KUSTVINTERBETE: Ur dagspress i södra Norrland om samer på vintern – fokus på vinterbete (ett kortare smakprov)

Detta tänkt som en presentation av ett av våra pågående projekt. 22 feb 2018

Renuppvisning kommer nästa söndag den 22 dennes att ega rum vid Gustafsberg och Bänkås, dervid lappmannen A. Nordqvist från Frostviken för en intresserad allmänhet förevisar sin till ett tusental djur uppgående renhjord. Vi hänvisa till annonsen i dagens tidning. Sundsvalls Tidning 1891-02-21

Lappar hålla föredrag. Ovikslapparne i Hudiksvall voro i söndags inviterade till kaffefest å Sjömanskapellet, der samtliga dess medlemmar utförde sång med guitarrackompagnement och så väl lappmannen som lappkvinnan uppträdde och talade om skolförhållandena bland lapparne. Kvinnans anörande var så väl til form som innehåll utmärkt. H. A. Sundvalls Tidning 1891-09-07

En renhjord, tillhörig lappmannen Anders Andersson, har nu kommit öfver till Hernön och slagit sig ned där. Sålunda finnes nu ett intressant mål för en uppfriskande söndagspromenad, om vädret blir vackert. Härnösandsposten 1892-03-12 Som Enkan Anna Dorothea Andersson nu flyttat med sin renhjord från Häggdånger till Hernön ombedes de personer som derstädes hafva sina hundar lössläppta att desamma efterse. 1139 Härnösandsposten 1892-04-06 En renhord förvisas i morgon kl. 2 e. m. vid Solum. Blir vädret lika vacker och vårlikt som i dag, torde nog en promenad ut till nomadfolket och dess djur blifva lockande för mången. Härnösandsposten 1892-04-09 Vårtecken: 3) Den renhjord, som funnits här på Hernön i vinter, har dragit till fjälls, ty här började det bli för hett. Härnösandsposten 1892-04-23 En större Renhjord förevisas Söndagen den 19 från kl. 1 e. m. å Kappellsberg mot en afgift af 25 öre person. 513 Lappmannen P. G. Larsson. Härnösandsposten 1893-02-17

Lappgummor på lojakt. För en lappfamilj, som betar sin renhjord vid Åbord i Västernorrlands län, hade härom natten ett varglo ihjälrifvit en ren och skadat två andra. Natten därpå fick varglot dock med lifvet plikta för sin närgångenhet, ty två af lappgummorna dödade det med slag af skidstafvar. Västern. A. Nerikes Allehanda 1893-03-24

Renar i vattnet. Från Frånö skrefs till Hernösandsposten i går: Att isen är tämligen skral på elfven syntes i morse, då en lappfamilj med sin renhjord skulle gå öfver vid Frånö. Kommen till strömfåran, som skär ganska nära Frånö timmerbom, brast isen under en stor del af flocken och djuren kommo i vattnet. Åskådarne trodde att åtminstone några af renarne skulle blifva kvar i vaken, hwilken blef allt större genom de efterföljandes påträngande. Men det gick lika fort att komma upp på den motsatta iskanten, som det gått att komma ned. En gammal gumma, som stod kvar och skulle föra dragrenare öfver med lassen, tillfrågades, om hon ville ha hjälp, men hon svarade käckt: »nej tack, vi behöfva ingen hjälp!« Detta sega, ihärdiga och snart sagdt för ständiga faror utsatta folk har i sanning fått lära hjälpa sig själfva. Härnösandsposten 1893-04-08

En renhjord finnes för närvande ute å Hernön. Ägarne hafva i dag hos oss beklagat sig öfver att hundar därute ofredat hjorden och anhållit att till hundägarne få genom tidningen fram7 ställa en uppmaning, att de taga bättre vara på sina hundkreatur. Härnösandsposten 1894-02-10

Ovikslapparne hafva nu större delen af sina renar ända nere vid Hofsjön på Bergs sockens område och på kronoparken Skrofudbärget. Det är 12 år sedan renarne voro i så stor flock så långt nere i skogslandet, och äfven då af samma orsak som nu, nämligen därför att renmossan i högfjällen genom tövädershösten nedisats. Det är emellertid, skrifver Ö.P., betecknande att jordägarne i de trakter där dessa lappar nu vistas medgifva dessa besök, då ryktet från andra orter i närheten förmäler, att renarne åstadkomma så oerhörda skador. Värkliga förhållandet synes dock vara, att meningen därom är delad, ty trampar renen ned en och annan skogsplanta, så befriar den ock skogen från den för dennes växtlighet skadliga ”lafven”. För den eller dem, som antingen vilja göra uppköp af renvaror eller bese renhjorden, meddelas, att lapparne vistelse i Hofsjön räcker denna månad samt att god åkväg leder dit dels från Vigge i Berg och dels från Åsarnes gästgifvaregård, 1 ½ mil. Jämtlandsposten 1894-02-23

En Renhjord förevisas Annandag Påsk kl. 1 e. m. hos Guldsmed Åberg i Bergsåker. Afgift 25 öre. Hundar få ej medtagas. 944 Sundsvalls Tidning 1894-03-24

Lapparne segrade. Ett intressant utslag har i dagarne fälts af k. m:t, säger Östersunds-P:n. Det gäller lapparnes rätt till renbete å Ljusnedals bruks område. I tvisten mellan bruksegaren Farup och lapparne afgjorde, som man vet, frågan till lapparnes nackdel både af häradsrätten och af Svea hofrätt. Lapparne fortsatte till k. m:t. I dessa sina besvär påvisade de mot Farups påstående och med stöd af sådana auktoriteter som professorerna Sven Nilsson A. E. Holmgren samt direktör Petter Hjortz, att sydgränsen för lappens urgamla och hittills bibehålla område sträcker sig söder om Herjeådalen till Svärdsjö i stora Kopparbergs län och att Ljusnedals bruks område för den renskötande lappens vistelse från uråldriga tiden. Afvittringen kom dock och undanträngde lappen, hvars fordran att få förblifva i sin häfdvunna rätt till renbete afvisades dels derför, att kulturfolket ansågs behöfva betesdelarne för sina hemman, dels emedan Ljusnedals bruks allmänning uppgafs vara behöflig för främjande af bruksrörelsen. Med upphäfvande af underrätternas utslag har nu k. m:t godkänt lapparnes anspråk att på grund af sedvanerätt få med sina renar uppehålla sig å de delar af Ljusnedals bruks egendom, som de och deras förfäder af ålder besökt. Norra Skåne 1894-07-12

En renhjord på väg nedåt landet passerade här förbi för åtta dagar sedan. Lapparne beklagade sig öfver det skarpa föret (som de uttryckte sig) och de till största delen ofarbara isarne. Deras akjor syntes nog icke heller vilja följa den hala landsvägen utan trillade oftast i diket. Härnösandsposten 1894-12-10

En större renhjord gick vid 9-tiden i morse öfver från Wängön till Lungön. Ingen lapp syntes till. Härnösandsposten 1895-02-16

En större renhjord, bestående af omkring 2,000 djur drog i går fram öfver Alnösundet. Lappar, som i vinter hållit till i Jättendal hade kommit till Alnön och der sammanträffat med lappar som haft sitt vintertillhåll å öns skogar. Och nu hade lappfamiljerna med sina hjordar gjort ressällskap på hemfärden 8 till Jemtlands fjell. Ett 30-tal ackjor, lastade med kvinnor lappbarn, och kåtans förnödenheter, följde efter den väldiga djurflocken utöfver de smältande drifvorna, telefoneras till Sv:lls Tdg. Sundsvalls Tidning 1895-04-13

Ett 6 dagars lappbröllop firades i påskveckan i Funäsdalen, då lappatronen A. A. Dojs tjenstefolk, lappdrängen Anders Renberg och Karin Fjellsten, högtidligen firade sitt bröllop i närvaro af ett stort antal lappar och under stora festligheter dervid 10 ankare bränvin och 2 ankare finare dryckesvaror gingo åt. ”Begåfningen” inbragte åt brudparet öfver 1,000 kr. kontant och ett 50-tal renar, utom allt annat. Norra Skåne 1895-04-30

Lappar på ströftåg. Föregående vecka kommo till Bräcke lappar, två män och två kvinnor, från Nyhemstrakten medförande en i dessa trakter sällsynt och äfven högst ansenlig renhjord, uppgående till något öfver tvåhundra stycken. Sällskapet hade sju akjor som drogos hvardera af en ren bunden med grimskaft vid föregående lass, och i slutet af tåget en lösgående ren, tjänande som bromsare. På Lillkrogens område söder om Hällslutens by i Bräcke logerade renhjorden öfver natten, men lapparne i byn. Följande morgon vid affärden voro många åskådare samlade. Nyfikenheten var så mycket större, som de flästa där på trakten aldrig förut sett någon ren. Tåget fortsatte öfver jämtlandsgränsen vid Jämtkrogen för att, som nå- gon af familjen yttrade, fara öfver åt Ånge och där, om tillgång på rebete fans, öfvervintra. Men ännu i går befunnos ofvannämda lappar med sin renhjord på skogen mellan Jämtkorgen och Lombäcken i Borgsjö, och äfven där voro nyfikna åskådare samlade, så att det liknade en marknadsplats. Jämtlandsposten 1897-02-01

 

Annonser

N ä r i n g s r i k t i ”södra” Sameland: Helt kort om samernas näringar i Västernorrland perioden 1600-1900 (del 1:2. Kustskogs-, sjö-, fjällsamer, renlegoarbetare och blandnäringar)

KUSTSKOGSSAMER, SJÖSAMER – Den samiska grupp (eller grupperna) som Carl von Linné mötte var ett- eller bäggedera av dessa grupper. Understundom – eller i vart fall vissa årstider – är det svårt att skilja dessa grupper åt; men sjösamerna håller sig till kusts och sällan mer än en-två mil in i landet – emedan kustskogssamerna
Sommartid samlas man nämligen i stora läger kring t ex Tynderö, Alnö, Njurunda, Gnarp, Hornslandet, Hudiksvall eller Enånger. Kustskogssamerna ser dock ut att bryta upp i september och dra sig uppåt höjderna åt Attmar och mot Stöde och vidare västerut.
Såväl sjösamer som kustskogssamer flyttade norrut allteftersom fisken gick till; men då kustskogssamerna tog sikte på södra Jämtland och Härjedalen via det vi ibland kallar Mottiland, dvs Medelpads södra finnskog, stannade sjösamerna någonstans utmed sträckan Norrfällsviken (andra flyttlag och -system fanns norrut; men jag har studerat de i södra länet och Hälsingland mest!)-Tynderö och vände åter söderut under vinterns lopp eller på vårsidan.

En del samer som syntes på 18-1900-talet i arkipelagen runt Klingerfjärden och Härnösand liksom högakustenvattnen hade blandnäring; en sorts livsstil som är svårfångad, men enslags multilevnadskonstnärer kunde man kalla dom. Inte sällan kvarstod innehav av skötesrenar emedan fiske förblev huvudsysslan, kanske visst gårdsbruk. Tillverkning av s k lappskor, korgar, tvagor och borstar var vanligt. Påhugg som sockenlapp kunde ske, men alltmer sällsynt efter ca 1850-60. 

FJÄLLSAMER – Enligt Sverre Fjellheim flyttar man på helnomadiskt vis från 1600-talets första hälft. När de la Motraye utreder för sig om fjällsamernas vanor, ser flyttningarna till kusten ut att vara väletablerade i Sundsvall och nedre Ångermanälven. Det är år 1718. Vinterbete äger rum mellan november och april – helt beroende på typ av vinter. En god vinter kommer man inte ner till våra västernorrländska kuster förrän inemot slutet av januari, och vänder tillbaka västerut kring Tiburtius eller runt 14 april. Då har man ofta först betat av Åsele och /eller marknaderna i Sollefteå och Hammar; i Jämtland fanns också vintermarknader. De samer som flyttade från södra Jämtland och Härjedalen emot Hälsingland, nyttjade som regel marknaderna i Färila, Järvsö eller Knåda marknad i Ovanåker. Hela länet har använts till renbete.

Titeln lappdräng och lapp-piga syns ännu långt in på 1800-talet. Även om den ibland kan betyda en åldersbestämning; så är det oftast en indikation på att renskötsel bedrivs där personen antecknats. Små renhjordar vallas runtom i länet allehanda årstider till runt 1840; och den saken bör utredas närmre. Enstaka andra hjordar kan ha förekommit långt senare. till exempel hade Leonard Nilsson i Långudden, Bjärtrå en renhjord på 4-500 djur som han ska ha underhållit till någonstans i mitten av 1950-talet.

Nästa gång om egentliga skogssamer; s k ”sockenlappar”; samiska båtsmän, nybyggare och fabriksarbetare mm.

Alnösundet 1895

Samernas historia i XYZ-länen och forna Ångermanna lappmark – VÅRKURS OM NYA SAMISKA FÖRVALTNINGSLÄNET Länsstyrelser, kulturmiljövårdare, forskare, samebyar, sameföreningar; skogs- och naturvårdare, museifolk etc .. !

ANMÄLAN HÄR: saepmieforskning@gmail.com eller sms 0729070058
VÅRKURSEN – Utbildningsdag Orrestaare – Örnsköldsviks fokhögskola.

Arr. Örnsköldsviks folkhögskola, firman Sffu – Saepmie forskning föreläsning undervisning samt tidningen Saepmie Times.

Vad vet Du om Ångermanna lappmark? Visste du att samerna rört sig i dessa områden sedan åtminstone tidigt vikingatid? Kände Du till att Elsa Laula och Maria Magdalena Mathsdotter bägge nådde världsberömmelse?
Visste du att här fanns ett rikt och varierat samiskt näringsliv här med minst ett dussintals samiska näringar redan kring 1700-1750?

VÅRKURSEN – Utbildningsdag Orrestaare – Örnsköldsviks fokhögskola

Unikt tillfälle, 19 april, Bernt Ove Viklund och Peter Ericson kursledare och föreläsare.
I Orrestaare, dvs Örnsköldsvik, på Öviks folkhögskola!

Västernorrland blev samiskt förvaltningsområde den 1 februari! Visste du det?
Vi tittar på samerna Nolaskogs och Sunnanskogs.

Ångermanna lappmark, hälsingesamerna, Medelpads samiska historia
samt ser vi på Höga kustens tidiga samer, sjösamer, kustskogsssamer, skogssamer och naturligtvis fjällsamernas vinterbetande hjordar.
Metod, vetenskapshistoria och de senaste rönen! Om Nordmalingsmålet.
Ett slutgiltigt och fullständigt program kommer nästa vecka.

Sffu – Saepmie undervisning bjuder Er till

V å r k u r s – Utbildningsdag

Anmäl med fördel Er organisation snarast! / P & B O

Lämplig för samebyar, myndigheter
Fortbildning inom samernas historia

Fokus Mellannorrland, kusten

Arkeologi i fjäll-inland-kust, historia utmed kusten

Nya rön och beprövade metoder och vice versa.

Program på 
Southsaamihistorysidan på Facebook!

O B S chans till påbyggnad! Se här:

Fortsätter fristående v. 22: Samisk arkeologi i fält

Samt v 34: Etnicitet, vindkraft, antropologi
Även till dessa tillfällen kan du anmäla dig,
specifik prislista och grundprogram till dessa kommande kommer inom kort!

 

Kurskostnad: 1 deltagare myndighet organisation .. 1140 SEK

(se nedan grupprabatter!)

1 deltagare privat, ensamfirma …… 660 SEK inkl lunch

 

MEJLA ANMÄLAN (idag?): saepmieforskning@gmail.com

Ange om lunch önskas och speciella matönskningar, allergier etc!

 

 

Trolldomsprocess i ”Wämdalen” 26 aug 1699. Björnrit, Stoor Junkaren, renoffer, fall som bör följas. Mittåkläppen nämns

Ur ”ÖFVERTRO OM DE DÖDE I HERJEDALEN”
Dvs via den allt annat än samevänlige Erik Modin (1899)
I: SVENSKA
FORNMINNESFÖRENINGENS
TIDSKRIFT.
TIONDE BANDET.
4:e häftet

En av signerierna bestraffades med vatten och bröd i fjorton bröd;
det andra remitterades.

»Anno 1699 den 26 Augusti wijd extra
ordinarie tinget i Wämdalen inför H. Baronen,
Generalmajorn och Landshöfdingen högvälborne
H. Axel von Schaar.

Förutan detta refererade länsman att Jonas Torkilssons dräng
Tobias, som för 3 weckor sedan rymt Öfwer til Norrie, hade berättadt
att Jonas skull bruka afguderi och till Stoor Junkaren wissa
tijder om åhret ofra rens diur, hwilket blef Jons Torkelsson allvarligen
förehållet at bekienna sanningen; men det nekade han alldeles
till, ej heller wore någre andra omständigheter honom dertill att
binda effter som både kyrkoherden såväl, som almogen hwilka med
honom pläga umgås, betygade sig aldrig något sådant af honom
hafwa förnummit.1 Så war och det tahlet om honom att hwar julmorgon
han skall ofra en Ren uti en mindre kiälla. Det nekade
han äfvenledes, men tillstod dock att efter hallmans wis han en
gång örn året lägger flinta och stål i en kiälla, hwilket skall fördrifva
allt ondt utur watnet från Renarne.
Widare tillspordes Jonas hvvad Ceremonier han brukade wijd
de så kallade biörnebegrafningar? Sv. att när lapparne få skiuta
någon biörn göra de strax på det stället en koija af rijs derest inga
qvinfolk fåå komma in, utan manfolken alena, de flåå och koka
biörn, gifwandes qvinfolket något af kiöttet med, när de ätit upp
allt kiöttet sättia de benen, som inte få kråssas eller sönderhuggas
uti en näfwer skräppa, läggiandes dher öfver på en stoor stock och
siunga så derefter biörnwijsan, hvvilken han med Gunnil inför Rätten
siöng, men den bestod icke af några ord utan war mera ett Sorl
eller tiutande. Den samma begrafning sade Jonas att fiellmän till
den ändan bruka att Biörn intet skall giöra dem eller deras diur
någon skada. Eliest hade denna lappen ett godt loford och att så
ofta före är han kommer till kyrkia låter sig i sin christendom
underwijsa och begåår Herrans H. Nattward, och att för än nu H.
Kyrkioherden aldrig sådant om honom hört.—————————–

Förutan detta refererade Inspectoren [Phalléen vid Lussnedals
kopparverk] med Tullnärn Hammar att ock ett tahl skall vara det
Jonas Torkelsson vid Mito Kläpp skall hafva en afgudalund, hvarom
Den slutliga utgången af detta inkvisitionsmål är icke känd,
men häradsrättens i målet gifna utslag löd sålunda:
…. »elfter som eij wijdare upplysning för dhenna gången
stod att bekomma; thy sedan saken med alla omständigheter war
nämden föreställt, resolverades.
Att såsom hwad det angår att Jonas Torkilsson skall Sonen
Olof ihehl slagit, han dertill enständigt nekar, warande inga skiäl
el. omständigheter, som honom till en sådan gierning kunna binda,
utan fast mehra är liket besichtigat och dherpå intet teken till våldsampt
handhafwande kunnat finnas, för dhen skull warder Jonas
Torkelsson uti detta alldeles fri erkiendt.
Hwad wijdkommer det. afguderij Jonas Torkelsson skall föröfwa
så med ofrande till Stor Junkaren som dess afgudalund wid Mito
Kläpp, så har mot dess förnekande Jonas Torkelsson för denna gången
sådant icke kunnat påtygas, utan lämpnas till wijdare, och
emedlertijd skall Länsman med all flijt låta effterspana afgudalunden
och örn lappen sådant ofrande föröfwar.
Beträffande det widskieppelse och Signerie, som Jonas Torkelsson
och Gunill hafwa föröfwadt, så wijd Olofs svepning som eliest wijd
den så kallade Biörnebegrafningen, jembwäl och att han kastar Flinta
och stål uti kidla och rinnande watten, så finner häradsrätten det
lappen och Gunnil sig derutinnan hafwa försedt emot den 9 § uti
Kongl. Maij:ts placat om Eder och swordom, för hwilket ock häradsrätten
i förmågo af högstber. § dömer honom Jonas Torkilsson och
Gunnil att sittia 14 dagar och 8 dagar wijd watten och bröd, dock
detta allt den höglåfliga Kongl. Hofrättens högwijsa omdöme och
decision underdån. och ödmiukel. submitterat.»
Det är ett drag i här lemnade relation af lapparnes forna tro,
som är särskildt anmärkningsvärdt. Tyglapparna och tråden, hvilka
lades på den döde Olofs kropp i det syftet, såsom Gunnil berättade,
att han skulle hafva dem »att bota kiortelen med om han skulle
gåå sönder», tyckas tyda på föreställningen örn ett verksamt lif efter
döden före uppståndelsen. Ett sådant föreställningssätt var icke
heller främmande för de hedniska nordboarne.
1 Nials saga berättas om Gunnar af Hlidarenda att han efter
sin död troddes bo i sin hög, där ha ljus, vara glad och sjunga.1
Till sist må, örn också på sidan örn ändamålet med denna uppsats,
anmärkas, att det af undersökningen vid ofvan nämnda ting
göres sannolikt att lapparne i forna tider haft offerplatser så sydligt
som i Herjedalsfjällen, såsom också Hulphers inemot ett århundrade
senare angifver (Herjedalen, sid. 69). Att ett lapskt offerställe varit
vid Mitokläpp (själfva denna orts namn torde vara af lapskt ursprung)
vinner stöd af en ännu lefvande tradition, hvilken utpekar
denna plats såsom en för de gamla lapparne helig sådan.

Ljungsjöarne

Mer i (PDF-)länk:
http://samla.raa.se/xmlui/bitstream/handle/raa/8732/SFFT_31_1899_312.pdf?sequence=1 s 4 f

Ett visst mått av försiktighet gentemot författarens stundom etnocentriska krevader.
Ändock är detta en av hans bättre verk i sammanhanget, såvitt vi kan se.

1894. Betesrätt i Dalarna! ” — sydgränsen för lappens urgamla och hittills bibehållna område sträcker sig söder om Herjeådalen till Svärdsjö i stora Kopparbergs län — ” – Om 1894 års dom!

En frihetstida reservatstanke kan blir det som fäller avgörandet i Härjedalen?

Apropå Härjedalen, sedvana och rätt till renbete – se vad vi hittat!

Samerna vann ju Ljusnedalsmålet (i fallet med Farup som motpart förlorade han postumt), det är inte precis någon hemlighet.

Men vad de flesta nog ej vet, är att i det i domen utsägs explicit och ordagrant att betesrätten sträcker sig ned till Svärdsjö.

Det innebär naturligtvis att alla trakter mellan Ljusnedal och Svärdsjö vid detta tillfälle kan ses såsom sedvaneland.

Härutifrån givetvis en öppen fråga för jurister att tvista om huruvida detta gäller
fortfarande, men som regel har ju samerna förhindrats att utöva sina gamla rätt, vilket då ej ska belasta den rätten.

Sålunda rapporterades från avgörandet i högsta instans:

Lapparne segrade. Ett intressant utslag har
i dagarne fälts af k. m:t, säger Östersunds-P:n.
Det gäller lapparnes rätt
till renbete å Ljusnedals bruks område.
I tvisten mellan bruksegaren Farup och
lapparne afgjorde, som man vet, frågan 
till lapparnes nackdel både af häradsrätten
och af Svea hofrätt. Lapparne fortsatte
till k. m:t.

Johan_Tirén_-_Same_med_hund
I dessa sina besvär påvisade de mot Fa-
rups påstående och med stöd af sådana
auktoriteter som professorerna Sven Nilsson
A. E. Holmgren samt direktör Petter Hjortz,
att sydgränsen för lappens urgamla och 
hittills bibehålla område sträcker sig söder
om Herjeådalen till Svärdsjö i stora Kop-
parbergs län och att Ljusnedals bruks om-
råde för den renskötande lappens vistelse
från uråldriga tiden– . Afvittringen kom dock
och undanträngde lappen, hvars fordran att
få förblifva i sin häfdvunna rätt till renbete
afvisades dels derför, att kulturfolket an-
sågs behöfva betesdelarne för sina hemman,
dels emedan Ljusnedals bruks allmänning
uppgafs vara behöflig för främjande af
bruksrörelsen.
Med upphäfvande af underrätternas ut-
slag har nu k. m:t godkänt lapparnes an-
språk att på grund af sedvanerätt få med
sina renar uppehålla sig å de delar af Ljus-
nedals bruks egendom, som de och deras
förfäder af ålder besökt.  (PE framhävning)

Norra Skåne 1894-07-12 Avskrift: Eskil Olsson

VADAN JUST SVÄRDSJÖ?
Här må man gå tillbaka till tiden för de stora fördrivningarna av samer under kung Fredriks tid av år 1720-30; ca och att det då fastslogs av kungen tillika den lungsiktige landshövding Dankwardt ”at dom (samerna) i nåden må efterlåtas så blifwa qwar med deras rehndiúr úti de längst úp i dahlarna ofwan Fahlun belägne socknar, til och derstädes genom deras arbete och slögder sökia sit úppehälle”.

Fördrivningarna kom ju att leda fram till det för samerna fatala sockenlappssystemet; där tvångsbofastheten så småningom inträdde och indirekt kom att leda till massdöd genom den nittioprocentiga spädbarnsdödligheten som följde.

En slags tidig reservatsidé om Svärdsjö; som väl ter sig som en kompromissvariant med det envetna lappmarksbegreppet. Ännu vid denna tid hade man inte tillgång till ens tillnärmelsevis geometrisk rimliga eller skalenliga kartor över de glesbefolkade områdena.

Sverige låg i spillror; ryssen hade härjat. Kung ”Friedrich”:s svåger, Karl XII var död, enligt Lauritz Weibull låg kungen bakom. Och nu skulle samernas drivas norrut.

Men kanske är det en Historiens ironi att just Fredrik I, den vage kungen som aldrig lärde sig svenska och som mest är känd för att jaga björn, massakrera dalkarlar (149 st 22 juni 1743 och några fler senare) och fördriva samer – att just han kanske blir markägarnas i Härjedalen ‘Waterloo’.

NOT: Det finns betydligt flera och senare belägg för vinterbetesrätt i dessa sydligare områden. Liksom äldre. Under perioden 1660-1920 ca synes närmast inga tvivel ha funnits på den gamla sedvanan. Vi har inte minst en tät, regional, samisk historia med åtskilliga uppgifter om småskalig renskötsel.
Detta dokument ovan med domen från 1894 stärker kraftfullt bevisningen för denna sedvana.

Peter Ericson, historiker, redaktör, föreläsare
Sakkunnig i Härjedalenmålet (samt förr Nordmalingsmålet, Rätanmålet etc)

19 februari 2018

TIREN jamt

HÄRJEDALEN – renskötselrätt. Om Sedvanans yttre gräns i söder: Samerna har rätt att vinterbeta med ren till östra Dalarna!

Mer i ämnet kommer både här i bloggen och i Saepmie Times no 1 och 2/2018!

  • En dom fälld av Kungl.Maj:t i så kallade Ljusnedalsmålet slår fast samernas kollektiva sedvana till och med östra Dalarna.
  • Betesbesiktningar och betesaktiviter noterade och dokumenterade år 1916 och 1881 liksom 1924 stärker ytterligare detta.
  • Vinterbetande samer utmed Ljusnan djupt ner i Hälsingland noteras bl a i Ljusdal med omnejd decennierna kring 1800-1830.
  • Många samiska rajder med renhjordar gick från Härjedalen till Ovanåker och Knåda marknad; bl a på 1880-talet och minst två gånger under s k 00-talet mellan åren 1900 och 1910. Även till exempelvis Gävle och Söderala har man nomadiserat.
  • Samer från södra Jämtland nomadiserade inte så sällan med renar kring åren 1790-1820 till Gästrikland. Orter som Valbo, Österfärnebo och Årsunda är det fråga om nu.
  • Årstidsbeten och samiska läger och visteplatser förkommer ymnigt i Gästrikland och uppöver Dalarna 1680-tal till åtminstone åren runt 1800.
  • Hälsingesamerna med näringstypen kustskogssamer bedrev sitt sommarbete till fjälls. Det är dessa samer som Hülphers nämner. De nyttjade (förutom Dellenbygden och mest hela hälsingekusten m.m.) trakter i Sveg och Hede.
  • Dalalandshövdingen Danckwardt och andra dåtida potentater gav samerna rätt av vistas med sina renar i motsvarande områden. Detta ska vi utreda!

    Två andra aspekter:– Undantag kan finns från sedvanan i de trakter man på senare år skrivit på om betesavgift. Där kan eventuellt sedvanan vara förbrukad därigenom. Men det gäller i så fall bara på dessa specifika fastigheter.

    Traktsbegreppet som infördes i Nordmalingsmålet kan eventuellt däremot vidga samernas betesområden och möjligtvis upphäva punkten ovan denna?

    Vid studier om samisk sedvanerätt i östra Dalarna bör även de gamla fastslagna sedvaneområdena från 1914, 1919, 1923 osv om hela Gävleborgs län beaktas.

    Peter Ericson, sakkunnig historiker 4 februari 2018

     Bilder: Tiréns illustra bilder, författaren samt Amungen (sista bilden från fiske.se) – den stora gränssjön mellan Dalarna och sydligaste Hälsingland mot Gästrikland.
    Här finns både Lappstenen (se speciell bloggpost, som klippet är ifrån) och det samiskklingande önamnet Sollen.

     

     


”Vad är det här med Staare 1918-2018?” Om samernas historia och förhistoria i Jämtland med omnejd, kampanj 2018!

Samernas historia i Jämtland
Jämtlands län – EVENTS, föreläsningar, cirklar och kurser!
Kvinnohistoria – samernas historia – Jämtlands historia – Nordens, Mittnordens och Sápmis och SVERIGES historia
 
Bygdeaktivister, sameföreningar, samebyar, hembygdsföreningar; lokala akademier; östersundare, härliga härdalingar, ljuvliga jamtar!
 
Nu är jag och min firma ”ute efter” Er!

 
Vi FÖRELÄSER och håller kurser om samernas historia och arkeologi.
Fokus på X, Y och Z län samt på södra Lappland och i viss mån motstående distrikt på andra sidan norska gränsen. Om vinterflyttningarna förr och nu; och.
Förslagsvis kan även filmvisning och fältkurser i arkeologi anordnas via oss!
 
Basics om samernas historia i södra områdena.
 
Hör av Er vid intresse! Vi kommer till Er!
Vi verkar ha en bildningsorganisation i ryggen –
men återkommer till den frågan!
 
Sms 0729070058; mejl saepmieforskning@gmail.com
Peter Ericson och Bernt Ove Viklund

PS. Jag faktagranskade ”Samernas tid”. / PE DS

 

”… och här vilja dö”. Om en onsdag i maj i Jättendal, och om nykalvade vajor i kustlandet år 1732 m.m

Om de som ”talte god svenska”
K U S T S A M E R – kustskogssamerna, sjösamerna –
om en minst månghundraårig kultur- och nöringsföreteelse 

Det handlar om en nyupptäckt.
Men den är inte gjord av en nykläckt
forskare, utan av en som varit med ett ganska bra tag.

Apropå samiska ”shelters” och ”i stormens öga”…

Undertecknad började följa Medelpads, Ångermanland och Hälsinglands samer i arkiven i samband med en projektledartjänst som inleddes den 15 september 1998.
Det var då jag började arbeta på Länsmuseet Västernorrland (idag kallar Länsmuseet Murberget). Kombinerade färdiga och egna nyinsamlade excerpter. Redan i samband med vårt seminarium i Ramsele 5-6 februari 1999 hade jag ett par tusen namn och drygt tusental till inkom under de följande ren.

Men det var inte förrän år 2014 som jag på allvar i arkiven började följa en av dessa grupper (egentligen tre generationer av ungefär samma upplägg av vinter-/årstidsgrupp) i arkiven. Detta tarvade att mer aller mindre dammsuga ett 40-50tal församlingar i vilka dessa samer rörde sig.

Nomadiseringsområdet är nära nog lika stort som fjällsamernas.
Deras kontaktytor sinsemellan med denna grupp är ännu i huvudsak mest outredd.

På förmiddagen den 17 maj 1732 stötte dessa samer ihop med en ung vetenskapsman från södra delarna av landet; nämligen Carl von Linné.  Dessa samer med sin hanterliga renhjord (60-70 djur – synbarligen vuxna  – nämner Linné) kommer alltså nykalvade. Den unge Carl använder verbet ”hinte”; varför vi tänker att riktningen var helt eller delvis densamma som hans egen. De kan ha siktat på några sjöar eller havsvikar där fisken gick till – eller gå en gängse rutt uppåt Attmar och sedermera vidare västerut.
Ska man tänka sig att han med sitt hästekipage saktar in och samtalar med denna grupp? Han hinner i vart fall fråga gruppen varifrån de kommer – indirekt, med frågan om varför de var så ”långt nere”. ”De sade sig här nere vid havssidan vara födda, och här vilja dö”. Och så de semi-berömda slutorden: ”talte god svenska”. Detta möte äger alltså rum mitt i en period där samerna fördrivs och fördrivits mycket intensivt i ett drygt decennium. Just innan detta har en av de mer drivande maktmännen, Kopparbergs landshövding Danckwardt avlidit (sannolikt av den av honom så illa avskydda faluluften). Linné ska sedermera (1734) råka på dalasamernas kåtor i Äppelbo, och av kyrkoherden få goda vitsord rörande dessa samers kristendomskunskap.
     I gruppen som möter Linné 1732 kan högst sannolikt ha ingått en förmodat rask åldring, som sedermera ska leva till sin 105-årsdag; Anders Pålsson som vådligt avlider av en skogseld i samma Jättendal i oktober månad 1759. Han är en patriark i den aktuella gruppen och sätter 25 barn till världen med tre fruar. Själv är han född i  centrala Ångermanland år 1645 (således kring 87 år denna arla majmorgon!), som dåförtiden utgjorde ett och samma samma län.

Även andra resenärer noterade tidigt samer i kustområdet – exempelvis Outhier 1736 i Harmånger och de La Motraye i (sannolikt) Mo Myskje 1718. Clarke noterar 1799 sommarbete på en vacker ö utanför Sundsvall och Schmidt med sällskap. 1786 tar till och med resenärerna Consett, Bowes och Liddell med sig tre samer från trakten till Old Britain. Om detta står att läsa i andra bloggposter – om Sigrid och Anna Jönsdöttrar och deras samiske kamrat och tillika sockenlappsättlingen Anders Larsson, renhandlaren, affärsmannen och äventyraren från Skogs socken. På max tre veckor effektivt lyckas de ta sig till Göteborg under sommarhalvåret med en liten renhjord. På hemvägen ska de i kungens frånvaro ha blivit uppkallade till slottet av Gustav III:s yngre bror, den ockult lagde Carl XIII (1748-1818) – detta har dock ej kunnat bekräftas ännu.

 

 

  1. Linnés text i bearbetad form via Runeberg, 2. Bottenhavet, 3. Samerna i Ulvöhamn 1890, närmast att betrakta som sentida semi-sjösamer eller säsongsfiskande samer  (i gruppen ingår bland andra Nils Nilsson Burgström och Lisa Stina Andersdotter samt sannolikt Nils Jonsson), yrkes- och närings-/försörjningsmässigt, 4. CvL, mer nedan. 5. Författaren PE, nyss. Mer om bilderna 3 och 4 nedan!

    En väldig mängd  möten mellan resenärer äger alltså runt decennierna före och runt 1800 – och som om inte det vore nog, möter flera tyska resenärer sockenlappar kring 1820-talet. Men redan då erfar detta ”kast” en klar nedgång och de totalt sett ganska omfattande renhjordarna har drastiskt börjat försvinna. Som det ser ut hinner fördrivningarna ikapp dessa eljest från fördrivningarna förhållandevis förskonade samer.

Utöver kustskogssamer ser vi grupper av mer renodlade (!) skogssamer och sedan på samma sätt mer av en sjösamisk livsstil präglade sjösamer. Och sortera dessa från varandra medför en ganska svår hantering; ty de samarbetade ganska ofta och syntes ej sällan i samma fiske- och årstidsläger.

Ser vi dessa strukturer, blir begreppet sockenlappar en mycket mer differentierad
och intressant benämning på en ytterst heterogen grupp folk som syns från tidiga 1700-talet och ända in på 1900-talets mitt omtalade samer på kusten och annorstädes.

NOTERA:

Om dessa samer kommer under det kommande året en utförlig artikel i en antologi under trycket (ca 1½år försenad) författade av undertecknad. Professor emeritus i finsk-ugriska, Lars-Gunnar Larsson har f n initiativet i antologiprocesse, idén till en sådan antologi om sydsamernas historia kom av oss två gemensamt.
En bok kommer också att skrivas, minst en – av undertecknad.
Eventuellt kommer medförfattare att ingå i  ett eller flera av det sistnämnda projektet!
Dessutom kan Du (1) läsa mer om hälsingesamerna i Saepmie Times, samtliga nummer
och (2) Beställa föreläsningar (även för skolor!!) i ämnet av och med undertecknad

Tfn (sms) 0729070058 
Eller mejla saepmieforskning@gmail.com alternativt kontakta mig på Facebook!

Peter Ericson 14 januari 2018

Bilderna 3 och 4:
3. Från Ulvö Museums hemsida, bildtext:
Samer i Ulvöhamn år 1890. Fotograferade av kaptenen på Oscar II:s fartyg Drott.
Fotografiet är taget där hotellet nu ligger.
http://www.ulvomuseum.com/ulvohamn-1905-befolkning-och-bebyggelse
4. Carl von Linné 
Linné i sin kolt efter resan i Lappland. Målningen är en kopia från 1853 av Hendrik Hollander efter ett verk av Martinus Hofman målad 1737 i närheten av Haarlem i Noord-Holland. I handen håller Linné blomman Linnaea borealis som namngivits efter honom.

Sffu – Saepmie forskning föreläsning undervisning utför & e r b j u d e r

Saepmie forskning föreläsning undervisning ………

UTREDER sedvana & hävd & gränser

ERBJUDER föreläsningar, kurser, workshops,

skolturnéer o samernas historia samt inspirationskvällar *

(* den senare formen ska utvecklas till våren 2018)

Diverse andra tjänster (Se blogg och Southsaaamihistory-sidan på Facebook).

OBS utför föredrag på vernissage och utställningar!

UTFÖR rapporter, underlag, MKB mm.

Arkeologisk inventering. Faktagranskning.

Diverse sakkunniguppdrag!

ARRANGERAR kurser – bland annat vecka 16 (i Västernorrland) med lägsta deltagaravgift senast 30/11.

PRODUCERAR en tidning Saepmie Times. Ev film (2018?)

FÖRMEDLAR vetenskaplig kompetens: ex arkeologisk, antropologisk, historisk, genealogisk

D e s s u t o m –

Manushantering

Översättning sv –> eng+ (vice versa) , Da –> sv

Coachning styrkelyft (varit landslagsman bänkpress masters 2013-16, planerar fortsätta 2019-)

Hör av Er!

Peter Ericson

saepmieforskning@gmail.com

Tfn 0729070058 (sms först!)

 

VÄSTERNORRLANDS SAMISKA HISTORIA. Texter om ångermanna- och medelpadssamernas historiska milstolpar; om unika metoder och exkursionsidéer.

Publiceringsplan för bloggposter 2017-18.
Obs en del kommer att huvudsakligen publiceras i Saepmie Times – och så kommer en kortare sammanfattning här,

1. Apropå Edward Daniel Clarke (1804): Wappelsschougen, Tiúff=holmen och nya funderingar om Sunds Walld byggdes på en äldre renvall?

 

2. Botniabanans arkeologiska undersökningar och de femton samiska härdarna

3. Länets och angränsande provinsers resenärer 1450-1850 ca

4. Nomadiseringsmönster i mitten: Berg, Färila och Torp.

5. Höga kustens och Ådalens småskaliga renskötsel 1650-1850

6. Njurunda-Gnarp och stråkets (med bl.a ”Öran”-området) betydelse i den samiska infrastrukturen (just detta är arbetsnamn ännu så länge)

Karta över byar och deras innehav i Vapelskogen 1686. Ritad av C Stenklyft.