1743 års begynnande inbördekrig eller svenska revolution, noteringar via Wiking-Faria (1993)

Landet runt – en exposé
 
Hälsingarna var de första att motsätta sig knektutskrivningar till Västerbotten; men sedan marscherade dom inte ändå; motståndet hade sin kärna i Färila och Järvsö – men snartsagt hela inre Hälsingland sympatiserade med dalfolket. Gästrikarna var på fötter i rörelse söderut, men hindrades av en mot-budkavle i Valbo. Upplänningarna stöttade generellt dalfolket och de anslutande västmanlänningarna: de gick ej med, men sände mat och dess regemente vägrade att skjuta på allmogen. Västra Uppland, uppsalabygden och Roslagen var de ivrigaste tillskyndarna av dalaupproret. Västra Sörmland med Vingåker som kraftkälla och stora delar av Västergötland (mest dock i syd) och södra Småland agerade i sympati med dalaallmogen. Även Värmland, Dalsland, Närke, Åland, Öland, Bohuslän och Halland präglades av sympatiyttringar.
 
Oro i Skaraborgs regemente noterades redan våren 1742. Kanske var det ett effektivt kväsande av dessa som möjliggjorde den tydligen påräknade relativa lojalitet mot kronan som kunde skådas på Norrmalms torg 22 juni 1743.
 
Göteborg hade tillika en hel del uppbackande rörelser; ledare för motståndet där var trävaru-handlaren Anders Drake och handelsmannen/ bruksägaren Olof Wengren. Drake kom att arresteras för uppvigling av allmogen, och fängslades ända till 1762. Även Stockholm sjöd; men som Bjarne Beckman noterat, hade allmogen ej lyckats mobilisera det lägre borgerskapet på något mer systematiskt sätt.
 
Allt sammantaget råder dock inget tvivel om att en folklig revolution hade kunnat fullbordas 1742-43.
 
Västmanland ansluter
 
Västmanland deltog i upproret med totalt 853 man trupper, varav blott 270 hann fram till Stockholm; främst från socknarna kring Sala. [2]
 
De västra fögderierna kom, liksom Skinnsbergs-Norbergsbergslags fögderi, inte att hinna fram till oroligheterna 22 juni 1743 (men många slaktades till sjöss istället vid Norra Björkfjärden om Midsommardagen i gryningen); själva skinnsbergs-upproret kvävdes, enligt Tersmeden av honom själv i dess linda.
 
Västmanlands län med nordvästra Uppland hade en gemensam upprorsrörelse mot soldatutskrivningar vid Västmanlands regemente. Nordöstra Västmanland och sydvästra Uppland genommarscherades av den stora dalaupprorsarmén, vilket inspirerade att följa med, skriver Pablo Wiking-Faria i sitt bidrag ”Samtida uppror utanför Dalarna” i den lokalhistoriska antologin Fem tusen man från Dalorten sprang från 1993. Redan i april-maj 1742 skrev landshövding Cederbielke om hotande uppror, ifall extra utskrivna soldater skulle sändas till kriget i Ryssland. Han vill ha förstärkning för att kväsa de upproriska. Detta hände innan någon i Dalarna hade hunnit opponera sig; men väl samtidigt som dala-soldater stationerade i Stockholm började protestera.
 
Till Riksdagen hösten 1742 lämnade de fyra västmanländska mälarhäradena en gemensam besvärsskrivelse med för tiden högst omvälvande krav: bondeståndet må få bestämma om krigsförklaringar, undersökning om kriget varit oundvikligt må genomföras, extra soldater ska sökas bland adeln och officerare ska endast befordras efter förtjänst. Wiking-Faria:
 
”Även i mars 1743 förekom starka rörelser, främst i östra Västmanland, för att behålla soldaterna hemma. Efter ett möte med landshövdingen den 15 mars tågade dock soldaterna iväg; men vid Gästre i Frösthults socken stoppades Salbergs kompani av allmoge från trakten under ledning av Fredrik Jansson från Torstuna. Bönderna försökte med våld få soldaterna att vända om. Slagsmål uppstod. Först efter order till soldaterna att ladda skarpt drog sig bönderna undan.” [3]
 
Denna episod föranleder trenne funderingar: Var detta den tändande gnistan? Hurdan inverkan hade gästrehändelserna på det Västmanlands regemente som senare den 22 juni skulle vägra ge eld på sina egna? Samt: Skulle Gästre ha kunnat bli den blodiga sammandrabbning som kunnat väcka en svensk revolution? Kanske var det ingen slump att dalaallmogen sedermera inkvarterades i just denna by.

Schröder Fredrik
Fredrik I av Schröder

Annonser

”Saepmies historia” (fokus processer 1200-, 1400, och 1700-talen), ”Samerna i Svealand. Sjösamer och andra” – Peter Ericson föreläser i Äppelbo

TVÅ föreläsningar med mig i Äppelbo.
Programmet härnedan.
 
1. 14.50 –  ca 16.00 Peter Ericson. Forskare, sakkunnig, bloggare.
”Saepmies historia i ny vy, nytt ljus, med nya fokus.
Belysning av kunskapsläget idag om perioden 500 – 2000.”
 
19.45 – 21.15 inkl frågor – Peter Ericson

”Samerna i Svealand, södra Norrland samt övriga sydliga områden. Från Vänern till Nyköping. Sjösamer och andra grupper”

HELA PROGRAMMET

 
13. 00 – Eskil Olsson. Saepmie Times.
”Samerna kring Äppelbo och Västerdalarna”
Del I. Fokus på samerna kring Äppelbo.
Kort paus
14.00 – Maria Björkroth. Dalarnas Museum
”Första året med Ohtsedidh”
Om Dalarnas Museums samiska projekt
Fikapaus
14.50 – Peter Ericson. Sakkunnig.
”Saepmies historia i ny vy, nytt ljus, med nya fokus.
Belysning av kunskapsläget idag om perioden 500 – 2000.”
 
——- Kvällsprogram ——
18.00 – Eskil Olsson. 
”Samerna kring Äppelbo och Västerdalarna”
Del II. Om samerna i Västerdalarna.
 
Fikapaus
19.45 – Peter Ericson
”Samerna i Svealand, södra Norrland samt övriga sydliga områden.
Från Vänern till Nyköping. Sjösamer och andra grupper”
 
MEDVERKANDE:
Eskil Olsson, lokalhistoriker, och i Saepmie Times-redaktionen
Maria Björkroth, Antikvarie Dalarnas Museum
Peter Ericson, sakkunnig historiker, föreläsare
 
Gör Din anmälan till saepmieforskning@gmail.com
eller saepmietimes@gmail.com
– och följ sedan betalningsanvisningarna på bilden!
 
Specialrabatt:

Sameby- och sameföreningsmedlem: 130 kr vuxen, 100 kr pensionär eller stud.

 

 

Foto på undertecknad:
Leif Weckström, Hufvudstadsbladet 7 feb 2018.
Övriga bilder: Maria Magdalena Matsdotter, bild daterad 1860-tal.
Anders Olsson, sockenlapp i Arbrå, ca 1870.

 INBJUDAN NBV etc

Dalupproret 1743: En humanitär katastrof, värsta massakern tillförne i Sverige i historisk tid? ”Det är våra föräldrar, bröder och släktingar, vi skjuter inte på dem!” Och de satte gevär för fot.”

20180604

Ur ett återupptäckt och snart för första gången publicerat arbete

Allmogen hade stationerat sig på ett stall å Brunkebergsåsen, och styrkor fanns tillika fortfarande på Drottninggatan samt i Staden mellan broarna, dvs Gamla Stan: men dessa var nu avskurna. Trupperna inom Stockholm var annars jämnstarka numerärt: ca tvåtusen på ömse håll; men allmogen var ju ej tillnärmelsevis lika strategiskt skickliga eller stridsvana. Syftet var ju inte heller initialt att starta ett inbördeskrig; men nästintill så blev det.

——

Vi går till Tersmedens egen, starkt färgade berättelse:

”Jag förklarade för dem vilken fara de kastade sig i, då de satte sig upp mot Riksens Ständers beslut. Jag bad dem för Guds och Jesu skull besinna, hur litet några tusen bönder kunde göra mot hela armén; hur allt förnuftigt folk märkte, hur de blivit förledda — Allt detta åhörde de med stor tystnad, men Masas Anders svarade:
– ”Men vet du, vi vill int’ ha den där prästen biskopen te kung!”
Hans impertinenta svar retade mig att i hast säga:
– ”Din canaillie, tror du Riksens Ständer skulle fråga Morakarlen till råds, vem som bör tagas till kung?
– ”Å, slå’n i huve’ mä klubba’!” ropade en i högen.
När någon lyfte upp sin spikklubba ryckte jag i samma ögonblick upp min stora hisrchfänger och svarade: – ”Slår du hit, så är det sista gången du slår!”
I detsamma ropade flera:
– ”Å, skjut’en för huve’!”
Ett lodbyss-skott small. Kulan gick olyckligtvis genom hatten på Exc. Adlerfelt och gav honom en sådan skada att han tre dagar senare avled.”

Det som händer (eller snarare inte händer) härefter är intressant:

”När detta skott small, vände Excellensen Rosen om sin häst, red till Västmanlands regemente och kommenderade: ”Gör er färdiga att ge det canaillet en salva!” Jag som stod mellan de bägge, skyndade mig att springa åt Torstenssonska huset för att inte bli skjuten av västmanlänningarna.
Jag hörde hela regementet svara:
”Det är våra föräldrar, bröder och släktingar, vi skjuter inte på dem!” Och de satte gevär för fot.” [11]

Även Upplands regemente liksom Livregementet till häst vägrade skjuta. Dalkarlarna kan ha antagit att segern redan var inom räckhåll; då ett par kanoner druvhagelsladdade kanoner fördes fram från Jakobs kyrka. Lagerkrantz med Älvsborgs regemente och Västgöta kavalleri bröt fram. När kanonerna talade föll bönderna i stora skaror – det var en mass-slakt utan dess like i Sveriges historia

Domedagen och den svenska arméns blodtörst efter dess egen allmoge

”De övriga (ur allmogen) flydde upp längs gatorna mot Brunkeberg; somliga kastade sig i vattnet för att undgå den rasande blodtörst som grep det yngre befälet. Deras framfart stod ej att hejda. Avväpnade och fångar höggs skoningslöst ned. Ett vittnesprotokoll berättar att en bonde från Vänjan jagades ända upp på ett tak, där han stacks ihjäl.” [12]

Ett fullständigt kaos utbröt ut med ett femtital stupade och över hundra dödlig sårade bönder; och därtill ett par dussin av kronans soldater tillika dödade eller dödligt sårade. De överlevande jagades ifatt och arresterades nu i massor.

De som inte dog omedelbart, arresterades, straffades med kroppsaga eller fängelse eller dödsstraff eller fick ett tillfälligt frihetsberövande (en omfattande räfst över hela landet med fokus på Dalarna skulle komma att vidta under de närmaste sex-sju veckorna).

Dödsskeppen

”Den stora mängd dalkarlar som fyllde Arsenalsgården bekymrade regeringen. Där anställdes med all skyndsamhet en ståndrätt för att fins de förnämsta upprorsstiftarna och deras anförare. Dessa sattes i järn och kastades i fängelse, och eftersom den övriga delen av denna olyckliga hop ej kunde uthärda att ligga under bar himmel, så lades stora fartyg och skutor på strömmen, dit de fördes och förlades under däck. Men en smittosam sjukdom bland dem dödade inemot en tredjedel på nog kort tid.”

Allt enligt Axel von Fersen den äldre. Kanhända var några av dödsfallen mera direkt relaterade till skottskadorna; men rödsoten kom nu att grassera, och dödade många av de sedermera liksfullt soldatpliktiga unga dalkarlar som såsom kanonmat fördes till de olika fronterna som straffkommendering.

Minst 140 upprorsmän var döda och många fler skulle bli offer. Över tretusen allmogemän internerades.

”Efter att ha överlevs umbäranden och fasor i Finland kom soldaterna i många fall att istället falla i Stockholm. Nr 38 Erik Larsson vid Dalregementets livkompani, nr 52 Erik Andersson från Leksand och nr 8 Olof Andersson från Rättvik tillhörde dem, som tillsammans med flera kamrater, kom att skadas i sammandrabbningen på Gustav Adolfs torg (dåvarande Norrmalmstorg) i Stockholm den 22 juni 1743. Skadade av sina stridskamraters kulor och blankvapen fördes de till Kungsholmen, där de låg i sjukläger i en dryg månad, innan de transporterades till ett provisoriskt sjukhus vid Johannes kyrka den 4 aug. I de eländiga och tränga kvarteren avled Erik Larsson den 9 aug, Erik Andersson den 10 aug och Olof Andersson redan ett par dagar efter sin ankomst till S:t Johannes, den 6 aug.” [13]

Budkavle_från_1743_-_Livrustkammaren_-_55794.tif

BILDEN:

FRÅN LIVRUSTKAMMAREN
Rektangulärt furustycke, täckt på fram- och baksidorna samt kanterna med påklistrat papper med bläckpåskrift: ”Budkafla till allmänt opbod för Hedemora Sochn, att hwar och EEn, som kan bara Gewär skall // innom tålf tijmars tijd, bewäpnad och försedd med åtta dagars Kåst inställa sig wijd den wahnliga Socknens // mötesplatz, och under dhe förordnade Officerars samt Crono Betienters anföhrande opbryta samt // aftåga dherifrån till Sambleplatz. Den sadant utan laga förfall efftersätter eller denna Budkafla nederlägger, // skall som en otrogen Konungens Vndersåtare & Rijksens Förrädare achtas och ansees”.

På baksidan antecknat: ”N B denna Budkafla är wid 1743 års Dahluppror skrifwen af Bond Generalen Schedin med egenhand”, samt ”(Denna anteckning är af LandtRäntmästaren H. I. Gahns, // Hwars handskrift deruti igenkännes, Järta)”.

Olof Schedin
Budkavle för uppbåd från Hedemora sn vid ”Stora daldansen” ( pejorativt!/ PE ) 1743.

 

 

Dalupproret 1743: En humanitär katastrof, värsta massakern tillförne i Sverige i historisk tid? ”Det är våra föräldrar, bröder och släktingar, vi skjuter inte på dem!” Och de satte gevär för fot.”

20180604

Ur ett återupptäckt och snart för första gången publicerat arbete

Allmogen hade stationerat sig på ett stall å Brunkebergsåsen, och styrkor fanns tillika fortfarande på Drottninggatan samt i Staden mellan broarna, dvs Gamla Stan: men dessa var nu avskurna. Trupperna inom Stockholm var annars jämnstarka numerärt: ca tvåtusen på ömse håll; men allmogen var ju ej tillnärmelsevis lika strategiskt skickliga eller stridsvana. Syftet var ju inte heller initialt att starta ett inbördeskrig; men nästintill så blev det.

——

Vi går till Tersmedens egen, starkt färgade berättelse:

”Jag förklarade för dem vilken fara de kastade sig i, då de satte sig upp mot Riksens Ständers beslut. Jag bad dem för Guds och Jesu skull besinna, hur litet några tusen bönder kunde göra mot hela armén; hur allt förnuftigt folk märkte, hur de blivit förledda — Allt detta åhörde de med stor tystnad, men Masas Anders svarade:
– ”Men vet du, vi vill int’ ha den där prästen biskopen te kung!”
Hans impertinenta svar retade mig att i hast säga:
– ”Din canaillie, tror du Riksens Ständer skulle fråga Morakarlen till råds, vem som bör tagas till kung?
– ”Å, slå’n i huve’ mä klubba’!” ropade en i högen.
När någon lyfte upp sin spikklubba ryckte jag i samma ögonblick upp min stora hisrchfänger och svarade: – ”Slår du hit, så är det sista gången du slår!”
I detsamma ropade flera:
– ”Å, skjut’en för huve’!”
Ett lodbyss-skott small. Kulan gick olyckligtvis genom hatten på Exc. Adlerfelt och gav honom en sådan skada att han tre dagar senare avled.”

Det som händer (eller snarare inte händer) härefter är intressant:

”När detta skott small, vände Excellensen Rosen om sin häst, red till Västmanlands regemente och kommenderade: ”Gör er färdiga att ge det canaillet en salva!” Jag som stod mellan de bägge, skyndade mig att springa åt Torstenssonska huset för att inte bli skjuten av västmanlänningarna.
Jag hörde hela regementet svara:
”Det är våra föräldrar, bröder och släktingar, vi skjuter inte på dem!” Och de satte gevär för fot.” [11]

Även Upplands regemente liksom Livregementet till häst vägrade skjuta. Dalkarlarna kan ha antagit att segern redan var inom räckhåll; då ett par kanoner druvhagelsladdade kanoner fördes fram från Jakobs kyrka. Lagerkrantz med Älvsborgs regemente och Västgöta kavalleri bröt fram. När kanonerna talade föll bönderna i stora skaror – det var en mass-slakt utan dess like i Sveriges historia

Domedagen och den svenska arméns blodtörst efter dess egen allmoge

”De övriga (ur allmogen) flydde upp längs gatorna mot Brunkeberg; somliga kastade sig i vattnet för att undgå den rasande blodtörst som grep det yngre befälet. Deras framfart stod ej att hejda. Avväpnade och fångar höggs skoningslöst ned. Ett vittnesprotokoll berättar att en bonde från Vänjan jagades ända upp på ett tak, där han stacks ihjäl.” [12]

Ett fullständigt kaos utbröt ut med ett femtital stupade och över hundra dödlig sårade bönder; och därtill ett par dussin av kronans soldater tillika dödade eller dödligt sårade. De överlevande jagades ifatt och arresterades nu i massor.

De som inte dog omedelbart, arresterades, straffades med kroppsaga eller fängelse eller dödsstraff eller fick ett tillfälligt frihetsberövande (en omfattande räfst över hela landet med fokus på Dalarna skulle komma att vidta under de närmaste sex-sju veckorna).

Dödsskeppen

”Den stora mängd dalkarlar som fyllde Arsenalsgården bekymrade regeringen. Där anställdes med all skyndsamhet en ståndrätt för att fins de förnämsta upprorsstiftarna och deras anförare. Dessa sattes i järn och kastades i fängelse, och eftersom den övriga delen av denna olyckliga hop ej kunde uthärda att ligga under bar himmel, så lades stora fartyg och skutor på strömmen, dit de fördes och förlades under däck. Men en smittosam sjukdom bland dem dödade inemot en tredjedel på nog kort tid.”

Allt enligt Axel von Fersen den äldre. Kanhända var några av dödsfallen mera direkt relaterade till skottskadorna; men rödsoten kom nu att grassera, och dödade många av de sedermera liksfullt soldatpliktiga unga dalkarlar som såsom kanonmat fördes till de olika fronterna som straffkommendering.

Minst 140 upprorsmän var döda och många fler skulle bli offer. Över tretusen allmogemän internerades.

”Efter att ha överlevs umbäranden och fasor i Finland kom soldaterna i många fall att istället falla i Stockholm. Nr 38 Erik Larsson vid Dalregementets livkompani, nr 52 Erik Andersson från Leksand och nr 8 Olof Andersson från Rättvik tillhörde dem, som tillsammans med flera kamrater, kom att skadas i sammandrabbningen på Gustav Adolfs torg (dåvarande Norrmalmstorg) i Stockholm den 22 juni 1743. Skadade av sina stridskamraters kulor och blankvapen fördes de till Kungsholmen, där de låg i sjukläger i en dryg månad, innan de transporterades till ett provisoriskt sjukhus vid Johannes kyrka den 4 aug. I de eländiga och tränga kvarteren avled Erik Larsson den 9 aug, Erik Andersson den 10 aug och Olof Andersson redan ett par dagar efter sin ankomst till S:t Johannes, den 6 aug.” [13]

Budkavle_från_1743_-_Livrustkammaren_-_55794.tif

BILDEN:

FRÅN LIVRUSTKAMMAREN Rektangulärt furustycke, täckt på fram- och baksidorna samt kanterna med påklistrat papper med bläckpåskrift: ”Budkafla till allmänt opbod för Hedemora Sochn, att hwar och EEn, som kan bara Gewär skall // innom tålf tijmars tijd, bewäpnad och försedd med åtta dagars Kåst inställa sig wijd den wahnliga Socknens // mötesplatz, och under dhe förordnade Officerars samt Crono Betienters anföhrande opbryta samt // aftåga dherifrån till Sambleplatz. Den sadant utan laga förfall efftersätter eller denna Budkafla nederlägger, // skall som en otrogen Konungens Vndersåtare & Rijksens Förrädare achtas och ansees”.
På baksidan antecknat: ”N B denna Budkafla är wid 1743 års Dahluppror skrifwen af Bond Generalen Schedin med egenhand”, samt ”(Denna anteckning är af LandtRäntmästaren H. I. Gahns, // Hwars handskrift deruti igenkännes, Järta)”.

Olof Schedin
Budkavle för uppbåd från Hedemora sn vid ”Stora daldansen” ( pejorativt!/ PE ) 1743.

ssm0001322_a_med_hr

J L Deprez akvarell från 1799 föreställande Gustav IV Adolfs hemmarch genom staden efter trupprevy på Ladugårdsgärde. Samma plats 56 år senare.

 

 

Äppelbo Seminarium 12 juni – MÅSTE FÖRANMÄLAS! Till: saepmieforskning@gmail.com

InBJ ÄPPELBO UPPDAT

Attenzione
Äppelbo Seminarium
12 juni Blåbandslokalen Äppelbo
13-16, 19-21.15

Förhandsanmälan

o b l i g a t o r i s k :

Senaste anmälningsdag 7 juni,
sista dag att betala deltagaravgift 11 juni!

ANMÄL HÄR: saepmieforskning@gmail.com

Vi uppskattar dock om ni anmäler Er snarast, helst senast
imorgon måndag!

Peter Ericson
SFFU – Saepmie forskning föreläsning undervisning

INBJUDAN: Äppelbo seminarium om samernas sydliga historia, 12 juni.

Program – titlar samt preliminära tider:

—- Obs förhandsbokning obligatorisk!

INFO OM FÖRKÖP SYNS I BILD!

InBJ ÄPPELBO UPPDAT
13. 00 – Eskil Olsson
”Samerna kring Äppelbo och Västerdalarna”

Del I. Fokus på samerna kring Äppelbo.
Kort paus
14.00 – Maria Björkroth, Dalarnas Museum
”Första året med Ohtsedidh”

Om Dalarnas Museums samiska projekt
Fikapaus
14.50 – Peter Ericson
”Saepmies historia i ny vy, nytt ljus, med nya fokus. 

Belysning av kunskapsläget idag om perioden 500 – 2000.”

——- Kvällsprogram ——
18.00  – Eskil Olsson
”Samerna kring Äppelbo och Västerdalarna”
Del II. Om samerna i Västerdalarna.

Fikapaus
19.45 – Peter Ericson
”Samerna i Svealand, södra Norrland samt övriga sydliga områden.
Från Vänern till Nyköping. Sjösamer och andra grupper”

MEDVERKANDE:
Eskil Olsson, lokalhistoriker, och i Saepmie Times-redaktionen
Maria Björkroth, Antikvarie Dalarnas Museum
Peter Ericson, sakkunnig historiker, föreläsare

Gör Din anmälan till saepmieforskning@gmail.com
eller saepmietimes@gmail.com
– och följ sedan betalningsanvisningarna på bilden!

Specialrabatt:
Sameby- och sameföreningsmedlem: 130 kr vuxen, 100 kr pensionär eller stud.

S e m i n a r i e r – Samernas historia i söder – nio datum mellan Stockholm och Jämtlands län 17 maj – 14 juni. Vilka var ”sockenlapparna”, hur tidigt fanns samer i söder, kvinnohistoria, samisk Stockholmiana etc!

Saepmie Utbildning drar söderut! – INTRESSEANMÄLAN (ej bindande i detta skede), ange ort: saepmieforskning@gmail.com

Samernas historia i söder – S e m i n a r i e r 17/5 – 14/6

Vi söker för en del orter medarrangörer!

Ansvarig och huvudföreläsare: Peter Ericson

Östersund / Funäsdalen 17/5 – Släktskap och kustskogssamer med vinterbete i Hede och Sveg (eller 17 + 18 maj)

Sundsvall 19/5 – Rikt samiskt näringsliv i Medelpad 1478-2018
och speciellt fokus ägnas de s k ”socken-” och ”stadslapparna”
men också sjösamerna, kustskogssamerna tittar vi på.

Kramfors (Sollefteå?) 28/5 – Marknadsliv, skogssamer

Uppsala 30/5- ”Sockenlapparnas” och deras föregångares näringar, språk, släktskap, rörelsemönster

Stockholm fre 1/6 – Samernas södra historia – Samerna i Stockholm under fördrivningsepokerna; handelssamerna. Statliga renfarmer. Om samerna i Sörmland, Mälardalen, Mälaröarna och Roslagen.

Stockholm lördag 2/6 – Samisk kvinno- och organisationshistoria och samisk Stockholmiana. Ett eller två exempel på samisk Stockholmiana i fält.

Äppelbo, Dalarna 12/6 – hantverk, fördrivningar, folkkultur

(västra eller södra) Gästrikland 13/6 – Samerna i arkiven och spåren i markerna

Hälsingland 14/6 – Sjösamerna, kustskogssamerna

Enhetspris 200 SEK heldag (grupprabatt 30% vid fem anmälda!), mer detaljer sedan (rabatt på prenumeration Av Saepmie Times ingår). Förskottsbetalning ca en månad innan. Återbetalning vid återbud.

Beställ gärna skolpresentationer och vanliga kvällsföreläsningar i samband med detta!

 

1894. Betesrätt i Dalarna! ” — sydgränsen för lappens urgamla och hittills bibehållna område sträcker sig söder om Herjeådalen till Svärdsjö i stora Kopparbergs län — ” – Om 1894 års dom!

En frihetstida reservatstanke kan blir det som fäller avgörandet i Härjedalen?

Apropå Härjedalen, sedvana och rätt till renbete – se vad vi hittat!

Samerna vann ju Ljusnedalsmålet (i fallet med Farup som motpart förlorade han postumt), det är inte precis någon hemlighet.

Men vad de flesta nog ej vet, är att i det i domen utsägs explicit och ordagrant att betesrätten sträcker sig ned till Svärdsjö.

Det innebär naturligtvis att alla trakter mellan Ljusnedal och Svärdsjö vid detta tillfälle kan ses såsom sedvaneland.

Härutifrån givetvis en öppen fråga för jurister att tvista om huruvida detta gäller
fortfarande, men som regel har ju samerna förhindrats att utöva sina gamla rätt, vilket då ej ska belasta den rätten.

Sålunda rapporterades från avgörandet i högsta instans:

Lapparne segrade. Ett intressant utslag har
i dagarne fälts af k. m:t, säger Östersunds-P:n.
Det gäller lapparnes rätt
till renbete å Ljusnedals bruks område.
I tvisten mellan bruksegaren Farup och
lapparne afgjorde, som man vet, frågan 
till lapparnes nackdel både af häradsrätten
och af Svea hofrätt. Lapparne fortsatte
till k. m:t.

Johan_Tirén_-_Same_med_hund
I dessa sina besvär påvisade de mot Fa-
rups påstående och med stöd af sådana
auktoriteter som professorerna Sven Nilsson
A. E. Holmgren samt direktör Petter Hjortz,
att sydgränsen för lappens urgamla och 
hittills bibehålla område sträcker sig söder
om Herjeådalen till Svärdsjö i stora Kop-
parbergs län och att Ljusnedals bruks om-
råde för den renskötande lappens vistelse
från uråldriga tiden– . Afvittringen kom dock
och undanträngde lappen, hvars fordran att
få förblifva i sin häfdvunna rätt till renbete
afvisades dels derför, att kulturfolket an-
sågs behöfva betesdelarne för sina hemman,
dels emedan Ljusnedals bruks allmänning
uppgafs vara behöflig för främjande af
bruksrörelsen.
Med upphäfvande af underrätternas ut-
slag har nu k. m:t godkänt lapparnes an-
språk att på grund af sedvanerätt få med
sina renar uppehålla sig å de delar af Ljus-
nedals bruks egendom, som de och deras
förfäder af ålder besökt.  (PE framhävning)

Norra Skåne 1894-07-12 Avskrift: Eskil Olsson

VADAN JUST SVÄRDSJÖ?
Här må man gå tillbaka till tiden för de stora fördrivningarna av samer under kung Fredriks tid av år 1720-30; ca och att det då fastslogs av kungen tillika den lungsiktige landshövding Dankwardt ”at dom (samerna) i nåden må efterlåtas så blifwa qwar med deras rehndiúr úti de längst úp i dahlarna ofwan Fahlun belägne socknar, til och derstädes genom deras arbete och slögder sökia sit úppehälle”.

Fördrivningarna kom ju att leda fram till det för samerna fatala sockenlappssystemet; där tvångsbofastheten så småningom inträdde och indirekt kom att leda till massdöd genom den nittioprocentiga spädbarnsdödligheten som följde.

En slags tidig reservatsidé om Svärdsjö; som väl ter sig som en kompromissvariant med det envetna lappmarksbegreppet. Ännu vid denna tid hade man inte tillgång till ens tillnärmelsevis geometrisk rimliga eller skalenliga kartor över de glesbefolkade områdena.

Sverige låg i spillror; ryssen hade härjat. Kung ”Friedrich”:s svåger, Karl XII var död, enligt Lauritz Weibull låg kungen bakom. Och nu skulle samernas drivas norrut.

Men kanske är det en Historiens ironi att just Fredrik I, den vage kungen som aldrig lärde sig svenska och som mest är känd för att jaga björn, massakrera dalkarlar (149 st 22 juni 1743 och några fler senare) och fördriva samer – att just han kanske blir markägarnas i Härjedalen ‘Waterloo’.

NOT: Det finns betydligt flera och senare belägg för vinterbetesrätt i dessa sydligare områden. Liksom äldre. Under perioden 1660-1920 ca synes närmast inga tvivel ha funnits på den gamla sedvanan. Vi har inte minst en tät, regional, samisk historia med åtskilliga uppgifter om småskalig renskötsel.
Detta dokument ovan med domen från 1894 stärker kraftfullt bevisningen för denna sedvana.

Peter Ericson, historiker, redaktör, föreläsare
Sakkunnig i Härjedalenmålet (samt förr Nordmalingsmålet, Rätanmålet etc)

19 februari 2018

TIREN jamt

1894. Betesrätt i Dalarna! ” — sydgränsen för lappens urgamla och  hittills bibehållna område sträcker sig söder om Herjeådalen till Svärdsjö i stora Kopparbergs län — ” – Om 1894 års dom!

En frihetstida reservatstanke kan blir det som fäller avgörandet i Härjedalen?

Apropå Härjedalen, sedvana och rätt till renbete – se vad vi hittat!

Samerna vann ju Ljusnedalsmålet (i fallet med Farup som motpart förlorade han postumt), det är inte precis någon hemlighet.
Men vad de flesta nog ej vet, är att i det i domen utsägs explicit och ordagrant att betesrätten sträcker sig ned till Svärdsjö. Det innebär naturligtvis att alla trakter mellan Ljusnedal och Svärdsjö vid detta tillfälle kan ses såsom sedvaneland.
Härutifrån givetvis en öppen fråga för jurister att tvista om huruvida detta gäller
fortfarande, men som regel har ju samerna förhindrats att utöva sina gamla rätt, vilket då ej ska belasta den rätten.

Sålunda rapporterades från avgörandet i högsta instans:

Lapparne segrade. Ett intressant utslag har
i dagarne fälts af k. m:t, säger Östersunds-P:n.
Det gäller lapparnes rätt
till renbete å Ljusnedals bruks område.
I tvisten mellan bruksegaren Farup och
lapparne afgjorde, som man vet, frågan 
till lapparnes nackdel både af häradsrätten
och af Svea hofrätt. Lapparne fortsatte
till k. m:t.

Johan_Tirén_-_Same_med_hund
I dessa sina besvär påvisade de mot Fa-
rups påstående och med stöd af sådana
auktoriteter som professorerna Sven Nilsson
A. E. Holmgren samt direktör Petter Hjortz,
att sydgränsen för lappens urgamla och 
hittills bibehålla område sträcker sig söder
om Herjeådalen till Svärdsjö i stora Kop-
parbergs län och att Ljusnedals bruks om-
råde för den renskötande lappens vistelse
från uråldriga tiden– . Afvittringen kom dock
och undanträngde lappen, hvars fordran att
få förblifva i sin häfdvunna rätt till renbete
afvisades dels derför, att kulturfolket an-
sågs behöfva betesdelarne för sina hemman,
dels emedan Ljusnedals bruks allmänning
uppgafs vara behöflig för främjande af
bruksrörelsen.
Med upphäfvande af underrätternas ut-
slag har nu k. m:t godkänt lapparnes an-
språk att på grund af sedvanerätt få med
sina renar uppehålla sig å de delar af Ljus-
nedals bruks egendom, som de och deras
förfäder af ålder besökt.  (PE framhävning)

Norra Skåne 1894-07-12 Avskrift: Eskil Olsson

VADAN JUST SVÄRDSJÖ?
Här må man gå tillbaka till tiden för de stora fördrivningarna av samer under kung Fredriks tid av år 1720-30; ca och att det då fastslogs av kungen tillika den lungsiktige landshövding Dankwardt ”at dom (samerna) i nåden må efterlåtas så blifwa qwar med deras rehndiúr úti de längst úp i dahlarna ofwan Fahlun belägne socknar, til och derstädes genom deras arbete och slögder sökia sit úppehälle”.

Fördrivningarna kom ju att leda fram till det för samerna fatala sockenlappssystemet; där tvångsbofastheten så småningom inträdde och indirekt kom att leda till massdöd genom den nittioprocentiga spädbarnsdödligheten som följde.

En slags tidig reservatsidé om Svärdsjö; som väl ter sig som en kompromissvariant med det envetna lappmarksbegreppet. Ännu vid denna tid hade man inte tillgång till ens tillnärmelsevis geometrisk rimliga eller skalenliga kartor över de glesbefolkade områdena.

Sverige låg i spillror; ryssen hade härjat. Kung ”Friedrich”:s svåger, Karl XII var död, enligt Lauritz Weibull låg kungen bakom. Och nu skulle samernas drivas norrut.

Men kanske är det en Historiens ironi att just Fredrik I, den vage kungen som aldrig lärde sig svenska och som mest är känd för att jaga björn, massakrera dalkarlar (149 st 22 juni 1743 och några fler senare) och fördriva samer – att just han kanske blir markägarnas i Härjedalen ‘Waterloo’.

NOT: Det finns betydligt flera och senare belägg för vinterbetesrätt i dessa sydligare områden. Liksom äldre. Under perioden 1660-1920 ca synes närmast inga tvivel ha funnits på den gamla sedvanan. Vi har inte minst en tät, regional, samisk historia med åtskilliga uppgifter om småskalig renskötsel.
Detta dokument ovan med domen från 1894 stärker kraftfullt bevisningen för denna sedvana.

Peter Ericson, historiker, redaktör, föreläsare
Sakkunnig i Härjedalenmålet

18 februari 2018

Svärdsjö-2