DALUPPROR, SNUDD PÅ INBÖRDESKRIG: Oro i världen på 1740-talet

Text från 2012 om 1743. Peter Ericson (2012)

The_Battle_of_Culloden

En landsomfattande oro som kom att sjuda till uppror, revolutionsförsök och ett intensivt inbördeskrig, på lågintensitet våren och hösten 1742, steg med allt ökande kraft från februari till dess kulmen i juni 1743. Efterverkningarna ser vi väl än; men ockupationen eller belägringen med en systematisk räfst pågick i juli och augusti 1743. Under en god del av återstoden av decenniet pågick verkställigheten av domarna. Främst allmoge råkade ut för dödsstraff och långa fängelsepåföljder. 3 000 dalkarlar internerades omedelbart efter händelserna den 22 juni. Även några syndabockar hos adeln/militären utsågs och hängdes för det – i dalaallmogens ögon – meningslösa ryska krig med påföljande nesliga fred, vilket var den enskilt störst utlösande faktorn till oron.

1740-talet präglas annars internationellt av flera stora folkliga, ofta krigiska upprorsrörelser: skottarna marscherade 1746 till London; vände, gensköts och nedslaktades massakervis i Culloden utanför Inverness.

I Norge försiggick också ett bondeuppror: främst i de västra delarna. I Ryssland motsatte sig samojederna med visst bistånd av andra urfolk den ryska ockupantmakten och flera fort anfölls; sammaledes hände med kosackerna längre söderut. Sedan inträffar globalt nästan två decenium av relativ ro, varefter 1760-70- och 80-talen kommer med en extrem revolutionsvåg, ännu starkare än 1740-talets.

BILD: Mark Churms: The Battle Of Culloden (1746)

Annonser

Dalupproret 1743: En humanitär katastrof, värsta massakern tillförne i Sverige i historisk tid? ”Det är våra föräldrar, bröder och släktingar, vi skjuter inte på dem!” Och de satte gevär för fot.”

20180604

Ur ett återupptäckt och snart för första gången publicerat arbete

Allmogen hade stationerat sig på ett stall å Brunkebergsåsen, och styrkor fanns tillika fortfarande på Drottninggatan samt i Staden mellan broarna, dvs Gamla Stan: men dessa var nu avskurna. Trupperna inom Stockholm var annars jämnstarka numerärt: ca tvåtusen på ömse håll; men allmogen var ju ej tillnärmelsevis lika strategiskt skickliga eller stridsvana. Syftet var ju inte heller initialt att starta ett inbördeskrig; men nästintill så blev det.

——

Vi går till Tersmedens egen, starkt färgade berättelse:

”Jag förklarade för dem vilken fara de kastade sig i, då de satte sig upp mot Riksens Ständers beslut. Jag bad dem för Guds och Jesu skull besinna, hur litet några tusen bönder kunde göra mot hela armén; hur allt förnuftigt folk märkte, hur de blivit förledda — Allt detta åhörde de med stor tystnad, men Masas Anders svarade:
– ”Men vet du, vi vill int’ ha den där prästen biskopen te kung!”
Hans impertinenta svar retade mig att i hast säga:
– ”Din canaillie, tror du Riksens Ständer skulle fråga Morakarlen till råds, vem som bör tagas till kung?
– ”Å, slå’n i huve’ mä klubba’!” ropade en i högen.
När någon lyfte upp sin spikklubba ryckte jag i samma ögonblick upp min stora hisrchfänger och svarade: – ”Slår du hit, så är det sista gången du slår!”
I detsamma ropade flera:
– ”Å, skjut’en för huve’!”
Ett lodbyss-skott small. Kulan gick olyckligtvis genom hatten på Exc. Adlerfelt och gav honom en sådan skada att han tre dagar senare avled.”

Det som händer (eller snarare inte händer) härefter är intressant:

”När detta skott small, vände Excellensen Rosen om sin häst, red till Västmanlands regemente och kommenderade: ”Gör er färdiga att ge det canaillet en salva!” Jag som stod mellan de bägge, skyndade mig att springa åt Torstenssonska huset för att inte bli skjuten av västmanlänningarna.
Jag hörde hela regementet svara:
”Det är våra föräldrar, bröder och släktingar, vi skjuter inte på dem!” Och de satte gevär för fot.” [11]

Även Upplands regemente liksom Livregementet till häst vägrade skjuta. Dalkarlarna kan ha antagit att segern redan var inom räckhåll; då ett par kanoner druvhagelsladdade kanoner fördes fram från Jakobs kyrka. Lagerkrantz med Älvsborgs regemente och Västgöta kavalleri bröt fram. När kanonerna talade föll bönderna i stora skaror – det var en mass-slakt utan dess like i Sveriges historia

Domedagen och den svenska arméns blodtörst efter dess egen allmoge

”De övriga (ur allmogen) flydde upp längs gatorna mot Brunkeberg; somliga kastade sig i vattnet för att undgå den rasande blodtörst som grep det yngre befälet. Deras framfart stod ej att hejda. Avväpnade och fångar höggs skoningslöst ned. Ett vittnesprotokoll berättar att en bonde från Vänjan jagades ända upp på ett tak, där han stacks ihjäl.” [12]

Ett fullständigt kaos utbröt ut med ett femtital stupade och över hundra dödlig sårade bönder; och därtill ett par dussin av kronans soldater tillika dödade eller dödligt sårade. De överlevande jagades ifatt och arresterades nu i massor.

De som inte dog omedelbart, arresterades, straffades med kroppsaga eller fängelse eller dödsstraff eller fick ett tillfälligt frihetsberövande (en omfattande räfst över hela landet med fokus på Dalarna skulle komma att vidta under de närmaste sex-sju veckorna).

Dödsskeppen

”Den stora mängd dalkarlar som fyllde Arsenalsgården bekymrade regeringen. Där anställdes med all skyndsamhet en ståndrätt för att fins de förnämsta upprorsstiftarna och deras anförare. Dessa sattes i järn och kastades i fängelse, och eftersom den övriga delen av denna olyckliga hop ej kunde uthärda att ligga under bar himmel, så lades stora fartyg och skutor på strömmen, dit de fördes och förlades under däck. Men en smittosam sjukdom bland dem dödade inemot en tredjedel på nog kort tid.”

Allt enligt Axel von Fersen den äldre. Kanhända var några av dödsfallen mera direkt relaterade till skottskadorna; men rödsoten kom nu att grassera, och dödade många av de sedermera liksfullt soldatpliktiga unga dalkarlar som såsom kanonmat fördes till de olika fronterna som straffkommendering.

Minst 140 upprorsmän var döda och många fler skulle bli offer. Över tretusen allmogemän internerades.

”Efter att ha överlevs umbäranden och fasor i Finland kom soldaterna i många fall att istället falla i Stockholm. Nr 38 Erik Larsson vid Dalregementets livkompani, nr 52 Erik Andersson från Leksand och nr 8 Olof Andersson från Rättvik tillhörde dem, som tillsammans med flera kamrater, kom att skadas i sammandrabbningen på Gustav Adolfs torg (dåvarande Norrmalmstorg) i Stockholm den 22 juni 1743. Skadade av sina stridskamraters kulor och blankvapen fördes de till Kungsholmen, där de låg i sjukläger i en dryg månad, innan de transporterades till ett provisoriskt sjukhus vid Johannes kyrka den 4 aug. I de eländiga och tränga kvarteren avled Erik Larsson den 9 aug, Erik Andersson den 10 aug och Olof Andersson redan ett par dagar efter sin ankomst till S:t Johannes, den 6 aug.” [13]

Budkavle_från_1743_-_Livrustkammaren_-_55794.tif

BILDEN:

FRÅN LIVRUSTKAMMAREN
Rektangulärt furustycke, täckt på fram- och baksidorna samt kanterna med påklistrat papper med bläckpåskrift: ”Budkafla till allmänt opbod för Hedemora Sochn, att hwar och EEn, som kan bara Gewär skall // innom tålf tijmars tijd, bewäpnad och försedd med åtta dagars Kåst inställa sig wijd den wahnliga Socknens // mötesplatz, och under dhe förordnade Officerars samt Crono Betienters anföhrande opbryta samt // aftåga dherifrån till Sambleplatz. Den sadant utan laga förfall efftersätter eller denna Budkafla nederlägger, // skall som en otrogen Konungens Vndersåtare & Rijksens Förrädare achtas och ansees”.

På baksidan antecknat: ”N B denna Budkafla är wid 1743 års Dahluppror skrifwen af Bond Generalen Schedin med egenhand”, samt ”(Denna anteckning är af LandtRäntmästaren H. I. Gahns, // Hwars handskrift deruti igenkännes, Järta)”.

Olof Schedin
Budkavle för uppbåd från Hedemora sn vid ”Stora daldansen” ( pejorativt!/ PE ) 1743.

 

 

Dalupproret 1743: En humanitär katastrof, värsta massakern tillförne i Sverige i historisk tid? ”Det är våra föräldrar, bröder och släktingar, vi skjuter inte på dem!” Och de satte gevär för fot.”

20180604

Ur ett återupptäckt och snart för första gången publicerat arbete

Allmogen hade stationerat sig på ett stall å Brunkebergsåsen, och styrkor fanns tillika fortfarande på Drottninggatan samt i Staden mellan broarna, dvs Gamla Stan: men dessa var nu avskurna. Trupperna inom Stockholm var annars jämnstarka numerärt: ca tvåtusen på ömse håll; men allmogen var ju ej tillnärmelsevis lika strategiskt skickliga eller stridsvana. Syftet var ju inte heller initialt att starta ett inbördeskrig; men nästintill så blev det.

——

Vi går till Tersmedens egen, starkt färgade berättelse:

”Jag förklarade för dem vilken fara de kastade sig i, då de satte sig upp mot Riksens Ständers beslut. Jag bad dem för Guds och Jesu skull besinna, hur litet några tusen bönder kunde göra mot hela armén; hur allt förnuftigt folk märkte, hur de blivit förledda — Allt detta åhörde de med stor tystnad, men Masas Anders svarade:
– ”Men vet du, vi vill int’ ha den där prästen biskopen te kung!”
Hans impertinenta svar retade mig att i hast säga:
– ”Din canaillie, tror du Riksens Ständer skulle fråga Morakarlen till råds, vem som bör tagas till kung?
– ”Å, slå’n i huve’ mä klubba’!” ropade en i högen.
När någon lyfte upp sin spikklubba ryckte jag i samma ögonblick upp min stora hisrchfänger och svarade: – ”Slår du hit, så är det sista gången du slår!”
I detsamma ropade flera:
– ”Å, skjut’en för huve’!”
Ett lodbyss-skott small. Kulan gick olyckligtvis genom hatten på Exc. Adlerfelt och gav honom en sådan skada att han tre dagar senare avled.”

Det som händer (eller snarare inte händer) härefter är intressant:

”När detta skott small, vände Excellensen Rosen om sin häst, red till Västmanlands regemente och kommenderade: ”Gör er färdiga att ge det canaillet en salva!” Jag som stod mellan de bägge, skyndade mig att springa åt Torstenssonska huset för att inte bli skjuten av västmanlänningarna.
Jag hörde hela regementet svara:
”Det är våra föräldrar, bröder och släktingar, vi skjuter inte på dem!” Och de satte gevär för fot.” [11]

Även Upplands regemente liksom Livregementet till häst vägrade skjuta. Dalkarlarna kan ha antagit att segern redan var inom räckhåll; då ett par kanoner druvhagelsladdade kanoner fördes fram från Jakobs kyrka. Lagerkrantz med Älvsborgs regemente och Västgöta kavalleri bröt fram. När kanonerna talade föll bönderna i stora skaror – det var en mass-slakt utan dess like i Sveriges historia

Domedagen och den svenska arméns blodtörst efter dess egen allmoge

”De övriga (ur allmogen) flydde upp längs gatorna mot Brunkeberg; somliga kastade sig i vattnet för att undgå den rasande blodtörst som grep det yngre befälet. Deras framfart stod ej att hejda. Avväpnade och fångar höggs skoningslöst ned. Ett vittnesprotokoll berättar att en bonde från Vänjan jagades ända upp på ett tak, där han stacks ihjäl.” [12]

Ett fullständigt kaos utbröt ut med ett femtital stupade och över hundra dödlig sårade bönder; och därtill ett par dussin av kronans soldater tillika dödade eller dödligt sårade. De överlevande jagades ifatt och arresterades nu i massor.

De som inte dog omedelbart, arresterades, straffades med kroppsaga eller fängelse eller dödsstraff eller fick ett tillfälligt frihetsberövande (en omfattande räfst över hela landet med fokus på Dalarna skulle komma att vidta under de närmaste sex-sju veckorna).

Dödsskeppen

”Den stora mängd dalkarlar som fyllde Arsenalsgården bekymrade regeringen. Där anställdes med all skyndsamhet en ståndrätt för att fins de förnämsta upprorsstiftarna och deras anförare. Dessa sattes i järn och kastades i fängelse, och eftersom den övriga delen av denna olyckliga hop ej kunde uthärda att ligga under bar himmel, så lades stora fartyg och skutor på strömmen, dit de fördes och förlades under däck. Men en smittosam sjukdom bland dem dödade inemot en tredjedel på nog kort tid.”

Allt enligt Axel von Fersen den äldre. Kanhända var några av dödsfallen mera direkt relaterade till skottskadorna; men rödsoten kom nu att grassera, och dödade många av de sedermera liksfullt soldatpliktiga unga dalkarlar som såsom kanonmat fördes till de olika fronterna som straffkommendering.

Minst 140 upprorsmän var döda och många fler skulle bli offer. Över tretusen allmogemän internerades.

”Efter att ha överlevs umbäranden och fasor i Finland kom soldaterna i många fall att istället falla i Stockholm. Nr 38 Erik Larsson vid Dalregementets livkompani, nr 52 Erik Andersson från Leksand och nr 8 Olof Andersson från Rättvik tillhörde dem, som tillsammans med flera kamrater, kom att skadas i sammandrabbningen på Gustav Adolfs torg (dåvarande Norrmalmstorg) i Stockholm den 22 juni 1743. Skadade av sina stridskamraters kulor och blankvapen fördes de till Kungsholmen, där de låg i sjukläger i en dryg månad, innan de transporterades till ett provisoriskt sjukhus vid Johannes kyrka den 4 aug. I de eländiga och tränga kvarteren avled Erik Larsson den 9 aug, Erik Andersson den 10 aug och Olof Andersson redan ett par dagar efter sin ankomst till S:t Johannes, den 6 aug.” [13]

Budkavle_från_1743_-_Livrustkammaren_-_55794.tif

BILDEN:

FRÅN LIVRUSTKAMMAREN Rektangulärt furustycke, täckt på fram- och baksidorna samt kanterna med påklistrat papper med bläckpåskrift: ”Budkafla till allmänt opbod för Hedemora Sochn, att hwar och EEn, som kan bara Gewär skall // innom tålf tijmars tijd, bewäpnad och försedd med åtta dagars Kåst inställa sig wijd den wahnliga Socknens // mötesplatz, och under dhe förordnade Officerars samt Crono Betienters anföhrande opbryta samt // aftåga dherifrån till Sambleplatz. Den sadant utan laga förfall efftersätter eller denna Budkafla nederlägger, // skall som en otrogen Konungens Vndersåtare & Rijksens Förrädare achtas och ansees”.
På baksidan antecknat: ”N B denna Budkafla är wid 1743 års Dahluppror skrifwen af Bond Generalen Schedin med egenhand”, samt ”(Denna anteckning är af LandtRäntmästaren H. I. Gahns, // Hwars handskrift deruti igenkännes, Järta)”.

Olof Schedin
Budkavle för uppbåd från Hedemora sn vid ”Stora daldansen” ( pejorativt!/ PE ) 1743.

ssm0001322_a_med_hr

J L Deprez akvarell från 1799 föreställande Gustav IV Adolfs hemmarch genom staden efter trupprevy på Ladugårdsgärde. Samma plats 56 år senare.

 

 

Massakern 1743 vs. morden 1931

Något om likheterna mellan storslakten på dalkarlar 22 juni 1743
och morden på demonstrerande arbetare 14 maj 1931?

Militären levererade nervösa unga officerare och ett ungt, oprövat manskap.
Sannolikt rådde samma sorts splittring i Mestertons kontingent som i de fåtaliga förband som inte vägrade skjuta på sina egna 1743 (Uppland och Västmanland vägrade – de hade sina familjemedlemmar i de manifesterande dalkarlarnas hop!).
Det högre befälet tycks också i bägge fallen ha svajat rejält. I fallet med 1743 hade nästan alla i ansvarig ställning såväl politiskt som adminstrativ som militärt lämnat Stockholm. Kvar var en mycket stressad och skräckslagen kung Fredrik I.

Skillnaderna?
Ådalen och Lunde hade sin Tore Andersson, som blåste Eld upphör.
på Norrmalms torg 1743 (idag Gustav Adolfs torg) pepprade man uppenbarligen tills alla låg ned.

1931 sköts på kropparnas nedre delar; vilket resulterade att både Erik Bergström och Eira Söderberg sköts i underlivet.

Efterspelet: 1743 ledde till något som började trappas upp till ett inbördeskrig.
1931 – där var stämningarna otroligt hätska och initiativet låt på regionens kommunister, som valde en låg profil; men i bakgrunden organiserade militärt eller paramilitärt genom organisationen Röd Front, som skötte ordningen på begravningarna och alla kommande demonstrationer.

KLIPP: Olle Häger träffade Astrid Söderberg 1995.
Hon var änka efter Erik Bergström.
Sedermera gifte hon sig med Erik Söderberg, Eiras bror.

Jag träffade själv Erik och Astrid 1981.

FÖREDRAG skolpresentationer FÖRELÄSNINGAR

dec 2016 —-> april 2017

DELB

För i stort sett alltid fulla hus har jag nu föreläst i ett drygt år.
Länen jag pratat i har varit Västerbotten; Jämtland; Dalarna; Gävleborg; Uppsala; Stockholm (tidigare i Västmanland) och strax blir det Värmland.

Vinterns titlar turnéer och erbjudanden:        Område:    När

Kolonisation och definition av Saepmie 50-110 min  Skövde-Luleå JAN-FEB

Om tusen år av sydsamisk historia, med nedslag från 870 till 1900. Lever en medeltida, feodal syn på samer kvar? Hur uppstod lappmarken och när/varför trängdes samerna undan? Hur gick det till när äldre tiders skogs- och kustsamer tvangs bli ”sockenlappar”? Hur försvann dessa grupper? Om sedvana och starka sydsamekvinnor som gick till kungs. 

På jakt efter samernas historia i Bergslagen, Dalarna, Värmland, Närke FEB-MARS
Specifika delar om Samerna i Dalarna; Hälsingland; Gävleborg respektive Järvsö specifikt erbjuds! Även Nordingrå; Medelpad; Sundsvall; Ångermanland.
(Jämtland: se nedan!)

Sedvana för renskötsel samt Sockenlappar är två ämnen som jag kan skapa föreläsningar om utifrån era önskemål.

Skolpresentationer om samernas historia allmänt och de sydligaste specifikt
Mälaralen-anpassat   SKOLOR                          Svealand, Mälardalen, Bergslagen, Dalarna MARS-APR

Dubbelföreläsning med Bernt Ove Viklund Dubbelföreläsning med Bernt Ove Viklund (DEC-)JAN-MARS(-APRIL)
Inkommer med titlar där! Från Gävle till Skellefteå, Tärna till Lima där.

Allt går att få på engelska och till universitet.
Extra bra priser till de, som bokar flera tillfällen, ex  dag Skolpresentation och kvällsföreläsning

Till sommaren erbjuds guidning kring samiska kulturmiljöer mm
Till sommaren finns även specifikt en föreläsning Samerna i Jämtland under 1200 år
Till hösten planeras föreläsningsturnéer om svenska sjösamerna; fördrivningarna och etniska rensningarna samt trolldomsprocesserna 1646-1766; samarbete mellan samer och nybyggare mm. Föreläsningar i svensk historia kan också äga rum, oftast i kombination med samernas historia.

HÖR AV DIG FÖR OFFERT!

1742 ÅRS TEORI OM VARGARNA I VÄSTRA JÄMTLAND (3rd edition)

On how the wolves got established in Western Jämtland after they ate 3 000 human corpses, the dead bodies after the fallen Karoliner soldiers.
In English later this summer!

3 000 man frös ihjäl på fjället 1718-19.

Vilka kalasade på dom?

Schnitler (Major Peter Schnitlers grenseeksaminasjonsprotokoller 1742-1745. Bind 1: s 144f) menar att det är redan här problemen med varg i denna region börjar.

K XII 1706 av von Krafft
Wikimedia Commons https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Karl_XII_1706.jpg

VILDRENSFUNDERINGAR: 1. Vildrensstam som bas för nomadiseringssystem etc

Utrotade samerna den fennoskandiska vildrensstammen?
Nyttjades alla vildrensfångstgårdar av samer? Nej.
Tämjdes vildrenen? Ja, i hög grad. Jagades vildren? Det också, av olika grupper.

Vildrensfänget ska vi titta närmre på i SouthSaamiHistory-bloggen.
Och en ordentlig titt på hur dessa system kan ha fungerat parallellt med en framväxande nomadism.

Att det kan ha funnits flera olika vildrensunderarter är väl ett inte alltför djärvt antagande.
kanske kan hälsingesamernas åtstidscykel med kalvning och fiske mellan vår och höst, inlandsflytt i vinter och Sveg/Lillhärdal som allra innersta årstidsland kan ju antyda att man följer en specifik vildrensstam. Och samtidigt har tamren och dragren.

Vi ämnar återkomma till dessa frågor.

BILDER
1. Spjutspetsar av renhorn från mellersta Magdalénien (12 000–15 000 år gamla), hittade i Saint-Antonin-Noble-Val i Frankrike.

2. Utbredningskarta över renens underarter i Nordamerika.
CephasEget arbete
     Approximate range of subspecies of Caribou (Rangifer tarandus) in North-America. From: Feldhamer, George A., Bruce C. Thompson, and Joseph A. Chapman. Wild Mammals of North America : Biology, Management, and Conservation. 2003. Johns Hopkins University Press, Baltimore. 2nd ed. 1216 p. ISBN 0801874165. Banfield, A. W. F. The mammals of Canada. National Museum of Natural Sciences, National Museum of Canada, University of Toronto Press, 438 p. ISBN 0802021379. Mammal Fact Sheets: Caribou: http://www.hww.ca/hww2.asp?id=85

ÅDALEN 1931, pt I: ”One bullet in the genital area, and then, just rose to face a machine gun salvo right in the stomach”

He died, Erik Bergström,  the young Astrid’s husband.

As well as four others. One of them: her next husband’s little sister – Eira.
She was only standing beside, as a spectator.

In the sunny Thursday of May 14, 1931 a large rally for the striking workers had assembled at Folkets Hus of Frånö (the strike was a sympathy deed for the strikers at Marmaverken factory in Helsingia). It is most likely that Erik Bergström voluntarily offered himself to take responsibility over the counting function.
He started counting demonstration ralees from the crowds’s tail; and when the march had arrived at Lunde, he had counted all 8 000. And got shot:

One bullet in the genital area, and then a whole salvo in the guts.

—–

THESE FIVE WORKERS DIED:

20 y o labourer Eira Söderberg,
Erik Bergström, 31 y o, factory labourer,
Evert Nygren, 22 y o labourer,
Sture Larsson 19 y o,
Viktor Eriksson, 35 y o.

Five people also got severely injured. Alas I do not know more about them.

Back in 1981, I (PE) was a young student. I went to interview Erik Söderberg and his wife. He, with his sister dead; she who lst her husband and her childrens father, of which one – Kurt – still. at that day, unborn. In following post, I will give some crucial fragments of an interview with him – and the long talk I have with Erik & Astrid 35 years ago.

TO BE CONTINUED


Only 20 years old, Eira Söderberg died for the bullets of the military.
She did nothing more than standring beside and watch the rally passing by.
Picture from Bo Widerberg’s film on the subject (1969).

Först en kula i underlivet, sedan en salva av en kulspruta i magen

Först en kula i underlivet, sedan en salva av en kulspruta i magen.
 
”Erik Söderberg pratade aldrig särskilt mycket om systern Eira. Hon hade ju knappt fått börja leva. Hon skulle fylla 21 år det år hon dog för en kula i Lunde.”
—–
Det var Kurts föräldrar (”pappa” Erik ‘den andra’ och mamma Astrid), som jag träffade och intervjuade 1981.
—–
Kurt Söderbergs far var fabriksarbetaren Erik Bergström. Erik Bergström hade fått, eller själv tagit på sig uppgiften, att falla tillbaka från täten av det stora demonstrationståget och skaffa en överblick av hur många människor det skulle bli när man kom fram till stuvarvillan i Lunde. Nu hade han sprungit tillbaka till täten och nått den precis när tåget mötte de utposterade militärerna.
Han kom precis lagom till att kapten Mesterton skrek ”Eld!”.
Erik Bergström föll i diket efter vägen, skjuten i magen. Han blödde ymnigt men försökte krypa bakåt efter vägen. Några personer bar in honom i ett hus.
– Han levde längst av alla. Förblödde till döds. Kanske hade han klarat sig i dag när vi har ambulanser och sjukhus. Men då fanns ingenting.
Kurt Söderberg är i dag en pigg och glad 73-årig pensionerad elektriker som bor med sin hustru i ett vackert hus i Norrfällsvikens gamla stugby. Det är första gången han intervjuas om den tragiska dagen som han inte visste något om, där han låg i sin mammas mage.
Mamma Astrid var modist, hattmakare, och kom från Uddevalla. Erik Bergström var en pojke från Kalix i Norrbotten. De hade träffats i Uddevalla när Erik var sjöman. Det blev kärlek och han gick av båten.
Så småningom hamnade de i Ådalen. Där fanns jobb, dit kom människor från hela landet. Erik fick jobb på en fabrik i Frånö som tillverkade den på sin tid berömda Frånösåpan. Den var grön och luktade gott. Astrid planerade att öppna en egen hattaffär i Frånö.
Den där dagen förändrade allt. Plötsligt var Astrid Bergström änka i Ådalen, med en sexårig son och ytterligare en son på väg. Hon hade haft sin mamma med sig från Uddevalla.
– Men hon hade inte en enda släkting i Ådalen, hon stod faktiskt helt ensam.
Hennes make hade dött för kulor från svensk militär. Men något statligt skadestånd eller någon änkepension var det aldrig frågan om. En riksomfattande insamling drogs igång till förmån för offrens anhöriga.
– Men alla var ju fattiga och hade kanske bara nån 25-öring att ge.
Under några år, så länge de insamlade medlen räckte och det var inte så länge, fick Astrid 25 kronor i månaden från insamlingsfonden.
Efter tragedin hade anhöriga till offren förenats i en tät grupp. Det var så Astrid blev tillsammans med Erik Söderberg. Erik var en av den skjutna flickan Eira Söderbergs bröder.
– Han var min pappa, den jag kallade pappa.
En annan bror till Eira Söderberg var Edvin Söderberg. Han stod bredvid när Eira dog. Edvin gick bort 1975 men en del minns nog honom för en mycket märkvärdig talang. Han hade tappat en hand i en olycka i ungdomen och hade en träbit istället för handen. Trots detta handikapp var han en mycket uppskattad dragspelare.

– Det var fantastiskt att se honom när den där träbiten for över basen på dragspelet.

Erik Söderberg pratade aldrig särskilt mycket om systern Eira. Hon hade ju knappt fått börja leva. Hon skulle fylla 21 år det år hon dog för en kula i Lunde.

Källa: Artikel i Tidningen Ångermanland (inflyter senare!)


Eira Söderberg, 20 år, död 14 maj 1931 för mlitärens kulor i Lunde.
Hon var bara åskådare till tåget. Foto (dramatiserat) från Bo Widerbergs film.

KÄLLA för bloggposten:
http://www.allehanda.se/kultur/hans-far-skots-till-dods-av-den-svenska-militaren-1