”Såg vid såg… ”, varifrån? Elias Sehlstedt 1872!

Sehlstedt hyllar landskapet och industrialismen.
Västernorrlandsromantik i sin prydno.

”Sundsvall är en stor stad, Något småstadsaktigt syns 
ej till; men hvad som syns till, är ett storartadt affärs- 
lif, grundadt på kapital och.företagsamhet. En frisk och 
lefvande anda, ett lif af hopp och champagne. Sundsyall 
är Jemtlands hofleverantör, Jemtland är Sundsvalls flö- 
dande helsokälla. Stadshuset är kolossalt med en prakt- 
full festivitetsvåning. Staden har vackra omgifningar. 
Brunnsparken med musik om morgnarna, Tivoli med musik 
om aftnarna. Der serveras goda varor. Sundsvall har 
fin gom. 

Utsigten åt Alnön i solnedgången var praktfull. 

Och hela hamnen som en spegel låg, 

Och såg vid såg jag såg hvarthelst jag såg.”

Elias Selstedt i Svea 1873. Tryck 1872.
ur ”Sång i Ångermanland”

Bilder: 1.-2. Fisktorget, Sundsvall. Norrlansbild, repro, okänd fotograf.
Kvällsutsikt från tullhuset i Sandhamn, 1860-tal. Wikimedia Commons.
FISKTRGETElias_Sehlstedt_Kvällsutsikt_från_tullhuset_i_Sandhamn

 

BILDER: Sehlstedt (1808-1874),
Första slussen i Mem (Göta kanal). Wikimedia Commons 1844.
RA, SBL, Pontus Möller.
S/S Nordstjernan (1872). foto 1968.
Mohögs varv vid Vindskärsvarv, Skönsmon.
Sågverk utmed Alnöns västra strand.

—————————————————————————————————————

Men hur börjar den – hur är kontexten?

Nå; Sehlstedt som den inbitne ångermanlänning han var,
aspirerade ju främst på att hylla sitt eget landskap.
men kärleken sträckte sig helt klart över Häggdånger.

Så här inleds den, Sång i Ångermanland:

Sång i Ångermanland.

Jag vandrar bland bergen i Ångermanland
Från morgon till skymmande qväll.

Jag jublar och qvittrar min visa ibland
Kring nipor och dalar och fjäll.

Jag mojar mig bara och solar min kropp
I fjällsolens glödande brand:

Hvad hade jag annars så skyhögt hit opp
Att göra i Ångermanland!

Dess jord är mig kär i hvarendaste bit

Och yppig, som nånsin man vill

Och himmelen har man, i fall man vill dit,

Ej många gästgifvarhåll till.

Jag kunde ta fatt uti molnenas svans,

Om blott jag utsträckte min hand.

Det sker ej, minsann! någon annanstans
An här uti Ångermanland.

I skogen mig möter hvar blomma som vän,

Som förr, lika landtlig och täck.

En barndomsbekant känns på rösten igen
Öfverallt i hvar sjungande bäck.

Och elfven sig slingrar som fordom dags
Och vattnar sin skuggande strand.

Och aldrig jag såg någon gladare lax,

Än laxen i Ångermanland.

— Vi spolar fram.

Jag ville se huru det såg ut i Medelpad och gick
derför ombord på ångfartyget Niord, som skulle gå söderut.

Och midt i natten kom jag till Sundsvall
Och kallt och blåsigt var det för tillfället.

Jag möttes af ett ganska ledsamt fall,

Att ej ett enda rum fanns på hotellet. ;

Kring torg och gator höll jag riktigt skall,

Tills ändtligen jag kom till rätta stället:

Jag gjorde, hvad jag genast hade bordt,

Jag bultade mig in hos mamsell Hjort.

Vi erinrar oss ånyo de orden:

”Stadshuset är kolossalt med en prakt-
full festivitetsvåning. Staden har vackra omgifningar.
Brunnsparken med musik om morgnarna, Tivoli med musik
om aftnarna. Der serveras goda varor. Sundsvall har
fin gom.

Utsigten åt Alnön i solnedgången var praktfull. 

Och hela hamnen som en spegel låg, 

Och såg vid såg jag såg hvarthelst jag såg.”

Men hans medelpadshyllningar slutar inte där:

”Hela trakten ofter Ljungan är vacker. Från Skalls-
berget eller Klacken, som det också kallas, i Stöde socken
kan man se solen vid midsommartiden hela natten i fall
man ej sofver den tidon. Stöde kyrka står vid elfstran-
den. På Stöde-sjön går en ångbåt, hvarpå resande kunna
från Hemgrafven komma ända till Hammar i Torps socken.

Han återvänder, ser det framväxande industrisamhället i järnvägens skepnad:

”På vägen här och der framskymtade profbitar på
den nya jernvägen, som är under arbete, och som om ett
par år skall vara färdig till Torpshammar för att sedan
fortsättas till Jemtland och Norge. Arbetarne svettades
och skjutskamparna vid Wattjom sneglade med märkbar
förnöjelse på deras ansträngningar.”

Tidens melodi är resande, och resan bär vidare söderöver:

”Så hett skiner solen på Ljungans å,

Till Stockholm skall ångbåten Nordstjernan gå.
Och afsked nu tages af vänner och bröder,

Och tåget församlas: Mot söder! Mot söder! 

Nordstjernan är stor, det vet en och hvar;

Men trångt om plats hon dock ofta har.

Och omtala, tror jag, jag ej behöfver,

Att fins der ej plats, får man stanna öfver.

Den gamla tiden är ingenting mot
Den nya, som jemt står på resande fot.

Och derför på ångbåtar eller hoteller
Fins aldrig tillräckligt med utrymme heller. ”

Vidare ….

”Det gick som en dans öfver Alands haf,

Ty vi hade längese’n slumrat af.

När solen oss väckte, var hela affären,

Att , vi voro inne i Stockholms-skären.

Och lyckligt fullbordad var vår seglats,

Och Stockholm stod qvar på sin gamla plats.
Och alla vi voro så glada och nöjda,

Då redan vi lågo vid slottet förtöjda. ”

Peter Ericson
Medelpad
20 september 2018

Annonser

”Nog måste vi skjuta om vi kommenderade, blev svaret. Men det är ju inte säkert att vi kan träffa prick på er!” (Om Sundsvallsstrejken 1879 # 1. Nya Samhället 25 maj 1929)

Flydde undan soldater över löstimret, svagt försvar åt sjösidan!
Två arbetare som klarade sig ut ur inringningen, berätta därom.

Det har sagts att de på Skarpskyttelägret internerade arbetarmassorna inte hade någon som helst möjlighet att komma undan hotet av kulor och bajonetter, sedan kringränningen efter pingsthelgen blev effektiv. Starka soldatkedjor, som över den sista natten drogs samman särskilt hårt, bevakade att ingen levande skulle slippa ur Treffenbergs klor.
Några lyckades i alla fall! Nya Samhällets medarbetare har sökt efter representanter för dessa bland de kvarlevande och funnit tvenne. 77-årige Johan Erik Åström i Timrå och 68-årige B. J. Söderstedt i Ortviken hörde bland andra till det fåtal som sprungo på löstimmer från lägret till Mon.
– Jag var bomarbetare vid Sund, när striden bröt ut, berättar Åström, och kunde alltså konsten att färdas fram på löstimmer. Bevakningen var svag mot sjösidan och där såg jag en möjlighet att fly. Väl kommen ut på de rullande timmerstockarna upptäcktes jag emellertid av soldaterna, som hotade och skrikande försökte tvinga mig att vända om. Men jag bara sprang. Dessbättre voro soldaterna så hyggliga att de icke togo till gevären, men en av dem försökte i stället följa efter på timret. Han kom dock inte långt förrän han måste vända om, tillropande sina kamrater:
– Kom inte hit för stockarna rulla!
Det var nämligen en nyhet för honom, att stockarna inte ville ligga stilla i vattnet. Under tiden hade jag hunnit till Mon, där jag utan svårighet tog mig i land och kunde sätta mig i säkerhet.
Och det var kanske tur för mej att jag kom undan, menar Åström. Ty, efteråt visade det sig att man från myndigheternas sida hade litet otalt med honom. Vid de efter strejken följande förhören på de olika bolagskontoren fingo nämligen de strejkande låta konfrontera sig med några förfördelade tvehågsna arbetare från Svartviksbukten och Åström undgick att bli igenkänd. Däremot häktades en arbetare Andersson från Nyvik för hemfridsbrott – han blev sedermera frikänd – och nu tror Åström att han blivit förväxlad med den absolut oskyldige kamraten från Nyvik.
– Se vi voro alldeles lika varandra, tillägger Åström.
Åström fick tillbaka sitt arbete efter striden men flyttade snart till Östrands och Skönviks brädgårdar. Jämsides med detta arbete har han under tidernas lopp uppodlat sitt eget lantställe i Timrå. Numera sedan synförmågan börjat krångla har han sin vård på ålderdomshemmet i Timrå.

Hollanskubben var svår att springa på – men det gick.

Arbetaren B. J. Söderstedt i Ortviken hörde också till dem som lyckades smita ut ur bevakningskedjan över löstimret. Om den bravaden och annat berättar han för Nya Samhället:
Han var bara åtta år när han började kampen för tillvaron vid Skönvik. Vid sexton år flyttade han till Strand och befann sig där när den stora strejken utbröt. Senare återvände han till Östrand och arbetade där till 1899, då han avskedades på grund av vägran att underskriva de ryktbara kontrakten från detta år. När fabriken i Ortviken byggdes kom Söderstedt dit – år 1905 – och där har han alltsedan haft sin utkomst.
– Det gick lugnt och städat till vid Lägret, berättar Söderstedt. Sträng nykterhet rådde och själv lärde jag mig just vid detta tillfälle inse nykterhetens nytta för arbetarklassen och för mig själv.
Sista dygnet när den verkliga kringränningen skett, stodo himlens slussar öppna på vid gavel, regnet öste ner i massor och det var ingen lust att ligga sammanpackad med tusen andra i våtsanden. Dessbättre lyckades jag redan på kvällen smyga mig in i ett skjul vid lägret. På kvällen drogs soldatkedjan tätare samman – förbi skjulet. Jag och någon annan kom därigenom utanför kedjan osedd och smet snart ut på det utanför stranden liggande timret. Men detta befanns vara besvärligt att färdas fram på, det bestod nämligen mest av s.k. Hollandsknubb och jag lyckades inte komma över utan att doppa mej grundligt. Jag kom alltså fram till Mon. Dagen efter gick jag i alla fall – ung och dum som jag var – tillbaka till lägret och kom med vid den slutliga uppdelningen under Treffenbergs presidium.
Vid den under strejkens första dagar företagna färden till Svartvik var Söderstedt med och han berättar med särskild stolthet att han tjänstgjorde som fanbärare en god stund. Några efterräkningar rönte han dock icke för detta.
Söderstedt betecknar som ett missgrepp av de strejkande att de icke antogo en jordägares i närheten av lägret erbjudande att flytta över förläggningen till hans ägor. De strejkande menade emellertid att de befunno sig säkrare på kronans mark och avböjde den hygglige grannens anbud. Kanske ha vi anledning ångra det, antyder Söderstedt.
Till sist, vill Söderstedt ha sagt, att soldaterna nog inte voro så farliga som landshövdingen framställde dem. Själv hade S. och någon annan av arbetarna resonerat med soldaterna, och bl.a. frågat dem hur de skulle göra om de fingo order att skjuta på de strejkande.
– Nog måste vi skjuta om vi kommenderade, blev svaret. Men det är ju inte säkert att vi kan träffa prick på er!
(Källa: Nya Samhället 1929-05-25)

Via SUNDSVALLSMINNEN.

Framhävning: PE.

Länk: http://sok.sundsvallsminnen.se/dokument/info?AID=14154&TES=Dtextp

Ortviken 1886

  • Arbetare vid Ortvikens sågverk, (Två vakter, dag- och nattsågning) Foto: i.i, 1886.


”The men were dressed in shaggy sheepskin coats, or garments of reindeer skin, with the hair outward” – Sundsvall, Medelpad (Bayard Taylor, 1858)

Sundsvall is a pretty little town of two or three thousand inhabitants, situated at the head of a broad and magnificent bay. It is the eastern terminus of the only post-road across the mountains to Trondhjem (Drontheim) in Norway, which passes through the extensive province of Jemteland.

It is, consequently, a lively and bustling place, and has a considerable coasting trade. The day after our arrival was market-day, and hundreds of the Norrlanders thronged the streets and public square. They were all fresh, strong, coarse, honest, healthy people–the men with long yellow hair, large noses and blue eyes, the women with the rosiest of checks and the fullest development of body and limb. Many of the latter wore basques or jackets of sheepskin with the wool inside, striped petticoats and bright red stockings.

The men were dressed in shaggy sheepskin coats, or garments of reindeer skin, with the hair outward. There was a vast collection of low Norrland sleds, laden with butter, cheese, hay, and wild game, and drawn by the rough and tough little horses of the country. Here was still plenty of life and animation, although we were already so far north that the sun did not shine upon Sundsvall the whole day, being hidden by a low hill to the south. The snowy ridges on the north, however, wore a bright roseate blush from his rays, from ten until two.

Note: Blogger’s highlightings.

Portrait of Bayard Taylor, older issue. Public Domain. The International library of famous literature. Pre-1878.
Sundsvall newspaper clip from 1858.
Sundsvall. Photo from 1870, from Lovisa Ulrika church gate towards east.
Unknown photographer.

 

 

Blodtörst, absolut makt och böner – hur land (och stad) med kloster byggdes. Eller om Svearikets Game of Thrones, baserat på en ISIS-lik religiös stadsstat, driven av clarissinnor och gråbröder?

Med tack till Monika E Pensar samt källan Studium Catholicum

En bakgrund till stadsvandringarnas Clara kloster som år 1413 besöktes av samekvinnan Margareta. Av Peter Ericson.

Ett svenskt, medeltida ISIS (KAS-ish-IS?): Katolsk- i s h  stat i  staten 1270-1527; eller 
gudomlig nåd åt missionens välsignade karelare, samer, satakundare, ålänningar, västerbottningar/”hälsingar”, götar, svear … ? 

Hur uppstod det enorma katolska inflytande som erhölls under framför allt 1300-talet?

Strategin liknande i vissa stycken vissa samiska gruppers egen överlevnadstaktik: att placera sig kring rese-nav, vid kors- och utmed allfartsvägar. Dock gäller det bara själva placerandet av baslägren: där upphör likheterna.

År 1265 gavs dominikanermunkarna rätt att inneha egendom. Något liknande tycks ha gällt gråbröderna.

Allteftersom gråbrödra- och clarissinnesystrarna expanderade sin bas, och emottog arealer av svårbegripligt omfattande storlek av först kung Magnus ladulås och sedermera kung Birger Magnusson och så småningom även av Magnus I Eriksson, kom marken att på sitt sätt avvittras till stormannasläkter, som sökte sig till den växande staden vid Mälarens utlopp i Östersjön.

Förhållandevis tidigt kom dessa stormän att vilja bli begravda i Clara klosterkyrka och de allra största fick sin sista vila i Gråbrödernas kyrka Gråbrödrakyrkan, invigd 1300 – den som vi senare känner som Riddarholmskyrkan. Den är känd som Stockholms äldsta byggnad och enda kvarvarande lämning av en svensk medeltida klosterkyrka.

Munke lägret, sedermera Kungsholmen, utvecklade gråbröderna sina näringar och i övriga staden och blivande staden kom nunnorna, clarissorna i S:a Clara kloster att expandera sin verksamhet och införliva byar som t ex Väsby, strax intill dagens Hötorget (namnet fick det under Gustav Vasa).

”De som bosatte sig i hus på klostrets mark fick stadsprivilegier som borgare. Medlemmarna i Klara Kloster fick aldrig visa sig utanför klostrets gallergrindar, och klostrets omfattande affärsverksamhet sköttes utåt av sysslomannen, som valts av abbedissan och agerade med hennes fullmakt” (”Klara kloster i Stockholm: ett exempel på agrar stordrift under medeltiden.” Meddelanden från Kulturgeografiska institutionen vid Stockholms universitet, 0585-3508; B 15. Stockholm: Kulturgeografiska inst., Stockholms univ.  Dagny Torbrand  1968)

Under en period föreligger alltså en rent feodal verksamhet i en stadsstadliknande administration vars makt inte minst belyses av att Magnus ladulås lät flytta på Norrstigen för nunnornas skull. Samt att han placerade sin och drottning Helvigs dotter, prinsessan Rikissa där på Clara kloster (hon blev kanske, inte alldeles oväntat, abedissa där från 1335).

Den andliga, fysiska, politiska och ekonomiska makt som gråbröder, clarisinnor och svartbröder (alltså i Finland före Stockholm) utövar saknar motstycke i norra Europa. En envis vetenskapstradition vill även placera ett fransiscanerkonvent i Bjurö i dagens Västerbotten.

Historiska fransiscanerkonvent i Sverige (källa: Wikipedia) :
Visby konvent, Gotland (1233–).
Söderköpings konvent, Östergötland (1235–1520).
Uppsala konvent, Uppland (1247–).
Enköpings konvent, Uppland, etablerades kring 1250.
Skara konvent, Västergötland (omnämnt 1259, –).
Gråbrödraklostret i Stockholm, Gråmunkeholmen, Stockholm, (1270–);
systerkloster Sankta Klaras systerkloster grundat 1286 av Magnus Ladulås.
Linköpings konvent, Östergötland, (1287–).
Arboga konvent, Västmanland (1200-talet–).
Jönköpings konvent, Småland (1200-talet–).
Nyköpings konvent, Södermanland (1200-talet–).
Krokeks konvent, Östergötland (omnämnt 1440 –).
Raumo konvent, Satakunta (omnämnt 1449 –).
Kökars konvent, Hamnö Åland, (troligen i mitten av 1400-talet -).
Nylödöse konvent, Västergötland (1473–).
Viborgs konvent, Karelen (1400-talet –).
Växjö konvent, Småland, (1400-talet–).

Sedermera tillväller Clara kloster sig Karlberg och Rörstrand. Karl Knutsson Bonde tilbyter sig år 1452 Djurgården; och det är ungefär den tiden som markerar början av Clara Klosters nedgångstid. Dock behåller man rätten till allt fiske utanför dåvarande Djurgårdslandet – ett ohyggligt stort område!

I sammanhanget kan vara lämpligt att tillägga att djur under medeltid vanligen betydde vildren.

Svartbrödramunkarna

Bilden blir än mer komplex med Svartbrödraklostrets instiftande på 1330-talet. Redan kring 1220 hade man kommit till Strängnäs och Sigtuna; och inte långt därefter gjorde man anspråk på den tomt som idag domineras av Stockholms slott och som tingats på av byggherrarna till Slottet Tre Kronor. Svartbröderna kom sedan att hålla till vid Österlånggatan. De var dominikanermunkar, och oftast sällan såta vänner med gråbröderna. Dominikanerna, Herrens hundar, domini canes (en ordlek) kom att bli tongivande i franska inkvisitionen, och tycks ha haft ett mycket stort inflytande i Europa. Där ska tusentals människor ha bränts på bål! Detta är alltså föregångarna till våra nordiska trolldomsprocesser,

Dominikanerbrödernas konvent kom 1249 till det som skulle bli Åbo. Här fick man så småningom för första gången välja rikshalvans/provinsens  egen biskop och det blev dominikanfadern Johannes från Sigtuna, som valdes år 1286 (och senare ärkebiskop i Uppsala) – Åboland fick påsåvis en internationell kontakt medelst en utomlands utbildad prästman. För övrigt samma år som S:a Clara kloster sägs ha instiftats.

Att dominikanerorden så tidigt etablerades i Finland är avgjort intressant ifråga om studier av det tidiga svenska rikets infrastruktur.

 


I en kommande bloggpost tittar vi på Riddarholmskyrkan, och dess betydelse för nationalstaten Sverige och dess regenter.  I åter en annan post ser vi på hur man placerat klostret utmed allfartsvägar synkront med korstågs- och pilgrimsleder.

Högstesparven

Karaktären High Sparrow, spelad av walesaren Jonathan Pryce, i Game of Thrones torde ha inspirerats av forna tiders gråbröder och fransiscaner samt dominikanerkonventet svartbrödramunkarna. Promobild. Länk:
http://gameofthrones.wikia.com/wiki/High_Sparrow

 

 

Med tack till Monika E Pensar samt källan Studium Catholicum

Trois Couleurs Geordie (eller Från Game of Thrones-tema över London bridge till Gasolin’)

Story här https://en.wikipedia.org/wiki/Geordie_(ballad)
Och här http://www.popflock.com/learn?s=Geordie_(ballad)

SCOTTISH VERSION

Geordie – An old Ballad (as put down by Robert Burns)

(Letar denna version)

There was a battle in the north,
And nobles there was many,
And they hae kill’d Sir Charlie Hay,
And they laid the wyte on Geordie.

O he has written a lang letter,
He sent it to his lady;
Ye maun cum up to Enbrugh town
To see what words o’ Geordie.

When first she look’d the letter on, 
She was baith red and rosy;
But she had na read a word but twa,
Till she wallow’t like a lily.

Gar get to me my gude grey steed,
My menzie a’ gae wi’ me;
For I shall neither eat nor drink,
Till Enbrugh town shall see me.

And she has mountit her gude grey steed,
Her menzie a’ gaed wi’ her;
And she did neither eat nor drink 
Till Enbrugh town did see her.

And first appear’d the fatal block,
And syne the aix to head him;
And Geordie cumin down the stair,
And bands o’ airn upon him.

But tho’ he was chain’d in fetters strang,
O’ airn and steel sae heavy,
There was na ane in a’ the court,
Sae bra’ a man as Geordie.

O she’s down on her bended knee,
I wat she’s pale and weary,
O pardon, pardon, noble king,
And gie me back my Dearie!

I hae born seven sons to my Geordie dear,
The seventh ne’er saw his daddie:
O pardon, pardon, noble king,
Pity a waefu’ lady!

Gar bid the headin-man mak haste!
Our king reply’d fu’ lordly:
O noble king, tak a’ that’s mine,
But gie me back my Geordie.

The Gordons cam and the Gordons ran,
And they were stark and steady;
And ay the word amang them a’
Was, Gordons keep you ready.

An aged lord at the king’s right hand
Says, noble king, but hear me;
Gar her tell down five thousand pound
And gie her back her Dearie.

Some gae her marks, some gae her crowns,
Some gae her dollars many;
And she’s tell’d down five thousand pound,
And she’s gotten again her Dearie.

She blinkit blithe in her Geordie’s face,
Says, dear I’ve brought thee. Geordie:
But there sud been bluidy bouks on the green,
Or I had tint my laddie.

He claspit her by the middle sma’,
And he kist her lips sae rosy:
The fairest flower o’ woman-kind
Is my sweet, bonie Lady!

ENGLISH VERSION

Version här https://youtu.be/sgW8ahBl-nc

As I walked out over London bridge
one misty morning early
I overheard a fair pretty maid
was lamenting for her Geordie

Ah my Geordie will be hanged in a golden chain
This is not the chain of many
he was born of king’s royal breed
and lost to a virtuous lady

Go bridle me my milk white steed,
go bridle me my pony,
I will ride to London’s court
to plead for the life of Geordie

Ah my Geordie never stole nor cow nor calf
he never hurted any
Stole sixteen of the king’s royal deer,
and he sold them in Bohenny.

Two pretty babies have I born
the third lies in my body
I’d freely part with them every one
if you’d spare the life of Geordie

The judge looked over his left shoulder
he said fair maid I’m sorry
he said fair maid you must be gone
for I cannot pardon Geordie.

Ah my Geordie will be hanged in a golden chain
This is not the chain of many
Stole sixteen of the king’s royal deer,
and he sold them in Bohenny.

Langebro –  Gasolin’ /Kim Larsen
(Trad./Larsen-Jönsson-Beckerlee)

VERSION här:   https://youtu.be/EHFeBzRuf-w
Da jeg gik ud over Langebro
En tidlig mandag morgen
Da så jeg en der stod og græd
Hvis du tør – så kom med mig

Jeg gik forbi dæmonernes port
Ud for Kofoeds Skole
Der stod en flok og drak sig ihjel
Hvis du tør – så kom med mig

Jeg mødte en der gik rundt med ”Vågn Op”
Hun var Jehovas vidne
Hun råbte: Jorden går under idag
Hvis du tør – så kom med mig

Jeg så en kvinde der løb efter sin mand
Hun havde så skønne øjne
Hun råbte: Hey, du har stjålet mit liv
Hvis du tør – så kom med mig
Hvis du tør – så kom med mig
Hvis du tør – så kom med mig

https://www.pinterest.co.uk/larsherm/gasolins-christianshavn/?lp=true

gass

Saepmie, Stockholm, Norden och svenska riket. Bidrag till dess historia, Del 1 av 3. Birger, Medeltiden, Birgitta – Furstinnan av Nericia. Clara Kloster och visionära brevviserskan Margareta.

Saepmie, Stockholm, Norden och svenska riket.
Bidrag till dess historia, Del 1 av 3. 

Mellan Birkas dagar och Kalmarunionen.
I det forna, gryende, svenska storriket
I Nordens nav
Etablerade Birger jarl en stad,
och ett munkloster på Kidaskär,

där fordom blott getter betat.

Kvinnorna fick Clara, och Magnus Ladulås satte sin dotter Rikissa där i Clara kloster.
Norrstigen pass

erade just där, mellan Brunkeberg eller Brantberget och Klara sjö, som stod för vår tids ögon mycket högt.
Konung Magnus donerade år 1286 marken där klostret skulle ligga, och ett par år efter flera gårdar som skulle utgöra dess inkomst, däribland Rörstrand, Karlberg samt Djurgården med tillhörande fisken.
Klostret torde ha haft strandläge i väster. Abbedissan fick Magnus att flytta Norrstigen. Kanske var det inledning på den process som bland annat tog sig formen av en nedsprängd Kungsgatan och som vi såg avslutas så sent som i Norrmalmsregleringen runt 1970.

Samiska glödande Margareta och namnan, Nordens stora furstinna

Margareta, samekvinnan, inspirerad av Furstinnan från Närke – Principissa de Nericia – Heliga Birgitta, besökte klostren år 1413. Kolonisationen var vid denna tid överhettad i hela Hälsingland; dvs Sápmi med Norrland Tornedalen och Finland.
Tidigare hade samiska Margareta besökt unionsdrottningen, sin namna, Margareta Valdemarsdotter (1353-1412), Nordens stora Furstinna, i Malmö. Men på andra resan till söder sändes Brevviserskan än hit, än dit. Klart blev att samerna skulle missioneras för, och att det skulle ske ifrån Åbo och Korsholm. Redan 1419 initieras detta projekt och nya omgångar med massdop, likt de som hade ägt rum efter Nöteborgsfreden hade kommit att stunda.
Kronans laxfiske i Torne älv gav
omfattande inkomster till statskassan, vilket vi ska se mer på i kommande delar. Samerna drevs bort eller ackulturerades (kan ha funnits viss ”valmöjlighet”) utmed älvdalarna i norr. En trafik med renhjordar både till lands och sjöss kom att vidta från främst de mest renskötselrika områdena.

Renprodukter liksom levande renar blev hårdvaluta och högsta mode. Så hade det redan varit på 790-talet e.Kr; emedan den mäktige Karl den Store gärna poserade i samiska muddar eller pälsverk av ren. Framåt 14-1500-talen började Sveriges kungar att fylla de kungliga djurgårdarna (fanns en även på Karlberg) med hjortdjur – inte minst förment vilda renar. 

I äldre källor hävdas att samerna anfölls av ovan nämnda Magnus Ladulås kring 1277; och strax därefter pacificerats av högts densamme via den finske Matti Kurkki, även känd som Mattias Kurck (Trana). Denna ska ha skapat den första birkarlaätten.

Hansan i öster och söder, ett konsoliderat svenskt-finskt rike som bygger på finskt smör och torrgädda, och på kraften i Torne älv. Samt och främst på en annektering av samernas land.  

 

 

 

Magnus Birgersson ladulås Fresco al secco in Överselö kyrka,Sweden. Photo by Klafui

Birger Jarls ansikte rekonstruerat av Oscar Nilsson

Så här såg avbildningen av Birger Jarl ut i Stockholms Medeltidsmuseums utställning 2010. Arkeologen och skulptören Oscar Nilsson har med hjälp av kriminaltekniska metoder rekonstruerat jarlen Birger Magnussons ansikte utifrån osteologiska analyser och gipsavgjutning av kraniet. Rekonstruktionen av den medeltida statsmannen gjordes utifrån det kranium som ligger begravt i Varnhems kyrka och som med stor sannolikhet tillhört Birger Jarl.Foto: Wahlsten, Ray, Medeltidsmuseet. Hämtad från Stockholmskällan.
Hämtad 2018-07-31. CC-BY.

S:a Clara kloster. Wadbring 2008.

Heliga Birgitta avbildad på altarskåp från 1480-talet i Salems kyrka i Södermanland.
Stockholm på 1870-talet. Neuhaus, 1870-tal.

Klarakvarteren 1899. Stockholmskällan, kartfunktionen. 2017

 

Flera stadsvandringar 23-25 aug. Samisk Stockholmiana med Sveriges, Stockholms och Nordens historia som given bonus

Motion, trevligt sällskap, en kunnig historiker som medvandrare …
Vyer som stannar i sinner
Hög tid att boka …..
SÄKRA PLATSEN: Swish 0724243922
….. Din vandring i slutet av augusti!

I år från Söders höjder via 1860-talets Gamla Stan till medeltida Clara,
samt lite andra varianter. Även 7 och 8 september bokningsbara.
7/9 motsvarar 24/8 och, 8/9 motsvarar 25/8 i upplägg: fredag respektive lördag.

BILD: Tre av 1904 års huvudpersoner: Torkel Tomasson, Elsa Laulas och Gustaf Z. Hedenström. Vi följer på vandringen tätt i deras spår. Vandringen avslutas vid Hedenströms hem; som var såväl Lapska Centralförbundets kansli som Lapparnas Egen Tidnings redaktion. Där avslutade och färdigställde Elsa öven sin ”Infr lif eller död?”

tre-musketc3b6rer.png


Dags att boka! Här är augustiprogrammet!

STADSVANDRINGAR (In English too – Saami City Strolls)
Samernas Stockholmiana med PETER ERICSON

Boka: epost rentahistorian@gmail.com
Betala: Swish 0724243922 (Johan Ericson)
Eller bankkontonnuret härnedan!

In English too!

PayPal: johanolovericson@gmail.com

OBS NOTERA också att Ni kan hyra mig en hel-, halvdag eller kväll också. Eller varför inte en hel helg? Peter Ericson

P R O G R A M M E T
FÖR A U G U S T I :

Följande datum kan nu bokas:

22/8 i n s t ä l l t

23/8 Half Day in English fm (3½h ca) Start 9.30 A.M Viking Line Terminal (just outside the entrance). Obs 200 SEK förköp
Pay in advance: 17 GBP, 23 USD, 185 NOK, 2500 Yen, 1450 Rub, 19 €, 30 Can Dollars, 30 Aus Dollars, 6300 HUF.
Halvdag Rörelsehindrade em/kväll (dito). Start 16.00* pågår till ca kl 1945. 175 SEK inkl förköp.
* Obs start på just denna tur utanför Café Fru Bellman, Bellmansgatan 26. Lämpligen Mariatorget T-banestation.

24/8 Heldag inkl lunch på svenska. 360 kr inkl förköp
Samling 9.30 fm Viking Line-Terminalen utanför entrén

25/8 Utvidgad halvdag. Samling Viking Line Terminal kl. 10,
avslutas ca kl 1530 nära T-centralen.

225 kr. Med par-rabatt 375 kr
Prenumeranter av Saepmie Times har anhörig–/kompisrabatt.
Obs bara en rabatt.

Swish i förskott (anmäl först!) till 0724243922 (Johan Ericson) 
Eller Swedbank privatkonto 2240045340, clearing 84202.
Adress får ni via mejl.
BOKA/anmäl: saepmieforskning@gmail.com
TFN 0729070058, gärna sms
Bilder ovan.  Stora: Dagens Djurgården på 1642 års karta (Okänd).
Övriga: Maria Magdalena Matsdotter (1835-1873), hennes adress vid 1866 års stockholmsbesök (foto: Monia E Pensar) samt ett foto på undertecnad från förekäsningen 6 feb 2017 i Sudsvall. Foto via NoerhteNaestie Sameförening i Sundsvall

Bild nedan: Anders Fjellners föräldrar Märta/Märetha och Thomas spelade, förutom att de var handelsresande i renar, under 1780-talet teater för och med Gustav III!
AF

 

1743 års begynnande inbördekrig eller svenska revolution, noteringar via Wiking-Faria (1993)

Landet runt – en exposé
 
Hälsingarna var de första att motsätta sig knektutskrivningar till Västerbotten; men sedan marscherade dom inte ändå; motståndet hade sin kärna i Färila och Järvsö – men snartsagt hela inre Hälsingland sympatiserade med dalfolket. Gästrikarna var på fötter i rörelse söderut, men hindrades av en mot-budkavle i Valbo. Upplänningarna stöttade generellt dalfolket och de anslutande västmanlänningarna: de gick ej med, men sände mat och dess regemente vägrade att skjuta på allmogen. Västra Uppland, uppsalabygden och Roslagen var de ivrigaste tillskyndarna av dalaupproret. Västra Sörmland med Vingåker som kraftkälla och stora delar av Västergötland (mest dock i syd) och södra Småland agerade i sympati med dalaallmogen. Även Värmland, Dalsland, Närke, Åland, Öland, Bohuslän och Halland präglades av sympatiyttringar.
 
Oro i Skaraborgs regemente noterades redan våren 1742. Kanske var det ett effektivt kväsande av dessa som möjliggjorde den tydligen påräknade relativa lojalitet mot kronan som kunde skådas på Norrmalms torg 22 juni 1743.
 
Göteborg hade tillika en hel del uppbackande rörelser; ledare för motståndet där var trävaru-handlaren Anders Drake och handelsmannen/ bruksägaren Olof Wengren. Drake kom att arresteras för uppvigling av allmogen, och fängslades ända till 1762. Även Stockholm sjöd; men som Bjarne Beckman noterat, hade allmogen ej lyckats mobilisera det lägre borgerskapet på något mer systematiskt sätt.
 
Allt sammantaget råder dock inget tvivel om att en folklig revolution hade kunnat fullbordas 1742-43.
 
Västmanland ansluter
 
Västmanland deltog i upproret med totalt 853 man trupper, varav blott 270 hann fram till Stockholm; främst från socknarna kring Sala. [2]
 
De västra fögderierna kom, liksom Skinnsbergs-Norbergsbergslags fögderi, inte att hinna fram till oroligheterna 22 juni 1743 (men många slaktades till sjöss istället vid Norra Björkfjärden om Midsommardagen i gryningen); själva skinnsbergs-upproret kvävdes, enligt Tersmeden av honom själv i dess linda.
 
Västmanlands län med nordvästra Uppland hade en gemensam upprorsrörelse mot soldatutskrivningar vid Västmanlands regemente. Nordöstra Västmanland och sydvästra Uppland genommarscherades av den stora dalaupprorsarmén, vilket inspirerade att följa med, skriver Pablo Wiking-Faria i sitt bidrag ”Samtida uppror utanför Dalarna” i den lokalhistoriska antologin Fem tusen man från Dalorten sprang från 1993. Redan i april-maj 1742 skrev landshövding Cederbielke om hotande uppror, ifall extra utskrivna soldater skulle sändas till kriget i Ryssland. Han vill ha förstärkning för att kväsa de upproriska. Detta hände innan någon i Dalarna hade hunnit opponera sig; men väl samtidigt som dala-soldater stationerade i Stockholm började protestera.
 
Till Riksdagen hösten 1742 lämnade de fyra västmanländska mälarhäradena en gemensam besvärsskrivelse med för tiden högst omvälvande krav: bondeståndet må få bestämma om krigsförklaringar, undersökning om kriget varit oundvikligt må genomföras, extra soldater ska sökas bland adeln och officerare ska endast befordras efter förtjänst. Wiking-Faria:
 
”Även i mars 1743 förekom starka rörelser, främst i östra Västmanland, för att behålla soldaterna hemma. Efter ett möte med landshövdingen den 15 mars tågade dock soldaterna iväg; men vid Gästre i Frösthults socken stoppades Salbergs kompani av allmoge från trakten under ledning av Fredrik Jansson från Torstuna. Bönderna försökte med våld få soldaterna att vända om. Slagsmål uppstod. Först efter order till soldaterna att ladda skarpt drog sig bönderna undan.” [3]
 
Denna episod föranleder trenne funderingar: Var detta den tändande gnistan? Hurdan inverkan hade gästrehändelserna på det Västmanlands regemente som senare den 22 juni skulle vägra ge eld på sina egna? Samt: Skulle Gästre ha kunnat bli den blodiga sammandrabbning som kunnat väcka en svensk revolution? Kanske var det ingen slump att dalaallmogen sedermera inkvarterades i just denna by.

Schröder Fredrik
Fredrik I av Schröder

DALUPPROR, SNUDD PÅ INBÖRDESKRIG: Oro i världen på 1740-talet

Text från 2012 om 1743. Peter Ericson (2012)

The_Battle_of_Culloden

En landsomfattande oro som kom att sjuda till uppror, revolutionsförsök och ett intensivt inbördeskrig, på lågintensitet våren och hösten 1742, steg med allt ökande kraft från februari till dess kulmen i juni 1743. Efterverkningarna ser vi väl än; men ockupationen eller belägringen med en systematisk räfst pågick i juli och augusti 1743. Under en god del av återstoden av decenniet pågick verkställigheten av domarna. Främst allmoge råkade ut för dödsstraff och långa fängelsepåföljder. 3 000 dalkarlar internerades omedelbart efter händelserna den 22 juni. Även några syndabockar hos adeln/militären utsågs och hängdes för det – i dalaallmogens ögon – meningslösa ryska krig med påföljande nesliga fred, vilket var den enskilt störst utlösande faktorn till oron.

1740-talet präglas annars internationellt av flera stora folkliga, ofta krigiska upprorsrörelser: skottarna marscherade 1746 till London; vände, gensköts och nedslaktades massakervis i Culloden utanför Inverness.

I Norge försiggick också ett bondeuppror: främst i de västra delarna. I Ryssland motsatte sig samojederna med visst bistånd av andra urfolk den ryska ockupantmakten och flera fort anfölls; sammaledes hände med kosackerna längre söderut. Sedan inträffar globalt nästan två decenium av relativ ro, varefter 1760-70- och 80-talen kommer med en extrem revolutionsvåg, ännu starkare än 1740-talets.

BILD: Mark Churms: The Battle Of Culloden (1746)

Dalupproret 1743: En humanitär katastrof, värsta massakern tillförne i Sverige i historisk tid? ”Det är våra föräldrar, bröder och släktingar, vi skjuter inte på dem!” Och de satte gevär för fot.”

20180604

Ur ett återupptäckt och snart för första gången publicerat arbete

Allmogen hade stationerat sig på ett stall å Brunkebergsåsen, och styrkor fanns tillika fortfarande på Drottninggatan samt i Staden mellan broarna, dvs Gamla Stan: men dessa var nu avskurna. Trupperna inom Stockholm var annars jämnstarka numerärt: ca tvåtusen på ömse håll; men allmogen var ju ej tillnärmelsevis lika strategiskt skickliga eller stridsvana. Syftet var ju inte heller initialt att starta ett inbördeskrig; men nästintill så blev det.

——

Vi går till Tersmedens egen, starkt färgade berättelse:

”Jag förklarade för dem vilken fara de kastade sig i, då de satte sig upp mot Riksens Ständers beslut. Jag bad dem för Guds och Jesu skull besinna, hur litet några tusen bönder kunde göra mot hela armén; hur allt förnuftigt folk märkte, hur de blivit förledda — Allt detta åhörde de med stor tystnad, men Masas Anders svarade:
– ”Men vet du, vi vill int’ ha den där prästen biskopen te kung!”
Hans impertinenta svar retade mig att i hast säga:
– ”Din canaillie, tror du Riksens Ständer skulle fråga Morakarlen till råds, vem som bör tagas till kung?
– ”Å, slå’n i huve’ mä klubba’!” ropade en i högen.
När någon lyfte upp sin spikklubba ryckte jag i samma ögonblick upp min stora hisrchfänger och svarade: – ”Slår du hit, så är det sista gången du slår!”
I detsamma ropade flera:
– ”Å, skjut’en för huve’!”
Ett lodbyss-skott small. Kulan gick olyckligtvis genom hatten på Exc. Adlerfelt och gav honom en sådan skada att han tre dagar senare avled.”

Det som händer (eller snarare inte händer) härefter är intressant:

”När detta skott small, vände Excellensen Rosen om sin häst, red till Västmanlands regemente och kommenderade: ”Gör er färdiga att ge det canaillet en salva!” Jag som stod mellan de bägge, skyndade mig att springa åt Torstenssonska huset för att inte bli skjuten av västmanlänningarna.
Jag hörde hela regementet svara:
”Det är våra föräldrar, bröder och släktingar, vi skjuter inte på dem!” Och de satte gevär för fot.” [11]

Även Upplands regemente liksom Livregementet till häst vägrade skjuta. Dalkarlarna kan ha antagit att segern redan var inom räckhåll; då ett par kanoner druvhagelsladdade kanoner fördes fram från Jakobs kyrka. Lagerkrantz med Älvsborgs regemente och Västgöta kavalleri bröt fram. När kanonerna talade föll bönderna i stora skaror – det var en mass-slakt utan dess like i Sveriges historia

Domedagen och den svenska arméns blodtörst efter dess egen allmoge

”De övriga (ur allmogen) flydde upp längs gatorna mot Brunkeberg; somliga kastade sig i vattnet för att undgå den rasande blodtörst som grep det yngre befälet. Deras framfart stod ej att hejda. Avväpnade och fångar höggs skoningslöst ned. Ett vittnesprotokoll berättar att en bonde från Vänjan jagades ända upp på ett tak, där han stacks ihjäl.” [12]

Ett fullständigt kaos utbröt ut med ett femtital stupade och över hundra dödlig sårade bönder; och därtill ett par dussin av kronans soldater tillika dödade eller dödligt sårade. De överlevande jagades ifatt och arresterades nu i massor.

De som inte dog omedelbart, arresterades, straffades med kroppsaga eller fängelse eller dödsstraff eller fick ett tillfälligt frihetsberövande (en omfattande räfst över hela landet med fokus på Dalarna skulle komma att vidta under de närmaste sex-sju veckorna).

Dödsskeppen

”Den stora mängd dalkarlar som fyllde Arsenalsgården bekymrade regeringen. Där anställdes med all skyndsamhet en ståndrätt för att fins de förnämsta upprorsstiftarna och deras anförare. Dessa sattes i järn och kastades i fängelse, och eftersom den övriga delen av denna olyckliga hop ej kunde uthärda att ligga under bar himmel, så lades stora fartyg och skutor på strömmen, dit de fördes och förlades under däck. Men en smittosam sjukdom bland dem dödade inemot en tredjedel på nog kort tid.”

Allt enligt Axel von Fersen den äldre. Kanhända var några av dödsfallen mera direkt relaterade till skottskadorna; men rödsoten kom nu att grassera, och dödade många av de sedermera liksfullt soldatpliktiga unga dalkarlar som såsom kanonmat fördes till de olika fronterna som straffkommendering.

Minst 140 upprorsmän var döda och många fler skulle bli offer. Över tretusen allmogemän internerades.

”Efter att ha överlevs umbäranden och fasor i Finland kom soldaterna i många fall att istället falla i Stockholm. Nr 38 Erik Larsson vid Dalregementets livkompani, nr 52 Erik Andersson från Leksand och nr 8 Olof Andersson från Rättvik tillhörde dem, som tillsammans med flera kamrater, kom att skadas i sammandrabbningen på Gustav Adolfs torg (dåvarande Norrmalmstorg) i Stockholm den 22 juni 1743. Skadade av sina stridskamraters kulor och blankvapen fördes de till Kungsholmen, där de låg i sjukläger i en dryg månad, innan de transporterades till ett provisoriskt sjukhus vid Johannes kyrka den 4 aug. I de eländiga och tränga kvarteren avled Erik Larsson den 9 aug, Erik Andersson den 10 aug och Olof Andersson redan ett par dagar efter sin ankomst till S:t Johannes, den 6 aug.” [13]

Budkavle_från_1743_-_Livrustkammaren_-_55794.tif

BILDEN:

FRÅN LIVRUSTKAMMAREN
Rektangulärt furustycke, täckt på fram- och baksidorna samt kanterna med påklistrat papper med bläckpåskrift: ”Budkafla till allmänt opbod för Hedemora Sochn, att hwar och EEn, som kan bara Gewär skall // innom tålf tijmars tijd, bewäpnad och försedd med åtta dagars Kåst inställa sig wijd den wahnliga Socknens // mötesplatz, och under dhe förordnade Officerars samt Crono Betienters anföhrande opbryta samt // aftåga dherifrån till Sambleplatz. Den sadant utan laga förfall efftersätter eller denna Budkafla nederlägger, // skall som en otrogen Konungens Vndersåtare & Rijksens Förrädare achtas och ansees”.

På baksidan antecknat: ”N B denna Budkafla är wid 1743 års Dahluppror skrifwen af Bond Generalen Schedin med egenhand”, samt ”(Denna anteckning är af LandtRäntmästaren H. I. Gahns, // Hwars handskrift deruti igenkännes, Järta)”.

Olof Schedin
Budkavle för uppbåd från Hedemora sn vid ”Stora daldansen” ( pejorativt!/ PE ) 1743.