Sydsamiska språken spreds söderifrån och…

Järnålderns och vikingatidens folkgrupper såg inte ut som vi gärna vill tro,
och definitivt inte som idag!

Lägg namnet Minerva Piha på minnet.
Hon är en senaste i en rad mycket solida forskare som fastlagt att samiska språket utvecklades i centrala Finland, på engelska kallat Lakeland, på svenska närmast Insjöfinland. Dessutom är hon en av de första som gått vidare och dragit konsekvenserna av Ante Aikios och Mikko K. Heikkiläs slutsatser om en utbredd järnålderssamisk närvaro i sydvästra Finland och på Åland.

Slutsatsen är tämligen entydig på denna punkt: Sydsamiska språken kom till Sverige, dagens Sverige, via Åland (samt eventuellt andra vägar via innanhavet).
Vi återkommer i flera olika former och artiklar och bloggposter om betydelsen av att det handlar om flera sydsamiska språkvarieteter. Till etniciteten återkommer vi också.
Märk även väl här att etnicitet och språk inte alltid är liktydigt. Fynden inte minst under perioderna 400-1000 e.Kr/AD talar ett helt annat språk om etniska markörer och signaler; och exempelvis synes de samisktalande ha varit minst semibofasta och haft kreatursskötsel i en betydligt bredare betydelse än enbart renskötsel. Det kan ha handlat om flera olika, tidiga uppdelningar i mindre etniska grupper och stammar, för att inte tala om sijther.

Minerva Piha vid Åbo universitet.

Rekommenderar läsning av Piha, text som bifogas härnedan.

Minerva Piha
University of Turku
Combining Proto-Scandinavian loanword strata in
South Saami with the Early Iron Age archaeological

material of Jämtland and Dalarna, Sweden (2019) [pdf]

https://journal.fi/fuf/article/view/66694/40363

LITERATURE
Mikko K. Heikkilä 2014. Bidrag till Fennoskandiens språkliga förhistoria i tid och rum.
Ante Aikio 2012. ”An essay on Saami ethnolinguistic prehistory”.
Minerva Piha 2019 ”Combining Proto-Scandinavian loanword strata in South Saami with the Early Iron Age archaeological material of Jämtland and Dalarna, Sweden” In: Finnisch-Ugrische Forschungen (64) (Helsingfors 2019). PDF:
https://journal.fi/fuf/article/view/66694/40363
Lars-Gunnar Larsson 2018. Petrus Holmberger och sockenlapparnas språk.

SYDSAMISKANS FÖRFLYTTNING anno 300 – 600 AD. Om nordiska uraliska språk som rör sig över is och vatten? (Om ny forskning!)

Eller Varifrån kom de sydsamiska språken * ? Och hur nådde de Saepmie?

Några rader till bidrag till kunskapen om fennoskandisk språkmigration
(artikelserien publiceras i sammanfogad form i Saepmie Times 2020!)

Kom flera av de samiska språkvarieterna från söder och sydost, och isåfall vilka av varieteterna? Här en inledande diskussion om förutsättningarna, en diskussion som kommer att fortsätta i åtminstone ytterligare ett par andra uppföljande bloggartiklar.

De senaste fem åren har inneburit ansenliga framsteg för forskningen om samerna och de samiska språkvarieteternas historia. Vi ser lite på forskningsläget; ger min bild.

1. Samiska språk och inmarschvägar
De samiska språkvarieteternas enorma och till synes snabba utbredning västerut (ca 4-600 e.Kr. baserat på A. Aikio [2007 etc] och M. Heikkilä [2014]) är slående.
I hög grad sker enligt dagens finländska konsensusbild de s k inmarscherna via Kvarken och Nordkalotten. En av de möjliga språkhistoriska inmarschvägarna anses gå via dagens Nystad (fi. Uusikaupunki) och Åland under folkvandringstid, merovingingsk och i viss mån vikingatid (eller om man så vill under järnålder). Några fler centrala regioner här är Åbo, Sydösterbotten med orter som Leväluhta, (Dagens) Jakobstad – och på svenska sidan Norrtälje med Östhammar. Saken behöver utredas vidare under kommande år! Den stora ”språk-autostradan” kan också ha gått över Kvarken.
     Ord som gett avtryck är bl a det baltiska salo, ö på flera olika samiska varieteter, i olika varianter av Sålle-, Sollen etc. Avtrycken går in emot Norge och är exempellöst välrepresenterat i Dalarna; men även i Uppland, där det bör undersökas närmre. En lång rad andra ord och företeelser publicerades av Minerva Piha (2018, 2019) vid Åbo universitet. 

Enligt Aikio (An essay on Saami ethnolinguistic prehistory.” Uleåborg 2016) och Heikkilä (Bidrag till Fennoskandiens språkliga förhistoria i tid och rum. Helsingfors 2014, diss.) ska senast vid pass 5-600 e.Kr sydsamiskan ha anlänt till sina nuvarande platser. Det ska gälla väsentligen även ume– och pitesamiskan; samt – analogt därmed – bör också den av Lars-Gunnar Larsson (2018) utredda s k Holmbergerska samiska språkvarieten inbegripas i just detta sammanhang; även om den synes ha kreoliserats under inte minst 1600- och tidigaste 1700-talet i samband med en hel del nordliga samers flyktande och migrerande söderut.

Under ca halvtannat millennium, ca 300 – 1800 AD hinner sistnämnda språkvarieteten både anlända och dö ut. Sydsamiskan har däremot lyckligtvis revitaliserats; och vi ser små men ändock tydliga tecken på att något liknande kan hända med såväl ume- och pitesamiskan.

Sett i perspektivet av det i omgångar urgamla sambandet mellan nationerna i den fennoskandiska regionen och det gamla stormaktsriket eller storriket/konungariket Sverige, så äger dessa språkmigrationer rum inom ett och samma rike. Möjligen är orsakerna därtill ofta desamma: tryck österifrån. Andra skäl kan vara klimatavvikelsen 535-536 AD, som tillsammans med Klubbekrigetnuijasota (fi.) – torde var de enskilt starkaste skälen för språkmigrationerna ifråga (här mer om 500-talets klimat-dramatik: https://www.historicalclimatology.com/blog/something-cooled-the-world-in-the-sixth-century-what-was-it#). Även om också en fler decennier lång klimatextrem kan vara nog skäl för att också den orsaka en serie händelser som resulterar i ett tryck österifrån.

Mer om inmarschvägar nedan och i kommande avsnitt.

2. Urspråk och ‘protofolk’
Tidigare har någonslags ur-uraliska eller åtminstone proto-östersjöfinska talas vid vårt innahavs stränder. Det bör ha funnits där senast för ca tretusen år sedan, eller under den senare delen av bronsåldern. Förekomsten av en ursamiska är svårare att belägg; även om uppgifter därom poppar upp nu och då. Också ett äldre indoeuropeisktalande  befolkningssubstrat fram till och med senmesolitikum eller äldre bronsålder har varit på tal. De har då gått upp i varandra. Det här blir givetvis utpräglat teoretiskt.

3.  Språklig genès
Som vi har framställt här tidigare här kom den egentligan samiska och den egentliga finskan att skapar ungefär samtidigt på vad som förefaller vara var sin sida om Päijänne i Insjöfinland. Det här sker kring 2-400 e.Kr och något århundrade fram.

4. Dialekternas embryon
Men bildandena av urfinskan och ursamiskan av ca år 300 AD, kommer också de huvudsakliga dialekterna i bägge språken (eller ”språkgrupperna”, vilket man föredrar) att utformas redan i början av det första millenniet AD. Den del som kommer att utvecklas till det vi idag kallas syd- och umesamiskan (samt, av det mesta att döma, även den äldre formen av Holmbergers gästrikesamiska) refereras vanligen till

5. Finländsk konsensus om språklig inmarsch österifrån råder via Piha, Heikkilä, Aikio och undertecknad. Det som återstår nu; är att rekonstruera vinter- eller vattenvägarna och de toponymiska och arkeologiska spåren härav.

6. Måste språket gått med folk så att säga ”på rot”; eller kan det rentav ha varit så, att de södra samerna vid något tillfälle dominerat handel och annat i Bergslagen-Dalarna-södra Norrland, t ex kring 550-700 AD? Denna sista fråga bör man gärna ägna viss eftertanke.

* Här avses pite-, ume-, syd- och gästrikesamiska.

I kommande del: Om följande arbete

”Combining Proto-Scandinavian loanword strata in South Saami with the Early Iron Age archaeological material of Jämtland and Dalarna”, Sweden av Minerva Piha (skriven 2018, tryckt 2019). Källförteckning och om innehållet i påföljande bloggartikel.

 

ANDERS FJELLNER (1795-1876). En av sydsamiskans
allra främsta företrädare. Foto av Lotten von Düben 1871.

 

 

 

 

Postbåt i packis av JAG Acke.JPG
Ovan: Postbåt i packis av J.A.G Acke 1889. Nedan Bewick’s (1789) släde med sälskinnsöverdrag; sannolikt använd och såld av Jöns Andersson, sockenlapp i Njutånger. Senare förd till Northumberland. Publicerad i Consett 1789.

Bilden kan innehålla: text

Definitioner av Sápmi – hur utvecklar vi dom? En onsdagsfundering.

Undertecknad har nu i ett kvarts sekel intensivt arbetat med att undersöka de perifera och okändare delarna av det historiska område som hyst samer och där samer varit aktiva.

Området har alltid intresserat mig våldsamt; och i all blygsamt har jag följt i Ingvar Svanbergs och Christer Westerdahls fotspår och låtit mig inspirerats av såväl Inger Zachrisson som Jouni Tervalampi och på senare år fått en medarbetare i Eskil Olsson och således arbetar i följande svenska landskap, som nu samtliga fått en samisk historia – i ett nota bene! sammanhängande område med gamla samiska näringar: Ångermanland, Medelpad, Hälsingland, Dalarna, Gästrikland, Uppland, Södermanland, Värmland. Vissa indikationer börjar nu peka på att det skulle kunna bli så att även Östergötland kommer att kunna räknas in här i gruppen.

Samma sak håller nu på att upprepas med Finland.

Frågor som växer fram härutav:

1. Om sydsamerna lever ned till Härjedalen, vad kallar vi alla de som levt söder därom?

2. Samma fråga fast med södra och centrala Finland?

3. Hur blir definitionen på Sápmi. Ska den problematiseras på nytt?

Vi kommer tillbaka till frågeställningarna.

 

Peter Ericson 16 oktober 2016

 


Bild: Nordregio. 
Bildresultat för sápmi

Samernas vunna sedvanemål 1894 – hur ofta hör vi talas om det? Jämtlandssamisk betesrätt till Svärdsjö!

Lapparne segrade. Ett intressant utslag har
i dagarne fälts af k. m:t, säger Östersunds-P:n.
Det gäller lapparnes rätt
till renbete å Ljusnedals bruks område.
I tvisten mellan bruksegaren Farup och
lapparne afgjorde, som man vet, frågan
till lapparnes nackdel både af häradsrätten
och af Svea hofrätt. Lapparne fortsatte
till k. m:t.

I dessa sina besvär påvisade de mot Fa-
rups påstående och med stöd af sådana
auktoriteter som professorerna Sven Nilsson
A. E. Holmgren samt direktör Petter Hjortz,
att sydgränsen för lappens urgamla och
hittills bibehålla område sträcker sig söder
om Herjeådalen till Svärdsjö i stora Kop-
parbergs län och att Ljusnedals bruks om-
råde för den renskötande lappens vistelse
från uråldriga tiden– . Afvittringen kom dock
och undanträngde lappen, hvars fordran att
få förblifva i sin häfdvunna rätt till renbete
afvisades dels derför, att kulturfolket an-
sågs behöfva betesdelarne för sina hemman,
dels emedan Ljusnedals bruks allmänning
uppgafs vara behöflig för främjande af
bruksrörelsen.
Med upphäfvande af underrätternas ut-
slag har nu k. m:t godkänt lapparnes an-
språk att på grund af sedvanerätt få med
sina renar uppehålla sig å de delar af Ljus-
nedals bruks egendom, som de och deras
förfäder af ålder besökt.  (PE framhävning)

Norra Skåne 1894-07-12

Avskrift: Eskil Olsson

Bilden: ”Björnjakten” av Tirén.

Björnjakten

1743 års begynnande inbördekrig eller svenska revolution, noteringar via Wiking-Faria (1993)

Landet runt – en exposé
 
Hälsingarna var de första att motsätta sig knektutskrivningar till Västerbotten; men sedan marscherade dom inte ändå; motståndet hade sin kärna i Färila och Järvsö – men snartsagt hela inre Hälsingland sympatiserade med dalfolket. Gästrikarna var på fötter i rörelse söderut, men hindrades av en mot-budkavle i Valbo. Upplänningarna stöttade generellt dalfolket och de anslutande västmanlänningarna: de gick ej med, men sände mat och dess regemente vägrade att skjuta på allmogen. Västra Uppland, uppsalabygden och Roslagen var de ivrigaste tillskyndarna av dalaupproret. Västra Sörmland med Vingåker som kraftkälla och stora delar av Västergötland (mest dock i syd) och södra Småland agerade i sympati med dalaallmogen. Även Värmland, Dalsland, Närke, Åland, Öland, Bohuslän och Halland präglades av sympatiyttringar.
 
Oro i Skaraborgs regemente noterades redan våren 1742. Kanske var det ett effektivt kväsande av dessa som möjliggjorde den tydligen påräknade relativa lojalitet mot kronan som kunde skådas på Norrmalms torg 22 juni 1743.
 
Göteborg hade tillika en hel del uppbackande rörelser; ledare för motståndet där var trävaru-handlaren Anders Drake och handelsmannen/ bruksägaren Olof Wengren. Drake kom att arresteras för uppvigling av allmogen, och fängslades ända till 1762. Även Stockholm sjöd; men som Bjarne Beckman noterat, hade allmogen ej lyckats mobilisera det lägre borgerskapet på något mer systematiskt sätt.
 
Allt sammantaget råder dock inget tvivel om att en folklig revolution hade kunnat fullbordas 1742-43.
 
Västmanland ansluter
 
Västmanland deltog i upproret med totalt 853 man trupper, varav blott 270 hann fram till Stockholm; främst från socknarna kring Sala. [2]
 
De västra fögderierna kom, liksom Skinnsbergs-Norbergsbergslags fögderi, inte att hinna fram till oroligheterna 22 juni 1743 (men många slaktades till sjöss istället vid Norra Björkfjärden om Midsommardagen i gryningen); själva skinnsbergs-upproret kvävdes, enligt Tersmeden av honom själv i dess linda.
 
Västmanlands län med nordvästra Uppland hade en gemensam upprorsrörelse mot soldatutskrivningar vid Västmanlands regemente. Nordöstra Västmanland och sydvästra Uppland genommarscherades av den stora dalaupprorsarmén, vilket inspirerade att följa med, skriver Pablo Wiking-Faria i sitt bidrag ”Samtida uppror utanför Dalarna” i den lokalhistoriska antologin Fem tusen man från Dalorten sprang från 1993. Redan i april-maj 1742 skrev landshövding Cederbielke om hotande uppror, ifall extra utskrivna soldater skulle sändas till kriget i Ryssland. Han vill ha förstärkning för att kväsa de upproriska. Detta hände innan någon i Dalarna hade hunnit opponera sig; men väl samtidigt som dala-soldater stationerade i Stockholm började protestera.
 
Till Riksdagen hösten 1742 lämnade de fyra västmanländska mälarhäradena en gemensam besvärsskrivelse med för tiden högst omvälvande krav: bondeståndet må få bestämma om krigsförklaringar, undersökning om kriget varit oundvikligt må genomföras, extra soldater ska sökas bland adeln och officerare ska endast befordras efter förtjänst. Wiking-Faria:
 
”Även i mars 1743 förekom starka rörelser, främst i östra Västmanland, för att behålla soldaterna hemma. Efter ett möte med landshövdingen den 15 mars tågade dock soldaterna iväg; men vid Gästre i Frösthults socken stoppades Salbergs kompani av allmoge från trakten under ledning av Fredrik Jansson från Torstuna. Bönderna försökte med våld få soldaterna att vända om. Slagsmål uppstod. Först efter order till soldaterna att ladda skarpt drog sig bönderna undan.” [3]
 
Denna episod föranleder trenne funderingar: Var detta den tändande gnistan? Hurdan inverkan hade gästrehändelserna på det Västmanlands regemente som senare den 22 juni skulle vägra ge eld på sina egna? Samt: Skulle Gästre ha kunnat bli den blodiga sammandrabbning som kunnat väcka en svensk revolution? Kanske var det ingen slump att dalaallmogen sedermera inkvarterades i just denna by.

Schröder Fredrik
Fredrik I av Schröder

”Saepmies historia” (fokus processer 1200-, 1400, och 1700-talen), ”Samerna i Svealand. Sjösamer och andra” – Peter Ericson föreläser i Äppelbo

TVÅ föreläsningar med mig i Äppelbo.
Programmet härnedan.
 
1. 14.50 –  ca 16.00 Peter Ericson. Forskare, sakkunnig, bloggare.
”Saepmies historia i ny vy, nytt ljus, med nya fokus.
Belysning av kunskapsläget idag om perioden 500 – 2000.”
 
19.45 – 21.15 inkl frågor – Peter Ericson

”Samerna i Svealand, södra Norrland samt övriga sydliga områden. Från Vänern till Nyköping. Sjösamer och andra grupper”

HELA PROGRAMMET

 
13. 00 – Eskil Olsson. Saepmie Times.
”Samerna kring Äppelbo och Västerdalarna”
Del I. Fokus på samerna kring Äppelbo.
Kort paus
14.00 – Maria Björkroth. Dalarnas Museum
”Första året med Ohtsedidh”
Om Dalarnas Museums samiska projekt
Fikapaus
14.50 – Peter Ericson. Sakkunnig.
”Saepmies historia i ny vy, nytt ljus, med nya fokus.
Belysning av kunskapsläget idag om perioden 500 – 2000.”
 
——- Kvällsprogram ——
18.00 – Eskil Olsson. 
”Samerna kring Äppelbo och Västerdalarna”
Del II. Om samerna i Västerdalarna.
 
Fikapaus
19.45 – Peter Ericson
”Samerna i Svealand, södra Norrland samt övriga sydliga områden.
Från Vänern till Nyköping. Sjösamer och andra grupper”
 
MEDVERKANDE:
Eskil Olsson, lokalhistoriker, och i Saepmie Times-redaktionen
Maria Björkroth, Antikvarie Dalarnas Museum
Peter Ericson, sakkunnig historiker, föreläsare
 
Gör Din anmälan till saepmieforskning@gmail.com
eller saepmietimes@gmail.com
– och följ sedan betalningsanvisningarna på bilden!
 
Specialrabatt:

Sameby- och sameföreningsmedlem: 130 kr vuxen, 100 kr pensionär eller stud.

 

 

Foto på undertecknad:
Leif Weckström, Hufvudstadsbladet 7 feb 2018.
Övriga bilder: Maria Magdalena Matsdotter, bild daterad 1860-tal.
Anders Olsson, sockenlapp i Arbrå, ca 1870.

 INBJUDAN NBV etc

Dalupproret 1743: En humanitär katastrof, värsta massakern tillförne i Sverige i historisk tid? ”Det är våra föräldrar, bröder och släktingar, vi skjuter inte på dem!” Och de satte gevär för fot.”

20180604

Ur ett återupptäckt och snart för första gången publicerat arbete

Allmogen hade stationerat sig på ett stall å Brunkebergsåsen, och styrkor fanns tillika fortfarande på Drottninggatan samt i Staden mellan broarna, dvs Gamla Stan: men dessa var nu avskurna. Trupperna inom Stockholm var annars jämnstarka numerärt: ca tvåtusen på ömse håll; men allmogen var ju ej tillnärmelsevis lika strategiskt skickliga eller stridsvana. Syftet var ju inte heller initialt att starta ett inbördeskrig; men nästintill så blev det.

——

Vi går till Tersmedens egen, starkt färgade berättelse:

”Jag förklarade för dem vilken fara de kastade sig i, då de satte sig upp mot Riksens Ständers beslut. Jag bad dem för Guds och Jesu skull besinna, hur litet några tusen bönder kunde göra mot hela armén; hur allt förnuftigt folk märkte, hur de blivit förledda — Allt detta åhörde de med stor tystnad, men Masas Anders svarade:
– ”Men vet du, vi vill int’ ha den där prästen biskopen te kung!”
Hans impertinenta svar retade mig att i hast säga:
– ”Din canaillie, tror du Riksens Ständer skulle fråga Morakarlen till råds, vem som bör tagas till kung?
– ”Å, slå’n i huve’ mä klubba’!” ropade en i högen.
När någon lyfte upp sin spikklubba ryckte jag i samma ögonblick upp min stora hisrchfänger och svarade: – ”Slår du hit, så är det sista gången du slår!”
I detsamma ropade flera:
– ”Å, skjut’en för huve’!”
Ett lodbyss-skott small. Kulan gick olyckligtvis genom hatten på Exc. Adlerfelt och gav honom en sådan skada att han tre dagar senare avled.”

Det som händer (eller snarare inte händer) härefter är intressant:

”När detta skott small, vände Excellensen Rosen om sin häst, red till Västmanlands regemente och kommenderade: ”Gör er färdiga att ge det canaillet en salva!” Jag som stod mellan de bägge, skyndade mig att springa åt Torstenssonska huset för att inte bli skjuten av västmanlänningarna.
Jag hörde hela regementet svara:
”Det är våra föräldrar, bröder och släktingar, vi skjuter inte på dem!” Och de satte gevär för fot.” [11]

Även Upplands regemente liksom Livregementet till häst vägrade skjuta. Dalkarlarna kan ha antagit att segern redan var inom räckhåll; då ett par kanoner druvhagelsladdade kanoner fördes fram från Jakobs kyrka. Lagerkrantz med Älvsborgs regemente och Västgöta kavalleri bröt fram. När kanonerna talade föll bönderna i stora skaror – det var en mass-slakt utan dess like i Sveriges historia

Domedagen och den svenska arméns blodtörst efter dess egen allmoge

”De övriga (ur allmogen) flydde upp längs gatorna mot Brunkeberg; somliga kastade sig i vattnet för att undgå den rasande blodtörst som grep det yngre befälet. Deras framfart stod ej att hejda. Avväpnade och fångar höggs skoningslöst ned. Ett vittnesprotokoll berättar att en bonde från Vänjan jagades ända upp på ett tak, där han stacks ihjäl.” [12]

Ett fullständigt kaos utbröt ut med ett femtital stupade och över hundra dödlig sårade bönder; och därtill ett par dussin av kronans soldater tillika dödade eller dödligt sårade. De överlevande jagades ifatt och arresterades nu i massor.

De som inte dog omedelbart, arresterades, straffades med kroppsaga eller fängelse eller dödsstraff eller fick ett tillfälligt frihetsberövande (en omfattande räfst över hela landet med fokus på Dalarna skulle komma att vidta under de närmaste sex-sju veckorna).

Dödsskeppen

”Den stora mängd dalkarlar som fyllde Arsenalsgården bekymrade regeringen. Där anställdes med all skyndsamhet en ståndrätt för att fins de förnämsta upprorsstiftarna och deras anförare. Dessa sattes i järn och kastades i fängelse, och eftersom den övriga delen av denna olyckliga hop ej kunde uthärda att ligga under bar himmel, så lades stora fartyg och skutor på strömmen, dit de fördes och förlades under däck. Men en smittosam sjukdom bland dem dödade inemot en tredjedel på nog kort tid.”

Allt enligt Axel von Fersen den äldre. Kanhända var några av dödsfallen mera direkt relaterade till skottskadorna; men rödsoten kom nu att grassera, och dödade många av de sedermera liksfullt soldatpliktiga unga dalkarlar som såsom kanonmat fördes till de olika fronterna som straffkommendering.

Minst 140 upprorsmän var döda och många fler skulle bli offer. Över tretusen allmogemän internerades.

”Efter att ha överlevs umbäranden och fasor i Finland kom soldaterna i många fall att istället falla i Stockholm. Nr 38 Erik Larsson vid Dalregementets livkompani, nr 52 Erik Andersson från Leksand och nr 8 Olof Andersson från Rättvik tillhörde dem, som tillsammans med flera kamrater, kom att skadas i sammandrabbningen på Gustav Adolfs torg (dåvarande Norrmalmstorg) i Stockholm den 22 juni 1743. Skadade av sina stridskamraters kulor och blankvapen fördes de till Kungsholmen, där de låg i sjukläger i en dryg månad, innan de transporterades till ett provisoriskt sjukhus vid Johannes kyrka den 4 aug. I de eländiga och tränga kvarteren avled Erik Larsson den 9 aug, Erik Andersson den 10 aug och Olof Andersson redan ett par dagar efter sin ankomst till S:t Johannes, den 6 aug.” [13]

Budkavle_från_1743_-_Livrustkammaren_-_55794.tif

BILDEN:

FRÅN LIVRUSTKAMMAREN
Rektangulärt furustycke, täckt på fram- och baksidorna samt kanterna med påklistrat papper med bläckpåskrift: ”Budkafla till allmänt opbod för Hedemora Sochn, att hwar och EEn, som kan bara Gewär skall // innom tålf tijmars tijd, bewäpnad och försedd med åtta dagars Kåst inställa sig wijd den wahnliga Socknens // mötesplatz, och under dhe förordnade Officerars samt Crono Betienters anföhrande opbryta samt // aftåga dherifrån till Sambleplatz. Den sadant utan laga förfall efftersätter eller denna Budkafla nederlägger, // skall som en otrogen Konungens Vndersåtare & Rijksens Förrädare achtas och ansees”.

På baksidan antecknat: ”N B denna Budkafla är wid 1743 års Dahluppror skrifwen af Bond Generalen Schedin med egenhand”, samt ”(Denna anteckning är af LandtRäntmästaren H. I. Gahns, // Hwars handskrift deruti igenkännes, Järta)”.

Olof Schedin
Budkavle för uppbåd från Hedemora sn vid ”Stora daldansen” ( pejorativt!/ PE ) 1743.

 

 

Dalupproret 1743: En humanitär katastrof, värsta massakern tillförne i Sverige i historisk tid? ”Det är våra föräldrar, bröder och släktingar, vi skjuter inte på dem!” Och de satte gevär för fot.”

20180604

Ur ett återupptäckt och snart för första gången publicerat arbete

Allmogen hade stationerat sig på ett stall å Brunkebergsåsen, och styrkor fanns tillika fortfarande på Drottninggatan samt i Staden mellan broarna, dvs Gamla Stan: men dessa var nu avskurna. Trupperna inom Stockholm var annars jämnstarka numerärt: ca tvåtusen på ömse håll; men allmogen var ju ej tillnärmelsevis lika strategiskt skickliga eller stridsvana. Syftet var ju inte heller initialt att starta ett inbördeskrig; men nästintill så blev det.

——

Vi går till Tersmedens egen, starkt färgade berättelse:

”Jag förklarade för dem vilken fara de kastade sig i, då de satte sig upp mot Riksens Ständers beslut. Jag bad dem för Guds och Jesu skull besinna, hur litet några tusen bönder kunde göra mot hela armén; hur allt förnuftigt folk märkte, hur de blivit förledda — Allt detta åhörde de med stor tystnad, men Masas Anders svarade:
– ”Men vet du, vi vill int’ ha den där prästen biskopen te kung!”
Hans impertinenta svar retade mig att i hast säga:
– ”Din canaillie, tror du Riksens Ständer skulle fråga Morakarlen till råds, vem som bör tagas till kung?
– ”Å, slå’n i huve’ mä klubba’!” ropade en i högen.
När någon lyfte upp sin spikklubba ryckte jag i samma ögonblick upp min stora hisrchfänger och svarade: – ”Slår du hit, så är det sista gången du slår!”
I detsamma ropade flera:
– ”Å, skjut’en för huve’!”
Ett lodbyss-skott small. Kulan gick olyckligtvis genom hatten på Exc. Adlerfelt och gav honom en sådan skada att han tre dagar senare avled.”

Det som händer (eller snarare inte händer) härefter är intressant:

”När detta skott small, vände Excellensen Rosen om sin häst, red till Västmanlands regemente och kommenderade: ”Gör er färdiga att ge det canaillet en salva!” Jag som stod mellan de bägge, skyndade mig att springa åt Torstenssonska huset för att inte bli skjuten av västmanlänningarna.
Jag hörde hela regementet svara:
”Det är våra föräldrar, bröder och släktingar, vi skjuter inte på dem!” Och de satte gevär för fot.” [11]

Även Upplands regemente liksom Livregementet till häst vägrade skjuta. Dalkarlarna kan ha antagit att segern redan var inom räckhåll; då ett par kanoner druvhagelsladdade kanoner fördes fram från Jakobs kyrka. Lagerkrantz med Älvsborgs regemente och Västgöta kavalleri bröt fram. När kanonerna talade föll bönderna i stora skaror – det var en mass-slakt utan dess like i Sveriges historia

Domedagen och den svenska arméns blodtörst efter dess egen allmoge

”De övriga (ur allmogen) flydde upp längs gatorna mot Brunkeberg; somliga kastade sig i vattnet för att undgå den rasande blodtörst som grep det yngre befälet. Deras framfart stod ej att hejda. Avväpnade och fångar höggs skoningslöst ned. Ett vittnesprotokoll berättar att en bonde från Vänjan jagades ända upp på ett tak, där han stacks ihjäl.” [12]

Ett fullständigt kaos utbröt ut med ett femtital stupade och över hundra dödlig sårade bönder; och därtill ett par dussin av kronans soldater tillika dödade eller dödligt sårade. De överlevande jagades ifatt och arresterades nu i massor.

De som inte dog omedelbart, arresterades, straffades med kroppsaga eller fängelse eller dödsstraff eller fick ett tillfälligt frihetsberövande (en omfattande räfst över hela landet med fokus på Dalarna skulle komma att vidta under de närmaste sex-sju veckorna).

Dödsskeppen

”Den stora mängd dalkarlar som fyllde Arsenalsgården bekymrade regeringen. Där anställdes med all skyndsamhet en ståndrätt för att fins de förnämsta upprorsstiftarna och deras anförare. Dessa sattes i järn och kastades i fängelse, och eftersom den övriga delen av denna olyckliga hop ej kunde uthärda att ligga under bar himmel, så lades stora fartyg och skutor på strömmen, dit de fördes och förlades under däck. Men en smittosam sjukdom bland dem dödade inemot en tredjedel på nog kort tid.”

Allt enligt Axel von Fersen den äldre. Kanhända var några av dödsfallen mera direkt relaterade till skottskadorna; men rödsoten kom nu att grassera, och dödade många av de sedermera liksfullt soldatpliktiga unga dalkarlar som såsom kanonmat fördes till de olika fronterna som straffkommendering.

Minst 140 upprorsmän var döda och många fler skulle bli offer. Över tretusen allmogemän internerades.

”Efter att ha överlevs umbäranden och fasor i Finland kom soldaterna i många fall att istället falla i Stockholm. Nr 38 Erik Larsson vid Dalregementets livkompani, nr 52 Erik Andersson från Leksand och nr 8 Olof Andersson från Rättvik tillhörde dem, som tillsammans med flera kamrater, kom att skadas i sammandrabbningen på Gustav Adolfs torg (dåvarande Norrmalmstorg) i Stockholm den 22 juni 1743. Skadade av sina stridskamraters kulor och blankvapen fördes de till Kungsholmen, där de låg i sjukläger i en dryg månad, innan de transporterades till ett provisoriskt sjukhus vid Johannes kyrka den 4 aug. I de eländiga och tränga kvarteren avled Erik Larsson den 9 aug, Erik Andersson den 10 aug och Olof Andersson redan ett par dagar efter sin ankomst till S:t Johannes, den 6 aug.” [13]

Budkavle_från_1743_-_Livrustkammaren_-_55794.tif

BILDEN:

FRÅN LIVRUSTKAMMAREN Rektangulärt furustycke, täckt på fram- och baksidorna samt kanterna med påklistrat papper med bläckpåskrift: ”Budkafla till allmänt opbod för Hedemora Sochn, att hwar och EEn, som kan bara Gewär skall // innom tålf tijmars tijd, bewäpnad och försedd med åtta dagars Kåst inställa sig wijd den wahnliga Socknens // mötesplatz, och under dhe förordnade Officerars samt Crono Betienters anföhrande opbryta samt // aftåga dherifrån till Sambleplatz. Den sadant utan laga förfall efftersätter eller denna Budkafla nederlägger, // skall som en otrogen Konungens Vndersåtare & Rijksens Förrädare achtas och ansees”.
På baksidan antecknat: ”N B denna Budkafla är wid 1743 års Dahluppror skrifwen af Bond Generalen Schedin med egenhand”, samt ”(Denna anteckning är af LandtRäntmästaren H. I. Gahns, // Hwars handskrift deruti igenkännes, Järta)”.

Olof Schedin
Budkavle för uppbåd från Hedemora sn vid ”Stora daldansen” ( pejorativt!/ PE ) 1743.

ssm0001322_a_med_hr

J L Deprez akvarell från 1799 föreställande Gustav IV Adolfs hemmarch genom staden efter trupprevy på Ladugårdsgärde. Samma plats 56 år senare.

 

 

Äppelbo Seminarium 12 juni – MÅSTE FÖRANMÄLAS! Till: saepmieforskning@gmail.com

InBJ ÄPPELBO UPPDAT

Attenzione
Äppelbo Seminarium
12 juni Blåbandslokalen Äppelbo
13-16, 19-21.15

Förhandsanmälan

o b l i g a t o r i s k :

Senaste anmälningsdag 7 juni,
sista dag att betala deltagaravgift 11 juni!

ANMÄL HÄR: saepmieforskning@gmail.com

Vi uppskattar dock om ni anmäler Er snarast, helst senast
imorgon måndag!

Peter Ericson
SFFU – Saepmie forskning föreläsning undervisning

INBJUDAN: Äppelbo seminarium om samernas sydliga historia, 12 juni.

Program – titlar samt preliminära tider:

—- Obs förhandsbokning obligatorisk!

INFO OM FÖRKÖP SYNS I BILD!

InBJ ÄPPELBO UPPDAT
13. 00 – Eskil Olsson
”Samerna kring Äppelbo och Västerdalarna”

Del I. Fokus på samerna kring Äppelbo.
Kort paus
14.00 – Maria Björkroth, Dalarnas Museum
”Första året med Ohtsedidh”

Om Dalarnas Museums samiska projekt
Fikapaus
14.50 – Peter Ericson
”Saepmies historia i ny vy, nytt ljus, med nya fokus. 

Belysning av kunskapsläget idag om perioden 500 – 2000.”

——- Kvällsprogram ——
18.00  – Eskil Olsson
”Samerna kring Äppelbo och Västerdalarna”
Del II. Om samerna i Västerdalarna.

Fikapaus
19.45 – Peter Ericson
”Samerna i Svealand, södra Norrland samt övriga sydliga områden.
Från Vänern till Nyköping. Sjösamer och andra grupper”

MEDVERKANDE:
Eskil Olsson, lokalhistoriker, och i Saepmie Times-redaktionen
Maria Björkroth, Antikvarie Dalarnas Museum
Peter Ericson, sakkunnig historiker, föreläsare

Gör Din anmälan till saepmieforskning@gmail.com
eller saepmietimes@gmail.com
– och följ sedan betalningsanvisningarna på bilden!

Specialrabatt:
Sameby- och sameföreningsmedlem: 130 kr vuxen, 100 kr pensionär eller stud.