Kolonisationsfunderingar. Vem var först? Bidrag till kolonisationshistorien I. Helhetssyn på Sápmi, gamla Stor-Sveriges del

I mitt tycke generellt en enfaldig fråga.
Det saknar ofta relevans.
Men i norr, i forna stormaktstida (och ”inkl-Finland) -Sverige, är det inte mycket att fundera på. 

 

1. Uleåborg på 1800-talet. 2. Tavastehus har länge samiska renskötande, skattande undersåtar. Munsterhjelm.

1320 e.Kr finns ingen svensk (eller ens svealänning) norr om dagens Robertsfors, undantaget ett kloster i Bureå – som just etablerades då — och en missionsstation och ett par ”Columbus-typer” vid Torne älvs nedre lopp. Fuller jämförbart med Mayflower och USA. *

Inte förrän inemot 1700-talets mitt började svenska kolonisatörer tränga ut samerna i Lapplands södra och östra områden. Och inte förrän tiden runt 1900 trängs samerna undan på allvar, vilket Elsa Laula skriver om i ”Inför lif eller död” 1904.
Fördrivningarna är oräkneliga.
Alla gånger minst 40 olika inkl de etniska rensningarna från Bergslagen.
Fördrivningarna från finska gränsen mot Ryssland och sedermera svenska mot Finland är legio; och synnerligen vanliga från och med år 1852. I och med lappväsendet, även känt som lappfogdeväsendets tillkomst i norr, räknar vi årliga dislokationer, mer eller mindre frivilliga eller framtvingade fördrivningar mellan åtminstone 1887 och 1930.
Historiskt kan man se sådana processer och övergrepp löpa minst tillbaka till Teusina-fredens dagar eller 1595.

Än idag förskjuts svenska samer från sina uråldriga sommarbetesplatser i högfjällslägena i Norge – trots s k Lappkodicillen.

Processen och förloppet där samerna trycks uppåt i terrängen och norrut, går att studera mycket väl i Finland, där till exempel Kemi lappmark liksom dess skogsren och samiska språkvarietet förintats sedan 1700-talet. Ännu decennierna kring 1800 bedrevs en omfattande renskötsel på Carlön utanför Uleåborg (3-400 renar ca 1775-1780), idag Hailuoto. Samma tid och ännu en period bedrev kemisamerna vinterbete vid Kemiälvs mynning. Vi noterar att även från Karelens södra delar, har samerna fördrivits.
De fiskesamer som bebodde norrbottniska kusten kring 17-1800-talen ska ha haft finskt ursprung. Kring år 1700 levde och  verkade kring ett tusentals samer mellan Forsmark och Kalix.  Redan 1480 syns spår av de roslagen- och mälarsamer som sedan under 1600-talen förtecknad i de sörmländska kyrkböckerna. Inom ramen för sockenlappssystemet expanderar en småskalig renskötsel som ibland innehåller 4-500 renar i det storlän som sedermera splittras upp i dagens Västernorrlands; Jämtlands och Gävleborgs län och runt 2 000 renar finns 1795 i Hälsingland emedan t ex i Nora socken i centrala Ångermanland har 13 st lokala samiska renägare år 1820 enligt Tabellverket.

 

* Ännu vid Olaus Magnus betraktas samernas som ett krigiskt folk, vilket torde ha haft att göra med de förhållandevis våldsamma stridigheter som ska ha ägt rum mellan å ena sidan samerna å andra sidan de anfallande Magnus Birgersson ladulås och Mathias Kurck. Karelsk-bjarmiska-votiska grupper som kom att mixas med kajaner etablerade gradvis det birkarla-system som sedermera ska pacificera samerna. Med de tilltagande nationella krigen och maktkamperna i norr, minskas samernas kollektiva makt allt,,e; en makt som torde ha varit tämligen omfattande ännu kring 1250-1280 e.Kr.
Annonser

Kainulats, kainulaiser, kajana = ÖstersjöborHenrik Gabriel Porthan. Försök at uplysa Konung Ælfreds Geographiska Beskrifning ofver den Europesiska Norden (1800)

Namnet Kvener förekommer i inga Svenska källor; det synes härröra från Lapparne af hvilka Norrmännen det lånt och sedan fortplantat?
”Lapparne kalla ännu både Svenskar och Norrmän gemensamt kainulats; och at samma namn —
Ty at Kainu ar samma namn som Kvän eller Kven lärer ej kunna dragas i tvifvelsmål Delta namn —
forts här
”Dette ställe, i synneret när det jämföres med hvad som ännu längre fram förekommer, tyckes vara afgörande i tvisten, om de fordne kveners bonigs-ort. När K. Ælfred säger, at de bodde norr om svenskarna (som i vester gränsade södra Norrige, och ifrån hvilka Lapparne lågo i nordvest) och skildes genom fjällen ifrån nordliga delen av det bebodda Norrige: så är det omöjeligt at söka dem annorstädes, än i vårt Norrland. Förmodeligen voro de samma folk med de fordna Helsingar, och altså af den Germaniska, men icke at den Finska folkestammen? Just dette samme land hafva Helsingarne af ålder bebodt. Namnet Kvener förekommer i inga Svenska Handlingar: det synes härröra ifrån Lapparne, af hvilke Nordmännerne det lånt, och sedan fortplantat? Lapparne kalla ännu både Svenskar och Norrmän gemensamt Kainlats; och at samma namn äfven beteknat Helsingarne (Lapparnes granner åt denna sidan), bestyrkes jämväl deraf, at en by vid Torneå, på Svenska kallad Helsing-byn, hos Finnarne derstädes heter Kainu Kylä. Jfr det af Hrr. Lindahl och Öhrling författade Lappska Lexicon. Stock. 1780, 420 p. 114. Ty at Kainu är samma namn som Kvän eller Kven, lärer ej kunne dragas i tvistvelsmål. Dette namn har sedan af Lapparna blifvit tilagdt ej allenast Helsingarnas släktningar de Svenske og Norrske, utan ock de Finnar som vid Botniska Viken östra och norra strand småingom uträngde Helsingarne och intogo deres rum. Finnarne kalles annars på Lappska med et egen namn Suomelats. Ehura man ej med säkerhet vet, om Helsingarne fordom i Norra Österbotten, jast beständiga hemvist: få är dock ostridigt, at de, för Fiskets skull i de norra Elvarne (Torno, Kemi, To och Ulo) sträct alt dit sit lands gränsor, och åtminstone under sommartiden sig där uppehållit. Fördenskull, när sedan Finnarne ifrån det nästgränsande Karelen och Savlolax efter hand hade dragit sig hit up och bosatt sig på denne ort, blefvo jämväl de af Lapparne (ock efter desses exempel af Norrmännerne) kallade med samma namn (Kainolats, Kainu, Kväner), som landets förra innehafvare Helsingarne; da deres egne slägtingar och grannar i Karelen och Savolax antogo småningom samme sed, och kalla ännu (Norra) Österbotten för Kainu, kainun-maa, och dets invånare for Kainulaiset, (hvoraf uten tvifvel jämväl Kajana upkommit): men desse skjuta sjelfve ifrån sig detta namn på sine grannar (både Finske och Svenske), i Vesterbooten. Detta alt cykes nogsamt utvisa namnes rätta ursprung. Norrmännerna kalla ock ännu ej allest norre Österbotningarne, som äro Finnar, uten jämväl Vesterbotningarne, som äro Svenskar, met et gemensamt nam för Qväner, indelandes dem fördenskul i Öst- och Vest-Qväner. Jfr. Vidare om detta ämne Perinskiöld. Monum. Upland. T.I. p.2-7 (Hans Hammends Nordiske Misjons Historia (Kiöb 1787, 810.) p. 908 sq. 923 och 927. O. Eneroths Dusp. (under Canc. Råd. Och Riddaren Ihres innseende) de Quenlandia antiqua (Ups. 1767, 40); och om så behagas, H:r Wegelii Disp. de antiqua gente Qvenorum (Ab. 1788,4:0).”

VITTERHETS HISTORIE OCH ANTIQUITETS ACADEMIENS HANDLINGAR SjETTE DELEN KONGL. BIBLIOTEKET. Stockholm (1800)
Henrik Gabriel Porthan
Försök at uplysa Konung Ælfreds Geographiska Beskrifning ofver den Europesiska Norden

https://books.google.no/books?id=C5IOAAAAYAAJ&printsec=frontcover&hl=no&source=gbs_ge_summary_r&cad=0#v=onepage&q&f=false