N ä r i n g s r i k t i ”södra” Sameland: Helt kort om samernas näringar i Västernorrland perioden 1600-1900 (del 1:2. Kustskogs-, sjö-, fjällsamer, renlegoarbetare och blandnäringar)

KUSTSKOGSSAMER, SJÖSAMER – Den samiska grupp (eller grupperna) som Carl von Linné mötte var ett- eller bäggedera av dessa grupper. Understundom – eller i vart fall vissa årstider – är det svårt att skilja dessa grupper åt; men sjösamerna håller sig till kusts och sällan mer än en-två mil in i landet – emedan kustskogssamerna
Sommartid samlas man nämligen i stora läger kring t ex Tynderö, Alnö, Njurunda, Gnarp, Hornslandet, Hudiksvall eller Enånger. Kustskogssamerna ser dock ut att bryta upp i september och dra sig uppåt höjderna åt Attmar och mot Stöde och vidare västerut.
Såväl sjösamer som kustskogssamer flyttade norrut allteftersom fisken gick till; men då kustskogssamerna tog sikte på södra Jämtland och Härjedalen via det vi ibland kallar Mottiland, dvs Medelpads södra finnskog, stannade sjösamerna någonstans utmed sträckan Norrfällsviken (andra flyttlag och -system fanns norrut; men jag har studerat de i södra länet och Hälsingland mest!)-Tynderö och vände åter söderut under vinterns lopp eller på vårsidan.

En del samer som syntes på 18-1900-talet i arkipelagen runt Klingerfjärden och Härnösand liksom högakustenvattnen hade blandnäring; en sorts livsstil som är svårfångad, men enslags multilevnadskonstnärer kunde man kalla dom. Inte sällan kvarstod innehav av skötesrenar emedan fiske förblev huvudsysslan, kanske visst gårdsbruk. Tillverkning av s k lappskor, korgar, tvagor och borstar var vanligt. Påhugg som sockenlapp kunde ske, men alltmer sällsynt efter ca 1850-60. 

FJÄLLSAMER – Enligt Sverre Fjellheim flyttar man på helnomadiskt vis från 1600-talets första hälft. När de la Motraye utreder för sig om fjällsamernas vanor, ser flyttningarna till kusten ut att vara väletablerade i Sundsvall och nedre Ångermanälven. Det är år 1718. Vinterbete äger rum mellan november och april – helt beroende på typ av vinter. En god vinter kommer man inte ner till våra västernorrländska kuster förrän inemot slutet av januari, och vänder tillbaka västerut kring Tiburtius eller runt 14 april. Då har man ofta först betat av Åsele och /eller marknaderna i Sollefteå och Hammar; i Jämtland fanns också vintermarknader. De samer som flyttade från södra Jämtland och Härjedalen emot Hälsingland, nyttjade som regel marknaderna i Färila, Järvsö eller Knåda marknad i Ovanåker. Hela länet har använts till renbete.

Titeln lappdräng och lapp-piga syns ännu långt in på 1800-talet. Även om den ibland kan betyda en åldersbestämning; så är det oftast en indikation på att renskötsel bedrivs där personen antecknats. Små renhjordar vallas runtom i länet allehanda årstider till runt 1840; och den saken bör utredas närmre. Enstaka andra hjordar kan ha förekommit långt senare. till exempel hade Leonard Nilsson i Långudden, Bjärtrå en renhjord på 4-500 djur som han ska ha underhållit till någonstans i mitten av 1950-talet.

Nästa gång om egentliga skogssamer; s k ”sockenlappar”; samiska båtsmän, nybyggare och fabriksarbetare mm.

Alnösundet 1895

Annonser

VÅR-program: SAMISKA KVINNOR i historien i fokus; kurser, ny kunskap, gamla traditioner i SAEPMIE forskning föreläsning undervisning! Boka ”ASAP”, kalender snart full!

Lite nytt och påminnelser …….

– STOR drive maj/juni med seminarier om sockenlappar och angränsande ämnen: Uppland, Dalarna och norrut!
Anmäl, snälla, intresse s n a r a s t !

– Kurs 19/4 Öviks Fhsk (kallad fortbildning/Vårkursen)

– Utför uppdragsforskning! Ca 120h lediga feb – maj.
Renbruksplan; sedvana; vindkraft; arkeologisk inventering etc!
Först till kvarn, ont om tid nu framöver!

Föreläsningsprogram om samiska kvinnor och organisationshistoria!
Erbjudes (inklusive andra titlar) även på skolor, samt i andra stora aulaföreläsningar.

– BERÄTTAR! Sommaren: boka gärna in oss/mig på hembygdsgårdar och berättarkvällar etc!

– Infokampanjer i Västernorrland för att fler ska få kunskap om samernas kulturarv och historia i vårt splitternya förvaltningslän

– Ny Saepmie Times utkommer mitten mars

– Guidningar i Stockholm i Elsa Laulas och Maria M. Mathsdotters spår planeras (och i Lindhagens; Torkel Tomassons samt en rad andra samers spår) planeras i Stockholm  – samt eventuellt i Höga kusten vid efterfrågan!

– Härutöver spännande projekt på gång i Finland och eventuellt även i Norrbotten.

– Mer händer, bara håll Dig uppdaterad! Prenumera på denna blogg! 🙂 Och på Saepmie Times!

I samtliga fall: anmälan etc SMS 0729070058, +46729070058
Eller mejla saepmieforskning@gmail.com

Bild B

BILDEN: Avslöjas i Saepmie Times no 1/2018.
Med stort tack till Johan Sandberg McGuinne

Trolldomsprocess i ”Wämdalen” 26 aug 1699. Björnrit, Stoor Junkaren, renoffer, fall som bör följas. Mittåkläppen nämns

Ur ”ÖFVERTRO OM DE DÖDE I HERJEDALEN”
Dvs via den allt annat än samevänlige Erik Modin (1899)
I: SVENSKA
FORNMINNESFÖRENINGENS
TIDSKRIFT.
TIONDE BANDET.
4:e häftet

En av signerierna bestraffades med vatten och bröd i fjorton bröd;
det andra remitterades.

»Anno 1699 den 26 Augusti wijd extra
ordinarie tinget i Wämdalen inför H. Baronen,
Generalmajorn och Landshöfdingen högvälborne
H. Axel von Schaar.

Förutan detta refererade länsman att Jonas Torkilssons dräng
Tobias, som för 3 weckor sedan rymt Öfwer til Norrie, hade berättadt
att Jonas skull bruka afguderi och till Stoor Junkaren wissa
tijder om åhret ofra rens diur, hwilket blef Jons Torkelsson allvarligen
förehållet at bekienna sanningen; men det nekade han alldeles
till, ej heller wore någre andra omständigheter honom dertill att
binda effter som både kyrkoherden såväl, som almogen hwilka med
honom pläga umgås, betygade sig aldrig något sådant af honom
hafwa förnummit.1 Så war och det tahlet om honom att hwar julmorgon
han skall ofra en Ren uti en mindre kiälla. Det nekade
han äfvenledes, men tillstod dock att efter hallmans wis han en
gång örn året lägger flinta och stål i en kiälla, hwilket skall fördrifva
allt ondt utur watnet från Renarne.
Widare tillspordes Jonas hvvad Ceremonier han brukade wijd
de så kallade biörnebegrafningar? Sv. att när lapparne få skiuta
någon biörn göra de strax på det stället en koija af rijs derest inga
qvinfolk fåå komma in, utan manfolken alena, de flåå och koka
biörn, gifwandes qvinfolket något af kiöttet med, när de ätit upp
allt kiöttet sättia de benen, som inte få kråssas eller sönderhuggas
uti en näfwer skräppa, läggiandes dher öfver på en stoor stock och
siunga så derefter biörnwijsan, hvvilken han med Gunnil inför Rätten
siöng, men den bestod icke af några ord utan war mera ett Sorl
eller tiutande. Den samma begrafning sade Jonas att fiellmän till
den ändan bruka att Biörn intet skall giöra dem eller deras diur
någon skada. Eliest hade denna lappen ett godt loford och att så
ofta före är han kommer till kyrkia låter sig i sin christendom
underwijsa och begåår Herrans H. Nattward, och att för än nu H.
Kyrkioherden aldrig sådant om honom hört.—————————–

Förutan detta refererade Inspectoren [Phalléen vid Lussnedals
kopparverk] med Tullnärn Hammar att ock ett tahl skall vara det
Jonas Torkelsson vid Mito Kläpp skall hafva en afgudalund, hvarom
Den slutliga utgången af detta inkvisitionsmål är icke känd,
men häradsrättens i målet gifna utslag löd sålunda:
…. »elfter som eij wijdare upplysning för dhenna gången
stod att bekomma; thy sedan saken med alla omständigheter war
nämden föreställt, resolverades.
Att såsom hwad det angår att Jonas Torkilsson skall Sonen
Olof ihehl slagit, han dertill enständigt nekar, warande inga skiäl
el. omständigheter, som honom till en sådan gierning kunna binda,
utan fast mehra är liket besichtigat och dherpå intet teken till våldsampt
handhafwande kunnat finnas, för dhen skull warder Jonas
Torkelsson uti detta alldeles fri erkiendt.
Hwad wijdkommer det. afguderij Jonas Torkelsson skall föröfwa
så med ofrande till Stor Junkaren som dess afgudalund wid Mito
Kläpp, så har mot dess förnekande Jonas Torkelsson för denna gången
sådant icke kunnat påtygas, utan lämpnas till wijdare, och
emedlertijd skall Länsman med all flijt låta effterspana afgudalunden
och örn lappen sådant ofrande föröfwar.
Beträffande det widskieppelse och Signerie, som Jonas Torkelsson
och Gunill hafwa föröfwadt, så wijd Olofs svepning som eliest wijd
den så kallade Biörnebegrafningen, jembwäl och att han kastar Flinta
och stål uti kidla och rinnande watten, så finner häradsrätten det
lappen och Gunnil sig derutinnan hafwa försedt emot den 9 § uti
Kongl. Maij:ts placat om Eder och swordom, för hwilket ock häradsrätten
i förmågo af högstber. § dömer honom Jonas Torkilsson och
Gunnil att sittia 14 dagar och 8 dagar wijd watten och bröd, dock
detta allt den höglåfliga Kongl. Hofrättens högwijsa omdöme och
decision underdån. och ödmiukel. submitterat.»
Det är ett drag i här lemnade relation af lapparnes forna tro,
som är särskildt anmärkningsvärdt. Tyglapparna och tråden, hvilka
lades på den döde Olofs kropp i det syftet, såsom Gunnil berättade,
att han skulle hafva dem »att bota kiortelen med om han skulle
gåå sönder», tyckas tyda på föreställningen örn ett verksamt lif efter
döden före uppståndelsen. Ett sådant föreställningssätt var icke
heller främmande för de hedniska nordboarne.
1 Nials saga berättas om Gunnar af Hlidarenda att han efter
sin död troddes bo i sin hög, där ha ljus, vara glad och sjunga.1
Till sist må, örn också på sidan örn ändamålet med denna uppsats,
anmärkas, att det af undersökningen vid ofvan nämnda ting
göres sannolikt att lapparne i forna tider haft offerplatser så sydligt
som i Herjedalsfjällen, såsom också Hulphers inemot ett århundrade
senare angifver (Herjedalen, sid. 69). Att ett lapskt offerställe varit
vid Mitokläpp (själfva denna orts namn torde vara af lapskt ursprung)
vinner stöd af en ännu lefvande tradition, hvilken utpekar
denna plats såsom en för de gamla lapparne helig sådan.

Ljungsjöarne

Mer i (PDF-)länk:
http://samla.raa.se/xmlui/bitstream/handle/raa/8732/SFFT_31_1899_312.pdf?sequence=1 s 4 f

Ett visst mått av försiktighet gentemot författarens stundom etnocentriska krevader.
Ändock är detta en av hans bättre verk i sammanhanget, såvitt vi kan se.

”… och här vilja dö”. Om en onsdag i maj i Jättendal, och om nykalvade vajor i kustlandet år 1732 m.m

Om de som ”talte god svenska”
K U S T S A M E R – kustskogssamerna, sjösamerna –
om en minst månghundraårig kultur- och nöringsföreteelse 

Det handlar om en nyupptäckt.
Men den är inte gjord av en nykläckt
forskare, utan av en som varit med ett ganska bra tag.

Apropå samiska ”shelters” och ”i stormens öga”…

Undertecknad började följa Medelpads, Ångermanland och Hälsinglands samer i arkiven i samband med en projektledartjänst som inleddes den 15 september 1998.
Det var då jag började arbeta på Länsmuseet Västernorrland (idag kallar Länsmuseet Murberget). Kombinerade färdiga och egna nyinsamlade excerpter. Redan i samband med vårt seminarium i Ramsele 5-6 februari 1999 hade jag ett par tusen namn och drygt tusental till inkom under de följande ren.

Men det var inte förrän år 2014 som jag på allvar i arkiven började följa en av dessa grupper (egentligen tre generationer av ungefär samma upplägg av vinter-/årstidsgrupp) i arkiven. Detta tarvade att mer aller mindre dammsuga ett 40-50tal församlingar i vilka dessa samer rörde sig.

Nomadiseringsområdet är nära nog lika stort som fjällsamernas.
Deras kontaktytor sinsemellan med denna grupp är ännu i huvudsak mest outredd.

På förmiddagen den 17 maj 1732 stötte dessa samer ihop med en ung vetenskapsman från södra delarna av landet; nämligen Carl von Linné.  Dessa samer med sin hanterliga renhjord (60-70 djur – synbarligen vuxna  – nämner Linné) kommer alltså nykalvade. Den unge Carl använder verbet ”hinte”; varför vi tänker att riktningen var helt eller delvis densamma som hans egen. De kan ha siktat på några sjöar eller havsvikar där fisken gick till – eller gå en gängse rutt uppåt Attmar och sedermera vidare västerut.
Ska man tänka sig att han med sitt hästekipage saktar in och samtalar med denna grupp? Han hinner i vart fall fråga gruppen varifrån de kommer – indirekt, med frågan om varför de var så ”långt nere”. ”De sade sig här nere vid havssidan vara födda, och här vilja dö”. Och så de semi-berömda slutorden: ”talte god svenska”. Detta möte äger alltså rum mitt i en period där samerna fördrivs och fördrivits mycket intensivt i ett drygt decennium. Just innan detta har en av de mer drivande maktmännen, Kopparbergs landshövding Danckwardt avlidit (sannolikt av den av honom så illa avskydda faluluften). Linné ska sedermera (1734) råka på dalasamernas kåtor i Äppelbo, och av kyrkoherden få goda vitsord rörande dessa samers kristendomskunskap.
     I gruppen som möter Linné 1732 kan högst sannolikt ha ingått en förmodat rask åldring, som sedermera ska leva till sin 105-årsdag; Anders Pålsson som vådligt avlider av en skogseld i samma Jättendal i oktober månad 1759. Han är en patriark i den aktuella gruppen och sätter 25 barn till världen med tre fruar. Själv är han född i  centrala Ångermanland år 1645 (således kring 87 år denna arla majmorgon!), som dåförtiden utgjorde ett och samma samma län.

Även andra resenärer noterade tidigt samer i kustområdet – exempelvis Outhier 1736 i Harmånger och de La Motraye i (sannolikt) Mo Myskje 1718. Clarke noterar 1799 sommarbete på en vacker ö utanför Sundsvall och Schmidt med sällskap. 1786 tar till och med resenärerna Consett, Bowes och Liddell med sig tre samer från trakten till Old Britain. Om detta står att läsa i andra bloggposter – om Sigrid och Anna Jönsdöttrar och deras samiske kamrat och tillika sockenlappsättlingen Anders Larsson, renhandlaren, affärsmannen och äventyraren från Skogs socken. På max tre veckor effektivt lyckas de ta sig till Göteborg under sommarhalvåret med en liten renhjord. På hemvägen ska de i kungens frånvaro ha blivit uppkallade till slottet av Gustav III:s yngre bror, den ockult lagde Carl XIII (1748-1818) – detta har dock ej kunnat bekräftas ännu.

 

 

  1. Linnés text i bearbetad form via Runeberg, 2. Bottenhavet, 3. Samerna i Ulvöhamn 1890, närmast att betrakta som sentida semi-sjösamer eller säsongsfiskande samer  (i gruppen ingår bland andra Nils Nilsson Burgström och Lisa Stina Andersdotter samt sannolikt Nils Jonsson), yrkes- och närings-/försörjningsmässigt, 4. CvL, mer nedan. 5. Författaren PE, nyss. Mer om bilderna 3 och 4 nedan!

    En väldig mängd  möten mellan resenärer äger alltså runt decennierna före och runt 1800 – och som om inte det vore nog, möter flera tyska resenärer sockenlappar kring 1820-talet. Men redan då erfar detta ”kast” en klar nedgång och de totalt sett ganska omfattande renhjordarna har drastiskt börjat försvinna. Som det ser ut hinner fördrivningarna ikapp dessa eljest från fördrivningarna förhållandevis förskonade samer.

Utöver kustskogssamer ser vi grupper av mer renodlade (!) skogssamer och sedan på samma sätt mer av en sjösamisk livsstil präglade sjösamer. Och sortera dessa från varandra medför en ganska svår hantering; ty de samarbetade ganska ofta och syntes ej sällan i samma fiske- och årstidsläger.

Ser vi dessa strukturer, blir begreppet sockenlappar en mycket mer differentierad
och intressant benämning på en ytterst heterogen grupp folk som syns från tidiga 1700-talet och ända in på 1900-talets mitt omtalade samer på kusten och annorstädes.

NOTERA:

Om dessa samer kommer under det kommande året en utförlig artikel i en antologi under trycket (ca 1½år försenad) författade av undertecknad. Professor emeritus i finsk-ugriska, Lars-Gunnar Larsson har f n initiativet i antologiprocesse, idén till en sådan antologi om sydsamernas historia kom av oss två gemensamt.
En bok kommer också att skrivas, minst en – av undertecknad.
Eventuellt kommer medförfattare att ingå i  ett eller flera av det sistnämnda projektet!
Dessutom kan Du (1) läsa mer om hälsingesamerna i Saepmie Times, samtliga nummer
och (2) Beställa föreläsningar (även för skolor!!) i ämnet av och med undertecknad

Tfn (sms) 0729070058 
Eller mejla saepmieforskning@gmail.com alternativt kontakta mig på Facebook!

Peter Ericson 14 januari 2018

Bilderna 3 och 4:
3. Från Ulvö Museums hemsida, bildtext:
Samer i Ulvöhamn år 1890. Fotograferade av kaptenen på Oscar II:s fartyg Drott.
Fotografiet är taget där hotellet nu ligger.
http://www.ulvomuseum.com/ulvohamn-1905-befolkning-och-bebyggelse
4. Carl von Linné 
Linné i sin kolt efter resan i Lappland. Målningen är en kopia från 1853 av Hendrik Hollander efter ett verk av Martinus Hofman målad 1737 i närheten av Haarlem i Noord-Holland. I handen håller Linné blomman Linnaea borealis som namngivits efter honom.

Om Samernas historia i Ånge. Bloggserie om förvaltningsområdet Y-län 1 feb 2018- : 1. ÅNGE: samiska nedslag, vinterläger.. (del 1)

Ånges samiska historia har en lång och oss ännu obekant ålder.
Rickard Gothe (Medelpads finnmarker: kulturhistoriska undersökningar om finsk bosättning i mellersta Norrland under 15-, 16- och 1700-talen. Sundsvall 1945/1988) omtalar 1500-talet; detsamma gör de kommunhistoriker som skrivits; eller – det vill sga anger att samerna var först på plan, före svedjefinnarna, savolaksarna och andra sådana inomimperiella migranter.

De tidigaste belagda vinterbetesflyttningarna avser delvis en grupp extensivt nomadiserande s k kustskogssamer och kan möjligen handlar om ett vinterläger, och en samlingsplats dr dessa kustskogssamer och fjällsamerna interagerade.
Platsen då är Ensillre. På ömse sidor Ångesjön har bete bedrivits olika årstider.
Kustskogssamerna syns mest genom hela 1700-talet, parallellt med att sockenlappsinstitutet etableras i Torps socken.

Några populära betesplatser i övrigt är Lombäcken; Vassnäs i Haverö; kring Leringen; hammar i Torp/Torpshammar; Grundsjön och Magdbyn i Borgsjö; samt trakterna runt Naggen i södra Torp. Fler finns, och listan kompletteras i Del 2, som blir den avslutande delen om just Ånge. Sockenlappar har bott i Komsta. Kustskogssamernas uppehållsställen (förutom Ensillre) är mindre kända men därom bör forskas mer. Andra replipunkter på kustsskogssamernas nomadiseringsväg var Berg, Färila, Järvsö och trakterna norr och öster om Delen samt Norrbo. men under perioder kunde man även fortsätta nomadisera ända bort till Sveg och Hede.

Aubry de La Motraye noterar 1718 samer i området som årstidsnomadiserar

De byar som främst kan ses bedriva vinterbete i Ånge torde vara Jovnievaerie och Jijnjievaerie.

Fortsättning följer!

Peter Ericson 20 dec 2017

Foto och nedre karta: Edgar Lycksell från sidan Mottiland.

Övre karta: Ånger kommuns oficiella karta.

VÄSTERNORRLANDS SAMISKA HISTORIA. Texter om ångermanna- och medelpadssamernas historiska milstolpar; om unika metoder och exkursionsidéer.

Publiceringsplan för bloggposter 2017-18.
Obs en del kommer att huvudsakligen publiceras i Saepmie Times – och så kommer en kortare sammanfattning här,

1. Apropå Edward Daniel Clarke (1804): Wappelsschougen, Tiúff=holmen och nya funderingar om Sunds Walld byggdes på en äldre renvall?

 

2. Botniabanans arkeologiska undersökningar och de femton samiska härdarna

3. Länets och angränsande provinsers resenärer 1450-1850 ca

4. Nomadiseringsmönster i mitten: Berg, Färila och Torp.

5. Höga kustens och Ådalens småskaliga renskötsel 1650-1850

6. Njurunda-Gnarp och stråkets (med bl.a ”Öran”-området) betydelse i den samiska infrastrukturen (just detta är arbetsnamn ännu så länge)

Karta över byar och deras innehav i Vapelskogen 1686. Ritad av C Stenklyft.

Om kustsamer, ”innanhavet” i svenska riket och samisk utbredning i äldre tid

 


Åtminstone har jag i ministerialböcker och annat material till dags dato funnit kring tusentalet samer som rör sig sommarhalvåret främst i kusttrakterna; hörade till främst de fyra samiska näringsgrupperna skogssamer, sjösamer, kustskogssamer och fjällsamer (i det fallet vanligen utslagna ur renskötseln helt eller delvis).

Vad vi gärna glömmer är att Bottenhavet i sexhundra år var närmast ett innanhav i det svenska riket. Österbotten – och i viss mån såväl Roslagen som Åbo och längre österut liggande finländska skärgårdar är fullproppade med toponymer, terrängnamn som börjar på lapp-. Ända ned till Nyköping i Sverige finns dessa namn sammanhängande.

Studerar man bouppteckningar under tidigt 1800-talet i dessa samiska grupper, finner man att deras bohag som regel innehåller fiskeredskap, skötbåtar och annat relaterat till fiske.  Det gäller i allra högsta grad även Norrbotten. Den ackja som Bewick avbildade 1789 hade sälskinnstäcke; och i samiska kjolväskor ingick i vissa givna tider och platser också sälskinn.

Ön Hailuoto på bilden hette fordom Carlsön och ligger utanför Uleåborg. På den levde en samisk familj som ägde 3–400 renar i slutet av 1700-talet.

Lite mer om detta ska jag föreläsa imorgon i Västerås på Ohtsedidh och även skriva om i Saepmie Times.

Min förhoppning är att mer forskningsmedel ska hitta till detta angelägna studiefält!

Kartan
”Charta öfver Svea och Göta Riken med Finland och Norland : afritade i Stockholm år 1747” A map of Sweden and Finland, made in Stockholm, Sweden, 1747. Made by: Åkerland, E. & Biurman, Georg Published: 1801 Source: [http://www-db.helsinki.fi/cg

Samernas historia! PAKETPRIS för 2-3 föreläsningar mellan 2017-09-20 och 2018-12-31! Obs boka före 2017-09-08!

OBS måste bokas SENAST den 8 september!
Museer! Sameföreningar! Osv!
Initierar och lyfter ett specialerbjudande för föreläsningar
 
PAKETPRIS gällande hela Sverige.
Resekostnad tillkommer, ev logi.
Norge & Finland: samma erbjudande men tillkommer 2 000 SEK för Norge och 1 000 SEK för (ex moms i bägge fallen); pga längre förberedelser.
Föreningar
4 200 SEK exkl moms för t v å föreläsningar 2017-18,
varav den ena 25 – 30/9.
Delas i två delbetalningar.
Tre föreläsningar för 5 800 exkl moms
(även här förutsätts den första vara 25-30/9)
Delas upp i tre delbetalningar.
Ett annat villkor är av mig g i v n a titlar!
Museer, bibliotek, förvaltningskommuner
6 800 SEK för för t v å föreläsningar enligt ovan,
varav den ena 25 – 30/9.
Delas i två delbetalningar.
Tre föreläsningar för 8 750 SEK ex moms enl.ovan.
Titlar och annat kommer ikväll via bloggen SouthSaamiHistory,
kommer länkas här på sidan.
Fem huvudteman: Anna & Sigrid *; samisk kvinnohistoria,
resenärer i Saepmie och Saepmie och samer i andra länder, organisationshistoria;
samernas pan-nordiska historia.

* är annars höstens och vinterns huvudtema.

 


Hör av er! Via Facebook och min sida där eller genom SouthSaamiHistory-facebooksidan är enklast och säkrast!

”— ty hä sa lappen Sjul” (Slaget vid Norrboån, Dellenbygden år 1434)

(editerad e.m 20 juli 2017)
Något om en märklig historia om samiska järvsösläkten Stenlund som hälsingska traditionsbärare och Slaget vid Norrbo skans på 1430-talet.
En spännande historia, till stor del återberättad via Helsingeminnen (1910) och Dellenportalen (se länk!). Nypor salt och matjord och fickorna anbefalles!

Uppgiften som anspelas till i rubriken är silad genom flera osäkra led, varav kanske det osäkraste alltså skulle kunna vara själva författaren Winblad von Walter 1910.

Lokala foton av undertecknad.
Avholmsbe

Norrbo Skans ligger på gränsen mellan socknarna Bjuråker, Norrbo och Delsbo; och har historiskt varit av central betydelse. Några av de viktigare traditionbärarna har varit de regionala samerna.

Fredrik Winblad von Walter berättar i boken Helsingeminnen om
stormningarna av Norrbo skans och Faxehus. Även om mycket sedermera avfärdats som rent sägenmaterial, är det i vår synvinkel av stort intresse att han nyttjar samer som informanter.

Citerar via Dellenportalen:

Striden var så blodig att skorna på alla de stridande Hälsingarne voro röda av blod. Danskarne blevo slagna, trots det häftigaste motstånd. Pilarna bidrogo mycket till deras nederlag, ty av de stupade hade många 5-7, ja ända till 12 tunga pilar i kroppen, och de långskaftade hillebarderna och stridsyxorna samt varg- och björnspjuten fullbordade segern. 

”Danskarne blevo totalt överrumplade, ty de voro fullt övertygade om att Helsingarne voro avväpnade och för utpinade till att våga en strid med dem och allra minst en stormning på ett så välbefäst läger. Men annat fingo de se och uppleva.”

Och så, om samerna:

Det är känt och omvittnat att [samerna] var goda traditionsbevarare och det visste även von Walter, som i sitt manuskript till sist återger, vad sockenlappen Stenlund och andra hade att berätta om vad som hände med Stor-Eriks dotter Sigrid:

”Sockenlapparna i Helsingland voro de som bäst kunde redogöra för allt av vikt som timat inom vår provins. Särskilt ’Norrboslaget’. De berättade att Stor-Eriks dotter Sigrid fallit i danskarnes händer och då den mäktige bonden fick höra detta sorgliga budskap, satte han genast igång med att ta hämnd på rånarna, mördarna och kvinnoskändarna. En hop kvinnor hade förut upphängts över en eldbrasa i danska lägret och nu troddes det att den fagra Sigrid skulle dela samma öde. Danskarne anade ej vilket öde som drabbat dem.” (Dellenportalen hit, och fortsättningsvis – )

[Sockenlappen] Stenlund brukade säga, då han berättade om denna händelse: ’De tokugst man gör, hä ä att stjäl kvinnfolk. Hä fick de där asen vid Norrboån se, ty då blev Stor-Erske sint mån ni tro å så sa han: — I möra kväll tar den lede dem allihop, hä ska ni vetta, å Sigri ska vära tebaks, ty hä sa lappen Sjul. Sen danskarne var ihjälknacka, sänktes dom i Dellarne. Ingen vät varst, för de skedde på natta å dä va kolsvarst av moln å dä ösregna faseligt… [min framhävning]

Citaten ur http://dellenportalen.se/orter/norrbo-skans/ *

Det är oklart exakt vilken av Stenlunds som avses, men von Walter bodde i Öje, Järvsö vid tiden för författandet och Järvsö var ju läge Stenlundarnas så att säga jaktmark.
Jon Mattsson (ibland Matthiasson) Stenlund skulle ha varit i hundraårsåldern kring 1910 (då boken Helsingeminnen utkom), så den generationer bör väl kanske borträknas.

Oss veterligen finns det minst tre kända generationer stenlundare, kanske fler.
Och det är ju nog så intressant, bara det.
Frågan lär dyka upp igen!

* Vi rekommenderar varmt denna webbplats; som är oerhört informativ och grannlaga.

vin-085-skansen

Fortsatt material i ämnet torde dyka upp i vår inom överskådlig framtid utkommande tidning SAEPMIE TIMES.

Norrbo
I Norrbo, bakom kyrkan: kallad socknens äldsta byggnad.

inägodelning 1769 blogg

Inägodelningskarta från 1769, Norrboån.
Karta från Länsmuseet Gävleborgs arkeologiblogg.
http://arkeologigavleborg.blogspot.se/2014/03/dateringar-fran-norrboan.html

Något om en märklig historia om samiska järvsösläkten Stenlund som hälsingska traditionsbärare och Slaget vid Norrbo skans på 1430-talet

En spännande historia, till stor del återberättad via Helsingeminnen (1910) och Dellenportalen (se länk!)

Lokala foton av undertecknad.
Avholmsbe

Norrbo Skans ligger på gränsen mellan socknarna Bjuråker, Norrbo och Delsbo; och har historiskt varit av central betydelse. Några av de viktigare traditionbärarna har varit de regionala samerna.

Fredrik Winblad von Walter berättar i boken Helsingeminnen om
stormningarna av Norrbo skans och Faxehus. Även om mycket sedermera avfärdats som rent sägenmaterial, är det i vår synvinkel av stort intresse att han nyttjar samer som informanter.

Citerar via Dellenportalen:

Striden var så blodig att skorna på alla de stridande Hälsingarne voro röda av blod. Danskarne blevo slagna, trots det häftigaste motstånd. Pilarna bidrogo mycket till deras nederlag, ty av de stupade hade många 5-7, ja ända till 12 tunga pilar i kroppen, och de långskaftade hillebarderna och stridsyxorna samt varg- och björnspjuten fullbordade segern. 

”Danskarne blevo totalt överrumplade, ty de voro fullt övertygade om att Helsingarne voro avväpnade och för utpinade till att våga en strid med dem och allra minst en stormning på ett så välbefäst läger. Men annat fingo de se och uppleva.”

Och så, om samerna:

Det är känt och omvittnat att [samerna] var goda traditionsbevarare och det visste även von Walter, som i sitt manuskript till sist återger, vad sockenlappen Stenlund och andra hade att berätta om vad som hände med Stor-Eriks dotter Sigrid:

”Sockenlapparna i Helsingland voro de som bäst kunde redogöra för allt av vikt som timat inom vår provins. Särskilt ’Norrboslaget’. De berättade att Stor-Eriks dotter Sigrid fallit i danskarnes händer och då den mäktige bonden fick höra detta sorgliga budskap, satte han genast igång med att ta hämnd på rånarna, mördarna och kvinnoskändarna. En hop kvinnor hade förut upphängts över en eldbrasa i danska lägret och nu troddes det att den fagra Sigrid skulle dela samma öde. Danskarne anade ej vilket öde som drabbat dem.” (Dellenportalen hit, och fortsättningsvis – )

[Sockenlappen] Stenlund brukade säga, då han berättade om denna händelse: ’De tokugst man gör, hä ä att stjäl kvinnfolk. Hä fick de där asen vid Norrboån se, ty då blev Stor-Erske sint mån ni tro å så sa han: — I möra kväll tar den lede dem allihop, hä ska ni vetta, å Sigri ska vära tebaks, ty hä sa lappen Sjul. Sen danskarne var ihjälknacka, sänktes dom i Dellarne. Ingen vät varst, för de skedde på natta å dä va kolsvarst av moln å dä ösregna faseligt… [min framhävning]

Citaten ur http://dellenportalen.se/orter/norrbo-skans/ *

Det är oklart exakt vilken av Stenlunds som avses, men von Walter bodde i Öje, Järvsö vid tiden för författandet och Järvsö var ju läge Stenlundarnas så att säga jaktmark.
Jon Mattsson (ibland Matthiasson) Stenlund skulle ha varit i hundraårsåldern kring 1910 (då boken Helsingeminnen utkom), så den generationer bör väl kanske borträknas.

Oss veterligen finns det minst tre kända generationer stenlundare, kanske fler.
Och det är ju nog så intressant, bara det.
Frågan lär dyka upp igen!

* Vi rekommenderar varmt denna webbplats; som är oerhört informativ och grannlaga.

vin-085-skansen

Fortsatt material i ämnet torde dyka upp i vår inom överskådlig framtid utkommande tidning SAEPMIE TIMES.

Norrbo