BOTTNISKA SAMER. Om det samiska kustlandskapet i arkiven – från St. Petersburg till Kolmården —) – samiska spår, avtryck och boplatser i maritima trakter (smakprov) P. Ericson 2019

Av Peter Ericson

Bottniska samer 

 

Vi hade kunnat börja på Karelska näset, numera i Ryssland, i Lapausei, dvs Lappvattnet, eller kring Lappeenranta i sydostligaste Finland, i de trakter samer skattade runt 1540 eller varför inte vid det Katinala gods varunder skattande tavastesamer låg år 1390. Men nu handlade det dels om kusten, och dels har vi alltså högre beviskrav på boplatser än enkom toponymer om än aldrig så många.

Så vi inleder alltså vår i huvudsak rapsodiska genomgång lite försiktigt i forna Österbottens län; det (bildade 1634) som delades i Uleåborgs respektive Vasa län år 1775.

Vi startar med Hailuoto, dvs Carlön (idag Karlön). Den samiska sijte som bodde där med sina tidtals minst 400 renar omskrevs av exempellöst många sinsemellan oberoende källor, finländska geografer inte minst och svenska 1776-1795, ex Hushållningssällskapet och Geografisk årsbok. Ön ligger alltså utanför Oulu = Uleåborg, som f ö har ett namn som vanligen kopplas till äldre samisk och ska betyda våt- eller sankmark, möligen ett med det fornnorrländska og besläktat ord. Lite längre norrut omkring Kemi – på svenska tiden kallat Chimeå – samt enligt samtida dagspress s k ”elf-lappar”, dvs älvsamer utmed huvudvattensystemet. 1880 (t ex) omtalas samer med renhjord på vinterbete nära Kemi stad.

En 716 år gammal toponym vid södra österbottenskusten – som sedermera låg till grund för den historiskt intakta staden Kristinestad – väcker stort intresse, nämnd i förbigående i ett brev skrivet av Birger Magnusson, Birger Jarls sonson; nämligen den gamla storsocknen Lappfjärd. Kombinationen etnonymen lapp och sund/sand/vik/fjärd är högst frekvent. Den här är dessutom oerhört gammal.

Likafullt är toponymerna, terräng- och platsnamnen av oerhört stort intresse. Varje kartblad i svenska delen av Österbotten röjer uppenbara såväl lapp-namn (oftast) som ren-namn (ibland). Denna företeelse är utan minsta tvivel starkast vid kusten och ute på öarna. Några exempel:

Esse: Lappfors, Nederlappfors, Överlappfors 
Lappfjärd: Lappfjärd 
Lappo: Lappo 

Då ska vi också notera att detta uteslutande handlar om finlandssvenska bebyggelsenamn, som det kallas. De finskspråkiga är ej medtagna, det är inte alltid dessa toponymer sammanfaller. Minst tiotalet fler sådana namn finns i Österbotten, främst på sjökorten: SLS har inte tillnärmelsevis fått med alla.

S k ”lapp”-toponymer kommunvis – en kort jämförelse över Kvarken och Bottenhavet/Östersjön

Jämför vi med Åland, det mellannorrländska kustlandet eller Roslagen är antalet lapp-namn till synes koncentrerat störst i Nykarleby och Vörå kommuner, tätt följt av Kristinestad. Sedan om vi ser på Norrtälje, Östhammar, Stockholm och Haninge kommuner så har dessa var för sig sina sådana koncentrat av namn. Exempel på sådana har vi bland annat där kring Ornö, Saltsjöbaden/Värmdö, Häverö och Forsmark – emedan Södertörn bör undersökas närmare, liksom Mälaröarna.
Dock finns det alltid felkällor här; man må komma ihåg att en närstudie av sjökort, Ekonomiska kartan etc samt, naturligtvis, samtal med initierade informanter valigtvis ger ett mer omfattande resultat än att bara titta i ortnamnsregistret eller dess finländska/finlandssvenska motsvarighet. Samtidigt håller vi i minnet att finska namn här ej medtagits. Å andra sidan dominerar de finlandssvenska namnen kraftigt i de specifika kusttrakter vi undersökt. Troligen skulle en djupgående undersökning av södra Finland komma att ge en kraftig uppräkning av namn där.

Fokus är är alltså främst på havsanknutna toponymer. Hudiksvalls kommun ligger i södra Norrland men inte minst med Hornslandet finns ett antal sådana havsnära eller -anknutna namn inom den kommunen. Umeå har några på Holmöarna. Fortfarande talande kommunvis har Kramfors genom Nordingrå och Vibyggerå en rad sådana namn- Örnsköldsviks ligger generellt lite längre in. Nordmaling har flera havsanknutna lapp-toponymer belagda på 1700-talet. Tynderö i Timrå kn har ett par sådana, liksom det finns fler i trakten. Sköns (Sundsvall) Lappkojberget och Lappbacken torde kvalificera; och Nordanstig är inte sämre. Mellan Iggesund och Skutskär ser det preliminärt magrare ut.
Slutligen även en reservation för Åland; där vi ej känner kartorna på detaljnivå särdeles väl. Fler skulle kunna finnas.


Fokus är här främst på havsanknutna toponymer. Hudiksvalls kommun ligger i södra Norrland men inte minst med Hornlandet finns ett antal sådana havsnära eller -anknutna namn inom den kommunen. Umeå har några på Holmöarna. Fortfarande talande kommunvis har Kramfors genom Nordingrå och Vibyggerå en rad sådana namn- Örnsköldsviks ligger generellt lite längre in. Nordmaling har flera havsanknutna lapp-toponymer belagda på 1700-talet. Tynderö i Timrå [ — ]

Lappfjärd, dvs Kristinestad (olika varianter över tid)

Äldre belägg Årtal

Michæl de Lappafærd 1303

Lappfierd  1442

Lappafierd-(h)aby 1492 – 1494

Lappfiell soken  1508

Lappefierdin  1514

Lapferby  1546

Lappfierd  1552

Nu skulle vi inte gå ner till södra Finland, men om vi gjort det kan vi konstatera följande välbelagda och etablerade toponymer i Nyland längst i söder (vi noterar avsaknaden att Lappvik, nog kanske för att främst numera är känt under namnet Lapinlahti):

Tenala: Lappvik 

Kyrkslätt: Lappböle
Helsinge: Lappböle 
Pernå: Lappnor
Lappträsk: Lappträsk, 
Strömfors: Lappom

Dessutom skulle såväl Oulu-namnet som Kott- (kott äldre svenska nominiativ för kåta, jfr. kottor (pl.) kunna skvallra om form samisk aktivitet. Mer forskning efterlyses! 

Källa här som ovan är http://bebyggelsenamn.sls.fi/ vilket lika lite som svenska motsvarigheter är heltäckande. Exempelvis finns dussintals fler namn i Österbotten än vad som anges.
Vi erinrar oss dock bruksskolan för samer, kungliga renskötare i Korsholm och den allom citerade sägnen eller traditionen om att samer länge bebodde Österbotten, även dess kustland. Se artikel på annan plats i detta nummer. Vi bör hålla i minnet att Österbotten-begreppet skiftat starkt över tid.


Norrbotten – Bottenviken

Kl. 10 d[en] 15. [Augusti] reste vi in til Lule-Nystad. Staden ligger väl, på en half ö, mot söder (är) af öpna skärgården – sunnanväder gör der hamnen osäker, men så mycket säkrare är han på norr, hit seglas förbi landt udden. flere fartyg lågo der. Til det yttre såg han något sämre ut än Torneå – til välmågan skal vara bättre, största handel med bräder och tjära. Vi voro som hastigast inne hos Borgm[ästare] Bergström. Kyrkan stod under bygnad, sacristig[an] vid främr[e] ändgafv[eln] med Predikstolen öfver altaret, emellan sacrist[iga]n och öfverrumet och kyrkan voro tilärnade fenster. Assessor Langes hus och gård låg väl – hade ett litet bygt castell – färgat – af trä, til Lusthus. 51 Vid hemres[an] [mot Lule Gammelstad/PE] sågo vi 2ne Lappkåtor – der ingen ting syntes, utom fattigdom. Fingo der traktera oss med åckerbär. Desse lappar försörgde sig (med tiggande) bärplockande, korgar etc. Hade intet haft renar. Dagen – liksom den förra, vacker, strödda moln på himmelen. Kyrkan i Lule g[amme]lstad är stor, med 7 läktare. Altartaflan kostbar. liknar Strängnäs altartafla. Gäddvik Kl. 5. Lule älf öfverfors – Hon kan ej stängas med Laxpata som Torne, för sitt djup. En stor bro och ny rät väg är anlagd. nära Ersnäs, ginande öfver en hafsvik. – För Regnet lågo vi om natt i Ersnäs.
Samuel Liljeblad ”DIARIUM för en Lappsk Resa Anträdd d. 29 maji 1788”  URKUNDEN NR 15 Källserie utg. av Forskningsarkivet vid Umeå Universitet Red. Karin Snellman. Vi noterar att ännu 1788 man kunde kalla nuvarande Luleå för Lule Nystad.

Vissa orter urskiljer sig starkt genom århundraden och bland de, speciellt kustnära eller rena öar, vill vi nämna Hvitå i Råneå, Andersön, Brändö, Persö, Kallax.

Några platser och i förekommande fall tider och proveniens där samer noterats för aktivitet utmed norrbottenskusten eller nedre områdena i historisk tid: Nederluleå (sn)1730, Bensbyn, Luleheden, Svartlåskogen, Lule stad, sjösamer (dito) 1708, Rödingträsk i Överluleå socken (sn) 1857, Gammelstaden 1709,  —-  [ — ]

Andra platser av betydelse är exempelvis Vojakkala, birkarlasätet; Seskarö, utskeppningsplats för kronans renar och Medlerstein, bruket, vartill en enorm mängd samer var kopplade som s k hållappar, vars renhjordar i sin helhet framdrevs eller -odlades för att möta järnbrukets behov. Enligt Linné var Medlercreutz en man som samlade pengar. Givetvis är Norrbotten – såväl länet som landskapet – exempellöst fullt med samiska boställen, i tusental. Också efter kusten kan kända och indikerade boställen i arkiven mätas i minst hundratal. Platser som både varit trivselland och boplatser är t ex Brändön, Kallax, Hindersön och Persön. Mer i kommande nr.

Sträckan Skellefteå-Umeå

Detta område ägnar vi mer uppmärksamhet i något av de kommande numren.
Bureå 11:1 är en samisk härd som vi vill nämna, den ligger i det område som hävdats vara men ej bevisats såsom kloster. Björngraven utåt Bjuröklubb bör ju ävenledes nämnas.

Några samiska platser i urval mellan Umeå och Sundsvall

Umeområdet är inte så systematiskt genomsökt som man skulle önska, även om vissa insatser tycks ha gjorts i samband med kulturhuvudstadsåret. Väldigt många av de tidiga kustsamerna tenderade att samlas sig kring Ön. Andra anhopningar av aktivitetsområden finns mellan Klockarbäcken och Umedalen. Populära vinterbeten har genom århundradena visat sig dels i Piparböle-Hissjön, dels i Ersmark men även i mindre avgränsade områden, inte minst ute vid Skeppsvik för tusentals renar kunde beta under vintrarna på 1870-talet. I gamla dagar gick man gärna över isen vid Holmsund mot Obbola. Holmöarna bör nämnas; här har samisk aktivitet varit legio.
En gammal etablerad flyttväg över Klabböle-Stöcksjö (ibland vidare ut till Holmöarna) stängdes av i samband med det gigantiska vattenkraftverkbygget Stornorrfors på 1940-talet.

Vännäs

Pengsjö 1870 samt Örsbäck med Mandamor och ”gammlappan’ ”
Om detta intressanta komplex av händelser, människor och platser har vi uppehållit oss (PE) i en artikel i Christer Westerdahls bok Sydsamer (2008); som en följd av ett mångårigt arbete i Nordmalingsprocessen och detta som ett centralt inslag i denna. Materialet härrör till stor del från Nybyggarmuseet i Pengsjö och Tycho Nymans penna. Släkten Nyman räknar sitt lokala ursprung från en soldat J. Nyman, som avled tidigt och lämnade änkan med torpet och fem barn. För att hon skulle slippa bli bostadslös och runierad borgade samerna från Tärna för henne och en flera generationer lång samarbetshistoria inleddes. T. Nymans farmor lekte med samebarnen och lärde sig samiska ute på Örsbäcksheden vid ungefär samma tid, de intensiva vinterbetesperioderna på 1860-talet (paralleller har omtalats bl a i Sättna, medelpad – men åter andra exempel finns). Som motprestation för borgen fick änkan Nyman ta hand om ett antal äldre samer som inte orkade följa med tillbaka upp på vårarna. Mer om detta i andra sammanhang och i Sydsamer.
Samtidigt med mina arkivfynd i den spännande bevislådan undertecknad ”ärvde” i angivet sedvanemål – och tidigare – hade Henrik Omma med familj spelat in videofilm vid sina besök ui den gård som de i Vapsten sameby kallade Slaktar Nymans gård. Som man besökt under ett försvinnande stort antal generationer, alltmerdan huvudvinterbetet låg nedströms utmed Torrböles och Örsbäcks lavhedar.
En mycket intressant aspekt i sammanhanget är att Pengsjö av språkvetare anses vara samiskt i etnonymin (vilket ju torde kunna tala för långt äldre samiska samband än det 1870 som Nyman-historien tar sin rot i ); nämligen
Bienjjiejaure = Hundsjön.

Nordmaling präglades länge, under hela rättsprocessen (sedvanemålet i Nordmaling; även kallat Nordmalingsmålet 1997-2011 av den döda hand sådana processer ofta lägger över ny forskning som inte syftar till ren bevisföring. Detsamma gäller i hög grad Hörnefors och Bjurholm [ — ]

 

 

Fullständiga bildtexter i sista delen. Sjösamen heter Ivar Samuelsen och hör till ”nordnorska stammen!”. Foto av Bonaparte 1884, Wikimedia Commons.
Samegruppen är från Ulvöhamn 1890.

Liksom till närmast nedanstående socknar återkommer vi till Nordmaling i kommande avsnitt; men vill ändå nämna ett mycket signifikant område med flera olika boplatslägen nämnda: Ava-Aspeå med Hemörssundet och Drivan. I angränsande trakter som Rönnholm och Saluböle —— [ — ]
En oerhört intressant företeelse är den sjösamiska historia som skymtar fram i de tidiga toponymerna känd senast från ca 1780; och som lär kunna fylla ut Sveriges sjösamiska historia mellan Umeå och Höga kusten.

Botniabanans arkeologiska undersökningar, som vi planerade tillsammans med Raä
Här bör nämnas den för tiden oväntade rikedomen av samiska kustlämningar som följde på den första upptäckten vis Lill-Mosjö i Banafjäl, Grundsunda i samband med Botniabanans arkeologiska undersökningar. På den följde snabbt andra härdar och flera i angränsande Tävra, Arnäs. Därtill ett par år senare i Nätra på Bjästamon, fler härdar. Sedermera tillkom tre funna härdar i Säbrå – idag har vi 13 st samiska härdar käna utmed sträckan Grundsunda-Säbrå. Naturligtvis bara toppen på ett isberg, men ändå jämfört med för tjugo år sedan enorma framsteg – och något som aalltmer påverkar tänkandetinom kulturmiljövården. Första fyndet 1998 rubricerades till att börja med som ”möjlig ryssgrav”. Dock kom fyndsammansättningen av kritpipor, skinnskrapor och samtida mynt tillsammans med det faktum, att sockenlappen Per Jonsson höll till på mer eller mindre den exakta platsen att snabbt före arkeologerna till säker mark. Intressant är att en flyttled tycks ha passerat platser såväl före som efter Per. Förstudierna till Raä:s botniabanearbete var oerhört intressanta att arbeta med. Detaljerna kring de inblandade aktörerna och källförteckning till den digra rapportskörden kommer vi att återkomma till.
Att medlemmarna från Vilhelmina norra sameby, varav i sammanhanget bör nämnas Jonas H. Gorik och Laila Stinnerbom, hjälpte oss att identifiera härdarna i Lill-Mosjön såsom samiska ska alltid kommas ihåg; och var helt avgörande – inte minst för att vi så snabbt kunde gå vidare på rätt spår.

Höga kusten – av stort intresse: rikt sameliv sedan gammalt

52 byar, 52 sjöar, 52 berg, 52 visteplatser … ?
Åtminstone de tre första utsagorna är en del av ett gammalt lokalt (eller möjligtvis ångermanländskt) talesätt. Även om detta låter som en ouppnåelig boktitel om socknen Nordingrå för framtiden vore det utan tvivel möjligt att skrapa ihop detta antal samiska boställen; i synnerhet om man finge räkna in sockenlappsboställena. Här väljer att lyfta fram blott tre (och lyfta ett par andra aspekter, som informanter, flyttvägar och metodproblem) områden/platser: vi ser på Lappudden vars s k lapptorp – en lokal benämning – delas mellan Järnsta och Körnings byar; ett torp på en udde i Vågsfjärden, Det har kallats replipunkt utmed ett mellersta flyttstråk av de tre som ansetts genomkorsa Nordingrå, ehuru inte så långt ifrån det sägenomspunna tillika mystiska och hittills fyndlösa Lappkåtaberget. Härtill borde även nämnas Mjällomslandet med av Olov Lundin 1971 omtalade handels- (och förmodligen även -)platsen Måviken —— [ —-]

De fiskande burgströmarna höll ofta till i Fällsvik och vid Hamnbastudden [Hamm: bastûddn] ute i Hamna, dvs Fällsvikshamn. Författarens mormors äldste bror Petrus Viklund, född 1913, berättade ganska utförligt om detta åren runt 2000, och visade på platsen som sedermera skyltades inom ramen för Kramfors’ samiska kulturled Hällmarker & blått hav eller Gälnoe jîh plaaves maeroe.

Vibyggerå-Bjärtrå-Skog-Nora:
Kallas i lappfogdarnas arkivmaterial och i utredningen från 1914 för reservbetesland. Beläggen för tidiga samer utanför de rena fjällsameleden – vanligen antingen skogssamer eller sjö-/kustsamer – är förhållandevis ymniga. Här finns rejält många trivselland av vilka vi nu blott nämner Torkel Larsson Kroiks sista, nämligen Skullerstabölen. Han sålde halva sin renhjord till Nils Leonard Nilsson i Långudden, Bjärtrå på hemväg från Nora och Skogs socknar. Denna författares mormor stod som barn och såg Torkels renhjord (i Nordingrå) passera upp emot Barsta och ”frödde fötterna”. Ute i trakten ifråga finns förresten minst en Lappkôjmon. Vid ett annat tillfälle omsprangs vår informant A, kvinna, född 1916 av samma drygt tusenhövdade renhjord, som kom snabbt mullrande uppifrån Ådd: aschkajn, dvs Ådals kaj, dit den nått via isen på Gaviksfjärden.

BILDEN: Ivar Samuelsen, fotograferad av Bonaparte 1884. Wikimedia Commons.
Ivar var en norsk sjösame. kan samerna i vårt innanhav ha sett ut på liknande sätt?

sjøsamisk_mann_finnmark_norge_ivar_samuelsen_1884_av_bonaparte

Forts i Del II

(icke-bindande förhandsbeställningar på boken på fb-sidan southsaamihistory erbjuds inom kort; samt inom kort på en egen hemsida.
Serien kan också läsa avsnittsvis i Saepmie Times, del 1 ute inom kort!)

Annonser

Smakprov ur ”Samiska bottniska landskapet” (arbetstitel!), en kommande bok (I/III)

Om det samiska bottniska landskapet i arkiven – från St. Petersburg till Kolmården.
Samiska spår, avtryck och boplatser i havsnära trakter

Av Peter Ericson (redigerat 13 januari 2019)
(förhandsbeställningar på boken på fb-sidan southsaamihistory kommer att erbjudas; samt inom kort på en egen hemsida.
Serien kan också läsa avsnittsvis i Saepmie Times, del 1 ute inom kort!)

Vi hade kunnat börja på Karelska näset, numera i Ryssland, i Lapausei, dvs Lappvattnet, eller kring Lappeenranta i sydostligaste Finland, i de trakter samer skattade runt 1540 eller varför inte vid det Katinala gods varunder skattande tavastesamer låg år 1390. Men nu handlade det dels om kusten, och dels har vi alltså högre beviskrav på boplatser än enkom toponymer om än aldrig så många.

Så vi inleder alltså vår i huvudsak rapsodiska genomgång lite försiktigt i forna Österbottens län; det (bildade 1634) som delades i Uleåborgs respektive Vasa län år 1775.

Vi startar med Hailuoto, dvs Carlön (idag Karlön). Den samiska sijte som bodde där med sina tidtals minst 400 renar omskrevs av exempellöst många sinsemellan oberoende källor, finländska geografer inte minst och svenska 1776-1795, ex Hushållningssällskapet och Geografisk årsbok. Ön ligger alltså utanför Oulu = Uleåborg, som f ö har ett namn som vanligen kopplas till äldre samisk och ska betyda våt- eller sankmark, möligen ett med det fornnorrländska og besläktat ord. Lite längre norrut omkring Kemi – på svenska tiden kallat Chimeå – samt enligt samtida dagspress s k ”elf-lappar”, dvs älvsamer utmed huvudvattensystemet. 1880 (t ex) omtalas samer med renhjord på vinterbete nära Kemi stad.

En 716 år gammal toponym vid södra österbottenskusten – som sedermera låg till grund för den historiskt intakta staden Kristinestad – väcker stort intresse, nämnd i förbigående i ett brev skrivet av Birger Magnusson, Birger Jarls sonson; nämligen den gamla storsocknen Lappfjärd. Kombinationen etnonymen lapp och sund/sand/vik/fjärd är högst frekvent. Den här är dessutom oerhört gammal.

Likafullt är toponymerna, terräng- och platsnamnen av oerhört stort intresse. Varje kartblad i svenska delen av Österbotten röjer uppenbara såväl lapp-namn (oftast) som ren-namn (ibland). Denna företeelse är utan minsta tvivel starkast vid kusten och ute på öarna. Några exempel:

Esse: Lappfors, Nederlappfors, Överlappfors 
Lappfjärd: Lappfjärd 
Lappo: Lappo 

Då ska vi också notera att detta uteslutande handlar om finlandssvenska bebyggelsenamn, som det kallas. De finskspråkiga är ej medtagna, det är inte alltid dessa toponymer sammanfaller. Minst tiotalet fler sådana namn finns i Österbotten, främst på sjökorten: SLS har inte tillnärmelsevis fått med alla.

S k ”lapp”-toponymer kommunvis – en kort jämförelse över Kvarken och Bottenhavet/Östersjön

Jämför vi med Åland, det mellannorrländska kustlandet eller Roslagen är antalet lapp-namn till synes koncentrerat störst i Nykarleby och Vörå kommuner, tätt följt av Kristinestad. Sedan om vi ser på Norrtälje, Östhammar, Stockholm och Haninge kommuner så har dessa var för sig sina sådana koncentrat av namn. Exempel på sådana har vi bland annat där kring Ornö, Saltsjöbaden/Värmdö, Häverö och Forsmark – emedan Södertörn bör undersökas närmare, liksom Mälaröarna.
Dock finns det alltid felkällor här; man må komma ihgågatt en närstudie av sjökort, Ekonomiska kartan etc samt, naturligtvis, samtal med initierade informanter valigtvis ger ett mer omfattande resultat än att bara titta i ortnamnsregistret eller dess finländska/finlandssvenska motsvarighet. Samtidigt håller vi i minnet att finska namn här ej medtagits. Å andra sidan dominerar de finlandssvenska namnen kraftigt i de specifika kusttrakter vi undersökt. Troligen skulle en djupgående undersökning av södra Finland komma att ge en kraftig uppräkning av namn där.
Fokus är är alltså främst på havsanknutna toponymer. Hudiksvalls kommun ligger i södra Norrland men inte minst med Hornlandet finns ett antal sådana havsnära eller -anknutna namn inom den kommunen. Umeå har några på Holmöarna. Fortfarande talande kommunvis har Kramfors genom Nordingrå och Vibyggerå en rad sådana namn- Örnsköldsviks ligger generellt lite längre in. Nordmaling har flera havsanknutna lapp-toponymer belagda på 1700-talet. Tynderö i Timrå [ — ] 

Lappfjärd, dvs Kristinestad (olika varianter över tid)

Äldre belägg Årtal

Michæl de Lappafærd 1303

Lappfierd  1442

Lappafierd-(h)aby 1492 – 1494

Lappfiell soken  1508

Lappefierdin  1514

Lapferby  1546

Lappfierd  1552

Nu skulle vi inte gå ner till södra Finland, men om vi gjort det kan vi konstatera följande välbelagda och etablerade toponymer i Nyland längst i söder (vi norera avsaknaden att Lappvik, nog kanske för att främst numera är känt under namnet Lapinlahti):

Tenala: Lappvik 

Kyrkslätt: Lappböle
Helsinge: Lappböle 
Pernå: Lappnor, Lappnor
Lappträsk: Lappträsk, 
Strömfors: Lappom

Dessutom skulle såväl Oulu-namnet som Kott- (kott äldre svenska nominiativ för kåta, jfr. kottor (pl.) kunna skvallra om form samisk aktivitet. Mer forskning efterlyses! n

Källa här som ovan är http://bebyggelsenamn.sls.fi/ vilket lika lite som svenska motsvarigheter är heltäckande. Exempelvis finns dussintals fler namn i Österbotten än vad som anges.
Vi erinras oss dock bruksskolan för samer, kungliga renskötare i Korsholm och den allom citerade sägnen eller traditionen om att samer länge bebode Österbotten, även dess kustland. Se artikel på anna plats i detta nummer. Vi bör hålla i minnet att Österbotten-begreppet skiftat starkt över tid.


Norrbotten – Bottenviken

Kl. 10 d[en] 15. [Augusti] reste vi in til Lule-Nystad. Staden ligger väl, på en half ö, mot söder (är) af öpna skärgården – sunnanväder gör der hamnen osäker, men så mycket säkrare är han på norr, hit seglas förbi landt udden. flere fartyg lågo der. Til det yttre såg han något sämre ut än Torneå – til välmågan skal vara bättre, största handel med bräder och tjära. Vi voro som hastigast inne hos Borgm[ästare] Bergström. Kyrkan stod under bygnad, sacristig[an] vid främr[e] ändgafv[eln] med Predikstolen öfver altaret, emellan sacrist[iga]n och öfverrumet och kyrkan voro tilärnade fenster. Assessor Langes hus och gård låg väl – hade ett litet bygt castell – färgat – af trä, til Lusthus. 51 Vid hemres[an] [mot Lule Gammelstad/PE] sågo vi 2ne Lappkåtor – der ingen ting syntes, utom fattigdom. Fingo der traktera oss med åckerbär. Desse lappar försörgde sig (med tiggande) bärplockande, korgar etc. Hade intet haft renar. Dagen – liksom den förra, vacker, strödda moln på himmelen. Kyrkan i Lule g[amme]lstad är stor, med 7 läktare. Altartaflan kostbar. liknar Strängnäs altartafla. Gäddvik Kl. 5. Lule älf öfverfors – Hon kan ej stängas med Laxpata som Torne, för sitt djup. En stor bro och ny rät väg är anlagd. nära Ersnäs, ginande öfver en hafsvik. – För Regnet lågo vi om natt i Ersnäs.
Samuel Liljeblad ”DIARIUM för en Lappsk Resa Anträdd d. 29 maji 1788”  URKUNDEN NR 15 Källserie utg. av Forskningsarkivet vid Umeå Universitet Red. Karin Snellman. Vi noterar att ännu 1788 man kunde kalla nuvarande Luelå för Lule Nystad.

Vissa orter urskiljer sig starkt genom århundraden och bland de, speciellt kustnära eller rena öar, vill vi nämna Hvitå i Råneå, Andersön, Brändö, Persö, Kallax.

Några platser och i förekommande fall tider och proveniens där samer noterats för aktivitet utmed norrbottenskusten eller nedre områdena i historisk tid: Nederluleå (sn)1730, Bensbyn, Luleheden, Svartlåskogen, Lule stad, sjösamer (dito) 1708, Rödingträsk i Överluleå socken (sn) 1857, Gammelstaden 1709,  —-  [ — ]

Andra platser av betydelse är exempelvis Vojakkala, birkarlasätet; Seskarö, utskeppningsplats för kronans renar och Medlerstein, bruket, vartill en enorm mängd samer var kopplade som s k hållappar, vars renhjordar i sin helhet framdrevs eller -odlades för att möta järnbrukets behov. Enligt Linné var Medlercreutz en man som samlade pengar. Givetvis är Norrbotten – såväl länet som landskapet – exempellöst fullt med samiska boställen, i tusental. Också efter kusten kan kända och indikerade boställen i arkiven mätas i minst hundratal. Platser som både varit trivselland och boplatser är t ex Brändön, Kallax, Hindersön och Persön. Mer i kommande nr.

de_geer_moraines_at_kvarkenKarta från 1720

Sträckan Skellefteå-Umeå

Detta område ägnar vi mer uppmärksamhet i något av de kommande numren.
Bureå 11:1 är en samisk härd som vi vill nämna, den ligger i det område som hävdats vara men ej bevisats såsom kloster. Björngraven utåt Bjuröklubb bör ju ävenledes nämnas.

Några samiska platser i urval mellan Umeå och Sundsvall

Umeområdet är inte så systematiskt genomsökt som man skulle önska, även om vissa insatser tycks ha gjorts i samband med kulturhuvudstadsåret. Väldigt många av de tidiga kustsamerna tenderade att samlas sig kring Ön. Andra anhopningar av aktivitetsområden finns mellan Klockarbäcken och Umedalen. Populära vinterbeten har genom århundradena visat sig dels i Piparböle-Hissjön, dels i Ersmark men även i mindre avgränsade områden, inte minst ute vid Skeppsvik för tusentals renar kunde beta under vintrarna på 1870-talet. I gamla dagar gick man gärna över isen vid Holmsund mot Obbola. Holmöarna bör nämnas; här har samisk aktivitet varit legio.
En gammal etablerad flyttväg över Klabböle-Stöcksjö (ibland vidare ut till Holmöarna) stängdes av i samband med det gigantiska vattenkraftverkbygget Stornorrfors på 1940-talet.

Vännäs

Pengsjö 1870 samt Örsbäck med Mandamor och ”gammlappan’ ”
Om detta intressanta komplex av händelser, människor och platser har vi uppehållit oss (PE) i en artikel i Christer Westerdahls bok Sydsamer (2008); som en följd av ett mångårigt arbete i Nordmalingsprocessen och detta som ett centralt inslag i denna. Materialet härrör till stor del från Nybyggarmuseet i Pengsjö och Tycho Nymans penna. Släkten Nyman räknar sitt lokala ursprung från en soldat J. Nyman, som avled tidigt och lämnade änkan med torpet och fem barn. För att hon skulle slippa bli bostadslös och runierad borgade samerna från Tärna för henne och en flera generationer lång samarbetshistoria inleddes. T. Nymans farmor lekte med samebarnen och lärde sig samiska ute på Örsbäcksheden vid ungefär samma tid, de intensiva vinterbetesperioderna på 1860-talet (paralleller har omtalats bl a i Sättna, medelpad – men åter andra exempel finns). Som motprestation för borgen fick änkan Nyman ta hand om ett antal äldre samer som inte orkade följa med tillbaka upp på vårarna. Mer om detta i andra sammanhang och i Sydsamer.
Samtidigt med mina arkivfynd i den spännande bevislådan undertecknad ”ärvde” i angivet sedvanemål – och tidigare – hade Henrik Omma med familj spelat in videofilm vid sina besök ui den gård som de i Vapsten sameby kallade Slaktar Nymans gård. Som man besökt under ett försvinnande stort antal generationer, alltmerdan huvudvinterbetet låg nedströms utmed Torrböles och Örsbäcks lavhedar.
En mycket intressant aspekt i sammanhanget är att Pengsjö av språkvetare anses vara samiskt i etnonymin (vilket ju torde kunna tala för långt äldre samiska samband än det 1870 som Nyman-historien tar sin rot i ); nämligen
Bienjjiejaure = Hundsjön.

Nordmaling präglades länge, under hela rättsprocessen (sedvanemålet i Nordmaling; även kallat Nordmalingsmålet 1997-2011 av den döda hand sådana processer ofta lägger över ny forskning som inte syftar till ren bevisföring. Detsamma gäller i hög grad Hörnefors och Bjurholm [ — ]

 

Fullständiga bildtexter i sista delen. Sjösamen heter Ivar Samuelsen och hör till ”nordnorska stammen!”. Foto av Bonaparte 1884, Wikimedia Commons.
Samegruppen är från Ulvöhamn 1890.

Liksom till närmast nedanstående socknar återkommer vi till Nordmaling i kommande avsnitt; men vill ändå nämna ett mycket signifikant område med flera olika boplatslägen nämnda: Ava-Aspeå med Hemörssundet och Drivan. I angränsande trakter som Rönnholm och Saluböle —— [ — ]
En oerhört intressant företeelse är den sjösamiska historia som skymtar fram i de tidiga toponymerna känd senast från ca 1780; och som lär kunna fylla ut Sveriges sjösamiska historia mellan Umeå och Höga kusten.

Botniabanans arkeologiska undersökningar, som vi planerade tillsammans med Raä
Dock bör nämnas den för tiden oväntade rikedomen av samiska kustlämningar som följde på den första upptäckten vis Lill-Mosjö i Banafjäl, Grundsunda i samband med Botniabanans arkeologiska undersökningar. På den följde snabbt andra härdar och flera i angränsande Tävra, Arnäs. Därtill ett par år senare i Nätra på Bjästamon, fler härdar. Sedermera tillkom tre funna härdar i Säbrå – idag har vi 13 st samiska härdar käna utmed sträckan Grundsunda-Säbrå. Naturligtvis bara toppen på ett isberg, men ändå jämfört med för tjugo år sedan enorma framsteg – och något som aalltmer påverkar tänkandetinom kulturmiljövården. Första fyndet 1998 rubricerades till att börja med som ”möjlig ryssgrav”. Dock kom fyndsammansättningen av kritpipor, skinnskrapor och samtida mynt tillsammans med det faktum, att sockenlappen Per Jonsson höll till på mer eller mindre den exakta platsen att snabbt före arkeologerna till säker mark. Intressant är att en flyttled tycks ha passerat platser såväl före som efter Per. Förstudierna till Raä:s botniabanearbete var oerhört intressanta att arbeta med. Detaljerna kring de inblandade aktörerna och källförteckning till den digra rapportskörden kommer vi att återkomma till.
Att medlemmarna från Vilhelmina norra sameby, varav i sammanhanget bör nämnas Jonas H. Gorik och Laila Stinnerbom, hjälpte oss att identifiera härdarna i Lill-Mosjön såsom samiska ska alltid kommas ihåg; och var helt avgörande – inte minst för att vi så snabbt kunde gå vidare på rätt spår.

Höga kusten – av stort intresse: rikt sameliv sedan gammalt

52 byar, 52 sjöar, 52 berg, 52 visteplatser … ?
Åtminstone de tre första utsagorna är en del av ett gammalt lokalt (eller möjligtvis ångermanländskt) talesätt. Även om detta låter som en ouppnåelig boktitel om socknen Nordingrå för framtiden vore det utan tvivel möjligt att skrapa ihop detta antal samiska boställen; i synnerhet om man finge räkna in sockenlappsboställena. Här väljer att lyfta fram blott tre (och lyfta ett par andra aspekter, som informanter, flyttvägar och metodproblem) områden/platser: vi ser på Lappudden vars s k lapptorp – en lokal benämning – delas mellan Järnsta och Körnings byar; ett torp på en udde i Vågsfjärden, Det har kallats replipunkt utmed ett mellersta flyttstråk av de tre som ansetts genomkorsa Nordingrå, ehuru inte så långt ifrån det sägenomspunna tillika mystiska och hittills fyndlösa Lappkåtaberget. Härtill borde även nämnas Mjällomslandet med av Olov Lundin 1971 omtalade handels- (och förmodligen även -)platsen Måviken —— [ —-]

De fiskande burgströmarna höll ofta till i Fällsvik och vid Hamnbastudden [Hamm: bastûddn] ute i Hamna, dvs Fällsvikshamn. Författarens mormors äldste bror Petrus Viklund, född 1913, berättade ganska utförligt om detta åren runt 2000, och visade på platsen som sedermera skyltades inom ramen för Kramfors’ samiska kulturled Hällmarker & blått hav eller Gälnoe jîh plaaves maeroe.

Vibyggerå-Bjärtrå-Skog-Nora:
Kallas i lappfogdarnas arkivmaterial och i utredningen från 1914 för reservbetesland. Beläggen för tidiga samer utanför de rena fjällsameleden – vanligen antingen skogssamer eller sjö-/kustsamer – är förhållandevis ymniga. Här finns rejält många trivselland av vilka vi nu blott nämner Torkel Larsson Kroiks sista, nämligen Skullerstabölen. Han sålde halva sin renhjord till Nils Leonard Nilsson i Långudden, Bjärtrå på hemväg från Nora och Skogs socknar. Denna författares mormor stod som barn och såg Torkels renhjord (i Nordingrå) passera upp emot Barsta och ”frödde fötterna”. Ute i trakten ifråga finns förresten minst en Lappkôjmon. Vid ett annat tillfälle omsprangs vår informant A, kvinna, född 1916 av samma drygt tusenhövdade renhjord, som kom snabbt mullrande uppifrån Ådd: aschkajn, dvs Ådals kaj, dit den nått via isen på Gaviksfjärden.

 

Birger Jarls sonson Birger Magnusson, effekter av samiska Margaretas verk och platsnamnet Lappfjärd, minst 716 år gammalt: lite om Österbottens 1300-tal

Alla dessa hundratals ”lapp”-namn utefter Bottenhavets, Bottenvikens, Kvarkens, Finska Vikens och Östersjöns kuster. Samernas historia i Finland utom s k lappmarken är dock än i denna dag skriven om än mångenstädes antydd och ideligen i fragment uttalad. Vi har själv försökt ge några ytterst blygsamma bidrag och i huvudsak samlat ihop äldre vetande och traderat och publicerat äldre vetenskapliga arbeten. Nu försöker vi samla samiska visteplatser och motsvarande i arkiven inför kommande (”4/18”, försenat, med undertiteln ”dec/jan eller to m dec-jan-feb”) och nästkommande ett eller två nummer (1 och 2/2019) av Saepmie Times.

Det äldsta kända ortnamnet (eller hellre: toponymen) med samiska kopplingar i södra eller mellersta Finland:
Lappfjärd i södra Österbotten; numera inom Kristinestads kommun.

Lappfjärd beläggs första gången år 1 3 0 3 !
Detta i ett brev av BIrger Magnussom. Mer i kommande Saepmie Times.

Mer i ämnet i vårt kommande nummer.

Här är annars en länk till en koncis men till synes seriös och genomarbetad tillika officiellt publicerad historik – en lärarhandledning – av det kända kunskapsläget för Österbottens 1300-tal. Artikeln har sammanställts av Johanna Björkholm, KulturÖsterbotten, inom Leader-projektet Medeltid i samtid 2017.
:
https://www.kulturosterbotten.fi/images/dokument/Lararhandledning-Medeltid/Artiklar/osterbotten_pa_1300-talet_artikel.pdf

En in extenso-passage därifrån med samisk koppling:

Filip, eller Philipus, Karlsson var en ättling till
Birger Jarl och han tillhörde därför Bjälboätten,
en av Sveriges mäktigaste släkter. Filips farfars
pappa var dock ett så kallat frillobarn, vilket
innebar att Birger Jarl inte var gift med hans
mamma. En frilla var på medeltiden en kvinna
som hade ett långvarigt och etablerat förhållande med en man. Hon hade vissa lagstadgade rättigheter, och frillobarn hade rätt att ärva fadern. I det medeltida samhället  var det vanligt att man såg på frillobarn nästan på samma sätt
som på barn som var födda inom äktenskapet,
och de kunde gärna ingå arrangerade äktenskap för att skapa allianser med lämpliga släkter. Filip Karlsson skulle heller knappast ha haft
någon chans att bli slottsfogde om han inte haft
en mäktig släkt som stödde honom.

Det finns få uppgifter bevarade om Filip Karlssons tid på Korsholm. Hans namn förekommer dock i några dokument från den här tidsperioden. Bland annat blev han år 1389 uppmanad av drottning Margareta och ärkebiskop Magnus
i Lund att understöda missionsverksamhet, för de hade fått höra att befolkningen i Lappland fortfarande var hedningar (DF 981). Filip Karlsson verkar ha varit fogde på Korsholms slott fram till år 1396, då befästningen intogs av vitaliebröderna – Östersjöns sista sjörövare.

ILLUSTRATIONER: 
Stora bilden t.v.: Korsholm (Svedjehamn: W.C Xepheid), no 2 dito (Christine und Hagen Graf), no 3 Kristinestad 1888 (se vidare nedan), no 4 Utsikt från Kvarnberget i Kristinestad (foto Harri Blomberg), no 5. Kung Magnus Birgersson, byst från Örebro och S:t Nikolai kyrka. Foton från Wikimedia Commons, om ej annat angetts.
No 3.  Foto: Hans Sjöman. Via Gunnar Nybond utmärkta sida om Kristinestad: http://sydaby.eget.net/eng/nybond/koppo.htm

 

Om hur det gick till när samerna fördrevs till Lappland och Finnmark ca 1280 e.Kr, enligt medelpadske O.P. Niurenius (1580-1645) via A. Lundell (Uppsala 1905)

Olaus Petri Niurenius, den njurundafödde prelaten som arbetade som präst bl a i Offerdal, stod för det första bidraget i Schefferi Lapponica (1673). Han anför ännu vid tiden för (troligen 1630-tal) författandet då levande vittnesbörd. Enligt Niurenius ska samerna ha härrört från Tavasteland, Häme
och tydligen ådragit sig  tavasternas (såväl som svenska storherrarnas?) vrede vid en tid då de slulle ha satt sig utmed Österbottens kuster och skapat välfärd inte minst via handel. Men – till texten: 

”ock uppslogo sina bopålar på Österbottens kust,
där nu Nerpis ock Mustasara (Närpes och Korsholm, dvs Mustasaari)
ligga, men där 
på den tiden ingen dödlig bodde, ock att de där utan något
som hälst besvär av de skatter, varmed finnarne plågades i sitt
fosterland, i största lugn samlade [samerna] många handelsvaror. ock för
varje år bragte deni med sig därifrån ock sålde dem till sina landsmän.

Från denna tid började de på ett förunderligt sätt
utmärka sig genom präktiga kläder, kräslig mat, rikedomar ock
prydnader, så att man därav i sanning kunde se, att de levde
i största välstånd. Tavasterna, från vilkas land de hade flyttat,
berördes mycket obehagligt av att se ock berätta detta ock valde
till ledare ock anförare en framstående man vid namn Mathias,
vilken omgav sig med en stor mängd tavaster ock bröt in i
deras hemvist, rövade bort allting ock slutade icke, förrän han
fördrivit dem från deras ‘hemort till floderna Chimi ock Tornö.
När en kort tid förgått ock man efter endast några få år fått
reda på att de, som drivits ut ock skingrats, förde ett ganska
bekvämt liv vid dessa floder, angrep man dem åter med mycket
stor kraft ock behandlade dem då så omänskligt, att de tvingades att utan några dragdjur eller någon boskap, endast med sina nät taga sin tillflykt till de öde trakter, där de nu leva. Ock man slutade icke att förfölja dem, förrän de på sin flykt
kommit till bärgen Birkala, även kallade Quenar, ock till ett
minne av denna rysliga ogärning ock en beständig skam för
vad de gjort, byggde de upp pyramider, på vilka inhuggits namnen på tavasterna, vilka för de i fjärran skingrade framställas såsom dansande män. Härav följde, att emedan de länge ock oavbrutet voro utsatta för sina förföljares försåt, de icke vågade
bygga hus såsom förut, utan måste nöja sig med blott tält.

* De ansågo det därefter farligt att använda sitt modersmål.
Om natten varseblevo de nämligen ofta omkring tälten

späjare, som lyssnade efter vad de hade i sinnet, varför de toga
sin tillflykt till den list, som deras förfäder i Rengo socken i
det Nolniska länet begagnade, ock uppfunno efter inbördes överenskommelse ett alldeles nytt språk, vilket är fullständigt olika
det finska, så att synnerligen få finska ord återfinnas ock begagnas i det lapska språket. Detta begagnade ännu i dag med största färdighet, både inför rätta ock på marknader ock i andra samtal. — — —

* Jag omnämnde en viss Mathias, finnarnes anförare, som övervann lapparne ock drev bort dem till ödemarkerna längst i norr.
Denne säga somliga ha varit av den ädla Kurkska släkten i Finland
ock icke ha upphört att plåga dem under detta härtåg, förrän de
utlovat årlig skatt. Trött på den synnerligen besvärliga ock länga färden säges han ha gjort byte med några i Birkarla socken i Tavastland ock erhållit några byar i Finland såsom en överenskommen
lön för lapparnes undertryckande. Härav blev följden, att, såsom
också sant är, lapparne årligen betalat skatt till birkarlarne
ända till år 1554, ock att ingen annan än birkarlarne fått handla
med lapparne. Det finnes ännu några ålderstigna personer i
livet, som säga sig ha sett Kurkarnes brev ock avtal, förvarade
hos Johannes Nilsson i Erssnäss i Lule socken, men konungens
fogde Johannes Trulsson har dels med våld, dels med list avprässat honom dem ock därefter i konungens namn gjort anspråk på skatten. — — —  ”

AROHIVES DES TRADITIONS POPULAIRES SUfiDOISES
1905 (LIVE. 90)
SVENSKA
LANDSMÅL
OCK
SVENSKT FOLKLIF
TIDSKRIFT UTGIFVEN PÅ UPPDRAG AF
LANDSMÅLSFÖRENINGARNA I UPPSALA, HELSINGFORS & LUND
GENOM
J. A. LUNDELL

PE framhävning och kursiv.
Text ”moderniserad” 1905, allt i original utom ingress och rubrik.

lapponica.jpg

”Genom Same namma dopet ansågs det christna dopet vara aftvättadt.” Fellman # 2. Dopet. (ANTECKNINGAR UNDER MIN VISTELSE I LAPPMARKEN af JACOB FELLMAN. andra delen. HELSINGFORS, 1906)

Dopet

eller vattenösningen, som hos Lapparne, liksom ock hos Finnarne, var urgammal sed och i bruk långt innan christendomen hos dem vann inträde. Emedan barnet dervid fick namn, kallades denna akt af dem Namma kasta (hos Finnarne nimen anto). Det torde hafva skett genast efter födelsen, måhända redan vid den första tvagningen. Härtill synes man kunna sluta äfven deraf, att såväl hos Lapparne, som hos Finnarne här uppe, den tro är rådande, att barnet är oroligt och grinigt ända tills det blifver döpt och fått namn.

Vanligen sades barnaföderskan, redan innan hon födde, hafva i drömmen fått af någon jabmek uppenbarelse om det namn barnet borde erhålla. Der sådant ej inträffat, skulle fader eller fränder med trolltrummans tillhjelp utröna detta. Voro de ej skicklige dertill, anlitades nåide för ändamålet.

Den christna lärans fordran, att barnet skulle döpas af prest, kunde Lapparne, efter denna läras införande hos dem, dock icke undgå att efterfölja. Men sedan det kyrkliga dopet verkstälts, blef barnet omdöpt. Detta nya, dop, som kallades Same namma dopet (lapp namn dopet), förrättades vanligen, eller åtminstone ofta af barnets moder, men i hvarje fall af qvinna. Det kunde verkställas endast af sådan qvinna, som icke varit barnets fadder vid det christna dopet. Genom Same namma dopet ansågs det christna dopet vara aftvättadt.

Benägenheten för Same namma dopet, som länge fortfor, lärer till en del härrört deraf, att Presterna icke ville tillåta Lapparne att uppkalla sina barn efter deras hedniska förfäder, hvarmed de på ett betänkligt sätt lederade Lapparne i deras fördomar. Lapparne höllo nemligen före, att de döde (Jabmek) i Jabme aimo längtade efter sina på jorden vistande anförvandter och vänner, och att de således traktade efter deras lif för att få dem till sig. Deraf seden att gifva barnet namn efter någon afliden slägting, hvars berörda längtan man sålunda trodde sig stilla, enär den döde, hvars namn dervid kom till användning, sålunda liksom uppkallades och ånyo lefde upp på jorden i och genom barnet; hvilket ock uttryckligen utsädes vid sjelfva döpelseakten. Sålunda trodde man att barnet skulle vara fredadt för de dödes benägenhet att förkorta dess lif.

Det sålunda gifna lappnamnet behöll barnet hela lifvet igenom, om det fortfor att vara friskt och trifdes väl. Men var barnet skrikigt, sjukligt eller oroligt, erhöll det nytt namn genom nytt dop, som kallades ädda namma dopet (ny namn dopet). Nästnämnda tillstånd hos barnet ansågs nemligen vara ett bevis på, att någon Jabmek var förtörnad och framkallade sjukdomen eller vantrefnaden hos detsamma. Det fick derföre nytt namn efter den Jabmek, som förmodades hafva föranledt det onda. Det nya namnet kallades Saivo namma (Saivo namnet); ty vid detta dop invigdes den döpte åt Saivo, medan barnet deremot i Same namma dopet tillegnades Sarakka. Hvartdera dopet förrättades på ungefär enahanda sätt, och vid hvartdera offrades något; vid det förra åt Sarakka, vid det sednare åt den Jabmek, efter hvilken barnet fick namn.

En Lapp kunde, allt efter omständigheterna, omdöpas och erhålla nytt namn huru många gånger som helst. Ty skedde icke förändring i det tillstånd, som föranledt ny namn dopet, eller utsattes man senare för enahanda obehag, måste åter nytt dop ske och nytt namn gifvas. 1) Nåide skulle ock, såsom redan sagts, undergå Saivo namma dopet.

1) En sådan omdöpelse (uusi nimi kastet) var för 80 å 90 år sedan (detta nedskrefs sannolikt på 1830-talet) ej okänd bland Finnarne vid Kemi och Ijo elfvar. Ja, ännu så nyligen som år 1803 säges Bonden Erik Lampela i Tervola kapell, efter att en längre tid hafva varit sjuk, låtit omdöpa sig till Isak och derefter tillfrisknat. Sådan är iitminstone folktron. För öfrigt kände jag i sagda elfdalar under början af seklet äfven andra personer, om hvilka menigheten trodde, att de blifvit omdöpte eller, såsom det hette, aftvättat den christna döpelsen (pessyt pois ristin ja kasteen). De hade alla varit lyckliga i — [textförlust]

Jemväl ådda namma dopet verkstäldes af qvinna, som kallades Lavgädne eller dopmoder. Under hennes tillsyn uppvärmdes vattnet, hvari man insatte två björkqvistar, den ena sådan den hade växt på trädet7 den andra böjd till en ring. Derpå tilltalade dopmodern barnet sålunda: ,,Du skall blifva så fruktsam, sund och stark, som den björk, hvaraf denna qvist är tagen”. Derefter kastade hon i vattnet en ring, ett spänne, eller en plåt af ett silfverbälte eller ock något annat glänsande föremål. Detta föremål kallades namma skello. ,,Här kastar jag”, sade hon dervid, ,,namma skello i vattnet. Blif du så skinande och härlig, som denna skello är.” Derefter skedde sjelfva dopet, hvarvid den, som nydöptes, tillades det namn, som den jabmekas, hvilken i barnet skulle ånyo lefva upp, här i lifvet burit. Förrättningen slutade med orden: ,,Nu är du döpt vid den dödes (N. N.) namn. Få se huru väl det bekommer dig och du trifs dermed”.

Namma skello f’stades nu på den nydöpte, på en gosse under armen, på en flicka i barmen. Den hölls i helgd och ansågs bereda skydd mot hexeri och trolldom, hvarföre den alltid bars. Då gossen uppnått mognare ålder, fästade han likväl sin skello vid sin trumma, der den ansågs vara mycket gagnelig.

Stundom uppvärmdes dopvattnet i en blank messingskittel. I sådant fall behöfdes ingen annan skello, än denna kittel, som då tillföll barnet.

Liksom man genom Samedopet ville rentvå sig från det christna dopet, synes det såsom om man velat hos de gamle gudarne ursäkta sig äfven för det man begagnade sig af den christna nattvarden. Ty länge fortlefde seden att, då man begaf sig till kyrkan för att begå nattvarden, vid första källa, de gamle gudarne till ära, utföra en akt, som hade likhet med nattvarden.

förvärfvandet af jordiskt godt, särdeles ur skog och vatten, hvarföre man trodde att de på antydt sätt kommit i Tapios och Ahtis gunst. Af de troende kallades ett sådant dop Pirun kastet och den döpte ,,kastettu piru” (en döpt djefvul). Ej ens i mellersta Finland lärer denna fördom på alla orter ännu vara fullkomligt utrotad, hvilket deremot numera är fallet hos de finska och norska Lapparne.

Sámi_mythology_shaman_drum_Samisk_mytologi_schamantrumma_032

Samisk trumma (gievrie) från sydsamiskt område (obs detta); en av 26 som samlades in i Åsele 1725; nu i Nordiska Museet. Wikimedia Commons.

 

”Genom Same namma dopet ansågs det christna dopet vara aftvättadt.” Fellman # 2. Dopet. (ANTECKNINGAR UNDER MIN VISTELSE I LAPPMARKEN af JACOB FELLMAN. andra delen. HELSINGFORS, 1906)

Dopet

eller vattenösningen, som hos Lapparne, liksom ock hos Finnarne, var urgammal sed och i bruk långt innan christendomen hos dem vann inträde. Emedan barnet dervid fick namn, kallades denna akt af dem Namma kasta (hos Finnarne nimen anto). Det torde hafva skett genast efter födelsen, måhända redan vid den första tvagningen. Härtill synes man kunna sluta äfven deraf, att såväl hos Lapparne, som hos Finnarne här uppe, den tro är rådande, att barnet är oroligt och grinigt ända tills det blifver döpt och fått namn.

Vanligen sades barnaföderskan, redan innan hon födde, hafva i drömmen fått af någon jabmek uppenbarelse om det namn barnet borde erhålla. Der sådant ej inträffat, skulle fader eller fränder med trolltrummans tillhjelp utröna detta. Voro de ej skicklige dertill, anlitades nåide för ändamålet.

Den christna lärans fordran, att barnet skulle döpas af prest, kunde Lapparne, efter denna läras införande hos dem, dock icke undgå att efterfölja. Men sedan det kyrkliga dopet verkstälts, blef barnet omdöpt. Detta nya, dop, som kallades Same namma dopet (lapp namn dopet), förrättades vanligen, eller åtminstone ofta af barnets moder, men i hvarje fall af qvinna. Det kunde verkställas endast af sådan qvinna, som icke varit barnets fadder vid det christna dopet. Genom Same namma dopet ansågs det christna dopet vara aftvättadt.

Benägenheten för Same namma dopet, som länge fortfor, lärer till en del härrört deraf, att Presterna icke ville tillåta Lapparne att uppkalla sina barn efter deras hedniska förfäder, hvarmed de på ett betänkligt sätt lederade Lapparne i deras fördomar. Lapparne höllo nemligen före, att de döde (Jabmek) i Jabme aimo längtade efter sina på jorden vistande anförvandter och vänner, och att de således traktade efter deras lif för att få dem till sig. Deraf seden att gifva barnet namn efter någon afliden slägting, hvars berörda längtan man sålunda trodde sig stilla, enär den döde, hvars namn dervid kom till användning, sålunda liksom uppkallades och ånyo lefde upp på jorden i och genom barnet; hvilket ock uttryckligen utsädes vid sjelfva döpelseakten. Sålunda trodde man att barnet skulle vara fredadt för de dödes benägenhet att förkorta dess lif.

Det sålunda gifna lappnamnet behöll barnet hela lifvet igenom, om det fortfor att vara friskt och trifdes väl. Men var barnet skrikigt, sjukligt eller oroligt, erhöll det nytt namn genom nytt dop, som kallades ädda namma dopet (ny namn dopet). Nästnämnda tillstånd hos barnet ansågs nemligen vara ett bevis på, att någon Jabmek var förtörnad och framkallade sjukdomen eller vantrefnaden hos detsamma. Det fick derföre nytt namn efter den Jabmek, som förmodades hafva föranledt det onda. Det nya namnet kallades Saivo namma (Saivo namnet); ty vid detta dop invigdes den döpte åt Saivo, medan barnet deremot i Same namma dopet tillegnades Sarakka. Hvartdera dopet förrättades på ungefär enahanda sätt, och vid hvartdera offrades något; vid det förra åt Sarakka, vid det sednare åt den Jabmek, efter hvilken barnet fick namn.

En Lapp kunde, allt efter omständigheterna, omdöpas och erhålla nytt namn huru många gånger som helst. Ty skedde icke förändring i det tillstånd, som föranledt ny namn dopet, eller utsattes man senare för enahanda obehag, måste åter nytt dop ske och nytt namn gifvas. 1) Nåide skulle ock, såsom redan sagts, undergå Saivo namma dopet.

1) En sådan omdöpelse (uusi nimi kastet) var för 80 å 90 år sedan (detta nedskrefs sannolikt på 1830-talet) ej okänd bland Finnarne vid Kemi och Ijo elfvar. Ja, ännu så nyligen som år 1803 säges Bonden Erik Lampela i Tervola kapell, efter att en längre tid hafva varit sjuk, låtit omdöpa sig till Isak och derefter tillfrisknat. Sådan är iitminstone folktron. För öfrigt kände jag i sagda elfdalar under början af seklet äfven andra personer, om hvilka menigheten trodde, att de blifvit omdöpte eller, såsom det hette, aftvättat den christna döpelsen (pessyt pois ristin ja kasteen). De hade alla varit lyckliga i — [textförlust]

Jemväl ådda namma dopet verkstäldes af qvinna, som kallades Lavgädne eller dopmoder. Under hennes tillsyn uppvärmdes vattnet, hvari man insatte två björkqvistar, den ena sådan den hade växt på trädet7 den andra böjd till en ring. Derpå tilltalade dopmodern barnet sålunda: ,,Du skall blifva så fruktsam, sund och stark, som den björk, hvaraf denna qvist är tagen”. Derefter kastade hon i vattnet en ring, ett spänne, eller en plåt af ett silfverbälte eller ock något annat glänsande föremål. Detta föremål kallades namma skello. ,,Här kastar jag”, sade hon dervid, ,,namma skello i vattnet. Blif du så skinande och härlig, som denna skello är.” Derefter skedde sjelfva dopet, hvarvid den, som nydöptes, tillades det namn, som den jabmekas, hvilken i barnet skulle ånyo lefva upp, här i lifvet burit. Förrättningen slutade med orden: ,,Nu är du döpt vid den dödes (N. N.) namn. Få se huru väl det bekommer dig och du trifs dermed”.

Namma skello f’stades nu på den nydöpte, på en gosse under armen, på en flicka i barmen. Den hölls i helgd och ansågs bereda skydd mot hexeri och trolldom, hvarföre den alltid bars. Då gossen uppnått mognare ålder, fästade han likväl sin skello vid sin trumma, der den ansågs vara mycket gagnelig.

Stundom uppvärmdes dopvattnet i en blank messingskittel. I sådant fall behöfdes ingen annan skello, än denna kittel, som då tillföll barnet.

Liksom man genom Samedopet ville rentvå sig från det christna dopet, synes det såsom om man velat hos de gamle gudarne ursäkta sig äfven för det man begagnade sig af den christna nattvarden. Ty länge fortlefde seden att, då man begaf sig till kyrkan för att begå nattvarden, vid första källa, de gamle gudarne till ära, utföra en akt, som hade likhet med nattvarden.

förvärfvandet af jordiskt godt, särdeles ur skog och vatten, hvarföre man trodde att de på antydt sätt kommit i Tapios och Ahtis gunst. Af de troende kallades ett sådant dop Pirun kastet och den döpte ,,kastettu piru” (en döpt djefvul). Ej ens i mellersta Finland lärer denna fördom på alla orter ännu vara fullkomligt utrotad, hvilket deremot numera är fallet hos de finska och norska Lapparne.

Karta från 1720
Carte de Courones du Nord. Qui Comprend les Royaumes de Danemark, Suede, & Norwege &c. Par Guillaume de l’Isle. A Amsterdam Par Pierre Mortier Avec Privilege.
Tryckt i Amsterdam ca 1720.

”Kemisamerna leva i allmänhet på finskt vis och bära sådana kläder som de finska bönderna, som bo dem närmast, här och där mitt ibland dem. — De tala finska och begagna både eldvapen och pilbågar, som de köpa av finnarna” – de la Motraye om kemisamerna (1718)

Kemisamerna äro i allmänhet mindre och mörkare till hud- 
färgen än Tornesamerna, lika okunniga i trolleri och något mindre 
okunniga i religion. De hava icke så många renar som dessa, men 
i stället mycket flera skinn, åtminstone flera olika sorter och vack- 
rare och dyrbarare som pälsverk. Landshövding Cronberg visade 
mig, när jag var i Umeå, skinn av svarta rävar, som han ämnade 
förära arvprinsen av Hessen-Kassel, numera konung av Sverige. 

Hogarths illustrationer i Aubry de la Motrayes bok från sina resor i Norden 1718-23 men ocks (nedan till hger) från Ottomanernas rike, dvs Turkiet.

De kommo alla från denna lappmark, där man på två eller tre vintrar icke 
kunnat skaffa honom flera; intet enda skinn var från någon av de 
fyra andra, dit han sänt befallning att söka sådana. Kemisamerna leva i allmänhet på finskt vis och bära sådana kläder som 
de finska bönderna, som bo dem närmast, här och där mitt ibland 
dem. Dessa kläder skilja sig till formen just icke från Torne- 
samernas, utom att de äro litet längre, mera öppna framtill och 
vanligen försedda med sprund i sidorna nedtill såsom våra skjor- 
tor. De tala finska och begagna både eldvapen och pilbågar, 
som de köpa av finnarna. De hava i de flesta fall fasta stugor 
eller kåtor, täckta med trädbark eller torv och bildande de byar, 
varom jag talat. De slå ofta läger tillsammans. Flera hava till 
och med hus med eldstäder, hästar, oxar, kor och getter i de 
sydligare trakterna och insamla förråd av jäkälä, den mossa jag ovan 
omtalat, liksom man lägger in höförråd för att om vintern hava 
till foder åt oxarna och korna, som äta denna mossa lika gärna 
som renarna och icke hava samma instinkt eller likadana klövar, 
så att de kunna såsom dessa finna och skrapa fram den under 
snön. Det är förnämligast i Kemi lappmark, man finner de 
bävrar, av vilkas testiklar samerna tillreda sin universalmedicin 
och av vilkas skinn de vackraste mössor göras. Jag köpte i 
Kemi by några skålpund av de förstnämnda samt fem eller sex 
skinn.

Aubry de la Motraye: Travels through Europe, Asia and into part of Africa, London 1723. Varsam redigering av den drygt hundraåriga översättningen.

Historien om Saepmie, för skolor och hela Norden

FÖREDRAG. Historien om Saepmie, belyst av Peter Ericson, forskande föreläsare med denna blogg och Saepmie Times, i höst. För skolor, för alla, för universitet. Om Saepmies faktiska utbredning, dess forna fria status. Den glömda medeltiden, om svenska sjösamer och samernas förbigångna men rika finländska historia.
Kan beställas i hela Norden. Rabatt för kust- och samiska förvaltningskommuner.
Samt specialavtal för skolor och folkhögskolor

”I Saepmies Tid – 
Saepmie genom kolonisation och härjningar,
goda tider och självstyre, fördrivningar och utveckling.
Om hela Saepmie: Sunndal över Tana till Kola, Petersburg och Nyköping.”

En föreläsning 70-90 min (ni väljer) helkväll me

d rejält tilltagen tid för diskussion och frågor. 8 000 SEK inkl moms men exkl resa aug-nov.

En något kortare version på 55 min inkl debatt av något hett samerelaterat ämne diskuteras med PE som moderator. Samma kostnad.

Versioner anpassade för högstadiet gymnasiet, folkhögskolor OCH universitet finns; samt engelsk version. I fallet med skolor mängdrabatt och gärna i stora aulor!
Mediakampanj inför föreläsningarna ingår i priset.

Bokas direkt av undertecknad.

Blodtörst, absolut makt och böner – hur land (och stad) med kloster byggdes. Eller om Svearikets Game of Thrones, baserat på en ISIS-lik religiös stadsstat, driven av clarissinnor och gråbröder?

Med tack till Monika E Pensar samt källan Studium Catholicum

En bakgrund till stadsvandringarnas Clara kloster som år 1413 besöktes av samekvinnan Margareta. Av Peter Ericson.

Ett svenskt, medeltida ISIS (KAS-ish-IS?): Katolsk- i s h  stat i  staten 1270-1527; eller 
gudomlig nåd åt missionens välsignade karelare, samer, satakundare, ålänningar, västerbottningar/”hälsingar”, götar, svear … ? 

Hur uppstod det enorma katolska inflytande som erhölls under framför allt 1300-talet?

Strategin liknande i vissa stycken vissa samiska gruppers egen överlevnadstaktik: att placera sig kring rese-nav, vid kors- och utmed allfartsvägar. Dock gäller det bara själva placerandet av baslägren: där upphör likheterna.

År 1265 gavs dominikanermunkarna rätt att inneha egendom. Något liknande tycks ha gällt gråbröderna.

Allteftersom gråbrödra- och clarissinnesystrarna expanderade sin bas, och emottog arealer av svårbegripligt omfattande storlek av först kung Magnus ladulås och sedermera kung Birger Magnusson och så småningom även av Magnus I Eriksson, kom marken att på sitt sätt avvittras till stormannasläkter, som sökte sig till den växande staden vid Mälarens utlopp i Östersjön.

Förhållandevis tidigt kom dessa stormän att vilja bli begravda i Clara klosterkyrka och de allra största fick sin sista vila i Gråbrödernas kyrka Gråbrödrakyrkan, invigd 1300 – den som vi senare känner som Riddarholmskyrkan. Den är känd som Stockholms äldsta byggnad och enda kvarvarande lämning av en svensk medeltida klosterkyrka.

Munke lägret, sedermera Kungsholmen, utvecklade gråbröderna sina näringar och i övriga staden och blivande staden kom nunnorna, clarissorna i S:a Clara kloster att expandera sin verksamhet och införliva byar som t ex Väsby, strax intill dagens Hötorget (namnet fick det under Gustav Vasa).

”De som bosatte sig i hus på klostrets mark fick stadsprivilegier som borgare. Medlemmarna i Klara Kloster fick aldrig visa sig utanför klostrets gallergrindar, och klostrets omfattande affärsverksamhet sköttes utåt av sysslomannen, som valts av abbedissan och agerade med hennes fullmakt” (”Klara kloster i Stockholm: ett exempel på agrar stordrift under medeltiden.” Meddelanden från Kulturgeografiska institutionen vid Stockholms universitet, 0585-3508; B 15. Stockholm: Kulturgeografiska inst., Stockholms univ.  Dagny Torbrand  1968)

Under en period föreligger alltså en rent feodal verksamhet i en stadsstadliknande administration vars makt inte minst belyses av att Magnus ladulås lät flytta på Norrstigen för nunnornas skull. Samt att han placerade sin och drottning Helvigs dotter, prinsessan Rikissa där på Clara kloster (hon blev kanske, inte alldeles oväntat, abedissa där från 1335).

Den andliga, fysiska, politiska och ekonomiska makt som gråbröder, clarisinnor och svartbröder (alltså i Finland före Stockholm) utövar saknar motstycke i norra Europa. En envis vetenskapstradition vill även placera ett fransiscanerkonvent i Bjurö i dagens Västerbotten.

Historiska fransiscanerkonvent i Sverige (källa: Wikipedia) :
Visby konvent, Gotland (1233–).
Söderköpings konvent, Östergötland (1235–1520).
Uppsala konvent, Uppland (1247–).
Enköpings konvent, Uppland, etablerades kring 1250.
Skara konvent, Västergötland (omnämnt 1259, –).
Gråbrödraklostret i Stockholm, Gråmunkeholmen, Stockholm, (1270–);
systerkloster Sankta Klaras systerkloster grundat 1286 av Magnus Ladulås.
Linköpings konvent, Östergötland, (1287–).
Arboga konvent, Västmanland (1200-talet–).
Jönköpings konvent, Småland (1200-talet–).
Nyköpings konvent, Södermanland (1200-talet–).
Krokeks konvent, Östergötland (omnämnt 1440 –).
Raumo konvent, Satakunta (omnämnt 1449 –).
Kökars konvent, Hamnö Åland, (troligen i mitten av 1400-talet -).
Nylödöse konvent, Västergötland (1473–).
Viborgs konvent, Karelen (1400-talet –).
Växjö konvent, Småland, (1400-talet–).

Sedermera tillväller Clara kloster sig Karlberg och Rörstrand. Karl Knutsson Bonde tilbyter sig år 1452 Djurgården; och det är ungefär den tiden som markerar början av Clara Klosters nedgångstid. Dock behåller man rätten till allt fiske utanför dåvarande Djurgårdslandet – ett ohyggligt stort område!

I sammanhanget kan vara lämpligt att tillägga att djur under medeltid vanligen betydde vildren.

Svartbrödramunkarna

Bilden blir än mer komplex med Svartbrödraklostrets instiftande på 1330-talet. Redan kring 1220 hade man kommit till Strängnäs och Sigtuna; och inte långt därefter gjorde man anspråk på den tomt som idag domineras av Stockholms slott och som tingats på av byggherrarna till Slottet Tre Kronor. Svartbröderna kom sedan att hålla till vid Österlånggatan. De var dominikanermunkar, och oftast sällan såta vänner med gråbröderna. Dominikanerna, Herrens hundar, domini canes (en ordlek) kom att bli tongivande i franska inkvisitionen, och tycks ha haft ett mycket stort inflytande i Europa. Där ska tusentals människor ha bränts på bål! Detta är alltså föregångarna till våra nordiska trolldomsprocesser,

Dominikanerbrödernas konvent kom 1249 till det som skulle bli Åbo. Här fick man så småningom för första gången välja rikshalvans/provinsens  egen biskop och det blev dominikanfadern Johannes från Sigtuna, som valdes år 1286 (och senare ärkebiskop i Uppsala) – Åboland fick påsåvis en internationell kontakt medelst en utomlands utbildad prästman. För övrigt samma år som S:a Clara kloster sägs ha instiftats.

Att dominikanerorden så tidigt etablerades i Finland är avgjort intressant ifråga om studier av det tidiga svenska rikets infrastruktur.

 


I en kommande bloggpost tittar vi på Riddarholmskyrkan, och dess betydelse för nationalstaten Sverige och dess regenter.  I åter en annan post ser vi på hur man placerat klostret utmed allfartsvägar synkront med korstågs- och pilgrimsleder.

Högstesparven

Karaktären High Sparrow, spelad av walesaren Jonathan Pryce, i Game of Thrones torde ha inspirerats av forna tiders gråbröder och fransiscaner samt dominikanerkonventet svartbrödramunkarna. Promobild. Länk:
http://gameofthrones.wikia.com/wiki/High_Sparrow

 

 

Med tack till Monika E Pensar samt källan Studium Catholicum

1730 års tumskruvar i Torne lappmark

19. Här på uplästes Högwälborne hr. Baron och Landzhöfdingens
publication af den 16 April 1729 om Caitoma Lapparnes Handell
här wid Juccasjerfwi sålydande i bokstafwen Nemble.
Ehuruwähl hans Kongl. Mayt. igenom dess resolution under den 6
Novembr. 1722 allernådigst har stadfäst Luhleå stad det privile-
gium och förmån, det bör, likmätigt 1695 års uprättade Jordebok
öfwer Lapmarkerne, Lap Allmogen i Luhleå handa och sine waror
förbyta med Luleå stadz borgerskap, på deras wanlige marcknadz-
platzer, anbefallandes mig der öfwer en noga hand hålla, efter
som iag och strax derefter samma Kongl. Resolution låtit i Lap-
marcken publicera Lapallmogen till efterrättelsse; Icke dess min-
dre som det förspördes, det, twärt emot Lapallmogen i Luleå ändå
skola sig understå, at med sine waror resa til Piteå och Torneå
Lapmarcker, hwarigenom Borgerskapetz näring och handel blifwer
förderfwad Konungen och staden till skada, altså har mig å Embe-
tes wägnar ålegat, för högstbemte. Kongl. Maytz. Resolution här
igenom å nyo at uprepa och publicera Låta, med yttermera förbud,
det ingen af dhe lapmän och byar, hwilka efter Jordeboken och
Kongl. förordningen höra till Luleå Lapmarck, måge under hwad
förwändning det wara må, resa med sina Wahror och afwell till an-
dre Marcknadz och bytesplatzer än som Luleå stad och Lapmarck af
ålder förunte och nu brukeligen äro; Och på det sådant, må så
mycket mera hämmas å ligger det Herrar Justitiarierne och Crono-
befallningzmännerne I Torne och Pitheå, at genast drifwa dem
tillbaka till den ort de höra;


Anno 1730 den 13. 14. 15. 16. 17. 19 och 20 Januarii höltz ordi-
narie Laga Häradz Ting och Rättegång med Allmogen af Torneå Lap-
marck och Juccasjerfwi Tingzlag uppå dess wanliga Tingställe när-
warande Tingztolcken Mikkel Jönsson Stålnacka och Wanlige Edswor-
ne Nämdemän

BILD: Dahlberg, Torneå ur Suecian.

PENTAX Image