Berg (Z) och en urgammal märklig historia om ett till synes samiskt kärnområde

Bergs kommun och socken i sydligaste Jämtland har en mäkta intressant historia med koppling bl a till kustskogssamer; och därtill med samer som haft vinterbete i nuvarande Sandvikens kommun, i Bollnäs med Arbrå och sannolikt också kring Avesta!
Det skulle till och med kunna hända att några av de samerna som under järnåldern bar fram det ursydsamiska språket kom denna väg via Åland och Uppland. Se vidare Minerva Piha och våra andra bloggposter i ämnet.

Det här materialet kom först för mina ögon då jag arbetade med Rätanmålet kring 2011-12. Det har sedan vid utvidgade studier framstått som allt märkligare och alltmer spännande.

I  Bergs socken föddes 1728 Cicilia Jonsdotter – modern till de i vår blogg emellanåt omtalade Sigrid och Anna Jönsdotter, de då unga samekvinnorna – annars boende under den perioden i Njutånger – som reste till Newcastletrakten. Hon var i sin tur dotter till de extensivt nomadiserande samerna Jonas Larsson och Sigrid Jonsdotter.

Om Cicilias mor, Sigrid Jonsdotter, stod följande i samband med hennes frånfälle 19 juni 1772 i Högs socken (hon och maken säsongspendlande mellan Hög och Fors, vari maken anställdes som sockenlapp i sistnämnde socknen). Sigrids mor hette alltså i sin tur Coecila Eliaedotter och fadern Jöns Erlandsson.

Rörande de husförhör som kyrkan lät genomföra – sannolikt på statens inrådan – i mitten av 1720-talet och bit in på dessa decenniums andra hälft – så resulterade det i avslöjandet av en rejäl samisk population i Färila. Överlag kan man säga att Hälsingland kryllar av samer under 1700-talets första hälft, och sannolikt också tidigare. Det vi antar, är att samerna sågs som hedningar och ännu ej tilläts skriva in sig i ministeriallängderna just före 1705-10.

Ett samiskt kärnområde anas, och en mycket gammal samisk kontingent skymtar fram och ses nomadisera i de inre delarna av södra Norrland 1670-1710 inte minst. Kontakt torde ha funnits med såväl fjällsamerna som med kustsamer – mest de sistnämnda. De inblande landskapen är i förstone Medelpad, Jämtland (södra och västra), Hälsingland, Gästrikland. Men berörs gör även Uppland, Västmanland, Dalarna och möjligtvis resterande Jämtland.

Peter Ericson, historiker, Helsingfors
Lördagen den 8 februari 2020

SYDSAMISKANS FÖRFLYTTNING anno 300 – 600 AD. Om nordiska uraliska språk som rör sig över is och vatten? (Om ny forskning!)

Eller Varifrån kom de sydsamiska språken * ? Och hur nådde de Saepmie?

Några rader till bidrag till kunskapen om fennoskandisk språkmigration
(artikelserien publiceras i sammanfogad form i Saepmie Times 2020!)

Kom flera av de samiska språkvarieterna från söder och sydost, och isåfall vilka av varieteterna? Här en inledande diskussion om förutsättningarna, en diskussion som kommer att fortsätta i åtminstone ytterligare ett par andra uppföljande bloggartiklar.

De senaste fem åren har inneburit ansenliga framsteg för forskningen om samerna och de samiska språkvarieteternas historia. Vi ser lite på forskningsläget; ger min bild.

1. Samiska språk och inmarschvägar
De samiska språkvarieteternas enorma och till synes snabba utbredning västerut (ca 4-600 e.Kr. baserat på A. Aikio [2007 etc] och M. Heikkilä [2014]) är slående.
I hög grad sker enligt dagens finländska konsensusbild de s k inmarscherna via Kvarken och Nordkalotten. En av de möjliga språkhistoriska inmarschvägarna anses gå via dagens Nystad (fi. Uusikaupunki) och Åland under folkvandringstid, merovingingsk och i viss mån vikingatid (eller om man så vill under järnålder). Några fler centrala regioner här är Åbo, Sydösterbotten med orter som Leväluhta, (Dagens) Jakobstad – och på svenska sidan Norrtälje med Östhammar. Saken behöver utredas vidare under kommande år! Den stora ”språk-autostradan” kan också ha gått över Kvarken.
     Ord som gett avtryck är bl a det baltiska salo, ö på flera olika samiska varieteter, i olika varianter av Sålle-, Sollen etc. Avtrycken går in emot Norge och är exempellöst välrepresenterat i Dalarna; men även i Uppland, där det bör undersökas närmre. En lång rad andra ord och företeelser publicerades av Minerva Piha (2018, 2019) vid Åbo universitet. 

Enligt Aikio (An essay on Saami ethnolinguistic prehistory.” Uleåborg 2016) och Heikkilä (Bidrag till Fennoskandiens språkliga förhistoria i tid och rum. Helsingfors 2014, diss.) ska senast vid pass 5-600 e.Kr sydsamiskan ha anlänt till sina nuvarande platser. Det ska gälla väsentligen även ume– och pitesamiskan; samt – analogt därmed – bör också den av Lars-Gunnar Larsson (2018) utredda s k Holmbergerska samiska språkvarieten inbegripas i just detta sammanhang; även om den synes ha kreoliserats under inte minst 1600- och tidigaste 1700-talet i samband med en hel del nordliga samers flyktande och migrerande söderut.

Under ca halvtannat millennium, ca 300 – 1800 AD hinner sistnämnda språkvarieteten både anlända och dö ut. Sydsamiskan har däremot lyckligtvis revitaliserats; och vi ser små men ändock tydliga tecken på att något liknande kan hända med såväl ume- och pitesamiskan.

Sett i perspektivet av det i omgångar urgamla sambandet mellan nationerna i den fennoskandiska regionen och det gamla stormaktsriket eller storriket/konungariket Sverige, så äger dessa språkmigrationer rum inom ett och samma rike. Möjligen är orsakerna därtill ofta desamma: tryck österifrån. Andra skäl kan vara klimatavvikelsen 535-536 AD, som tillsammans med Klubbekrigetnuijasota (fi.) – torde var de enskilt starkaste skälen för språkmigrationerna ifråga (här mer om 500-talets klimat-dramatik: https://www.historicalclimatology.com/blog/something-cooled-the-world-in-the-sixth-century-what-was-it#). Även om också en fler decennier lång klimatextrem kan vara nog skäl för att också den orsaka en serie händelser som resulterar i ett tryck österifrån.

Mer om inmarschvägar nedan och i kommande avsnitt.

2. Urspråk och ‘protofolk’
Tidigare har någonslags ur-uraliska eller åtminstone proto-östersjöfinska talas vid vårt innahavs stränder. Det bör ha funnits där senast för ca tretusen år sedan, eller under den senare delen av bronsåldern. Förekomsten av en ursamiska är svårare att belägg; även om uppgifter därom poppar upp nu och då. Också ett äldre indoeuropeisktalande  befolkningssubstrat fram till och med senmesolitikum eller äldre bronsålder har varit på tal. De har då gått upp i varandra. Det här blir givetvis utpräglat teoretiskt.

3.  Språklig genès
Som vi har framställt här tidigare här kom den egentligan samiska och den egentliga finskan att skapar ungefär samtidigt på vad som förefaller vara var sin sida om Päijänne i Insjöfinland. Det här sker kring 2-400 e.Kr och något århundrade fram.

4. Dialekternas embryon
Men bildandena av urfinskan och ursamiskan av ca år 300 AD, kommer också de huvudsakliga dialekterna i bägge språken (eller ”språkgrupperna”, vilket man föredrar) att utformas redan i början av det första millenniet AD. Den del som kommer att utvecklas till det vi idag kallas syd- och umesamiskan (samt, av det mesta att döma, även den äldre formen av Holmbergers gästrikesamiska) refereras vanligen till

5. Finländsk konsensus om språklig inmarsch österifrån råder via Piha, Heikkilä, Aikio och undertecknad. Det som återstår nu; är att rekonstruera vinter- eller vattenvägarna och de toponymiska och arkeologiska spåren härav.

6. Måste språket gått med folk så att säga ”på rot”; eller kan det rentav ha varit så, att de södra samerna vid något tillfälle dominerat handel och annat i Bergslagen-Dalarna-södra Norrland, t ex kring 550-700 AD? Denna sista fråga bör man gärna ägna viss eftertanke.

* Här avses pite-, ume-, syd- och gästrikesamiska.

I kommande del: Om följande arbete

”Combining Proto-Scandinavian loanword strata in South Saami with the Early Iron Age archaeological material of Jämtland and Dalarna”, Sweden av Minerva Piha (skriven 2018, tryckt 2019). Källförteckning och om innehållet i påföljande bloggartikel.

 

ANDERS FJELLNER (1795-1876). En av sydsamiskans
allra främsta företrädare. Foto av Lotten von Düben 1871.

 

 

 

 

Postbåt i packis av JAG Acke.JPG
Ovan: Postbåt i packis av J.A.G Acke 1889. Nedan Bewick’s (1789) släde med sälskinnsöverdrag; sannolikt använd och såld av Jöns Andersson, sockenlapp i Njutånger. Senare förd till Northumberland. Publicerad i Consett 1789.

Bilden kan innehålla: text

Vem var major Schnitler och hur bevisar hans verk två nationers landstöld av samer?

Major Hans Peter Lorentzen Schnitler, halvbleking via mödernet och pomrare, var Peter född i Christianshavn i København den 17 januari 1690 (död i Trondhjem 23 jan 1751). Blev inkopplad ganska sent i det som kommit att betraktas som hans främsta livsverk: Grenseeksaminasjonsprotokollen 1742-45.

Schnitler, Peter

Och vad var det nu de skulle bevisa, dessa protokoll?

Om själva gränsundersökningarnas principer och metoder i sig kommer vi – hoppas vi iallafall – att utlåta oss lite mera senare. Det intressanta i kråksången är emellertid detta: fjällen är ännu 1742 befolkade av i princip undantagslöst samer.

Det centrala i den här processen är att samerna alltför ofta betraktas som ett slags icke-varelser. ”Här har ingen bott”, säger nybyggarbönderna närmast fjällkanten. ”Bara samer” (eller ”berre finnain”)

Stölden av fjällen, av skattelanden och av samernas marker sker helt ogenerat i realtid, och detta bevisas med all önskvärd tydlighet i samma realtid.

Jag har själv haft förmånen att indirekt under regeringen och för samebyar i Jämtland arbeta med detta ställvis oerhört belysande material (detta i samband med ännu bidande svensk-norska renbeteskonventionsförhandlingarna). Gränsgängeri och gränsundersökningar har ju ägt rum allt eftersom i den långa historien om kampen om herraväldet över det som idag är Jämtlands län.

Man kan bara slå upp en av de tre banden slumpvis, och samma slags material kommer att finnas för ögonen: (ex Bd 1, Schnitlers Protokoller II (1962 red Nissen-Kvamen): ”Liigeså Veed Vidnet, at Jemterne og de Svenske Lap-Finner Fiske i Giorms-vandet, Som ligger kun 1/4 Miil liige i Nord fra Frostviig-vandet: Endskiønt hand ved, at en norsk Lap Fin Ole Nilsen tilforn af dend Kongl: Norske Foged har bøxlet Samme Giorms-vandet” Informant här är Hans Bentsen Qvaeljen i ”Jnderøens” fögderi på Sverve gård i Sneaasens socken (Snåsa). Det framgår också att nybyggarna börjat trycka på närmare de samiska områdena från 1690.

Schnitler sitter i resans början, som vi meddelat tidigare i bloggen, och fantiserar om en snabb tvångsackulturering för att ta ur det ”hedniska” och ”nomadiska” ur samerna, lite i stil med de förslag som senare insändes av en engagerad allmän- eller möjligtvis överhet i samband med det svenska Patriotiska Sällskaprets pristävling utlyst åt 1787. Man vill då placera ut samebarn, tvångsomhänderta eller kidnappa dom och liksom lära dom bondmanér. Lyckligtvis överger till synes Schnitler denna tanke, en bit in i projektet, då han fått umgås med samer som skjutsfolk och kanske inser att dom inte är så alldeles obildbara som han tidigare tycktes intalat sig.

I Verdals utmarker (Suul) säger  på sidan 75 ff (a.a.) Tørres Nielsen Suul, 55 år och med fem barn: ”Skytteri er her kun Ringe, fordj Lap-Finnerne drage af med det viildt, om noget findes” (fattas bara?). Denna trakt har man också etiketterat såsom liggande under Suul.

På s 93 i samma band dyker ett intressant och belysande förhör upp,med en same född i Hammerdals lappmark, men nu sittandes i Ogndalen i Sparboe-gield, Jnderøens fögderi:

heeder Lars larsen en Lapfinn, er fød paa Hammerdals Field i Jemteland,af Finne-foraeldre, noget over 40 aar gammel, gift, har 6 børn har haft over 20 aar Sit Tilhold i Sneaasens-Fielde, og nu tilholder i Sparboes fielde i Norge. Er døpt i Hammerdals Kierche, har gået Sidst til guds (sic) bord i Sneaasens Kierche siistleeden høst, Siiger at viide, hvad Eed betyder, (og Syntes for Raetten at vaere en Skickehelig Fornuftig Mand, der og talte godt norsk.

Vi ska försöka hitta Lars’ dop samt eventuellt gå djupare i just den här delen.

Materialet är alltså likväl mångfacetterat och spretigt om än tendensen till att se ned på samerna är legio, liksom herrefolkmanéren; om än det senare skiftar med dagsform. Kristendomskunskap och erfarenhet av sakramenten ter sig avgörande. Det tar tid att gå igenom detta ymniga material; och utkomsten är mer än någonsin avhängig vilka frågor vi vill ställa till materialet.

Rent etnologiskt väcker också en annan, tidigare intervju vårt intresse: ovikensamiske Morten Nilsen intervjuas 26 april 1742:

Hand heeder Morten Nilsen; Er Føed i et Jemte Field, Som ligger til oviigens Praetegield; af Finde-Folck (same/PE) og var hands fader lensmand iblandt Findnerne; Stundum har hand vaerit paa dem ved Røraas: men maeste tiiden paa Fieldene hen ved det Liusendalsche kaabber vaerck i Herjedalen, og Sal: general Budde har meget brugt ham til Skytteri –
     Denne Find viste vel at forstaa Norsk og at Svare paa norsk.

Han var döpt i Hede; hade fordom gått ed vid Härjedalens tingsställe. man torde kunna säga att han var bruksjägare. Kan vara oerhört intressant att se om han betraktas som en same i ministerialböckerna.

Här bryter vi, och hoppas på tillfälle att återkomma inom en någorlunda nära framtid.
Vi kommer definitivt att ägna oss mer åt frågan om nationalstaterna Sveriges och Norges landstälder av samerna; och vi kommer att visa varför framför allt dessa stölder i realiteten kom att äga rum just under 1740-talet.

Böckerna i serien Schnitlers grenseeksaminasjonsprotokoller kan, häftade, skaffas via norska Riksantikvaren för en i norska sammanhang nästan förbluffande human penning (utgivna av Kjeldeskriftfondet). Kommer senare att lägga ut länkar till dessa skrifter. Lyxutgåvor torde också finnas.

Peter Ericson
4 september 2019

PAR i UNIKA föreläsningar.  Med Peter Ericson Norra berget, Sundsvall.

Sjä

NYTT: Det här blir mina avskedsföreläsningar innan jag lämnar landet!

PAR i UNIKA föreläsningar. 
Med undertecknad – Peter Ericson
Norra berget, Sundsvall.
Båda på Danslogen, båda kl. 18.00…
Men den första är på en söndag och den andra föreläsningen äger rum på en torsdag. Båda kostar 100 kr att åhöra.

25 aug – ”Historiska samer runt Sundsvall. Samiska årstidsläger och boställen på södra Norrlandskusten.”

Torsdag 12 sep – ””GÅUDIES. Om hela Saepmies historia. Sameland i fem länder”.
– Peter Ericson berättar om fördrivna folk, glömda vinterbeten och okända bottniska sjösamer och om skogssamerna förr. Hur länge har samiska talats i våra trakter?

 

Stulen mark och kungabesök i arla unionstid 1819 (utsnitt ur samisk studie)

Utsnitt ur pågående studie om makt, ägande och annat (mer info när det offentliggörs) i sydliga sameland.
Frågorna om hur samernas privatägda marker kunde omvandlas till kollektiv, villkorad bruksrätt och samtidigt arrendatorsättlingar plötsligt kunde kallas privata markägare; dessa frågor blir alltmer brännande.

Peter Ericson 10 juli 2019


Den svensk-norska unionen 1814-1905

1810-talet är ett mycket bekymmersamt decennium för samerna i Jämtland och Tröndelag.
Hårdföra antisamiska stämningar breder ut sig och samer anfalls och drivs undan på norsk sida.
År 1819 besöker frostvikensamiskan Stina Clemensdotter den förhållandevis nya kungen Carl XIV Johan och söker hjälp mot alltmer påträngande kolonister.
Sådana besök hade då redan skett tre gånger.
(Levi Johansson 1967 via Ericson, bloggartikel 2 februari 2018
https://southsaamihistory.wordpress.com/2018/02/02/grabonn-graben-stina-clementsdotter-till-karl-xiv-johan-ar-1819/ )

Vi citerar vidare Levi Johansson, från Frostviken (via egna bloggen Southsaamihistory):

Levi Johansson 1967 (Bebyggelse och folkliv i det gamla Frostviken):


Lappens naturliga fiende är vargen, hvilken han benämner ‘grå-
ben’; näst denne fruktar han mest bonden, som han gifvit namn af
‘Gråbond’.

Lapparna synas dessförinnan med sina klagomål ha varit ända till Kungs, 
vilket förklarar tidsutdräkten.
Bevisligen begagnade de sig redan på den tiden av metoden
att med förbigående av alla instanser framlägga sina bekymmer för
landsfadern personligen. Om den saken säger lantmätare Rennerfeldt
i sina förut nämnda anteckningar:
»Lapparna hafva höga begrepp om sina rättigheter; de anse hvarje
nybygge, anlagdt i fjelltrakterna, såsom förnyade kränkningar, men
hysa det oaktadt stort förtroende för öfverheten, synnerligast Konungen,
den de tro omfatta sig med serdeles ynnest, men tro deremot, att de
tjenstemän, med hvilka de hafva närmare beröring, äro ogena och med
föresats förtiga rätta förhållandena. 

För att motverka sådant, hafva lapparna utsett tvänne, som inför Hans Maj:t personligen skulle framföra deras klagomål. Redan 3:ne ggr. hafva de deputerade begifvit sig till Stockholm och äfven hvarje gång lyckats vinna företräde hos Hans Maj:t. En af dem, Stina Clementsdotter, vanligen Lapp Stina kallad, är likasom ett förestyr för Frostvikslapparne.

Nekas kan ej, att bönder och nybyggare, såsom varande de talrikaste samt hittills de mest omhuldade, ofta behandlat lapparna på ett kränkande och grymt sätt. Sådane ofog äro så mycket mera utan påföljd, som inom Frostviken, utom presten, ej är boende en enda tjensteman, som kan taga de betryckte i försvar.


(I de tidiga passagerna citerar Johansson lantmätaren Rennerfeldt, i passager publicerade 1819 respektive 1849.
Publicerat i
https://southsaamihistory.wordpress.com/2018/02/02/grabonn-graben-stina-clementsdotter-till-karl-xiv-johan-ar-1819/ . – Peter Ericson fetstilade framhävningar)

NIDAROS 1818
Carl XIV Johans kröning i Nidarosdomen 7 september 1818.
FOTO: MALERI AV JACOB MUNCH FOTOGRAFERT AV KJARTAN P. HAUGLID, DET KONGELIGE HOFF

Samernas vunna sedvanemål 1894 – hur ofta hör vi talas om det? Jämtlandssamisk betesrätt till Svärdsjö!

Lapparne segrade. Ett intressant utslag har
i dagarne fälts af k. m:t, säger Östersunds-P:n.
Det gäller lapparnes rätt
till renbete å Ljusnedals bruks område.
I tvisten mellan bruksegaren Farup och
lapparne afgjorde, som man vet, frågan
till lapparnes nackdel både af häradsrätten
och af Svea hofrätt. Lapparne fortsatte
till k. m:t.

I dessa sina besvär påvisade de mot Fa-
rups påstående och med stöd af sådana
auktoriteter som professorerna Sven Nilsson
A. E. Holmgren samt direktör Petter Hjortz,
att sydgränsen för lappens urgamla och
hittills bibehålla område sträcker sig söder
om Herjeådalen till Svärdsjö i stora Kop-
parbergs län och att Ljusnedals bruks om-
råde för den renskötande lappens vistelse
från uråldriga tiden– . Afvittringen kom dock
och undanträngde lappen, hvars fordran att
få förblifva i sin häfdvunna rätt till renbete
afvisades dels derför, att kulturfolket an-
sågs behöfva betesdelarne för sina hemman,
dels emedan Ljusnedals bruks allmänning
uppgafs vara behöflig för främjande af
bruksrörelsen.
Med upphäfvande af underrätternas ut-
slag har nu k. m:t godkänt lapparnes an-
språk att på grund af sedvanerätt få med
sina renar uppehålla sig å de delar af Ljus-
nedals bruks egendom, som de och deras
förfäder af ålder besökt.  (PE framhävning)

Norra Skåne 1894-07-12

Avskrift: Eskil Olsson

Bilden: ”Björnjakten” av Tirén.

Björnjakten

”Tossås och Hundshögs skattfjäll fordom haft rika lappar: nu äro de fattige och trängda från sina bästa vår- och sommar-lägenheter. Där Tossås gårdarne nu ligga, hafva förut lapparne haft sin bästa vall.” (Burman 29 juli 1802)

TIREN no 7

Fale Burman 29 juli 1802*

D. 29 Juli. For upp åt Tossås fjället kl. 8; besåg i vägen några lappkojor N. V. i fjället; kom upp på högsta toppen, Löfhögden kallad, kl. 11. En lapp ledsagade. Vidsynt. Suljätten mäst i N. Gläin [Gleen] ligger mellan N. V. ändan af Hundshögs Rumpan och Gråsjöhögarne. I Tossås Fjällen 2:ne lapp-husholl och dessutom 1 enka, tillsammans 10 M. och 11 Q. Tossås och Hundshögs skattfjäll fordom haft rika lappar: nu äro de fattige och trängda från sina bästa vår- och sommar-lägenheter. Där Tossås gårdarne nu ligga, hafva förut lapparne haft sin bästa vall. På högsta Fjällen blott glador och falkar; i dälder åkerhöns {ripor nog utödda). Vid Tossåsen blott hus-svalor. Stensqvättor syntes ned i Fjällen.

Nordlander 1990 [Burman 1905/1802]
PE framhävning

Nordlander, Johan a. 1990 [1905]. Norrländska samlingar. Första serien. 1-6. Skrifter utgivna av Johan Nordlander-sällskapet. III Fale A. Burmans koncept-dagböcker förda under resor i Jämtland åren 1793—1802. I utdrag utgifna. Huvudtexten framställd som facsimil av C. E. Fritzes Bokförlags utgåvor 1892—1905. Umeå.

BILD: Johan Tirén 1891.

Triss i samernas Medelpad (och norra Jämtland samt södra Härjedalen) 2.0: Lars Larsson Kråik & Anna Brita Andersdotter Nordqvist; Selångers samiska historia i ett nötskal och Härjedalens konfirmerade sameungdom i vinterbeteslanden

Av Peter Ericson, Föreläsare.

Vår informant, född i början av 1910-talet, pekade med bestämdhet på Klissberget och den lokala färdväg som han till synes med stor ackuratess menade att man tagit dit från hans by i Selånger. Den vägen korsade flera väldokumenterade samiska aktivitetsplatser eller sannolika kulturmiljöer. Men den kan också sägas vara en del av det kraftiga, välanvända flyttstråk som går som en aorta mellan Indal över Sättna, Selånger och sedan rätt ned mot Sidsjön och för vissa vidare mot Njurunda,

De byar man bott i under 1800-talet eller i aningen modernare tid, dvs under främsta delen av vintervärdstiden ser ut att vara Västerro, Valla, Väster-Kolsta, Nacksta samt även de mer inåt stadshållet liggande Sidsjö och Böle. Vidare nedåt via Sörnacksta och i princip i alla byar fram till och Målsta i Tuna. Det handlar om december till april och vissa vintrar kortare.

Anna Brita Andersdotter Nordqvist träffade Lars Larsson Kråik och tycke uppstod. Tidigt i mars 1899 tog dom ut lysning och 7 april samma vårvinter gifte dom sig i Selånger kyrka (författarens konfirmationskyrka). Påföljande vintrar kom Anna Brita att vara gravid och småbarnsmor. Den frejdige Lars for ner till Harmånger-Norrala, Söderhamn, Järvsö, Bollnäs och en vinter till Los och Hamra. Nedför Öjeberget i Järvsö åkte han en vinter ikapp med sin hund. Familjen stannade i Selånger.
Det finns en enastående inspelning där LLK intervjuas inte minst kring dessa år. Det är också där han nämnet att upp till åtta flyttlag kunde stå på torget i Sundsvall samtidigt och sälja renprodukter.

Även om alla rajder och samiska husbönder inte varit lika showiga som Lars var i sin glans dagar, hade man nog så ofta – gärna i mars –  renuppvisning oftast emot frivillig betalning. Ibland krävde man betalt av tidningarnas medsända fotografer – och då blev det inga bilder. Eller om detta är de opublicerade bilder som sedermera flutit upp via Digitalt Museum, Saemien Sijte och Sundsvalls Museum osv.

Ytterst vanligt var att samiska ynglingar i renägar- och renskötarfamiljer från norra Jämtland kom att konfirmeras i Sättna och Selånger. På samma sätt konfirmerades vanligen Härjedalens renskötarskrå-ungdom i vinterbetessocknarna i södra och sydöstra Härjedalen (ni vet där dom aldrig varit på vinterbete … ).

Selånger ligger förresten inne med en av vårt  nya samiska förvaltningsregion Västernorrland dels tidigaste indikerade slash sannolika fjällsamiska vinterbetesanteckning kring 1689; men dels lika tidigt finns där även anteckningar om samer som samlas ifrån kustsocknarna och gör gemensam sak. Sköter renar, också dessa, skulle jag vilja föreslå, men vi vet ännu ej säkert. Antalet vigda samer i denna kyrka är väldigt många.

 

 

 

 

                       Bild 1,2 och 3: Nils Thomasson.
Bild 5: Selånger, detalj i kyrkomur. Peo Englund

Fortsättning följer på alla sätt och vis.

Hur dog sydligaste samerna i Sverige ut?

Av Peter Ericson 2018

Så varför dog (så att säga) svenska samerna ut i söder?

Tack vare en sedvanligt genomtänkt fundering av en hedersman och följare M. Sandin på Saepmie Times-sidan på Facebook och det resonemang dom därpå följde, framstod saken i nytt ljus,
Marken mutades in.
 
Av vad vi sett i norra X och (hela) Y-län (ofta ett och samma län i den aktuella tiden, ca 1650-1850) är att samerna ofta fick fortleva och verka trots alla rensningar och trots all den klappjakt och förföljelse som så ofta rådde söderut.

Visserligen tvingades man in i ett väl i deras eget tycke slavliknande sockenlappssystem – med de flesta sockenlappar inom ett område från Siljan nedåt Äppelbo och Bergslagen via nordvästra Uppland och hela vägen upp till och med Ångermanbalen och Hössjö i Ume landsförsamling (inklusive centrala, östra Jämtland med Storsjöbygden
hittade mycket snart ett system där man samarbetade och flyttade runt, nomadiserade enligt helt eller delvis samma system som man hade gjort tidigare.

 
Storskiftena genomfördes ju sedermera upp till Sveriges mitt och en bit till i kustlänen. Efter dessa blev det långt svårare: det sammanfaller ganska precis med bofashetstvången som ledde till det långsamma holocaust som till slut tog kål på kust-, sjö- sydliga skogssamerna och s k sockenlapparna.
Vad som händer efter att kvarvarande sydliga samerna och kust- och kustnära samerna tvingats in i små, dragiga (ofta ohyggligt trånga) torp är att 80-90% av spädbarnen dör; överdödligheten i barnsäng och lungrelaterade sjukdomar tar kål på dessa samer.
 
När sedan laga skiftet kom runt 1825, torde det i ännu högre grad markera slutpunkten för t ex interregionala eller mellansocknes rörelser hos sydligaste samerna.

Peter Ericson 29 oktober 2018

jnilsson ådalsliden

 
BILDEN föreställer Johan Nilsson, kallad den siste s k sockenlappen (åtminstone där). Från Forsnäs i Ådals-Liden, Ångermanland. Via Murberget.

Samflyttande samer i unionstid år 1898 (Lars Thomasson 1998): Hotagen, Jämtland

Samhörande samer i Unionstid
 
Lars Thomasson – ur Oknytt 1-2/1998
 
Flera intressanta förhållanden kunde samerna i Oviksfjällen
redovisa för lappfogden Brännström vintern 1898. Några visade
sig vara födda i Norge och bedrev nu renskötsel i Oviksfjällen.

Elias Fredriksson var född i Sörli 1837 och hade varit rendräng
hos hotagssamerna Mårten Olofsson och Anders Pålsson och
deltagit i vinterflyttningar till Norge. De två samerna hade ansetts
mycket välbärgade, menade han, och medfört stora renhjordar.
Frostvikssamer brukade vintertid också ganska ofta
komma förbi Hartkolfjell ned mot Snaasen, också de medförande stora renhjordar.
 
Å andra sidan brukade norska samer flytta
över till Sverige när förhållandena så krävde.
En vinter hade Nils Fredriksson sålunda med sina föräldrar
och deras renar följt svenska samer till Brunflo och flera gånger
till vinterbetesmarker i Ström och Hammerdal.
Samerna betraktade sig den här tiden som ”samhörande”, menade Nils Fredriksson, och då gjordes ingen skillnad mellan svenska och norska lappar.
(min framhävning / PE)

tiren sju