Ur Resan genom Härjedalen och Hälsingland 1799, Schmidt & co (Lööv 1992): Del 2. Gröndalen 30 juni.

Gröndalen 30 juni 1799

När vi kom tillbaka till kåtorna var husmodern just sysselsatt med att sila mjölken och göra ost. För silningen använde hon sig av en djup tråskål i vars botten det fannns ett fingerstort hål. Hålet och bottnen var täcktr med en handfull smala strimlor av vit njörknäver. Däröver låg det i tillägg en näve fint gräs så att ingen smuts kunde följa med mjölken genom hålet och ner i kopparkitteln som var placeras nedanför. —

Osten håller sig, när den är väl torkad, mycket länge och blir desto fetare och mer välsmakande ju äldre den blir. om man så äter utan vidare tiilberedning, så smakar den ungefär som fårost. Om man däremot skär den i tunna skivor och värmer den litet, utan någon annan tillsats än smör, är den, beströdd med socker, en sann läckerhet.
Samen som för det mesta förvarar den till vintern, gör sig naturligtvis inte den mödan.
Han hugger då, när den är frusen, sönder den och delar ut styckena bland sitt folk. —

Även tungorna, vilka rökta kommer till Stockholm, smakar bra och består nästan uteslutande av fett. —

Tidigare strövade mittådalssamerna på sina årliga vandringar lägre österut mellan Härjedalen och Jämtland. —

129 år efter Schmidts möte med Ruvhtens samer, poserar i Gröndalen familjen Middagsfjäll för en för  oss obekant fotograf, dvs år 1928. Via GOSA (Gård- och säterarkivet) Info (länk nedan).

Hos familjen Middagsfjäll db_Fn_035-02_Grondalen_o_Middagsfjalls_19281
http://www.gosa.info/bild/hamra-fjallnas/html/hamra_fjallnas_23.html

Annonser

Ur Resan genom Härjedalen och Hälsingland 1799, Schmidt & co (Lööv 1992): Del 1. J ä r v s ö 24 juni

Järvsö 24 juni 1799

Dagen därpå var det den 24. juni, midsommardagen. Det är den största högtidsdagen i Sverige. Särskilt bonden gläder sig var dag åt den, så snart han den första maj har firat sommarens ankomst.  —

På en hög ö i älven ligger här den stora kyrkan och kyrkoherdebostället. En bro förde oss över till ön. Där spände skjutsbonden ifrån och lämnade oss stående i regnet. Men vi steg in under det framskjutande taket på en liten folktom stuga, och nör regnet hade slutat lät jag mig sättas över älven i en liten båt för att på den andra sidan skaffa oss en häst. Här träffade vi för första gången på en gästgivare som inte litade på oss. Han ville inte hämta någon höst förrän jag hade visat fram vårt pass. När han hade läst det, sade han, att vi inte kunde resa vidare förrän gudstjänsten var över. I annat fall skulle han bli straffad. Om detta var sant, vet jag inte, men det förefaller mig märkligt, att man uppehåller resande på en plats där man under bar himmel måste invänta att predikanten säger AMEN! —

Färjan var en vackert (sic) syn när den med så många människor som den kunde ta, gled bort över det lugna vattnet och ständigt kom tillbaka, för at hämta en ny last. —

Männen som bar svarta rockar av fint kläde och vanligt snitt, hade ett tilltalande utseende. men aldrig någonstans har jag sett en sådan mängd fula kvinnoansikten.
Det var svårt för mig att få syn på ett enda som var drägligt. De fåtaliga samer som befann sig bland dem var i mina ögon fördelaktigare.

SCHMIDT

… Samiskt urfolk i Mottiland, Attmar, Årskogen, Bergsjö och runt Norrdellen?

1. Invånarna i Norrbo, Bjuråker och Gnarp (eventuellt även i andra dellensocknar – eller dellennära socknar – som Forsa och Hög) har flyttsamer som inhyses 250 år före alla andra  i kustlandet….  och socknen känner ett ansvar för samerna i trakten och låter gamlingar gå rotegång som en del andra inhemska åldringar. Allt detta är fullständigt unikt!
Dessutom har Bergsjö dels en mycket djupt inarbetat sametradition, dels hade man bland jämtlandssamerna gjort sig kända långt in i 1900-talet för att vara generösa med samer som hamnat på obestånd. Det gäller allrafrämst invånarna i byn Vade.

2. Swab & Robsahm beskriver hur ingen av samerna vid Middagsberget – som ingpr i Bjuråkers sockenlapps sijte – någonsin varit i den ”egentliga lappmarken”; liksom de icke
an göra sig förstådda på sin samiska med de andra samerna, de som kommer uppöverifrån.

3. Richard Gothe skriver 1945 att samerna kom före svedjefinnarna till Medelpads södra finnmark. Då handlar det om Torp, Ramsjö, Borgsjö och Stöde. Den första ort som nämns där samer vistas i västra medelpad är veterligen Ensillre år 1705.

4. Några odiskutabla nav, hjärtan och samlingsplatser för kustskogssamerna ligger i angivna socknar samt i Jättendal, Hudiksvall och Njurunda.

5. Ett viste är dokumenterat i slutet av 1700-talet i gränsskogen kring Årskogen.

MER I SAEPMIE TIMES no 2/2018, som utkommer i juni!

Lappkyrkan Bergsjö
Foto föreställande Lappkyrkan i Bergsjö socken.
Från nordanstig.se, turismsidan.

HÄLSINGESAMISK HISTORIA: Bjuråkerssamerna möter besökare, 7 augusti 1796, vid Middagsbergets fot

De hade en stor koja, ty lappen själv var lång som jag, och 100 renar, av vilka dock nu blott två kalvar voro hemma.”

I en uppföljande  bloggpost kommer vi att söka utreda vilka samer exakt det var som möte storherrarna; men av det mesta att döma ser det i skrivande stund ut att vara sommarsijten till (nyss avlidne) medelpadsfödde sockenlappen i Bjuråker, Mårten Clementsson med dotter Marget samt deras moder, Mårtens fru, Elisabeth Olsdotter, som ser ut att vara släkt – syster? – med Sigrid Jönsdotters svärmoder.
Vid det här laget är njurundafödde samen Per Olsson sockenlapp, och gift med Marget.

Vi återkommer till övriga aktörer.

”Den  7 augusti gjorde bokhållare Wetterdal och jag oss ett onödigt besvär med att jaga efter ungfågel, ty vi fingo i stället upp harar. Vi fingo för övrigt par hasardsingenting.
På eftermiddagen besökte vi Middagsberget 1/8 mil norrut för att forska efter en järnmalmsanledning, men funno även där ingenting.

 På andra sidan om detta berg, som var stort och skogbevuxet, var ett lapphushåll, vilket bestod av nio personer.

Mberget ev
Efter en hel del sökande sommaren 2016, fotograferade Christina Grubbegårdh-Gottberg denna vy, från det som av det mesta att döma synes vara det idag (kanske även 1796) obebodda Middagsberget.  _______

De hade en stor koja, ty lappen själv var lång som jag, och 100 renar, av vilka dock nu blott två kalvar voro hemma. En lappdräng hade tjänt som soldat under kriget och bar Svensksunds-penningen på sin skinntröja, men han hade nu tagt avsked sedan han med orött bliit hädad av sin kamrater. Flickorna voro lunsiga och feta och voro mycket försvenskade men öven förfranskade, ty de kallade varandra cousine, ett oväntat ord vid foten av Middagsberget
De talade en ganska riktig svenska, men i sitt eget språk, som de bruka sinsemellan, skilja de sig så mycket från andra lappmarkers invånare, att de ej förstå varandra. Ingen av dem hade någonsin varit i den egentliga lappmarken. Deras huvudnäring är korgflätning etc.
Till bruket foro vi tillbaka över Rödjarbosjön i den minsta båt, jag någonsin sett, vilken i vart ögonblick hotade att välta runt med oss (PE framhävningar)”

Peter Ericson 3 april 2018

SAMERNAS HISTORIA (P.Ericson) Kalendarium över kommande bokade föreläsningar 16/4-12/6 (fler tillkommer!)

Ångermanland och Hälsingland i fokus före Dalarna, Medelpad och Samernas Stockholmiana!
Mitt Kalendarium – kommande föreläsningar mm

16/4 Skule Naturum Höga Kusten (Kramfors kommun,men rimligt avstånd från Övik) i min mormors farmors Vibyggerå! Gratis – det bjuds på fika! Titel: ”Två landsmödrar och två syrar från Saepmie – en ny syn på samer i historien”

19/4 Öviks Fhsk Utbildningsdag, föranmälan, förhandsbetalning!
Info i länk som lägges nedan! Prislista ca närmsta dygn!
Tillsammans med Bernt Ove Viklund!

16/5 Stocka Folkets Hus i Harmånger, Nordanstig i Hälsingland
Titel kommer på fredag! Förköpsmöjligheter finns. Inträde, men en rimlig summa!
Kvällsföreläsning. Swish eller kontant. – Jag kommer annonsera om förköp här på sidan!
Obs massvis med nya rön om kustsamernas kommer att presenteras, och vi tittar en del på sockenlappssläkterna i trakten och eras band till sjösamer och kustskogssamer. Samiska Sigrid Jönsdotter, som reste till Newcastle 1786 var dotter till Njutångers sockenlapp, med rötter i Forsa, och hon gifte in sig i trakten, och bodde i Rogsta socken. VÄLKOMNA!

12/6 Äppelbo (m fl i juni) – Dalarna. Seminarium, föranmälan (snarast till: saepmieforskning@gmail.com)

V Ä L K O M N A , varthelst Ni besöker mina föreläsningar!

 

 

DELAR AV ”I stormens öga” – om de bortglömda och förödda samerna kring södra norrlandskusten (från en studie av dessa gruppers leverne 1670-1770) och landet innanför. Artikelserie i Saepmie Times (Peter Ericson)

I stormens öga del 2 (utbrutna delar!)

Medelpadskusten c 1650

Medelpad har åtminstone tett sig som ett av de mer källtomma och -tysta landskapen i densydsamiska historien. Under en längre period hänvisades vi främst till primärmaterial, såsom husförhörslängder och ministerialböcker. Nog är dessa arkiv mest tillfyllest, men det kräver en enorm massa pusslande, samt sittfläsk (om än tekniken gör att vi idag hinner genomfara dussintals socknar på samma tid som en eller två för tjugo år sedan).

Nu har ett antal oerhört intressanta husförhörslängder med en hel del samer i skapligt näraliggande socknar uppdagats, som t ex Säbrå och Färila, samt även några medelpadska, om än oftast bara enstaka eller följande enskilda familjer. Njurunda har några av de intressantare längderna. Här bör också Bergsjös senare längder från slutet av 1700-talet nämnas då de upptar en stor mängd samer.

senare år har det dock tillkommit en del domboksmaterial främst från nordostliga tingslaget; vilket ger intressanta upplysningar kring boställen och aktivitetsytor.

rtill får vi en tidigare historia kring Stavreviken då köraren Anders Månsson vid Lögdö bruk i oktober 1688 försökte våldta samekvinnan Margreta Nilsdotter, Thomas Anderssons hustru. Margretas sijtes (dvs flyttlags) läger fanns på Stavreskogen i Ljustorp. Sådana fynd gör att nya namn tillkommer liksom ger viss inblick i en del av dåtidens villkor och verklighet.

Naturligtvis finns ingen hundraprocentig tillförlitlighet i kyrkobokföringen. Materialet är teoretiskt tillgängligt från 1686; men i realiteten först kring 1695-1700, i somliga medelpadssocknar som Skön är de äldsta längderna från 1709, Alnö ca 1726 och Timrå först långt senare. Vi har sökt i ett sjuttiotal socknar, så det är ju i grunden ett orimligt stort material. Källsituationen ställer till det – även med de tre stadsbränderna som ju förintat mycket material.

———

Bild: UR GNARPS DÖDBOK 1783. Ännu en ångermannasame, som hamnat utmed hälsingekusten. Detta är en senare generation, men även han en som tampats med björn. Thomas Andersson föddes 1730 i Bjärtrå och blev sockenlapp i Gnarp, där han dog 52 år gammal. Han hade blivit björnriven och sedan dess legat i lungsot. Han var gift med Margeta Thomasdotter med vilken han fått åtta barn, varav alla utom ett nådda vuxen ålder. Det var mycket ovanligt i sk sockenlappskretsar och markerar nog ett paradigmskifte, på det att Thomas tycks ha rått någorlunda eller helt över sina egna boställen. Han hade tjänat ”hos svenskt folkuppåt Ådalen i några år innan han kom ner och gifte sig härnere 1758.

Samerna blir tvångsbofasta

Myndigheterna försöker oupphörligen, med jämna mellanrum, bofastgöra samerna. Försöken

kulminerar i en mycket etnocentrisk procedur, en pristävling i Patriotiska Sällskapets regi. Tävlingen leder fram till nationella bofastgörandekampanjer. Kring 1790 blir det allt svårare för samerna att fortsätta nomadisera. Resultatet blir en skyhög ökning av spädbarnsdödligheten, tillika överdödlighet i barnsäng. Lokala fördrivningar sker t.ex. i Sala ca 1720, Ovansjö-Torsåker och Äppelbo, kring 1748 äger rum. Vår trakt förefaller i perspektiv såsom en lugn oas.

Franske Aubry söker samer i regionen 1718

Vi ramlade förra sommaren över Aubry de la Motrayes märkliga, pregnanta thick descriptive

svenska och mellan-/södranorrländska avsnitt i Seigneur A. de La Motrayes resor 1711-25. Via Falun genomreser han delar av Jämtland, Medelpad och Ångermanland. I Brunflo intervjuar han kyrkoherden, även kallad Magister Bidenius Renhorn, vilken beskriver samernas flyttningar till Storsjöns stränder och vidare. I de La Motrayes resor står det bland annat:

Den 28:e kom kyrkoherden i Brunflo för att bedja oss intaga vad han kallade en liten herdemåltid i hans hem, en fjärdingsväg längre bort, men fortfarande på vår marschroute. Vi åto middag hos förutnämnde befallningsman, som bad kyrkoherden stanna och äta med oss. Jag inlät mig i samtal med denne prästman, vars namn var magister Bidenius Renhorn. Han talade latin med stor lätthet”. Vidare står det:

”Han sade mig, att han hade varit något i Lappland. Jag gjorde honom åtskilliga frågor om detta land, och han besvarade dem på ett mycket förbindligt och ganska tillfredsställande sätt, åtminstone beträffande det han sett. Det var icke så mycket, ty han hade icke varit långt. Han kände mindre till landet än dem av dess invånare, som om vintern komma ned till Bottniska viken. Han sade mig att det var omkring fyrtio eller femtio lappfamiljer, som på vintern kommo och slogo läger här och där omkring Storsjön, men att de nu redan begivit sig bort för att icke, överraskas av värmen, som är fiende till deras renar. De drogo sig nu in bland Norges berg, så att de voro svenskar på vintern och norrmän på sommaren. Han försökte, sade han, att bibringa dem insikt i den kristna religionen, men han märkte blott alltför väl, att de tänkte mer på sina renar än på sina själar.”

Med förhoppningen att ändå kanske kunna hinna genskjuta åtminstone några samer med renhjordar kring Sundsvall, reser han vidare mot kusten. En fång förhoppning för oss som känner till de gamla samiska vanorna att alltid flytta senast vid Tiburtius:

Vi anlände den 30:e på förmiddagen till Sundsvall, Medelpads förnämsta stad, belägen vid ändan av en lång vik av Bottniska havet, nog djup för dess handelsfartyg, med vilka den utskeppar en del järn, timmer, harts, smör och fisk. Den är helt och hållet byggd av trä, även kyrkan. Man berättade oss, att lappar under vintern plägade visa sig i stadens omgivningar, men nu hade de redan försvunnit. Vi stannade i Sundsvall blott för att äta middag och byta om hästar och lämnade sedan staden vid tvåtiden på eftermiddagen. Några mil längre bort kommo vi in i Ångermanland, genom vilket landskap vi färdades dels i släde eller vagn och dels till häst, allteftersom vi funno vägarna mer eller mindre farbara.” Vi dröjer oss kvar vid de La Motraye för att höra om hans funderingar kring överfarten över Ångermanälven:

r vi passerade Ångermanälven (…) hörde vi, att under den strängaste vintern lappar plägade slå läger på dess stränder; före vinterns slut drogo de sig sedan liksom de andra upp bland de svenska och norska fjällen. (…) Ångermanland har en mängd goda hamnar, höga och täta furuskogar, mycket litet ängsmark och ännu mindre åkerjord.

refter sker en lång rad möten mellan de La Motraye och nordligare samer; bland annat möter han några av de lulesamisktalande sjokksjokksamerna, en familj.

Vid hemfärden söderut mot Stockholm, av allt att döma i anslutning till värdshuset eller gästgiveriet i Mo Myskje, möter Aubry ytterligare samer, ca 16 juli år 1718:

vid det första skjutshållet träffade jag två unga samer med hertigens av Hessen-Kassels livré samt en ung samekvinna i nationaldräkt (…). Jag reste därifrån vid femtiden på morgonen, och vid det första skjutshållet, som var en liten eländig by, träffade jag två unga samer med hertigens av Hessen-Kassels livré (dvs tjänstedräkt) samt en ung samekvinna i nationaldräkt, utom att hennes kläder icke voro av renhudar, utan av blått kläde med knappar och andra prydnader av silver. (…) Medan de bland samerna vanligen äro av tenn eller bly. Jag frågade dem, varifrån de kommo och vart de ämnade begiva sig. De svarade mig, att de varit i Tyskland med renar, som arvprinsen hade skickar till sin fader lantgreven. De läto mig förstå, att de föredrogo sina skogar, klippor, sjöar och berg, dit de nu återvände framför alla städer och byar i Sverige och Tyskland och alla bekvämligheter man där kunde erbjuda dem.

Givet att Lauritz Weibull har rätt då han 1729 anklagar Fredrik I för att sedermera ha låtit mörda sin svåger Karl XII, vore det inte en alltför djärv hypotes att tänka att dessa samer i kronans och lantgrevens tjänst sig själva ovetandes kan ha sprungit som kurirer med hemlig information? Frågan månde vara väl värd att pröva och utreda.

Hälsingland; samerna i litteratur och våra studier

Egentligen har vi kommit en bra bit längre med forskningen på samer i Hälsingland än andra landskap. Förvisso kom vi med Ljusminneprojekten rejält igång med Medelpad kring åren 1998-2001, men där tenderade Ångermanland med sin omfattning och enormt omfattande samiska historia att styvmoderligt överskugga sin mindre granne. Sedan år 2000 har ca sex hälsingska och två gästrikiska projekt drivits av Länsmuseet Gävleborg. Själv har jag haft kontakt med och föreläst i Österfärnebo, och annat är nu på gång. Sammantaget finns enormt mycket att göra på området – sål historiker och arkeologer har hittills mest småskrapat på ytan. Det bidrag som professor emertus i finskgriska språk Lars-Gunnar Larsson här nu gjort med boken om Holmbergers uppteckningar av – ungefärligen – dessa (läs: gästrike-) samers språk torde vara av oskattbar betydelse.——- —–

Bild: Karta från 1721. Blåfinntjärn i sydvästra Ångermanland ska emanera från en same vars boställe (?) nyttjats som gränsmarkering mellan landskapen – möjligen mellan länderna. Sägnen om Gunnil och Blåfinn brukar placeras i 1100-talet, men det finns en del buggar. Platsen har åberopats i samtliga kända gränsdokument från 1200-, 1400-, och 1600-talet.

—–

mtlandssamernas hittils kända tidigaste omnämnanden i de historiska källorna är 1478 med den unge samiska jägaren som ”skänktes” som gåva på ett bröllop i Köpenhamn den 6:e september. Det var på Prins Hans och Christine av Sachsens bröllop. År 1484 skattar samerna via ångermannafogden Bernt Nilsson till Herr Svante, dvs Svante Sture Nilsson Natt och Dag i Örebro slott och län som annars ofta låg under danska drottning och unionsdrottning Dorotea. Herr Svante blev i sinom tid riksföreståndare. Vi vet inte om det enkom handlar om ångermannasamer eller om även jämtlandssamerna räknas in. 1496 möter ryska sändebudet Gregorij Istoma tamren i ”Drontheim”. Från samma period finns andra fiskala dokument.

1520 uppbär den ångermanländska lappfogden för kronans räkning skatt i Hammerdal,

dess marknad. Jämtlands öden i samernas historia är för evigt sammanbundna med Medelpads och delvis Ångermanlands samt i hög grad det aktuella området i Hälsingland. Men under tiden vi studerat förekommer förhållandevis få kopplingar dit. Vi försöker diskutera orsaker till detta. En del rent jämtlandssamiska fjällsamiska rajder tror vi dock oss ha hittat.

Annars är alltså mtlandsamerna bara något i periferin i detta arbete; det är helt enkelt utdefinierat. Det betyder på intet sätt att det saknas jämtlandssamer i materialet. Vi rekommenderar för vidare läsning på studiefälten förhistoria, vikingatid och Jämtland läsning av Olof Holms senare verk ca 2013-17. Härjedalen finns också mer i vårt arbete, dock på ett hörn. Sveg liksom Hede (som betyder svedjad plats) ska ju ha nyttjas av de så kallade ”hälsingelapparna”. Mer härom i nästa nummer.

Renfarmer och Karl IX:s ishavspolitik

Letar vi oss ytterligare ett drygt sekel bakåt i tiden från Monsieur Aubry de la Motraye hamnar vi mitt i Karl IX:s ambitiösa ishavspolitik med renfarmer, social ingenjörskonst (alla tionderenar eller femtonde skulle förräntas och fördelas på familjer. Hertigen uppmanade renaveln – än mer som regent. Något proto-planekonomiskt och -kolchosaktigt hade han tänkt sig. Detaljer om den statliga renranchen i Medelpad är ej kända, men en kungsgård bör vara aktuell, och då finns endast Selånger.

Platsen för även tanken såväl till sedermera sockenlappen (stigsjöfödde) Ingel Horn, som först 1801-02 flyttar in i området och sedan håller sig i Hov; till den kring år 1600 ännu förhärskande centralplatsen nära platsen för det första Sundsvall (Åkröken, idag MIUN). Vidare till den slående sametätheten i Selånger alltifrån 16901935, samt till den likaledes tidlösa samlingsplatsen Klissberget, om vilket vår informant boende i Kvarsätt född 1914 berättade för Ljusminnes utsända år 2000. Kolsta och Nacksta, en av de mer populära vinterbetsplatserna i Medelpad, ligger också nära Kungsgården.

Långt fram i tiden nyttjades vinterbete i Valla, Ro, Hof, men även i Hov, Kvarsätt, Härmsta och å skogarna mellan Hällomberget och Äkrom. Det gjorde man även i Sörnacksta och hela vägen by för by ner till Vivsta och vidare å ömse sidor sjön Marmen liksomsamma vis by för by till södra Njurunda och vidare i Gnarp osv.

Det är på intet sätt uteslutet att vallelementet ibland kan dölja ett tidigare skogssamiskt nyttjande med renvallar. Det fordom stabila vinterklimatet och cladonia stellaris, dvs fönsterlav och dess vid kusten höga podetier på uppåt 10-12 cm, som gör att arten kan betas kustnära även sämre vintrar. Ty de sträcker sig oftast över späken eller flenen, dvs det eljest islåsta betet. Det är en av de mer kraftiga incitamenten för samerna och renhjordarna att söka upp detta kustområde. rre är det med extrem djupsnö som nu. Nu ska det finnas uppgifter om att renarna som var på väg till Medelpad dog. Men 1606 skickades i alla fall 54 renar till Ångermanland, antingen Bjärtrås Kungsgården eller Säbrås Norrstig, gissningsvis till den senare kungsgården. Hjorden vaktades av två samer. Redan 1602 hade Karl skrivit till lappfogde Unesson och bett honom utackordera maximalt antal renar till södra Ångermanland.

I viss mån bör man nog kunna säga att det är Kronan själv som bidragit till rennäringens tryggande i nuvarande Västernorrland (Gustafsson 1978, s 139f). Dock dog ju överlag de från Seskarö utskeppade renarna. Möjligen listade man sedermera ut rimligare transportsätt.

grund av Karl IX:s kanske inte helt förväntade tidiga bortgång år 1611, kom de tänkta

stadsbildandena utefter bottenhavskusten att frysa inne. Det blev först stadsbildningar 1620-22: Söderhamn, Sundsvall, Umeå, Piteå samt Torneå. Hudiksvall och Härnösand fanns redan från 1580-talet och kungabrodern Johan III avsåg ju just med Hudikvalls grundande 1582, att ”låta de Birckekarlar där bygia och bo”.

Gustav II Adolf blev alltså den huvudsaklige stadsgrundaren, och städernas tillkomst är i hög grad föranledd i avsikt att säkra ishavspolitiken och styra bort lappmarkshandeln från de vidlyftiga birkarlarna till en mer köpmansordnad handel. Birkarlarna skulle kontrolleras, avväpnasoch underordnas Kronans rådande system. Simultant och gradvis tilltagande pågår hårda strider inte minst i söder mellan Granö, Umeå, Anundsjö och andra orter om handeln med åsele-, ångermanna-, lycksele-, ume- och jämtlandssamerna: liksom om deras skattegods – till följd av det Bottniska handelstvånget. Alltmedan de animerade dragkamperna fortgår, blir ett antal mindre kända gradvis vinnare: förutom Gulsele – Nordmalingsvallen, Sollefteå, Anundsjövallen, Björna, Gideå bruk, Arnäsvall och Hammars marknad.

En joker i leken kan vara det Bjärtrå med Kutuby (ibland kallat Kutula by emedan Kutu– av bland andra Bucht i dennes avhandling tolkats som ————

sta gång: Åter till våra kustskogs- och sjösamer!

N ä r i n g s r i k t i ”södra” Sameland: Helt kort om samernas näringar i Västernorrland perioden 1600-1900 (del 1:2. Kustskogs-, sjö-, fjällsamer, renlegoarbetare och blandnäringar)

KUSTSKOGSSAMER, SJÖSAMER – Den samiska grupp (eller grupperna) som Carl von Linné mötte var ett- eller bäggedera av dessa grupper. Understundom – eller i vart fall vissa årstider – är det svårt att skilja dessa grupper åt; men sjösamerna håller sig till kusts och sällan mer än en-två mil in i landet – emedan kustskogssamerna
Sommartid samlas man nämligen i stora läger kring t ex Tynderö, Alnö, Njurunda, Gnarp, Hornslandet, Hudiksvall eller Enånger. Kustskogssamerna ser dock ut att bryta upp i september och dra sig uppåt höjderna åt Attmar och mot Stöde och vidare västerut.
Såväl sjösamer som kustskogssamer flyttade norrut allteftersom fisken gick till; men då kustskogssamerna tog sikte på södra Jämtland och Härjedalen via det vi ibland kallar Mottiland, dvs Medelpads södra finnskog, stannade sjösamerna någonstans utmed sträckan Norrfällsviken (andra flyttlag och -system fanns norrut; men jag har studerat de i södra länet och Hälsingland mest!)-Tynderö och vände åter söderut under vinterns lopp eller på vårsidan.

En del samer som syntes på 18-1900-talet i arkipelagen runt Klingerfjärden och Härnösand liksom högakustenvattnen hade blandnäring; en sorts livsstil som är svårfångad, men enslags multilevnadskonstnärer kunde man kalla dom. Inte sällan kvarstod innehav av skötesrenar emedan fiske förblev huvudsysslan, kanske visst gårdsbruk. Tillverkning av s k lappskor, korgar, tvagor och borstar var vanligt. Påhugg som sockenlapp kunde ske, men alltmer sällsynt efter ca 1850-60. 

FJÄLLSAMER – Enligt Sverre Fjellheim flyttar man på helnomadiskt vis från 1600-talets första hälft. När de la Motraye utreder för sig om fjällsamernas vanor, ser flyttningarna till kusten ut att vara väletablerade i Sundsvall och nedre Ångermanälven. Det är år 1718. Vinterbete äger rum mellan november och april – helt beroende på typ av vinter. En god vinter kommer man inte ner till våra västernorrländska kuster förrän inemot slutet av januari, och vänder tillbaka västerut kring Tiburtius eller runt 14 april. Då har man ofta först betat av Åsele och /eller marknaderna i Sollefteå och Hammar; i Jämtland fanns också vintermarknader. De samer som flyttade från södra Jämtland och Härjedalen emot Hälsingland, nyttjade som regel marknaderna i Färila, Järvsö eller Knåda marknad i Ovanåker. Hela länet har använts till renbete.

Titeln lappdräng och lapp-piga syns ännu långt in på 1800-talet. Även om den ibland kan betyda en åldersbestämning; så är det oftast en indikation på att renskötsel bedrivs där personen antecknats. Små renhjordar vallas runtom i länet allehanda årstider till runt 1840; och den saken bör utredas närmre. Enstaka andra hjordar kan ha förekommit långt senare. till exempel hade Leonard Nilsson i Långudden, Bjärtrå en renhjord på 4-500 djur som han ska ha underhållit till någonstans i mitten av 1950-talet.

Nästa gång om egentliga skogssamer; s k ”sockenlappar”; samiska båtsmän, nybyggare och fabriksarbetare mm.

Alnösundet 1895

VÅR-program: SAMISKA KVINNOR i historien i fokus; kurser, ny kunskap, gamla traditioner i SAEPMIE forskning föreläsning undervisning! Boka ”ASAP”, kalender snart full!

Lite nytt och påminnelser …….

– STOR drive maj/juni med seminarier om sockenlappar och angränsande ämnen: Uppland, Dalarna och norrut!
Anmäl, snälla, intresse s n a r a s t !

– Kurs 19/4 Öviks Fhsk (kallad fortbildning/Vårkursen)

– Utför uppdragsforskning! Ca 120h lediga feb – maj.
Renbruksplan; sedvana; vindkraft; arkeologisk inventering etc!
Först till kvarn, ont om tid nu framöver!

Föreläsningsprogram om samiska kvinnor och organisationshistoria!
Erbjudes (inklusive andra titlar) även på skolor, samt i andra stora aulaföreläsningar.

– BERÄTTAR! Sommaren: boka gärna in oss/mig på hembygdsgårdar och berättarkvällar etc!

– Infokampanjer i Västernorrland för att fler ska få kunskap om samernas kulturarv och historia i vårt splitternya förvaltningslän

– Ny Saepmie Times utkommer mitten mars

– Guidningar i Stockholm i Elsa Laulas och Maria M. Mathsdotters spår planeras (och i Lindhagens; Torkel Tomassons samt en rad andra samers spår) planeras i Stockholm  – samt eventuellt i Höga kusten vid efterfrågan!

– Härutöver spännande projekt på gång i Finland och eventuellt även i Norrbotten.

– Mer händer, bara håll Dig uppdaterad! Prenumera på denna blogg! 🙂 Och på Saepmie Times!

I samtliga fall: anmälan etc SMS 0729070058, +46729070058
Eller mejla saepmieforskning@gmail.com

Bild B

BILDEN: Avslöjas i Saepmie Times no 1/2018.
Med stort tack till Johan Sandberg McGuinne

Trolldomsprocess i ”Wämdalen” 26 aug 1699. Björnrit, Stoor Junkaren, renoffer, fall som bör följas. Mittåkläppen nämns

Ur ”ÖFVERTRO OM DE DÖDE I HERJEDALEN”
Dvs via den allt annat än samevänlige Erik Modin (1899)
I: SVENSKA
FORNMINNESFÖRENINGENS
TIDSKRIFT.
TIONDE BANDET.
4:e häftet

En av signerierna bestraffades med vatten och bröd i fjorton bröd;
det andra remitterades.

»Anno 1699 den 26 Augusti wijd extra
ordinarie tinget i Wämdalen inför H. Baronen,
Generalmajorn och Landshöfdingen högvälborne
H. Axel von Schaar.

Förutan detta refererade länsman att Jonas Torkilssons dräng
Tobias, som för 3 weckor sedan rymt Öfwer til Norrie, hade berättadt
att Jonas skull bruka afguderi och till Stoor Junkaren wissa
tijder om åhret ofra rens diur, hwilket blef Jons Torkelsson allvarligen
förehållet at bekienna sanningen; men det nekade han alldeles
till, ej heller wore någre andra omständigheter honom dertill att
binda effter som både kyrkoherden såväl, som almogen hwilka med
honom pläga umgås, betygade sig aldrig något sådant af honom
hafwa förnummit.1 Så war och det tahlet om honom att hwar julmorgon
han skall ofra en Ren uti en mindre kiälla. Det nekade
han äfvenledes, men tillstod dock att efter hallmans wis han en
gång örn året lägger flinta och stål i en kiälla, hwilket skall fördrifva
allt ondt utur watnet från Renarne.
Widare tillspordes Jonas hvvad Ceremonier han brukade wijd
de så kallade biörnebegrafningar? Sv. att när lapparne få skiuta
någon biörn göra de strax på det stället en koija af rijs derest inga
qvinfolk fåå komma in, utan manfolken alena, de flåå och koka
biörn, gifwandes qvinfolket något af kiöttet med, när de ätit upp
allt kiöttet sättia de benen, som inte få kråssas eller sönderhuggas
uti en näfwer skräppa, läggiandes dher öfver på en stoor stock och
siunga så derefter biörnwijsan, hvvilken han med Gunnil inför Rätten
siöng, men den bestod icke af några ord utan war mera ett Sorl
eller tiutande. Den samma begrafning sade Jonas att fiellmän till
den ändan bruka att Biörn intet skall giöra dem eller deras diur
någon skada. Eliest hade denna lappen ett godt loford och att så
ofta före är han kommer till kyrkia låter sig i sin christendom
underwijsa och begåår Herrans H. Nattward, och att för än nu H.
Kyrkioherden aldrig sådant om honom hört.—————————–

Förutan detta refererade Inspectoren [Phalléen vid Lussnedals
kopparverk] med Tullnärn Hammar att ock ett tahl skall vara det
Jonas Torkelsson vid Mito Kläpp skall hafva en afgudalund, hvarom
Den slutliga utgången af detta inkvisitionsmål är icke känd,
men häradsrättens i målet gifna utslag löd sålunda:
…. »elfter som eij wijdare upplysning för dhenna gången
stod att bekomma; thy sedan saken med alla omständigheter war
nämden föreställt, resolverades.
Att såsom hwad det angår att Jonas Torkilsson skall Sonen
Olof ihehl slagit, han dertill enständigt nekar, warande inga skiäl
el. omständigheter, som honom till en sådan gierning kunna binda,
utan fast mehra är liket besichtigat och dherpå intet teken till våldsampt
handhafwande kunnat finnas, för dhen skull warder Jonas
Torkelsson uti detta alldeles fri erkiendt.
Hwad wijdkommer det. afguderij Jonas Torkelsson skall föröfwa
så med ofrande till Stor Junkaren som dess afgudalund wid Mito
Kläpp, så har mot dess förnekande Jonas Torkelsson för denna gången
sådant icke kunnat påtygas, utan lämpnas till wijdare, och
emedlertijd skall Länsman med all flijt låta effterspana afgudalunden
och örn lappen sådant ofrande föröfwar.
Beträffande det widskieppelse och Signerie, som Jonas Torkelsson
och Gunill hafwa föröfwadt, så wijd Olofs svepning som eliest wijd
den så kallade Biörnebegrafningen, jembwäl och att han kastar Flinta
och stål uti kidla och rinnande watten, så finner häradsrätten det
lappen och Gunnil sig derutinnan hafwa försedt emot den 9 § uti
Kongl. Maij:ts placat om Eder och swordom, för hwilket ock häradsrätten
i förmågo af högstber. § dömer honom Jonas Torkilsson och
Gunnil att sittia 14 dagar och 8 dagar wijd watten och bröd, dock
detta allt den höglåfliga Kongl. Hofrättens högwijsa omdöme och
decision underdån. och ödmiukel. submitterat.»
Det är ett drag i här lemnade relation af lapparnes forna tro,
som är särskildt anmärkningsvärdt. Tyglapparna och tråden, hvilka
lades på den döde Olofs kropp i det syftet, såsom Gunnil berättade,
att han skulle hafva dem »att bota kiortelen med om han skulle
gåå sönder», tyckas tyda på föreställningen örn ett verksamt lif efter
döden före uppståndelsen. Ett sådant föreställningssätt var icke
heller främmande för de hedniska nordboarne.
1 Nials saga berättas om Gunnar af Hlidarenda att han efter
sin död troddes bo i sin hög, där ha ljus, vara glad och sjunga.1
Till sist må, örn också på sidan örn ändamålet med denna uppsats,
anmärkas, att det af undersökningen vid ofvan nämnda ting
göres sannolikt att lapparne i forna tider haft offerplatser så sydligt
som i Herjedalsfjällen, såsom också Hulphers inemot ett århundrade
senare angifver (Herjedalen, sid. 69). Att ett lapskt offerställe varit
vid Mitokläpp (själfva denna orts namn torde vara af lapskt ursprung)
vinner stöd af en ännu lefvande tradition, hvilken utpekar
denna plats såsom en för de gamla lapparne helig sådan.

Ljungsjöarne

Mer i (PDF-)länk:
http://samla.raa.se/xmlui/bitstream/handle/raa/8732/SFFT_31_1899_312.pdf?sequence=1 s 4 f

Ett visst mått av försiktighet gentemot författarens stundom etnocentriska krevader.
Ändock är detta en av hans bättre verk i sammanhanget, såvitt vi kan se.

”… och här vilja dö”. Om en onsdag i maj i Jättendal, och om nykalvade vajor i kustlandet år 1732 m.m

Om de som ”talte god svenska”
K U S T S A M E R – kustskogssamerna, sjösamerna –
om en minst månghundraårig kultur- och nöringsföreteelse 

Det handlar om en nyupptäckt.
Men den är inte gjord av en nykläckt
forskare, utan av en som varit med ett ganska bra tag.

Apropå samiska ”shelters” och ”i stormens öga”…

Undertecknad började följa Medelpads, Ångermanland och Hälsinglands samer i arkiven i samband med en projektledartjänst som inleddes den 15 september 1998.
Det var då jag började arbeta på Länsmuseet Västernorrland (idag kallar Länsmuseet Murberget). Kombinerade färdiga och egna nyinsamlade excerpter. Redan i samband med vårt seminarium i Ramsele 5-6 februari 1999 hade jag ett par tusen namn och drygt tusental till inkom under de följande ren.

Men det var inte förrän år 2014 som jag på allvar i arkiven började följa en av dessa grupper (egentligen tre generationer av ungefär samma upplägg av vinter-/årstidsgrupp) i arkiven. Detta tarvade att mer aller mindre dammsuga ett 40-50tal församlingar i vilka dessa samer rörde sig.

Nomadiseringsområdet är nära nog lika stort som fjällsamernas.
Deras kontaktytor sinsemellan med denna grupp är ännu i huvudsak mest outredd.

På förmiddagen den 17 maj 1732 stötte dessa samer ihop med en ung vetenskapsman från södra delarna av landet; nämligen Carl von Linné.  Dessa samer med sin hanterliga renhjord (60-70 djur – synbarligen vuxna  – nämner Linné) kommer alltså nykalvade. Den unge Carl använder verbet ”hinte”; varför vi tänker att riktningen var helt eller delvis densamma som hans egen. De kan ha siktat på några sjöar eller havsvikar där fisken gick till – eller gå en gängse rutt uppåt Attmar och sedermera vidare västerut.
Ska man tänka sig att han med sitt hästekipage saktar in och samtalar med denna grupp? Han hinner i vart fall fråga gruppen varifrån de kommer – indirekt, med frågan om varför de var så ”långt nere”. ”De sade sig här nere vid havssidan vara födda, och här vilja dö”. Och så de semi-berömda slutorden: ”talte god svenska”. Detta möte äger alltså rum mitt i en period där samerna fördrivs och fördrivits mycket intensivt i ett drygt decennium. Just innan detta har en av de mer drivande maktmännen, Kopparbergs landshövding Danckwardt avlidit (sannolikt av den av honom så illa avskydda faluluften). Linné ska sedermera (1734) råka på dalasamernas kåtor i Äppelbo, och av kyrkoherden få goda vitsord rörande dessa samers kristendomskunskap.
     I gruppen som möter Linné 1732 kan högst sannolikt ha ingått en förmodat rask åldring, som sedermera ska leva till sin 105-årsdag; Anders Pålsson som vådligt avlider av en skogseld i samma Jättendal i oktober månad 1759. Han är en patriark i den aktuella gruppen och sätter 25 barn till världen med tre fruar. Själv är han född i  centrala Ångermanland år 1645 (således kring 87 år denna arla majmorgon!), som dåförtiden utgjorde ett och samma samma län.

Även andra resenärer noterade tidigt samer i kustområdet – exempelvis Outhier 1736 i Harmånger och de La Motraye i (sannolikt) Mo Myskje 1718. Clarke noterar 1799 sommarbete på en vacker ö utanför Sundsvall och Schmidt med sällskap. 1786 tar till och med resenärerna Consett, Bowes och Liddell med sig tre samer från trakten till Old Britain. Om detta står att läsa i andra bloggposter – om Sigrid och Anna Jönsdöttrar och deras samiske kamrat och tillika sockenlappsättlingen Anders Larsson, renhandlaren, affärsmannen och äventyraren från Skogs socken. På max tre veckor effektivt lyckas de ta sig till Göteborg under sommarhalvåret med en liten renhjord. På hemvägen ska de i kungens frånvaro ha blivit uppkallade till slottet av Gustav III:s yngre bror, den ockult lagde Carl XIII (1748-1818) – detta har dock ej kunnat bekräftas ännu.

 

 

  1. Linnés text i bearbetad form via Runeberg, 2. Bottenhavet, 3. Samerna i Ulvöhamn 1890, närmast att betrakta som sentida semi-sjösamer eller säsongsfiskande samer  (i gruppen ingår bland andra Nils Nilsson Burgström och Lisa Stina Andersdotter samt sannolikt Nils Jonsson), yrkes- och närings-/försörjningsmässigt, 4. CvL, mer nedan. 5. Författaren PE, nyss. Mer om bilderna 3 och 4 nedan!

    En väldig mängd  möten mellan resenärer äger alltså runt decennierna före och runt 1800 – och som om inte det vore nog, möter flera tyska resenärer sockenlappar kring 1820-talet. Men redan då erfar detta ”kast” en klar nedgång och de totalt sett ganska omfattande renhjordarna har drastiskt börjat försvinna. Som det ser ut hinner fördrivningarna ikapp dessa eljest från fördrivningarna förhållandevis förskonade samer.

Utöver kustskogssamer ser vi grupper av mer renodlade (!) skogssamer och sedan på samma sätt mer av en sjösamisk livsstil präglade sjösamer. Och sortera dessa från varandra medför en ganska svår hantering; ty de samarbetade ganska ofta och syntes ej sällan i samma fiske- och årstidsläger.

Ser vi dessa strukturer, blir begreppet sockenlappar en mycket mer differentierad
och intressant benämning på en ytterst heterogen grupp folk som syns från tidiga 1700-talet och ända in på 1900-talets mitt omtalade samer på kusten och annorstädes.

NOTERA:

Om dessa samer kommer under det kommande året en utförlig artikel i en antologi under trycket (ca 1½år försenad) författade av undertecknad. Professor emeritus i finsk-ugriska, Lars-Gunnar Larsson har f n initiativet i antologiprocesse, idén till en sådan antologi om sydsamernas historia kom av oss två gemensamt.
En bok kommer också att skrivas, minst en – av undertecknad.
Eventuellt kommer medförfattare att ingå i  ett eller flera av det sistnämnda projektet!
Dessutom kan Du (1) läsa mer om hälsingesamerna i Saepmie Times, samtliga nummer
och (2) Beställa föreläsningar (även för skolor!!) i ämnet av och med undertecknad

Tfn (sms) 0729070058 
Eller mejla saepmieforskning@gmail.com alternativt kontakta mig på Facebook!

Peter Ericson 14 januari 2018

Bilderna 3 och 4:
3. Från Ulvö Museums hemsida, bildtext:
Samer i Ulvöhamn år 1890. Fotograferade av kaptenen på Oscar II:s fartyg Drott.
Fotografiet är taget där hotellet nu ligger.
http://www.ulvomuseum.com/ulvohamn-1905-befolkning-och-bebyggelse
4. Carl von Linné 
Linné i sin kolt efter resan i Lappland. Målningen är en kopia från 1853 av Hendrik Hollander efter ett verk av Martinus Hofman målad 1737 i närheten av Haarlem i Noord-Holland. I handen håller Linné blomman Linnaea borealis som namngivits efter honom.