KRIGISKA SAMER? Tengil/Thengillus, Mutillus … SAMISKA SÄGENOMSPUNNA GESTALTER (härförare?) i äldre historisk tid

”En sådan anförare kunde tilläfventyrs äfven den Mutillus hafva varit, hvilken Ragnar Lodbrok jemte de Bjarmers konung i femte århundradet bekrigade; likaså Mötte i Harald Hårfagers tid, samt Thengillus, konung i Finnmarken, med hvilken den danske konungen Frotho eller Fridgode vid tiden för Christi födelse låg i fejd — ”


Sålunda förmäler sagan än, att Sompio, Sodankyla, Kemikylä, Kittilä, Kuolajärvi och Enare Lappar, under anförande af en Siite-ised eller Raadeädje vid namn Akimelek, för

mera än trehundra år tillbaka vid Sotavaairan kuoppa, på fjälltrakten emellan Sodankylä och Enare, tillfogat Karelare eller Ryska stråtröfvare ett kännbart nederlag.
En sådan anförare kunde tilläfventyrs äfven den Mutillus hafva varit, hvilken Ragnar Lodbrok jemte de Bjarmers konung i femte århundradet bekrigade; likaså Mötte i Harald Hårfagers tid, samt Thengillus, konung i Finnmarken, med hvilken den danske konungen Frotho eller Fridgode vid tiden för Christi födelse låg i fejd, äfvensom

slutligen Martinus, hvilken enligt Pontoppidan var Finnarnes siste
Konung och af Isländaren Gissur Galle tvangs att betala skatt
åt den Norske Konungen Håkon V.

Bloggförfattarens framhävningar.

Bjarmia

Bjarmia. Ur Olaus Magnus. Historia om de nordliga folken.

UR
 
Fellman, Jacob: Anteckningar under min vistelse i Lappmarken I-IV. III: Lappmarkerna, Land och Folk, företrädesvis de finska.

 

 

SÄÄMILAND? Ny artikelserie! Om”Säämes ö”, 1410-tal: Svenska herrefolket annekterar samisk trakt. I skruvstädet mellan Kalmarunion och Novgorod: Säämingesalo

S Ä Ä M I L A N D ? – ny artikelserie.
Uppdaterad version 4 april


Nyslott – Wikipedia

1. I n t r o d u k t i o n

Så vad hände på 1410-talet? Sápmi i järngrepp 

Ett intensivt koloniserande kännetecknar 12-1300-talets tidiga Stormaktssverige.
Sedan man genom Nöteborgsfreden fått sin gräns i öster nöjaktigt fastlagd blir nu ett av huvudmålen att pressa fram den nordliga gränsen mot dels Sameland, dels mot bjarmernas-karelarnas-pomorernas-ruthenarnas/ryssarnas intresseområde. När sedan
Kalmarunionen blir ett faktum – och ju mer makt kung Erik besitter; i en situation där ett kraftigt expanderande Tyska orden alltmer hotar Kalmarunionen (som tillkom av samma skäl) – tillsätter kungen en ny hövits- eller syssloman över det 1323 förvärvade Savolax, nämligen Bengt Lydekesson Djäkne. Det Lydekesson gör, är helt enkelt att dela ut samernas och andra icke-jordbrukande grupper ut till hugade nybyggare och inte minst till annan överhet. Det torde ha varit det rimligaste sättet att stärka det svenska inflytandet.
Ett annat huvudmål kommer fortsättningsvis att vara att hålla den östliga gränsen.
Med detta kom ju svearna och sedermera svenskarna att vara sysselsatta mer eller mindre konstant under samtliga de ca tio (eller tolv?) århundraden de haft anspråk på finländskt och ursamiskt territorium.

 

Sääminkisalo socken:  rester av ett eldgammalt samiskt kärnområde i södra och mellersta Savolax?   

Vi tittar framöver närmare på Jukka Korpelas föreslagna samiska vinterland eller vinterläger i Säämingesalo, lokaliserat till dels i Talvisalo, dvs Vinterön. Ännu på 1540-talet skattade samer till Nyslott helt intill. Talvisalo är själva Nyslotts, dvs på finska Savonlinnas stadskärna.

Sääminge är alltså det land (namnet till synes härlett av ”säämeh”, dvs samer) som delar nutida Saimen (Saimaa, fi.), dvs forna Lapvesi (som Finlands största sjö hette till mitten av 1800-talet) i flera delar. och sjöar.
Apropå stora sjödistriktet i Finland, brukar också landets näst största sjösystem Päijänne
(förr på svenska Pejäne eller Päjäne) anses ha ett namn härstammande från tiden då samer eller samisktalande folk dominerade dessa trakter.

Jukka Korpela skriver om den speciella problematiken då vi behandlar samerna i centrala Finland:

We must distinguish the following concepts from each other: 1) Sámi speakers; 2) Finno-Ugrian speakers; 3) People who are called “Lapps”; 4) Semi-nomadic hunter-fishers of the forests; 5) Reindeer herders; 6) Subjective identity which plays a role in the formation of local unity; 7) Objective identity which is a classification imposed by outsiders —

Mycket starka skäl tycks tala för att området vare sig tillhört Ryssland eller Sverige-Finland och detta torde högst sannolikt bero på att ett annat folk varit hemmahörande där.

 Bild från Savonlinnas (Nyslotts) hemsida om rekreativa utemiljöer. http://polkujuoksu.info/polkujuoksua-karhuvuoren-luontopolulla/


På frågan av sanningskommissionerna i de nordiska länderna vilken stat som bör ansvar för de omnämnda landstölderna, torde svaret vara i hög grad entydigt:
Sverige. Även om de eviga striderna med Novgorod och sedermera Ryssland om herraväldet över de åter sedermera finländska områdena absolut spelat in i att permanta denna trakt som en av de mer otrygga områdena att vistas i senast från och med medeltiden och framåt.

– Vi återkommer med nya, spännande underteman!

Peter Ericson 4 april 2020

 

 

Erik av Pommern
Denne vidlyftige konung ska kring tiden för – eller strax före – sin gammelmoster unionsdrottning Margaretas frånfälle i digerdöden hösten 1412 ha färdats genom Östra rikshalvan och uppmanat socknar, byar och bönder att utsträcka sina markanspråk till ca 200-250 km in i landet; företrädesvis österut. Detta bör ha hänt i anslutning till Tåget emot Viborg 1411.

Erik I, 1382-1459, hertig av Pommern konung av Danmark Norge och Sverige - Nationalmuseum - 15058.tif

Erik av Pommern (oegentligt Erik XIII), född 1382 i Rügenwalde i nuvarande Polen, död 24 september 1459 i Rügenwalde,[1] var 1396–1439 (med två avbrott) kung av Sverige, som Erik III kung av Norge 1389–1442 samt som Erik VII  kung av Danmark 1396–1439. Han var son till hertig Vratislav VII av Pommern och Maria av Mecklenburg, systerdotterson till drottning Margareta som adopterade honom efter att hennes son Olof av Danmark och Norge avlidit 1387. https://sv.wikipedia.org/wiki/Erik_av_Pommern
IMAGE (Unknown) : Natiomalmuseum, Sweden.


Fortsättning:
Korsholms äldre tid och lite om senare århundraden
Drottning Margareta
Samiska kvinnan Margareta
Nyslott, även känt som Savonlinna och skattelängderna med samer på 1500-talet
Säämingesalo – ett samiskt urhem?
1419: samernas själar inkrävs via kloster som S:a Clara kyrka
Novgorod, de ryska klostren och samerna
Ladoga som samiskt urhem

 

 

NY ARTIKELSERIE INLEDS. Språkurhem ”Säämes ö”, 1400-tal: Sápmi i järngrepp, landstölder. Samiskt land fördelas ut av svensk överhet… Erik av Pommerns tid

I n t r o d u k t i o n

Så vad hände på 1410-talet? Sápmi i järngrepp

Ett intensivt koloniserande kännetecknar 12-1300-talets tidiga Stormaktssverige.
Sedan man genom Nöteborgsfreden fått gräns i öster nöjaktigt fastlagd blir nu ett av huvudmålen att pressa fram den nordliga gränsen mot dels Sameland, dels mot bjarmernas-karelarnas-pomorernas-ruthenarnas/ryssarnas intresseområde. När sedan
Kalmarunionen blir ett faktum – och ju mer makt kung Erik besitter; i en situation där ett kraftigt expanderande Tyska orden alltmer hotar Kalmarunionen (som tillkom av samma skäl) – tillsätter kungen en ny hövits- eller syssloman över det 1323 förvärvade Savolax, nämligen Bengt Lydekesson Djäkne. Det Lydekesson gör, är helt enkelt att dela ut samernas och andra icke-jordbrukande grupper ut till hugade nybyggare och inte minst till annan överhet. Det torde ha varit det rimligaste sättet att stärka det svenska inflytandet.
Ett annat huvudmål kommer fortsättningsvis att vara att hålla den östliga gränsen.
Med detta kom ju svearna och sedermera svenskarna att vara sysselsatta mer eller mindre konstant under samtliga de ca tio (eller tolv?) århundraden de haft anspråk på finländskt och ursamiskt territorium.

Sääminkisalo socken: eldgammalt samiskt kärnområde i södra Savolax?

Vi tittar framöver närmare på Jukka Korpelas upptäckta samiska vinterland eller vinterläger i Säämingesalo, lokaliserat till dels i Talvisalo, dvs Vinterön. Ännu på 1540-talet skattade samer till Nyslott helt intill.

Sääminge är alltså det land (namnet till synes härlett av ”säämeh”, dvs samer) som delar nutida Saimen (Saimaa, fi.), dvs forna Lapvesi (som Finlands största sjö hette till mitten av 1800-talet) i flera delar. och sjöar.
Apropå stora sjödistriktet i Finland, brukar också landets näst största sjösystem Päijänne
(förr på svenska Pejäne eller Päjäne) anses ha ett namn härstammande från tiden då samer eller samisktalande folk dominerade dessa trakter.

Jukka Korpela skriver om den speciella problematiken då vi behandlar samerna i centrala Finland:

We must distinguish the following concepts from each other: 1) Sámi speakers; 2) Finno-Ugrian speakers; 3) People who are called “Lapps”; 4) Semi-nomadic hunter-fishers of the forests; 5) Reindeer herders; 6) Subjective identity which plays a role in the formation of local unity; 7) Objective identity which is a classification imposed by outsiders —

Mycket starka skäl tycks tala för att området vare sig tillhört Ryssland eller Sverige-Finland och detta torde högst sannolikt bero på att ett annat folk varit hemmahörande där.



– Vi återkommer med nya, spännade underteman!

Peter Ericson 3 april 2020

Erik av Pommern
Denne vidlyftige konung ska kring tiden för – eller strax före – sin gammelmoster unionsdrottning Margaretas frånfälle i digerdöden hösten 1412 ha färdats genom Östra rikshalvan och uppmanat socknar, byar och bönder att utsträcka sina markanspråk till ca 200-250 km in i landet; företrädesvis österut. Detta bör ha hänt i anslutning till Tåget emot Viborg 1411.

Erik av Pommern (oegentligt Erik XIII), född 1382 i Rügenwalde i nuvarande Polen, död 24 september 1459 i Rügenwalde,[1] var 1396–1439 (med två avbrott) kung av Sverige, som Erik III kung av Norge 1389–1442 samt som Erik VII  kung av Danmark 1396–1439. Han var son till hertig Vratislav VII av Pommern och Maria av Mecklenburg, systerdotterson till drottning Margareta som adopterade honom efter att hennes son Olof av Danmark och Norge avlidit 1387. https://sv.wikipedia.org/wiki/Erik_av_Pommern

Fortsättning:
Korsholms äldre tid och lite om senare århundraden
Drottning Margareta
Samiska kvinnan Margareta
Nyslott, även känt som Savonlinna och skattelängderna med samer på 1500-talet
Säämingesalo – ett samiskt urhem?
1419: samernas själar inkrävs via kloster som S:a Clara kyrka
De ryska klostren och samerna
Ladoga som samiskt urhem

1419: Missionen sätts igång, dvs kolonisationen går in i ett annat skede.
Man vill nu inte bara ha samernas skatter, nu ska man även ha deras land och deras själar.

File:Olofsborg i Nyslott.jpg”Olofsborg_i_Nyslott anno 1889.” Ur Oskar Alin: ”Sveriges nydaningstid, från 1521 till år 1611”, Stockholm 1889, sidan 209.

The city was founded in 1639, based on Olavinlinna castle. The castle was founded by Erik Axelsson Tott in 1475 in an effort to protect Savonia and to control the unstable border between the Kingdom of Sweden and its Russian adversary. During the Russo-Swedish War (1741–1743), the castle was captured by Field-Marshal Peter Lacy. It was held by Russia between 1743 and 1812, when it was granted back to Finland as a part of the ”Old Finland”.
In 1973 the municipality of Sääminki was consolidated with Savonlinna. In the beginning of year 2009 the municipality of Savonranta and a 31.24 km2 (12.06 sq mi) land strip from Enonkoski between Savonlinna and Savonranta were consolidated with Savonlinna. (Wikipedia)

”ath Jffuan Jacobson — hade slagit godha bönder j hell, tagit them j frå iij(c) renar” Informationsrikt om orostid 1526

Vi påminns om en forn gräns mellan svenska och stornovgorodska (Stora Nogard) riket, sedermera Ryssland samt om det krigsdrabbade 1500-talet. Två versioner – en rysk och en svensk. Fler förklaringar inediteras kommande vecka.

Finlands medeltidsurkunder, VIII

Helsingfors
1935
#6298
6298
(20 maj–september) 1526.
Fredsförhandlingar mellan Sverige och Ryssland.
K. Gustaf I:s registratur, III, sid. 141. Arwidssons Handlingar II n:o 122.


Rysk klagan:

Nogre wtaff Swerige göra stor skadha på wåra medt lönlegt tiuffrj, mordt och rooff, oc wåre fogoter wid grensen sände sin budh tijl Wiborg, begärendis jgen thet, som wårom är orättheliga fraa taghet, oc konung G. fogoter oc flere swenske lathe them inghen rät widerfaris, ok wij biudom nw warom ståtthållere j Stora No[gard], at the skule biudha allom vårom fogothom widt grensen til landamäret att wåre skule ingen skada göre på k. G. wndersåthe, oc om thet skeer, skule the latha them faa räth. Wille oc så k. G. befalle sina fogoter, att hans wndersåthe icke göre wåra wndersåthe skadha, oc om skade skeddhe, at the ville lathe skee räth oc igen fångis thet som är orättheliga bort taghet, leggiändis forbudt oc noghot withe ther widh att sådant rooff icke skal offthare brwkat vardha.

Nw på thenne tijdt scriffua oss tiil wåre ståtthållare j Stora No[gard] at wåre fogother scriffua them tijl wtaff Käxholm och Nöthaborg: swenske män haffua bygdt mangha byiar in wdinnan Kexholms oc Nöthaborgs län, benämpdhe. Nywatnj*, Purowäsi, Sawkoso, Peltazarj, Penisarj, Vähasari, Lethasarj oc Saruhesarj, oc ther offuer haffua the oc bygd siig egedelar på andra öyar.

Våre wndersåther aff Nötheborgh Olsere Jaklau och Matthias Klimaw haffua här sackt for oss, att svenske haffua bygt sijg heman j Nöthaborgs län wdj en ödesby, som kallas Kerasolo, oc på andra ödhemarker, icke til wnnandess att wåre moga ther byggia heller boo; thy begäre wij at k. G. wille befälla sine fogother, att the lathe affhysa the ägedeler, som bygde äre wtaff hans vndersåter wdinnan wår län, oc icke tilstädie at the här effter byggia på wart landt, watn eller öyer, oc then tijd vår ståthållares sändebudt aff Stora No[gard] komma til honom, at han wille tilskicke nogra som medt warom på begge sidher läggia skule en wiss rågång effter vårt fädernes Stora Nogards oc Swerigis rikitz gambla råmerke, som hertog Irians oc hertog Albrectz frijdtz breff innehålla, oc thess forinnan at wår sändebud komma til eder, skal huar androm på bägge sidher göre lag oc rätt som fridtzbreffuit oc swåren eedh wtuisar.

Storeförsten Vasilius &c haffuer befaledt att sigia tijg: Een aff Stora No[gard] haffuer claghat på Wiborgs borgare Irian gulsmidt oc Iost Pederson oc nogre swener, som tiäna på viborgs slåtJöns PedersonAlbrect tolk, Jacob Flemming, Maram Swha, att the j hans fråwäre j Mekels hwss haffue wälleligha wtwr hans bodh taghet frå hans dräng j alla hande köpenskat til clx nogårdtz ruble. Ther om sände wij wårt budt Anders Wålesåthe tijl konungen i Danmark Christiernum oc then tidt han talade til rådhit j Wiborg om thetta offuerwålle, suarade the att the wille få them jgen, som thet mist haffde. Oc her til dags är ther jnthet tilgiortt. Thet sijg k. G. på wåre wegna, att han biudher att wår wndersåthe får sijt j gen.

Ytermere beclaga wåre köpmän j Stora No[gard] Andreas Jäske oc Gridhe Subaff, Jwan Sekiren och Gride Bocke på Wiborgs borgare, att then tijd kongens tiänare aff Pålen komme j Nyen til en öö benämpdt Fomijn oc röffuade them, oc når samme röffuare drogho til baghe, kom en stoor storm och dreeff skepen, eth stoort oc eth lithet, med folk och gootz jn j Wiborgs haffn, oc Wiborgs borgare anamade alt samman oc sändhe til Stocholm. Tu Erick skal sigia k. G. på wåre wegna att han tilstädher wåra wndersåthe att få sijt igen.

Så wår och en annan köpman aff Stora No[gard] benämpd Gride Vasilii, sigiandis at han war faren fraa Reffla oc war kommen jn i Nyen, ther komme Viborgz borgare oc röffuade honum j frå skip oc gotz. Wille konung G. lathe bespöria huro thär om är, oc lathe them faa sijt jgen effter rätwisen.

Then tijdt wij komme frå Mwskow til bagha igen til Nogård vordhe wij ther forhindrede til thess Söffuerin Noorbys löpare til baghe kom frå Mwskow oc haffde medt syg thenne effterscriffne befalningh:

Effter storeförstens her Vasielij, med Gudz forsyn herres oc keysares wtåffuer alt Rytzelandt budt oc befalningh haffwa hans edla män Johannes Vasilij capitenere och Johannes Symonis marsk j stora No[gard] lathet mik Wescha Subaff, canceller sammastadz, sigia k. Göstaffs sändebudh Erick Flemming oc hans medfyliare hwre Gabriel Sigfridj oc Maximus Oculanj, som wpbåre store förstans skat i Lappalandt bliffue röffuade widt elffwen Wtze wtaff k. Göstaffs wndersåther Heiki Poikilan oc Iöns Thoroy oc flere theris medhängere; fförst togho the stora förstens wpbären skat i[½](c) nogardz ruble oc the twå, som skatthen haffde wpbåret slogho the j häl oc gripe oc medt sig fordhe x köpmän med theris gootz til c nogardz ruble och lxxvj rener. Ville k. G. lathe bespöria sanningen her om oc igen fångis thet, som boorth är taghet, och sammaledis att han wille befella att the fångher oc theris gotz måtthe jgen komma, oc the ilgerningsmän straffas på thet sådant skulle jcke skee tidhare.

Svenskarnas svar: 

 

Swar oppå the rydzse klagemal.

Tijl then skada, som sked ær aff Viborgx læn med lönligit tiwffuerij och roff på rån &c var nadugste herre konung Göstaff biuder nw sin ståthållare, til greffue Johan på Viborgh, ath han skal straffua med retto huad ther j then motten sked ær, och så foruarath med hans högmectighetz fogtar wijd grensen ath thet her epther icke ske skal, och huar thet sker, skal thet tilbörliga straffas.

Tijl thet klagemål om the nye bygning jnne pa högborne förstis grotteförstens land suarar wår naduge herre ath hans högmectighet ær icke vitherligit, ath nogra hans vndersåther haffua annerstadz bygt en på hans högmectighetz land; huar annerlunde kan finnes j rågongana, skal thå samma nya bygning gerna offhysas.

Tijl thet klagemal om Viborgx borgare Jacob FlemingAlbrickt tolk &c suarar hans högmectighet, attj godemen högborne förstis storeförstens sendingebud haffua nw her forhörth ath så icke tilgångit ær som för högborne förste storeförsten klagath ær, vthan ath for:de godz vart för then skuld annamad, ath Gride Boch haffde köpslagath med Tyns Erichson om nogra saltpetra, och nær han samma saltpetra icke leuera kwnne och haffde thå bittalinngenn vpbårith, varth hans godz ther före antastad och var icke mer godzseth en tijl ij(c) mark, och drog lika mod salthpetran &c Och var thetta Tynnes gerningh alena och inthe the andres, som benempde ære.

Jtem om thet klagemål om thet roff, som konungens folk j Påland tog frå Nyn ath thet skulle sedhan vara tagit vijd Wiborgh och senth til Stocholm, swarar hans högmectighet, ath thet giorde konungh Cristierns folk, och ther före haffuer han ther inthet swara til.

Jtem om thet clagemål på Gride Basilij vegne ath Viborgx borgare skula haffua röffuad honum j frå skip och godz &c suarar hans högmectighet ath han ther om haffuer lathit bespörgie och kan icke finnes ath thet ær skeedt aff nogra hans vndersather.

Jtem om thet clagemål ath twå storeförstens befalningxmen vtj Lappeland varde slagne och hans högmectighetz skatt bortagen til i[½](c) Nogordz rwbla &c suarar var nadige herre ath han haffuer ther vthinnan besporth siig, och haffuer forståth att samme ij befalningxmen j sannyngen bliffue slagne, men att skatten skulle ther vara taghen, ær oretteliga klagit för storeförsten j Rydzland och haffde hans vndersåther sielffue vållet samma angrip, ther med ath Jffuan Jacobson med hans sölskap nogot til förna hade slagit på samma stad vthöffuer xxx godha bönder j hell, tagit them j frå iij(c) renar, med the ägedeler, som the förde och var vel wijd lx(m) mark värth. När then skade varder viderlagd, skal gerna til tänkes, ath then skade skal och viderlagdt vardha.

Jtem samme Jffuan Jacobson slo j hel xxiiij men, och ij quinnor wijd træsken j samma Lappeland, thess ligis Grippe the iiij drenger, och förde med siig til Rydzsland, och vj men sloppe blotthe j skoghen. The toge och fra them xxv håper och alla theris fiska, nätt, kläder, kettslar och theris matt &c; war wärt til hopa j(m) mark, trengde them, och en nw trenga frå siit eget fiske vatn, som the draga skatt och skwl vthaff, så ath the icke torffua fara och fiskie och brwche siig som the aff alder giort haffua. Begærer var nadige herre ath ther må och ske viderlegningh före och fongana lösse giffuass, och ath storeförsten wille biude sine vndersåther och böndher til, ath the icke her effter skwla göra nogot forfångh in på samma treske, thet med rette hans nadis vndersåther tilhörer.

Ytermere medhan fridhen, som var beleffuad vtj her Suantes tijd til lx år emellom Suerige och Rydzland, ær nw samtykt och confirmered på beggis sider med korskysning och fridzbreffsens besegling til for:de åratals terminen, vil högmectig förste konung Göstaff, vår nadige herre, ssamma frijd oforkrænkt holla och holles latha vthaff alla sina vndersather, inthet twäkandis ath storeförsten her Vasilius &c, herre och kiesare vthöffuer alth Rydseland, jw så göra vil på then sidhan.

Doch ligeuel effter mang fogtha skiffte offthe sker j kort tijd wijd grensen, och bliffuer for then skuld forsummad, ath then skade, som sker med roff, brand och tiuffuerij, lönliga och oppenbårliga, bliffuer icke altijd retteliga ransakat och tilbörliga straffat, vthan then ene skiuther saken i fra sich til then andra segiandis, ath then skade ær icke sked j myn tijd, och ther med få thij ingen viderlegningh eller rett, som skadhan haffua j hondom.

Synes för then skuld var keriste nadige herre rådeligit vara, ath en fulmyndog off huarth ryket tilskickad bliffuer wijd grensen, pa begge sider, som j samma månad, ther skadhen sker vppa, skal latha straffa och fly rett och viderlægning för skadha, eller sielffuer betalan. Ellix haffua the skalkar, som bo wijd grensen, lithen forsyn til ath brwka sijt skalkerij, huar in på annan, som the plæga göra. Hær oppå begærar var keriste nadigiste herre vetha store förstens &c sinne, goda råd, och mening, gönum hans scriffteligh vnderuisning, ther hans hög:[mectughet] kan siig epterrette hwre han ther om skal forordineret med sin ståthållare på Viborgh greffue Johan och flere befalningxmen vijd grensen.

Jtem om köpmæn, som plæge ferdes mellom Suerige och Rydzland på begge sider &c ær var kereste nadege herre til frijdz ath the bruka sijt bestha huar med annan som gammalt och fordt varidt haffuer, och före the varor som nyttoge ære.

Och om storeförsten lather alla waror j sijt land, som her tiæna kwnne, vara frij och oforbudna, som ær salthpeter och annat huad thet helsth vara kan, så vil och vår kereste nadige herre latha vareth med the varor, som falla her j landit. Men huar nogot forbud sker på then annan sidhan, ær loffligit ath så och sker her j landit.

* Över raden står skrivet: ”aqua noua”.


PE framhävningar

Image result for gustav vasa

Image result for gustav vasa

The Southern Saami Languages’s ”proto-varieties” arrived Central Sweden (2-300 AD?) from South-East, and …


Minerva Piha, Turku (Åbo) University.
Turun Yliopisto.

Minerva Piha and the other (mainly) Finnish scholars

You might want to recall and learn Minerva Piha‘s name.

She is the latest in a increasing line of solid scholars which now all state that the Proto-Sámi and early Sámi language varieties did develop in Central Lakeland Finland. Furthermore she is one of the first ever to fulfill the synthesises of linguists M. Heikkilä and A. Aikio about a vast iron age Saami distribution in South-Western (of what is today) Finland and on Åland (Fi. Ahvenmaa).
The conclusion is unambigous on this: The Southern Sámi language varieties arrived to what is present-day Sweden via Åland – and perhaps also via other trans-Bothnic or trans-Baltic routes. We will return to this field in articles, blog posts, webinars and lectures. We will then always return to the discussion around ethnicity.
Please do note that the entity of ethnicity and that of language not always are mutually  synonymous. Findings from 400-1000 AD in hunting-foraging districts in Central Sweden and Southern Norrland speaks a language – hitherto unknown for us – about ethnic markers and signals, in unexpected combinations.
The Dalecarlia and Härjedalen Sámis seem to have been running small cattle and they were at least semi-sedentary. Early Jämtland Saamis had small reindeer herds and some of the groups were very skilled in manufacturing iron out of mires.
We see early divisions of Sámi groups and/or sijths all the way from Finland’s AD 200-300. Earlier proto-Uralic or proto-FennoUgric is another story.

What we so far do not know is this: did (proto-)Southern Sámi got distributed by actual people, by dominance or a little bit of both?

Iron age Sweden seem to have been dwelling several languages, hitherto less known ethnic substrate groups and ”proto-folk” as well as a huge and rich variety of subsistence practises, organisation, infrastructures and relations.

LITERATURE
Mikko K. Heikkilä 2014. Bidrag till Fennoskandiens språkliga förhistoria i tid och rum.
Ante Aikio 2012. ”An essay on Saami ethnolinguistic prehistory”.
Minerva Piha 2019 ”Combining Proto-Scandinavian loanword strata in South Saami with the Early Iron Age archaeological material of Jämtland and Dalarna, Sweden” In: Finnisch-Ugrische Forschungen (64) (Helsingfors 2019). PDF:
https://journal.fi/fuf/article/view/66694/40363
Lars-Gunnar Larsson 2018. Petrus Holmberger och sockenlapparnas språk.

Sami Noaide and drum - Lappland Sweden ca. 1700 (saamiblog) Tags: worshipping religious worship god sweden drum lapland sverige thor galle thora galli tromme pagan sami galles saami samisk thoron horagalles rumbu noaide gievri gievrie dahlbergh shamanlappland govadas scheff


			

Sydsamiska språken spreds söderifrån och…

Järnålderns och vikingatidens folkgrupper såg inte ut som vi gärna vill tro,
och definitivt inte som idag!

Lägg namnet Minerva Piha på minnet.
Hon är en senaste i en rad mycket solida forskare som fastlagt att samiska språket utvecklades i centrala Finland, på engelska kallat Lakeland, på svenska närmast Insjöfinland. Dessutom är hon en av de första som gått vidare och dragit konsekvenserna av Ante Aikios och Mikko K. Heikkiläs slutsatser om en utbredd järnålderssamisk närvaro i sydvästra Finland och på Åland.

Slutsatsen är tämligen entydig på denna punkt: Sydsamiska språken kom till Sverige, dagens Sverige, via Åland (samt eventuellt andra vägar via innanhavet).
Vi återkommer i flera olika former och artiklar och bloggposter om betydelsen av att det handlar om flera sydsamiska språkvarieteter. Till etniciteten återkommer vi också.
Märk även väl här att etnicitet och språk inte alltid är liktydigt. Fynden inte minst under perioderna 400-1000 e.Kr/AD talar ett helt annat språk om etniska markörer och signaler; och exempelvis synes de samisktalande ha varit minst semibofasta och haft kreatursskötsel i en betydligt bredare betydelse än enbart renskötsel. Det kan ha handlat om flera olika, tidiga uppdelningar i mindre etniska grupper och stammar, för att inte tala om sijther.

Minerva Piha vid Åbo universitet.

Rekommenderar läsning av Piha, text som bifogas härnedan.

Minerva Piha
University of Turku
Combining Proto-Scandinavian loanword strata in
South Saami with the Early Iron Age archaeological

material of Jämtland and Dalarna, Sweden (2019) [pdf]

https://journal.fi/fuf/article/view/66694/40363

LITERATURE
Mikko K. Heikkilä 2014. Bidrag till Fennoskandiens språkliga förhistoria i tid och rum.
Ante Aikio 2012. ”An essay on Saami ethnolinguistic prehistory”.
Minerva Piha 2019 ”Combining Proto-Scandinavian loanword strata in South Saami with the Early Iron Age archaeological material of Jämtland and Dalarna, Sweden” In: Finnisch-Ugrische Forschungen (64) (Helsingfors 2019). PDF:
https://journal.fi/fuf/article/view/66694/40363
Lars-Gunnar Larsson 2018. Petrus Holmberger och sockenlapparnas språk.

LITE OM SYDSAMERNAS URSPRUNG Del 1 av 3: Om sägnens ångermannadrottning Gunhild – ”GUNseles Godmor” (sic!), om finska Blåfis (!) med fru, Mustasaari i Norrfinne lagsaga – samt om befolkningsutbyte över Kvarken i ett medeltida Sverige

Låt oss se vad ångermanlänningarnas gamla sägner har att förtälja om samernas ursprung?

Kittel i Vallen,
Labb i Ruske
och Gunne i Mo

Är namnen på tre enligt sägnen första invånare i tre byar i nordvästra Ångermanland och Junsele. Samtrliga komna från ”Finland”.

Ett annat namn på en annan migrerande människa ”från Finland” är Blåfinn eller Blåfis med fru, en fru som väckte mycken harm hos Gunnil enligt diverse sägenvarianter. Gunnil, Gunhil, Gunnel och Gunilla är några av go’morans olika namn.
Och vem var nu egentligen Gunnil eller Gunhild Snälla?

Vi konsulterar och citerar multråsonen Johan Nordlander (1853-1934):

Ett par försök till svar härå hafva kommit till vår kännedom.
Så har en författare, som under märket O. H. i norrländska tidningar behandlar antikvariska ämnen, försökt att identifiera henne. Han menar henne vara drottning Gunhild, som först var gift med konung Anund Jahob och sedan såsom änka efter år 1050 blef gift med danske konungen Sven Estridsson. Emedan Sven och hon voro nära befryndade, väckte deras äktenskap anstöt hos de andlige, och efter att hafva mottagit en skriftlig varning från påfven måste Sven finna sig uti att skicka Gunhild tillbaka till Sverige.
Att hon därvid skulle hafva kommit så långt norrut som till Ångermanland, är dock föga sannolikt; och hade hon uppehållit sig här, borde minnet af henne vara fäst vid Uppsala-öds-gårdarna i landskapet Stig i Säbrå vid Hernösand och Kutuby (n. v. Kungsgården) i Bjärtrå ett godt stycke upp efter Ångermanälfven. Men så är icke fallet. Vår Gunnil har bott i Junsele och Sollefteå, d. v. s. i den öfre delen af landskapet. Om den förskjutna drottning Gunhild vet man med visshet, att hon bodde på sina gårdar i Västergötland och där utöfvade sin välgörande verksamhet. När biskop Adalward efter ankomsten till Emund gamle och till följd af det ovänliga mottagandet hos denne vänder åter, faun han skydd hos drottning Gunhild. O. H. anser, att det var hos Gunnil Snälla i Ångermanland, men i så fäll hade biskopen och hans följe gjort en alltför stor omväg. Naturligare är det väl, att han tagit in hos den i Västergötland boende Gunhild, helst som han därefter besökte Lödöse.

Fler teorier nästa gång! 

Läs mer här: NORDLANDER, JOHAN, ”Gunnil Snälla, den äldsta kända norrländskan” (I: Svenska Fornminnesföreningens Tidsskrift, elfte bandet, 1901) http://samla.raa.se/xmlui/bitstream/handle/raa/8721/SFFT_33_1901_232.pdf?sequence=1&isAllowed=y

Befolkningsutbyte över Södersjön och Kvarken
Samtidigt som de ovan nämnda personerna rör sig från ett medeltida Österbotten till Ångermanland; torde vi också se hur en svensk kolonisation formligen exploderar västerifrån in i Österbotten under ungefär samma tid. Vilka händelser som föregick en tänkt finländsk eller finlandssamisk internmigration kan man ju fundera på. Bittra strider föregick ju t ex Nöteborgsfreden; krigshändelserna 1277, där kvänerna och karelarna attackerade ”Finnmark” (eller norskarna, beroende på vilken man frågar), kan absolut också ha haft inflytande på dessa processer. Vi funderar vidare! 

Om eldgamla storsocknen Mustasaari.
Vi konsulterar Wikipedia.

Mustasaari socken är en av de tre äldsta i Österbotten, som tros ha grundats redan på 1200-talet. Socknen omfattade hela kusten mellan Munsala i norr och Malax i söder samt delar av Laihela i början av 1400-talet.[2] Senare delades den enorma kyrksocknen upp.

År 1348 gav kung Magnus Eriksson ”allom, som boo i Nerpis sochn, Mustasaari sochn och Pedersöre sochn” rätt att sälja och köpa ”alla ätande vahror”, det vill säga att handla med livsmedel. På så sätt grundades de tre första officiella marknadsplatserna i Österbotten.[3] Det är också det tidigaste förekomsten av namnet Mustasaari som vi känner till.[1]

På en ö invid Mustasaari marknadsplats anlades en befästning i slutet av 1300-talet, troligen på befallning av kung Albrecht av Mecklenburg. Befästningen blev känd som Korsholms slott, och den dåvarande ön kallas i dag Korsholms vallar. På andra sidan marknadsplatsen började man tidigt bygga en sockenkyrka, som fick namnet Sankta Maria kyrka och efter reformationen döptes om till Sofia Albertina kyrka. Kyrkan förstördes fullständigt i Vasa stads brand 1852, och är i dag en del av området som kallas Gamla Vasa ruiner. I det ingår också nedersta våningarna av klockstapeln, grunden av Vasa trivialskola och rådhusets trappa. Alla dessa byggnader låg invid torget i Mustasaaris absoluta centrum, och förstördes i den ödesdigra branden.

1606 grundade Karl IX en stad, Österbottens första. Staden, som fick namnet Mustasaari, blev en uppstad och utgjordes av socknens centralort – dagens Gamla Vasa. År 1611 byttes sedan namnet till Vasa, det vill säga Karl den IX:s ätt.

Vi ska i kommande avsnitt se på en kontinuerlig och medeltida (samt också tidigare; i vissa fall mycket tidigare!) s k inremigration i det forna svenska riket, från den östra rikshalvan dvs Finland. Mycket tyder på att flera av de som kom var samer.


Över is och vatten? Ny forskning om SYDSAMISKA SPRÅKENS* FÖRFLYTTNING 300 – 600 AD.

Eller Varifrån kom de sydsamiska språken * ? Och hur nådde de Saepmie?

Några rader till bidrag till kunskapen om fennoskandisk språkmigration
(artikelserien publiceras i sammanfogad form i Saepmie Times ** 2020!)

Kom flera av de samiska språkvarieterna från söder och sydost, och isåfall vilka av varieteterna? Här en inledande diskussion om förutsättningarna, en diskussion som kommer att fortsätta i åtminstone ytterligare ett par andra uppföljande bloggartiklar.

De senaste fem åren har inneburit ansenliga framsteg för forskningen om samerna och de samiska språkvarieteternas historia. Vi ser lite på forskningsläget; ger min bild.

1. Samiska språk och inmarschvägar
De samiska språkvarieteternas enorma och till synes snabba utbredning västerut (ca 4-600 e.Kr. baserat på A. Aikio [2007 etc] och M. Heikkilä [2014]) är slående.
I hög grad sker enligt dagens finländska konsensusbild de s k inmarscherna via Kvarken och Nordkalotten. En av de möjliga språkhistoriska inmarschvägarna anses gå via dagens Nystad (fi. Uusikaupunki) och Åland under folkvandringstid, merovingingsk och i viss mån vikingatid (eller om man så vill under järnålder). Några fler centrala regioner här är Åbo, Sydösterbotten med orter som Leväluhta, (Dagens) Jakobstad – och på svenska sidan Norrtälje med Östhammar. Saken behöver utredas vidare under kommande år! Den stora ”språk-autostradan” kan också ha gått över Kvarken.
     Ord som gett avtryck är bl a det baltiska salo, ö på flera olika samiska varieteter, i olika varianter av Sålle-, Sollen etc. Avtrycken går in emot Norge och är exempellöst välrepresenterat i Dalarna; men även i Uppland, där det bör undersökas närmre. En lång rad andra ord och företeelser publicerades av Minerva Piha (2018, 2019) vid Åbo universitet. 

Enligt Aikio (”An essay on Saami ethnolinguistic prehistory.” Uleåborg 2016) och Heikkilä (Bidrag till Fennoskandiens språkliga förhistoria i tid och rum. Helsingfors 2014, diss.) ska senast vid pass 5-600 e.Kr sydsamiskan ha anlänt till sina nuvarande platser. Det ska gälla väsentligen även ume– och pitesamiskan; samt – analogt därmed – bör också den av Lars-Gunnar Larsson (2018) utredda s k Holmbergerska samiska språkvarieten inbegripas i just detta sammanhang; även om den synes ha kreoliserats under inte minst 1600- och tidigaste 1700-talet i samband med en hel del nordliga samers flyktande och migrerande söderut.

Under ca halvtannat millennium, ca 300 – 1800 AD hinner sistnämnda språkvarieteten både anlända och dö ut. Sydsamiskan har däremot lyckligtvis revitaliserats; och vi ser små men ändock tydliga tecken på att något liknande kan hända med såväl ume- och pitesamiskan.

Sett i perspektivet av det i omgångar urgamla sambandet mellan nationerna i den fennoskandiska regionen och det gamla stormaktsriket eller storriket/konungariket Sverige, så äger dessa språkmigrationer rum inom ett och samma rike. Möjligen är orsakerna därtill ofta desamma: tryck österifrån. Andra skäl kan vara klimatavvikelsen 535-536 AD, som tillsammans med Klubbekrigetnuijasota (fi.) – torde var de enskilt starkaste skälen för språkmigrationerna ifråga (här mer om 500-talets klimat-dramatik: https://www.historicalclimatology.com/blog/something-cooled-the-world-in-the-sixth-century-what-was-it#). Även om också en fler decennier lång klimatextrem kan vara nog skäl för att också den orsaka en serie händelser som resulterar i ett tryck österifrån.

Mer om inmarschvägar nedan och i kommande avsnitt.

2. Urspråk och ‘protofolk’
Tidigare har någonslags ur-uraliska eller åtminstone proto-östersjöfinska talas vid vårt innahavs stränder. Det bör ha funnits där senast för ca tretusen år sedan, eller under den senare delen av bronsåldern. Förekomsten av en ursamiska är svårare att belägg; även om uppgifter därom poppar upp nu och då. Också ett äldre indoeuropeisktalande  befolkningssubstrat fram till och med senmesolitikum eller äldre bronsålder har varit på tal. De har då gått upp i varandra. Det här blir givetvis utpräglat teoretiskt.

3.  Språklig genès
Som vi har framställt här tidigare här kom den egentligan samiska och den egentliga finskan att skapar ungefär samtidigt på vad som förefaller vara var sin sida om Päijänne i Insjöfinland. Det här sker kring 2-400 e.Kr och något århundrade fram.

4. Dialekternas embryon
Men bildandena av urfinskan och ursamiskan av ca år 300 AD, kommer också de huvudsakliga dialekterna i bägge språken (eller ”språkgrupperna”, vilket man föredrar) att utformas redan i början av det första millenniet AD. Den del som kommer att utvecklas till det vi idag kallas syd- och umesamiskan (samt, av det mesta att döma, även den äldre formen av Holmbergers gästrikesamiska) refereras vanligen till

5. Finländsk konsensus om språklig inmarsch österifrån råder via Piha, Heikkilä, Aikio och undertecknad. Det som återstår nu; är att rekonstruera vinter- eller vattenvägarna och de toponymiska och arkeologiska spåren härav.

6. Måste språket gått med folk så att säga ”på rot”; eller kan det rentav ha varit så, att de södra samerna vid något tillfälle dominerat handel och annat i Bergslagen-Dalarna-södra Norrland, t ex kring 550-700 AD? Denna sista fråga bör man gärna ägna viss eftertanke.

* Här avses pite-, ume-, syd- och gästrikesamiska.
** Beställes via facebooksidan Southsaamihistory eller epost saepmietalks@gmail.com


I kommande del:
Om följande arbete:

”Combining Proto-Scandinavian loanword strata in South Saami with the Early Iron Age archaeological material of Jämtland and Dalarna, Sweden” av Minerva Piha (skriven 2018, tryckt 2019). Källförteckning och om innehållet i påföljande bloggartikel.

 

ANDERS FJELLNER (1795-1876). En av sydsamiskans
allra främsta företrädare. Foto av Lotten von Düben 1871.

 

Bilden kan innehålla: text

Ovan: Bewick’s (1789) släde med sälskinnsöverdrag; sannolikt använd och såld av Jöns Andersson, anställd som sockenlapp i Njutånger (Hälsingland). Senare förd till Northumberland. Publicerad i Consett 1789.

Nedan:  Postbåt i packis av J.A.G Acke 1889.

Postbåt i packis av JAG Acke.JPG

 

 

Folk och språk. Hur blev proto-tavaster ursamer och ursuomer? Om språk som föds och dör. Samt: var är Sápmis mitt? Del 1. Tavastland, pesiö- ”helig” och lånord

Hur blev prototavaster ursamer och ursuomer? Och om språk som föds och dör. Samt: var är Sápmis mitt?

Tavastland är idag – åtminstone för många – en ganska anonym del av Finland.

Men inom detta ganska begränsade område växte såväl tidigt finsk/finländsk/suomisk etnicitet fram inom loppet av något århundrade; låt oss säga ett sekel bakom och ett framför 400 AD. Samtidigt får vi förhistoriskt-arkeologiskt betrakta det som en tummel- och samlingsplats för idel urfolk från Eurasien. År 535-536 AD (ca eller exakt) har vi- mitt i brinnande folkvandringstid och i en av de mer krisartade perioderna i mänskligheten historia – klimatavvikelsen – har vi sannolikt två samiska offer i Leväluhta. Sannolikt följer härefter en fortsatt mycket turbulent tid, som följs av en stillsam återgång till en lugn och stabil odlargärning begången av ett folk, vilka också just får eller fått sin etnogenès (dvs deras etnicitet föddes) – nämligen kvänerna, kyroborna eller  österbottningarna. I nordost finner vi bjarmerna; senare kallade syrjänerna och idag komerna. Så småningom noteras pomorena; och långt tidigare har de arkeologiska kulturerna Suomosjärvi och Säräisniemi noterats. Och samtidigt som vi säger detta, bör vi nämna att samerna har en bakgrund som sträcker sig långt i öster, vida in i Archangelsk oblast. Vid pass 615 AD har vi, utifrån Heikkilä (2014) en samisk enklav på fastlandet innanför skärgården strax norr om Nystad (fi. Uusikaupunki) i sydvästra Finland. Hade vi samer i det som skulle bli Sverige? Levde måhända proto-samer i Småland, när detta område utsattes för korståg under 1100-talet (juni-aug 1123 av det mesta att döma, korståget kallades Kalmare Ledung och leddes från Norge av Danmark och Norghes kung Sigurd Jorsafalafarare. Jorsala betyder Jerusalem)? Under alla omständigheter levde där finnaz, som i hög grad kan betraktas såsom en substratbefolkning relativt det vi idag kallas samer. Dvs en grupp som helt eller delvis uppgår i den andra befolkningen.

Antal ord som är gemensamma mellan ursamiska och de större samiska varieteterna och finska: ca 800 st. Mellan samiska och övriga finsk-ugriska språk: ca 150, mellan finska och övriga finsk-ugriska ca 200, fler med östersjöfinska, färre med övriga i öster. Mellan nentsiska och andra remota uraliska språk och samiska: ca 30-40. Fler och mer detaljerade siffror i kommande bloggposter.

På senare tid har undertecknad (tack vare min kärbo Monika E Pensar) blivit varse att pyhä-namnet som är så frekvent – ofta som en förled – i finländsk toponymiflora, att det ofta ska vara ett ord som har tagit över ett proto- eller insjöfinlandssamiskt pesiö (jfr boassjoe) eller pesi-; dvs ordet för ”helig”.

Nästa gång: om tjuderna. Vi tror det blir tre delar, men inte helt säkert – kan blir fler, kan bli färre. Men minst två.

BILD: Författaren vid Pyhävuori intill Lappajärvi under den gångna sommaren.
Här sägs samer haft läget och skatteuppbörd ha skett av någonslags tributkrävare,
i en tid före birkarna.
Foto: Monika E. Pensar.

Bilden kan innehålla: en eller flera personer, träd, utomhus, natur och vatten