Stulen mark och kungabesök i arla unionstid 1819 (utsnitt ur samisk studie)

Utsnitt ur pågående studie om makt, ägande och annat (mer info när det offentliggörs) i sydliga sameland.
Frågorna om hur samernas privatägda marker kunde omvandlas till kollektiv, villkorad bruksrätt och samtidigt arrendatorsättlingar plötsligt kunde kallas privata markägare; dessa frågor blir alltmer brännande.

Peter Ericson 10 juli 2019


Den svensk-norska unionen 1814-1905

1810-talet är ett mycket bekymmersamt decennium för samerna i Jämtland och Tröndelag.
Hårdföra antisamiska stämningar breder ut sig och samer anfalls och drivs undan på norsk sida.
År 1819 besöker frostvikensamiskan Stina Clemensdotter den förhållandevis nya kungen Carl XIV Johan och söker hjälp mot alltmer påträngande kolonister.
Sådana besök hade då redan skett tre gånger.
(Levi Johansson 1967 via Ericson, bloggartikel 2 februari 2018
https://southsaamihistory.wordpress.com/2018/02/02/grabonn-graben-stina-clementsdotter-till-karl-xiv-johan-ar-1819/ )

Vi citerar vidare Levi Johansson, från Frostviken (via egna bloggen Southsaamihistory):

Levi Johansson 1967 (Bebyggelse och folkliv i det gamla Frostviken):


Lappens naturliga fiende är vargen, hvilken han benämner ‘grå-
ben’; näst denne fruktar han mest bonden, som han gifvit namn af
‘Gråbond’.

Lapparna synas dessförinnan med sina klagomål ha varit ända till Kungs, 
vilket förklarar tidsutdräkten.
Bevisligen begagnade de sig redan på den tiden av metoden
att med förbigående av alla instanser framlägga sina bekymmer för
landsfadern personligen. Om den saken säger lantmätare Rennerfeldt
i sina förut nämnda anteckningar:
»Lapparna hafva höga begrepp om sina rättigheter; de anse hvarje
nybygge, anlagdt i fjelltrakterna, såsom förnyade kränkningar, men
hysa det oaktadt stort förtroende för öfverheten, synnerligast Konungen,
den de tro omfatta sig med serdeles ynnest, men tro deremot, att de
tjenstemän, med hvilka de hafva närmare beröring, äro ogena och med
föresats förtiga rätta förhållandena. 

För att motverka sådant, hafva lapparna utsett tvänne, som inför Hans Maj:t personligen skulle framföra deras klagomål. Redan 3:ne ggr. hafva de deputerade begifvit sig till Stockholm och äfven hvarje gång lyckats vinna företräde hos Hans Maj:t. En af dem, Stina Clementsdotter, vanligen Lapp Stina kallad, är likasom ett förestyr för Frostvikslapparne.

Nekas kan ej, att bönder och nybyggare, såsom varande de talrikaste samt hittills de mest omhuldade, ofta behandlat lapparna på ett kränkande och grymt sätt. Sådane ofog äro så mycket mera utan påföljd, som inom Frostviken, utom presten, ej är boende en enda tjensteman, som kan taga de betryckte i försvar.


(I de tidiga passagerna citerar Johansson lantmätaren Rennerfeldt, i passager publicerade 1819 respektive 1849.
Publicerat i
https://southsaamihistory.wordpress.com/2018/02/02/grabonn-graben-stina-clementsdotter-till-karl-xiv-johan-ar-1819/ . – Peter Ericson fetstilade framhävningar)

NIDAROS 1818
Carl XIV Johans kröning i Nidarosdomen 7 september 1818.
FOTO: MALERI AV JACOB MUNCH FOTOGRAFERT AV KJARTAN P. HAUGLID, DET KONGELIGE HOFF

Annonser

Samernas vunna sedvanemål 1894 – hur ofta hör vi talas om det? Jämtlandssamisk betesrätt till Svärdsjö!

Lapparne segrade. Ett intressant utslag har
i dagarne fälts af k. m:t, säger Östersunds-P:n.
Det gäller lapparnes rätt
till renbete å Ljusnedals bruks område.
I tvisten mellan bruksegaren Farup och
lapparne afgjorde, som man vet, frågan
till lapparnes nackdel både af häradsrätten
och af Svea hofrätt. Lapparne fortsatte
till k. m:t.

I dessa sina besvär påvisade de mot Fa-
rups påstående och med stöd af sådana
auktoriteter som professorerna Sven Nilsson
A. E. Holmgren samt direktör Petter Hjortz,
att sydgränsen för lappens urgamla och
hittills bibehålla område sträcker sig söder
om Herjeådalen till Svärdsjö i stora Kop-
parbergs län och att Ljusnedals bruks om-
råde för den renskötande lappens vistelse
från uråldriga tiden– . Afvittringen kom dock
och undanträngde lappen, hvars fordran att
få förblifva i sin häfdvunna rätt till renbete
afvisades dels derför, att kulturfolket an-
sågs behöfva betesdelarne för sina hemman,
dels emedan Ljusnedals bruks allmänning
uppgafs vara behöflig för främjande af
bruksrörelsen.
Med upphäfvande af underrätternas ut-
slag har nu k. m:t godkänt lapparnes an-
språk att på grund af sedvanerätt få med
sina renar uppehålla sig å de delar af Ljus-
nedals bruks egendom, som de och deras
förfäder af ålder besökt.  (PE framhävning)

Norra Skåne 1894-07-12

Avskrift: Eskil Olsson

Bilden: ”Björnjakten” av Tirén.

Björnjakten

”Tossås och Hundshögs skattfjäll fordom haft rika lappar: nu äro de fattige och trängda från sina bästa vår- och sommar-lägenheter. Där Tossås gårdarne nu ligga, hafva förut lapparne haft sin bästa vall.” (Burman 29 juli 1802)

TIREN no 7

Fale Burman 29 juli 1802*

D. 29 Juli. For upp åt Tossås fjället kl. 8; besåg i vägen några lappkojor N. V. i fjället; kom upp på högsta toppen, Löfhögden kallad, kl. 11. En lapp ledsagade. Vidsynt. Suljätten mäst i N. Gläin [Gleen] ligger mellan N. V. ändan af Hundshögs Rumpan och Gråsjöhögarne. I Tossås Fjällen 2:ne lapp-husholl och dessutom 1 enka, tillsammans 10 M. och 11 Q. Tossås och Hundshögs skattfjäll fordom haft rika lappar: nu äro de fattige och trängda från sina bästa vår- och sommar-lägenheter. Där Tossås gårdarne nu ligga, hafva förut lapparne haft sin bästa vall. På högsta Fjällen blott glador och falkar; i dälder åkerhöns {ripor nog utödda). Vid Tossåsen blott hus-svalor. Stensqvättor syntes ned i Fjällen.

Nordlander 1990 [Burman 1905/1802]
PE framhävning

Nordlander, Johan a. 1990 [1905]. Norrländska samlingar. Första serien. 1-6. Skrifter utgivna av Johan Nordlander-sällskapet. III Fale A. Burmans koncept-dagböcker förda under resor i Jämtland åren 1793—1802. I utdrag utgifna. Huvudtexten framställd som facsimil av C. E. Fritzes Bokförlags utgåvor 1892—1905. Umeå.

BILD: Johan Tirén 1891.

Triss i samernas Medelpad (och norra Jämtland samt södra Härjedalen) 2.0: Lars Larsson Kråik & Anna Brita Andersdotter Nordqvist; Selångers samiska historia i ett nötskal och Härjedalens konfirmerade sameungdom i vinterbeteslanden

Av Peter Ericson, Föreläsare.

Vår informant, född i början av 1910-talet, pekade med bestämdhet på Klissberget och den lokala färdväg som han till synes med stor ackuratess menade att man tagit dit från hans by i Selånger. Den vägen korsade flera väldokumenterade samiska aktivitetsplatser eller sannolika kulturmiljöer. Men den kan också sägas vara en del av det kraftiga, välanvända flyttstråk som går som en aorta mellan Indal över Sättna, Selånger och sedan rätt ned mot Sidsjön och för vissa vidare mot Njurunda,

De byar man bott i under 1800-talet eller i aningen modernare tid, dvs under främsta delen av vintervärdstiden ser ut att vara Västerro, Valla, Väster-Kolsta, Nacksta samt även de mer inåt stadshållet liggande Sidsjö och Böle. Vidare nedåt via Sörnacksta och i princip i alla byar fram till och Målsta i Tuna. Det handlar om december till april och vissa vintrar kortare.

Anna Brita Andersdotter Nordqvist träffade Lars Larsson Kråik och tycke uppstod. Tidigt i mars 1899 tog dom ut lysning och 7 april samma vårvinter gifte dom sig i Selånger kyrka (författarens konfirmationskyrka). Påföljande vintrar kom Anna Brita att vara gravid och småbarnsmor. Den frejdige Lars for ner till Harmånger-Norrala, Söderhamn, Järvsö, Bollnäs och en vinter till Los och Hamra. Nedför Öjeberget i Järvsö åkte han en vinter ikapp med sin hund. Familjen stannade i Selånger.
Det finns en enastående inspelning där LLK intervjuas inte minst kring dessa år. Det är också där han nämnet att upp till åtta flyttlag kunde stå på torget i Sundsvall samtidigt och sälja renprodukter.

Även om alla rajder och samiska husbönder inte varit lika showiga som Lars var i sin glans dagar, hade man nog så ofta – gärna i mars –  renuppvisning oftast emot frivillig betalning. Ibland krävde man betalt av tidningarnas medsända fotografer – och då blev det inga bilder. Eller om detta är de opublicerade bilder som sedermera flutit upp via Digitalt Museum, Saemien Sijte och Sundsvalls Museum osv.

Ytterst vanligt var att samiska ynglingar i renägar- och renskötarfamiljer från norra Jämtland kom att konfirmeras i Sättna och Selånger. På samma sätt konfirmerades vanligen Härjedalens renskötarskrå-ungdom i vinterbetessocknarna i södra och sydöstra Härjedalen (ni vet där dom aldrig varit på vinterbete … ).

Selånger ligger förresten inne med en av vårt  nya samiska förvaltningsregion Västernorrland dels tidigaste indikerade slash sannolika fjällsamiska vinterbetesanteckning kring 1689; men dels lika tidigt finns där även anteckningar om samer som samlas ifrån kustsocknarna och gör gemensam sak. Sköter renar, också dessa, skulle jag vilja föreslå, men vi vet ännu ej säkert. Antalet vigda samer i denna kyrka är väldigt många.

 

 

 

 

                       Bild 1,2 och 3: Nils Thomasson.
Bild 5: Selånger, detalj i kyrkomur. Peo Englund

Fortsättning följer på alla sätt och vis.

Hur dog sydligaste samerna i Sverige ut?

Av Peter Ericson 2018

Så varför dog (så att säga) svenska samerna ut i söder?

Tack vare en sedvanligt genomtänkt fundering av en hedersman och följare M. Sandin på Saepmie Times-sidan på Facebook och det resonemang dom därpå följde, framstod saken i nytt ljus,
Marken mutades in.
 
Av vad vi sett i norra X och (hela) Y-län (ofta ett och samma län i den aktuella tiden, ca 1650-1850) är att samerna ofta fick fortleva och verka trots alla rensningar och trots all den klappjakt och förföljelse som så ofta rådde söderut.

Visserligen tvingades man in i ett väl i deras eget tycke slavliknande sockenlappssystem – med de flesta sockenlappar inom ett område från Siljan nedåt Äppelbo och Bergslagen via nordvästra Uppland och hela vägen upp till och med Ångermanbalen och Hössjö i Ume landsförsamling (inklusive centrala, östra Jämtland med Storsjöbygden
hittade mycket snart ett system där man samarbetade och flyttade runt, nomadiserade enligt helt eller delvis samma system som man hade gjort tidigare.

 
Storskiftena genomfördes ju sedermera upp till Sveriges mitt och en bit till i kustlänen. Efter dessa blev det långt svårare: det sammanfaller ganska precis med bofashetstvången som ledde till det långsamma holocaust som till slut tog kål på kust-, sjö- sydliga skogssamerna och s k sockenlapparna.
Vad som händer efter att kvarvarande sydliga samerna och kust- och kustnära samerna tvingats in i små, dragiga (ofta ohyggligt trånga) torp är att 80-90% av spädbarnen dör; överdödligheten i barnsäng och lungrelaterade sjukdomar tar kål på dessa samer.
 
När sedan laga skiftet kom runt 1825, torde det i ännu högre grad markera slutpunkten för t ex interregionala eller mellansocknes rörelser hos sydligaste samerna.

Peter Ericson 29 oktober 2018

jnilsson ådalsliden

 
BILDEN föreställer Johan Nilsson, kallad den siste s k sockenlappen (åtminstone där). Från Forsnäs i Ådals-Liden, Ångermanland. Via Murberget.

Samflyttande samer i unionstid år 1898 (Lars Thomasson 1998): Hotagen, Jämtland

Samhörande samer i Unionstid
 
Lars Thomasson – ur Oknytt 1-2/1998
 
Flera intressanta förhållanden kunde samerna i Oviksfjällen
redovisa för lappfogden Brännström vintern 1898. Några visade
sig vara födda i Norge och bedrev nu renskötsel i Oviksfjällen.

Elias Fredriksson var född i Sörli 1837 och hade varit rendräng
hos hotagssamerna Mårten Olofsson och Anders Pålsson och
deltagit i vinterflyttningar till Norge. De två samerna hade ansetts
mycket välbärgade, menade han, och medfört stora renhjordar.
Frostvikssamer brukade vintertid också ganska ofta
komma förbi Hartkolfjell ned mot Snaasen, också de medförande stora renhjordar.
 
Å andra sidan brukade norska samer flytta
över till Sverige när förhållandena så krävde.
En vinter hade Nils Fredriksson sålunda med sina föräldrar
och deras renar följt svenska samer till Brunflo och flera gånger
till vinterbetesmarker i Ström och Hammerdal.
Samerna betraktade sig den här tiden som ”samhörande”, menade Nils Fredriksson, och då gjordes ingen skillnad mellan svenska och norska lappar.
(min framhävning / PE)

tiren sju

Välkomna på Utbildningsdag i vackra Ångermanland 19/4 i SAMERNAS HISTORIA (instruktioner här)

Jämtland – Ångermanland – södra Västerbotten – södra Lappland – Medelpad – Härjedalen – norra Hälsingland i fokus …. men hela Sápmi belyses!

Utbildningsdag – fortbildning
Kursen i Orrestaare (Ö-vik) 19/4 – samarrangemang med och på Örnsköldsviks Folkhögskola

PRISLISTA NEDAN

Obs grupprabatt för företag och social prissättning = hanterliga priser för privatpersoner och ensamföretagare med enskild firma.
Förkunskaper en stor fördel Inget absolut krav, men vi tror det ger mest då.
Obs också att alla kursdeltagare erhåller en prenumeration fr o m no 1/2018 på Saepmie Times och specialpris på no 2/2017! Skynda Er att anmäla Er nu!

High_Coast_from_Skuleberget_-_Panorama

Creative Commons: P. Lindgren

Peter Ericson 20180314

Anmälan sms 0729070058 Ange kostkrav/allergier och organisation

 

Kontonr Swedbank 2240045340, clearing 84202 (Peter Ericson)
V.g. observera: Anmälningsavgift betalas snarast eller senast 20180322
SWISH 0724243922 Johan Ericson
FRÅN NORGE: IBAN/BIC: SE2380000842022240045340. BIC: SWEDESS

 

 

 

Prislista

Myndighet, företag, kommun etc statlig förvaltning
En person pris fr o m 16/3 1300 kr
Per person om två personer 1250 kr 
1120 kr pp om tre personer
1040 kr pp om fyra personer

Samebyar specialpriser under vissa omständigheter,
hör av Er på sms 07290670058, +46729070058

Privatperson, ensamföretagare …. 890 kr
Sameföreningar grupprabatt

———–

Välkomna!
Låt oss bli av med de sista platserna denna vecka? 🙂

Vi v e t att datumet ligger illa till för samebyarna, men någon kanske kan skicka en ordförande eller så?

I uppföljande – fristående – träffarna (no 2) tittar vi på platser i fält samt
(i no 3) på vindkraft och antropologi/etnicitet.

Deltagande nu ger 40% rabatt på varje kommande träff
(plus ingår en personlig årsprenumeration av Sapmie Times!)!

Peter Ericson

 

DELAR AV ”I stormens öga” – om de bortglömda och förödda samerna kring södra norrlandskusten (från en studie av dessa gruppers leverne 1670-1770) och landet innanför. Artikelserie i Saepmie Times (Peter Ericson)

I stormens öga del 2 (utbrutna delar!)

Medelpadskusten c 1650

Medelpad har åtminstone tett sig som ett av de mer källtomma och -tysta landskapen i densydsamiska historien. Under en längre period hänvisades vi främst till primärmaterial, såsom husförhörslängder och ministerialböcker. Nog är dessa arkiv mest tillfyllest, men det kräver en enorm massa pusslande, samt sittfläsk (om än tekniken gör att vi idag hinner genomfara dussintals socknar på samma tid som en eller två för tjugo år sedan).

Nu har ett antal oerhört intressanta husförhörslängder med en hel del samer i skapligt näraliggande socknar uppdagats, som t ex Säbrå och Färila, samt även några medelpadska, om än oftast bara enstaka eller följande enskilda familjer. Njurunda har några av de intressantare längderna. Här bör också Bergsjös senare längder från slutet av 1700-talet nämnas då de upptar en stor mängd samer.

senare år har det dock tillkommit en del domboksmaterial främst från nordostliga tingslaget; vilket ger intressanta upplysningar kring boställen och aktivitetsytor.

rtill får vi en tidigare historia kring Stavreviken då köraren Anders Månsson vid Lögdö bruk i oktober 1688 försökte våldta samekvinnan Margreta Nilsdotter, Thomas Anderssons hustru. Margretas sijtes (dvs flyttlags) läger fanns på Stavreskogen i Ljustorp. Sådana fynd gör att nya namn tillkommer liksom ger viss inblick i en del av dåtidens villkor och verklighet.

Naturligtvis finns ingen hundraprocentig tillförlitlighet i kyrkobokföringen. Materialet är teoretiskt tillgängligt från 1686; men i realiteten först kring 1695-1700, i somliga medelpadssocknar som Skön är de äldsta längderna från 1709, Alnö ca 1726 och Timrå först långt senare. Vi har sökt i ett sjuttiotal socknar, så det är ju i grunden ett orimligt stort material. Källsituationen ställer till det – även med de tre stadsbränderna som ju förintat mycket material.

———

Bild: UR GNARPS DÖDBOK 1783. Ännu en ångermannasame, som hamnat utmed hälsingekusten. Detta är en senare generation, men även han en som tampats med björn. Thomas Andersson föddes 1730 i Bjärtrå och blev sockenlapp i Gnarp, där han dog 52 år gammal. Han hade blivit björnriven och sedan dess legat i lungsot. Han var gift med Margeta Thomasdotter med vilken han fått åtta barn, varav alla utom ett nådda vuxen ålder. Det var mycket ovanligt i sk sockenlappskretsar och markerar nog ett paradigmskifte, på det att Thomas tycks ha rått någorlunda eller helt över sina egna boställen. Han hade tjänat ”hos svenskt folkuppåt Ådalen i några år innan han kom ner och gifte sig härnere 1758.

Samerna blir tvångsbofasta

Myndigheterna försöker oupphörligen, med jämna mellanrum, bofastgöra samerna. Försöken

kulminerar i en mycket etnocentrisk procedur, en pristävling i Patriotiska Sällskapets regi. Tävlingen leder fram till nationella bofastgörandekampanjer. Kring 1790 blir det allt svårare för samerna att fortsätta nomadisera. Resultatet blir en skyhög ökning av spädbarnsdödligheten, tillika överdödlighet i barnsäng. Lokala fördrivningar sker t.ex. i Sala ca 1720, Ovansjö-Torsåker och Äppelbo, kring 1748 äger rum. Vår trakt förefaller i perspektiv såsom en lugn oas.

Franske Aubry söker samer i regionen 1718

Vi ramlade förra sommaren över Aubry de la Motrayes märkliga, pregnanta thick descriptive

svenska och mellan-/södranorrländska avsnitt i Seigneur A. de La Motrayes resor 1711-25. Via Falun genomreser han delar av Jämtland, Medelpad och Ångermanland. I Brunflo intervjuar han kyrkoherden, även kallad Magister Bidenius Renhorn, vilken beskriver samernas flyttningar till Storsjöns stränder och vidare. I de La Motrayes resor står det bland annat:

Den 28:e kom kyrkoherden i Brunflo för att bedja oss intaga vad han kallade en liten herdemåltid i hans hem, en fjärdingsväg längre bort, men fortfarande på vår marschroute. Vi åto middag hos förutnämnde befallningsman, som bad kyrkoherden stanna och äta med oss. Jag inlät mig i samtal med denne prästman, vars namn var magister Bidenius Renhorn. Han talade latin med stor lätthet”. Vidare står det:

”Han sade mig, att han hade varit något i Lappland. Jag gjorde honom åtskilliga frågor om detta land, och han besvarade dem på ett mycket förbindligt och ganska tillfredsställande sätt, åtminstone beträffande det han sett. Det var icke så mycket, ty han hade icke varit långt. Han kände mindre till landet än dem av dess invånare, som om vintern komma ned till Bottniska viken. Han sade mig att det var omkring fyrtio eller femtio lappfamiljer, som på vintern kommo och slogo läger här och där omkring Storsjön, men att de nu redan begivit sig bort för att icke, överraskas av värmen, som är fiende till deras renar. De drogo sig nu in bland Norges berg, så att de voro svenskar på vintern och norrmän på sommaren. Han försökte, sade han, att bibringa dem insikt i den kristna religionen, men han märkte blott alltför väl, att de tänkte mer på sina renar än på sina själar.”

Med förhoppningen att ändå kanske kunna hinna genskjuta åtminstone några samer med renhjordar kring Sundsvall, reser han vidare mot kusten. En fång förhoppning för oss som känner till de gamla samiska vanorna att alltid flytta senast vid Tiburtius:

Vi anlände den 30:e på förmiddagen till Sundsvall, Medelpads förnämsta stad, belägen vid ändan av en lång vik av Bottniska havet, nog djup för dess handelsfartyg, med vilka den utskeppar en del järn, timmer, harts, smör och fisk. Den är helt och hållet byggd av trä, även kyrkan. Man berättade oss, att lappar under vintern plägade visa sig i stadens omgivningar, men nu hade de redan försvunnit. Vi stannade i Sundsvall blott för att äta middag och byta om hästar och lämnade sedan staden vid tvåtiden på eftermiddagen. Några mil längre bort kommo vi in i Ångermanland, genom vilket landskap vi färdades dels i släde eller vagn och dels till häst, allteftersom vi funno vägarna mer eller mindre farbara.” Vi dröjer oss kvar vid de La Motraye för att höra om hans funderingar kring överfarten över Ångermanälven:

r vi passerade Ångermanälven (…) hörde vi, att under den strängaste vintern lappar plägade slå läger på dess stränder; före vinterns slut drogo de sig sedan liksom de andra upp bland de svenska och norska fjällen. (…) Ångermanland har en mängd goda hamnar, höga och täta furuskogar, mycket litet ängsmark och ännu mindre åkerjord.

refter sker en lång rad möten mellan de La Motraye och nordligare samer; bland annat möter han några av de lulesamisktalande sjokksjokksamerna, en familj.

Vid hemfärden söderut mot Stockholm, av allt att döma i anslutning till värdshuset eller gästgiveriet i Mo Myskje, möter Aubry ytterligare samer, ca 16 juli år 1718:

vid det första skjutshållet träffade jag två unga samer med hertigens av Hessen-Kassels livré samt en ung samekvinna i nationaldräkt (…). Jag reste därifrån vid femtiden på morgonen, och vid det första skjutshållet, som var en liten eländig by, träffade jag två unga samer med hertigens av Hessen-Kassels livré (dvs tjänstedräkt) samt en ung samekvinna i nationaldräkt, utom att hennes kläder icke voro av renhudar, utan av blått kläde med knappar och andra prydnader av silver. (…) Medan de bland samerna vanligen äro av tenn eller bly. Jag frågade dem, varifrån de kommo och vart de ämnade begiva sig. De svarade mig, att de varit i Tyskland med renar, som arvprinsen hade skickar till sin fader lantgreven. De läto mig förstå, att de föredrogo sina skogar, klippor, sjöar och berg, dit de nu återvände framför alla städer och byar i Sverige och Tyskland och alla bekvämligheter man där kunde erbjuda dem.

Givet att Lauritz Weibull har rätt då han 1729 anklagar Fredrik I för att sedermera ha låtit mörda sin svåger Karl XII, vore det inte en alltför djärv hypotes att tänka att dessa samer i kronans och lantgrevens tjänst sig själva ovetandes kan ha sprungit som kurirer med hemlig information? Frågan månde vara väl värd att pröva och utreda.

Hälsingland; samerna i litteratur och våra studier

Egentligen har vi kommit en bra bit längre med forskningen på samer i Hälsingland än andra landskap. Förvisso kom vi med Ljusminneprojekten rejält igång med Medelpad kring åren 1998-2001, men där tenderade Ångermanland med sin omfattning och enormt omfattande samiska historia att styvmoderligt överskugga sin mindre granne. Sedan år 2000 har ca sex hälsingska och två gästrikiska projekt drivits av Länsmuseet Gävleborg. Själv har jag haft kontakt med och föreläst i Österfärnebo, och annat är nu på gång. Sammantaget finns enormt mycket att göra på området – sål historiker och arkeologer har hittills mest småskrapat på ytan. Det bidrag som professor emertus i finskgriska språk Lars-Gunnar Larsson här nu gjort med boken om Holmbergers uppteckningar av – ungefärligen – dessa (läs: gästrike-) samers språk torde vara av oskattbar betydelse.——- —–

Bild: Karta från 1721. Blåfinntjärn i sydvästra Ångermanland ska emanera från en same vars boställe (?) nyttjats som gränsmarkering mellan landskapen – möjligen mellan länderna. Sägnen om Gunnil och Blåfinn brukar placeras i 1100-talet, men det finns en del buggar. Platsen har åberopats i samtliga kända gränsdokument från 1200-, 1400-, och 1600-talet.

—–

mtlandssamernas hittils kända tidigaste omnämnanden i de historiska källorna är 1478 med den unge samiska jägaren som ”skänktes” som gåva på ett bröllop i Köpenhamn den 6:e september. Det var på Prins Hans och Christine av Sachsens bröllop. År 1484 skattar samerna via ångermannafogden Bernt Nilsson till Herr Svante, dvs Svante Sture Nilsson Natt och Dag i Örebro slott och län som annars ofta låg under danska drottning och unionsdrottning Dorotea. Herr Svante blev i sinom tid riksföreståndare. Vi vet inte om det enkom handlar om ångermannasamer eller om även jämtlandssamerna räknas in. 1496 möter ryska sändebudet Gregorij Istoma tamren i ”Drontheim”. Från samma period finns andra fiskala dokument.

1520 uppbär den ångermanländska lappfogden för kronans räkning skatt i Hammerdal,

dess marknad. Jämtlands öden i samernas historia är för evigt sammanbundna med Medelpads och delvis Ångermanlands samt i hög grad det aktuella området i Hälsingland. Men under tiden vi studerat förekommer förhållandevis få kopplingar dit. Vi försöker diskutera orsaker till detta. En del rent jämtlandssamiska fjällsamiska rajder tror vi dock oss ha hittat.

Annars är alltså mtlandsamerna bara något i periferin i detta arbete; det är helt enkelt utdefinierat. Det betyder på intet sätt att det saknas jämtlandssamer i materialet. Vi rekommenderar för vidare läsning på studiefälten förhistoria, vikingatid och Jämtland läsning av Olof Holms senare verk ca 2013-17. Härjedalen finns också mer i vårt arbete, dock på ett hörn. Sveg liksom Hede (som betyder svedjad plats) ska ju ha nyttjas av de så kallade ”hälsingelapparna”. Mer härom i nästa nummer.

Renfarmer och Karl IX:s ishavspolitik

Letar vi oss ytterligare ett drygt sekel bakåt i tiden från Monsieur Aubry de la Motraye hamnar vi mitt i Karl IX:s ambitiösa ishavspolitik med renfarmer, social ingenjörskonst (alla tionderenar eller femtonde skulle förräntas och fördelas på familjer. Hertigen uppmanade renaveln – än mer som regent. Något proto-planekonomiskt och -kolchosaktigt hade han tänkt sig. Detaljer om den statliga renranchen i Medelpad är ej kända, men en kungsgård bör vara aktuell, och då finns endast Selånger.

Platsen för även tanken såväl till sedermera sockenlappen (stigsjöfödde) Ingel Horn, som först 1801-02 flyttar in i området och sedan håller sig i Hov; till den kring år 1600 ännu förhärskande centralplatsen nära platsen för det första Sundsvall (Åkröken, idag MIUN). Vidare till den slående sametätheten i Selånger alltifrån 16901935, samt till den likaledes tidlösa samlingsplatsen Klissberget, om vilket vår informant boende i Kvarsätt född 1914 berättade för Ljusminnes utsända år 2000. Kolsta och Nacksta, en av de mer populära vinterbetsplatserna i Medelpad, ligger också nära Kungsgården.

Långt fram i tiden nyttjades vinterbete i Valla, Ro, Hof, men även i Hov, Kvarsätt, Härmsta och å skogarna mellan Hällomberget och Äkrom. Det gjorde man även i Sörnacksta och hela vägen by för by ner till Vivsta och vidare å ömse sidor sjön Marmen liksomsamma vis by för by till södra Njurunda och vidare i Gnarp osv.

Det är på intet sätt uteslutet att vallelementet ibland kan dölja ett tidigare skogssamiskt nyttjande med renvallar. Det fordom stabila vinterklimatet och cladonia stellaris, dvs fönsterlav och dess vid kusten höga podetier på uppåt 10-12 cm, som gör att arten kan betas kustnära även sämre vintrar. Ty de sträcker sig oftast över späken eller flenen, dvs det eljest islåsta betet. Det är en av de mer kraftiga incitamenten för samerna och renhjordarna att söka upp detta kustområde. rre är det med extrem djupsnö som nu. Nu ska det finnas uppgifter om att renarna som var på väg till Medelpad dog. Men 1606 skickades i alla fall 54 renar till Ångermanland, antingen Bjärtrås Kungsgården eller Säbrås Norrstig, gissningsvis till den senare kungsgården. Hjorden vaktades av två samer. Redan 1602 hade Karl skrivit till lappfogde Unesson och bett honom utackordera maximalt antal renar till södra Ångermanland.

I viss mån bör man nog kunna säga att det är Kronan själv som bidragit till rennäringens tryggande i nuvarande Västernorrland (Gustafsson 1978, s 139f). Dock dog ju överlag de från Seskarö utskeppade renarna. Möjligen listade man sedermera ut rimligare transportsätt.

grund av Karl IX:s kanske inte helt förväntade tidiga bortgång år 1611, kom de tänkta

stadsbildandena utefter bottenhavskusten att frysa inne. Det blev först stadsbildningar 1620-22: Söderhamn, Sundsvall, Umeå, Piteå samt Torneå. Hudiksvall och Härnösand fanns redan från 1580-talet och kungabrodern Johan III avsåg ju just med Hudikvalls grundande 1582, att ”låta de Birckekarlar där bygia och bo”.

Gustav II Adolf blev alltså den huvudsaklige stadsgrundaren, och städernas tillkomst är i hög grad föranledd i avsikt att säkra ishavspolitiken och styra bort lappmarkshandeln från de vidlyftiga birkarlarna till en mer köpmansordnad handel. Birkarlarna skulle kontrolleras, avväpnasoch underordnas Kronans rådande system. Simultant och gradvis tilltagande pågår hårda strider inte minst i söder mellan Granö, Umeå, Anundsjö och andra orter om handeln med åsele-, ångermanna-, lycksele-, ume- och jämtlandssamerna: liksom om deras skattegods – till följd av det Bottniska handelstvånget. Alltmedan de animerade dragkamperna fortgår, blir ett antal mindre kända gradvis vinnare: förutom Gulsele – Nordmalingsvallen, Sollefteå, Anundsjövallen, Björna, Gideå bruk, Arnäsvall och Hammars marknad.

En joker i leken kan vara det Bjärtrå med Kutuby (ibland kallat Kutula by emedan Kutu– av bland andra Bucht i dennes avhandling tolkats som ————

sta gång: Åter till våra kustskogs- och sjösamer!

S e m i n a r i e r – Samernas historia i söder – nio datum mellan Stockholm och Jämtlands län 17 maj – 14 juni. Vilka var ”sockenlapparna”, hur tidigt fanns samer i söder, kvinnohistoria, samisk Stockholmiana etc!

Saepmie Utbildning drar söderut! – INTRESSEANMÄLAN (ej bindande i detta skede), ange ort: saepmieforskning@gmail.com

Samernas historia i söder – S e m i n a r i e r 17/5 – 14/6

Vi söker för en del orter medarrangörer!

Ansvarig och huvudföreläsare: Peter Ericson

Östersund / Funäsdalen 17/5 – Släktskap och kustskogssamer med vinterbete i Hede och Sveg (eller 17 + 18 maj)

Sundsvall 19/5 – Rikt samiskt näringsliv i Medelpad 1478-2018
och speciellt fokus ägnas de s k ”socken-” och ”stadslapparna”
men också sjösamerna, kustskogssamerna tittar vi på.

Kramfors (Sollefteå?) 28/5 – Marknadsliv, skogssamer

Uppsala 30/5- ”Sockenlapparnas” och deras föregångares näringar, språk, släktskap, rörelsemönster

Stockholm fre 1/6 – Samernas södra historia – Samerna i Stockholm under fördrivningsepokerna; handelssamerna. Statliga renfarmer. Om samerna i Sörmland, Mälardalen, Mälaröarna och Roslagen.

Stockholm lördag 2/6 – Samisk kvinno- och organisationshistoria och samisk Stockholmiana. Ett eller två exempel på samisk Stockholmiana i fält.

Äppelbo, Dalarna 12/6 – hantverk, fördrivningar, folkkultur

(västra eller södra) Gästrikland 13/6 – Samerna i arkiven och spåren i markerna

Hälsingland 14/6 – Sjösamerna, kustskogssamerna

Enhetspris 200 SEK heldag (grupprabatt 30% vid fem anmälda!), mer detaljer sedan (rabatt på prenumeration Av Saepmie Times ingår). Förskottsbetalning ca en månad innan. Återbetalning vid återbud.

Beställ gärna skolpresentationer och vanliga kvällsföreläsningar i samband med detta!

 

Ny seminarie-serie i södra samiska länen inkl Mälardalen 17 maj-14 juni: Samernas historia. Vilka var ”sockenlapparna”? Hur gick fördrivningarna till? Osv osv. Se datum!

Anmälan sms 0729070058 eller saepmieforskning@gmail.com Snarast – inte bindande än. Pris 160-250 SEK heldag (!) exkl ev mat.
Eventuellt kan vissa rabatter pressa ned priset.

SAMERNA HISTORIA – EN OMISTLIG DEL AV SVERIGES HISTORIA OCH (med stor sannolikhet) DIN REGIONS HISTORIA

Intresserad av samernas historia i sydliga trakter?
Är Du (och De Dina) eller Ditt företag, arbetsslag intresserad av samernas historia?
Då har ni tur! Hålls ni dessutom på någon av följande orter har ni klassisk s k ”bonnröta”. Tema för varje ort är här föreslaget efter varje plats. Vi är ännu i detta skede (24/2) intresserade av medarrangörer på de flesta orter! Hör av Er!

På vissa orter har jag medföreläsare (presenteras närmsta tiden); på andra är jag själv.

Östersund / Funäsdalen 17/5 – Släktskap och kustskogssamer med vinterbete i Hede och Sveg (eller 17 + 18 maj)
Sundsvall 19/5 – Rikt samiskt näringsliv i Medelpad 1478-2018
och speciellt fokus ägnas de s k ”socken-” och ”stadslapparna”.
Kramfors (Sollefteå?) 28/5 – Marknadsliv, skogssamer
Uppsala 30/5- ”Sockenlapparnas” och deras föregångares näring, språk, släktskap, rörelsemönster
Stockholm 1/6 – Samerna i Stockholm under fördrivningsepokerna; handelssamerna.
”Dalarna” 12/6 – hantverk, fördrivningar, folkkultur
Gästrikland 13/6 – Samerna i arkiven och spåren i markerna
Hälsingland 14/6 – sjösamerna, kustskogssamerna

Intresseanmälan 0729070058 sms
Eller majla saepmieforskning@gmail.com

Social prissättning men för ingendera gruppen är det särdeles dyrt. Prisbild presenteras i veckan. Sannolikt testar vi en familje- och även en specifik parrabatt.

Anmälan är i det här skedet icke bindande!

V ä l k o m n a !

Peter Ericson
Saepmie undervisning
Enskild firma

carl-larsson-midsommar
Jon eller Jåvva Johansson, till vardags i tjänst som sockenlapp i västra Ångermanland, skildrades såhär av Carl Larsson. Han såg betydligt mer prosaisk ut. Vi rekommenderar starkt Johan Sandberg McGuines bloggpost ”Jåvva Johansson från Såahka”
https://johansandbergmcguinne.wordpress.com/2014/10/20/javva-johansson-from-saahka/