbetet låg nedströms utmed Torrböles och Örsbäcks lavhedar.
En mycket intressant aspekt i sammanhanget är att Pengsjö av språkvetare anses vara samiskt i etnonymin (vilket ju torde kunna tala för långt äldre samiska samband än det 1870 som Nyman-historien tar sin rot i ); nämligen
Bienjjiejaure = Hundsjön.

Nordmaling präglades länge, under hela rättsprocessen (sedvanemålet i Nordmaling; även kallat Nordmalingsmålet 1997-2011 av den döda hand sådana processer ofta lägger över ny forskning som inte syftar till ren bevisföring. Detsamma gäller i hög grad Hörnefors och Bjurholm [ — ]

 

Fullständiga bildtexter i sista delen. Sjösamen heter Ivar Samuelsen och hör till ”nordnorska stammen!”. Foto av Bonaparte 1884, Wikimedia Commons.
Samegruppen är från Ulvöhamn 1890.

Liksom till närmast nedanstående socknar återkommer vi till Nordmaling i kommande avsnitt; men vill ändå nämna ett mycket signifikant område med flera olika boplatslägen nämnda: Ava-Aspeå med Hemörssundet och Drivan. I angränsande trakter som Rönnholm och Saluböle —— [ — ]
En oerhört intressant företeelse är den sjösamiska historia som skymtar fram i de tidiga toponymerna känd senast från ca 1780; och som lär kunna fylla ut Sveriges sjösamiska historia mellan Umeå och Höga kusten.

Botniabanans arkeologiska undersökningar, som vi planerade tillsammans med Raä
Dock bör nämnas den för tiden oväntade rikedomen av samiska kustlämningar som följde på den första upptäckten vis Lill-Mosjö i Banafjäl, Grundsunda i samband med Botniabanans arkeologiska undersökningar. På den följde snabbt andra härdar och flera i angränsande Tävra, Arnäs. Därtill ett par år senare i Nätra på Bjästamon, fler härdar. Sedermera tillkom tre funna härdar i Säbrå – idag har vi 13 st samiska härdar käna utmed sträckan Grundsunda-Säbrå. Naturligtvis bara toppen på ett isberg, men ändå jämfört med för tjugo år sedan enorma framsteg – och något som aalltmer påverkar tänkandetinom kulturmiljövården. Första fyndet 1998 rubricerades till att börja med som ”möjlig ryssgrav”. Dock kom fyndsammansättningen av kritpipor, skinnskrapor och samtida mynt tillsammans med det faktum, att sockenlappen Per Jonsson höll till på mer eller mindre den exakta platsen att snabbt före arkeologerna till säker mark. Intressant är att en flyttled tycks ha passerat platser såväl före som efter Per. Förstudierna till Raä:s botniabanearbete var oerhört intressanta att arbeta med. Detaljerna kring de inblandade aktörerna och källförteckning till den digra rapportskörden kommer vi att återkomma till.
Att medlemmarna från Vilhelmina norra sameby, varav i sammanhanget bör nämnas Jonas H. Gorik och Laila Stinnerbom, hjälpte oss att identifiera härdarna i Lill-Mosjön såsom samiska ska alltid kommas ihåg; och var helt avgörande – inte minst för att vi så snabbt kunde gå vidare på rätt spår.

Höga kusten – av stort intresse: rikt sameliv sedan gammalt

52 byar, 52 sjöar, 52 berg, 52 visteplatser … ?
Åtminstone de tre första utsagorna är en del av ett gammalt lokalt (eller möjligtvis ångermanländskt) talesätt. Även om detta låter som en ouppnåelig boktitel om socknen Nordingrå för framtiden vore det utan tvivel möjligt att skrapa ihop detta antal samiska boställen; i synnerhet om man finge räkna in sockenlappsboställena. Här väljer att lyfta fram blott tre (och lyfta ett par andra aspekter, som informanter, flyttvägar och metodproblem) områden/platser: vi ser på Lappudden vars s k lapptorp – en lokal benämning – delas mellan Järnsta och Körnings byar; ett torp på en udde i Vågsfjärden, Det har kallats replipunkt utmed ett mellersta flyttstråk av de tre som ansetts genomkorsa Nordingrå, ehuru inte så långt ifrån det sägenomspunna tillika mystiska och hittills fyndlösa Lappkåtaberget. Härtill borde även nämnas Mjällomslandet med av Olov Lundin 1971 omtalade handels- (och förmodligen även -)platsen Måviken —— [ —-]

De fiskande burgströmarna höll ofta till i Fällsvik och vid Hamnbastudden [Hamm: bastûddn] ute i Hamna, dvs Fällsvikshamn. Författarens mormors äldste bror Petrus Viklund, född 1913, berättade ganska utförligt om detta åren runt 2000, och visade på platsen som sedermera skyltades inom ramen för Kramfors’ samiska kulturled Hällmarker & blått hav eller Gälnoe jîh plaaves maeroe.

Vibyggerå-Bjärtrå-Skog-Nora:
Kallas i lappfogdarnas arkivmaterial och i utredningen från 1914 för reservbetesland. Beläggen för tidiga samer utanför de rena fjällsameleden – vanligen antingen skogssamer eller sjö-/kustsamer – är förhållandevis ymniga. Här finns rejält många trivselland av vilka vi nu blott nämner Torkel Larsson Kroiks sista, nämligen Skullerstabölen. Han sålde halva sin renhjord till Nils Leonard Nilsson i Långudden, Bjärtrå på hemväg från Nora och Skogs socknar. Denna författares mormor stod som barn och såg Torkels renhjord (i Nordingrå) passera upp emot Barsta och ”frödde fötterna”. Ute i trakten ifråga finns förresten minst en Lappkôjmon. Vid ett annat tillfälle omsprangs vår informant A, kvinna, född 1916 av samma drygt tusenhövdade renhjord, som kom snabbt mullrande uppifrån Ådd: aschkajn, dvs Ådals kaj, dit den nått via isen på Gaviksfjärden.

 

FORSKARDAGBOK 28 maj 2018: Stim av fynd utmed norrlandskusten. Sjösamer, boplatser, snabbrörliga maritima samer… Anna Kristina Burgström och unge Hr Åhrén, och mängder av kustsamer

Första veckan med Västernorrlands-, norrhälsinge- och vinterbetesprojekten har gett mer eller mindre jackpot!

1600-, 1700-, 1800-, 1900-talens olika sjösamer; ibland nedstigande släkt, ibland plötsligt ditflyttade och åter andra gånger gradvis skiftande från en näring till en annan.

Äktenskapspartier mellan Harmånger och Attmar, vigslar mellan ångermanländska samer och medelpadska; hälsingska och högakustensamiska.

Storsamlingar 1698, 1737, 1752 och 1778. Ännu på 1800-talet.

Fiskande sjösamer genom hela 1800-talet på flygplatsen Midlandas Skeppsholmen, med flera olika terrängnamn som minnen.

Täta samiska spår i Nordanstig och Timrå kommuner – tidiga visteplatser.

Tackar Bosse Hammar, tackar min mormor.

Mormor minns ännu Anna Kristina Burgström sittandes på deras bro hemmma i Fällsvik, bindandes kvastar, sägandes: ”Nu ska jag åka till Hudiksvall och sälja kvastar”.

Och det mest spännande jag hittat, berättar jag inte här och nu!

Gångna veckorna – maj har f ö bjudit på föreläsning i Söröje, Medelpad genom NBV; eggenordnade föreläsningar i Harmånger på Stocka F.H. Dessutom en mycket givande forskningsdag på RA Östersund (forna landsarkivet); en massa annan forskning.

På bilderna smörjer undertecknad kråset på Favorit-Pressbyrån på Östersunds C (”Norrländsk sushi”); Jonas Åhrén står och är ung i Sundsvall; författaren sittter utanför mormors föräldrahem ….. samt ser vi Anna Kristina Burgström, en äkta ångermanlandsame av sent 1800- och 1900-talssnitt men med vilhelminarötter.

 

 

S e m i n a r i e r – Samernas historia i söder – nio datum mellan Stockholm och Jämtlands län 17 maj – 14 juni. Vilka var ”sockenlapparna”, hur tidigt fanns samer i söder, kvinnohistoria, samisk Stockholmiana etc!

Saepmie Utbildning drar söderut! – INTRESSEANMÄLAN (ej bindande i detta skede), ange ort: saepmieforskning@gmail.com

Samernas historia i söder – S e m i n a r i e r 17/5 – 14/6

Vi söker för en del orter medarrangörer!

Ansvarig och huvudföreläsare: Peter Ericson

Östersund / Funäsdalen 17/5 – Släktskap och kustskogssamer med vinterbete i Hede och Sveg (eller 17 + 18 maj)

Sundsvall 19/5 – Rikt samiskt näringsliv i Medelpad 1478-2018
och speciellt fokus ägnas de s k ”socken-” och ”stadslapparna”
men också sjösamerna, kustskogssamerna tittar vi på.

Kramfors (Sollefteå?) 28/5 – Marknadsliv, skogssamer

Uppsala 30/5- ”Sockenlapparnas” och deras föregångares näringar, språk, släktskap, rörelsemönster

Stockholm fre 1/6 – Samernas södra historia – Samerna i Stockholm under fördrivningsepokerna; handelssamerna. Statliga renfarmer. Om samerna i Sörmland, Mälardalen, Mälaröarna och Roslagen.

Stockholm lördag 2/6 – Samisk kvinno- och organisationshistoria och samisk Stockholmiana. Ett eller två exempel på samisk Stockholmiana i fält.

Äppelbo, Dalarna 12/6 – hantverk, fördrivningar, folkkultur

(västra eller södra) Gästrikland 13/6 – Samerna i arkiven och spåren i markerna

Hälsingland 14/6 – Sjösamerna, kustskogssamerna

Enhetspris 200 SEK heldag (grupprabatt 30% vid fem anmälda!), mer detaljer sedan (rabatt på prenumeration Av Saepmie Times ingår). Förskottsbetalning ca en månad innan. Återbetalning vid återbud.

Beställ gärna skolpresentationer och vanliga kvällsföreläsningar i samband med detta!

 

Samernas historia i XYZ-länen och forna Ångermanna lappmark – VÅRKURS OM NYA SAMISKA FÖRVALTNINGSLÄNET Länsstyrelser, kulturmiljövårdare, forskare, samebyar, sameföreningar; skogs- och naturvårdare, museifolk etc .. !

ANMÄLAN HÄR: saepmieforskning@gmail.com eller sms 0729070058
VÅRKURSEN – Utbildningsdag Orrestaare – Örnsköldsviks fokhögskola.

Arr. Örnsköldsviks folkhögskola, firman Sffu – Saepmie forskning föreläsning undervisning samt tidningen Saepmie Times.

Vad vet Du om Ångermanna lappmark? Visste du att samerna rört sig i dessa områden sedan åtminstone tidigt vikingatid? Kände Du till att Elsa Laula och Maria Magdalena Mathsdotter bägge nådde världsberömmelse?
Visste du att här fanns ett rikt och varierat samiskt näringsliv här med minst ett dussintals samiska näringar redan kring 1700-1750?

VÅRKURSEN – Utbildningsdag Orrestaare – Örnsköldsviks fokhögskola

Unikt tillfälle, 19 april, Bernt Ove Viklund och Peter Ericson kursledare och föreläsare.
I Orrestaare, dvs Örnsköldsvik, på Öviks folkhögskola!

Västernorrland blev samiskt förvaltningsområde den 1 februari! Visste du det?
Vi tittar på samerna Nolaskogs och Sunnanskogs.

Ångermanna lappmark, hälsingesamerna, Medelpads samiska historia
samt ser vi på Höga kustens tidiga samer, sjösamer, kustskogsssamer, skogssamer och naturligtvis fjällsamernas vinterbetande hjordar.
Metod, vetenskapshistoria och de senaste rönen! Om Nordmalingsmålet.
Ett slutgiltigt och fullständigt program kommer nästa vecka.

Sffu – Saepmie undervisning bjuder Er till

V å r k u r s – Utbildningsdag

Anmäl med fördel Er organisation snarast! / P & B O

Lämplig för samebyar, myndigheter
Fortbildning inom samernas historia

Fokus Mellannorrland, kusten

Arkeologi i fjäll-inland-kust, historia utmed kusten

Nya rön och beprövade metoder och vice versa.

Program på 
Southsaamihistorysidan på Facebook!

O B S chans till påbyggnad! Se här:

Fortsätter fristående v. 22: Samisk arkeologi i fält

Samt v 34: Etnicitet, vindkraft, antropologi
Även till dessa tillfällen kan du anmäla dig,
specifik prislista och grundprogram till dessa kommande kommer inom kort!

 

Kurskostnad: 1 deltagare myndighet organisation .. 1140 SEK

(se nedan grupprabatter!)

1 deltagare privat, ensamfirma …… 660 SEK inkl lunch

 

MEJLA ANMÄLAN (idag?): saepmieforskning@gmail.com

Ange om lunch önskas och speciella matönskningar, allergier etc!

 

 

VÅR-program: SAMISKA KVINNOR i historien i fokus; kurser, ny kunskap, gamla traditioner i SAEPMIE forskning föreläsning undervisning! Boka ”ASAP”, kalender snart full!

Lite nytt och påminnelser …….

– STOR drive maj/juni med seminarier om sockenlappar och angränsande ämnen: Uppland, Dalarna och norrut!
Anmäl, snälla, intresse s n a r a s t !

– Kurs 19/4 Öviks Fhsk (kallad fortbildning/Vårkursen)

– Utför uppdragsforskning! Ca 120h lediga feb – maj.
Renbruksplan; sedvana; vindkraft; arkeologisk inventering etc!
Först till kvarn, ont om tid nu framöver!

Föreläsningsprogram om samiska kvinnor och organisationshistoria!
Erbjudes (inklusive andra titlar) även på skolor, samt i andra stora aulaföreläsningar.

– BERÄTTAR! Sommaren: boka gärna in oss/mig på hembygdsgårdar och berättarkvällar etc!

– Infokampanjer i Västernorrland för att fler ska få kunskap om samernas kulturarv och historia i vårt splitternya förvaltningslän

– Ny Saepmie Times utkommer mitten mars

– Guidningar i Stockholm i Elsa Laulas och Maria M. Mathsdotters spår planeras (och i Lindhagens; Torkel Tomassons samt en rad andra samers spår) planeras i Stockholm  – samt eventuellt i Höga kusten vid efterfrågan!

– Härutöver spännande projekt på gång i Finland och eventuellt även i Norrbotten.

– Mer händer, bara håll Dig uppdaterad! Prenumera på denna blogg! 🙂 Och på Saepmie Times!

I samtliga fall: anmälan etc SMS 0729070058, +46729070058
Eller mejla saepmieforskning@gmail.com

Bild B

BILDEN: Avslöjas i Saepmie Times no 1/2018.
Med stort tack till Johan Sandberg McGuinne

”… och här vilja dö”. Om en onsdag i maj i Jättendal, och om nykalvade vajor i kustlandet år 1732 m.m

Om de som ”talte god svenska”
K U S T S A M E R – kustskogssamerna, sjösamerna –
om en minst månghundraårig kultur- och näringsföreteelse 

Det handlar om en nyupptäckt.
Men den är inte gjord av en nykläckt
forskare, utan av en som varit med ett ganska bra tag.

Apropå samiska ”shelters” och ”i stormens öga”…

Undertecknad började följa Medelpads, Ångermanland och Hälsinglands samer i arkiven i samband med en projektledartjänst som inleddes den 15 september 1998.
Det var då jag började arbeta på Länsmuseet Västernorrland (idag kallar Länsmuseet Murberget). Kombinerade färdiga och egna nyinsamlade excerpter. Redan i samband med vårt seminarium i Ramsele 5-6 februari 1999 hade jag ett par tusen namn och drygt tusental till inkom under de följande ren.

Men det var inte förrän år 2014 som jag på allvar i arkiven började följa en av dessa grupper (egentligen tre generationer av ungefär samma upplägg av vinter-/årstidsgrupp) i arkiven. Detta tarvade att mer aller mindre dammsuga ett 40-50tal församlingar i vilka dessa samer rörde sig.

Nomadiseringsområdet är nära nog lika stort som fjällsamernas.
Deras kontaktytor sinsemellan med denna grupp är ännu i huvudsak mest outredd.

På förmiddagen den 17 maj 1732 stötte dessa samer ihop med en ung vetenskapsman från södra delarna av landet; nämligen Carl von Linné.  Dessa samer med sin hanterliga renhjord (60-70 djur – synbarligen vuxna  – nämner Linné) kommer alltså nykalvade. Den unge Carl använder verbet ”hinte”; varför vi tänker att riktningen var helt eller delvis densamma som hans egen. De kan ha siktat på några sjöar eller havsvikar där fisken gick till – eller gå en gängse rutt uppåt Attmar och sedermera vidare västerut.
Ska man tänka sig att han med sitt hästekipage saktar in och samtalar med denna grupp? Han hinner i vart fall fråga gruppen varifrån de kommer – indirekt, med frågan om varför de var så ”långt nere”. ”De sade sig här nere vid havssidan vara födda, och här vilja dö”. Och så de semi-berömda slutorden: ”talte god svenska”. Detta möte äger alltså rum mitt i en period där samerna fördrivs och fördrivits mycket intensivt i ett drygt decennium. Just innan detta har en av de mer drivande maktmännen, Kopparbergs landshövding Danckwardt avlidit (sannolikt av den av honom så illa avskydda faluluften). Linné ska sedermera (1734) råka på dalasamernas kåtor i Äppelbo, och av kyrkoherden få goda vitsord rörande dessa samers kristendomskunskap.
     I gruppen som möter Linné 1732 kan högst sannolikt ha ingått en förmodat rask åldring, som sedermera ska leva till sin 105-årsdag; Anders Pålsson som vådligt avlider av en skogseld i samma Jättendal i oktober månad 1759. Han är en patriark i den aktuella gruppen och sätter 25 barn till världen med tre fruar. Själv är han född i  centrala Ångermanland år 1645 (således kring 87 år denna arla majmorgon!), som dåförtiden utgjorde ett och samma samma län.

Även andra resenärer noterade tidigt samer i kustområdet – exempelvis Outhier 1736 i Harmånger och de La Motraye i (sannolikt) Mo Myskje 1718. Clarke noterar 1799 sommarbete på en vacker ö utanför Sundsvall och Schmidt med sällskap. 1786 tar till och med resenärerna Consett, Bowes och Liddell med sig tre samer från trakten till Old Britain. Om detta står att läsa i andra bloggposter – om Sigrid och Anna Jönsdöttrar och deras samiske kamrat och tillika sockenlappsättlingen Anders Larsson, renhandlaren, affärsmannen och äventyraren från Skogs socken. På max tre veckor effektivt lyckas de ta sig till Göteborg under sommarhalvåret med en liten renhjord. På hemvägen ska de i kungens frånvaro ha blivit uppkallade till slottet av Gustav III:s yngre bror, den ockult lagde Carl XIII (1748-1818) – detta har dock ej kunnat bekräftas ännu.

 

 

  1. Linnés text i bearbetad form via Runeberg, 2. Bottenhavet, 3. Samerna i Ulvöhamn 1890, närmast att betrakta som sentida semi-sjösamer eller säsongsfiskande samer  (i gruppen ingår bland andra Nils Nilsson Burgström och Lisa Stina Andersdotter samt sannolikt Nils Jonsson), yrkes- och närings-/försörjningsmässigt, 4. CvL, mer nedan. 5. Författaren PE, nyss. Mer om bilderna 3 och 4 nedan!

    En väldig mängd  möten mellan resenärer äger alltså runt decennierna före och runt 1800 – och som om inte det vore nog, möter flera tyska resenärer sockenlappar kring 1820-talet. Men redan då erfar detta ”kast” en klar nedgång och de totalt sett ganska omfattande renhjordarna har drastiskt börjat försvinna. Som det ser ut hinner fördrivningarna ikapp dessa eljest från fördrivningarna förhållandevis förskonade samer.

Utöver kustskogssamer ser vi grupper av mer renodlade (!) skogssamer och sedan på samma sätt mer av en sjösamisk livsstil präglade sjösamer. Och sortera dessa från varandra medför en ganska svår hantering; ty de samarbetade ganska ofta och syntes ej sällan i samma fiske- och årstidsläger.

Ser vi dessa strukturer, blir begreppet sockenlappar en mycket mer differentierad
och intressant benämning på en ytterst heterogen grupp folk som syns från tidiga 1700-talet och ända in på 1900-talets mitt omtalade samer på kusten och annorstädes.

NOTERA:

Om dessa samer kommer under det kommande året en utförlig artikel i en antologi under trycket (ca 1½år försenad) författade av undertecknad. Professor emeritus i finsk-ugriska, Lars-Gunnar Larsson har f n initiativet i antologiprocesse, idén till en sådan antologi om sydsamernas historia kom av oss två gemensamt.
En bok kommer också att skrivas, minst en – av undertecknad.
Eventuellt kommer medförfattare att ingå i  ett eller flera av det sistnämnda projektet!
Dessutom kan Du (1) läsa mer om hälsingesamerna i Saepmie Times, samtliga nummer
och (2) Beställa föreläsningar (även för skolor!!) i ämnet av och med undertecknad

Tfn (sms) 0729070058 
Eller mejla saepmieforskning@gmail.com alternativt kontakta mig på Facebook!

Peter Ericson 14 januari 2018

Bilderna 3 och 4:
3. Från Ulvö Museums hemsida, bildtext:
Samer i Ulvöhamn år 1890. Fotograferade av kaptenen på Oscar II:s fartyg Drott.
Fotografiet är taget där hotellet nu ligger.
http://www.ulvomuseum.com/ulvohamn-1905-befolkning-och-bebyggelse
4. Carl von Linné 
Linné i sin kolt efter resan i Lappland. Målningen är en kopia från 1853 av Hendrik Hollander efter ett verk av Martinus Hofman målad 1737 i närheten av Haarlem i Noord-Holland. I handen håller Linné blomman Linnaea borealis som namngivits efter honom.