Föreläsningar om hälsingesamerna i Dellenbygden, Sörhälsingland med omnejder! Alltid den 16:e!

Samernas historia i Dellen och Hälsingland!

TEMA Sjösamer – hälsingesamer – vinterbete, fjällsamer – kustsamer

Norra_Dellen

Två turnéer och ett seminarium planeras.

SÖKER nu

Lokal och medhjälpare till egna arrangemang:

16 aug Föreläsning, miniturné Genombrott i forskning om samer i norra Hälsingland

Bergsjö, Hassela; Valsjön eller Naggen.

16 sep Föreläsning, miniturné enligt ovan
Norrbo samt Sörhälsingland (några förslag: Segersta, Söderala; Alfta samt Bollnäs).

SÖKER till seminariet fler föreläsare

16 okt Seminarium Tema Samer i Dellenbygden med omnejd
Forsa, Hudik, Delsbo, Ljusdal eller Bjuråker

Peter Ericson
Saepmie föreläsning
Tel 0729070058
Epost rentahistorian@gmail.com

Se även facebooksidorna Southsaamihistory, Saepmie Times och Föreläsare Peter Ericson

Annonser

KUSTSAMER Kurs- och föreläsningsutbud GÄVLEBORG: Resenärer, sockenlappsdöttrar, sjösamer ….. Introduktionskvällar, kurser, aulaföreläsningar osv

(OBS utkast 20180531, erbjudandet gäller ej ännu)

Introduktionskväll, dagkurs och föreläsningsutbud

Avser sommaren och hösten 2018

Introduktionskväll om samernas historia i länet

Välj mellan följande föreläsningstitlar:

Om sockenlappsdöttrarna Anna och Sigrid Jönsdotter som reste från Njutånger till Newcastle 1786.
Kustsamer från Övik till Gävle. Årstidsläger, näringar och källor beskrivna.
Om resenärerna längs södra norrlandskusten, fokus norrhälsingekusten och deras möten med samerna här. Vi tecknar en bild utifrån detta 1655-1835 ca.
Om samerna i Ljusdal, Bollnäs, Ovanåker och Ockelbo. Reninnehav, livsstil, religion, vilka spår lämnade dessa samer, var har de tagit vägen, finns ättlingar?
Om vinterbete i Hälsingland ca 1660-1930.
Sockenlapparna i Gästrikland och södra Hälsingland (fr o m 15 okt 2018)

Fler titlar kan tillkomma.

Introduktionkväll samt dagkurs (Sápmis historia, samisk kvinnohistoria samiska nringar. Om kolonisation och fördrivningar och om bättre tider. Kunskapsläge, teori, metod). Anpassningsbart för folkhögskolor och gymnasier.
9 600 SEK exkl moms och resa
Dagkursen kan utbytas emot en aulaföreläsning för kommunens högstadier/gymnasier!

Endast föreläsning 5 000 SEK exkl moms och resa

Endast dagkurs (3 h) 5 800 SEK exkl moms och resa

Saepmie forskning föreläsning undervisning (SFFU)
Kontakta oss: saepmieforskning@gmail.com

Peter Ericson tfn 0729070058

Sjösamer och södra kusten i fokus i t r e nya projekt!

Tre projekt om samernas

historia på södra kusten i

Saepmie


T r e 
forskningsprojekt om samerna utmed X- och Y-länskusten presenteras här, kort och koncist. Likaledes handlar det om samernas historia på kusten inklusive vinterbete.

 
Fokus är sjö- och kustsamerna, men även vinterbetet som bedrivits av fjällsamerna kommer att ägnas stor uppmärksamhet.
 
Målgrupper och tänka medaktörer eller samarbetsparter/sponsorer är alltifrån samebyar och sameföreningar över hembygds- och lokala intresseföreningar till museer och statliga eller nationella samiska organisationer

DE OLIKA PROJEKTEN (Samtliga är arbetsnamn – fullständiga namn kommer under de kommande veckorna!)

(1) Samerna utmed Västernorrlands kust
Projekt som via NBV söker medel ur Region Västernorrland för att samla uppgifter om samerna i olika trakter och kommuner i länet. Föreläsningar, studiecirklar och tillfälle för samebyar och sameföreningar att presentera sin verksamhet.

(2)  Forskningsprojekt Norrhälsingekustens och Dellenbygdens samer
Projekt som sammanställer och grundforskar i arkiven och i någon mån via arkeologisk inventering skapar ny kunskap om detta eftersatta geografiska och tematiska område.
Finansiering ännu oklar. En serie småskrifter kommer blanda annat att bli resultatet.
Liksom projektet nedan skulle det kunna utvidgas, t ex internationellt.

(3) ”Vinterbetesprojektet”
Projekt som baseras på samarbete mellan firman Saepmie forskning (SFFU) och samebyarna i aktuella områden. Vinterbete bedrivet av fjällsamebyarna är i fokus i första omgången; men det kan utvidgas tematiskt och geografiskt. Delfinansiering av samebyarna; medan ytterligare medel ansökes om.

Kontaktperson i samtliga projekt är Peter Ericson (kontaktuppgifter nedan!)

Dessutom pågår andra projekt som vi ej redogör för här.

Karasjogas

 
Peter Ericson 20 maj 2018
 
Bildtext: ”Karasjok sett med Barthélemy Lauvergnes ögon i samband med expeditionsdeltagarnas färd från norska kusten till Karesuando 1839.”

Efter Pekka Sammalahtis kompletterande uppgifter: Den här bilden från 1839 är från karasjokbornas sommarplats Assebákti, ett par mil ovanför kyrkobyn.

KONTAKT: Peter Ericson
Tfn 0729070058, +46729070058
EPOST saepmieforskning@gmail.com

Ur Resan genom Härjedalen och Hälsingland 1799, Schmidt & co (Lööv 1992): Del 1. J ä r v s ö 24 juni

Järvsö 24 juni 1799

Dagen därpå var det den 24. juni, midsommardagen. Det är den största högtidsdagen i Sverige. Särskilt bonden gläder sig var dag åt den, så snart han den första maj har firat sommarens ankomst.  —

På en hög ö i älven ligger här den stora kyrkan och kyrkoherdebostället. En bro förde oss över till ön. Där spände skjutsbonden ifrån och lämnade oss stående i regnet. Men vi steg in under det framskjutande taket på en liten folktom stuga, och nör regnet hade slutat lät jag mig sättas över älven i en liten båt för att på den andra sidan skaffa oss en häst. Här träffade vi för första gången på en gästgivare som inte litade på oss. Han ville inte hämta någon höst förrän jag hade visat fram vårt pass. När han hade läst det, sade han, att vi inte kunde resa vidare förrän gudstjänsten var över. I annat fall skulle han bli straffad. Om detta var sant, vet jag inte, men det förefaller mig märkligt, att man uppehåller resande på en plats där man under bar himmel måste invänta att predikanten säger AMEN! —

Färjan var en vackert (sic) syn när den med så många människor som den kunde ta, gled bort över det lugna vattnet och ständigt kom tillbaka, för at hämta en ny last. —

Männen som bar svarta rockar av fint kläde och vanligt snitt, hade ett tilltalande utseende. men aldrig någonstans har jag sett en sådan mängd fula kvinnoansikten.
Det var svårt för mig att få syn på ett enda som var drägligt. De fåtaliga samer som befann sig bland dem var i mina ögon fördelaktigare.

SCHMIDT

… Samiskt urfolk i Mottiland, Attmar, Årskogen, Bergsjö och runt Norrdellen?

1. Invånarna i Norrbo, Bjuråker och Gnarp (eventuellt även i andra dellensocknar – eller dellennära socknar – som Forsa och Hög) har flyttsamer som inhyses 250 år före alla andra  i kustlandet….  och socknen känner ett ansvar för samerna i trakten och låter gamlingar gå rotegång som en del andra inhemska åldringar. Allt detta är fullständigt unikt!
Dessutom har Bergsjö dels en mycket djupt inarbetat sametradition, dels hade man bland jämtlandssamerna gjort sig kända långt in i 1900-talet för att vara generösa med samer som hamnat på obestånd. Det gäller allrafrämst invånarna i byn Vade.

2. Swab & Robsahm beskriver hur ingen av samerna vid Middagsberget – som ingår i Bjuråkers sockenlapps sijte – någonsin varit i den ”egentliga lappmarken”; liksom de icke
kan göra sig förstådda på sin samiska med de andra samerna, de som kommer uppöverifrån.

3. Richard Gothe skriver 1945 att samerna kom före svedjefinnarna till Medelpads södra finnmark. Då handlar det om Torp, Ramsjö, Borgsjö och Stöde. Den första ort som nämns där samer vistas i västra Medelpad är veterligen Ensillre år 1705.

4. Några odiskutabla nav, hjärtan och samlingsplatser för kustskogssamerna ligger i angivna socknar samt i Jättendal, Hudiksvall och Njurunda.

5. Ett viste är dokumenterat i slutet av 1700-talet i gränsskogen kring Årskogen.

MER OM DESSA SAMER I SAEPMIE TIMES no 2/2018, som utkommer i juli och no 3/2018, som utkommer i september!!

Lappkyrkan Bergsjö
Foto föreställande Lappkyrkan i Bergsjö socken.
Från nordanstig.se, turismsidan.

HÄLSINGESAMISK HISTORIA: Bjuråkerssamerna möter besökare, 7 augusti 1796, vid Middagsbergets fot

De hade en stor koja, ty lappen själv var lång som jag, och 100 renar, av vilka dock nu blott två kalvar voro hemma.”

I en uppföljande  bloggpost kommer vi att söka utreda vilka samer exakt det var som möte storherrarna; men av det mesta att döma ser det i skrivande stund ut att vara sommarsijten till (nyss avlidne) medelpadsfödde sockenlappen i Bjuråker, Mårten Clementsson med dotter Marget samt deras moder, Mårtens fru, Elisabeth Olsdotter, som ser ut att vara släkt – syster? – med Sigrid Jönsdotters svärmoder.
Vid det här laget är njurundafödde samen Per Olsson sockenlapp, och gift med Marget.

Vi återkommer till övriga aktörer.

”Den  7 augusti gjorde bokhållare Wetterdal och jag oss ett onödigt besvär med att jaga efter ungfågel, ty vi fingo i stället upp harar. Vi fingo för övrigt par hasardsingenting.
På eftermiddagen besökte vi Middagsberget 1/8 mil norrut för att forska efter en järnmalmsanledning, men funno även där ingenting.

 På andra sidan om detta berg, som var stort och skogbevuxet, var ett lapphushåll, vilket bestod av nio personer.

Mberget ev
Efter en hel del sökande sommaren 2016, fotograferade Christina Grubbegårdh-Gottberg denna vy, från det som av det mesta att döma synes vara det idag (kanske även 1796) obebodda Middagsberget.  _______

De hade en stor koja, ty lappen själv var lång som jag, och 100 renar, av vilka dock nu blott två kalvar voro hemma. En lappdräng hade tjänt som soldat under kriget och bar Svensksunds-penningen på sin skinntröja, men han hade nu tagt avsked sedan han med orött bliit hädad av sin kamrater. Flickorna voro lunsiga och feta och voro mycket försvenskade men öven förfranskade, ty de kallade varandra cousine, ett oväntat ord vid foten av Middagsberget
De talade en ganska riktig svenska, men i sitt eget språk, som de bruka sinsemellan, skilja de sig så mycket från andra lappmarkers invånare, att de ej förstå varandra. Ingen av dem hade någonsin varit i den egentliga lappmarken. Deras huvudnäring är korgflätning etc.
Till bruket foro vi tillbaka över Rödjarbosjön i den minsta båt, jag någonsin sett, vilken i vart ögonblick hotade att välta runt med oss (PE framhävningar)”

Peter Ericson 3 april 2018

SAMERNAS HISTORIA (P.Ericson) Kalendarium över kommande bokade föreläsningar 16/4-12/6 (fler tillkommer!)

Ångermanland och Hälsingland i fokus före Dalarna, Medelpad och Samernas Stockholmiana!
Mitt Kalendarium – kommande föreläsningar mm

16/4 Skule Naturum Höga Kusten (Kramfors kommun,men rimligt avstånd från Övik) i min mormors farmors Vibyggerå! Gratis – det bjuds på fika! Titel: ”Två landsmödrar och två syrar från Saepmie – en ny syn på samer i historien”

19/4 Öviks Fhsk Utbildningsdag, föranmälan, förhandsbetalning!
Info i länk som lägges nedan! Prislista ca närmsta dygn!
Tillsammans med Bernt Ove Viklund!

16/5 Stocka Folkets Hus i Harmånger, Nordanstig i Hälsingland
Titel kommer på fredag! Förköpsmöjligheter finns. Inträde, men en rimlig summa!
Kvällsföreläsning. Swish eller kontant. – Jag kommer annonsera om förköp här på sidan!
Obs massvis med nya rön om kustsamernas kommer att presenteras, och vi tittar en del på sockenlappssläkterna i trakten och eras band till sjösamer och kustskogssamer. Samiska Sigrid Jönsdotter, som reste till Newcastle 1786 var dotter till Njutångers sockenlapp, med rötter i Forsa, och hon gifte in sig i trakten, och bodde i Rogsta socken. VÄLKOMNA!

12/6 Äppelbo (m fl i juni) – Dalarna. Seminarium, föranmälan (snarast till: saepmieforskning@gmail.com)

V Ä L K O M N A , varthelst Ni besöker mina föreläsningar!

 

 

HÄLSINGESAMISK HISTORIA: Bjuråkerssamerna möter besökare, 1 augusti 1796, vid Middagsbergets fot

De hade en stor koja, ty lappen själv var lång som jag, och 100 renar, av vilka dock nu blott två kalvar voro hemma.”

I en uppföljande  bloggpost kommer vi att söka utreda vilka samer exakt det var som möte storherrarna; men av det mesta att döma ser det i skrivande stund ut att vara sommarsijten till (nyss avlidne) medelpadsfödde sockenlappen i Bjuråker, Mårten Clementsson med dotter Marget samt deras moder, Mårtens fru, Elisabeth Olsdotter, som ser ut att vara släkt – syster? – med Sigrid Jönsdotters svärmoder.
Vid det här laget är njurundafödde samen Per Olsson sockenlapp, och gift med Marget.

Vi återkommer till övriga aktörer.

Den  7 augusti gjorde bokhållare Wetterdal och jag oss ett onödigt besvär med att jaga efter ungfågel, ty vi fingo i stället upp harar. Vi fingo för övrigt par hasardsingenting. På eftermiddagen besökte vi Middagsberget 1/8 mil norrut för att forska efter en järnmalmsanledning, men funno även där ingenting.
 På andra sidan om detta berg, som var stort och skogbevuxet, var ett lapphushåll, vilket bestod av nio personer.

Mberget ev
Efter en hel del sökande sommaren 2016, fotograferade Christina Grubbegårdh-Gottberg denna vy, från det som av det mesta att döma synes vara det idag (kanske även 1796) obebodda Middagsberget.

De hade en stor koja, ty lappen själv var lång som jag, och 100 renar, av vilka dock nu blott två kalvar voro hemma. En lappdräng hade tjänt som soldat under kriget och bar Svensksunds-penningen på sin skinntröja, men han hade nu tagt avsked sedan han med orött bliit hädad av sin kamrater. Flickorna voro lunsiga och feta och voro mycket försvenskade men öven förfranskade, ty de kallade varandra cousine, ett oväntat ord vid foten av Middagsberget
De talade en ganska riktig svenska, men i sitt eget språk, som de bruka sinsemellan, skilja de sig så mycket från andra lappmarkers invånare, att de ej förstå varandra. Ingen av dem hade någonsin varit i den egentliga lappmarken. Deras huvudnäring är korgflätning etc.
Till bruket foro vi tillbaka över Rödjarbosjön i den minsta båt, jag någonsin sett, vilken i vart ögonblick hotade att välta runt med oss (PE framhävningar)

Peter Ericson 3 april 2018

DELAR AV ”I stormens öga” – om de bortglömda och förödda samerna kring södra norrlandskusten (från en studie av dessa gruppers leverne 1670-1770) och landet innanför. Artikelserie i Saepmie Times (Peter Ericson)

I stormens öga del 2 (utbrutna delar!)

Medelpadskusten c 1650

Medelpad har åtminstone tett sig som ett av de mer källtomma och -tysta landskapen i densydsamiska historien. Under en längre period hänvisades vi främst till primärmaterial, såsom husförhörslängder och ministerialböcker. Nog är dessa arkiv mest tillfyllest, men det kräver en enorm massa pusslande, samt sittfläsk (om än tekniken gör att vi idag hinner genomfara dussintals socknar på samma tid som en eller två för tjugo år sedan).

Nu har ett antal oerhört intressanta husförhörslängder med en hel del samer i skapligt näraliggande socknar uppdagats, som t ex Säbrå och Färila, samt även några medelpadska, om än oftast bara enstaka eller följande enskilda familjer. Njurunda har några av de intressantare längderna. Här bör också Bergsjös senare längder från slutet av 1700-talet nämnas då de upptar en stor mängd samer.

senare år har det dock tillkommit en del domboksmaterial främst från nordostliga tingslaget; vilket ger intressanta upplysningar kring boställen och aktivitetsytor.

rtill får vi en tidigare historia kring Stavreviken då köraren Anders Månsson vid Lögdö bruk i oktober 1688 försökte våldta samekvinnan Margreta Nilsdotter, Thomas Anderssons hustru. Margretas sijtes (dvs flyttlags) läger fanns på Stavreskogen i Ljustorp. Sådana fynd gör att nya namn tillkommer liksom ger viss inblick i en del av dåtidens villkor och verklighet.

Naturligtvis finns ingen hundraprocentig tillförlitlighet i kyrkobokföringen. Materialet är teoretiskt tillgängligt från 1686; men i realiteten först kring 1695-1700, i somliga medelpadssocknar som Skön är de äldsta längderna från 1709, Alnö ca 1726 och Timrå först långt senare. Vi har sökt i ett sjuttiotal socknar, så det är ju i grunden ett orimligt stort material. Källsituationen ställer till det – även med de tre stadsbränderna som ju förintat mycket material.

———

Bild: UR GNARPS DÖDBOK 1783. Ännu en ångermannasame, som hamnat utmed hälsingekusten. Detta är en senare generation, men även han en som tampats med björn. Thomas Andersson föddes 1730 i Bjärtrå och blev sockenlapp i Gnarp, där han dog 52 år gammal. Han hade blivit björnriven och sedan dess legat i lungsot. Han var gift med Margeta Thomasdotter med vilken han fått åtta barn, varav alla utom ett nådda vuxen ålder. Det var mycket ovanligt i sk sockenlappskretsar och markerar nog ett paradigmskifte, på det att Thomas tycks ha rått någorlunda eller helt över sina egna boställen. Han hade tjänat ”hos svenskt folkuppåt Ådalen i några år innan han kom ner och gifte sig härnere 1758.

Samerna blir tvångsbofasta

Myndigheterna försöker oupphörligen, med jämna mellanrum, bofastgöra samerna. Försöken

kulminerar i en mycket etnocentrisk procedur, en pristävling i Patriotiska Sällskapets regi. Tävlingen leder fram till nationella bofastgörandekampanjer. Kring 1790 blir det allt svårare för samerna att fortsätta nomadisera. Resultatet blir en skyhög ökning av spädbarnsdödligheten, tillika överdödlighet i barnsäng. Lokala fördrivningar sker t.ex. i Sala ca 1720, Ovansjö-Torsåker och Äppelbo, kring 1748 äger rum. Vår trakt förefaller i perspektiv såsom en lugn oas.

Franske Aubry söker samer i regionen 1718

Vi ramlade förra sommaren över Aubry de la Motrayes märkliga, pregnanta thick descriptive

svenska och mellan-/södranorrländska avsnitt i Seigneur A. de La Motrayes resor 1711-25. Via Falun genomreser han delar av Jämtland, Medelpad och Ångermanland. I Brunflo intervjuar han kyrkoherden, även kallad Magister Bidenius Renhorn, vilken beskriver samernas flyttningar till Storsjöns stränder och vidare. I de La Motrayes resor står det bland annat:

Den 28:e kom kyrkoherden i Brunflo för att bedja oss intaga vad han kallade en liten herdemåltid i hans hem, en fjärdingsväg längre bort, men fortfarande på vår marschroute. Vi åto middag hos förutnämnde befallningsman, som bad kyrkoherden stanna och äta med oss. Jag inlät mig i samtal med denne prästman, vars namn var magister Bidenius Renhorn. Han talade latin med stor lätthet”. Vidare står det:

”Han sade mig, att han hade varit något i Lappland. Jag gjorde honom åtskilliga frågor om detta land, och han besvarade dem på ett mycket förbindligt och ganska tillfredsställande sätt, åtminstone beträffande det han sett. Det var icke så mycket, ty han hade icke varit långt. Han kände mindre till landet än dem av dess invånare, som om vintern komma ned till Bottniska viken. Han sade mig att det var omkring fyrtio eller femtio lappfamiljer, som på vintern kommo och slogo läger här och där omkring Storsjön, men att de nu redan begivit sig bort för att icke, överraskas av värmen, som är fiende till deras renar. De drogo sig nu in bland Norges berg, så att de voro svenskar på vintern och norrmän på sommaren. Han försökte, sade han, att bibringa dem insikt i den kristna religionen, men han märkte blott alltför väl, att de tänkte mer på sina renar än på sina själar.”

Med förhoppningen att ändå kanske kunna hinna genskjuta åtminstone några samer med renhjordar kring Sundsvall, reser han vidare mot kusten. En fång förhoppning för oss som känner till de gamla samiska vanorna att alltid flytta senast vid Tiburtius:

Vi anlände den 30:e på förmiddagen till Sundsvall, Medelpads förnämsta stad, belägen vid ändan av en lång vik av Bottniska havet, nog djup för dess handelsfartyg, med vilka den utskeppar en del järn, timmer, harts, smör och fisk. Den är helt och hållet byggd av trä, även kyrkan. Man berättade oss, att lappar under vintern plägade visa sig i stadens omgivningar, men nu hade de redan försvunnit. Vi stannade i Sundsvall blott för att äta middag och byta om hästar och lämnade sedan staden vid tvåtiden på eftermiddagen. Några mil längre bort kommo vi in i Ångermanland, genom vilket landskap vi färdades dels i släde eller vagn och dels till häst, allteftersom vi funno vägarna mer eller mindre farbara.” Vi dröjer oss kvar vid de La Motraye för att höra om hans funderingar kring överfarten över Ångermanälven:

r vi passerade Ångermanälven (…) hörde vi, att under den strängaste vintern lappar plägade slå läger på dess stränder; före vinterns slut drogo de sig sedan liksom de andra upp bland de svenska och norska fjällen. (…) Ångermanland har en mängd goda hamnar, höga och täta furuskogar, mycket litet ängsmark och ännu mindre åkerjord.

refter sker en lång rad möten mellan de La Motraye och nordligare samer; bland annat möter han några av de lulesamisktalande sjokksjokksamerna, en familj.

Vid hemfärden söderut mot Stockholm, av allt att döma i anslutning till värdshuset eller gästgiveriet i Mo Myskje, möter Aubry ytterligare samer, ca 16 juli år 1718:

vid det första skjutshållet träffade jag två unga samer med hertigens av Hessen-Kassels livré samt en ung samekvinna i nationaldräkt (…). Jag reste därifrån vid femtiden på morgonen, och vid det första skjutshållet, som var en liten eländig by, träffade jag två unga samer med hertigens av Hessen-Kassels livré (dvs tjänstedräkt) samt en ung samekvinna i nationaldräkt, utom att hennes kläder icke voro av renhudar, utan av blått kläde med knappar och andra prydnader av silver. (…) Medan de bland samerna vanligen äro av tenn eller bly. Jag frågade dem, varifrån de kommo och vart de ämnade begiva sig. De svarade mig, att de varit i Tyskland med renar, som arvprinsen hade skickar till sin fader lantgreven. De läto mig förstå, att de föredrogo sina skogar, klippor, sjöar och berg, dit de nu återvände framför alla städer och byar i Sverige och Tyskland och alla bekvämligheter man där kunde erbjuda dem.

Givet att Lauritz Weibull har rätt då han 1729 anklagar Fredrik I för att sedermera ha låtit mörda sin svåger Karl XII, vore det inte en alltför djärv hypotes att tänka att dessa samer i kronans och lantgrevens tjänst sig själva ovetandes kan ha sprungit som kurirer med hemlig information? Frågan månde vara väl värd att pröva och utreda.

Hälsingland; samerna i litteratur och våra studier

Egentligen har vi kommit en bra bit längre med forskningen på samer i Hälsingland än andra landskap. Förvisso kom vi med Ljusminneprojekten rejält igång med Medelpad kring åren 1998-2001, men där tenderade Ångermanland med sin omfattning och enormt omfattande samiska historia att styvmoderligt överskugga sin mindre granne. Sedan år 2000 har ca sex hälsingska och två gästrikiska projekt drivits av Länsmuseet Gävleborg. Själv har jag haft kontakt med och föreläst i Österfärnebo, och annat är nu på gång. Sammantaget finns enormt mycket att göra på området – sål historiker och arkeologer har hittills mest småskrapat på ytan. Det bidrag som professor emertus i finskgriska språk Lars-Gunnar Larsson här nu gjort med boken om Holmbergers uppteckningar av – ungefärligen – dessa (läs: gästrike-) samers språk torde vara av oskattbar betydelse.——- —–

Bild: Karta från 1721. Blåfinntjärn i sydvästra Ångermanland ska emanera från en same vars boställe (?) nyttjats som gränsmarkering mellan landskapen – möjligen mellan länderna. Sägnen om Gunnil och Blåfinn brukar placeras i 1100-talet, men det finns en del buggar. Platsen har åberopats i samtliga kända gränsdokument från 1200-, 1400-, och 1600-talet.

—–

mtlandssamernas hittils kända tidigaste omnämnanden i de historiska källorna är 1478 med den unge samiska jägaren som ”skänktes” som gåva på ett bröllop i Köpenhamn den 6:e september. Det var på Prins Hans och Christine av Sachsens bröllop. År 1484 skattar samerna via ångermannafogden Bernt Nilsson till Herr Svante, dvs Svante Sture Nilsson Natt och Dag i Örebro slott och län som annars ofta låg under danska drottning och unionsdrottning Dorotea. Herr Svante blev i sinom tid riksföreståndare. Vi vet inte om det enkom handlar om ångermannasamer eller om även jämtlandssamerna räknas in. 1496 möter ryska sändebudet Gregorij Istoma tamren i ”Drontheim”. Från samma period finns andra fiskala dokument.

1520 uppbär den ångermanländska lappfogden för kronans räkning skatt i Hammerdal,

dess marknad. Jämtlands öden i samernas historia är för evigt sammanbundna med Medelpads och delvis Ångermanlands samt i hög grad det aktuella området i Hälsingland. Men under tiden vi studerat förekommer förhållandevis få kopplingar dit. Vi försöker diskutera orsaker till detta. En del rent jämtlandssamiska fjällsamiska rajder tror vi dock oss ha hittat.

Annars är alltså mtlandsamerna bara något i periferin i detta arbete; det är helt enkelt utdefinierat. Det betyder på intet sätt att det saknas jämtlandssamer i materialet. Vi rekommenderar för vidare läsning på studiefälten förhistoria, vikingatid och Jämtland läsning av Olof Holms senare verk ca 2013-17. Härjedalen finns också mer i vårt arbete, dock på ett hörn. Sveg liksom Hede (som betyder svedjad plats) ska ju ha nyttjas av de så kallade ”hälsingelapparna”. Mer härom i nästa nummer.

Renfarmer och Karl IX:s ishavspolitik

Letar vi oss ytterligare ett drygt sekel bakåt i tiden från Monsieur Aubry de la Motraye hamnar vi mitt i Karl IX:s ambitiösa ishavspolitik med renfarmer, social ingenjörskonst (alla tionderenar eller femtonde skulle förräntas och fördelas på familjer. Hertigen uppmanade renaveln – än mer som regent. Något proto-planekonomiskt och -kolchosaktigt hade han tänkt sig. Detaljer om den statliga renranchen i Medelpad är ej kända, men en kungsgård bör vara aktuell, och då finns endast Selånger.

Platsen för även tanken såväl till sedermera sockenlappen (stigsjöfödde) Ingel Horn, som först 1801-02 flyttar in i området och sedan håller sig i Hov; till den kring år 1600 ännu förhärskande centralplatsen nära platsen för det första Sundsvall (Åkröken, idag MIUN). Vidare till den slående sametätheten i Selånger alltifrån 16901935, samt till den likaledes tidlösa samlingsplatsen Klissberget, om vilket vår informant boende i Kvarsätt född 1914 berättade för Ljusminnes utsända år 2000. Kolsta och Nacksta, en av de mer populära vinterbetsplatserna i Medelpad, ligger också nära Kungsgården.

Långt fram i tiden nyttjades vinterbete i Valla, Ro, Hof, men även i Hov, Kvarsätt, Härmsta och å skogarna mellan Hällomberget och Äkrom. Det gjorde man även i Sörnacksta och hela vägen by för by ner till Vivsta och vidare å ömse sidor sjön Marmen liksomsamma vis by för by till södra Njurunda och vidare i Gnarp osv.

Det är på intet sätt uteslutet att vallelementet ibland kan dölja ett tidigare skogssamiskt nyttjande med renvallar. Det fordom stabila vinterklimatet och cladonia stellaris, dvs fönsterlav och dess vid kusten höga podetier på uppåt 10-12 cm, som gör att arten kan betas kustnära även sämre vintrar. Ty de sträcker sig oftast över späken eller flenen, dvs det eljest islåsta betet. Det är en av de mer kraftiga incitamenten för samerna och renhjordarna att söka upp detta kustområde. rre är det med extrem djupsnö som nu. Nu ska det finnas uppgifter om att renarna som var på väg till Medelpad dog. Men 1606 skickades i alla fall 54 renar till Ångermanland, antingen Bjärtrås Kungsgården eller Säbrås Norrstig, gissningsvis till den senare kungsgården. Hjorden vaktades av två samer. Redan 1602 hade Karl skrivit till lappfogde Unesson och bett honom utackordera maximalt antal renar till södra Ångermanland.

I viss mån bör man nog kunna säga att det är Kronan själv som bidragit till rennäringens tryggande i nuvarande Västernorrland (Gustafsson 1978, s 139f). Dock dog ju överlag de från Seskarö utskeppade renarna. Möjligen listade man sedermera ut rimligare transportsätt.

grund av Karl IX:s kanske inte helt förväntade tidiga bortgång år 1611, kom de tänkta

stadsbildandena utefter bottenhavskusten att frysa inne. Det blev först stadsbildningar 1620-22: Söderhamn, Sundsvall, Umeå, Piteå samt Torneå. Hudiksvall och Härnösand fanns redan från 1580-talet och kungabrodern Johan III avsåg ju just med Hudikvalls grundande 1582, att ”låta de Birckekarlar där bygia och bo”.

Gustav II Adolf blev alltså den huvudsaklige stadsgrundaren, och städernas tillkomst är i hög grad föranledd i avsikt att säkra ishavspolitiken och styra bort lappmarkshandeln från de vidlyftiga birkarlarna till en mer köpmansordnad handel. Birkarlarna skulle kontrolleras, avväpnasoch underordnas Kronans rådande system. Simultant och gradvis tilltagande pågår hårda strider inte minst i söder mellan Granö, Umeå, Anundsjö och andra orter om handeln med åsele-, ångermanna-, lycksele-, ume- och jämtlandssamerna: liksom om deras skattegods – till följd av det Bottniska handelstvånget. Alltmedan de animerade dragkamperna fortgår, blir ett antal mindre kända gradvis vinnare: förutom Gulsele – Nordmalingsvallen, Sollefteå, Anundsjövallen, Björna, Gideå bruk, Arnäsvall och Hammars marknad.

En joker i leken kan vara det Bjärtrå med Kutuby (ibland kallat Kutula by emedan Kutu– av bland andra Bucht i dennes avhandling tolkats som ————

sta gång: Åter till våra kustskogs- och sjösamer!

Samerna i arvprinsens och lantgrevens tjänst juli 1718, som mötte de la Motraye

I trakten av Mo Myskje, Sörhälsingland, onsdag morgon den 16 juli år 1718.

”Jag frågade dem, varifrån de kommo och vart de ämnade begiva sig.

De svarade mig, att de varit i Tyskland med renar, som arvprinsen hade skickat till sin fader lantgreven. De läto mig förstå, att de föredrogo sina skogar, klippor, sjöar och berg, dit de nu återvände framför alla städer och byar i Sverige och Tyskland och alla bekvämligheter man där kunde erbjuda dem.”

utsik-fr-mo-myskje-c3b6ver-sjc3b6n-marmen-sc3b6derhamns-jernvc3a4g-av-blombergsson-jft-r-haglund-1888

När globetrottern de la Motraye mötte samer i kronans tjänst i södra Hälsingland i mitten av juli månad 1718.
”Och vid hemfärden söderut mot Stockholm, av allt att döma i anslutning till värdshuset eller gästgiveriet i Mo Myskje möter Aubry ytterligare samer, ca 16 juli i detta (o-?-) år 1718
 
”vid det första skjutshållet —  träffade jag två unga samer med hertigens av Hessen-Kassels livré samt en ung samekvinna i nationaldräkt — ”
 
”Jag reste därifrån vid femtiden på morgonen, och vid det första skjutshållet, som var en liten eländig by * , träffade jag två unga samer med hertigens av Hessen-Kassels livré (dvs tjänstedräkt/PE) samt en ung samekvinna i nationaldräkt, utom att hennes kläder icke voro av renhudar, utan av blått kläde med knappar och andra prydnader av silver.”
 
(Ur La Motraye, Aubry de; Wiklund Karl Bernhard, Bring Samuel E., Hultenberg Hugo (1988). Seigneur A. de La Motrayes resor 1711-1725. Stockholm: Rediviva. Libris7605968. ISBN 91-7120-212-9 (inb.) [Not: L-ordet utbytt, eftersom det saknar relevans. / PE ]
 
”Medan de bland samerna vanligen äro av tenn eller bly.
Jag frågade dem, varifrån de kommo och vart de ämnade begiva sig.
De svarade mig, att de varit i Tyskland med renar, som arvprinsen hade skickar till sin fader lantgreven. De läto mig förstå, att de föredrogo sina skogar, klippor, sjöar och berg, dit de nu återvände framför alla städer och byar i Sverige och Tyskland och alla bekvämligheter man där kunde erbjuda dem.”
 
Givet att Lauritz Weibull har rätt då han 1929 anklagar Fredrik I för att sedermera ha låtit mörda sin svåger Karl XII, vore det inte en alltför djärv hypotes att tänka att dessa samer i arvprinsens och lantgrevens tjänst sig själva ovetandes kan ha sprungit som kurirer med hemlig information? Frågan månde vara väl värd att pröva och utreda.
 
Not: Inte så mycket renhud hade de kanske sprungit runt i ändå i juli månad?

Peter Ericson 15 mars 2018