””Har du nå bröd idag, bagardjävul”?” – Petrus Gillberg om Branden 1888.

1953-06-07 En gammal Sköns-bo berättar sina minnen (ST 6 juni 1953 via Sundsvallsminnen
Någon har sagt att varje gammal persons liv på ett eller annat sätt är ett stycke historia. När Petrus Gillberg, Gudmundsbyn, Skön, – 78 år men vid god vigör – talar om sina minnen och sitt liv, måste man åtminstone för hans del instämma i detta påstående.
”Min far var från Gillberga socken i Värmland och tog namnet Gillberg efter sin hemsocken, berättar Petrus Gillberg. Han flyttade till Skön på 1870-talet där han började med skomakeri, gjorde storstövlar till sjöfolk och flottningsarbetare. På 1880-talet startade han diversehandel och bageri i Gångviken; i bageriet arbetade tidvis 10 man.
Den 25 juni 1888, jag var då 13 år, for jag tillsammans med min far till Sundsvall för att hämta varor och den resan minns jag ty det var ju den dagen gamla Sundsvall brann. Vi hade häst och vagn med oss och lastade paket hos osthandlare Hallström på Storgatan när någon skrek att elden var lös. Ja, vi märkte snart att det dystra, olycksbådande ropet var sant. Den västliga vinden förde redan en frän brandlukt till våra näsborrar och väst på stan vältrade tunga rökmoln upp över husen. Allt eftersom elden spred sig ökades villervallan. Folk grät och skrek, kom springande med sina knyten eller bylten under det de ropade och frågade vart de skulle ta vägen. Det var ingen som svarade dem. Man drog ut möbler och husgeråd på gatorna och bar ut varor ur affärerna.
Det gällde att skynda sig och i hög fart skramlade vi därför iväg över kullerstenarna till Dahlmans för att hämta tyger. Där träffade vi lagerchefen André och A. G. Dahlman, som var en liten, fin och hygglig karl med mörka polisonger. Han var lugn och sansad, där han stod bland balar och säckar fulla av tyger.
– Lasta på det som går, sade Dahlman.
– Nej, det är ju inte uppskrivet, invände André.
– Det får vi reda på sedan av Gillberg, avgjorde Dahlman och klappade min far på axeln.
Så vi hjälptes vi åt och vräkte på ett väldigt lass med tyger i balar eller lös buntar. Min far räckte mig så tyglarna och gav mig en sträng befallning att oförtövat och utan minsta tidspillan köra hem lasset, han skulle själv hjälpa till inne i staden.
Vid Storbron var det en väldig trängsel. Bron var då smalare än nu, såpass att två fordon kunde komma förbi varann, men med mitt stora lass blev bron nästan blockerad. Folket på bron grät och svor när mitt lass hejdade deras brådskande framfart. Man knöt händerna och spottade på mig.
På andra sidan bron såg jag mig tillbaka. Elden drog sig då mot kyrkan. Luften var full av gnistor eller eldflagor, stora sjok av tjärpapp drog förbi. Vid bron ökades trängseln alltmer, det myllrade av folk som hojtade och skrek. När jag en sista gång betraktade det hysteriska virrvarret, erinrade jag mig plötsligt hur jag ibland med en käpp petat i myrstackar. På hemresan såg jag hur Alnö kyrka brann och hörde när klockorna ramlade ner.
Efter branden var Sundsvall utan bröd eftersom bagerierna också hade förvandlats till ruinhögar. I ett och ett halvt års tid måste jag därför dagligen köra ett lass med bröd in till stan från min fars bageri.
Då var Stadsbacken som ett tältläger. Somliga kokade sin mat utanför tälten, andra levde på torrskaffning, men alla köpte sitt bröd av mig, även Rullan och Tivoli. På torget stod stånd vid stånd och där trängdes folk, man köpte och man sålde. När jag kom körande in på det knaggliga torget för att sälja mitt bröd och vattna hästen vid statyn, möttes jag alltid av samma tillrop från brödkärringarna.
”Har du nå bröd idag, bagardjävul”?
Men det var bra gummor, hederliga och rejäla med betalningen, fast väl grovkorniga.
Med det var ett hårt liv för en 13-åring. Vid 5-tiden startade jag hemifrån följd av min mors böner och förmaningar. Var det mörkt gick min far före med en lykta och lyste mig ut på landsvägen under det han gav mig några sista order för dagens affärer. Merändels var det sent och mörkt när jag skulle fara hem, alltid var jag trött. Många kyliga höstkvällar sov jag bland mina tomlådor, hästen fick klara sig bäst han ville. Men jag var bekymrad över de pengar jag bar på mig, som noga skulle redovisas vid hemkomsten och utan mina föräldrars vetskap köpte jag därför en revolver.
Jag hade somnat till en kväll på hemresan när jag väcktes i Stadsbacken av ett förfärligt oväsen. Framför mej skymtade i mörkret ett åkdon med flera män i, som skrek och svor. Min häst den stora, svarta hingsten Ola stegrade sig och gnäggade vilt. Jag var yrvaken och uppskrämd, men uppfattade snabbt att vi höll på att falla i rövarhänder. Hastigt drog jag revolvern och fyrade av ett skott mot de förmenta rövarna. De ögonblick som nu följde räknar jag till de gräsligaste under min långa levnad. Först nu begrep jag vad som verkligen stod på. Min hingst, som gick för lösa tömmar, stegrade sig och gjorde närmanden till hästen framför, ett vackert sto. I skjutsen åkte länsman Sjöstedt, häradshövding Ölander samt Ola Näslund i Ljusta. Den uppsträckning, som nu bestods mej går knappast att tala om. Jag önskade att jag haft vingar så jag kunnat flyga därifrån eller att jorden rämmnat och uppslukat mej. Inget sådant hände dock. Länsman ryckte av mig revolvern och försökte vrida om näsan på mig.
Det var med största motvilja jag följande dag besökte dessa herrar för att enligt order be dem om ursäkt. Jag trodde länsman skulle ge mej spö när jag kom in. Han spände ögonen i mej och höll en dundrande straffpredikan. Den som kände länsman Sjöstedt, glömmer inte hans ögon. De var genomträngande och stora. Efter den händelsen blev länsman min vän och beskyddare, men min revolver fick jag aldrig igen.
Efter några år i min fars affär startade jag som 19-åring tillverkning av järnmanglar, som då var en nyhet. Mitt patent på denna tillverkning såldes efter en tid till Andersson och Vidmark. Under åren 1897-1906 ägde jag Finsta bryggeri och hade då sex arbetare samt fem hästar som drog ut dricka.
Från den tiden minns jag en finne som hette Glader. Han var en vandringsman, som alltid infann sig på hösten när det blev för kallt att ligga i lador, men när det blev vår drog han ut efter landsvägen. När han kom, tog han självmant in i stallet där han skötte om hästarna. Han påstods kunna en hel del mer än vanligt folk och erbjöd sig även att lära mig en del av de fördolda vetenskaperna, men i så fall skulle jag en natt följa honom in i kyrkan.
Nåväl, jag tog honom på orden och en sen kväll gick vi upp till Sköns kyrka. Väl framme erkänner jag att det började kännas kusligt och jag vägrade att följa med in. Jag är inte säker på hur Glader bar sig åt men kyrkporten gick upp och han stegade in. Elektrisk belysning fanns ej, men det egendomliga var, att i samma stund som Glader gick in, blev hela kyrkan upplyst.
Vid de här tiderna före sekelskiftet hörde man liksom nu talet om att allting var så dyrt.
Då vill jag minnas att mjölkpriset var 12 öre och strömmingen kostade 3 kr fjärdingen. En skrinda ved om en halvfamn kostade likaledes 3 kr. Av detta lass behöll säljaren ett vedträ om veden var såld till stan. Av erfarenhet visste man nämligen att körkarlen behövde ett slagvapen för att freda sig mot allsköns slödder vid utfärden från Sundsvall.
Under bryggeritiden fick jag en dag 50 säckar havre till Skönviks kaj från Thelin o. Lundkvist i Sundsvall.
På morron kom den, som skulle köra ut dricka, med den rapporten att hästen Siam var selbruten och att han således inte kunde köra ut den dagen. Jag sade åt honom att han kunde köra om han använde en silja (en dragrem över bröstet) i stället för lokar på hästen. När jag gick in i foderstallet för att hämta remmen såg jag att 6 av de 50 havresäckarna som jag lagt in där var borta. Detta var nu lite märkvärdigt enär jag visste att stallet varit låst och låset ej syntes uppbrutet. I stället för att polisanmäla stöden bestämde jag mig för att anlita den beryktade Fillagubben.
Då jag inte kände honom var det med en viss nyfikenhet jag steg in i hans kammare. Personen framför mig var en grovlemmad 70-åring, gråhårig, prydd med helskägg. I mitt tycke såg han ganska grym ut. Jag talade inte om vilket ärende jag hade och Fillagubben gjorde endast en fråga men trots detta fick jag vara med om något mycket egendomligt. Sedan må den som vet mer än mej förklara det, tala om vidskepelse o.s.v.
Gubben frågade om jag hade sprit med mej och det måste man ju ha med vid dylika besök. Han hade ett vitt papper på bordet och tog fram två spetsglas vilka han fyllde till hälften.
– Jag dricker inte, sade jag.
– Drick ur, det gör ingenting, sade han. Vi drack ur glasen. Sedan fyllde han sitt glas på nytt och sade:
– Titta i glaset över min vänstra axeln så får ni se om ni känner igen nån.
När jag gjorde så, såg jag en tydlig mansbild i glaset och jag kände den person jag såg. Gubben satt nu tyst en stund och såg i glaset men så började han berätta.
– Ser man på, han tar en kofot och bryter krampan ur väggen, nu går han in, han sätter axeln under och bär ut en säck, nu kommer han igen och tar en till.
Så fortsatte han och räknade till sex säckar. Gubben sade nu att den som tagit säckarna också skulle få lämna tillbaka dem. Men jag skulle ingenting säja. När jag fick igen säckarna skulle jag låtsas som om ingenting hänt.
Några dagar senare fick jag besök av den person vars bild jag sett i glaset. Han tittade ner i golvet och frågade var han skulle lägga säckarna.
– Lägg dem på stallbron du så tar jag rätt på dem sen, svarade jag.
Av flera orsaker nedlade jag mitt bryggeri. Jag reste på Finland där jag köpte upp livkor för Åkesson i Sundsvall. På dessa resor var jag med om äventyr av olika slag. Men vad jag särskilt kommer ihåg är en händelse från hösten 1909 då en tillfällighet räddade min last och mitt liv.
Jag var då i närheten av Kaskö där jag köpte en hel del kor som skulle lastas på Falken. När jag var på väg till Kaskö med ett kretursdrev inträffade en hel serie till synes oförklarliga händelser eller missöden, som hade den effekten att jag blev försenad. Efter många vedermödor kom jag fram till Kaskö men då hade Falken – den båt jag skulle resa hem med – avseglat. Det blev nu en hel del besvär med att skaffa stallrum, foder o.s.v. och jag grämde mig bittert över min envisa otur.
Mellan Kaskö och Wasa gick Falken till botten med man, kreatur och allt. Endast Henriksson från Skönsberg blev räddad. Även han hade köpt upp kor i Finland. Han band fast sig i masttoppen, som var ovan vattenytan och i den ställningen fick han sitta ett helt dygn.
De lärdomar jag inhämtade under resorna i Finland omsatte jag för egen del när jag på hemtrakten startade en charkuterifabrik. I denna arbetade tre man och jag hade flera hästar som drog ut varor i distriktet. Allt som allt har jag under mina olika affärsföretag ägt trettiosju hästar.
Men när året 1932 bröt in då var också tiden inne för mej att avveckla min rörelse och dra mig tillbaka från affärslivet.
Ja, så berättar Petrus Gillberg. Åren ha rullat hän och han är gammal vorden. Det är nu länge sen han selade av och lade ifrån sig tyglarna. Men trots åldern är han ännu vital och följer noga med dagens händelser och vad som sker ute i världen. Han har fortfarande många intressen. Ännu sköter han själv sitt hushåll och sitt hem. Och känner väl till att arbetet är bästa medlet för den som vill hålla sig i form och leva länge. Ty han vet att det ligger en djupare mening eller betydelse i de orden: ”När det som bäst har varit har det varit mödor och arbete.”
Hj. Sjölund
(Källa: Sundsvalls Tidning 1953-06-07)”

Branden88

Annonser

ELDEN SLÖK STA’N: 1888 års Sundsvallsbrand samtida beskriven i KM (Länsstyrelsens) femårsberättelser 1886-90. Del 1 av 3.

Sundsvalls stad har i sin historia från gångna skeden icke
att förtälja om någon vigtigare, på samhällets alla områden mera
djupt ingripande händelse än eldsvådan derstädes måndagen den
25 juni 1888.
Väl var den eldsvåda, hvaraf staden den 7 september 1803
hemsöktes, då inom 5 timmar 211 gårdar nedbrunno och 270
familjer med 900 menniskor blefvo husvilla, svår och till sina
följder mera kännbar än den, som inträffade 1888, emedan, emot
hvad förhållandet var sistnämnda år, endast en ringa del af den
uppbrunna fasta och lösa egendomen var år 1803 mot brand försäkrad,
så att hela samhället bragtes i en sådan fattigdom, att
flere årtionden erfordrades för att utplåna spåren af densamma,
men i fråga om omfånget samt mängden och värdet af den förstörda
egendomen äfvensom antalet brandskadade kan 1803 års
eldsvåda icke komma i jemförelse med den af år 1888, och med
hänsyn till den fullständiga omgestaltning af samhället, som den
orsakat, torde en sammanträngd redogörelse för densamma här
vara på sin plats.

elden-1888.png

Till en början torde då böra erinras, att den för Sundsvalls
stad före 1888 års brand gällande plan i följd af lokala förhållanden
var långsträckt och smal samt utefter hela sin längd
genomskuren af Selångersån. Stadsdelen norr om ån, benämnd
Norrmalm, innehöll i en enkel rad byggnadsqvarter 43 tomter,
de flesta bebygda med envåningshus af trä jemte 9 magasin,
likaledes af trä, liggande i rad utefter ån. Söder om ån låg
den egentliga stadsdelen. Närmast hamnen mellan denna och
kyrkbacken var stadsplanen bredast. Genomskuren af 8 gator,
var den här indelad i 48 byggnadsqvarter och 10 magasinsqvartcr,
innehållande 271 byggnadstomter och 24 magasinstomter.
På kyrkbacken midt i dalgången låg kyrkan, och vester derom
parallelt med Selångersån lågo 28 byggnadsqvarter med 114
gårdar. På norra sluttningen af Södra Stadsberget och skild
från den egentliga staden genom de så kallade södra vretarne,
låg då, som ännu, en annan med faststäld plan försedd stadsdel,
benämnd Stenhammaren, samt öster derom, på gränsen mot
Skönsmon, en förstad till Sundsvall, kallad Stadsmon.
Med undantag af kyrkan, elementarläroverkshuset för gossar,
tullhuset, nederlagspackhuset, stadshuset, Sundsvalls enskilda
banks hus och några få andra, enskilda personer och korporationer
tillhöriga hus, voro alla öfriga byggnader i staden före
branden uppförda af trä.
Måndagen den 25 juni i middagsstunden kl. 12:35 tillkännagåfvo
klämtslag, att eld utbrutit i stadens vestra del. Gynnad
af en cyklonartad storm och långvarig torka, spred sig elden med
förfärande hastighet till några å enkan Styfs och en närbelägen
gård befintliga magasin.
»Redan nu», säges träffande i tidningen Sundsvalls-Posteu
för den 30 juni 1888, »då det legat i mensklig makt att hejda
eldens vidare framfart, klagades öfver brist på vatten; vattenledningen,
hvars rör icke hade samma genomskärning i vestra
stadsdelen som i den öfriga delen af staden, förmådde icke gifva
tillräckligt med vatten, och någon ångspruta hade man icke.
Sedan elden här, så att säga, fått fast tag, var det knappast
att hoppas att genom egna åtgöranden kunna hejda dess vidare
framfart. Det rådde nemligen en stark nordvestlig storm, som
prisgaf hela den öfriga vackra och välbygda staden till offer åt
eldens och vindens godtycke. Sedan några hus brunnit, kastades
eldbränder ett par tusen fot och antände gamla telegrafhuset omkring
150 fot från allmänna läroverket. Härifrån delade sig
elden i tvenne grenar, den södra, som från gamla telegrafhuset
drog ned öfver Köpmans- och Trädgårdsgatorna, samt den norra,
som följde längs ån.

”The men were dressed in shaggy sheepskin coats, or garments of reindeer skin, with the hair outward” – Sundsvall, Medelpad (Bayard Taylor, 1858)

Sundsvall is a pretty little town of two or three thousand inhabitants, situated at the head of a broad and magnificent bay. It is the eastern terminus of the only post-road across the mountains to Trondhjem (Drontheim) in Norway, which passes through the extensive province of Jemteland.

It is, consequently, a lively and bustling place, and has a considerable coasting trade. The day after our arrival was market-day, and hundreds of the Norrlanders thronged the streets and public square. They were all fresh, strong, coarse, honest, healthy people–the men with long yellow hair, large noses and blue eyes, the women with the rosiest of checks and the fullest development of body and limb. Many of the latter wore basques or jackets of sheepskin with the wool inside, striped petticoats and bright red stockings.

The men were dressed in shaggy sheepskin coats, or garments of reindeer skin, with the hair outward. There was a vast collection of low Norrland sleds, laden with butter, cheese, hay, and wild game, and drawn by the rough and tough little horses of the country. Here was still plenty of life and animation, although we were already so far north that the sun did not shine upon Sundsvall the whole day, being hidden by a low hill to the south. The snowy ridges on the north, however, wore a bright roseate blush from his rays, from ten until two.

Note: Blogger’s highlightings.

Portrait of Bayard Taylor, older issue. Public Domain. The International library of famous literature. Pre-1878.
Sundsvall newspaper clip from 1858.
Sundsvall. Photo from 1870, from Lovisa Ulrika church gate towards east.
Unknown photographer.

 

 

Saepmie, Stockholm, Norden och svenska riket. Bidrag till dess historia, Del 1 av 3. Birger, Medeltiden, Birgitta – Furstinnan av Nericia. Clara Kloster och visionära brevviserskan Margareta.

Saepmie, Stockholm, Norden och svenska riket.
Bidrag till dess historia, Del 1 av 3. 

Mellan Birkas dagar och Kalmarunionen.
I det forna, gryende, svenska storriket
I Nordens nav
Etablerade Birger jarl en stad,
och ett munkloster på Kidaskär,

där fordom blott getter betat.

Kvinnorna fick Clara, och Magnus Ladulås satte sin dotter Rikissa där i Clara kloster.
Norrstigen pass

erade just där, mellan Brunkeberg eller Brantberget och Klara sjö, som stod för vår tids ögon mycket högt.
Konung Magnus donerade år 1286 marken där klostret skulle ligga, och ett par år efter flera gårdar som skulle utgöra dess inkomst, däribland Rörstrand, Karlberg samt Djurgården med tillhörande fisken.
Klostret torde ha haft strandläge i väster. Abbedissan fick Magnus att flytta Norrstigen. Kanske var det inledning på den process som bland annat tog sig formen av en nedsprängd Kungsgatan och som vi såg avslutas så sent som i Norrmalmsregleringen runt 1970.

Samiska glödande Margareta och namnan, Nordens stora furstinna

Margareta, samekvinnan, inspirerad av Furstinnan från Närke – Principissa de Nericia – Heliga Birgitta, besökte klostren år 1413. Kolonisationen var vid denna tid överhettad i hela Hälsingland; dvs Sápmi med Norrland Tornedalen och Finland.
Tidigare hade samiska Margareta besökt unionsdrottningen, sin namna, Margareta Valdemarsdotter (1353-1412), Nordens stora Furstinna, i Malmö. Men på andra resan till söder sändes Brevviserskan än hit, än dit. Klart blev att samerna skulle missioneras för, och att det skulle ske ifrån Åbo och Korsholm. Redan 1419 initieras detta projekt och nya omgångar med massdop, likt de som hade ägt rum efter Nöteborgsfreden hade kommit att stunda.
Kronans laxfiske i Torne älv gav
omfattande inkomster till statskassan, vilket vi ska se mer på i kommande delar. Samerna drevs bort eller ackulturerades (kan ha funnits viss ”valmöjlighet”) utmed älvdalarna i norr. En trafik med renhjordar både till lands och sjöss kom att vidta från främst de mest renskötselrika områdena.

Renprodukter liksom levande renar blev hårdvaluta och högsta mode. Så hade det redan varit på 790-talet e.Kr; emedan den mäktige Karl den Store gärna poserade i samiska muddar eller pälsverk av ren. Framåt 14-1500-talen började Sveriges kungar att fylla de kungliga djurgårdarna (fanns en även på Karlberg) med hjortdjur – inte minst förment vilda renar. 

I äldre källor hävdas att samerna anfölls av ovan nämnda Magnus Ladulås kring 1277; och strax därefter pacificerats av högts densamme via den finske Matti Kurkki, även känd som Mattias Kurck (Trana). Denna ska ha skapat den första birkarlaätten.

Hansan i öster och söder, ett konsoliderat svenskt-finskt rike som bygger på finskt smör och torrgädda, och på kraften i Torne älv. Samt och främst på en annektering av samernas land.  

 

 

 

Magnus Birgersson ladulås Fresco al secco in Överselö kyrka,Sweden. Photo by Klafui

Birger Jarls ansikte rekonstruerat av Oscar Nilsson

Så här såg avbildningen av Birger Jarl ut i Stockholms Medeltidsmuseums utställning 2010. Arkeologen och skulptören Oscar Nilsson har med hjälp av kriminaltekniska metoder rekonstruerat jarlen Birger Magnussons ansikte utifrån osteologiska analyser och gipsavgjutning av kraniet. Rekonstruktionen av den medeltida statsmannen gjordes utifrån det kranium som ligger begravt i Varnhems kyrka och som med stor sannolikhet tillhört Birger Jarl.Foto: Wahlsten, Ray, Medeltidsmuseet. Hämtad från Stockholmskällan.
Hämtad 2018-07-31. CC-BY.

S:a Clara kloster. Wadbring 2008.

Heliga Birgitta avbildad på altarskåp från 1480-talet i Salems kyrka i Södermanland.
Stockholm på 1870-talet. Neuhaus, 1870-tal.

Klarakvarteren 1899. Stockholmskällan, kartfunktionen. 2017

 

Om Ond bråd död, svek, kyskhet och Nordens och Sápmis historia i snart kommande Saepmie Times! (och i guidning samt seminarier plus pilotvandringar i Stockholm 1-2 juni!)

800 år i Klara, i samernas tidiga organisationshistoriska nav!

SWISH 0724243922 Johan Ericson
240 SEK (228 NOK) för helår fyra nummer
300 SEK (285 NOK) för helår plus no 2/2018.
OBS: PDF-tidning

Mer betal-info nedan!

PLEASE NOTE:
Guiding, subscription is also possible in English/from abroad/for foreigners!

Sankta Clara kloster 1289-1527
Clarissorna. Foto: Gunnar Bach Pedersen. Wikimedia Commons.
S:t Clara eller Klara av Assisi 1194-1253. Simone Martini. Creative Commons.

 

240 / 300 SEK and google the current figure in your own currenc

Kontonr Swedbank 2240045340, clearing 84202 (Peter Ericson)

PayPal: johanolovericson@gmail.com

240 SEK helår fyra nummer SWISH 0724243922 Johan Ericson

75 SEK lösnummer no 2/2017

FRÅN NORGE:

IBAN/BIC: SE2380000842022240045340

BIC: SWEDESS

 

Tre skickliga, tidiga sundsvallsfotografer – fyra fantastiska tidsdokument av Trästaden Sundsvall 1870-1888

  1. Droskor med kuskar och passagerare på Stora torget. Rådhuset efter branden 1803, till vänster det så kallade ”Forsstedtska huset” var rådhus till 1867 då det nuvarande togs i bruk. Waagsböe 1870-1888.2. Carolina Ohlsson. Sydvästra delen av Trästaden Sundsvall, 1876-1888.

    3. (Lilla bilen) Lydia Sjöström 1876-1888. ”Vy tagen från Norra Berget mot hamnen med kallbadhuset byggt 1876 i mitten av bilden. Bildtext i album ‘Sundsvalls hamnområde med badhuset-.


4.  Carolina Ohlsson 1882-1888

Stora torgets sydvästra hörn före branden 1888. Från höger i kvarteret Måttan, G O Mattsons trevåningshus, därintill Kihlmans och i hörnet vid Storgatan, Jacobssons kramhandel. Tvärs över Storgatan ligger det Rahmska huset. Gränden mellan Rahms och Grans hus (apoteket Gripen) är Bredgränd (Centralgatan).

torg pre88

Gamla foton från Sundsvall 1867 – ca 1920 inlagda den 20 dec 2017

 

  1. Foto: A. E Waagsböe ”Strömmingsekor i Selångersån vid Fisktorget. Sundsvalls utskänkningsbolags utskänkningsställe i det ljusa huset till höger i bild” *. 1900-1920.2. Sundsvalls (gamla) järnvägsstation ca 1920. Nu casino. Via Rolf Sten. Källa nedan.

    3. Vy mot nedre Haga, Skönsberg och Heffners. 1868-73.
    Stadshuset finns, men inte järnvägen till Torpshammar.
    Undrar om det inte är det gamla stadsstaketet som skymtar i förgrunden.

    4. Kyrkogatan mot kyrkan (Lovisa Ulrika). 1867-74.

    * = Originalbildtext.
    Där inget namn angetts, saknas uppgift om fotograf.

    Fler bilder kan komma att utgöra en bloggpost närmsta tiden.

Var Fredrik I av Hessen ä v e n en Kungamördare? King-, Dalecarlian- and Sami Slayer Friedrich I – And Something On His road to the Crown 1718-1720 (via L. Weibull Scandia 2/1929)

Fredagen den 30 juni, i Nådens år 2017, med ett år när
trehundra år och fem månader efter de timade händelserna.
(editerad 6 okt s å)

Gustaf_Cederström_-_Bringing_Home_the_Body_of_King_Karl_XII_of_Sweden_-_Google_Art_Project

Den notoriske Krigarkonungen sköts av en 18-20 mm rundkula  (sedermera fastställd till 19,6 mm genom ingångshålet i hatten) och den genomträngde Konungens kranium. Kulan kom från vänster, och inte snett från höger, där den rimligen skulle ha träffat, om den kom från fiendehåll. Vi ska inte ägna oss mer åt det tekniska här!

Lauritz Weibull är vår huvudkälla här. Ännu efter nästan nittio år håller i allt väsentligt hans resonemang streck; så långt jag kan se.

* Vi väljer nedan det traditionella skrivsättet ”Karl XII”; men erinrar gärna om att levande Carl-kungar som regel stavas med C. Postumt tycks det förvandlas till ett K.

Georg_Engelhardt_Schröder_-_Fredrik_I,_King_of_Sweden_1720-1751_-_Google_Art_Project
Kung Fredrik I av Hessen 1676-1751, Sveriges konung 1720-1751.
Målning av Georg Engelhardt Schröder.

Denna dalkarlaslaktare och samefördrivare hade fler strängar på sin lyra.
Vad man gärna glömmer i hans senare kraftlösa karriär (massakern på dåvarande Norrmalms torg, dvs dagens Gustav Adolfs torg – där 149 dalkarlar mördades – skedde ju enligt samstämmiga bedömare främst pga regentens kombination av fruktan och overksamhet och en stor portion otydlighet… Samma otydlighet som ska ha legat bakom ordern som drev hans svåger, kung Karl XII till Halden, där denne skulle möta sin död. Måhända var det Fredriks totala renons på svenska språket som låg bakom, måhända var det annat), är hans tidiga maktlystnad och trängtan efter den svenska kronan.

Lauritz Weibull, en av den svenska historievetenskapens allra tyngsta namn, skrev i tidskriften Scandia 2/1929 en mycket utförlig och genomtänkt artikel, kallad ”Carl XII:s död.” Här utreds kriminologiskt och kriminalhistoriskt alla aspekter kring hur kungen ska ha stått före mordet, hur snabbt ryktet spreds trots att man avsett hemlighålla kungens död. Weibull sammanbinder en indiciekedja, som bindande sluts med det faktum att Karl XII:s död inträffade vid ett perfekt tillfälle för det hessenska parti, som främst bestod av Fredrik och hans far, Karl I, Lantgreve av Kassel-Hessen; och som hade det mesta av sitt fokus på att söka inflytande över Sveriges krona.

Fredrik hade traktat efter Sveriges krona sedan länge, åtminstone sedan tiden för Slaget vid Narva eller åren runt 1700. Det här är fel ställe att gå in i detalj härom.

Underrättelsen om Carl XII:s död nådde till Stockholm den 5 december sent på kvällen, Överbringaren var konungens generaladjutant Andre Sicre, adjutant och landssekreterare hos hans svåger, arvprinsen Fredrik av Hessen. arvprinsens
gemål, prinsessan Ulrica Eleonora, hade redan gått till sängs.
Men Sicre fick omedelbart audiens (Weibull, s 232f)

Vidare Weibull:
”Generaladjutanten Sicre föll 1723 i en febersjukdom. Under ett anfall slog han upp fönstret till sitt logemente i Stockholm. Han ropade till mängden utanför att det var han som dödat Carl XII — ” . Senare ska han, som Weibull uttrycker det, ”någorlunda frisk” (W:s citattecken) ”skall han ha plågats av samvetskval över vad han hade gjort. Dessa och liknande rykten gick vidare till Tyskland. 1723 var de allmänna i S:t Petersburg. Det uppgavs där, att bondeståndet vid riksdagen, som då var samlad i Stockholm gått så långt, att det skickat deputerade till konungen och låtit fråga, om det var på hans befallning, som Sicre skjutit Carl XII. (s 235).

Vad som nu skulle vara intressant, är om man kunde se några kopplingar mellan dels de omfattande fördrivningarna av sydliga samer norrut och åvägabringa det s k sockenlappssystemet och dels de omfattande trolldomsprocesserna  form av insamling av spåtrummor å ena sidan, å ryktera om komplott bakom kung Fredriks rygg å den andra.

Dessutom kan man naturligtvis fundera på om de La Motrayes möte med tre samer på väg hem från Kassel (varav två av dem iförda grevskapets livré) och deras mission att lämna levande renar kan ha haft med det Hessenska partiets dokumenterat ivriga intrigerade och lobbande.

Vad som kan vara viktigare här; hur har dessa händelser påverkat Karl XII:s eftermäle? har hans krigiskhet accentuerats? Hans förment dumdristiga mod att stå med halva kroppen i skottlinjen i Fredrikssten – emedan han i de mer saknade beskrivningarna högst hade en del av huvudet ovanför skyttegraven. Och hur påverkade ett eventuellt mord inklusive komplott det fortsatta kriget med ett ett aggressivt Ryssland?
Är månne attackerna där hela norrlandskusten nedbränts en följd av detta?
Då skulle det ha kunnat påverka en stor del av befolkningens syn på Ryssland.

Vi ser på slutpoängen i Lauritz Weibulls indiciekedja:

giftermål mellan hertigen av Holstein och czar Peters älsta (sic) dotter; traktaten mellan Sverige och Ryssland var förd i pennan, och med denna traktat hade Görtz
lämnat Aland och var på väg till högkvarteret (Weibull, s 247)

Med detta hade baron Görtz att hasta till huvudlägret. Om han hade hunnit dit före kungens död, hade inte Fredrik blivit kung. Sannolikt hade inte samerna fördrivits, kanske hade inte spåtrummorna insamlats och dalupproret hade kanske dels inte behövt äga rum alls, och i vart fall inte behövt sluta i en blodig massaker och många års följande repression mot Dalarnas befolkning.

EPILOG: Baron Georg Heinrich von Görtz halshöggs den 19 februari 1719 dömd för falsk rådgivning och landsförräderi. Detta skedde på Galgbacken på Skanstull. Stockholmare och andra fr höra mer om detta i de s k spökvandringarna som äger rum i staden.

Georg_Heinrich_von_Görtz-etching

Skanstull_Galgen_Kvarnängen_Johanneshov_1817
Skanstull med Galgbacken. Kartan från 1817.

Gustaf_Cederström_-_Bringing_Home_the_Body_of_King_Karl_XII_of_Sweden_-_Google_Art_Project
Gustaf Cederströms berömda och nationalromantiska måleriska epos.

Peter Ericson, Saepmie 30 juni 2017

Ps. A brief English summary will be subject for another blog post in a few days.

Om de två hälsingesamiska unga kvinnorna som reste till Storbritannien augusti 1786

Sigrid Jönsdotter, 22 år och Anna Jönsdotter, 26, systrar och boende främst i Njutånger (ibland med fadern och andra samer på fiske i Hudiksvall; ibland i den andra kåtan i Enånger) begav sig, tillsammans med några andra hälsingesamer i början av juli månad 1786 söderut mot Göteborg (till fots) och skeppet Gottenberg, som skulle ta dem till North Shields utanför Newcastle. Baron Henry George Liddell var den som hade bjudit dem dit. Renhandlande Anders Larsson från Skog var en följeslagarna; och med sig på färden hade de minst sex renar, troligen några fler.

Det här var strax innan de och många andra samer blev bofasta.
Staten tvingade denna grupp, då för tiden kallade sockenlappar, att bli bofasta.
Denna sedentariseringsprocess (processen att bli bofast) hade pågått sedan slutet av 1740-talet.

Om äventyren på slotten i Northumberland och North Durham kan Du läsa i vår nya tidning som heter Saepmie Times.

Och förslagsvis beställer du med fördel föreläsning till din sameförening, bibliotek,. museum/länsmuseum eller till den skola där du går eller arbetar!

Olika föreläsningstitlar presenteras närmast framöver!
Men i höst och vinter är samernas kvinnohistoria liksom
Sigrid & Anna i fokus.

Bilden av Thomas Bewick daterad 1786. men i huvudsak tillkommen 1786.