Triss i samernas Medelpad (och norra Jämtland samt södra Härjedalen) 2.0: Lars Larsson Kråik & Anna Brita Andersdotter Nordqvist; Selångers samiska historia i ett nötskal och Härjedalens konfirmerade sameungdom i vinterbeteslanden

Av Peter Ericson, Föreläsare.

Vår informant, född i början av 1910-talet, pekade med bestämdhet på Klissberget och den lokala färdväg som han till synes med stor ackuratess menade att man tagit dit från hans by i Selånger. Den vägen korsade flera väldokumenterade samiska aktivitetsplatser eller sannolika kulturmiljöer. Men den kan också sägas vara en del av det kraftiga, välanvända flyttstråk som går som en aorta mellan Indal över Sättna, Selånger och sedan rätt ned mot Sidsjön och för vissa vidare mot Njurunda,

De byar man bott i under 1900-talet eller i aningen moderna tid, dvs under främsta delen av vintervärdstiden ser ut att vara Västerro, Valla, Väster-Kolsta, Nacksta samt även de mer inåt stadshållet liggande Sidsjö och Böle. Vidare nedåt via Sörnacksta och i princip i alla byar fram till och Målsta i Tuna. Det handlar om december till april och vissa vintrar kortare.

Anna Brita Andersdotter Nordqvist träffade Lars Larsson Kråik och tycke uppstod. Tidigt i mars 1899 tog dom ut lysning och 7 april samma vårvinter gifte dom sig i Selånger kyrka (författarens konfirmationskyrka). Påföljande vintrar kom Anna Brita att vara gravid och småbarnsmor. Den frejdige Lars for ner till Harmånger-Norrala, Söderhamn, Järvsö, Bollnäs och en vinter till Los och Hamra. Nedför Öjeberget i Järvsö åkte han en vinter ikapp med sin hund. Familjen stannade i Selånger.
Det finns en enastående inspelning där LLK intervjuas inte minst kring dessa år. Det är också där han nämnet att upp till åtta flyttlag kunde stå på torget i Sundsvall samtidigt och sälja renprodukter.

Även om alla rajder och samiska husbönder inte varit lika showiga som Lars var i sin glans dagar, hade man nog så ofta – gärna i mars –  renuppvisning oftast emot frivillig betalning. Ibland krävde man betalt av tidningarnas medsända fotografer – och då blev det inga bilder. Eller om detta är de opublicerade bilder som sedermera flutit upp via Digitalt Museum, Saemien Sijte och Sundsvalls Museum osv.

Ytterst vanligt var att samiska ynglingar i renägar- och renskötarfamiljer från norra Jämtland kom att konfirmeras i Sättna och Selånger. På samma sätt konfirmerades vanligen Härjedalens renskötarskrå-ungdom i vinterbetessocknarna i södra och sydöstra Härjedalen (ni vet där dom aldrig varit på vinterbete … ).

Selånger ligger förresten inne med en av vårt  nya samiska förvaltningsregion Västernorrland dels tidigaste indikerade slash sannolika fjällsamiska vinterbetesanteckning kring 1689; men dels lika tidigt finns där även anteckningar om samer som samlas ifrån kustsocknarna och gör gemensam sak. Sköter renar, också dessa, skulle jag vilja föreslå, men vi vet ännu ej säkert. Antalet vigda samer i denna kyrka är väldigt många.

 

 

 

                       Bild 1,2 och 3: Nils Thomasson.
Bild 5: Selånger, detalj i kyrkomur. Peo Englund

Fortsättning följer på alla sätt och vis.

Annonser

Samflyttande samer i unionstid år 1898 (Lars Thomasson 1998): Hotagen, Jämtland

Samhörande samer i Unionstid
 
Lars Thomasson – ur Oknytt 1-2/1998
 
Flera intressanta förhållanden kunde samerna i Oviksfjällen
redovisa för lappfogden Brännström vintern 1898. Några visade
sig vara födda i Norge och bedrev nu renskötsel i Oviksfjällen.

Elias Fredriksson var född i Sörli 1837 och hade varit rendräng
hos hotagssamerna Mårten Olofsson och Anders Pålsson och
deltagit i vinterflyttningar till Norge. De två samerna hade ansetts
mycket välbärgade, menade han, och medfört stora renhjordar.
Frostvikssamer brukade vintertid också ganska ofta
komma förbi Hartkolfjell ned mot Snaasen, också de medförande stora renhjordar.
 
Å andra sidan brukade norska samer flytta
över till Sverige när förhållandena så krävde.
En vinter hade Nils Fredriksson sålunda med sina föräldrar
och deras renar följt svenska samer till Brunflo och flera gånger
till vinterbetesmarker i Ström och Hammerdal.
Samerna betraktade sig den här tiden som ”samhörande”, menade Nils Fredriksson, och då gjordes ingen skillnad mellan svenska och norska lappar.
(min framhävning / PE)

tiren sju

Ur Resan genom Härjedalen och Hälsingland 1799, Schmidt & co (Lööv 1992): Del 2. Gröndalen 30 juni.

Gröndalen 30 juni 1799

När vi kom tillbaka till kåtorna var husmodern just sysselsatt med att sila mjölken och göra ost. För silningen använde hon sig av en djup tråskål i vars botten det fannns ett fingerstort hål. Hålet och bottnen var täcktr med en handfull smala strimlor av vit njörknäver. Däröver låg det i tillägg en näve fint gräs så att ingen smuts kunde följa med mjölken genom hålet och ner i kopparkitteln som var placeras nedanför. —

Osten håller sig, när den är väl torkad, mycket länge och blir desto fetare och mer välsmakande ju äldre den blir. om man så äter utan vidare tiilberedning, så smakar den ungefär som fårost. Om man däremot skär den i tunna skivor och värmer den litet, utan någon annan tillsats än smör, är den, beströdd med socker, en sann läckerhet.
Samen som för det mesta förvarar den till vintern, gör sig naturligtvis inte den mödan.
Han hugger då, när den är frusen, sönder den och delar ut styckena bland sitt folk. —

Även tungorna, vilka rökta kommer till Stockholm, smakar bra och består nästan uteslutande av fett. —

Tidigare strövade mittådalssamerna på sina årliga vandringar lägre österut mellan Härjedalen och Jämtland. —

129 år efter Schmidts möte med Ruvhtens samer, poserar i Gröndalen familjen Middagsfjäll för en för  oss obekant fotograf, dvs år 1928. Via GOSA (Gård- och säterarkivet) Info (länk nedan).

Hos familjen Middagsfjäll db_Fn_035-02_Grondalen_o_Middagsfjalls_19281
http://www.gosa.info/bild/hamra-fjallnas/html/hamra_fjallnas_23.html

Ur Resan genom Härjedalen och Hälsingland 1799, Schmidt & co (Lööv 1992): Del 1. J ä r v s ö 24 juni

Järvsö 24 juni 1799

Dagen därpå var det den 24. juni, midsommardagen. Det är den största högtidsdagen i Sverige. Särskilt bonden gläder sig var dag åt den, så snart han den första maj har firat sommarens ankomst.  —

På en hög ö i älven ligger här den stora kyrkan och kyrkoherdebostället. En bro förde oss över till ön. Där spände skjutsbonden ifrån och lämnade oss stående i regnet. Men vi steg in under det framskjutande taket på en liten folktom stuga, och nör regnet hade slutat lät jag mig sättas över älven i en liten båt för att på den andra sidan skaffa oss en häst. Här träffade vi för första gången på en gästgivare som inte litade på oss. Han ville inte hämta någon höst förrän jag hade visat fram vårt pass. När han hade läst det, sade han, att vi inte kunde resa vidare förrän gudstjänsten var över. I annat fall skulle han bli straffad. Om detta var sant, vet jag inte, men det förefaller mig märkligt, att man uppehåller resande på en plats där man under bar himmel måste invänta att predikanten säger AMEN! —

Färjan var en vackert (sic) syn när den med så många människor som den kunde ta, gled bort över det lugna vattnet och ständigt kom tillbaka, för at hämta en ny last. —

Männen som bar svarta rockar av fint kläde och vanligt snitt, hade ett tilltalande utseende. men aldrig någonstans har jag sett en sådan mängd fula kvinnoansikten.
Det var svårt för mig att få syn på ett enda som var drägligt. De fåtaliga samer som befann sig bland dem var i mina ögon fördelaktigare.

SCHMIDT

DELAR AV ”I stormens öga” – om de bortglömda och förödda samerna kring södra norrlandskusten (från en studie av dessa gruppers leverne 1670-1770) och landet innanför. Artikelserie i Saepmie Times (Peter Ericson)

I stormens öga del 2 (utbrutna delar!)

Medelpadskusten c 1650

Medelpad har åtminstone tett sig som ett av de mer källtomma och -tysta landskapen i densydsamiska historien. Under en längre period hänvisades vi främst till primärmaterial, såsom husförhörslängder och ministerialböcker. Nog är dessa arkiv mest tillfyllest, men det kräver en enorm massa pusslande, samt sittfläsk (om än tekniken gör att vi idag hinner genomfara dussintals socknar på samma tid som en eller två för tjugo år sedan).

Nu har ett antal oerhört intressanta husförhörslängder med en hel del samer i skapligt näraliggande socknar uppdagats, som t ex Säbrå och Färila, samt även några medelpadska, om än oftast bara enstaka eller följande enskilda familjer. Njurunda har några av de intressantare längderna. Här bör också Bergsjös senare längder från slutet av 1700-talet nämnas då de upptar en stor mängd samer.

senare år har det dock tillkommit en del domboksmaterial främst från nordostliga tingslaget; vilket ger intressanta upplysningar kring boställen och aktivitetsytor.

rtill får vi en tidigare historia kring Stavreviken då köraren Anders Månsson vid Lögdö bruk i oktober 1688 försökte våldta samekvinnan Margreta Nilsdotter, Thomas Anderssons hustru. Margretas sijtes (dvs flyttlags) läger fanns på Stavreskogen i Ljustorp. Sådana fynd gör att nya namn tillkommer liksom ger viss inblick i en del av dåtidens villkor och verklighet.

Naturligtvis finns ingen hundraprocentig tillförlitlighet i kyrkobokföringen. Materialet är teoretiskt tillgängligt från 1686; men i realiteten först kring 1695-1700, i somliga medelpadssocknar som Skön är de äldsta längderna från 1709, Alnö ca 1726 och Timrå först långt senare. Vi har sökt i ett sjuttiotal socknar, så det är ju i grunden ett orimligt stort material. Källsituationen ställer till det – även med de tre stadsbränderna som ju förintat mycket material.

———

Bild: UR GNARPS DÖDBOK 1783. Ännu en ångermannasame, som hamnat utmed hälsingekusten. Detta är en senare generation, men även han en som tampats med björn. Thomas Andersson föddes 1730 i Bjärtrå och blev sockenlapp i Gnarp, där han dog 52 år gammal. Han hade blivit björnriven och sedan dess legat i lungsot. Han var gift med Margeta Thomasdotter med vilken han fått åtta barn, varav alla utom ett nådda vuxen ålder. Det var mycket ovanligt i sk sockenlappskretsar och markerar nog ett paradigmskifte, på det att Thomas tycks ha rått någorlunda eller helt över sina egna boställen. Han hade tjänat ”hos svenskt folkuppåt Ådalen i några år innan han kom ner och gifte sig härnere 1758.

Samerna blir tvångsbofasta

Myndigheterna försöker oupphörligen, med jämna mellanrum, bofastgöra samerna. Försöken

kulminerar i en mycket etnocentrisk procedur, en pristävling i Patriotiska Sällskapets regi. Tävlingen leder fram till nationella bofastgörandekampanjer. Kring 1790 blir det allt svårare för samerna att fortsätta nomadisera. Resultatet blir en skyhög ökning av spädbarnsdödligheten, tillika överdödlighet i barnsäng. Lokala fördrivningar sker t.ex. i Sala ca 1720, Ovansjö-Torsåker och Äppelbo, kring 1748 äger rum. Vår trakt förefaller i perspektiv såsom en lugn oas.

Franske Aubry söker samer i regionen 1718

Vi ramlade förra sommaren över Aubry de la Motrayes märkliga, pregnanta thick descriptive

svenska och mellan-/södranorrländska avsnitt i Seigneur A. de La Motrayes resor 1711-25. Via Falun genomreser han delar av Jämtland, Medelpad och Ångermanland. I Brunflo intervjuar han kyrkoherden, även kallad Magister Bidenius Renhorn, vilken beskriver samernas flyttningar till Storsjöns stränder och vidare. I de La Motrayes resor står det bland annat:

Den 28:e kom kyrkoherden i Brunflo för att bedja oss intaga vad han kallade en liten herdemåltid i hans hem, en fjärdingsväg längre bort, men fortfarande på vår marschroute. Vi åto middag hos förutnämnde befallningsman, som bad kyrkoherden stanna och äta med oss. Jag inlät mig i samtal med denne prästman, vars namn var magister Bidenius Renhorn. Han talade latin med stor lätthet”. Vidare står det:

”Han sade mig, att han hade varit något i Lappland. Jag gjorde honom åtskilliga frågor om detta land, och han besvarade dem på ett mycket förbindligt och ganska tillfredsställande sätt, åtminstone beträffande det han sett. Det var icke så mycket, ty han hade icke varit långt. Han kände mindre till landet än dem av dess invånare, som om vintern komma ned till Bottniska viken. Han sade mig att det var omkring fyrtio eller femtio lappfamiljer, som på vintern kommo och slogo läger här och där omkring Storsjön, men att de nu redan begivit sig bort för att icke, överraskas av värmen, som är fiende till deras renar. De drogo sig nu in bland Norges berg, så att de voro svenskar på vintern och norrmän på sommaren. Han försökte, sade han, att bibringa dem insikt i den kristna religionen, men han märkte blott alltför väl, att de tänkte mer på sina renar än på sina själar.”

Med förhoppningen att ändå kanske kunna hinna genskjuta åtminstone några samer med renhjordar kring Sundsvall, reser han vidare mot kusten. En fång förhoppning för oss som känner till de gamla samiska vanorna att alltid flytta senast vid Tiburtius:

Vi anlände den 30:e på förmiddagen till Sundsvall, Medelpads förnämsta stad, belägen vid ändan av en lång vik av Bottniska havet, nog djup för dess handelsfartyg, med vilka den utskeppar en del järn, timmer, harts, smör och fisk. Den är helt och hållet byggd av trä, även kyrkan. Man berättade oss, att lappar under vintern plägade visa sig i stadens omgivningar, men nu hade de redan försvunnit. Vi stannade i Sundsvall blott för att äta middag och byta om hästar och lämnade sedan staden vid tvåtiden på eftermiddagen. Några mil längre bort kommo vi in i Ångermanland, genom vilket landskap vi färdades dels i släde eller vagn och dels till häst, allteftersom vi funno vägarna mer eller mindre farbara.” Vi dröjer oss kvar vid de La Motraye för att höra om hans funderingar kring överfarten över Ångermanälven:

r vi passerade Ångermanälven (…) hörde vi, att under den strängaste vintern lappar plägade slå läger på dess stränder; före vinterns slut drogo de sig sedan liksom de andra upp bland de svenska och norska fjällen. (…) Ångermanland har en mängd goda hamnar, höga och täta furuskogar, mycket litet ängsmark och ännu mindre åkerjord.

refter sker en lång rad möten mellan de La Motraye och nordligare samer; bland annat möter han några av de lulesamisktalande sjokksjokksamerna, en familj.

Vid hemfärden söderut mot Stockholm, av allt att döma i anslutning till värdshuset eller gästgiveriet i Mo Myskje, möter Aubry ytterligare samer, ca 16 juli år 1718:

vid det första skjutshållet träffade jag två unga samer med hertigens av Hessen-Kassels livré samt en ung samekvinna i nationaldräkt (…). Jag reste därifrån vid femtiden på morgonen, och vid det första skjutshållet, som var en liten eländig by, träffade jag två unga samer med hertigens av Hessen-Kassels livré (dvs tjänstedräkt) samt en ung samekvinna i nationaldräkt, utom att hennes kläder icke voro av renhudar, utan av blått kläde med knappar och andra prydnader av silver. (…) Medan de bland samerna vanligen äro av tenn eller bly. Jag frågade dem, varifrån de kommo och vart de ämnade begiva sig. De svarade mig, att de varit i Tyskland med renar, som arvprinsen hade skickar till sin fader lantgreven. De läto mig förstå, att de föredrogo sina skogar, klippor, sjöar och berg, dit de nu återvände framför alla städer och byar i Sverige och Tyskland och alla bekvämligheter man där kunde erbjuda dem.

Givet att Lauritz Weibull har rätt då han 1729 anklagar Fredrik I för att sedermera ha låtit mörda sin svåger Karl XII, vore det inte en alltför djärv hypotes att tänka att dessa samer i kronans och lantgrevens tjänst sig själva ovetandes kan ha sprungit som kurirer med hemlig information? Frågan månde vara väl värd att pröva och utreda.

Hälsingland; samerna i litteratur och våra studier

Egentligen har vi kommit en bra bit längre med forskningen på samer i Hälsingland än andra landskap. Förvisso kom vi med Ljusminneprojekten rejält igång med Medelpad kring åren 1998-2001, men där tenderade Ångermanland med sin omfattning och enormt omfattande samiska historia att styvmoderligt överskugga sin mindre granne. Sedan år 2000 har ca sex hälsingska och två gästrikiska projekt drivits av Länsmuseet Gävleborg. Själv har jag haft kontakt med och föreläst i Österfärnebo, och annat är nu på gång. Sammantaget finns enormt mycket att göra på området – sål historiker och arkeologer har hittills mest småskrapat på ytan. Det bidrag som professor emertus i finskgriska språk Lars-Gunnar Larsson här nu gjort med boken om Holmbergers uppteckningar av – ungefärligen – dessa (läs: gästrike-) samers språk torde vara av oskattbar betydelse.——- —–

Bild: Karta från 1721. Blåfinntjärn i sydvästra Ångermanland ska emanera från en same vars boställe (?) nyttjats som gränsmarkering mellan landskapen – möjligen mellan länderna. Sägnen om Gunnil och Blåfinn brukar placeras i 1100-talet, men det finns en del buggar. Platsen har åberopats i samtliga kända gränsdokument från 1200-, 1400-, och 1600-talet.

—–

mtlandssamernas hittils kända tidigaste omnämnanden i de historiska källorna är 1478 med den unge samiska jägaren som ”skänktes” som gåva på ett bröllop i Köpenhamn den 6:e september. Det var på Prins Hans och Christine av Sachsens bröllop. År 1484 skattar samerna via ångermannafogden Bernt Nilsson till Herr Svante, dvs Svante Sture Nilsson Natt och Dag i Örebro slott och län som annars ofta låg under danska drottning och unionsdrottning Dorotea. Herr Svante blev i sinom tid riksföreståndare. Vi vet inte om det enkom handlar om ångermannasamer eller om även jämtlandssamerna räknas in. 1496 möter ryska sändebudet Gregorij Istoma tamren i ”Drontheim”. Från samma period finns andra fiskala dokument.

1520 uppbär den ångermanländska lappfogden för kronans räkning skatt i Hammerdal,

dess marknad. Jämtlands öden i samernas historia är för evigt sammanbundna med Medelpads och delvis Ångermanlands samt i hög grad det aktuella området i Hälsingland. Men under tiden vi studerat förekommer förhållandevis få kopplingar dit. Vi försöker diskutera orsaker till detta. En del rent jämtlandssamiska fjällsamiska rajder tror vi dock oss ha hittat.

Annars är alltså mtlandsamerna bara något i periferin i detta arbete; det är helt enkelt utdefinierat. Det betyder på intet sätt att det saknas jämtlandssamer i materialet. Vi rekommenderar för vidare läsning på studiefälten förhistoria, vikingatid och Jämtland läsning av Olof Holms senare verk ca 2013-17. Härjedalen finns också mer i vårt arbete, dock på ett hörn. Sveg liksom Hede (som betyder svedjad plats) ska ju ha nyttjas av de så kallade ”hälsingelapparna”. Mer härom i nästa nummer.

Renfarmer och Karl IX:s ishavspolitik

Letar vi oss ytterligare ett drygt sekel bakåt i tiden från Monsieur Aubry de la Motraye hamnar vi mitt i Karl IX:s ambitiösa ishavspolitik med renfarmer, social ingenjörskonst (alla tionderenar eller femtonde skulle förräntas och fördelas på familjer. Hertigen uppmanade renaveln – än mer som regent. Något proto-planekonomiskt och -kolchosaktigt hade han tänkt sig. Detaljer om den statliga renranchen i Medelpad är ej kända, men en kungsgård bör vara aktuell, och då finns endast Selånger.

Platsen för även tanken såväl till sedermera sockenlappen (stigsjöfödde) Ingel Horn, som först 1801-02 flyttar in i området och sedan håller sig i Hov; till den kring år 1600 ännu förhärskande centralplatsen nära platsen för det första Sundsvall (Åkröken, idag MIUN). Vidare till den slående sametätheten i Selånger alltifrån 16901935, samt till den likaledes tidlösa samlingsplatsen Klissberget, om vilket vår informant boende i Kvarsätt född 1914 berättade för Ljusminnes utsända år 2000. Kolsta och Nacksta, en av de mer populära vinterbetsplatserna i Medelpad, ligger också nära Kungsgården.

Långt fram i tiden nyttjades vinterbete i Valla, Ro, Hof, men även i Hov, Kvarsätt, Härmsta och å skogarna mellan Hällomberget och Äkrom. Det gjorde man även i Sörnacksta och hela vägen by för by ner till Vivsta och vidare å ömse sidor sjön Marmen liksomsamma vis by för by till södra Njurunda och vidare i Gnarp osv.

Det är på intet sätt uteslutet att vallelementet ibland kan dölja ett tidigare skogssamiskt nyttjande med renvallar. Det fordom stabila vinterklimatet och cladonia stellaris, dvs fönsterlav och dess vid kusten höga podetier på uppåt 10-12 cm, som gör att arten kan betas kustnära även sämre vintrar. Ty de sträcker sig oftast över späken eller flenen, dvs det eljest islåsta betet. Det är en av de mer kraftiga incitamenten för samerna och renhjordarna att söka upp detta kustområde. rre är det med extrem djupsnö som nu. Nu ska det finnas uppgifter om att renarna som var på väg till Medelpad dog. Men 1606 skickades i alla fall 54 renar till Ångermanland, antingen Bjärtrås Kungsgården eller Säbrås Norrstig, gissningsvis till den senare kungsgården. Hjorden vaktades av två samer. Redan 1602 hade Karl skrivit till lappfogde Unesson och bett honom utackordera maximalt antal renar till södra Ångermanland.

I viss mån bör man nog kunna säga att det är Kronan själv som bidragit till rennäringens tryggande i nuvarande Västernorrland (Gustafsson 1978, s 139f). Dock dog ju överlag de från Seskarö utskeppade renarna. Möjligen listade man sedermera ut rimligare transportsätt.

grund av Karl IX:s kanske inte helt förväntade tidiga bortgång år 1611, kom de tänkta

stadsbildandena utefter bottenhavskusten att frysa inne. Det blev först stadsbildningar 1620-22: Söderhamn, Sundsvall, Umeå, Piteå samt Torneå. Hudiksvall och Härnösand fanns redan från 1580-talet och kungabrodern Johan III avsåg ju just med Hudikvalls grundande 1582, att ”låta de Birckekarlar där bygia och bo”.

Gustav II Adolf blev alltså den huvudsaklige stadsgrundaren, och städernas tillkomst är i hög grad föranledd i avsikt att säkra ishavspolitiken och styra bort lappmarkshandeln från de vidlyftiga birkarlarna till en mer köpmansordnad handel. Birkarlarna skulle kontrolleras, avväpnasoch underordnas Kronans rådande system. Simultant och gradvis tilltagande pågår hårda strider inte minst i söder mellan Granö, Umeå, Anundsjö och andra orter om handeln med åsele-, ångermanna-, lycksele-, ume- och jämtlandssamerna: liksom om deras skattegods – till följd av det Bottniska handelstvånget. Alltmedan de animerade dragkamperna fortgår, blir ett antal mindre kända gradvis vinnare: förutom Gulsele – Nordmalingsvallen, Sollefteå, Anundsjövallen, Björna, Gideå bruk, Arnäsvall och Hammars marknad.

En joker i leken kan vara det Bjärtrå med Kutuby (ibland kallat Kutula by emedan Kutu– av bland andra Bucht i dennes avhandling tolkats som ————

sta gång: Åter till våra kustskogs- och sjösamer!

S e m i n a r i e r – Samernas historia i söder – nio datum mellan Stockholm och Jämtlands län 17 maj – 14 juni. Vilka var ”sockenlapparna”, hur tidigt fanns samer i söder, kvinnohistoria, samisk Stockholmiana etc!

Saepmie Utbildning drar söderut! – INTRESSEANMÄLAN (ej bindande i detta skede), ange ort: saepmieforskning@gmail.com

Samernas historia i söder – S e m i n a r i e r 17/5 – 14/6

Vi söker för en del orter medarrangörer!

Ansvarig och huvudföreläsare: Peter Ericson

Östersund / Funäsdalen 17/5 – Släktskap och kustskogssamer med vinterbete i Hede och Sveg (eller 17 + 18 maj)

Sundsvall 19/5 – Rikt samiskt näringsliv i Medelpad 1478-2018
och speciellt fokus ägnas de s k ”socken-” och ”stadslapparna”
men också sjösamerna, kustskogssamerna tittar vi på.

Kramfors (Sollefteå?) 28/5 – Marknadsliv, skogssamer

Uppsala 30/5- ”Sockenlapparnas” och deras föregångares näringar, språk, släktskap, rörelsemönster

Stockholm fre 1/6 – Samernas södra historia – Samerna i Stockholm under fördrivningsepokerna; handelssamerna. Statliga renfarmer. Om samerna i Sörmland, Mälardalen, Mälaröarna och Roslagen.

Stockholm lördag 2/6 – Samisk kvinno- och organisationshistoria och samisk Stockholmiana. Ett eller två exempel på samisk Stockholmiana i fält.

Äppelbo, Dalarna 12/6 – hantverk, fördrivningar, folkkultur

(västra eller södra) Gästrikland 13/6 – Samerna i arkiven och spåren i markerna

Hälsingland 14/6 – Sjösamerna, kustskogssamerna

Enhetspris 200 SEK heldag (grupprabatt 30% vid fem anmälda!), mer detaljer sedan (rabatt på prenumeration Av Saepmie Times ingår). Förskottsbetalning ca en månad innan. Återbetalning vid återbud.

Beställ gärna skolpresentationer och vanliga kvällsföreläsningar i samband med detta!

 

Ny seminarie-serie i södra samiska länen inkl Mälardalen 17 maj-14 juni: Samernas historia. Vilka var ”sockenlapparna”? Hur gick fördrivningarna till? Osv osv. Se datum!

Anmälan sms 0729070058 eller saepmieforskning@gmail.com Snarast – inte bindande än. Pris 160-250 SEK heldag (!) exkl ev mat.
Eventuellt kan vissa rabatter pressa ned priset.

SAMERNA HISTORIA – EN OMISTLIG DEL AV SVERIGES HISTORIA OCH (med stor sannolikhet) DIN REGIONS HISTORIA

Intresserad av samernas historia i sydliga trakter?
Är Du (och De Dina) eller Ditt företag, arbetsslag intresserad av samernas historia?
Då har ni tur! Hålls ni dessutom på någon av följande orter har ni klassisk s k ”bonnröta”. Tema för varje ort är här föreslaget efter varje plats. Vi är ännu i detta skede (24/2) intresserade av medarrangörer på de flesta orter! Hör av Er!

På vissa orter har jag medföreläsare (presenteras närmsta tiden); på andra är jag själv.

Östersund / Funäsdalen 17/5 – Släktskap och kustskogssamer med vinterbete i Hede och Sveg (eller 17 + 18 maj)
Sundsvall 19/5 – Rikt samiskt näringsliv i Medelpad 1478-2018
och speciellt fokus ägnas de s k ”socken-” och ”stadslapparna”.
Kramfors (Sollefteå?) 28/5 – Marknadsliv, skogssamer
Uppsala 30/5- ”Sockenlapparnas” och deras föregångares näring, språk, släktskap, rörelsemönster
Stockholm 1/6 – Samerna i Stockholm under fördrivningsepokerna; handelssamerna.
”Dalarna” 12/6 – hantverk, fördrivningar, folkkultur
Gästrikland 13/6 – Samerna i arkiven och spåren i markerna
Hälsingland 14/6 – sjösamerna, kustskogssamerna

Intresseanmälan 0729070058 sms
Eller majla saepmieforskning@gmail.com

Social prissättning men för ingendera gruppen är det särdeles dyrt. Prisbild presenteras i veckan. Sannolikt testar vi en familje- och även en specifik parrabatt.

Anmälan är i det här skedet icke bindande!

V ä l k o m n a !

Peter Ericson
Saepmie undervisning
Enskild firma

carl-larsson-midsommar
Jon eller Jåvva Johansson, till vardags i tjänst som sockenlapp i västra Ångermanland, skildrades såhär av Carl Larsson. Han såg betydligt mer prosaisk ut. Vi rekommenderar starkt Johan Sandberg McGuines bloggpost ”Jåvva Johansson från Såahka”
https://johansandbergmcguinne.wordpress.com/2014/10/20/javva-johansson-from-saahka/

KUSTVINTERBETE: Ur dagspress i södra Norrland om samer på vintern – fokus på vinterbete (ett kortare smakprov)

Detta tänkt som en presentation av ett av våra pågående projekt. 22 feb 2018

Renuppvisning kommer nästa söndag den 22 dennes att ega rum vid Gustafsberg och Bänkås, dervid lappmannen A. Nordqvist från Frostviken för en intresserad allmänhet förevisar sin till ett tusental djur uppgående renhjord. Vi hänvisa till annonsen i dagens tidning. Sundsvalls Tidning 1891-02-21

Lappar hålla föredrag. Ovikslapparne i Hudiksvall voro i söndags inviterade till kaffefest å Sjömanskapellet, der samtliga dess medlemmar utförde sång med guitarrackompagnement och så väl lappmannen som lappkvinnan uppträdde och talade om skolförhållandena bland lapparne. Kvinnans anörande var så väl til form som innehåll utmärkt. H. A. Sundvalls Tidning 1891-09-07

En renhjord, tillhörig lappmannen Anders Andersson, har nu kommit öfver till Hernön och slagit sig ned där. Sålunda finnes nu ett intressant mål för en uppfriskande söndagspromenad, om vädret blir vackert. Härnösandsposten 1892-03-12 Som Enkan Anna Dorothea Andersson nu flyttat med sin renhjord från Häggdånger till Hernön ombedes de personer som derstädes hafva sina hundar lössläppta att desamma efterse. 1139 Härnösandsposten 1892-04-06 En renhord förvisas i morgon kl. 2 e. m. vid Solum. Blir vädret lika vacker och vårlikt som i dag, torde nog en promenad ut till nomadfolket och dess djur blifva lockande för mången. Härnösandsposten 1892-04-09 Vårtecken: 3) Den renhjord, som funnits här på Hernön i vinter, har dragit till fjälls, ty här började det bli för hett. Härnösandsposten 1892-04-23 En större Renhjord förevisas Söndagen den 19 från kl. 1 e. m. å Kappellsberg mot en afgift af 25 öre person. 513 Lappmannen P. G. Larsson. Härnösandsposten 1893-02-17

Lappgummor på lojakt. För en lappfamilj, som betar sin renhjord vid Åbord i Västernorrlands län, hade härom natten ett varglo ihjälrifvit en ren och skadat två andra. Natten därpå fick varglot dock med lifvet plikta för sin närgångenhet, ty två af lappgummorna dödade det med slag af skidstafvar. Västern. A. Nerikes Allehanda 1893-03-24

Renar i vattnet. Från Frånö skrefs till Hernösandsposten i går: Att isen är tämligen skral på elfven syntes i morse, då en lappfamilj med sin renhjord skulle gå öfver vid Frånö. Kommen till strömfåran, som skär ganska nära Frånö timmerbom, brast isen under en stor del af flocken och djuren kommo i vattnet. Åskådarne trodde att åtminstone några af renarne skulle blifva kvar i vaken, hwilken blef allt större genom de efterföljandes påträngande. Men det gick lika fort att komma upp på den motsatta iskanten, som det gått att komma ned. En gammal gumma, som stod kvar och skulle föra dragrenare öfver med lassen, tillfrågades, om hon ville ha hjälp, men hon svarade käckt: »nej tack, vi behöfva ingen hjälp!« Detta sega, ihärdiga och snart sagdt för ständiga faror utsatta folk har i sanning fått lära hjälpa sig själfva. Härnösandsposten 1893-04-08

En renhjord finnes för närvande ute å Hernön. Ägarne hafva i dag hos oss beklagat sig öfver att hundar därute ofredat hjorden och anhållit att till hundägarne få genom tidningen fram7 ställa en uppmaning, att de taga bättre vara på sina hundkreatur. Härnösandsposten 1894-02-10

Ovikslapparne hafva nu större delen af sina renar ända nere vid Hofsjön på Bergs sockens område och på kronoparken Skrofudbärget. Det är 12 år sedan renarne voro i så stor flock så långt nere i skogslandet, och äfven då af samma orsak som nu, nämligen därför att renmossan i högfjällen genom tövädershösten nedisats. Det är emellertid, skrifver Ö.P., betecknande att jordägarne i de trakter där dessa lappar nu vistas medgifva dessa besök, då ryktet från andra orter i närheten förmäler, att renarne åstadkomma så oerhörda skador. Värkliga förhållandet synes dock vara, att meningen därom är delad, ty trampar renen ned en och annan skogsplanta, så befriar den ock skogen från den för dennes växtlighet skadliga ”lafven”. För den eller dem, som antingen vilja göra uppköp af renvaror eller bese renhjorden, meddelas, att lapparne vistelse i Hofsjön räcker denna månad samt att god åkväg leder dit dels från Vigge i Berg och dels från Åsarnes gästgifvaregård, 1 ½ mil. Jämtlandsposten 1894-02-23

En Renhjord förevisas Annandag Påsk kl. 1 e. m. hos Guldsmed Åberg i Bergsåker. Afgift 25 öre. Hundar få ej medtagas. 944 Sundsvalls Tidning 1894-03-24

Lapparne segrade. Ett intressant utslag har i dagarne fälts af k. m:t, säger Östersunds-P:n. Det gäller lapparnes rätt till renbete å Ljusnedals bruks område. I tvisten mellan bruksegaren Farup och lapparne afgjorde, som man vet, frågan till lapparnes nackdel både af häradsrätten och af Svea hofrätt. Lapparne fortsatte till k. m:t. I dessa sina besvär påvisade de mot Farups påstående och med stöd af sådana auktoriteter som professorerna Sven Nilsson A. E. Holmgren samt direktör Petter Hjortz, att sydgränsen för lappens urgamla och hittills bibehålla område sträcker sig söder om Herjeådalen till Svärdsjö i stora Kopparbergs län och att Ljusnedals bruks område för den renskötande lappens vistelse från uråldriga tiden. Afvittringen kom dock och undanträngde lappen, hvars fordran att få förblifva i sin häfdvunna rätt till renbete afvisades dels derför, att kulturfolket ansågs behöfva betesdelarne för sina hemman, dels emedan Ljusnedals bruks allmänning uppgafs vara behöflig för främjande af bruksrörelsen. Med upphäfvande af underrätternas utslag har nu k. m:t godkänt lapparnes anspråk att på grund af sedvanerätt få med sina renar uppehålla sig å de delar af Ljusnedals bruks egendom, som de och deras förfäder af ålder besökt. Norra Skåne 1894-07-12

En renhjord på väg nedåt landet passerade här förbi för åtta dagar sedan. Lapparne beklagade sig öfver det skarpa föret (som de uttryckte sig) och de till största delen ofarbara isarne. Deras akjor syntes nog icke heller vilja följa den hala landsvägen utan trillade oftast i diket. Härnösandsposten 1894-12-10

En större renhjord gick vid 9-tiden i morse öfver från Wängön till Lungön. Ingen lapp syntes till. Härnösandsposten 1895-02-16

En större renhjord, bestående af omkring 2,000 djur drog i går fram öfver Alnösundet. Lappar, som i vinter hållit till i Jättendal hade kommit till Alnön och der sammanträffat med lappar som haft sitt vintertillhåll å öns skogar. Och nu hade lappfamiljerna med sina hjordar gjort ressällskap på hemfärden 8 till Jemtlands fjell. Ett 30-tal ackjor, lastade med kvinnor lappbarn, och kåtans förnödenheter, följde efter den väldiga djurflocken utöfver de smältande drifvorna, telefoneras till Sv:lls Tdg. Sundsvalls Tidning 1895-04-13

Ett 6 dagars lappbröllop firades i påskveckan i Funäsdalen, då lappatronen A. A. Dojs tjenstefolk, lappdrängen Anders Renberg och Karin Fjellsten, högtidligen firade sitt bröllop i närvaro af ett stort antal lappar och under stora festligheter dervid 10 ankare bränvin och 2 ankare finare dryckesvaror gingo åt. ”Begåfningen” inbragte åt brudparet öfver 1,000 kr. kontant och ett 50-tal renar, utom allt annat. Norra Skåne 1895-04-30

Lappar på ströftåg. Föregående vecka kommo till Bräcke lappar, två män och två kvinnor, från Nyhemstrakten medförande en i dessa trakter sällsynt och äfven högst ansenlig renhjord, uppgående till något öfver tvåhundra stycken. Sällskapet hade sju akjor som drogos hvardera af en ren bunden med grimskaft vid föregående lass, och i slutet af tåget en lösgående ren, tjänande som bromsare. På Lillkrogens område söder om Hällslutens by i Bräcke logerade renhjorden öfver natten, men lapparne i byn. Följande morgon vid affärden voro många åskådare samlade. Nyfikenheten var så mycket större, som de flästa där på trakten aldrig förut sett någon ren. Tåget fortsatte öfver jämtlandsgränsen vid Jämtkrogen för att, som nå- gon af familjen yttrade, fara öfver åt Ånge och där, om tillgång på rebete fans, öfvervintra. Men ännu i går befunnos ofvannämda lappar med sin renhjord på skogen mellan Jämtkorgen och Lombäcken i Borgsjö, och äfven där voro nyfikna åskådare samlade, så att det liknade en marknadsplats. Jämtlandsposten 1897-02-01

 

N ä r i n g s r i k t i ”södra” Sameland: Helt kort om samernas näringar i Västernorrland perioden 1600-1900 (del 1:2. Kustskogs-, sjö-, fjällsamer, renlegoarbetare och blandnäringar)

KUSTSKOGSSAMER, SJÖSAMER – Den samiska grupp (eller grupperna) som Carl von Linné mötte var ett- eller bäggedera av dessa grupper. Understundom – eller i vart fall vissa årstider – är det svårt att skilja dessa grupper åt; men sjösamerna håller sig till kusts och sällan mer än en-två mil in i landet – emedan kustskogssamerna
Sommartid samlas man nämligen i stora läger kring t ex Tynderö, Alnö, Njurunda, Gnarp, Hornslandet, Hudiksvall eller Enånger. Kustskogssamerna ser dock ut att bryta upp i september och dra sig uppåt höjderna åt Attmar och mot Stöde och vidare västerut.
Såväl sjösamer som kustskogssamer flyttade norrut allteftersom fisken gick till; men då kustskogssamerna tog sikte på södra Jämtland och Härjedalen via det vi ibland kallar Mottiland, dvs Medelpads södra finnskog, stannade sjösamerna någonstans utmed sträckan Norrfällsviken (andra flyttlag och -system fanns norrut; men jag har studerat de i södra länet och Hälsingland mest!)-Tynderö och vände åter söderut under vinterns lopp eller på vårsidan.

En del samer som syntes på 18-1900-talet i arkipelagen runt Klingerfjärden och Härnösand liksom högakustenvattnen hade blandnäring; en sorts livsstil som är svårfångad, men enslags multilevnadskonstnärer kunde man kalla dom. Inte sällan kvarstod innehav av skötesrenar emedan fiske förblev huvudsysslan, kanske visst gårdsbruk. Tillverkning av s k lappskor, korgar, tvagor och borstar var vanligt. Påhugg som sockenlapp kunde ske, men alltmer sällsynt efter ca 1850-60. 

FJÄLLSAMER – Enligt Sverre Fjellheim flyttar man på helnomadiskt vis från 1600-talets första hälft. När de la Motraye utreder för sig om fjällsamernas vanor, ser flyttningarna till kusten ut att vara väletablerade i Sundsvall och nedre Ångermanälven. Det är år 1718. Vinterbete äger rum mellan november och april – helt beroende på typ av vinter. En god vinter kommer man inte ner till våra västernorrländska kuster förrän inemot slutet av januari, och vänder tillbaka västerut kring Tiburtius eller runt 14 april. Då har man ofta först betat av Åsele och /eller marknaderna i Sollefteå och Hammar; i Jämtland fanns också vintermarknader. De samer som flyttade från södra Jämtland och Härjedalen emot Hälsingland, nyttjade som regel marknaderna i Färila, Järvsö eller Knåda marknad i Ovanåker. Hela länet har använts till renbete.

Titeln lappdräng och lapp-piga syns ännu långt in på 1800-talet. Även om den ibland kan betyda en åldersbestämning; så är det oftast en indikation på att renskötsel bedrivs där personen antecknats. Små renhjordar vallas runtom i länet allehanda årstider till runt 1840; och den saken bör utredas närmre. Enstaka andra hjordar kan ha förekommit långt senare. till exempel hade Leonard Nilsson i Långudden, Bjärtrå en renhjord på 4-500 djur som han ska ha underhållit till någonstans i mitten av 1950-talet.

Nästa gång om egentliga skogssamer; s k ”sockenlappar”; samiska båtsmän, nybyggare och fabriksarbetare mm.

Alnösundet 1895

Samernas historia i XYZ-länen och forna Ångermanna lappmark – VÅRKURS OM NYA SAMISKA FÖRVALTNINGSLÄNET Länsstyrelser, kulturmiljövårdare, forskare, samebyar, sameföreningar; skogs- och naturvårdare, museifolk etc .. !

ANMÄLAN HÄR: saepmieforskning@gmail.com eller sms 0729070058
VÅRKURSEN – Utbildningsdag Orrestaare – Örnsköldsviks fokhögskola.

Arr. Örnsköldsviks folkhögskola, firman Sffu – Saepmie forskning föreläsning undervisning samt tidningen Saepmie Times.

Vad vet Du om Ångermanna lappmark? Visste du att samerna rört sig i dessa områden sedan åtminstone tidigt vikingatid? Kände Du till att Elsa Laula och Maria Magdalena Mathsdotter bägge nådde världsberömmelse?
Visste du att här fanns ett rikt och varierat samiskt näringsliv här med minst ett dussintals samiska näringar redan kring 1700-1750?

VÅRKURSEN – Utbildningsdag Orrestaare – Örnsköldsviks fokhögskola

Unikt tillfälle, 19 april, Bernt Ove Viklund och Peter Ericson kursledare och föreläsare.
I Orrestaare, dvs Örnsköldsvik, på Öviks folkhögskola!

Västernorrland blev samiskt förvaltningsområde den 1 februari! Visste du det?
Vi tittar på samerna Nolaskogs och Sunnanskogs.

Ångermanna lappmark, hälsingesamerna, Medelpads samiska historia
samt ser vi på Höga kustens tidiga samer, sjösamer, kustskogsssamer, skogssamer och naturligtvis fjällsamernas vinterbetande hjordar.
Metod, vetenskapshistoria och de senaste rönen! Om Nordmalingsmålet.
Ett slutgiltigt och fullständigt program kommer nästa vecka.

Sffu – Saepmie undervisning bjuder Er till

V å r k u r s – Utbildningsdag

Anmäl med fördel Er organisation snarast! / P & B O

Lämplig för samebyar, myndigheter
Fortbildning inom samernas historia

Fokus Mellannorrland, kusten

Arkeologi i fjäll-inland-kust, historia utmed kusten

Nya rön och beprövade metoder och vice versa.

Program på 
Southsaamihistorysidan på Facebook!

O B S chans till påbyggnad! Se här:

Fortsätter fristående v. 22: Samisk arkeologi i fält

Samt v 34: Etnicitet, vindkraft, antropologi
Även till dessa tillfällen kan du anmäla dig,
specifik prislista och grundprogram till dessa kommande kommer inom kort!

 

Kurskostnad: 1 deltagare myndighet organisation .. 1140 SEK

(se nedan grupprabatter!)

1 deltagare privat, ensamfirma …… 660 SEK inkl lunch

 

MEJLA ANMÄLAN (idag?): saepmieforskning@gmail.com

Ange om lunch önskas och speciella matönskningar, allergier etc!