Skogsfinnarna. (Svenska Familj-Journalen 1877:

”Trälar under penningen” skildrar Eero Järnefelt savolaxare i svedjebruk.


Via Runeberg.org: http://runeberg.org/famijour/1877/0293.html

Skogsfinnarna. (1877)
Kulturhistorisk skiss.

(Skrift, som vunnit pris i Familj-Journalens
litterära pristäflan.)

Långt bort från odlad bygd, djupt inne bland furorna,
nedsatte sig i slutet af femtonhundratalet och början
af det sextonde ett stort antal finska familjer i
Yermland, Helsingland och Dalarna. Dessa kolonister
kommo från Tavastland och Savolaks, möjligen också
från andra trakter af landet. Det är icke – åtminstone
författaren veterligt – med full historisk visshet
utrönt, hvad som förnämligast föranledde denna
sällsamma och äfventyrliga utvandring, men många
tecken gifva dock vid handen, att det hufvudsakligast
var nöd och brist i den starkt frostländiga hembygden,
som oafvisligt manade till försök att på annat håll
vinna uppehälle.

Att dessa söner af det minnesrika Finland icke
slogo sig ner i den svenska obygden har sin enkla
förklaringsgrund dels i den omständigheten, att de
voro allt för fattiga att köpa sig jord, och dels
äfven till någon del i den misstro och afvog-het,
som den svenske bonden hyste mot kringirrande
främlingar. »De kommo östanifrån», säger traditionen,
»och medförde i kontar litet säd till sådd samt yxor
och andra jern. De hade ock många bössor och hundar,
stora och varggråa, som voro öfvade till jagt och
vana vid svält. Männen med qvinnor och barn följde
skogarna och gingo från höjd till höjd. När de kommo
upp på bergkrönen spejade de vidt omkring, och sågo
de då rök uppstiga – tecken till att trakten redan var
bebodd -. drogo de längre fram. Under den långa färden
lefde de af jagtbyte. De hade gått hemifrån, for att
i främmande land söka hvad godt de finna kunde.» *

Med den okufliga energi, som ännu i dag utmärker
skogsfinnen, började kolonisterna miltals inne
i skogen åt sig uppföra enkla blockhus. De fällde
skogen rundtomkring och svedjade den. Nu besåddes
de sotiga, med sten och stubbar öfversållade fälten
med den medhafda rågen – men ännu hade de ett år att
vänta innan sädet kunde gifva skörd.

Det kan lättare tänkas, än beskrifvas, hvilka
vedermödor och försakelser af alla slag dessa arma
kolonister hade att utstå under den första vintern af
deras vistelse i obygden. De med björnmossa stoppade
pörtena skyddade väl emot kölden, helst bränsle
fanns i ymnighet, men brödbekymren voro naturligtvis
de största.

Lyckligtvis hvimlade de stora skogarna den tiden af
vild-bråd, och isynnerhet förekom elgen allmänt. Men
vild och skygg, som detta våra skogars förnämsta
högdjur är, blef skidjagten på honom icke desto mindre i hög grad
ansträngande under skarp köld och i djup snö.

Den skogsordning, som år 1647 utfärdades, uppmanar likaledes till finnarnas utrotande. Till nämnda förordning gjordes emellertid år 1664 ett för bönderna högst bindande tillägg, så lydande:

”Der ock någon bonde härefter tillstädjer någon finne
att bygga och bo således på sin skog, som sagdt är, han skall första gången plikta 40 daler silfvermynt; kommer han oftare igen, då skall han straffas till
galgen.»

 

Men våren kom, och med den förhoppningarna. Ur
sotfälten uppspirade rågbrådden med yfvig tofva och
lofvade rik äring; de talrika, nu isbefriade sjöarna
och tjernorna lemnade godt fiske-, tjädern och orren
skötos under det de.slogo sitt melodiska spel i de
höga furorna. Det blef sålunda snart fullt upp med
föda i finnens pörte, fastän säd ännu saknades, och
männen kunde således få någon tid öfrig till andra
göromål än jagten, såsom förfärdigande af nödtorftiga
bohagsting med mera.

Förhållandet emellan de i floddalarna bosatta
svenskarna och de inkräktande finnarna var,
från första stunden det blef bonden bekant, att
främlingarna slagit sig ner i skogen, i hög grad
spändt. Detta förhållande skulle snart vidga sig till
öppna fiendtligheter.

Traditionen har från denna tid bevarat många hemska
och blodiga minnen.

Det var finnens storartade svedjande, som först
upptände tvedrägtens fackla. Då ett svedjeland
icke på många år gifver mer än en skörd, måste
naturligtvis oupphörligen nya skogssträckor fällas,
och den svenske bonden fick sålunda natt och dag se
de väldiga rökmolnen uppstiga från urskogarna, hvilka
han betraktade som sin egendom, ehuruväl ock kronan
gjorde anspråk på äganderätten till dessa ödemarker,
hvilka bonden icke sjelf kunde medhinna att odla
eller på annat sätt tillgodogöra sig.

En i grunden oberättigad fruktan, att genom denna
kolonisternas framfart skogarna till slut skulle
totalt nedbrännas, föranledde bönderna att klaga hos
fogdar och länsmän. Dessa i sin ordning rapporterade
förhållandet till högre vederbörande, dervid också
troligen inberättande, hurusom finnarna undandrogo sig
skatt och tionden samt utskrifning till krigstjenst
med flera pålagor, som denna tid tryckte landets
bofasta befolkning – och så utfärdades det ena påbudet
efter det andra mot allt svedjande på de från denna
tid så kallade finnskogarna.

Men finnarna aktade föga på dessa vederbörandes bud
och befallningar och synas till och med redan från
början af tvisten hafva mött hot med hot.

”Nu började en vild och grym jagt på de fågelfria kolonisterna. Bönderna ville naturligtvis undgå både böter och galge och så väpnade de sig och drogo upp mot skogarna.”

Stora, fullkomligt stiglösa, skogssträckor skilde
dem åt alla håll från svenskarna och de trodde icke,
att dessa skulle våga öppet anfalla dem.

* Detta uttryck, fritt betraktadt, ljuder vackert;
men när man besinnar, att nöden dref dem att i öde
trakter söka sitt bröd, så kläder sig meningen i en
dyster slöja af sorg.

Bönderna gingo också i början mycket försigtigt
tillväga. Det hade nämligen kommit till deras kunskap,
att finnarna voro starka i trolldom och att hvarken
jern eller stål beto på dem.

Men allt strängare utrotningspåbud anlände från högre
ort, och ställningen blef till slut den allvarligaste.

I en kunglig skrifvelse af år 1641 uppmanas
landshöfdingarna, att låta uppbränna icke allenast
finnarnas porten, utan äfven deras säd, så att de
af brist på uppehälle måtte nödgas begifva sig ut
ur skogarna.

Den skogsordning, som år 1647 utfärdades, uppmanar
likaledes till finnarnas utrotande. Till nämnda
förordning gjordes emellertid år 1664 ett för bönderna
högst bindande tillägg, så lydande:

”Der ock någon bonde härefter tillstädjer någon finne
att bygga och bo således på sin skog, som sagdt är,
han skall första gången plikta 40 daler silfvermynt;
kommer han oftare igen, då skall han straffas till
galgen.»

Nu började en vild och grym jagt på de fågelfria
kolonisterna. Bönderna ville naturligtvis undgå både
böter och galge och så väpnade de sig och drogo upp
mot skogarna.

Men finnarna försvarade sig och sina torftiga hem
med mod och tapperhet. En stor del af dem föll i
den blodiga fejden, och deras porten afbrändes, men
de öfriga gåfvo sig ändå icke. Numera fullkomligt
förtrogna med skogens alla bakhåll och gömslen, lågo
de öfverallt i forsat för bönderna och anställde med
sina säkra lodbössor stor förödelse bland dem.

Detta ohyggliga guerillakrig fortsattes en tid med
omvexlande lycka, men slutade så, att finnarna blefvo
alldeles kringströdda och all vidare jagt på dem
omöjlig. De hade, säger traditionen, då svenskarna
visade sig ämna på allvar anfalla dem, på vidt skilda
ställen af skogen undangömt små förråder af säd och
andra lifsmedel och de drogo sig nu undan till dessa
platser, der de i djup stillhet höllo sig dolda.

Under tiden härjade och brände svenskarna allt hvad
de kunde öfverkomma på finnarnas gamla boplatser och
drogo så hem, rapporterande för fogden, att de fyllt
sitt värf.

Bland om tidens råhet och barbarism vittnande
ohyggligheter från dessa blodiga fejder vet
traditionen förmäla, att då svenskarna först anföllo,
gömde sig finnarnas hustrur och barn i de frodiga
och vidsträckta rågfälten, der de trodde sig vara väl
skyddade. Men svenskarna, som fått order att afbränna
äfven skörden, tände på rågen från alla sidor, och
då denna var fullmogen och vind låg på, förvandlades
snart de böljande fälten till ett ofantligt eldhaf,
hvarur många af de arma varelser, som der gömt sig,
icke hunno ut, utan blefvo uppbrända. Men qvinnornas
och barnens jemmerskri nådde männens öron, och deras
raseri kände derefter icke några gränser, heter det
vidare. De svenskar, som nu föllo i deras händer,
sargades och söndersletos bit för bit, tills döden
gjorde slut på deras gräsliga marter.

Det är egendomligt, att man öfverallt i finnmarken
får höra sägas, att det var genom förräderi som
de svenska bönderna lyckades besegra finnarna. Det
berättas härom sålunda:

Finnarnas döttrar voro smärta, fagra och hade »hår
af guld». Då konungens bud kom, att finnarna skulle
med eld och svärd fördrifvas, men de svenska bönderna
fruktade för deras trolldom, sände de sina raskaste
söner upp i finnskogen, under förevändning att
der jaga, men egentligen för att utspana finnarnas
antal och öfriga förhållanden. Dessa flinka jägare,
hvilka i skicklighet sägas hafva öfverträffat
finnarna, blefvo bekanta med finska flickor, och ömma
förhållanden uppstodo snart dem emellan. Men när de
svenska ynglingarna fått veta allt hvad de ville om
finnarnas ställning och boplatser, öfvergåfvo de sina
fästmör och blefvo i stället vägvisare åt de skaror,
som skulle mordbränna deras med falskhet tilltänkta
fränders hem.

Dessa uppgifter förefalla icke så osannolika. Det
kan lätt tänkas, att den finske nybyggaren, trots
sin naturliga misstänksamhet, icke ogerna såg om hans
döttrar blefvo förenade med svenska män, hvarigenom
större trygghet för besittningen af hans boplatser
naturligen måste uppstå.

Namnen på flera platser i finnskogen erinra
ännu om denna förfärliga strid för hus och härd,
såsom t. ex. Slagtaredalen, Mördareön, Blodsmyran,
Finngrafven med flera.

När omsider allt åter blef tyst i skogen, kommo
finnarna fram ur sina gömslen, tände signaleldar och
samlades så småningom.

Den gräsliga olycka, som nyss öfvergått dem, hade
ej förmått fälla deras mod. De började åter åt
sig uppföra porten och snart syntes ännu en gång
svedjeröken välta upp mot skyn.

Finnarna synas hafva från denna tid lemnats någorlunda
i fred och erhöllo till och med på en del från
odalbygden mycket aflägsna trakter tillstånd att
fritt slå sig ner och bebo skogen. Så beviljade
t. ex. konung Carl XI finnarna i Hassela (längst
upp mot Medelpad-gränsen) att svedja utan föregången
syn, ”helst bygden vore aflägsen och synekostnaden
känbar». Det hade ock blifvit konungen kunnigt, att
”folket satt i ett uselt tillstånd och lefde af bark”.

Finnskogarna hafva numera icke det dystra utseende
eller äro så vidsträckta, som vid den tid finnarna
började befolka dem. På många ställen ligga nu der
stora sträckor odlad jord, som deras efterkommande
brutit mellan berg och sjö, bildande ordentliga
byar med fast befolkning. Men ännu i dag svedjas
stora områden, och skörden kan der mången gång gifva
ända till tretio tunnor på tunnlandet. Ända upp till
bergskrönen har denna sällsamma kultur sträckt sig,
och när då vinden spelar fram och sätter den böljande
säden i våglik rörelse, ser det ut, som om sjelfva
berget rörde sig. Och längst upp på topparna stå
i spridda grupper höga, afsvedda furor, nakna och
knotiga, liksom mörka vålnader af de invandrade
finnarna, skådande ner på guldet vid deras fötter –
det hela företeende en högst egendomlig anblick.

Skogens återväxt är på många ställen så snabb,
att man har exempel på att ett och samma svedjeland
kunnat afrödjas och besås fyra till fem gånger under
en mansålder.

Der svedjeelden gått fram, der uppväxer förnämligast
löfskog, såsom björk, asp och al. Och om man bestiger
någon af de höga bergstoppar, som öfverallt upptorna
sig i finnbygden, ligga för ögat oöfverskådliga massor
af löfträd; blott här och der ser man mörka skuggor
i denna ljusa tafla, betecknande att furuskogen der
står orubbad.

Betet blir på svedjade marker det yppersta och gräset
når mången gång vandraren upp till axlarna. Såsom
ett exempel på huru rikt det s. k. finnbetet är,
må här i förbigående nämnas, att på Köhlsjö finnskog
i Helsingland (vid gränsen mot Medelpad) minst 1,000
kor från de vid hafskusten (vid Hudiksvall) liggande
socknarna Tuna, Hög och Högsta hvarje sommar beta,
och att väl tusentals till från främmande trakter
der skulle finna mer än tillräcklig sommarföda.

Den finska folkstammen i Vermlands, Helsinglands och
Dalarnas urskogar har numera fullkomligt sammansmält
med den svenska, och språket är också nästan
uteslutande det sednare. Hvad särskildt Helsinglands
finnskogar beträffar, så har den finska munarten
längst bibehållit sig i Loos socken (den aflägsnaste
intill Herjeådalen och Dalarna), hvilken bygd först
blifvit bruten af invandrande finnar. Konung Oscar I,
hvilken en gång hörde till Stockholm kommenderade
soldater från denna trakt inblanda en hel mängd
finska ord i sina samtal, ifrade mycket för den finska
munartens bibehållande, och genom hans försorg blefvo
nya testamenten på finska språket anskaffade och
utdelade till de finnar, som då voro i Loos bosatta.

En stor mängd finska namn på berg, sjöar och andra
naturföremål bibehåller sig ännu och visar oss bland
annat hvar de första, så grymt behandlade finnarna
slogo sig ner. Vi skulle kunna uppräkna hundratals
dylika finska namn och benämningar, men då sådant
ligger utom planen för denna kortfattade teckning af
skogsfinnens skiftande öden på svensk jord, utesluta
vi dem här.

Det lider intet tvifvel, att de stora och vilda
obygder, som ännu kallas finnskogar, skulle länge,
ja, väl ända till våra dagar, blifvit obefolkade,
om ej de finska kolonisterna der
slagit sig ner. Endast den, som genomvandrat dessa
dystra sträckor, kan göra sig en föreställning om de
oerhörda svårigheter, som här mött för odlingen. I
sanning, det har fordrats finnens hela outslitliga
seghet för att bryta alla dessa mångartade hinder och
man bör tacksamt erkänna, att han härigenom mäktigt
bidragit till främjandet af vårt lands väll Genom hans
exempel lockades så småningom äfven svenska nybyggare
upp till ödemarken och funno der sin nödtorftiga
bergning. Der det förut fanns blott vilda berg,
skogar och moras och der förr endast vilddjuren hade
sina af ingen störda hem, der ligga nu Öfverallt
Imngströdda, af leende löfskog omgärdade byar, med
en i allmänhet välmående och för kraft, allvar och
laglydnad synnerligen utmärkt befolkning.

Se här ett exempel:

Den förste finne, som nedsatte sig i Hassela obygd,
anlände dit år 1598. Han hade fyra söner och grundlade
den nuvarande Köhlsjö by, belägen omkring 1,200 fot
öfver hafvet. Sedermera anlände flera andra finska
kolonister, hvilka lade grunden till andra byar. I
närvarande stund räknar Hassela socken i skiftad jord
och skog 88,730 tunnland och en befolkning af omkring
2,000 personer, alla bergande sig godt, fastän frosten
ofta nog anställer stor förödelse på grödan.

Yi anmärkte här ofvan, att skogsfinnen utmärker
sig för laglydnad. Detta påstående tål dock vid
någon modifikation hvad jagten angår. Skogsfinnarna
vilja ännu i dag icke veta af någon jagtstadga, med
andra ord, de anse, att jagten bör vara fullkomligt
fri. Häri spårar man tydligen ett troget be-varadt
arf från deras förfäder, för hvilka jagten alla tider
på året utgjorde ett högst vigtigt näringsmedel.

Den gästfrihet, skogsfinnen visar främlingen, är
nästan rörande. Är det på sommaren, man kommer till
hans gård, så skjutsas småpojkarna genast ut att meta
laxöring*. Potatisgrytan puttrar snart på spiseln
och lermuggen sköljes sju gånger, ty i den skall
mjölken hällas, i fall man inte får s. k. »filtråg»
med sin tjocka grädde.

Är det åter på vintern vi komma till en finnstuga,
så ställer sig kosthållningen litet annorlunda. I
riktigt lyckligt

fall kan man då få smaka på björn- eller
lostek, men annars torkadt kött, salt strömming
m. fl. tarfliga anrättningar, hvilka dock smaka
jägaren förträffligt. Men fastän nu kosten icke är så
omvexlande och god, som om sommaren, så är finnens
välvilja, om möjligt, så mycket större. Sommartiden
får han nämligen ofta besök af allehanda slags folk
och får då höra färska nyheter från kyrkbygden, men
om vintern äro besöken oftast färre än månaderna i
köldtiden, och hans nyfikenhet att få veta hvad som
»händer och sker i verlden» – det vill här säga
närmaste socken – blir derigenom ställd på ett
hårdt prof, hvilket han dock består med berömvärd
resignation. l regeln far den egentlige skogsfinnen –
den, som ännu bor mycket aflägset – till kyrkan blott
två gånger om året, nämligen vid jul och midsommar.

Yi kunna fatta detta.

Han har ofta tre till fyra mil och derjemte högst
illa banad väg till kyrkan. Han får derunder allt
efter årstiden ömsom klöfja, gå, ro, eller åka på
skidor, hvilket allt fordrar dryg tid, och måste
således anträda sin kyrkofärd på lördagen. Med
söndagen inberäknad får han sålunda hindra tre
dagar för sin officiela gudstjenst – men dertill har
lian icke råd. Hvilo-dagen är för honom, som måste
strängt arbeta, hufvudsakligen en dag för nödvändig
kroppslig hvila.

Men den, som sett skogsfinnen på söndagsförmiddagen
i sitt torftiga hem hålla sin enkla andaktsstund i
kretsen af de sina; den, som sett honom göra detta
utan minsta bryderi för det herremannen för dagen
varit hans påtvungna gäst – den skall visserligen
kunna intyga, att skogsfinnens andakt dervid varit
minst lika stor, varm och uppriktig, som någonsin
dens, hvilken i stenmuradt tempel fått åhöra den
lärde predikanten.

Författaren fick en gång i sin ungdom ett dräpande
svar af en finngubbe på fråga, hvarför finnarna så
ytterst sällan besökte kyrkan, utan till utseendet
mera lefde som hedningar.

»Herrn är ung ännu», svarade den gamle allvarligt,
»och förstår inte riktigt hur vi hafva det. I kyrkan
samlas ”folk till hundratal, men jag har läst i
bibeln, att ’hvar två eller tre äro församlade i mitt
namn, der är jag midt ibland dem’.»

Gubben Noach.

* De flesta häckar och åar i finnskogen – liksom
i många andra svenska skogsbygder – hvimla af
laxöring. Denna fiskart, som är särdeles läcker, är
dock i högsta grad skygg och det fordras rätt mycken
vana och försigtighet att få honom på kroken. Den
laxöring, man här kan meta upp ur bäckarna, är i
allmänhet liten, och man räknar oftast flera stycken
på skålpundet. I elfvarna åter och långt ofvanför
målen för laxens uppgång, träffar man, ehuru numera
sällsynt, laxöring af ända till 20 skålpunds vigt.

 

Berg (Z) och en urgammal märklig historia om ett till synes samiskt kärnområde

Bergs kommun och socken i sydligaste Jämtland har en mäkta intressant historia med koppling bl a till kustskogssamer; och därtill med samer som haft vinterbete i nuvarande Sandvikens kommun, i Bollnäs med Arbrå och sannolikt också kring Avesta!
Det skulle till och med kunna hända att några av de samerna som under järnåldern bar fram det ursydsamiska språket kom denna väg via Åland och Uppland. Se vidare Minerva Piha och våra andra bloggposter i ämnet.

Det här materialet kom först för mina ögon då jag arbetade med Rätanmålet kring 2011-12. Det har sedan vid utvidgade studier framstått som allt märkligare och alltmer spännande.

I  Bergs socken föddes 1728 Cicilia Jonsdotter – modern till de i vår blogg emellanåt omtalade Sigrid och Anna Jönsdotter, de då unga samekvinnorna – annars boende under den perioden i Njutånger – som reste till Newcastletrakten. Hon var i sin tur dotter till de extensivt nomadiserande samerna Jonas Larsson och Sigrid Jonsdotter.

Om Cicilias mor, Sigrid Jonsdotter, stod följande i samband med hennes frånfälle 19 juni 1772 i Högs socken (hon och maken säsongspendlande mellan Hög och Fors, vari maken anställdes som sockenlapp i sistnämnde socknen). Sigrids mor hette alltså i sin tur Coecila Eliaedotter och fadern Jöns Erlandsson.

Rörande de husförhör som kyrkan lät genomföra – sannolikt på statens inrådan – i mitten av 1720-talet och bit in på dessa decenniums andra hälft – så resulterade det i avslöjandet av en rejäl samisk population i Färila. Överlag kan man säga att Hälsingland kryllar av samer under 1700-talets första hälft, och sannolikt också tidigare. Det vi antar, är att samerna sågs som hedningar och ännu ej tilläts skriva in sig i ministeriallängderna just före 1705-10.

Ett samiskt kärnområde anas, och en mycket gammal samisk kontingent skymtar fram och ses nomadisera i de inre delarna av södra Norrland 1670-1710 inte minst. Kontakt torde ha funnits med såväl fjällsamerna som med kustsamer – mest de sistnämnda. De inblande landskapen är i förstone Medelpad, Jämtland (södra och västra), Hälsingland, Gästrikland. Men berörs gör även Uppland, Västmanland, Dalarna och möjligtvis resterande Jämtland.

Peter Ericson, historiker, Helsingfors
Lördagen den 8 februari 2020

Frågelista 207 är intressant! Här från Ovanåker och Edsbyn!

Svar på ULMA:s frågelista 207.
Upptecknat av Waldis Ordéus nov.-dec. 1954.
Sagesman: Köpman Petrus Lindén, Edsbyn f. 1893

Under min barndom kom lappar hit till Edsbyn med renar opch lät barn åka.
En gång kom de med en hel hjord på 200 renar för uppvisning.
De höll till med renarna på ”Lindéns berget”).  —
Dessa lappar hade även renhudar-renkronor att sälja.

     Lappar uppträdde även på Knåda marknad och sålde renhudar och lappslöjd. Renhudar användes av folk som slädhudar. — Renhud på ovanåkersmål r e´n s h wJämtar sålder också lappslöjd på marknaden.

SOFI, Uppsala.

Ovanåker, Hälsingland.´.

Bodgatan i Knåda
Gamla marknadsgatan i Knåda.
Bild: Lars Lööv.
Bildlänk: http://www.storahalsingegardarsvag.se/Knada.htm

Över is och vatten? Ny forskning om SYDSAMISKA SPRÅKENS* FÖRFLYTTNING 300 – 600 AD.

Eller Varifrån kom de sydsamiska språken * ? Och hur nådde de Saepmie?

Några rader till bidrag till kunskapen om fennoskandisk språkmigration
(artikelserien publiceras i sammanfogad form i Saepmie Times ** 2020!)

Kom flera av de samiska språkvarieterna från söder och sydost, och isåfall vilka av varieteterna? Här en inledande diskussion om förutsättningarna, en diskussion som kommer att fortsätta i åtminstone ytterligare ett par andra uppföljande bloggartiklar.

De senaste fem åren har inneburit ansenliga framsteg för forskningen om samerna och de samiska språkvarieteternas historia. Vi ser lite på forskningsläget; ger min bild.

1. Samiska språk och inmarschvägar
De samiska språkvarieteternas enorma och till synes snabba utbredning västerut (ca 4-600 e.Kr. baserat på A. Aikio [2007 etc] och M. Heikkilä [2014]) är slående.
I hög grad sker enligt dagens finländska konsensusbild de s k inmarscherna via Kvarken och Nordkalotten. En av de möjliga språkhistoriska inmarschvägarna anses gå via dagens Nystad (fi. Uusikaupunki) och Åland under folkvandringstid, merovingingsk och i viss mån vikingatid (eller om man så vill under järnålder). Några fler centrala regioner här är Åbo, Sydösterbotten med orter som Leväluhta, (Dagens) Jakobstad – och på svenska sidan Norrtälje med Östhammar. Saken behöver utredas vidare under kommande år! Den stora ”språk-autostradan” kan också ha gått över Kvarken.
     Ord som gett avtryck är bl a det baltiska salo, ö på flera olika samiska varieteter, i olika varianter av Sålle-, Sollen etc. Avtrycken går in emot Norge och är exempellöst välrepresenterat i Dalarna; men även i Uppland, där det bör undersökas närmre. En lång rad andra ord och företeelser publicerades av Minerva Piha (2018, 2019) vid Åbo universitet. 

Enligt Aikio (”An essay on Saami ethnolinguistic prehistory.” Uleåborg 2016) och Heikkilä (Bidrag till Fennoskandiens språkliga förhistoria i tid och rum. Helsingfors 2014, diss.) ska senast vid pass 5-600 e.Kr sydsamiskan ha anlänt till sina nuvarande platser. Det ska gälla väsentligen även ume– och pitesamiskan; samt – analogt därmed – bör också den av Lars-Gunnar Larsson (2018) utredda s k Holmbergerska samiska språkvarieten inbegripas i just detta sammanhang; även om den synes ha kreoliserats under inte minst 1600- och tidigaste 1700-talet i samband med en hel del nordliga samers flyktande och migrerande söderut.

Under ca halvtannat millennium, ca 300 – 1800 AD hinner sistnämnda språkvarieteten både anlända och dö ut. Sydsamiskan har däremot lyckligtvis revitaliserats; och vi ser små men ändock tydliga tecken på att något liknande kan hända med såväl ume- och pitesamiskan.

Sett i perspektivet av det i omgångar urgamla sambandet mellan nationerna i den fennoskandiska regionen och det gamla stormaktsriket eller storriket/konungariket Sverige, så äger dessa språkmigrationer rum inom ett och samma rike. Möjligen är orsakerna därtill ofta desamma: tryck österifrån. Andra skäl kan vara klimatavvikelsen 535-536 AD, som tillsammans med Klubbekrigetnuijasota (fi.) – torde var de enskilt starkaste skälen för språkmigrationerna ifråga (här mer om 500-talets klimat-dramatik: https://www.historicalclimatology.com/blog/something-cooled-the-world-in-the-sixth-century-what-was-it#). Även om också en fler decennier lång klimatextrem kan vara nog skäl för att också den orsaka en serie händelser som resulterar i ett tryck österifrån.

Mer om inmarschvägar nedan och i kommande avsnitt.

2. Urspråk och ‘protofolk’
Tidigare har någonslags ur-uraliska eller åtminstone proto-östersjöfinska talas vid vårt innahavs stränder. Det bör ha funnits där senast för ca tretusen år sedan, eller under den senare delen av bronsåldern. Förekomsten av en ursamiska är svårare att belägg; även om uppgifter därom poppar upp nu och då. Också ett äldre indoeuropeisktalande  befolkningssubstrat fram till och med senmesolitikum eller äldre bronsålder har varit på tal. De har då gått upp i varandra. Det här blir givetvis utpräglat teoretiskt.

3.  Språklig genès
Som vi har framställt här tidigare här kom den egentligan samiska och den egentliga finskan att skapar ungefär samtidigt på vad som förefaller vara var sin sida om Päijänne i Insjöfinland. Det här sker kring 2-400 e.Kr och något århundrade fram.

4. Dialekternas embryon
Men bildandena av urfinskan och ursamiskan av ca år 300 AD, kommer också de huvudsakliga dialekterna i bägge språken (eller ”språkgrupperna”, vilket man föredrar) att utformas redan i början av det första millenniet AD. Den del som kommer att utvecklas till det vi idag kallas syd- och umesamiskan (samt, av det mesta att döma, även den äldre formen av Holmbergers gästrikesamiska) refereras vanligen till

5. Finländsk konsensus om språklig inmarsch österifrån råder via Piha, Heikkilä, Aikio och undertecknad. Det som återstår nu; är att rekonstruera vinter- eller vattenvägarna och de toponymiska och arkeologiska spåren härav.

6. Måste språket gått med folk så att säga ”på rot”; eller kan det rentav ha varit så, att de södra samerna vid något tillfälle dominerat handel och annat i Bergslagen-Dalarna-södra Norrland, t ex kring 550-700 AD? Denna sista fråga bör man gärna ägna viss eftertanke.

* Här avses pite-, ume-, syd- och gästrikesamiska.
** Beställes via facebooksidan Southsaamihistory eller epost saepmietalks@gmail.com


I kommande del:
Om följande arbete:

”Combining Proto-Scandinavian loanword strata in South Saami with the Early Iron Age archaeological material of Jämtland and Dalarna, Sweden” av Minerva Piha (skriven 2018, tryckt 2019). Källförteckning och om innehållet i påföljande bloggartikel.

 

ANDERS FJELLNER (1795-1876). En av sydsamiskans
allra främsta företrädare. Foto av Lotten von Düben 1871.

 

Bilden kan innehålla: text

Ovan: Bewick’s (1789) släde med sälskinnsöverdrag; sannolikt använd och såld av Jöns Andersson, anställd som sockenlapp i Njutånger (Hälsingland). Senare förd till Northumberland. Publicerad i Consett 1789.

Nedan:  Postbåt i packis av J.A.G Acke 1889.

Postbåt i packis av JAG Acke.JPG

 

 

SYDSAMISKANS FÖRFLYTTNING anno 300 – 600 AD. Om nordiska uraliska språk som rör sig över is och vatten? (Om ny forskning!)

Eller Varifrån kom de sydsamiska språken * ? Och hur nådde de Saepmie?

Några rader till bidrag till kunskapen om fennoskandisk språkmigration
(artikelserien publiceras i sammanfogad form i Saepmie Times 2020!)

Kom flera av de samiska språkvarieterna från söder och sydost, och isåfall vilka av varieteterna? Här en inledande diskussion om förutsättningarna, en diskussion som kommer att fortsätta i åtminstone ytterligare ett par andra uppföljande bloggartiklar.

De senaste fem åren har inneburit ansenliga framsteg för forskningen om samerna och de samiska språkvarieteternas historia. Vi ser lite på forskningsläget; ger min bild.

1. Samiska språk och inmarschvägar
De samiska språkvarieteternas enorma och till synes snabba utbredning västerut (ca 4-600 e.Kr. baserat på A. Aikio [2007 etc] och M. Heikkilä [2014]) är slående.
I hög grad sker enligt dagens finländska konsensusbild de s k inmarscherna via Kvarken och Nordkalotten. En av de möjliga språkhistoriska inmarschvägarna anses gå via dagens Nystad (fi. Uusikaupunki) och Åland under folkvandringstid, merovingingsk och i viss mån vikingatid (eller om man så vill under järnålder). Några fler centrala regioner här är Åbo, Sydösterbotten med orter som Leväluhta, (Dagens) Jakobstad – och på svenska sidan Norrtälje med Östhammar. Saken behöver utredas vidare under kommande år! Den stora ”språk-autostradan” kan också ha gått över Kvarken.
     Ord som gett avtryck är bl a det baltiska salo, ö på flera olika samiska varieteter, i olika varianter av Sålle-, Sollen etc. Avtrycken går in emot Norge och är exempellöst välrepresenterat i Dalarna; men även i Uppland, där det bör undersökas närmre. En lång rad andra ord och företeelser publicerades av Minerva Piha (2018, 2019) vid Åbo universitet. 

Enligt Aikio (An essay on Saami ethnolinguistic prehistory.” Uleåborg 2016) och Heikkilä (Bidrag till Fennoskandiens språkliga förhistoria i tid och rum. Helsingfors 2014, diss.) ska senast vid pass 5-600 e.Kr sydsamiskan ha anlänt till sina nuvarande platser. Det ska gälla väsentligen även ume– och pitesamiskan; samt – analogt därmed – bör också den av Lars-Gunnar Larsson (2018) utredda s k Holmbergerska samiska språkvarieten inbegripas i just detta sammanhang; även om den synes ha kreoliserats under inte minst 1600- och tidigaste 1700-talet i samband med en hel del nordliga samers flyktande och migrerande söderut.

Under ca halvtannat millennium, ca 300 – 1800 AD hinner sistnämnda språkvarieteten både anlända och dö ut. Sydsamiskan har däremot lyckligtvis revitaliserats; och vi ser små men ändock tydliga tecken på att något liknande kan hända med såväl ume- och pitesamiskan.

Sett i perspektivet av det i omgångar urgamla sambandet mellan nationerna i den fennoskandiska regionen och det gamla stormaktsriket eller storriket/konungariket Sverige, så äger dessa språkmigrationer rum inom ett och samma rike. Möjligen är orsakerna därtill ofta desamma: tryck österifrån. Andra skäl kan vara klimatavvikelsen 535-536 AD, som tillsammans med Klubbekrigetnuijasota (fi.) – torde var de enskilt starkaste skälen för språkmigrationerna ifråga (här mer om 500-talets klimat-dramatik: https://www.historicalclimatology.com/blog/something-cooled-the-world-in-the-sixth-century-what-was-it#). Även om också en fler decennier lång klimatextrem kan vara nog skäl för att också den orsaka en serie händelser som resulterar i ett tryck österifrån.

Mer om inmarschvägar nedan och i kommande avsnitt.

2. Urspråk och ‘protofolk’
Tidigare har någonslags ur-uraliska eller åtminstone proto-östersjöfinska talas vid vårt innahavs stränder. Det bör ha funnits där senast för ca tretusen år sedan, eller under den senare delen av bronsåldern. Förekomsten av en ursamiska är svårare att belägg; även om uppgifter därom poppar upp nu och då. Också ett äldre indoeuropeisktalande  befolkningssubstrat fram till och med senmesolitikum eller äldre bronsålder har varit på tal. De har då gått upp i varandra. Det här blir givetvis utpräglat teoretiskt.

3.  Språklig genès
Som vi har framställt här tidigare här kom den egentligan samiska och den egentliga finskan att skapar ungefär samtidigt på vad som förefaller vara var sin sida om Päijänne i Insjöfinland. Det här sker kring 2-400 e.Kr och något århundrade fram.

4. Dialekternas embryon
Men bildandena av urfinskan och ursamiskan av ca år 300 AD, kommer också de huvudsakliga dialekterna i bägge språken (eller ”språkgrupperna”, vilket man föredrar) att utformas redan i början av det första millenniet AD. Den del som kommer att utvecklas till det vi idag kallas syd- och umesamiskan (samt, av det mesta att döma, även den äldre formen av Holmbergers gästrikesamiska) refereras vanligen till

5. Finländsk konsensus om språklig inmarsch österifrån råder via Piha, Heikkilä, Aikio och undertecknad. Det som återstår nu; är att rekonstruera vinter- eller vattenvägarna och de toponymiska och arkeologiska spåren härav.

6. Måste språket gått med folk så att säga ”på rot”; eller kan det rentav ha varit så, att de södra samerna vid något tillfälle dominerat handel och annat i Bergslagen-Dalarna-södra Norrland, t ex kring 550-700 AD? Denna sista fråga bör man gärna ägna viss eftertanke.

* Här avses pite-, ume-, syd- och gästrikesamiska.

I kommande del: Om följande arbete

”Combining Proto-Scandinavian loanword strata in South Saami with the Early Iron Age archaeological material of Jämtland and Dalarna”, Sweden av Minerva Piha (skriven 2018, tryckt 2019). Källförteckning och om innehållet i påföljande bloggartikel.

 

ANDERS FJELLNER (1795-1876). En av sydsamiskans
allra främsta företrädare. Foto av Lotten von Düben 1871.

 

 

 

 

Postbåt i packis av JAG Acke.JPG
Ovan: Postbåt i packis av J.A.G Acke 1889. Nedan Bewick’s (1789) släde med sälskinnsöverdrag; sannolikt använd och såld av Jöns Andersson, sockenlapp i Njutånger. Senare förd till Northumberland. Publicerad i Consett 1789.

Bilden kan innehålla: text

Samiska säljägardöttrar från Njutånger: hälsingesamestintorna Anna och Sigrid Jönsdotter.

Om hälsingesamestintorna och säljägardöttrarna Anna och Sigrid Jönsdotter. Anna-dagen till ära, 9 dec 2019.

Bild av Thomas Bewick, publicerad i Consett 1789.
Bilden torde ha börjat skapas när dessa hälsingesamestintor besökte Northumberland, i Bewicks grannskap. Under några intensiva veckor vistades de hos baron Liddell med familj på deras bägge ägor, av vilka det ena – ett slott, Ravensworth, var i North Durham.

Mer nedan och på annan plats i bloggen om deras northumberlandresa.

 


Anna född 1760
och Sigrid 1763, växte de upp i Forsa och Hög socknar i Hälsingland och flyttade sedan med föräldrarna till Njutånger, där fadern antogs som s k sockenlapp (en yrkestitel) i Njutånger och Enånger socknar. Pappan ska ha varit en skicklig säljägare. Mamman kom från en känd mycket sydlig samesläkt. De kan absolut ha talat den samiska varietet som Lars-Gunnar Larsson skrev en bok om i början av 2018.

Originalet finns att få på British Museum.

Saepmie Times har forskat kring dessa unga kvinnor; den som är intresserad av att veta mer, skaffar sig lämpligen samtliga utgivna nummer av vår PDF-publikation.
Beställ genom att mejla saepmietalks@gmail.com!
Pris ca 345 SEK, ev något lägre om vi bestämmer oss för en före-jul-drive i dagarna.

Lars-Gunnar Larsson: Per Holmberger och sockenlapparnas språk (2018)

Peter Ericson

Övre bild: Dellen från Avholmsberget. Wikimedia Commons.

 

ANNA-DAGEN: Anna Jönsdotter och yngre syster Sigrid, hälsingesamestintor, avbildade 1786 i Northumberland …

Hälsingesamestintorna Anna och Sigrid Jönsdotter.

Samiska säljägardöttrar från Njutånger.
Bild av Thomas Bewick, publicerad i Consett 1789.
Bilden torde ha börjat skapas när dessa hälsingesamestintor besökte Northumberland, i Bewicks grannskap. Under några intensiva veckor vistades de hos baron Liddell med familj på deras bägge ägor, av vilka det ena – ett slott, Ravensworth, var i North Durham.

Mer nedan och på annan plats i bloggen om deras northumberlandresa.

 

Anna född 1760 och Sigrid 1763, växte de upp i Forsa och Hög socknar i Hälsingland och flyttade sedan med föräldrarna till Njutånger, där fadern antogs som s k sockenlapp (en yrkestitel) i Njutånger och Enånger socknar. Pappan ska ha varit en skicklig säljägare. Mamman kom från en känd mycket sydlig samesläkt. De kan absolut ha talat den samiska varietet som Lars-Gunnar Larsson skrev en bok om i början av 2018.

Originalet finns att få på British Museum.

Saepmie Times har forskat kring dessa unga kvinnor; den som är intresserad av att veta mer, skaffar sig lämpligen samtliga utgivna nummer av vår PDF-publikation.
Beställ genom att mejla saepmietalks@gmail.com!
Pris ca 345 SEK, ev något lägre om vi bestämmer oss för en före-jul-drive i dagarna.

Lars-Gunnar Larsson: Per Holmberger och sockenlapparnas språk (2018)

Peter Ericson

Skötesren, goda grannar, samer & bofasta. Om rotegång & urfolksstatus: norrhälsingesamerna igen…

Om Dellen och Norrhälsingland som en något utstickande del i södra Saepmie.

Så varför trivdes samerna så fint i Norrhälsingland (ex Bergsjö, Gnarp och Dellenbygden) ?

Det bör vara inte minst för att de fick husly, vård och mat för dagen om de hungrade.

Var det så här någonannanstans?
Var det så här överallt?
Är det en reminiscens från äldre historisk tid?
Ryssarna (eller mera korrekt uttryck sovjetryssarna) Krupnik och Khazanov skrev på sin tid en del om symbios mellan nomader och bofasta. Sannolikt kan en del av dessa teorier appliceras på de relationer som byggdes här och annorstädes.

Exemplen kan mångfaldigas; är i det närmaste legio i landskapen Ångermanland, Medelpad och Hälsingland samt historiskt även i de flesta delar av Jämtland-Härjedalen. Skötesrenägandet och de nära relationerna som kom att utvecklas mellan renskötarna och de bofasta bönderna och nybyggarna kom på viss sikt att leda til lavundsjuka på andra håll. Det är såvitt vi har förståt bakgrunden till dagens hat: avundsjuka, missunsamhet

Men är det då någonting som utmärker Dellen och delar av övriga Norrhälsingland specifikt?Jo; men det är nog det att de nära relationerna mellean samer och andra i bygderna ifråga tidigare och tydligare än på andra håll manifesteras i skriftligt dokunenterad form: vi kan utläsa det i ministerialböckerna. Skriftliga uppteckningar och muntliga intervjuer låter sedan antyda att företeelsen vidmakthållits genom flera århundraden. Ännu kring 1920-30-talet vallfärdar – exempelvis –  fattiga samer till en by som heter Vade i centrala Bergsjö. Detta framgår med ymnighet i det muntliga intervjumaterial som bevarats av Jämtlands läns museum utifrån de spänannde intervjuer som genomfördes av Olle ”Rajd” Andersson m fl främst under perioden 1979-83. Redan under 1600-talet noterar vi dessa nära relationer.

Boende i bagar- och bryggstugor (och understundom i boningshusen) är en företeelse som i Medelpad och Hälsingland växer fram under främst 1910-talet. Samma period gäller för samer och kustbönders relationer i södra och centrala Ångermanland samt i delar Ådalen och s k Höga kusten. Långt tidigare syns täta relationer ha funnits i västra och norra samt nordligare och mer inte/västra delarna av centrala Ångermanland.

Andra tidiga exempel finns, dels ifråga om verddi-systemets utövande i reella Lappland och i stora delar av Västerbottens inland; alltså mera i nybyggarbygd. Här torde samma fenomen som i t ex Härjedalen kunna skymta fram; där relationerna blivit riktigt intima och utbytet flitigt, har i en annan ände avundsjuk kunnat dyka upp. Under vårt arbete i Nordmaling framskymtade en liknande företeelser ordentligt påtagligt.

1700-talets statliga tvångsingrepp
Kom sockenlappssystemet eller det senare och därpå följande bofasthetstvånget att göra samerna mer assimilerade och ”samkörda” med den övriga befolkningen? I grunden högst tveksamt. kanske någonstans. Men de skulle ändå hållas åsido och avsides. man höll sig gärna också avsiktligt på sin kant – vilken torde ha gått över inte minst kvinnorna och ökat på spädbarns- liksom barnsängsdödligheten.

Till slut: Varför så speciellt i just Norrhälsingland? 
Vi vill mena att samerna haft en lokal och regional urfolksstatus i trakten.
Helt enkelt.

 

Mer om hälsingesamer; om samförstånd samt om värdsystem kommer i denna blogg framöver.


Peter Ericson 21 oktober 2019 

Ingen fotobeskrivning tillgänglig.
Bilderna, ovan: Också i Medelpad och sydligare delar av Hälsingland togs samerna ofta gärna väl om hand vid t ex ålder- eller sjukdom. Just här ser det dock ut att vara ett utpräglat sjösamiskt (möjligen också kustskogssamiskt) årstidsläger i Enånger år 1695. 

Nedan: Detalj. Jacob Danielsson med hustru Malin; Mårten Hindrichsson m fl samer 1695 i Enånger, Hälsingland. Dessa utpräglade kustsamer synets annars ofta i Gnarp och Tynderö.Ingen fotobeskrivning tillgänglig.

Definitioner av Sápmi – hur utvecklar vi dom? En onsdagsfundering.

Undertecknad har nu i ett kvarts sekel intensivt arbetat med att undersöka de perifera och okändare delarna av det historiska område som hyst samer och där samer varit aktiva.

Området har alltid intresserat mig våldsamt; och i all blygsamt har jag följt i Ingvar Svanbergs och Christer Westerdahls fotspår och låtit mig inspirerats av såväl Inger Zachrisson som Jouni Tervalampi och på senare år fått en medarbetare i Eskil Olsson och således arbetar i följande svenska landskap, som nu samtliga fått en samisk historia – i ett nota bene! sammanhängande område med gamla samiska näringar: Ångermanland, Medelpad, Hälsingland, Dalarna, Gästrikland, Uppland, Södermanland, Värmland. Vissa indikationer börjar nu peka på att det skulle kunna bli så att även Östergötland kommer att kunna räknas in här i gruppen.

Samma sak håller nu på att upprepas med Finland.

Frågor som växer fram härutav:

1. Om sydsamerna lever ned till Härjedalen, vad kallar vi alla de som levt söder därom?

2. Samma fråga fast med södra och centrala Finland?

3. Hur blir definitionen på Sápmi. Ska den problematiseras på nytt?

Vi kommer tillbaka till frågeställningarna.

 

Peter Ericson 16 oktober 2016

 


Bild: Nordregio. 
Bildresultat för sápmi

” — skridfinnarna, som styrs från Hälsingland —” (Adam, mellan amazoner och cykloper. Och en tusenårig karta)

”Jag skall nu ge en kort beskrivning av sveonernas land eller Svea rike: i väster innefattar det götarna och samhället Skara, i norr värmlänningarna med skridfinnarna, som styrs från Hälsingland, i söder det förut omtalade baltiska havet i hela dess längd. Där ligger det stora samhället Sigtuna. I öster slutligen gränsar det till de ripheiska bergen, där det finns väldiga ödemarker och höga snömassor, och där flockar av vidunderliga människor hindrar ett ytterligare framträngande”

Adam av Bremen [IV kap 25], 1070-talet

Kommentar: Det är inte enda gången Adam kopplar ihop Hälsingland med samerna.
Men vi ska komma ihåg att den tidens hälsingebegrepp är snubblande nära dagens norrlandsbegrepp. Det här är så tidigt att man även kan ha betraktat Finland som blott en utväxt på samma Hälsingland (”Helsingaland”).

COTTON WORLD MAP, även kallad Anglo-Saxon World Map eller Mappa Mundi, daterad till 1040-talet (eller lika ofta 1025-1050, sannolikt skapas i Canterbury)=. på bilden överst till höger ser man skridfinnarnas land (”blindtarmen” ovan till vänster i bild), nedan t.h tillsammans med eller i relation till Britannien.
Vänstra större bilden är hela kartan och såvitt förstås hela den i munkarnas och vikingarnas England kända världen.

https://www.bl.uk/collection-items/anglo-saxon-world-map