Skogsfinnarna. (Svenska Familj-Journalen 1877:

”Trälar under penningen” skildrar Eero Järnefelt savolaxare i svedjebruk.


Via Runeberg.org: http://runeberg.org/famijour/1877/0293.html

Skogsfinnarna. (1877)
Kulturhistorisk skiss.

(Skrift, som vunnit pris i Familj-Journalens
litterära pristäflan.)

Långt bort från odlad bygd, djupt inne bland furorna,
nedsatte sig i slutet af femtonhundratalet och början
af det sextonde ett stort antal finska familjer i
Yermland, Helsingland och Dalarna. Dessa kolonister
kommo från Tavastland och Savolaks, möjligen också
från andra trakter af landet. Det är icke – åtminstone
författaren veterligt – med full historisk visshet
utrönt, hvad som förnämligast föranledde denna
sällsamma och äfventyrliga utvandring, men många
tecken gifva dock vid handen, att det hufvudsakligast
var nöd och brist i den starkt frostländiga hembygden,
som oafvisligt manade till försök att på annat håll
vinna uppehälle.

Att dessa söner af det minnesrika Finland icke
slogo sig ner i den svenska obygden har sin enkla
förklaringsgrund dels i den omständigheten, att de
voro allt för fattiga att köpa sig jord, och dels
äfven till någon del i den misstro och afvog-het,
som den svenske bonden hyste mot kringirrande
främlingar. »De kommo östanifrån», säger traditionen,
»och medförde i kontar litet säd till sådd samt yxor
och andra jern. De hade ock många bössor och hundar,
stora och varggråa, som voro öfvade till jagt och
vana vid svält. Männen med qvinnor och barn följde
skogarna och gingo från höjd till höjd. När de kommo
upp på bergkrönen spejade de vidt omkring, och sågo
de då rök uppstiga – tecken till att trakten redan var
bebodd -. drogo de längre fram. Under den långa färden
lefde de af jagtbyte. De hade gått hemifrån, for att
i främmande land söka hvad godt de finna kunde.» *

Med den okufliga energi, som ännu i dag utmärker
skogsfinnen, började kolonisterna miltals inne
i skogen åt sig uppföra enkla blockhus. De fällde
skogen rundtomkring och svedjade den. Nu besåddes
de sotiga, med sten och stubbar öfversållade fälten
med den medhafda rågen – men ännu hade de ett år att
vänta innan sädet kunde gifva skörd.

Det kan lättare tänkas, än beskrifvas, hvilka
vedermödor och försakelser af alla slag dessa arma
kolonister hade att utstå under den första vintern af
deras vistelse i obygden. De med björnmossa stoppade
pörtena skyddade väl emot kölden, helst bränsle
fanns i ymnighet, men brödbekymren voro naturligtvis
de största.

Lyckligtvis hvimlade de stora skogarna den tiden af
vild-bråd, och isynnerhet förekom elgen allmänt. Men
vild och skygg, som detta våra skogars förnämsta
högdjur är, blef skidjagten på honom icke desto mindre i hög grad
ansträngande under skarp köld och i djup snö.

Den skogsordning, som år 1647 utfärdades, uppmanar likaledes till finnarnas utrotande. Till nämnda förordning gjordes emellertid år 1664 ett för bönderna högst bindande tillägg, så lydande:

”Der ock någon bonde härefter tillstädjer någon finne
att bygga och bo således på sin skog, som sagdt är, han skall första gången plikta 40 daler silfvermynt; kommer han oftare igen, då skall han straffas till
galgen.»

 

Men våren kom, och med den förhoppningarna. Ur
sotfälten uppspirade rågbrådden med yfvig tofva och
lofvade rik äring; de talrika, nu isbefriade sjöarna
och tjernorna lemnade godt fiske-, tjädern och orren
skötos under det de.slogo sitt melodiska spel i de
höga furorna. Det blef sålunda snart fullt upp med
föda i finnens pörte, fastän säd ännu saknades, och
männen kunde således få någon tid öfrig till andra
göromål än jagten, såsom förfärdigande af nödtorftiga
bohagsting med mera.

Förhållandet emellan de i floddalarna bosatta
svenskarna och de inkräktande finnarna var,
från första stunden det blef bonden bekant, att
främlingarna slagit sig ner i skogen, i hög grad
spändt. Detta förhållande skulle snart vidga sig till
öppna fiendtligheter.

Traditionen har från denna tid bevarat många hemska
och blodiga minnen.

Det var finnens storartade svedjande, som först
upptände tvedrägtens fackla. Då ett svedjeland
icke på många år gifver mer än en skörd, måste
naturligtvis oupphörligen nya skogssträckor fällas,
och den svenske bonden fick sålunda natt och dag se
de väldiga rökmolnen uppstiga från urskogarna, hvilka
han betraktade som sin egendom, ehuruväl ock kronan
gjorde anspråk på äganderätten till dessa ödemarker,
hvilka bonden icke sjelf kunde medhinna att odla
eller på annat sätt tillgodogöra sig.

En i grunden oberättigad fruktan, att genom denna
kolonisternas framfart skogarna till slut skulle
totalt nedbrännas, föranledde bönderna att klaga hos
fogdar och länsmän. Dessa i sin ordning rapporterade
förhållandet till högre vederbörande, dervid också
troligen inberättande, hurusom finnarna undandrogo sig
skatt och tionden samt utskrifning till krigstjenst
med flera pålagor, som denna tid tryckte landets
bofasta befolkning – och så utfärdades det ena påbudet
efter det andra mot allt svedjande på de från denna
tid så kallade finnskogarna.

Men finnarna aktade föga på dessa vederbörandes bud
och befallningar och synas till och med redan från
början af tvisten hafva mött hot med hot.

”Nu började en vild och grym jagt på de fågelfria kolonisterna. Bönderna ville naturligtvis undgå både böter och galge och så väpnade de sig och drogo upp mot skogarna.”

Stora, fullkomligt stiglösa, skogssträckor skilde
dem åt alla håll från svenskarna och de trodde icke,
att dessa skulle våga öppet anfalla dem.

* Detta uttryck, fritt betraktadt, ljuder vackert;
men när man besinnar, att nöden dref dem att i öde
trakter söka sitt bröd, så kläder sig meningen i en
dyster slöja af sorg.

Bönderna gingo också i början mycket försigtigt
tillväga. Det hade nämligen kommit till deras kunskap,
att finnarna voro starka i trolldom och att hvarken
jern eller stål beto på dem.

Men allt strängare utrotningspåbud anlände från högre
ort, och ställningen blef till slut den allvarligaste.

I en kunglig skrifvelse af år 1641 uppmanas
landshöfdingarna, att låta uppbränna icke allenast
finnarnas porten, utan äfven deras säd, så att de
af brist på uppehälle måtte nödgas begifva sig ut
ur skogarna.

Den skogsordning, som år 1647 utfärdades, uppmanar
likaledes till finnarnas utrotande. Till nämnda
förordning gjordes emellertid år 1664 ett för bönderna
högst bindande tillägg, så lydande:

”Der ock någon bonde härefter tillstädjer någon finne
att bygga och bo således på sin skog, som sagdt är,
han skall första gången plikta 40 daler silfvermynt;
kommer han oftare igen, då skall han straffas till
galgen.»

Nu började en vild och grym jagt på de fågelfria
kolonisterna. Bönderna ville naturligtvis undgå både
böter och galge och så väpnade de sig och drogo upp
mot skogarna.

Men finnarna försvarade sig och sina torftiga hem
med mod och tapperhet. En stor del af dem föll i
den blodiga fejden, och deras porten afbrändes, men
de öfriga gåfvo sig ändå icke. Numera fullkomligt
förtrogna med skogens alla bakhåll och gömslen, lågo
de öfverallt i forsat för bönderna och anställde med
sina säkra lodbössor stor förödelse bland dem.

Detta ohyggliga guerillakrig fortsattes en tid med
omvexlande lycka, men slutade så, att finnarna blefvo
alldeles kringströdda och all vidare jagt på dem
omöjlig. De hade, säger traditionen, då svenskarna
visade sig ämna på allvar anfalla dem, på vidt skilda
ställen af skogen undangömt små förråder af säd och
andra lifsmedel och de drogo sig nu undan till dessa
platser, der de i djup stillhet höllo sig dolda.

Under tiden härjade och brände svenskarna allt hvad
de kunde öfverkomma på finnarnas gamla boplatser och
drogo så hem, rapporterande för fogden, att de fyllt
sitt värf.

Bland om tidens råhet och barbarism vittnande
ohyggligheter från dessa blodiga fejder vet
traditionen förmäla, att då svenskarna först anföllo,
gömde sig finnarnas hustrur och barn i de frodiga
och vidsträckta rågfälten, der de trodde sig vara väl
skyddade. Men svenskarna, som fått order att afbränna
äfven skörden, tände på rågen från alla sidor, och
då denna var fullmogen och vind låg på, förvandlades
snart de böljande fälten till ett ofantligt eldhaf,
hvarur många af de arma varelser, som der gömt sig,
icke hunno ut, utan blefvo uppbrända. Men qvinnornas
och barnens jemmerskri nådde männens öron, och deras
raseri kände derefter icke några gränser, heter det
vidare. De svenskar, som nu föllo i deras händer,
sargades och söndersletos bit för bit, tills döden
gjorde slut på deras gräsliga marter.

Det är egendomligt, att man öfverallt i finnmarken
får höra sägas, att det var genom förräderi som
de svenska bönderna lyckades besegra finnarna. Det
berättas härom sålunda:

Finnarnas döttrar voro smärta, fagra och hade »hår
af guld». Då konungens bud kom, att finnarna skulle
med eld och svärd fördrifvas, men de svenska bönderna
fruktade för deras trolldom, sände de sina raskaste
söner upp i finnskogen, under förevändning att
der jaga, men egentligen för att utspana finnarnas
antal och öfriga förhållanden. Dessa flinka jägare,
hvilka i skicklighet sägas hafva öfverträffat
finnarna, blefvo bekanta med finska flickor, och ömma
förhållanden uppstodo snart dem emellan. Men när de
svenska ynglingarna fått veta allt hvad de ville om
finnarnas ställning och boplatser, öfvergåfvo de sina
fästmör och blefvo i stället vägvisare åt de skaror,
som skulle mordbränna deras med falskhet tilltänkta
fränders hem.

Dessa uppgifter förefalla icke så osannolika. Det
kan lätt tänkas, att den finske nybyggaren, trots
sin naturliga misstänksamhet, icke ogerna såg om hans
döttrar blefvo förenade med svenska män, hvarigenom
större trygghet för besittningen af hans boplatser
naturligen måste uppstå.

Namnen på flera platser i finnskogen erinra
ännu om denna förfärliga strid för hus och härd,
såsom t. ex. Slagtaredalen, Mördareön, Blodsmyran,
Finngrafven med flera.

När omsider allt åter blef tyst i skogen, kommo
finnarna fram ur sina gömslen, tände signaleldar och
samlades så småningom.

Den gräsliga olycka, som nyss öfvergått dem, hade
ej förmått fälla deras mod. De började åter åt
sig uppföra porten och snart syntes ännu en gång
svedjeröken välta upp mot skyn.

Finnarna synas hafva från denna tid lemnats någorlunda
i fred och erhöllo till och med på en del från
odalbygden mycket aflägsna trakter tillstånd att
fritt slå sig ner och bebo skogen. Så beviljade
t. ex. konung Carl XI finnarna i Hassela (längst
upp mot Medelpad-gränsen) att svedja utan föregången
syn, ”helst bygden vore aflägsen och synekostnaden
känbar». Det hade ock blifvit konungen kunnigt, att
”folket satt i ett uselt tillstånd och lefde af bark”.

Finnskogarna hafva numera icke det dystra utseende
eller äro så vidsträckta, som vid den tid finnarna
började befolka dem. På många ställen ligga nu der
stora sträckor odlad jord, som deras efterkommande
brutit mellan berg och sjö, bildande ordentliga
byar med fast befolkning. Men ännu i dag svedjas
stora områden, och skörden kan der mången gång gifva
ända till tretio tunnor på tunnlandet. Ända upp till
bergskrönen har denna sällsamma kultur sträckt sig,
och när då vinden spelar fram och sätter den böljande
säden i våglik rörelse, ser det ut, som om sjelfva
berget rörde sig. Och längst upp på topparna stå
i spridda grupper höga, afsvedda furor, nakna och
knotiga, liksom mörka vålnader af de invandrade
finnarna, skådande ner på guldet vid deras fötter –
det hela företeende en högst egendomlig anblick.

Skogens återväxt är på många ställen så snabb,
att man har exempel på att ett och samma svedjeland
kunnat afrödjas och besås fyra till fem gånger under
en mansålder.

Der svedjeelden gått fram, der uppväxer förnämligast
löfskog, såsom björk, asp och al. Och om man bestiger
någon af de höga bergstoppar, som öfverallt upptorna
sig i finnbygden, ligga för ögat oöfverskådliga massor
af löfträd; blott här och der ser man mörka skuggor
i denna ljusa tafla, betecknande att furuskogen der
står orubbad.

Betet blir på svedjade marker det yppersta och gräset
når mången gång vandraren upp till axlarna. Såsom
ett exempel på huru rikt det s. k. finnbetet är,
må här i förbigående nämnas, att på Köhlsjö finnskog
i Helsingland (vid gränsen mot Medelpad) minst 1,000
kor från de vid hafskusten (vid Hudiksvall) liggande
socknarna Tuna, Hög och Högsta hvarje sommar beta,
och att väl tusentals till från främmande trakter
der skulle finna mer än tillräcklig sommarföda.

Den finska folkstammen i Vermlands, Helsinglands och
Dalarnas urskogar har numera fullkomligt sammansmält
med den svenska, och språket är också nästan
uteslutande det sednare. Hvad särskildt Helsinglands
finnskogar beträffar, så har den finska munarten
längst bibehållit sig i Loos socken (den aflägsnaste
intill Herjeådalen och Dalarna), hvilken bygd först
blifvit bruten af invandrande finnar. Konung Oscar I,
hvilken en gång hörde till Stockholm kommenderade
soldater från denna trakt inblanda en hel mängd
finska ord i sina samtal, ifrade mycket för den finska
munartens bibehållande, och genom hans försorg blefvo
nya testamenten på finska språket anskaffade och
utdelade till de finnar, som då voro i Loos bosatta.

En stor mängd finska namn på berg, sjöar och andra
naturföremål bibehåller sig ännu och visar oss bland
annat hvar de första, så grymt behandlade finnarna
slogo sig ner. Vi skulle kunna uppräkna hundratals
dylika finska namn och benämningar, men då sådant
ligger utom planen för denna kortfattade teckning af
skogsfinnens skiftande öden på svensk jord, utesluta
vi dem här.

Det lider intet tvifvel, att de stora och vilda
obygder, som ännu kallas finnskogar, skulle länge,
ja, väl ända till våra dagar, blifvit obefolkade,
om ej de finska kolonisterna der
slagit sig ner. Endast den, som genomvandrat dessa
dystra sträckor, kan göra sig en föreställning om de
oerhörda svårigheter, som här mött för odlingen. I
sanning, det har fordrats finnens hela outslitliga
seghet för att bryta alla dessa mångartade hinder och
man bör tacksamt erkänna, att han härigenom mäktigt
bidragit till främjandet af vårt lands väll Genom hans
exempel lockades så småningom äfven svenska nybyggare
upp till ödemarken och funno der sin nödtorftiga
bergning. Der det förut fanns blott vilda berg,
skogar och moras och der förr endast vilddjuren hade
sina af ingen störda hem, der ligga nu Öfverallt
Imngströdda, af leende löfskog omgärdade byar, med
en i allmänhet välmående och för kraft, allvar och
laglydnad synnerligen utmärkt befolkning.

Se här ett exempel:

Den förste finne, som nedsatte sig i Hassela obygd,
anlände dit år 1598. Han hade fyra söner och grundlade
den nuvarande Köhlsjö by, belägen omkring 1,200 fot
öfver hafvet. Sedermera anlände flera andra finska
kolonister, hvilka lade grunden till andra byar. I
närvarande stund räknar Hassela socken i skiftad jord
och skog 88,730 tunnland och en befolkning af omkring
2,000 personer, alla bergande sig godt, fastän frosten
ofta nog anställer stor förödelse på grödan.

Yi anmärkte här ofvan, att skogsfinnen utmärker
sig för laglydnad. Detta påstående tål dock vid
någon modifikation hvad jagten angår. Skogsfinnarna
vilja ännu i dag icke veta af någon jagtstadga, med
andra ord, de anse, att jagten bör vara fullkomligt
fri. Häri spårar man tydligen ett troget be-varadt
arf från deras förfäder, för hvilka jagten alla tider
på året utgjorde ett högst vigtigt näringsmedel.

Den gästfrihet, skogsfinnen visar främlingen, är
nästan rörande. Är det på sommaren, man kommer till
hans gård, så skjutsas småpojkarna genast ut att meta
laxöring*. Potatisgrytan puttrar snart på spiseln
och lermuggen sköljes sju gånger, ty i den skall
mjölken hällas, i fall man inte får s. k. »filtråg»
med sin tjocka grädde.

Är det åter på vintern vi komma till en finnstuga,
så ställer sig kosthållningen litet annorlunda. I
riktigt lyckligt

fall kan man då få smaka på björn- eller
lostek, men annars torkadt kött, salt strömming
m. fl. tarfliga anrättningar, hvilka dock smaka
jägaren förträffligt. Men fastän nu kosten icke är så
omvexlande och god, som om sommaren, så är finnens
välvilja, om möjligt, så mycket större. Sommartiden
får han nämligen ofta besök af allehanda slags folk
och får då höra färska nyheter från kyrkbygden, men
om vintern äro besöken oftast färre än månaderna i
köldtiden, och hans nyfikenhet att få veta hvad som
»händer och sker i verlden» – det vill här säga
närmaste socken – blir derigenom ställd på ett
hårdt prof, hvilket han dock består med berömvärd
resignation. l regeln far den egentlige skogsfinnen –
den, som ännu bor mycket aflägset – till kyrkan blott
två gånger om året, nämligen vid jul och midsommar.

Yi kunna fatta detta.

Han har ofta tre till fyra mil och derjemte högst
illa banad väg till kyrkan. Han får derunder allt
efter årstiden ömsom klöfja, gå, ro, eller åka på
skidor, hvilket allt fordrar dryg tid, och måste
således anträda sin kyrkofärd på lördagen. Med
söndagen inberäknad får han sålunda hindra tre
dagar för sin officiela gudstjenst – men dertill har
lian icke råd. Hvilo-dagen är för honom, som måste
strängt arbeta, hufvudsakligen en dag för nödvändig
kroppslig hvila.

Men den, som sett skogsfinnen på söndagsförmiddagen
i sitt torftiga hem hålla sin enkla andaktsstund i
kretsen af de sina; den, som sett honom göra detta
utan minsta bryderi för det herremannen för dagen
varit hans påtvungna gäst – den skall visserligen
kunna intyga, att skogsfinnens andakt dervid varit
minst lika stor, varm och uppriktig, som någonsin
dens, hvilken i stenmuradt tempel fått åhöra den
lärde predikanten.

Författaren fick en gång i sin ungdom ett dräpande
svar af en finngubbe på fråga, hvarför finnarna så
ytterst sällan besökte kyrkan, utan till utseendet
mera lefde som hedningar.

»Herrn är ung ännu», svarade den gamle allvarligt,
»och förstår inte riktigt hur vi hafva det. I kyrkan
samlas ”folk till hundratal, men jag har läst i
bibeln, att ’hvar två eller tre äro församlade i mitt
namn, der är jag midt ibland dem’.»

Gubben Noach.

* De flesta häckar och åar i finnskogen – liksom
i många andra svenska skogsbygder – hvimla af
laxöring. Denna fiskart, som är särdeles läcker, är
dock i högsta grad skygg och det fordras rätt mycken
vana och försigtighet att få honom på kroken. Den
laxöring, man här kan meta upp ur bäckarna, är i
allmänhet liten, och man räknar oftast flera stycken
på skålpundet. I elfvarna åter och långt ofvanför
målen för laxens uppgång, träffar man, ehuru numera
sällsynt, laxöring af ända till 20 skålpunds vigt.

 

Sydsamiska språken spreds söderifrån och…

Järnålderns och vikingatidens folkgrupper såg inte ut som vi gärna vill tro,
och definitivt inte som idag!

Lägg namnet Minerva Piha på minnet.
Hon är en senaste i en rad mycket solida forskare som fastlagt att samiska språket utvecklades i centrala Finland, på engelska kallat Lakeland, på svenska närmast Insjöfinland. Dessutom är hon en av de första som gått vidare och dragit konsekvenserna av Ante Aikios och Mikko K. Heikkiläs slutsatser om en utbredd järnålderssamisk närvaro i sydvästra Finland och på Åland.

Slutsatsen är tämligen entydig på denna punkt: Sydsamiska språken kom till Sverige, dagens Sverige, via Åland (samt eventuellt andra vägar via innanhavet).
Vi återkommer i flera olika former och artiklar och bloggposter om betydelsen av att det handlar om flera sydsamiska språkvarieteter. Till etniciteten återkommer vi också.
Märk även väl här att etnicitet och språk inte alltid är liktydigt. Fynden inte minst under perioderna 400-1000 e.Kr/AD talar ett helt annat språk om etniska markörer och signaler; och exempelvis synes de samisktalande ha varit minst semibofasta och haft kreatursskötsel i en betydligt bredare betydelse än enbart renskötsel. Det kan ha handlat om flera olika, tidiga uppdelningar i mindre etniska grupper och stammar, för att inte tala om sijther.

Minerva Piha vid Åbo universitet.

Rekommenderar läsning av Piha, text som bifogas härnedan.

Minerva Piha
University of Turku
Combining Proto-Scandinavian loanword strata in
South Saami with the Early Iron Age archaeological

material of Jämtland and Dalarna, Sweden (2019) [pdf]

https://journal.fi/fuf/article/view/66694/40363

LITERATURE
Mikko K. Heikkilä 2014. Bidrag till Fennoskandiens språkliga förhistoria i tid och rum.
Ante Aikio 2012. ”An essay on Saami ethnolinguistic prehistory”.
Minerva Piha 2019 ”Combining Proto-Scandinavian loanword strata in South Saami with the Early Iron Age archaeological material of Jämtland and Dalarna, Sweden” In: Finnisch-Ugrische Forschungen (64) (Helsingfors 2019). PDF:
https://journal.fi/fuf/article/view/66694/40363
Lars-Gunnar Larsson 2018. Petrus Holmberger och sockenlapparnas språk.

SYDSAMISKANS FÖRFLYTTNING anno 300 – 600 AD. Om nordiska uraliska språk som rör sig över is och vatten? (Om ny forskning!)

Eller Varifrån kom de sydsamiska språken * ? Och hur nådde de Saepmie?

Några rader till bidrag till kunskapen om fennoskandisk språkmigration
(artikelserien publiceras i sammanfogad form i Saepmie Times 2020!)

Kom flera av de samiska språkvarieterna från söder och sydost, och isåfall vilka av varieteterna? Här en inledande diskussion om förutsättningarna, en diskussion som kommer att fortsätta i åtminstone ytterligare ett par andra uppföljande bloggartiklar.

De senaste fem åren har inneburit ansenliga framsteg för forskningen om samerna och de samiska språkvarieteternas historia. Vi ser lite på forskningsläget; ger min bild.

1. Samiska språk och inmarschvägar
De samiska språkvarieteternas enorma och till synes snabba utbredning västerut (ca 4-600 e.Kr. baserat på A. Aikio [2007 etc] och M. Heikkilä [2014]) är slående.
I hög grad sker enligt dagens finländska konsensusbild de s k inmarscherna via Kvarken och Nordkalotten. En av de möjliga språkhistoriska inmarschvägarna anses gå via dagens Nystad (fi. Uusikaupunki) och Åland under folkvandringstid, merovingingsk och i viss mån vikingatid (eller om man så vill under järnålder). Några fler centrala regioner här är Åbo, Sydösterbotten med orter som Leväluhta, (Dagens) Jakobstad – och på svenska sidan Norrtälje med Östhammar. Saken behöver utredas vidare under kommande år! Den stora ”språk-autostradan” kan också ha gått över Kvarken.
     Ord som gett avtryck är bl a det baltiska salo, ö på flera olika samiska varieteter, i olika varianter av Sålle-, Sollen etc. Avtrycken går in emot Norge och är exempellöst välrepresenterat i Dalarna; men även i Uppland, där det bör undersökas närmre. En lång rad andra ord och företeelser publicerades av Minerva Piha (2018, 2019) vid Åbo universitet. 

Enligt Aikio (An essay on Saami ethnolinguistic prehistory.” Uleåborg 2016) och Heikkilä (Bidrag till Fennoskandiens språkliga förhistoria i tid och rum. Helsingfors 2014, diss.) ska senast vid pass 5-600 e.Kr sydsamiskan ha anlänt till sina nuvarande platser. Det ska gälla väsentligen även ume– och pitesamiskan; samt – analogt därmed – bör också den av Lars-Gunnar Larsson (2018) utredda s k Holmbergerska samiska språkvarieten inbegripas i just detta sammanhang; även om den synes ha kreoliserats under inte minst 1600- och tidigaste 1700-talet i samband med en hel del nordliga samers flyktande och migrerande söderut.

Under ca halvtannat millennium, ca 300 – 1800 AD hinner sistnämnda språkvarieteten både anlända och dö ut. Sydsamiskan har däremot lyckligtvis revitaliserats; och vi ser små men ändock tydliga tecken på att något liknande kan hända med såväl ume- och pitesamiskan.

Sett i perspektivet av det i omgångar urgamla sambandet mellan nationerna i den fennoskandiska regionen och det gamla stormaktsriket eller storriket/konungariket Sverige, så äger dessa språkmigrationer rum inom ett och samma rike. Möjligen är orsakerna därtill ofta desamma: tryck österifrån. Andra skäl kan vara klimatavvikelsen 535-536 AD, som tillsammans med Klubbekrigetnuijasota (fi.) – torde var de enskilt starkaste skälen för språkmigrationerna ifråga (här mer om 500-talets klimat-dramatik: https://www.historicalclimatology.com/blog/something-cooled-the-world-in-the-sixth-century-what-was-it#). Även om också en fler decennier lång klimatextrem kan vara nog skäl för att också den orsaka en serie händelser som resulterar i ett tryck österifrån.

Mer om inmarschvägar nedan och i kommande avsnitt.

2. Urspråk och ‘protofolk’
Tidigare har någonslags ur-uraliska eller åtminstone proto-östersjöfinska talas vid vårt innahavs stränder. Det bör ha funnits där senast för ca tretusen år sedan, eller under den senare delen av bronsåldern. Förekomsten av en ursamiska är svårare att belägg; även om uppgifter därom poppar upp nu och då. Också ett äldre indoeuropeisktalande  befolkningssubstrat fram till och med senmesolitikum eller äldre bronsålder har varit på tal. De har då gått upp i varandra. Det här blir givetvis utpräglat teoretiskt.

3.  Språklig genès
Som vi har framställt här tidigare här kom den egentligan samiska och den egentliga finskan att skapar ungefär samtidigt på vad som förefaller vara var sin sida om Päijänne i Insjöfinland. Det här sker kring 2-400 e.Kr och något århundrade fram.

4. Dialekternas embryon
Men bildandena av urfinskan och ursamiskan av ca år 300 AD, kommer också de huvudsakliga dialekterna i bägge språken (eller ”språkgrupperna”, vilket man föredrar) att utformas redan i början av det första millenniet AD. Den del som kommer att utvecklas till det vi idag kallas syd- och umesamiskan (samt, av det mesta att döma, även den äldre formen av Holmbergers gästrikesamiska) refereras vanligen till

5. Finländsk konsensus om språklig inmarsch österifrån råder via Piha, Heikkilä, Aikio och undertecknad. Det som återstår nu; är att rekonstruera vinter- eller vattenvägarna och de toponymiska och arkeologiska spåren härav.

6. Måste språket gått med folk så att säga ”på rot”; eller kan det rentav ha varit så, att de södra samerna vid något tillfälle dominerat handel och annat i Bergslagen-Dalarna-södra Norrland, t ex kring 550-700 AD? Denna sista fråga bör man gärna ägna viss eftertanke.

* Här avses pite-, ume-, syd- och gästrikesamiska.

I kommande del: Om följande arbete

”Combining Proto-Scandinavian loanword strata in South Saami with the Early Iron Age archaeological material of Jämtland and Dalarna”, Sweden av Minerva Piha (skriven 2018, tryckt 2019). Källförteckning och om innehållet i påföljande bloggartikel.

 

ANDERS FJELLNER (1795-1876). En av sydsamiskans
allra främsta företrädare. Foto av Lotten von Düben 1871.

 

 

 

 

Postbåt i packis av JAG Acke.JPG
Ovan: Postbåt i packis av J.A.G Acke 1889. Nedan Bewick’s (1789) släde med sälskinnsöverdrag; sannolikt använd och såld av Jöns Andersson, sockenlapp i Njutånger. Senare förd till Northumberland. Publicerad i Consett 1789.

Bilden kan innehålla: text

Definitioner av Sápmi – hur utvecklar vi dom? En onsdagsfundering.

Undertecknad har nu i ett kvarts sekel intensivt arbetat med att undersöka de perifera och okändare delarna av det historiska område som hyst samer och där samer varit aktiva.

Området har alltid intresserat mig våldsamt; och i all blygsamt har jag följt i Ingvar Svanbergs och Christer Westerdahls fotspår och låtit mig inspirerats av såväl Inger Zachrisson som Jouni Tervalampi och på senare år fått en medarbetare i Eskil Olsson och således arbetar i följande svenska landskap, som nu samtliga fått en samisk historia – i ett nota bene! sammanhängande område med gamla samiska näringar: Ångermanland, Medelpad, Hälsingland, Dalarna, Gästrikland, Uppland, Södermanland, Värmland. Vissa indikationer börjar nu peka på att det skulle kunna bli så att även Östergötland kommer att kunna räknas in här i gruppen.

Samma sak håller nu på att upprepas med Finland.

Frågor som växer fram härutav:

1. Om sydsamerna lever ned till Härjedalen, vad kallar vi alla de som levt söder därom?

2. Samma fråga fast med södra och centrala Finland?

3. Hur blir definitionen på Sápmi. Ska den problematiseras på nytt?

Vi kommer tillbaka till frågeställningarna.

 

Peter Ericson 16 oktober 2016

 


Bild: Nordregio. 
Bildresultat för sápmi

Samernas vunna sedvanemål 1894 – hur ofta hör vi talas om det? Jämtlandssamisk betesrätt till Svärdsjö!

Lapparne segrade. Ett intressant utslag har
i dagarne fälts af k. m:t, säger Östersunds-P:n.
Det gäller lapparnes rätt
till renbete å Ljusnedals bruks område.
I tvisten mellan bruksegaren Farup och
lapparne afgjorde, som man vet, frågan
till lapparnes nackdel både af häradsrätten
och af Svea hofrätt. Lapparne fortsatte
till k. m:t.

I dessa sina besvär påvisade de mot Fa-
rups påstående och med stöd af sådana
auktoriteter som professorerna Sven Nilsson
A. E. Holmgren samt direktör Petter Hjortz,
att sydgränsen för lappens urgamla och
hittills bibehålla område sträcker sig söder
om Herjeådalen till Svärdsjö i stora Kop-
parbergs län och att Ljusnedals bruks om-
råde för den renskötande lappens vistelse
från uråldriga tiden– . Afvittringen kom dock
och undanträngde lappen, hvars fordran att
få förblifva i sin häfdvunna rätt till renbete
afvisades dels derför, att kulturfolket an-
sågs behöfva betesdelarne för sina hemman,
dels emedan Ljusnedals bruks allmänning
uppgafs vara behöflig för främjande af
bruksrörelsen.
Med upphäfvande af underrätternas ut-
slag har nu k. m:t godkänt lapparnes an-
språk att på grund af sedvanerätt få med
sina renar uppehålla sig å de delar af Ljus-
nedals bruks egendom, som de och deras
förfäder af ålder besökt.  (PE framhävning)

Norra Skåne 1894-07-12

Avskrift: Eskil Olsson

Bilden: ”Björnjakten” av Tirén.

Björnjakten

1743 års begynnande inbördekrig eller svenska revolution, noteringar via Wiking-Faria (1993)

Landet runt – en exposé
 
Hälsingarna var de första att motsätta sig knektutskrivningar till Västerbotten; men sedan marscherade dom inte ändå; motståndet hade sin kärna i Färila och Järvsö – men snartsagt hela inre Hälsingland sympatiserade med dalfolket. Gästrikarna var på fötter i rörelse söderut, men hindrades av en mot-budkavle i Valbo. Upplänningarna stöttade generellt dalfolket och de anslutande västmanlänningarna: de gick ej med, men sände mat och dess regemente vägrade att skjuta på allmogen. Västra Uppland, uppsalabygden och Roslagen var de ivrigaste tillskyndarna av dalaupproret. Västra Sörmland med Vingåker som kraftkälla och stora delar av Västergötland (mest dock i syd) och södra Småland agerade i sympati med dalaallmogen. Även Värmland, Dalsland, Närke, Åland, Öland, Bohuslän och Halland präglades av sympatiyttringar.
 
Oro i Skaraborgs regemente noterades redan våren 1742. Kanske var det ett effektivt kväsande av dessa som möjliggjorde den tydligen påräknade relativa lojalitet mot kronan som kunde skådas på Norrmalms torg 22 juni 1743.
 
Göteborg hade tillika en hel del uppbackande rörelser; ledare för motståndet där var trävaru-handlaren Anders Drake och handelsmannen/ bruksägaren Olof Wengren. Drake kom att arresteras för uppvigling av allmogen, och fängslades ända till 1762. Även Stockholm sjöd; men som Bjarne Beckman noterat, hade allmogen ej lyckats mobilisera det lägre borgerskapet på något mer systematiskt sätt.
 
Allt sammantaget råder dock inget tvivel om att en folklig revolution hade kunnat fullbordas 1742-43.
 
Västmanland ansluter
 
Västmanland deltog i upproret med totalt 853 man trupper, varav blott 270 hann fram till Stockholm; främst från socknarna kring Sala. [2]
 
De västra fögderierna kom, liksom Skinnsbergs-Norbergsbergslags fögderi, inte att hinna fram till oroligheterna 22 juni 1743 (men många slaktades till sjöss istället vid Norra Björkfjärden om Midsommardagen i gryningen); själva skinnsbergs-upproret kvävdes, enligt Tersmeden av honom själv i dess linda.
 
Västmanlands län med nordvästra Uppland hade en gemensam upprorsrörelse mot soldatutskrivningar vid Västmanlands regemente. Nordöstra Västmanland och sydvästra Uppland genommarscherades av den stora dalaupprorsarmén, vilket inspirerade att följa med, skriver Pablo Wiking-Faria i sitt bidrag ”Samtida uppror utanför Dalarna” i den lokalhistoriska antologin Fem tusen man från Dalorten sprang från 1993. Redan i april-maj 1742 skrev landshövding Cederbielke om hotande uppror, ifall extra utskrivna soldater skulle sändas till kriget i Ryssland. Han vill ha förstärkning för att kväsa de upproriska. Detta hände innan någon i Dalarna hade hunnit opponera sig; men väl samtidigt som dala-soldater stationerade i Stockholm började protestera.
 
Till Riksdagen hösten 1742 lämnade de fyra västmanländska mälarhäradena en gemensam besvärsskrivelse med för tiden högst omvälvande krav: bondeståndet må få bestämma om krigsförklaringar, undersökning om kriget varit oundvikligt må genomföras, extra soldater ska sökas bland adeln och officerare ska endast befordras efter förtjänst. Wiking-Faria:
 
”Även i mars 1743 förekom starka rörelser, främst i östra Västmanland, för att behålla soldaterna hemma. Efter ett möte med landshövdingen den 15 mars tågade dock soldaterna iväg; men vid Gästre i Frösthults socken stoppades Salbergs kompani av allmoge från trakten under ledning av Fredrik Jansson från Torstuna. Bönderna försökte med våld få soldaterna att vända om. Slagsmål uppstod. Först efter order till soldaterna att ladda skarpt drog sig bönderna undan.” [3]
 
Denna episod föranleder trenne funderingar: Var detta den tändande gnistan? Hurdan inverkan hade gästrehändelserna på det Västmanlands regemente som senare den 22 juni skulle vägra ge eld på sina egna? Samt: Skulle Gästre ha kunnat bli den blodiga sammandrabbning som kunnat väcka en svensk revolution? Kanske var det ingen slump att dalaallmogen sedermera inkvarterades i just denna by.

Schröder Fredrik
Fredrik I av Schröder

”Saepmies historia” (fokus processer 1200-, 1400, och 1700-talen), ”Samerna i Svealand. Sjösamer och andra” – Peter Ericson föreläser i Äppelbo

TVÅ föreläsningar med mig i Äppelbo.
Programmet härnedan.
 
1. 14.50 –  ca 16.00 Peter Ericson. Forskare, sakkunnig, bloggare.
”Saepmies historia i ny vy, nytt ljus, med nya fokus.
Belysning av kunskapsläget idag om perioden 500 – 2000.”
 
19.45 – 21.15 inkl frågor – Peter Ericson

”Samerna i Svealand, södra Norrland samt övriga sydliga områden. Från Vänern till Nyköping. Sjösamer och andra grupper”

HELA PROGRAMMET

 
13. 00 – Eskil Olsson. Saepmie Times.
”Samerna kring Äppelbo och Västerdalarna”
Del I. Fokus på samerna kring Äppelbo.
Kort paus
14.00 – Maria Björkroth. Dalarnas Museum
”Första året med Ohtsedidh”
Om Dalarnas Museums samiska projekt
Fikapaus
14.50 – Peter Ericson. Sakkunnig.
”Saepmies historia i ny vy, nytt ljus, med nya fokus.
Belysning av kunskapsläget idag om perioden 500 – 2000.”
 
——- Kvällsprogram ——
18.00 – Eskil Olsson. 
”Samerna kring Äppelbo och Västerdalarna”
Del II. Om samerna i Västerdalarna.
 
Fikapaus
19.45 – Peter Ericson
”Samerna i Svealand, södra Norrland samt övriga sydliga områden.
Från Vänern till Nyköping. Sjösamer och andra grupper”
 
MEDVERKANDE:
Eskil Olsson, lokalhistoriker, och i Saepmie Times-redaktionen
Maria Björkroth, Antikvarie Dalarnas Museum
Peter Ericson, sakkunnig historiker, föreläsare
 
Gör Din anmälan till saepmieforskning@gmail.com
eller saepmietimes@gmail.com
– och följ sedan betalningsanvisningarna på bilden!
 
Specialrabatt:

Sameby- och sameföreningsmedlem: 130 kr vuxen, 100 kr pensionär eller stud.

 

 

Foto på undertecknad:
Leif Weckström, Hufvudstadsbladet 7 feb 2018.
Övriga bilder: Maria Magdalena Matsdotter, bild daterad 1860-tal.
Anders Olsson, sockenlapp i Arbrå, ca 1870.

 INBJUDAN NBV etc

Dalupproret 1743: En humanitär katastrof, värsta massakern tillförne i Sverige i historisk tid? ”Det är våra föräldrar, bröder och släktingar, vi skjuter inte på dem!” Och de satte gevär för fot.”

20180604

Ur ett återupptäckt och snart för första gången publicerat arbete

Allmogen hade stationerat sig på ett stall å Brunkebergsåsen, och styrkor fanns tillika fortfarande på Drottninggatan samt i Staden mellan broarna, dvs Gamla Stan: men dessa var nu avskurna. Trupperna inom Stockholm var annars jämnstarka numerärt: ca tvåtusen på ömse håll; men allmogen var ju ej tillnärmelsevis lika strategiskt skickliga eller stridsvana. Syftet var ju inte heller initialt att starta ett inbördeskrig; men nästintill så blev det.

——

Vi går till Tersmedens egen, starkt färgade berättelse:

”Jag förklarade för dem vilken fara de kastade sig i, då de satte sig upp mot Riksens Ständers beslut. Jag bad dem för Guds och Jesu skull besinna, hur litet några tusen bönder kunde göra mot hela armén; hur allt förnuftigt folk märkte, hur de blivit förledda — Allt detta åhörde de med stor tystnad, men Masas Anders svarade:
– ”Men vet du, vi vill int’ ha den där prästen biskopen te kung!”
Hans impertinenta svar retade mig att i hast säga:
– ”Din canaillie, tror du Riksens Ständer skulle fråga Morakarlen till råds, vem som bör tagas till kung?
– ”Å, slå’n i huve’ mä klubba’!” ropade en i högen.
När någon lyfte upp sin spikklubba ryckte jag i samma ögonblick upp min stora hisrchfänger och svarade: – ”Slår du hit, så är det sista gången du slår!”
I detsamma ropade flera:
– ”Å, skjut’en för huve’!”
Ett lodbyss-skott small. Kulan gick olyckligtvis genom hatten på Exc. Adlerfelt och gav honom en sådan skada att han tre dagar senare avled.”

Det som händer (eller snarare inte händer) härefter är intressant:

”När detta skott small, vände Excellensen Rosen om sin häst, red till Västmanlands regemente och kommenderade: ”Gör er färdiga att ge det canaillet en salva!” Jag som stod mellan de bägge, skyndade mig att springa åt Torstenssonska huset för att inte bli skjuten av västmanlänningarna.
Jag hörde hela regementet svara:
”Det är våra föräldrar, bröder och släktingar, vi skjuter inte på dem!” Och de satte gevär för fot.” [11]

Även Upplands regemente liksom Livregementet till häst vägrade skjuta. Dalkarlarna kan ha antagit att segern redan var inom räckhåll; då ett par kanoner druvhagelsladdade kanoner fördes fram från Jakobs kyrka. Lagerkrantz med Älvsborgs regemente och Västgöta kavalleri bröt fram. När kanonerna talade föll bönderna i stora skaror – det var en mass-slakt utan dess like i Sveriges historia

Domedagen och den svenska arméns blodtörst efter dess egen allmoge

”De övriga (ur allmogen) flydde upp längs gatorna mot Brunkeberg; somliga kastade sig i vattnet för att undgå den rasande blodtörst som grep det yngre befälet. Deras framfart stod ej att hejda. Avväpnade och fångar höggs skoningslöst ned. Ett vittnesprotokoll berättar att en bonde från Vänjan jagades ända upp på ett tak, där han stacks ihjäl.” [12]

Ett fullständigt kaos utbröt ut med ett femtital stupade och över hundra dödlig sårade bönder; och därtill ett par dussin av kronans soldater tillika dödade eller dödligt sårade. De överlevande jagades ifatt och arresterades nu i massor.

De som inte dog omedelbart, arresterades, straffades med kroppsaga eller fängelse eller dödsstraff eller fick ett tillfälligt frihetsberövande (en omfattande räfst över hela landet med fokus på Dalarna skulle komma att vidta under de närmaste sex-sju veckorna).

Dödsskeppen

”Den stora mängd dalkarlar som fyllde Arsenalsgården bekymrade regeringen. Där anställdes med all skyndsamhet en ståndrätt för att fins de förnämsta upprorsstiftarna och deras anförare. Dessa sattes i järn och kastades i fängelse, och eftersom den övriga delen av denna olyckliga hop ej kunde uthärda att ligga under bar himmel, så lades stora fartyg och skutor på strömmen, dit de fördes och förlades under däck. Men en smittosam sjukdom bland dem dödade inemot en tredjedel på nog kort tid.”

Allt enligt Axel von Fersen den äldre. Kanhända var några av dödsfallen mera direkt relaterade till skottskadorna; men rödsoten kom nu att grassera, och dödade många av de sedermera liksfullt soldatpliktiga unga dalkarlar som såsom kanonmat fördes till de olika fronterna som straffkommendering.

Minst 140 upprorsmän var döda och många fler skulle bli offer. Över tretusen allmogemän internerades.

”Efter att ha överlevs umbäranden och fasor i Finland kom soldaterna i många fall att istället falla i Stockholm. Nr 38 Erik Larsson vid Dalregementets livkompani, nr 52 Erik Andersson från Leksand och nr 8 Olof Andersson från Rättvik tillhörde dem, som tillsammans med flera kamrater, kom att skadas i sammandrabbningen på Gustav Adolfs torg (dåvarande Norrmalmstorg) i Stockholm den 22 juni 1743. Skadade av sina stridskamraters kulor och blankvapen fördes de till Kungsholmen, där de låg i sjukläger i en dryg månad, innan de transporterades till ett provisoriskt sjukhus vid Johannes kyrka den 4 aug. I de eländiga och tränga kvarteren avled Erik Larsson den 9 aug, Erik Andersson den 10 aug och Olof Andersson redan ett par dagar efter sin ankomst till S:t Johannes, den 6 aug.” [13]

Budkavle_från_1743_-_Livrustkammaren_-_55794.tif

BILDEN:

FRÅN LIVRUSTKAMMAREN
Rektangulärt furustycke, täckt på fram- och baksidorna samt kanterna med påklistrat papper med bläckpåskrift: ”Budkafla till allmänt opbod för Hedemora Sochn, att hwar och EEn, som kan bara Gewär skall // innom tålf tijmars tijd, bewäpnad och försedd med åtta dagars Kåst inställa sig wijd den wahnliga Socknens // mötesplatz, och under dhe förordnade Officerars samt Crono Betienters anföhrande opbryta samt // aftåga dherifrån till Sambleplatz. Den sadant utan laga förfall efftersätter eller denna Budkafla nederlägger, // skall som en otrogen Konungens Vndersåtare & Rijksens Förrädare achtas och ansees”.

På baksidan antecknat: ”N B denna Budkafla är wid 1743 års Dahluppror skrifwen af Bond Generalen Schedin med egenhand”, samt ”(Denna anteckning är af LandtRäntmästaren H. I. Gahns, // Hwars handskrift deruti igenkännes, Järta)”.

Olof Schedin
Budkavle för uppbåd från Hedemora sn vid ”Stora daldansen” ( pejorativt!/ PE ) 1743.

 

 

Dalupproret 1743: En humanitär katastrof, värsta massakern tillförne i Sverige i historisk tid? ”Det är våra föräldrar, bröder och släktingar, vi skjuter inte på dem!” Och de satte gevär för fot.”

20180604

Ur ett återupptäckt och snart för första gången publicerat arbete

Allmogen hade stationerat sig på ett stall å Brunkebergsåsen, och styrkor fanns tillika fortfarande på Drottninggatan samt i Staden mellan broarna, dvs Gamla Stan: men dessa var nu avskurna. Trupperna inom Stockholm var annars jämnstarka numerärt: ca tvåtusen på ömse håll; men allmogen var ju ej tillnärmelsevis lika strategiskt skickliga eller stridsvana. Syftet var ju inte heller initialt att starta ett inbördeskrig; men nästintill så blev det.

——

Vi går till Tersmedens egen, starkt färgade berättelse:

”Jag förklarade för dem vilken fara de kastade sig i, då de satte sig upp mot Riksens Ständers beslut. Jag bad dem för Guds och Jesu skull besinna, hur litet några tusen bönder kunde göra mot hela armén; hur allt förnuftigt folk märkte, hur de blivit förledda — Allt detta åhörde de med stor tystnad, men Masas Anders svarade:
– ”Men vet du, vi vill int’ ha den där prästen biskopen te kung!”
Hans impertinenta svar retade mig att i hast säga:
– ”Din canaillie, tror du Riksens Ständer skulle fråga Morakarlen till råds, vem som bör tagas till kung?
– ”Å, slå’n i huve’ mä klubba’!” ropade en i högen.
När någon lyfte upp sin spikklubba ryckte jag i samma ögonblick upp min stora hisrchfänger och svarade: – ”Slår du hit, så är det sista gången du slår!”
I detsamma ropade flera:
– ”Å, skjut’en för huve’!”
Ett lodbyss-skott small. Kulan gick olyckligtvis genom hatten på Exc. Adlerfelt och gav honom en sådan skada att han tre dagar senare avled.”

Det som händer (eller snarare inte händer) härefter är intressant:

”När detta skott small, vände Excellensen Rosen om sin häst, red till Västmanlands regemente och kommenderade: ”Gör er färdiga att ge det canaillet en salva!” Jag som stod mellan de bägge, skyndade mig att springa åt Torstenssonska huset för att inte bli skjuten av västmanlänningarna.
Jag hörde hela regementet svara:
”Det är våra föräldrar, bröder och släktingar, vi skjuter inte på dem!” Och de satte gevär för fot.” [11]

Även Upplands regemente liksom Livregementet till häst vägrade skjuta. Dalkarlarna kan ha antagit att segern redan var inom räckhåll; då ett par kanoner druvhagelsladdade kanoner fördes fram från Jakobs kyrka. Lagerkrantz med Älvsborgs regemente och Västgöta kavalleri bröt fram. När kanonerna talade föll bönderna i stora skaror – det var en mass-slakt utan dess like i Sveriges historia

Domedagen och den svenska arméns blodtörst efter dess egen allmoge

”De övriga (ur allmogen) flydde upp längs gatorna mot Brunkeberg; somliga kastade sig i vattnet för att undgå den rasande blodtörst som grep det yngre befälet. Deras framfart stod ej att hejda. Avväpnade och fångar höggs skoningslöst ned. Ett vittnesprotokoll berättar att en bonde från Vänjan jagades ända upp på ett tak, där han stacks ihjäl.” [12]

Ett fullständigt kaos utbröt ut med ett femtital stupade och över hundra dödlig sårade bönder; och därtill ett par dussin av kronans soldater tillika dödade eller dödligt sårade. De överlevande jagades ifatt och arresterades nu i massor.

De som inte dog omedelbart, arresterades, straffades med kroppsaga eller fängelse eller dödsstraff eller fick ett tillfälligt frihetsberövande (en omfattande räfst över hela landet med fokus på Dalarna skulle komma att vidta under de närmaste sex-sju veckorna).

Dödsskeppen

”Den stora mängd dalkarlar som fyllde Arsenalsgården bekymrade regeringen. Där anställdes med all skyndsamhet en ståndrätt för att fins de förnämsta upprorsstiftarna och deras anförare. Dessa sattes i järn och kastades i fängelse, och eftersom den övriga delen av denna olyckliga hop ej kunde uthärda att ligga under bar himmel, så lades stora fartyg och skutor på strömmen, dit de fördes och förlades under däck. Men en smittosam sjukdom bland dem dödade inemot en tredjedel på nog kort tid.”

Allt enligt Axel von Fersen den äldre. Kanhända var några av dödsfallen mera direkt relaterade till skottskadorna; men rödsoten kom nu att grassera, och dödade många av de sedermera liksfullt soldatpliktiga unga dalkarlar som såsom kanonmat fördes till de olika fronterna som straffkommendering.

Minst 140 upprorsmän var döda och många fler skulle bli offer. Över tretusen allmogemän internerades.

”Efter att ha överlevs umbäranden och fasor i Finland kom soldaterna i många fall att istället falla i Stockholm. Nr 38 Erik Larsson vid Dalregementets livkompani, nr 52 Erik Andersson från Leksand och nr 8 Olof Andersson från Rättvik tillhörde dem, som tillsammans med flera kamrater, kom att skadas i sammandrabbningen på Gustav Adolfs torg (dåvarande Norrmalmstorg) i Stockholm den 22 juni 1743. Skadade av sina stridskamraters kulor och blankvapen fördes de till Kungsholmen, där de låg i sjukläger i en dryg månad, innan de transporterades till ett provisoriskt sjukhus vid Johannes kyrka den 4 aug. I de eländiga och tränga kvarteren avled Erik Larsson den 9 aug, Erik Andersson den 10 aug och Olof Andersson redan ett par dagar efter sin ankomst till S:t Johannes, den 6 aug.” [13]

Budkavle_från_1743_-_Livrustkammaren_-_55794.tif

BILDEN:

FRÅN LIVRUSTKAMMAREN Rektangulärt furustycke, täckt på fram- och baksidorna samt kanterna med påklistrat papper med bläckpåskrift: ”Budkafla till allmänt opbod för Hedemora Sochn, att hwar och EEn, som kan bara Gewär skall // innom tålf tijmars tijd, bewäpnad och försedd med åtta dagars Kåst inställa sig wijd den wahnliga Socknens // mötesplatz, och under dhe förordnade Officerars samt Crono Betienters anföhrande opbryta samt // aftåga dherifrån till Sambleplatz. Den sadant utan laga förfall efftersätter eller denna Budkafla nederlägger, // skall som en otrogen Konungens Vndersåtare & Rijksens Förrädare achtas och ansees”.
På baksidan antecknat: ”N B denna Budkafla är wid 1743 års Dahluppror skrifwen af Bond Generalen Schedin med egenhand”, samt ”(Denna anteckning är af LandtRäntmästaren H. I. Gahns, // Hwars handskrift deruti igenkännes, Järta)”.

Olof Schedin
Budkavle för uppbåd från Hedemora sn vid ”Stora daldansen” ( pejorativt!/ PE ) 1743.

ssm0001322_a_med_hr

J L Deprez akvarell från 1799 föreställande Gustav IV Adolfs hemmarch genom staden efter trupprevy på Ladugårdsgärde. Samma plats 56 år senare.

 

 

Äppelbo Seminarium 12 juni – MÅSTE FÖRANMÄLAS! Till: saepmieforskning@gmail.com

InBJ ÄPPELBO UPPDAT

Attenzione
Äppelbo Seminarium
12 juni Blåbandslokalen Äppelbo
13-16, 19-21.15

Förhandsanmälan

o b l i g a t o r i s k :

Senaste anmälningsdag 7 juni,
sista dag att betala deltagaravgift 11 juni!

ANMÄL HÄR: saepmieforskning@gmail.com

Vi uppskattar dock om ni anmäler Er snarast, helst senast
imorgon måndag!

Peter Ericson
SFFU – Saepmie forskning föreläsning undervisning